AD 1993 nr 116

Handelsanställdas Förbund och A.R. i Umeå

mot

Orientmattor i Norr Aktiebolag i Umeå.

Mellan Handelsanställdas förbund och Orientmattor i Norr AB gäller inte något kollektivavtal.

A.R., som är medlem i förbundet, anställdes den 7 juli 1991 av bolaget för att arbeta i dess kioskbutik Nannas Närköp i Umeå. Den 29 april 1992 lämnade hon anställningen.

Förbundet och A.R. har väckt talan vid arbetsdomstolen mot bolaget. Domstolen har handlagt käromålen gemensamt.

Förbundet har påstått att bolaget den 25 juni 1992 i strid mot 10 § medbestämmandelagen vägrat att förhandla med förbundet. Med hänvisning därtill har förbundet yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till förbundet betala allmänt skadestånd med 20 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från den 6 oktober 1992 tills betalning sker.

A.R. har påstått att bolaget underlåtit att i rätt tid betala lagstadgad semesterersättning till henne. Med hänvisning därtill har A.R. yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till henne betala

1. allmänt skadestånd för brott mot semesterlagen med 10000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från den 6 oktober 1992 tills betalning sker, samt

2, semesterersättning för tiden fr.o.m. den 1 juli 1991 till den 29 april 1992 med 8 334 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från den 30 maj 1992 tills betalning sker.

Sedan arbetsdomstolen bifallit käromålen genom tredskodom (AD nr 117/92) har bolaget ansökt om återvinning och målen tagits upp på nytt. Bolaget har bestritt käromålen helt. Beträffande A.R:s käromål har bolaget vitsordat att A.R. har rätt till semesterersättning med 984 kr men också gjort gällande att bolaget har kvittningsgilla motfordringar på A.R.

1. med 2 000 kr avseende varor som A.R. för egen räkning har köpt av bolaget men inte betalt, samt

2. med 2 500 kr avseende varor som A.R. för sin fars räkning har köpt av bolaget men inte betalt.

A.R. har medgett kvittning med 1250 kr avseende varor som hon för egen räkning köpt av bolaget, men bestritt det kravet i övrigt. Beträffande bolagets krav på betalning för varor som hon inköpt för sin fars räkning har A.R. bestritt att hon är betalningsskyldig och att bolaget äger kvittningsrätt.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Handelsanställdas förbund

I Nannas Närköp arbetade innehavaren A.S., A.R. och ytterligare två expediter. Den 29 april 1992 träffades A.S., A.R. och en av de andra expediterna på en pizzeria för att göra upp arbetsscheman. A.S. och A.R. råkade därvid i gräl med varandra sedan A.R. begärt kvitto på ett löneavdrag och bättre lönespecifikationer. Under grälet föll A.R. i gråt. Hon sade till A.S. att hon ville gå hem för dagen, eftersom hon inte ansåg sig kunna expediera kunder när hon hade gråtit. A.S. ville inte låta henne gå. Han sade att om hon gick hem, så behövde hon inte komma tillbaka. A.R. gick ändå och hon har sedan dess inte arbetat hos bolaget.

Samma dags kväll sökte A.S. per telefon ombudsmannen A.-L.J. vid förbundets avdelning 34 i Umeå. Hon var då inte på avdelningsexpeditionen, men den 4 maj 1992 fick A.S. telefonkontakt med henne. De beslöt att hålla en lokal förhandling den 6 maj 1992, kl. 10, med anledning av händelsen på pizzerian. Förhandlingen genomfördes på avdelningens expedition med A.S., A.R. och A.-L.J. närvarande. Stämningen var sansad och A.S. positivt inställd till A.R. Parterna kunde dock inte enas i frågan huruvida A.R., såsom hon och A.-L.J. hävdade, skulle anses ha blivit uppsagd av bolaget eller, såsom A.S. hävdade, självmant hade lämnat sin anställning. A.S. ville att A.R. skulle komma tillbaka till arbetet hos bolaget. Hon kunde dock inte tänka sig att göra det. Hon hade förlorat all tillit till A.S. sedan hon, som hon uppfattat saken, blivit "utslängd" för att hon framfört klagomål och sagt emot honom. A.-L.J., som litade på A.R. och respekterade hennes inställning, begärde att A.R. skulle erhålla en månads uppsägningslön, semesterersättning och specificerat lönebesked för varje månad hon varit anställd. Vidare skulle avdelningen återkomma angående OB-ersättning till A.R. Förhandlingen pågick i ungefär en timme men ledde inte till någon uppgörelse. A.-L.J. lät skriva ut ett protokoll och undertecknade det medan A.S. väntade. Han tog protokollet med sig för att läsa det i lugn och ro innan han undertecknade det.

Något senare samma dag, den 6 maj, ringde A.S. till A.-L.J. På bolagets begäran återupptogs förhandlingen per telefon. A.S. sade att bolaget nog kunde tänka sig att betala vad avdelningen begärt, men han ville ha en ändring i protokollet så att det klart framgick att bolaget hävdade att A.R. själv lämnat sin anställning och att bolaget sökt förmå henne att återkomma i arbete. Som A.-L.J. uppfattade A.S. nåddes vid samtalet en uppgörelse. Hon upprättade därför ett nytt protokoll som tillgodosåg bolagets nyssnämnda önskemål och som också innehöll att bolaget skulle betala en månadslön jämte all intjänad semesterersättning till A.R. samt efterskänka vissa skulder som hon hade till bolaget. A.R. och avdelningen skulle för sin del avstå från kravet på OB-ersättning. Sedan A.-L.J. undertecknat detta andra protokoll sändes det till bolaget med telefax samma dag.

A.S. undertecknade dock inte heller det andra protokollet. Däremot telefonerade han under de närmast följande dagarna flera gånger till A.-L.J. Stämningen var nu en annan. A.S. började komma med negativa omdömen om och allvarliga anklagelser mot A.R. Han påstod att hon hade dålig arbetsmoral, att hon hade större skulder till bolaget än som tidigare sagts, att även hennes far hade skulder till bolaget, att hon var oärlig och att hon hade stulit. När A.S. i slutet av maj 1992 fortfarande inte hade undertecknat protokollet, sände A.-L.J. på avdelningens vägnar ett kravbrev till bolaget med krav enligt den överenskommelse som hon ansåg hade blivit träffad. Bolaget reagerade emellertid inte på kravbrevet. Avdelningen fann sig då nödgad att kalla bolaget till en ny förhandling. Syftet med denna var dels att utreda varför bolaget inte följde överenskommelsen, dels att utreda vad bolaget avsåg med de icke tidigare framförda omdömena om och anklagelserna mot A.R. Avdelningen översände den 17 juni 1992 en skriftlig förhandlingsframställning till bolaget, varigenom detta kallades till förhandling på avdelningens expedition den 25 juni 1992, kl. 10. Någon företrädare för bolaget inställde sig dock inte på utsatt tid, och inte heller hade bolaget anmält förhinder att delta i förhandlingen. När bolaget uteblev tog A.-L.J. per telefon kontakt med A.S. Denne sade bl.a. att han inte ville förhandla med henne eftersom hon "försvarade tjuvar".

Avdelningen hade enligt 10 § medbestämmandelagen rätt till förhandling med bolaget rörande förhållandet mellan bolaget och förbundets medlem A.R. i hennes egenskap av tidigare anställd hos bolaget. Förhandlingen den 25 juni 1992 påkallades med anledning av frågor rörande anställningsförhållandet. Det gällde nu även frågor av stor vikt för A.R. som inte hade behandlats vid förhandlingen den 6 maj 1992. Denna var för övrigt ännu inte formellt avslutad. Bolaget var därför skyldigt att inställa sig till förhandlingssammanträdet den 25 juni 1992 och ingå i sakliga överläggningar med avdelningen. Genom att inte inställa sig till sammanträdet har bolaget således brutit mot 10 § medbestämmandelagen och därmed ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till förbundet.

A.R.

Hon var anställd och arbetade heltid hos bolaget fr.o.m. den 1 juli 1991 till den 29 april 1992. I april 1992 hade hon efter överenskommelse med A.S. fem dagars semester. Hon kunde självfallet inte ta ut semester utan överenskommelse med honom som företrädare för bolaget. Någon ytterligare semester hade hon inte under sin anställningstid. Hon var under denna frånvarande på grund av sjukdom under sammanlagt högst fem dagar, alla under är 1992. Bolaget gjorde inte något löneavdrag för dessa sjukdagar. Enligt A.S. var detta ett slags "bonus" för att hon var duktig. Den verkliga anledningen torde dock ha varit att bolaget tyckte att det var bekvämt att varje månad betala ett och samma lönebelopp. Hennes sjukdagar kan naturligtvis inte räknas som semester. Vidare hade hon under år 1991 en dags ledighet för flyttning, utan löneavdrag. Det var inte tal om att den dagen skulle utgöra semester. I övrigt var hon inte frånvarande från arbetet under anställningstiden. Bolaget har påstått sig i efterhand ha kunnat "räkna ut" att hon varit frånvarande under 21 dagar. Påståendet är fullständigt felaktigt och för övrigt helt orimligt redan med hänsyn till att även en betydligt mindre frånvaro skulle ha fått A.S. att "riva upp himmel och jord". Om någon av de anställda i butiken behövde vara ledig någon viss dag hade de en begränsad möjlighet att byta schemalagd arbetstid med varandra. Detta tillgick dock alltid så att arbetspass byttes mot arbetspass.

Enligt semesterlagen hade hon således en intjänandeperiod för semesterlön om 304 dagar. Detta ger rätt till (x/27 = 304/366) 22,4 betalda semesterdagar, vilket enligt 7 § andra stycket semesterlagen skall avrundas till 23 betalda semesterdagar. Hennes bruttolön var 8 200 kr per månad, och under anställningen uppbar hon följaktligen 82000 kr i bruttolön. Semesterlön med 13 % på detta belopp blir 10 660 kr eller 463 kr per betald semesterdag. Eftersom hon under anställningens bestånd inte utnyttjat mer än fem av sina 23 betalda semesterdagar är hon alltså berättigad till semesterersättning med (463 x 18) 8 334 kr. Bolaget skulle ha betalt detta belopp till henne senast en månad efter det att hennes anställning upphörde den 29 april 1992, men har ännu inte betalt beloppet. Bolaget har därmed brutit mot semesterlagen och ådragit sig skyldighet att till henne utge inte bara den fordrade semesterersättningen utan också allmänt skadestånd för sitt lagbrott.

Hon och de andra anställda fick ta varor i butiken när de ville ha något att åta under arbetspassen. De noterade vad de tagit på lappar som sattes upp på anslagstavlan i butikslokalen. På dessa lappar noterades också varje varas försäljningspris. I samband med att A.R. anställdes uppgav A.S. till henne att de anställda fick 50 % rabatt på sålunda uttagna varors försäljningspris. Betalningen skulle av bolaget tas ut efter hand, men detta sköttes inte av bolaget. Av de lappar som bolaget har företett framgår att hon under sin anställningstid tagit ut varor för sammanlagt ca 2500 kr. Hon medger därför att hon är skyldig att betala 50 % av detta belopp, eller 1250 kr, till bolaget.

Vid ett tillfälle under hennes anställningstid ville hennes far köpa ett antal chokladaskar från butiken till nedsatt pris. På hennes förfrågan medgav A.S. detta. Hon fick sedan chokladaskarna och lämnade dem till sin far. Hon fick av honom en check på 1 000 kr att betala med. Hon försökte flera gånger få A.S. att skriva ut ett kvitto på det belopp som skulle betalas, men han uppsköt detta så länge att checkens giltighetstid löpte ut. Hon ansåg det helt olämpligt att själv skriva ut ett kvitto på en betalning som hon skulle erlägga för sin fars räkning. Eftersom det inte är hon utan hennes far som har köpt chokladaskarna är hon inte skyldig att betala för dem. Under alla förhållanden har bolaget inte någon kvittningsrätt för ifrågavarande belopp.

Bolaget

Till bemötande av förbundets käromål

När A.R. anställdes den l juli 1992 var hon endast 18 år gammal. Hon betraktades därför som praktikant under det första halvåret. Hennes uppgift blev att stå i kassan i Nannas Närköp. Arbetssituationen var vid den tiden svär hos bolaget. A.S. fick arbeta hårt, och det fick även alla andra göra. Det visade sig snart att A.R. var duktig och passade väl i arbetsgemenskapen. A.S. fick också intrycket att hon trivdes hos bolaget. Det skall framhållas att man hos bolaget inte hyser några som helst misstankar mot A.R. för stöld eller någon annan oärlighet.

Vid personalmötet på en pizzeria den 29 april 1992 klagade A.R. på att bolaget enligt hennes mening inte lämnade tillfredsställande lönespecifikationer. A.S. förklarade att han fann kritiken oberättigad. Löneförhållandena var mycket okomplicerade. Skattemyndigheten hade aldrig klagat på bristande specifikationer och inte heller hade någon av de anställda framfört sådana klagomål. A.R. var emellertid för ovanlighetens skull arg och visade att hon tänkte gå hem. A.S. lyckades inte lugna henne och frågade sedan endast om hon verkligen tänkte gå. Det förefaller dock som om A.R. av något skäl missuppfattat detta. Avdelningen genom A.-L.J. har sedan "ridit på" denna händelse och påstått att bolaget sagt upp A.R., trots att A.S. förklarat att så inte varit fallet och att A.R. var välkommen tillbaka till arbetet. Han har även genom andra anställda sökt förmå henne att komma tillbaka, men hon hade tydligen bestämt sig för att sluta sin anställning.

A.S. sökte redan samma dag per telefon kontakt med A.-L.J. på förbundets lokalavdelnings kontor i Umeå. De fick emellertid kontakt med varandra fortfarande på A.S:s initiativ - först den 4 maj 1992 och de kom då överens om en förhandling den 6 maj 1992. Vid förhandlingen var även A.R. närvarande. A.S. försökte skapa en vänlig stämning mellan dem, eftersom han ville att hon skulle återgå till arbetet, men A.R. ville inte ens ha ögonkontakt med honom. Parterna nådde ingen överenskommelse. Avdelningen gjorde gällande att A.R. hade blivit uppsagd medan bolaget hävdade att hon självmant lämnat arbetsplatsen. Bolaget förklarade att frågan om uppsägningslön fick hållas öppen tills man klarat ut den tvisten. Det ville A.-L.J. emellertid inte vara med om, utan hon höll fast vid kravet på uppsägningslön. A.S. åtog sig att skaffa blanketter för att kunna ge lönespecifikationer av det slag som avdelningen och A.R. efterfrågade.

A.S. försökte hålla i gång förhandlingarna även efter den 6 maj 1992. Han fick av A.-L.J. ett protokoll för underskrift och begärde att en ändring skulle göras. Två till fyra dagar senare fick han ett nytt protokoll från A.-L.J. Det protokollet kunde inte accepteras av bolaget, bl.a. eftersom A.S. ansåg det omöjligt att betala ut en månadslön till A.R. utan att den grundläggande frågan om skälet till att hon lämnat arbetet var löst. För detta fick han stöd hos bolagets styrelse. Sedan följde ett stort antal telefonsamtal mellan A.S. och A.-L.J. Det var hela tiden A.S. som tog kontakt och ville diskutera. Sa småningom fick A.S. veta att avdelningen hade kallat bolaget till en förhandling den 25 juni 1992. Vid fortsatta telefonkontakter, vilka A.S. betraktade som förberedelser för en förhandling den 25 juni, nekade A.-L.J. helt bolaget att vid den påkallade förhandlingen diskutera själva uppsägningsfrågan. Hon ville förhandla om uppsägningslön och semesterlön och menade att det för bolaget bara var att skriva på det andra protokoll som hade upprättats efter förhandlingen den 6 maj 1992. Det var ett rent maktspråk från A.-L.J:s sida. Eftersom en förhandling vid vilken själva uppsägningsfrågan inte skulle diskuteras enligt A.S. inte kunde ge något resultat och "personkemin" hade blivit så dålig ansåg A.S. att en förhandling den 25 juni snarast skulle försvåra fortsatta kontakter och att det inte var någon ide att bolaget infann sig till förhandlingen. Samtidigt hade han vid telefonkontakterna fått uppfattningen att A.-L.J. insett att han hade en svår arbetssituation och att tiden den 25 juni inte passade honom. När hon den dagen kontaktade A.S. per telefon och påstod att de hade bestämt tid för förhandling förklarade han att han hade betraktat deras tidigare kontakter som en förberedande förhandling och att han avböjt den föreslagna tiden på grund av sin arbetssituation och på grund av att det var utsiktslöst att nå resultat vid förhandlingen.

Med hänsyn till det sagda bestrider bolaget att det gjort sig skyldigt till förhandlingsvägran. Bolaget har hela tiden varit villigt att föra konstruktiva förhandlingar och det är i själva verket bolaget som från början tagit förhandlingskontakt och senare tagit nästan alla kontakter för fortsatt diskussion av ärendet. Ända fram till ett par dagar före huvudförhandlingen i målet har bolaget aktivt och villigt försökt förhandla för att nå en förlikning i tvisterna med förbundet och A.R. Att bolaget inte inställde sig till förhandling den 25 juni 1992 berodde i första hand på att den skulle ha blivit meningslös. Vid en förhandling måste det vara öppet för båda parter att framföra sina synpunkter, men A.-L.J. hade förklarat sig vägra att diskutera själva grundfrågan. Vidare hade bolaget inte godtagit den föreslagna förhandlingstidpunkten.

Till bemötande av A.R:s käromål

A.R. arbetade heltid. Det innebar att hon skulle arbeta 20 dagar varje månad. Hon och de andra anställda fick själva upprätta arbetsscheman. Vid en genomgång av dagrapporter för augusti och september 1991 samt arbetsscheman för tiden därefter har bolaget funnit att hon under anställningstiden varit frånvarande från arbetet under sammanlagt 21 dagar. De anställda fick själva bestämma när de ville förlägga sin semester. A.R. var under sin anställningstid inte vid något tillfälle anmäld som sjuk. Hon har varje månad av anställningstiden fått ut full månadslön. Bolaget har därför dragit slutsatsen att hon haft 21 dagars betald semester under sin anställningstid.

A.R:s månadslön från bolaget var 8 200 kr. Hon var anställd i tio månader och har också fått tio hela månadslöner utbetalda till sig. Bolaget anser dock att hon inte haft rätt till den sista månadslönen, eftersom hon utan godtagbar anledning lämnat sin anställning utan att iaktta uppsägningstid. Vid sina beräkningar av hennes rätt till semesterersättning har bolaget därför utgått från lönesumman (82 0003. 8 200) 73 800 kr. A.R. har haft rätt till semesterlön med 13 % av denna lönesumma, d.v.s. med 9 594 kr. I enlighet med det nyss sagda har hon under samma tid fått semesterlön för 21 dagar med sammanlagt 8 610 kr (410 kr per dag). Hon har därför i och för sig rätt till semesterersättning med differensen, d.v.s. 984 kr. Någon rätt till semesterersättning därutöver har tron inte.

Eftersom bolaget har kvittningsgilla motfordringar på A.R. är bolaget dock inte skyldigt henne något belopp alls.

A.R. tog under senare delen av sin anställningstid ut matvaror från butiken för 2 500 kr. Dessa uttag noterade hon på lappar som sattes upp på anslagstavlan. Bolaget godtog detta och dröjde avsiktligt med att kräva betalning för varorna. I själva verket övervägde bolaget att efterskänka skulden. Personalrabatten var i enlighet med branschpraxis 20 % av försäljningspriset. A.R. är därför skyldig bolaget 2000 kr för dessa varor.

Vid ett tillfälle frågade A.R. om hennes far kunde få köpa chokladaskar till inköpspris av bolaget. A.S. medgav detta. Askarna hämtades senare av A.R. Bolaget har inte fått betalt för askarna. Det var enligt bolagets mening A.R. som köpte askarna till sin far och hon är därför skyldig att betala bolaget för dem. De var värda sammanlagt 2 500 kr. Bolaget känner till att A.R. fått en check av sin far för att betala med. Hon hade kunnat betala och själv skrivit ett kvitto på betalningen.

Domskäl

Frågan om förhandlingsvägran (förbundets käromål)

Förbundets medlem A.R. var anställd hos bolaget fr.o.m. den 1 juli 1991 till den 29 april 1992, då hon efter ett meningsutbyte med bolagets ställföreträdare A.S. lämnade anställningen. I samband därmed uppkom tvist mellan A.R. och bolaget. I tvisten förekom den 6 maj 1992 en tvisteförhandling mellan förbundets avdelning 34 och bolaget. Någon uppgörelse kunde inte nås vid förhandlingen, och protokoll från förhandlingen justerades inte heller av bolaget. Efter vissa ytterligare kontakter mellan avdelningen och bolaget begärde avdelningen genom ett brev till bolaget av den 17 juni 1992 en ny förhandling rörande A.R:s anställningsförhållande. Enligt brevet skulle förhandlingen äga rum i avdelningens lokaler i Umeå den 25 juni 1992 kl. 1W I målet är ostridigt att bolaget inte inställde sig till den begärda förhandlingen.

Förbundet har gjort gällande att bolaget genom att sålunda inte inställa sig till förhandling med avdelningen den 25 juni 1992 har i strid med 10 § medbestämmandelagen gjort sig skyldigt till förhandlingsvägran och därmed ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till förbundet. Bolaget har bestritt att det åsidosatt sin förhandlingsskyldighet.

Förutom viss skriftlig bevisning har avdelningens ombudsman A.-L.J. hörts som vittne på begäran av såväl bolaget som förbundet.

I målet är klarlagt att förhandlingen mellan avdelningen och bolaget den 6 maj 1992 främst gällde frågan huruvida A.R. den 29 april blivit uppsagd av bolaget eller självmant lämnat sin anställning hos detta. Parterna kunde inte enas i denna fråga och bolaget kunde inte heller förmå A.R. att återkomma i arbete hos bolaget. Avdelningen begärde bl.a. att bolaget skulle betala en månads uppsägningslön till A.R., men då frågan om de omständigheter under vilka hon lämnat anställningen inte lösts gick bolaget inte med på denna begäran. Vidare är klarlagt att det efter förhandlingssammanträdet den 6 maj förekom fortsatta kontakter, skriftligt och per telefon, mellan avdelningen och bolaget utan att någon enighet kunde uppnås.

Enligt vad A.-L.J. har berättat i sitt vittnesmål förekom det under dessa fortsatta kontakter mellan henne som företrädare för avdelningen och A.S. som företrädare för bolaget att A.S. började framföra negativa omdömen om A.R., påstod att hon hade större skulder till bolaget än som hade nämnts vid förhandlingen den 6 maj 1992 och anklagade henne för att ha stulit. Sedan A.-L.J. i slutet av maj hade sänt ett kravbrev till bolaget med krav enligt vad hon ansåg att bolaget förklarat sig berett att gå med på, men bolaget inte reagerat med anledning av kravet, fann hon det nödvändigt att begära ett nytt sammanträde för förhandling i syfte att bl.a. utreda vad som låg bakom bolagets negativa omdömen och anklagelser mot A.R. och att söka nå en reglering av A.R:s krav mot bolaget. När bolaget inte inställde sig till förhandlingen den 25 juni tog A.-L.J. per telefon kontakt med A.S., som då förklarade att han inte ville förhandla med henne eftersom hon "försvarade tjuvar". Såvitt A.-L.J. minns förekom inte någon kontakt mellan henne och A.S. under tiden från det att avdelningens begäran om förhandling avsändes den 17 juni till det att förhandlingen skulle äga rum den 25 juni. Av vad som från bolagets sida har anförts i målet framgår att bolaget fått del av avdelningens förhandlingsbegäran av den 17 juni 1992. Bolaget har visserligen invänt att bolaget på något sätt skulle ha anmält eller åtminstone antytt förhinder att komma till en förhandling den 25 juni. Denna invändning har emellertid framförts först vid huvudförhandlingen och har dessutom varit oklar till sin innebörd. Mot förbundets bestridande och A.-L.J:s uppgifter kan arbetsdomstolen därför inte finna styrkt vare sig att bolaget före den utsatta förhandlingstidpunkten anmält förhinder att inställa sig till förhandlingen eller att bolaget faktiskt haft giltigt sådant förhinder. Av vad bolaget har anfört får i stället anses klart framgå, att anledningen till att bolaget inte inställde sig till förhandlingen den 25 juni var att A.S. som företrädare för bolaget bedömde det som utsiktslöst att förhandlingen skulle leda till något resultat. Enligt vad bolaget har uppgett berodde detta i sin tur på att A.-L.J. vid telefonkontakter mellan henne och A.S. hade förklarat att avdelningen inte vidare ville diskutera frågan om vad som hade föranlett att A.R. lämnat sin anställning.

Av utredningen framgår att åtskilliga frågor rörande A.R:s anställning hos bolaget kvarstod olösta även efter förhandlingsammanträdet den 6 maj 1992, från vilket det såsom tidigare nämnts inte ens fanns ett av bolaget undertecknat eller justerat protokoll. Att en ny eller fortsatt förhandling var sakligt påkallad framgår inte minst av vad som förekommit i den i denna dom behandlade tvisten mellan A.R. och bolaget. Härtill kommer att det inte framkommit anledning att ifrågasätta riktigheten av A.-L.J:s uppgifter om att A.S. under deras kontakter efter förhandlingssammanträdet den 6 maj framfört omdömen om och anklagelser mot A.R. som det för henne och avdelningen måste ha framstått som synnerligen angeläget att ta upp till förhandling med bolaget. Det kart därför inte råda någon tvekan om att bolaget enligt 10 § medbestämmandelagen varit skyldigt att inställa sig till den begärda förhandlingen den 25 juni och ingå i sakliga överläggningar med avdelningen. Av vad som förekommit i målet har med all tydlighet framgått att frågan om vad som hade föranlett att A.R. lämnat sin anställning diskuterats utförligt redan vid förhandlingssammanträdet den 6 maj 1992 utan att någon enighet kunnat nås. Det är därför inte ägnat att förvåna eller att betrakta som obehörigt, om A.-L.J. för sin del förklarat att avdelningen ansett den frågan slutförhandlad. Självfallet har det dock stått bolaget fritt att vid en förhandling den 25 juni på nytt framföra sina synpunkter i frågan eller att under åberopande av sådana synpunkter bemöta avdelningens framställningar. Den omständigheten att bolaget för sin del av ett eller annat skäl må ha bedömt det som utsiktslöst att nå enighet eller annat positivt resultat vid förhandlingen har inte befriat bolaget från skyldigheten att inställa sig till den påkallade förhandlingen (se t.ex. AD 1988 nr 38).

På grund av det anförda finner arbetsdomstolen att bolaget i strid med 10 § medbestämmandelagen har gjort sig skyldigt till förhandlingsvägran genom att inte inställa sig till förhandlingssammanträdet med avdelningen den 25 juni 1992. Bolaget är därför skyldigt att utge allmänt skadestånd till förbundet. Det kan visserligen inte sägas att bolaget generellt sett visat ovilja att förhandla med avdelningen eller förbundet. Bolagets vägran att komma till förhandlingen den 25 juni framstår likväl inte som ursäktlig. Det av förbundet fordrade skadeståndet är inte högre än vad som normalt med hänsyn till vikten av att förhandlingsskyldigheten respekteras - brukar utdömas för en vägran att inställa sig till en förhandling. Domstolen finner därför att skadeståndet skall bestämmas till yrkat belopp, 20 000 kr.

Frågan om semesterersättning (A.R:s käromål)

Mellan A.R. och bolaget är ostridigt att hon är berättigad till semesterersättning enligt lag. Parterna tvistar emellertid dels om hur semesterersättningen skall beräknas, dels om hur mycket betald semester hon fått ut under anställningstiden den 1 juli 1991 -29 april 1992.

Med hänsyn till anställningstidens längd intjänade A.R. under anställningen, i enlighet med vad hon själv har anfört i sin sakframställning, rätt till 23 semesterdagar med semesterlön (betalda semesterdagar). Av utredningen framgår att hennes förfallna lön i anställningen uppgick till sammanlagt 82 000 kr. Hon hade därmed rätt till semesterlön med 13 % av detta belopp, eller med 10 660 kr vilket motsvarar 463 kr per betald semesterdag. Bolagets invändning att hennes semesterlön skall beräknas på endast 73 800 kr är grundlös. Detta följer redan därav att bolaget ostridigt faktiskt utbetalt lön med 82000 kr till A.R. Något slags rätt för bolaget att vid semesterlöneberäkningen "kvitta bort" en månadslön med hänsyn till bolagets uppfattning om de omständigheter under vilka hon slutade anställningen föreligger självfallet inte.

Enligt vad A.R. har uppgett under sanningsförsäkran fick hon under anställningstiden ut endast fem dagars semester, vilka uttogs efter överenskommelse med A.S. Sedan dessa frånräknats skulle hennes fordran på semesterersättning alltså uppgå till ett belopp motsvarande 18 semesterdagar å 463 kr, d.v.s. till det av henne yrkade beloppet 8 334 kr.

Bolaget har häremot påstått att A.R. under anställningstiden i själva verket fått ut 21 dagars semester. Detta påstående har bolaget grundat på att A.R. enligt vad bolaget med ledning av dagrapporter och arbetsscheman ansett sig kunna konstatera varit ledig från arbetet under så många dagar men likväl varje månad erhållit full månadslön.

I denna del vill arbetsdomstolen till en början framhålla att enligt rättspraxis i princip gäller att det, för att en arbetstagares ledighet skall kunna betraktas som semester, är ett krav att det redan när ledigheten erhållits stått klart för arbetstagaren att arbetsgivaren avsett att därmed bereda arbetstagaren semester. Det kan visserligen inte anses uteslutet att en ledighet med hänsyn till föreliggande omständigheter kan vara att anse som semester, trots att arbetstagaren inte uttryckligen har underrättats om att ledigheten skulle ha denna karaktär. Vid tvist därom måste det dock ankomma på arbetsgivaren att visa, att arbetstagaren likväl förstått att det varit fråga om semester (se AD 1989 nr 135 samt Wikren-E., Semesterlagen, andra omarbetade upplagan 1980, s. 90 f med där anmärkta rättsfall).

I A.R:s fall har mot hennes bestridande inte ens gjorts sannolikt - än mindre visats - att hon utöver de av henne nämnda fem semesterdagarna utfått någon ledighet som bolaget i enlighet med det nyss anförda skulle kunna vara berättigat att betrakta som semester. Tvärtom framgår klart av vad bolaget självt har anfört att dess ståndpunkt, att även annan ledighet utgjort betald semester för A.R., grundar sig på en ren konstruktion i efterhand. Härtill kommer emellertid också att Anna Rönnbänks uppgifter om sin frånvaro från arbetet - fem semesterdagar samt högst fem sjukdagar jämte ytterligare någon dag - framstår som trovärdiga och tillförlitliga, medan de beräkningar som bolaget presenterat till stöd för sitt påstående om omfattningen av hennes frånvaro inte på något sätt kunnat övertyga domstolen om riktigheten av bolagets uppgifter.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att arbetsdomstolen finner att A.R. blivit berättigad till semesterersättning med av henne yrkat belopp 8 334 kr.

Domstolen övergår nu till att behandla de två kvittningsinvändningar som bolaget har framställt.

Det är ostridigt att A.R. är skyldig att ersätta bolaget för varor med ett värde av sammanlagt 2500 kr, som hon med bolagets medgivande under sina arbetsdagar tillgodogjort sig i butiken. Bolaget har gjort gällande att hon enligt avtal med bolaget hade rätt till 20 % personalrabatt och att hennes skuld för dessa varor därför uppgår till 2000 kr. A.R. har på sin sida uppgett att hon enligt överenskommelse med A.S. hade rätt till 50 % personalrabatt och har till följd därav medgett avräkning mot sin semesterlönefordran med 1 250 kr. A.R. har under sanningsförsäkran bekräftat sin uppgift om överenskommelsen om 50 % personalrabatt.

Denna rabattsats framstår otvivelaktigt som hög. A.R:s uppgifter har emellertid till alla delar framstått som vederhäftiga och trovärdiga. Med hänsyn därtill och då någon annan bevisning rörande rabattens storlek inte förekommit finner sig arbetsdomstolen kunna lägga hennes uppgifter till grund för bedömningen. Domstolen finner således att bolaget för ifrågavarande fordran endast äger rätt till avräkning med 1250 kr.

Bolaget har mot A.R:s bestridande inte anfört någon giltig grund för att hon skulle vara betalningsskyldig för de varor som efter överenskommelse mellan henne och A.S. köpts av hennes far. Någon avräkning skall alltså inte ske för vad bolaget i detta hänseende påstått sig ha att fordra av A.R.

Bolaget är följaktligen skyldigt att till A.R. utge semesterersättning med (8334./. 1250) 7 084 kr.

Enligt 30 § semesterlagen skall semesterersättning betalas ut till arbetstagaren utan oskäligt dröjsmål senast en månad efter anställningens upphörande. Oavsett att det under någon tid efter den 29 april 1992 kan ha framstått som oklart huruvida A.R:s anställning hos bolaget upphört är det tydligt att bolaget har brutit mot den nämnda lagbestämmelsen och därmed enligt 32§ semesterlagen ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till A.R. Det ifrågavarande lagbrottet framstår som flagrant. Det saknas därför skäl att bestämma skadeståndet till lägre belopp än som yrkats, 10 000 kr.

Rättegångskostnader

Med hänsyn till utgången skall bolaget förpliktas att ersätta såväl förbundets som A.R:s rättegångskostnader. Arbetsdomstolen utgår från att kostnaden för A.R:s inställelse är en rättegångskostnad för henne, att kostnaden för A.-L.J:s inställelse är en rättegångskostnad för förbundet och att arvodet till Anders L. är en rättegångskostnad som fördelar sig lika mellan A.R. och förbundet. De yrkade beloppen är skäliga.

Dumslut

1. Arbetsdomstolen undanröjer sin tredskodom 1992-11-11, dom nr 117/92.

2. Orientmattor i Norr AB förpliktas att till A.R. betala

a) semesterersättning med sjutusenåttiofyra (7 084) kr jämt ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 maj 1992 tills betalning sker, samt

b) allmänt skadestånd för brott mot 30 § semesterlagen med tiotusen (10 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 6 oktober 1992 tills betalning sker.

4. Orientmattor i Norr AB förpliktas att utge ersättning för rättegångskostnader

a) till Handelsanställdas förbund med tjugoåttatusenfyrahundrasjuttionio (28 479) kr 50 öre, varav 22 840 kr 50 öre avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker, samt

b) till A.R. med tjugosextusenfemhundrasjuttionio (26579) kr 50 öre, varav 22 840 kr 50 öre avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1993-06-16, målnummer A-253-1992

Ledamöter: Ove Sköllerholm, Christian Tydén och Göran Karlsson Enhälligt.

Sekreterare: Gertrud Forkman