AD 1993 nr 121

Staten genom Statens Arbetsgivarverk

mot

Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) och vissa personer (Angivna i en till domen fogad bilaga; utesluten här).

Domstolsverket och SACO-SR träffade den 1 mars 1990 avtal om ändrade avlöningsförmåner enligt RALS 1989-90. Avtalet reglerade månadslönerna för innehavare av vissa tjänster inom domstolsväsendet under avtalsperioden 1989-90. Månadslönerna under samma avtalsperiod för innehavare av olika åklagartjänster reglerades i avtal den 21 februari 1990 mellan Riksåklagaren och JUSEK.

Mellan SAV och SACO slöts den 15 mars 1991 ett nytt ramavtal om löner m.m. 1991-93 för statstjänstemän m.fl (RALS 1991-93).15 § punkt 1 RALS 1991-93 finns vissa bestämmelser om lönebildningen bl.a. vid nyanställning med följande lydelse.

1. Den lokala lönebildningen

Löne- och förtjänsthöjning för samma arbete utöver vad som följer av avtalets bestämmelser är inte förenligt med avtalet. Detta innebär att betings- och ackordsriktpunkter, underlag för lagackord, produktionspremier, beräkningsunderlag för provision, tantiem och liknande inte under avtalsåret får ändras så att de ger högre förtjänst för samma arbete. Beträffande nytillsatta befattningar i företaget/förvaltningen tillämpas samma förtjänst/lönenormer som för redan anställda i motsvarande befattningar.

Den nu återgivna bestämmelsen i RALS 1991-93 är hämtad från den av regeringen tillsatta Förhandlingsgruppens (FHG) förslag den 20 december 1990 till stabiliseringsavtal för avtalsåren 1991 och 1992.

Bestämmelser om löner under avtalsperioden finns i bilaga 6 i RALS 1991-93. Bilagan innehåller bl.a. följande bestämmelse.

A. Löner m.m. för 1991

1. Löneförhöjning fr.o.m. den 1 januari 1991

För individuella löner utges den 1 januari 1991 ett icke nivåhöjande utrymme (INU) om 1,15 % såsom en generell lönehöjning räknat på månadslön.

För de av tvisten berörda arbetstagarna gäller fr.o.m. den 1 januari 1991 sektorsavtal för civila statsförvaltning (SA-C), träffat den 26 juni 1991 mellan bl.a. SAV och SACO. I 3 avd. 2 kap. 3 § SA-C finns bestämmelser om individuell lönesättning som äger tillämpning för dessa arbetstagare.

De arbetstagare som tvisten gäller har inte erhållit den i bilaga 6 till RALS 1991-93 angivna generella lönehöjningen om 1,15 procent.

Tvist har uppkommit mellan SAV och SACO i fråga om rätten till den generella lönehöjningen om 1,15 procent.

SAV har yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa att de i domsbilagan (utesluten här) angivna arbetstagarna inte har rätt till högre lön än de redan erhållit.

SACO och de i domsbilagan angivna arbetstagarna har bestritt SAV:s talan.

Parterna har fordrat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SAV

Genom RALS 1989-90 infördes individuella löner inom domstols- och åklagarområdet. De lokala avtal som därefter träffades mellan Domstolsverket och JUSEK samt mellan Riksåklagaren och JUSEK innehöll också att lönerna skulle bestämmas individuellt.

De av tvisten berörda arbetstagarna, som alla har tillträtt sina tjänster den l januari 1991 eller senare, har vid tjänstetillträdet erhållit månadslöner i enlighet med vad som följer av de nämnda lokala avtalen. I RALS 1991-93 mellan SAV och SACO sägs i bilaga 6 under rubriken "A. Löner m.m. för 1991" punkt 1 följande: "För individuella löner utges den 1 januari 1991 ett icke nivåhöjande utrymme (INU) om 1,15 % såsom en generell lönehöjning räknat på månadslön." Domstolsverket och Riksåklagaren har utgett nämnda lönehöjning räknat fr.o.m. den 1 januari 1991 till arbetstagare med individuella löner som närmast före den 1 januari 1991 innehade samma anställning. För arbetstagare som tillträtt sin anställning den 1 januari 1991 eller senare har däremot lönehöjning med 1,15 procent inte utgetts i den tjänsten.

Denna avtalstillämpning står helt i överensstämmelse med de föreskrifter SAV i IIbudet den 4 april 1991 lämnat om tillämpning av RALS 1989-90 och RALS 1991-93. I andra stycket under rubriken "INU per 1991-01-01" anges sålunda att för dem som anställts eller befordrats efter den 31 december 1990 görs ingen omräkning.

SAV bestrider alltså att de av tvisten berörda domarna och åklagarna p.g.a. kollektivavtal eller någon annan grund har rätt till uppräkning av månadslönen med 1,15 procent.

SACO:s krav om högre lön för de namngivna personerna är enligt SAV:s uppfattning ett krav om att löpande utfå del av kollektivets eventuella icke nivåhöjande utrymme (INU). INU tillkom som begrepp i samband med övergången från löneplanslöner till krontalslöner enligt RALS 1989-90. INU ersatte den s.k. pinnpotten och värdet av tjänstetidsklasser. Värdet av INU mäts vid avtalad periods slut och läggs till det utrymme som skall fördelas vid lönerevisionen. När så skett är INU-värdet ianspråktaget i sin helhet. Skulle man vid lönesättningar mellan lönerevisionstillfällena ta hänsyn till tidigare INU-värde innebär det att man tar ut ett förskott på nästa års INU. Det förhållandet att flera tjänstemän med exempelvis likartad tjänstetid inom de här aktuella yrkesgrupperna har löner som är lika innebär inget avsteg från de grundläggande reglerna om INU. Det finns enligt RALS-avtalet bara individuella löner och tarifflönen INU-värdet används endast beträffande de individuella lönerna samt beräknas och läggs ut endast vid lönerevisionstillfällena.

I avtalet mellan Riksåklagaren och JUSEK anges vilken månadslön bl.a. varje då anställd åklagare skulle ha vid övergång från löneplanslön till ett nytt lönesystem med en individuellt bestämd månadslön angiven i kronor. I bilaga 2 B i det avtalet anges också vilka lägstlönebelopp som skall gälla för olika kategorier av åklagare, t.ex. lägst 18 000 kr. I normalfallet har en åklagare vid nyanställning på sådan tjänst under avtalsperioden 1989-90 erhållit en månadslön med 18000 kr. Likaså har en åklagare som tillträtt en sådan tjänst den 1 januari 1991 eller senare i normalfallet fått den månadslönen. Beloppen har genom avtalet mellan SAV och huvudorganisationerna den 15 mars 1991 om slutlig reglering enligt RALS 1989-90 uppräknats med en prisutvecklingsgaranti (PUG) orm 1,2 procent med retroaktiv verkan fr.o.m. den 1 oktober 1990, vilket i exemplet innebär en månadslön av 18 216 kr. Genom RALS 1991-93 mellan SAV och SACO bilaga 6, A, punkt l höjdes de individuella månadslönerna generellt per den 1 januari 1991 i den anställning som tillträtts senast den 31 december 1990 med ett icke nivåhöjande utrymme (INU) om 1,15 procent. För dem som tillträtt tjänst den 1 januari 1991 eller senare har någon uppräkning med 1,15 procent (INU) av lönen i den tjänsten inte skett.

På motsvarande vis har i avtalet mellan Domstolsverket och JUSEK angetts vilka månadslöner olika rådmän m.fl. skulle erhålla vid övergången till nytt lönesystern. Vid nyanställning av rådmän under avtalsperioden 1989-90 har i normalfallet tillämpats en månadslön med det lägsta beloppet enligt avtalet, d.v.s. 25500 kr. Beloppet har uppräknats med 1,2 procent (PUG) fr.o.m. den 1 oktober 1990 eller den senare dag då anställningen tillträddes. Den månadslönen har i normalfallet tillämpats också för en nytillträdd rådman den 1 januari 1991 eller senare. På samma sätt som beskrivits ovan beträffande åklagare har de individuella lönerna för en rådman i en anställning som tillträtts före den 1 januari 1991 höjts med INU-värdet 1,15 procent enligt RALS 1991-93. Däremot har månadslönen för en den 1 januari 1991 eller senare nytillträdande rådman inte i den tjänsten höjts med INU-värdet.

5 § p 1 sista meningen i RALS 1991-93 anger beträffande nytillsatta befattningar i företaget/förvaltningen att samma förtjänst/lönenormer som för redan anställda i motsvarande befattningar skall tillämpas. Enligt SAV:s mening är denna regel uppfylld i alla fall som tvisten gäller trots att uppräkning med INU-värdet inte skett av de individuella månadslönerna för åklagare och rådmän m.fl. som tillträtt anställningen den 1 januari 1991 eller senare.

Grundläggande faktorer för lönesättningen är enligt sektoravtalet för civil statsförvaltning (SA-C) tredje avdelningen 2 kap. 3 § dels ansvar, arbetsuppgifternas svårighetsgrad och övriga krav som är förenade med arbetsuppgifterna, dels den anställdes skicklighet och resultat i förhållande till verksamhetsmålen. Det är i princip helt naturligt att en nyanställd inte erhåller exakt på kronan samma lön som en tidigare anställd med t.ex. längre erfarenhet utan lönen sätts något lägre. Man frångår för den skull inte att tillämpa samma förtjänst/lönenormer som för redan anställda i motsvarande befattningar.

SACO m.m.

I de lokala avtalen mellan Domstolsverket och SACO-SR samt Riksåklagaren och JUSEK den 1 mars respektive 14 februari 1990 avtalade parterna om vilka lägstlöner som skulle utgå för varje tjänstekategori. Lägstlönerna fastställdes utan hänsyn till vem som innehade respektive tjänst. Även om respektive lön enligt avtalen skulle bestämmas individuellt var lägstlönen genom avtalen enhetligt reglerade och det saknades utrymme för att bestämma en lägre lön än en lägstlön för varje kategori. Någon prövning skedde heller inte av kvalifikationer eller i övrigt när en nyanställd placerades in på en lägstlön. Enligt SA-C bestämmer arbetsgivaren de individuella lönevillkoren varvid hänsyn skall tas till vederbörandes skicklighet m.m. när lönen bestäms. I verkligheten görs ingen sådan prövning utan en nyanställd placeras in på lägstlön.

Genom RALS 1991-93 höjdes varje tjänstekategoris lägstlön med en prisutvecklingsgaranti (PUG) om 1,2 % retroaktivt från den 1 oktober 1990.

Av RALS 1991-93 5 § punkt 1 sista meningen framgår att för nytillsatta befattningshavare inom förvaltningen tillämpas samma lönenormer som för de redan anställda. Enligt samma avtal har nyanställda därför också rätt till det INU-utrymme om 1,15 procent som generellt utlades genom RALS 1991-93 på de individuella lönerna. Genom 5 § punkt 1 sista meningen i RALS 1991-93 har lägstlönenivån höjts med PUG och INU.

Med utgångspunkt i de lokala avtal som efterföljdes av RALS 1991-93 be. tyder detta att samma lägstlönenivå skall tillämpas på dem som var anställda den 31 december 1990 och fått del av både PUG och INU och på dem som anställdes efter detta datum. I målet är reellt inte fråga om att lägga ut ett INU-utrymme. I stället handlar målet om att lönenivån för de vid visst datum redan anställda skall komma nyanställda till del, oavsett vilken komponent som valts för att höja lägstlönenivån.

Domskäl

Tvisten i målet gäller huruvida de i domsbilagan angivna arbetstagarna, som samtliga har anställts efter årsskiftet 1990/1991, har rätt till ett lönetillägg om 1,15 procent.

Det omtvistade lönetillägget skall ses mot följande bakgrund.

Det mellan SAV och SACO den 15 mars 1991 träffade ramavtalet om löner m.m. (RALS 1991-93) innehåller i bilaga 6, A, punkt 1, en bestämmelse om generell lönehöjning fr.o.m. den 1 januari 1991. I bestämmelsen anges att för individuella löner utges den 1 januari 1991 ett icke nivåhöjande utrymme (INU) om 1,15 procent såsom en generell lönehöjning räknat på månadslön.

Enligt vad som har upplysts i målet är bakgrunden till den nyssnämnda bestämmelsen i huvudsak följande. INU tillkom som begrepp i samband med övergången från löneplanslöner till krontalslöner enligt RALS 198990. INU ersatte den s.k. pinnpotten och värdet av tjänstetidsklasser. Värdet av INU mäts vid avtalad periods slut och läggs till det utrymme som skall fördelas vid lönerevisionen. INU kan sägas vara den offentliga sektorns motsvarighet till den privata arbetsmarknadens ÅKB-tillägg. Enligt FHG:s stabiliseringsavtal skulle någon lokal förhandling om utläggning av lön inte äga rum för avtalsåret 1991. Mot bakgrund härav enades SAV och SACO om att för detta avtalsår lägga ut INU som en generell lönehöjning på månadslönen.

Parterna i målet är ense om att bestämmelsen i bilaga 6, A, punkt 1, i RALS 1991-93 innebär att de vid årsskiftet 1990/1991 utgående månadslönerna skall höjas med INU-tillägget 1,15 procent. I enlighet härmed är det också SACO:s inställning i målet att de arbetstagare som målet gäller och som anställts efter utgången av år 1990 inte kan grunda anspråk på lönehöjningen om 1,15 procent direkt på bestämmelsen i bilaga 6, A, punkt l.

SACO:s inställning i målet låter sig sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt. Enligt SACO:s mening innebar de lokala avtalen om ändrade avlöningsförmåner, som träffades den 1 mars 1990 för domstolsväsendet och den 21 februari 1990 för åklagarväsendet, att lägstlöner fastställdes för varje tjänstekategori. I 5 § punkt 1 sista meningen RALS 1991-93 framgår att vid nyanställning skall tillämpas samma lönenormer som för redan anställda i motsvarande befattningar. Denna regel innebär att samma lägstlöner skall tillämpas för de arbetstagare som anställts efter den 31 december 1990 som för tidigare anställda. De lokala avtalens lägstlönenivåer höjdes med procenttalet 1,15 procent och dessa nivåer skall tillämpas även på nyanställda.

Statens uppfattning är sammanfattningsvis följande. Av tredje avdelningen 2 kap. 3 § SA-C framgår att individuell lönesättning gäller på avtalsområdet. I de lokala avtalen anges de individuella lönerna för skilda befattningshavare inom domstolsväsendet och åklagarväsendet. Bestämmelsen i bilaga 6, A, punkt 1 RALS 1991-93 gällde endast individuella löner och avsåg endast dem som var anställda den 31 december 1990. Bestämmelsen i 5 § punkt 1 sista meningen RALS 1991-93 har inte syftat till att normera lönen för dem som anställts efter den 31 december 1990.

Arbetsdomstolen ser saken på följande sätt.

I sektoravtalet - SA-C - anges att individuell lönesättning numera gäller för arbetstagare som är aktuella i målet. Månadslönerna för dessa arbetstagare är grundade i lokala avtal från år 1990 för domstolsväsendet och åklagarväsendet. SACO har inte visat fog för sin uppfattning att dessa avtal skulle gälla lägstlöner för skilda kategorier arbetstagare. Enligt arbetsdomstolens mening är avtalen, såvitt framkommit i målet, att uppfatta på det sättet att de individuella lönerna fastställs gruppvis för olika kategorier av befattningshavare.

Genom en bestämmelse i bilaga 6, A, punkt 1 första stycket RALS 199193 höjdes de individuella månadslönerna med 1,15 procent för dem som var anställda vid årsskiftet 1990/1991.

Den avgörande frågan i målet är vilken betydelse som skall tillmätas den från FHG:s förslag till stabiliseringsavtal hämtade bestämmelsen i 5 § punkt 1 sista meningen att beträffande nytillsatta befattningar skall tillämpas samma förtjänstlönenorm som för redan anställda i motsvarande befattningar.

Av utredningen i målet framgår att avtalsparterna inte själva lagt någon särskild innebörd i bestämmelsen utan att denna hämtats från förslaget till stabiliseringsavtal. Det har inte framkommit att FHG lämnat några upplysningar till parterna om någon speciell betydelse hos bestämmelsen. Mot denna bakgrund får bestämmelsen antas ha den betydelse som följer av ordalagen. Vid tolkningen av ordalagen bör rimligen särskild hänsyn tas till det sammanhang som stabiliseringsavtalet utgör.

En naturlig innebörd hos bestämmelsen med hänsyn till det sammanhang som stabiliseringsavtalet utgör är att förmånligare lön inte skall utges till nyanställda än som redan anställda har i motsvarande befattningar. I vad mån bestämmelsen därutöver har någon speciell betydelse måste bedömas som osäkert.

I det föreliggande fallet har avtalsparterna enats om att ett icke nivåhöjande generellt lönetillägg om 1,15 procent skall utges till arbetstagare som är anställda vid månadsskiftet 1990/1991. Rent principiellt gäller att om detta lönetillägg skulle tillfalla även senare anställda uppstår i motsvarande mån en löneglidning. Enligt arbetsdomstolens mening har inte kunnat påvisas några omständigheter som gör det motiverat att uppfatta den nu diskuterade bestämmelsen på det sättet att arbetsgivaren skulle vara skyldig att vidga lönetilläggets tillämpningsområde med risk för att löneglidning uppstår.

Det bör för övrigt anmärkas att bestämmelsens ordalydelse inte ger något påtagligt stöd åt SACO:s ståndpunkt i tvisten. Den lönenorm som uttrycks i bilaga 6, A, punkt 1 första stycket synes efter ordalagen närmast vara att uppfatta på det sättet att redan anställda har rätt till lönetillägget om 1,15 procent men med den inskränkningen att de måste ha varit anställda vid årsskiftet 1990/1991. Denna inskränkning bör leda till att nyanställda inte kommer i åtnjutande av tillägget.

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen till den uppfattningen att de berörda arbetstagarna inte kan anses ha rätt till det omtvistade lönetillägget. Statens talan skall därför bifallas.

Vid denna utgång har SACO medgett att utge ersättning även för sådan rättegångskostnad som är hänförlig till övriga svarandeparter i målet.