AD 1993 nr 129

Brandmännens Riksförbund

mot

Gotlands kommun.

Mellan Gotlands kommun och Brandmännens Riksförbund (BRF), som är en central arbetstagarorganisation för deltidsanställda brandmän och brandförmän, gäller kollektivavtal.

Räddningstjänstlagen (1986:1102) reglerar samhällets räddningstjänst, d.v.s. de räddningsinsatser som staten eller kommunerna skall svara för vid olyckshändelser m.m. Räddningstjänsten skall enligt lagen planeras och organiseras så att räddningsinsatserna kan påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. Varje kommun skall svara för den kommunala räddningstjänsten inom kommunen, och normalt skall det finnas en räddningskår i varje kommun. Räddningskåren skall bestå av en räddningschef och en eller flera räddningsstyrkor med anställd personal.

För varje kommun skall det enligt lagen finnas en räddningstjänstplan. Denna skall innehålla uppgifter bl.a. om räddningskårens organisation i stora drag, om insatstider till kommunens olika delar och om det lägsta antal befäl och övrig personal som ständigt skall finnas för första utryckning i styrkorna inom räddningskåren. Räddningstjänstplanen ävensom ändringar i och tillägg till planen skall antas av kommunfullmäktige samt tillställas länsstyrelsen och Statens Räddningsverk, som är regional respektive central tillsynsmyndighet. När ett förslag till räddningstjänstplan eller en ändring i eller ett tillägg till räddningstjänstplan upprättas, skall kommunen på lämpligt sätt och i den omfattning som behövs samråda med de myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i saken. På framställning av Räddningsverket får regeringen besluta om ändring av en räddningstjänstplan.

För Gotlands kommun gällde fr.o.m. den 1 januari 1988 en av kommunfullmäktige den 9 maj 1988 antagen räddningstjänstplan. Enligt denna skulle det i Visby finnas en räddningsstyrka bestående av heltidsanställd och deltidsanställd personal, varjämte det skulle finnas räddningsstyrkor bestående av deltidsanställd personal på åtta andra platser i kommunen, däribland Dalhem och Garda.

Kommunstyrelsen beslöt den 7 juli 1992 att brandstationerna och räddningsstyrkorna i Dalhem och Garda skulle avvecklas fr.o.m. den 1 januari 1993. Samtidigt beslöt styrelsen att ge räddningschefen i uppdrag att vidta erforderliga åtgärder, såsom utarbetande av förslag till ändringar i räddningstjänstplanen för beslut i kommunfullmäktige, samråd om ändringarna och uppsägning av personal. Med anledning av kommunstyrelsens beslut sade kommunen i augusti 1992 upp de i domsbilaga (utesluten här) upptagna 34 arbetstagarna, deltidsanställda i Dalhem och Garda och medlemmar i BRF. Deras anställningar skulle enligt uppsägningarna upphöra vid olika tidpunkter fr.o.m. den 1 januari 1993 och framåt enligt vad som anges i domsbilagan. Som grund för uppsägningarna åberopades arbetsbrist.

Den 23 november 1992 beslöt kommunfullmäktige att ändra kommunens räddningstjänstplan i enlighet med kommunstyrelsens beslut den 7 juli 1992 om avveckling av brandstationerna och räddningsstyrkorna i Dalhem och Garda fr.o.m. den 1 januari 1993.

Uppsägningarna har lett till tvist mellan kommunen och BRF i frågan huruvida det förelegat saklig grund för uppsägningarna. Efter resultatlösa tvisteförhandlingar har BRF väckt talan mot kommunen vid arbetsdomstolen. BRF har gjort gällande att uppsägningarna inte är sakligt grundade, eftersom de skett innan kommunfullmäktige beslutat om den ifrågasatta ändringen i räddningstjänstplanen. Med hänvisning därtill har BRF yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara kommunens uppsägningar av de i domsbilagan upptagna arbetstagarna samt förplikta kommunen att till envar av dem för brott mot 7 § anställningsskyddslagen betala allmänt skadestånd med 40 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen fr.o.m. dagen för delgivning av stämning tills betalning sker.

Kommunen har bestritt käromålet men vitsordat skäligheten av ränteyrkandet.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

BRF

Vid kommunens arbete i början av år 1992 med 1993 års budget aktualiserades ett s.k. effektivitetsbeting för räddningstjänsten som skulle slå igenom i 1993 års budget och i kommunens flerårsplan för åren 1993-1997. Med anledning därav höll kommunens räddningschef J.B. den 21 maj 1992 medbestämmandeförhandlingar med BRF. Från kommunens sida förklarades då, att om räddningstjänsten inte fick högre prioritet i det fortsatta budgetarbetet skulle det nämnda effektivitetsbetinget medföra att brandstationerna i Dalhem och Garda måste avvecklas och en motsvarande ändring göras i kommunens räddningstjänstplan.

Sedan kommunstyrelsen den 7 juli 1992 fattat sitt beslut om nedläggningen av brandstationerna i Dalhem och Garda hölls mellan kommunen och BRF lokal och central medbestämmandeförhandling angående uppsägningar av personalen vid de båda stationerna på grund av arbetsbrist. Inför den centrala förhandlingen, som ägde rum den 23 juli 1992, hade BRF på det lokala BRF-distriktets begäran fått del av Räddningsverkets syn på den ifrågasatta nedskärningen av kommunens räddningstjänst.

I en skrivelse av den 7 juli 1992 framhöll Räddningsverket sålunda bl.a. att förändringar i räddningstjänstens organisation inte kunde genomföras utan att kommunfullmäktige först ändrat kommunens räddningstjänstplan, vilket i sin tur skulle föregås av samråd med bl.a. tillsynsmyndigheterna länsstyrelsen och Räddningsverket. Vidare anförde Räddningsverket att dess allmänna syn på förändringar inom en kommuns räddningstjänstorganisation var att dimensioneringen av en kommuns räddningstjänst skulle i allt väsentligt grundas på riskbilden i kommunen. En riskanalys och konsekvensbedömning borde därför finnas som underlag för diskussioner om förändringar i organisationen. Sådana förändringar i räddningstjänstorganisationen som minskade räddningskårens beredskap och insatskapacitet borde kunna härledas till och motiveras av minskade risker. Nedskärningar som grundades enbart på ekonomiska motiv var enligt Räddningsverkets mening inte acceptabla.

Såväl vid den centrala som vid den lokala medbestämmandeförhandlingen gjorde kommunen gällande att redan kommunstyrelsens beslut den 7 juli 1992 innebar att det fanns saklig grund för uppsägningar av arbetstagarna i räddningsstyrkorna vid de två stationerna. BRF ifrågasatte riktigheten av nedläggningen men hävdade framför allt att arbetsbrist inte kunde konstateras och några följdbeslut om uppsägningar inte kunde fattas innan kommunfullmäktige hade beslutat rörande den tilltänkta ändringen av räddningstjänstplanen. Parterna kunde därmed inte enas. Kommunen gick likväl vidare och sade upp de 34 aktuella arbetstagarna i Dalhem och Garda genom skriftliga uppsägningsbesked som arbetstagarna fick del av i början av augusti 1992.

Den 25 augusti 1992 skrev Länsstyrelsen i Gotlands län till kommunen med anledning av att BRF-distriktet hade hemställt om länsstyrelsens bistånd med att påverka kommunen att avstå från nedskärningen av räddningstjänsters. I sin skrivelse anförde länsstyrelsen bl.a. - med härvvisning till en egen analys av förutsättningarna för att upprätthålla en effektiv räddningstjänst inom de av kommunens nedläggningsförslag berörda kommundelar - att länsstyrelsen inte delade kommunens uppfattning att enligt räddningstjänstlagen acceptabla insatstider skulle kunna upprätthållas inom samtliga berörda kommundelar om räddningsstyrkorna i Dalhem och Garda avvecklades. Vidare anslöt sig länsstyrelsen till Räddningsverkets tidigare berörda uttalanden om att riskbilden borde vara avgörande för ändringar i räddningstjänstorganisationen och att nedskärningar grundade på enbart ekonomiska motiv inte var acceptabla.

Räddningsverket och länsstyrelsen lämnade den 21 september respektive den 1 oktober 1992 sina yttranden till kommunen över det hos denna upprättade förslaget till ändrad räddningstjänstplan. Räddningsverket anförde i sitt yttrande bl.a. att den föreslagna ändringen av räddningstjänstorganisationen skulle medföra en klar sänkning av räddningskårens totala insatskapacitet, en förlängning av insatstiderna till vissa delar av kommunen samt en försämring av uthålligheten vid längre och omfattande räddningsinsatser. Samtidigt konstaterade verket emellertid att förslaget låg inom ramen för kommunens eget beslut om ambitionsnivå för räddningstjänsten på Gotland. Länsstyrelsen vidhöll i sitt yttrande sitt ställningstagande enligt skrivelsen den 25 augusti 1992. Med hänvisning till vad Räddningsverket hade anfört i sitt yttrande förklarade länsstyrelsen dock att den inte fann det meningsfullt att på nytt behandla ärendet.

Först den 23 november 1992 beslöt kommunfullmäktige efter omröstning att med röstsiffrorna 59 mot 12 ändra räddningstjänstplanen enligt kommunstyrelsens förslag, d.v.s. att med verkan fr.o.m. den 1 januari 1993 utmönstra brandstationerna och räddningsstyrkorna i Dalhem och Garda från planen. BRF:s ståndpunkt i tvisten är följande.

Kommunfullmäktige har enligt 22 § räddningstjänstlagen den exklusiva behörigheten att fatta beslut om kommunens räddningstjänstplan. De omtvistade uppsägningarna skedde emellertid långt innan kommunfullmäktige beslöt att ändra planen så att brandstationerna och räddningsstyrkorna i Dalhem och Garda kunde avvecklas. Enligt BRF:s mening förelåg därmed inte saklig grund för uppsägningarna. BRF godtar att arbetsbrist utgör saklig grund för uppsägning. Vidare godtas att det är arbetsgivaren som i princip bestämmer om verksamhetens omfattning och organisation samt om ändringar därvidlag. BRF kan däremot inte acceptera att arbetsbrist skulle kunna åberopas till grund för uppsägningar som skett innan det genom i räddningstjänstlagen föreskrivet samråd och kommunfullmäktiges beslut om ändring i räddningstjänstplanen skapats lagliga förutsättningar för den ändring av räddningstjänstens organisation som åberopats till stöd för uppsägningarna.

Kammarrätten i Sundsvall har i en dom den 4 mars 1993 (mål nr 57391992) visserligen funnit att ett tillvägagångssätt motsvarande det som kommunen tillämpat inte utgör grund för att anse, att kommunstyrelsen genom att fatta sitt beslut överskridit sin befogenhet eller att styrelsens beslut i övrigt varit olagligt i den mening som avses i 10 kap. 8 § kommunallagen.

När det gäller den arbetsrättsliga frågan, om uppsägningarna haft saklig grund i arbetsbrist, är läget emellertid ett annat. BRF vill här hänvisa till de principuttalanden om arbetsbrist som grund för uppsägning som arbetsdomstolen gjort bl.a. i domen AD 1984 nr 19, varigenom det fastslagits att uppsägningar "för säkerhets skull" inte är förenliga med anställningsskyddslagen. När de omtvistade uppsägningarna gjordes i augusti 1992 - med utgångspunkt i kommunstyrelsens beslut av den 7 juli 1992 - kunde man på kommunens sida på sin höjd hysa förhoppningen att kommunfullmäktige i ärendet rörande räddningstjänstplanen skulle besluta i överensstämmelse med kommunstyrelsens beslut. Ingen kunde dock vara säker på detta. Frågan om invändningar från länsstyrelsens eller Räddningsverkets sida mot den tilltänkta räddningstjänstplanen hade vid tiden för uppsägningarna ännu inte utretts. Vidare kunde kommunfullmäktige ha gjort en annan prioritering än kommunstyrelsen och fattat ett annat beslut, exempelvis att räddningstjänstplanen över huvud taget inte skulle ändras.

Det är därmed tydligt att uppsägningarna är att bedöma som gjorda "för säkerhets skull" och alltså är oförenliga med anställningsskyddslagen. Uppsägningarna skall därför ogiltigförklaras och arbetstagarna tillerkännas allmänt skadestånd på grund av kommunens lagbrott.

Kommunen

Räddningstjänstlagen innehåller inte några närmare föreskrifter om dimensioneringen av resurserna för kommunens räddningstjänst. Inte heller innehåller lagen några närmare föreskrifter om hur räddningstjänsten skall vara organiserad. Kommunen har i båda hänseendena i princip full frihet intill det minimum som bildas av lagens krav på en tillräckligt väl fungerande räddningstjänst. Vidare bör framhållas att den enligt lagen föreskrivna räddningstjänstplanen främst syftar till att underlätta länsstyrelsens och Räddningsverkets regionala respektive centrala tillsyn över räddningstjänsten. Här får hänvisas till regeringens proposition om räddningstjänstlagen, där departementschefen anförde bl.a. (prop. 1985/86:170 s. 33 f.):

"Liksom kommittén anser jag att kommunerna bör ha frihet att själva utforma sin organisation för räddningstjänsten. För att underlätta den regionala och centrala tillsynen över räddningstjänsten bör kommunerna dock -i likhet med vad som nu gäller - åläggas att redovisa hur de avser att organisera räddningstjänsten och vilka resurser de skall ha. Kommittén föreslår att kommunerna för detta ändamål skall upprätta s.k. räddningstjänstordningar. Jag anser att det är missvisande att beteckna denna redovisning som en räddningstjänstordning. Detta uttryck för närmast tanken till föreskrifter som grundar sig på den kommunala förordningsmakten. Uppenbarligen har begreppet brandordning tjänat som förebild för kommittén. Som framgår av min redogörelse i det föregående kan en brandordning till en del innehålla föreskrifter som är bindande för enskilda. Sådana föreskrifter är det emellertid inte fråga om i detta sammanhang. Jag förordar därför att redovisningen i stället benämns räddningstjänstplan."

Dimensioneringen och organisationen av kommunens räddningstjänst har, alltsedan det är 1976 gjordes en grundläggande riskinventering för kommunen, av och till varit uppe till diskussioner och överväganden. År 1981 fick nuvarande räddningschefen J.B., då vice brandchef, kommunens uppdrag att göra en studie bl.a. av brandstationerna på den gotländska landsbygden. Redan i denna studie konstaterades att kostnaderna för att upprätthålla ett heltäckande brandförsvar med största sannolikhet skulle komma att öka år från år och att även en så viktig funktion som brandförsvaret måste söka att minimera ökningen av sina kostnader. Ett sätt att få ned kostnaderna skulle enligt studien vara att omvandla vissa brandstationer till bygdebrandvärn. I studien föreslogs en successiv nedskärning av antalet brandstationer på Gotland, varvid konstaterades att de stationer som i första hand var aktuella för indragning/omvandling var just de i målet berörda stationerna i Dalhem och Garda.

Bedömningarna i 1981 års studie kom dessvärre att besannas. Gotlands kommun fick i likhet med många andra kommuner en allt annat än gynnsam ekonomisk utveckling. Detta medförde att kommunledningen efter hand tvingades ställa krav på besparingar och effektivisering i olika verksamheter. Kommunfullmäktige fastställde budgetramar som ledde till att kommunstyrelsen och andra nämnder fick anta s.k. effektivitetsbeting för kommunens olika verksamhetsområden. För räddningstjänsten gällde under budgetåret (kalenderåret) 1992 ett effektivitetsbeting om 676 000 kr och för budgetåret 1993 fastställdes för densamma ett så stort effektivitetsbeting som 1961000 kr, vilket i juni 1992 ökades ytterligare något.

Mot den bakgrunden nödgades räddningschefen J.B. att bedöma bur räddningstjänsten skulle kunna efterkomma de krav på kostnadsnedskärningar, som alltså ytterst hade sin grund i de av kommunfullmäktige fastställda budgetramarna. Han fick då bl.a. gå tillbaka till 1976 års riskanalys och 1981 års studie samt undersöka vad som hänt därefter. Diskussionerna om och övervägandena rörande dimensioneringen och organisationen av räddningstjänsten i kommunen hade givetvis fortgått även efter 1981 års studie. J.B. visste att kommunens räddningstjänst sedan tidigare låg över den miniminivå som följer av räddningstjänstlagen. Han hade under årens lopp haft kontakter med Räddningsverket och med olika kollegor och samstämmigt fått bekräftad sin bedömning, att om kommunen tvingades till nedskärningar så var det bästa att lägga ned ett par brandstationer. I valet mellan olika besparingsalternativ fann J.B. därför att det var detta som borde väljas. Det stod då också klart att det liksom tidigare var stationerna i Dalhem och Garda som lättast kunde avvaras. Den bedömningen grundades på att kommunen med hänsyn till den s.k. räddningstjänsttopografin på Gotland kunde upprätthålla räddningstjänstlagens och Räddningsverkets krav på godtagbara insatstider m.m. även om brandstationerna och räddningsstyrkorna i Dalhem och Garda avvecklades.

Förslaget därom redovisades för kommunledningen efter medbestämmandeförhandlingar i maj 1992, och på kommunstyrelsens arbetsutskotts förslag beslöt kommunstyrelsen den 7 juli 1992 med 13 röster mot 2 att brandstationerna och räddningsstyrkorna i Dalhem och Garda skulle avvecklas fr.o.m. den 1 januari 1993. Valet av den tidpunkten var nödvändigt för att effektivitetsbetinget i 1993 års budget skulle kunna uppfyllas, och för samma ändamål var det lika nödvändigt att uppsägningar av personalen i de båda räddningsstyrkorna gjordes så att anställningarna och därmed kostnaderna för personalen kunde upphöra vid och så snart som möjligt efter den 1 januari 1993. I detta sammanhang kan erinras om bestämmelsen i 8 kap. 1 § kommunallagen (1991:900), enligt vilken kommunen är skyldig att ha en god ekonomisk hushållning i sin verksamhet. Räddningschefen fick därför genom kommunstyrelsens beslut i uppdrag att vidta uppsägningar. Vidare uppdrogs åt honom att utarbeta erforderliga förslag till ändringar i räddningstjänstplanen för beslut i kommunfullmäktige. - Det skall framhållas att kommunstyrelsens beslut den 7 juli 1992 inte överklagades utan vann laga kraft.

Här kan inskjutas att det visserligen är riktigt att Räddningsverket och länsstyrelsen i de av BRF-distriktet initierade skrivelserna av den 7 juli respektive 25 augusti 1992 var negativa till nedskärningar av kommunens räddningstjänst på ekonomisk grund. Detta var emellertid den verklighet som kommunen stod inför. I sitt formella samrådsyttrande till kommunen den 21 september 1992 konstaterade Räddningsverket också att den föreslagna nedskärningen låg "inom ramen för kommunens eget beslut om ambitionsnivå för räddningstjänsten på Gotland", ett konstaterande som uppenbarligen föranledde länsstyrelsen att i sitt samrådsyttrande till kommunen den 1 oktober 1992 förklara att länsstyrelsen inte fann det meningsfullt att på nytt behandla ärendet. Sedan BRF-distriktet hade begärt Räddningsverkets förklaringar till verkets nyssnämnda yttrande till kommunen framhöll Räddningsverket också i en skrivelse till distriktet den 9 november 1992 bl.a. att verket inte på något sätt var positivt till neddragningar inom räddningstjänsten, att det i det aktuella fallet likväl handlade om ett kommunalt beslut om en förändring av ambitionsnivån för räddningstjänsten som enligt verkets bedömning låg inom ramen för räddningstjänstlagens krav samt att man måste acceptera kommunens rätt att själv besluta om ambitionsnivån för sin räddningstjänst.

BRF synes möjligen mena att, eftersom räddningsstyrkorna i Dalhem och Garda vid tiden för kommunstyrelsens beslut den 7 juli 1992 fanns upptagna i den då gällande räddningstjänstplanen, styrelsens beslut skulle ha utgjort ett slags indirekt ändring av räddningstjänstplanen som inneburit ett överskridande av kommunstyrelsens kompetens. Det bestrids att saken kan bedömas på det sättet. Kommunstyrelsens beslut bör i stället ses som en form av verkställighetsbeslut avseende de budgetbeslut som fattats av kommunfullmäktige. Är det inte riktigt, så har kommunstyrelsens beslut likväl legat inom ramen för styrelsens åliggande att ha hand om kommunens ekonomiska förvaltning. I båda hänseendena får hänvisas till 6 kap. 4 § kommunallagen. I vart fall blev kommunstyrelsens beslut såväl kommunalrättsligt som civilrättsligt bindande, eftersom det inte överklagades genom kommunalbesvär utan vann laga kraft. Frågan om beslutets giltighet kan inte prövas i förevarande mål.

När de omtvistade uppsägningarna skedde fanns det alltså ett gällande beslut av kommunstyrelsen att brandstationerna och räddningsstyrkorna i Dalhem och Garda skulle avvecklas fr.o.m. den 1 januari 1993. Räddningstjänstlagen hindrar inte att en kommun först fattar beslut om en framtida ändring av räddningstjänstens dimensionering eller organisation och därefter fattar beslut om motsvarande ändring av kommunens räddningstjänstplan. Det fanns med hänsyn till de av kommunfullmäktige uppställda besparingskraven, till den noggranna utredning och bedömning som föregått kommunstyrelsens beslut samt till den parlamentariska situationen, vilken var densamma i kommunfullmäktige som i kommunstyrelsen, inte någon anledning att räkna med att kommunfullmäktige skulle motsätta sig en ändring av räddningstjänstplanen till överensstämmelse med kommunstyrelsens beslut. Följaktligen kunde efter kommunstyrelsens beslut med praktisk visshet konstateras, att det fr.o.m. den 1 januari 1993 skulle föreligga arbetsbrist för personalen vid brandstationerna i Dalhem och Garda. Det har alltså inte varit fråga om några sådana spekulativa uppsägningar "för säkerhets skull" som BRF hävdar. Uppsägningarna har haft saklig grund i arbetsbrist och givetvis fått göras i sådan tid att anställningarna med iakttagande av gällande uppsägningstid skulle komma att upphöra med början vid den tidpunkt som bestämts för nedläggningen av de båda stationerna och räddningsstyrkorna.

För den händelse kommunfullmäktige verkligen hade beslutat att brandstationerna och räddningsstyrkorna i Dalhem och Garda skulle behållas, hade det varit ett beslut mot all rimlig förmodan. Den avlägsna möjligheten av en sådan utveckling kan inte få inverka på frågan huruvida de omtvistade uppsägningarna var sakligt grundade när de skedde. Om kommunfullmäktige funnit att nedläggningen i Dalhem och Garda skulle medföra någon brist i räddningstjänsten, så hade den sannolika utvecklingen varit att räddningstjänstplanen likväl ändrats i enlighet med kommunstyrelsens förslag och eventuella brister avhjälpts på annat sätt, exempelvis genom särskilda åtgärder avseende något riskobjekt.

Sammanfattningsvis finns det inte grund för BRF:s käromål. Detta skall alltså lämnas utan bifall.

Domskäl

Tvisten i målet gäller huruvida det enligt anställningsskyddslagen förelegat saklig grund för kommunens uppsägningar av de 34 deltidsanställda brandförmän och brandmän som anges i domsbilagan. Uppsägningarna skedde i augusti 1992 och var föranledda av att kommunstyrelsen den 7 juli 1992 beslutat att brandstationerna och räddningsstyrkorna i Dalhem och Garda skulle avvecklas fr.o.m. den 1 januari 1993. Som grund för uppsägningarna åberopades arbetsbrist. Enligt uppsägningarna skulle arbetstagarnas anställningar upphöra vid olika tidpunkter fr.o.m. den 1 januari 1993 och framåt enligt vad som framgår av domsbilagan.

Vid tiden för uppsägningarna hade kommunfullmäktige ännu inte beslutat om någon ändring av den gällande räddningstjänstplanen för kommunen. Först den 23 november 1992 beslöt kommunfullmäktige att ändra räddningstjänstplanen så att räddningsstyrkorna i Dalhem och Garda utmönstrades ur planen med verkan fr.o.m. den 1 januari 1993.

BRF har gjort gällande att uppsägningarna är oförenliga med anställningsskyddslagens krav på saklig grund, eftersom de sålunda gjorts innan kommunfullmäktige fattat beslut om ifrågavarande ändring i räddningstjänstplanen. Innan så skett har det enligt BRF:s mening inte förelegat lagliga förutsättningar för avvecklingen av räddningsstyrkorna i Dalhem och Garda. Enligt BRF är uppsägningarna i augusti 1992 därför att betrakta som sådana uppsägningar "för säkerhets skull" som inte är tillåtna enligt anställningsskyddslagen. Kommunen har bestritt riktigheten av BRF:s ståndpunkt och för sin del hävdat att uppsägningarna haft saklig grund i den arbetsbrist som kunde förutses uppkomma fr.o.m. den 1 januari 1993 som en följd av kommunstyrelsens beslut den 7 juli 1992.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har förebringats viss skriftlig bevisning, varjämte på kommunens begäran dess räddningschef J.B. har hörts upplysningsvis.

Arbetsdomstolen gör följande bedömanden.

Som domstolen har konstaterat i domen AD 1984 nr 19 m.fl. avgöranden innebär anställningsskyddslagens regler om uppsägning på grund av arbetsbrist i princip, att arbetsgivaren har rätt att grunda avgörandet huruvida uppsägning skall ske på en bedömning av hur personalläget kommer att vara vid uppsägningstidens slut. Det krävs alltså inte att arbetsbrist redan har inträffat för att uppsägning skall få ske.

I den nämnda domen anförde domstolen vidare att arbetsgivaren vid sin prövning av läget vid uppsägningstidens utgång har att beakta sådana förhållanden som vid ett praktiskt bedömande med säkerhet kan överblickas, men däremot inte har rätt att beakta sådant som med större eller mindre sannolikhet kommer att inträffa. Ett hänsynstagande till sådana osäkra förhållanden skulle nämligen kunna innebära att en uppsägning skulle komma att genomföras "för säkerhets skull", vilket enligt vad domstolen framhöll inte är tillåtet enligt anställningsskyddslagen. Å andra sidan, fortsatte domstolen, är arbetsgivaren inte skyldig att beakta sådana omständigheter som kan föranleda ett förbättrat sysselsättningsläge, om dessa omständigheter är ovissa.

I domen AD 1984 nr 26 utvecklade domstolen ytterligare något vad som åsyftades med sådan uppsägning "för säkerhets skull" som inte är förenlig med anställningsskyddslagen. Domstolen anförde därvid följande:

"Uppsägning ”för säkerhets skull” föreligger t ex om en privat arbetsgivare säger upp arbetstagare p.g.a. arbetsbrist trots att arbetsgivaren bedömer att orderingången är fullt tillfredsställande och kan antas vara det även i fortsättningen. I så fall anser arbetsgivaren nämligen i själva verket, att sysselsättningsläget är gott men vill gardera sig för eventuella felbedömningar genom att hålla en del av personalen uppsagd i tanken att han senare alltid har möjlighet att erbjuda de uppsagda arbetstagarna fortsatt anställning. Ett sådant förfarande strider mot anställningsskyddslagen. Om arbetsgivaren däremot efter en seriös prövning faktiskt kommer till att orderingången kommer att försämras med påföljd att arbetstillfällena minskar, har arbetsgivaren rätt att säga upp arbetstagarna p.g.a. arbetsbrist vid sådan tidpunkt att anställningarna upphör då sysselsättningsläget enligt arbetsgivarens bedömning förändras."

Kommunstyrelsen har enligt 6 kap. 1 § kommunallagen ställningen som ledande och samordnande organ för kommunens förvaltning. Styrelsen har därvid enligt 6 kap. 4 § samma lag till särskild uppgift bl.a. att ha hand om den ekonomiska förvaltningen. Av utredningen i målet framgår att kommunstyrelsens beslut den 7 juli 1992 om avveckling av brandstationerna och räddningsstyrkorna i Dalhem och Gärda fr.o.m. den 1 januari 1993 ytterst hade sin grund i de av kommunfullmäktige uppställda budgetramarna. Beslutet innefattade den åtgärd som kommunstyrelsen fann nödvändig och lämplig för att kommunens räddningstjänst skulle kunna uppfylla det s.k. effektivitetsbeting som med hänsyn till budgetramarna hade ålagts räddningstjänsten. Vidare framgår av utredningen, bl.a. J.B:s utsaga inför arbetsdomstolen, att beslutet grundades på en seriös och noggrann bedömning av åtgärdens nödvändighet från ekonomisk synpunkt och dess förenlighet med de krav som kunnat ställas på kommunens räddningstjänst.

Sedan kommunstyrelsen fattat sitt beslut den 7 juli 1992, vilket vann laga kraft, var det detta som gällde som kommunens beslut beträffande räddningstjänstens framtida organisation fr.o.m. den 1 januari 1993. Det var visserligen inte helt uteslutet att kommunfullmäktige vid sin behandling av ärendet rörande den av kommunstyrelsens beslut påkallade ändringen i räddningstjänstplanen för kommunen skulle fatta ett beslut som gick styrelsens emot. Med hänsyn till vad som nyss anförts om kommunstyrelsens ställning och om bakgrunden till kommunstyrelsens beslut samt till vad som upplysts om den parlamentariska situationen i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige måste vid ett praktiskt bedömande en sådan utveckling emellertid ha framstått som så osannolik, att kommunstyrelsen varit berättigad att bortse därifrån vid sitt övervägande av frågan om uppsägningarna av personalen i de båda aktuella räddningsstyrkorna.

Av det sagda följer att de omtvistade uppsägningarna i augusti 1992 inte kan bedömas som sådana uppsägningar "för säkerhets skull" som är oförenliga med anställningsskyddslagen. Kommunen som arbetsgivare har till följd av kommunstyrelsens beslut den 7 juli 1992 om avveckling av brandstationerna och räddningsstyrkorna i Dalhem och Garda ägt utgå från att arbetsbrist skulle uppstå för de ifrågavarande arbetstagarna fr.o.m., den 1 januari 1993. Enligt vad som inledningsvis konstaterats har kommunen därmed också haft rätt att vidta uppsägningarna i sådan tid att anställningarna skulle komma att upphöra i anslutning till sistnämnda dag. BRF:s talan kan alltså inte vinna bifall.

Vid denna utgång skall BRF ersätta kommunen för dess rättegångskostnader.