Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lägger regeringen fram ett förslag till en ny lag, räddnings- tjänstlagen. I denna skall statens och kommunernas ansvar för räddnings- tjänsten regleras.

Lagen skall innehålla bestämmelser om kommunal räddningstjänst och statlig räddningstjänst. Den statliga räddningstjänsten skall omfatta fjäll- räddningstjänst. flygräddningstjänst, sjöräddningstjänst. och räddnings- tjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen. Syftet med lagen är att göra räddningstjänsten effektivare. Lagen skall därför innehålla föreskrifter "som underlättar samarbetet mellan olika räddningsorgan och som ger ett räddningsorgan bättre möjligheter att vid en räddningsinsats kunna dispo- ncra andra resurser än de egna.

Den nya lagen Skall ersätta brandlagen (1974: 80), lagen (1960: 331) om Skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. och till en del brand— stadgan (1962: 91).

Lagen föreslås trädai kraft den 1 januari 1987.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till Räddningstjänstlag

Härigenom föreskrivs följande.

INLEDANDE BESTÄMMELSER

] & Denna lag innehåller föreskrifter om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas.

I lagen finns också bestämmelser om olycks- och skadeförebyggande åtgärder samt om rättigheter och skyldigheter för enskilda.

2 & Med räddningstjänst avses i lagen de räddningsinsatser som staten- eller kommunerna skall svara för vid olyckshändelser och överhängande fara för olyckshändelserför att hindra och begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön.

Till räddningstjänst hänförs också räddningsinsatser som polisen gör i tjällområden enligt polislagen (1984: 387) samt räddningsinsatser som görs enligt 26 och 27 ss titan att det har inträffat någon olyckshändelse eller föreligger överhängande fara för en olyckshändelse.

Skyldighet för staten eller kommun att göra en räddningsinsats föreligger endast. om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande. det hotade intressets vikt. kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten eller kommunen svarar för insatsen.

$& Lagen gäller inte hälso- och sjukvård som avses i hälso- och sjuk- vårdslagen ( I982: 763).

4 & Räddningstjänsten skall planeras och organiseras så att räddningsin- satserna kan påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. - '

S & Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för verksamhet enligt denna lag skall samarbeta med varandra och med andra som berörs av verksamheten.

KOMMUNAL RÄDDNINGSTJÄNST M. M.

Kommunens ansvar

6,5 Varje kommun skall svara för räddningstjänstcn inom kommunen, om inte annat följer av 25—28 5.5.

7 & Varje kommun skall svara för att åtgärder vidtas inom kommunen så att bränder och skador till följd av bränder förebyggs. Kommunen skall också främja annan olycks- och skadeförebyggande verksamhet i kom— munen.

8 & Kommunerna skall ta till vara möjligheterna att utnyttja varandras resurser för räddningstjänsten och för förebyggande verksamhet enligt 7 5.

95 I varje kommun skall det finnas en räddningsnämnd och en rädd- ningskår.

Prop. 1985/86: 170

|»)

• Sida 3
•  Original

Kommunen får tillsätta en särskild räddningsnämnd eller uppdra åt en annan nämnd att vara räddningsnämnd. Om inte detta har skett. är kom- munstyrelsen räddningsnämnd.

Kommunen får komma överens med en annan kommun om att ha en gemensam räddningskår. Kommunen får också träffa avtal med en annan kommun om att de uppgifter i kommunen. som enligt denna lag ankommer på räddningskåren. skall helt eller delvis ombesörjas av den andra kommu- nens räddningskär.

105. I fråga om en särskild räddningsnämnd skall gälla följande föreskrif- teri 3 kap. kommunallagen (1977.179)

2 5 om antalet ledamöter m.m.. 3 % första stycket om valbarhet m. m.. 4 & om rätt till ledighet från anställning. 5 #3 första stycket om mandattid. 5 & tredje stycket om verkan av ledamots avgång, 6 & om ordförande och vice ordförande 7 s om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid samman- '

träde. 8 & om suppleants tjänstgöring m.m.. 9 5 första stycket om beslutsförhet. 10 & om beslutsförfarande och protokoll, 11 & om delgivning m. m.. 12 5 om reglemente och delegation. För Stockholms kommun skall dock inte gälla 3 [kap. 5 5 första stycket eller 6 %$ kommunallagen.

11 & Uppdrag att besluta på räddningsnämndens vägnar får inte omfatta förelägganden eller förbud vid vite eller verkställande av" åtgärd på den försumliges bekostnad.

Räddningsnämnden får meddela den som utan att vara tjänsteman hos kommunen fullgör uppgifter åt nämnden befogenhet att på nämndens väg- nar meddela i verksamheten erforderliga förelägganden och förbud enligt 56 ä första stycket. ' '

Räddningskåren

12 & Räddningskåren skall göra de räddningsinsatser som kommunen har ansvaret för enligt denna lag. ' '

Kommunen får överlåta åt någon annan att göra räddningsinsatser som kräver särskild kompetens.

13 & Räddningskåren skall bestå av en räddningschef och en eller flera räddningsstyrkor. I räddningskåren kan också ingå räddningsvärn.

Om det vid en anläggning inom kommunen har organiserats en-särskild enhet för räddningsinsatser vid anläggningen. får kommunen träffa avtal med ägaren eller innehavaren av anläggningen om att enheten skall ingå som räddningsstyrka i räddningskåren.

En sådan enhets räddningsinsatser är att anse som kommunal rädd- ningstjänst enligt denna lag också när insatserna görs inom, den egna anläggningen.

145 En räddningsstyrka skall bestå av anställd personal som genom utbildning och erfarenhet har nödvändig kompetens för sina uppgifter.

'.)J

• Sida 4
•  Original

Ett räddningsväm skall bestå av personal som har uttagits på grund av tjänsteplikt.

Förebyggande åtgärder mot brand

15 5 Räddningsnämnden skall svara för att brandsyn och sotning utförs regelbundet.

16 5 Brandsyn skall avse kontroll av brandskyddet vid byggnader eller anläggningar som bestäms av regeringen eller den myndighet som regering- en utser. En myndighet som utövar tillsyn enligt 54 5 kan besluta om brandsyn också i andra fall.

Brandsyn skall förrättas av särskilda brandsyneförrättare' som utses av räddningsnämnden.

17 5 Genom sotningen skall eldstäder och andra fasta förbränningsanord- ningar, som inte är inrättade för eldning uteslutande med gas, och därtill hörande rökkanaler samt imkanaler göras rena. I samband med sotning skall det som rengörs samt skorstenar och tak med därtill hörande bygg- nadsdelar kontrolleras från brandskyddssynpunkt. En tillsynsmyndighet kan besluta om sådan kontroll av brandskyddet också i andra fall.

Sotning och kontroll enligt första stycket av brandskyddet skall utföras av skorstensfejarmästare eller skorstensfejare som biträder skorstensfejar- mästaren. Räddningsnämnden får i fråga om speciella anläggningar och enstaka avlägset belägna bostadshus medge att någon annan utför sotning- en och kontrollen.

185. Kommunfullmäktige får föreskriva att avgift skall erläggas för brandsyn och för sotning. '

19 5 Den som förrättar brandsyn och den som utför sotning och kontroll av brandskyddet enligt 17 5 har rätt att få tillträde-till den anläggning som berörs. De har också rätt att få de upplysningar och handlingar som de behöver.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

205 Regeringen får meddela föreskrifter om frister för sotning och brandsyn och om förbud helt eller delvis mot eldning utomhus samt om liknande förebyggande åtgärder mot brand. Regeringen får överlåta åt en myndighet eller åt kommun att meddela sådana föreskrifter.

Räddningstjänstplan

21 5 För varje kommun skall det finnas en räddningstjänstplan.

Planen skall innehålla uppgifter om

1. räddningskårens organisation i stora drag,

2. vattenreservoarer, brandposter, varningssystem och andra anord- ningar för räddningstjänsten och hur de skall underhållas.

3. insatstider till kommunens olika delar,

4. det lägsta antal befäl och övrig personal som ständigt skall finnas för första utryckning i styrkorna inom räddningskåren och tiden från alarme- ring av personalen till dess räddningsstyrkans första fordon kan utgå (anspänningstid).

5. den kompetens som krävs för att vara befäl i räddningskåren,

• Sida 5
•  Original

6. det minsta antal övningar som skall hållas med personalen i räddnings- Prop. 1985/86: 170 kåren. .

I förekommande fall skall planen också innehålla uppgifter om ]. anläggningar som avses i 43 5 samt vattentäkter och andra områden där en olyckshändelse kan medföra allvarliga skador'i miljön. '

2. hamnar och deras gränser i vattnet.

3. avtal om samverkan inom kommunalförbund och räddningsregion.

22 5 Räddningstjänstplanen skall antas av kommunfullmäktige. Planen skall tillställas de myndigheter som regeringen bestämmer. Första och andra styckena gäller också i fråga om ändringar i och tillägg till planen.

235 När ett förslag till räddningstjänstplan eller en ändring i eller ett tillägg till räddningstjänstplan upprättas. skall kommunen på lämpligt sätt och i den omfattning som behövs samråda med de myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i saken.

24 5 Regeringen får på framställning av den myndighet som regeringen bestämmer besluta om ändring av en räddningstjänstplan.

STATLIG RÄDDNINGSTJÄNST Hål/räddningstjänst 25 5 Inom fjällområden skall polisen till följd av polislagen (1984: 387)

l. efterforska och rädda den som har försvunnit under sådana omstän- digheter att det kan' befaras att det föreligger fara för hans liv eller allvarlig risk för hans hälsa.

2. rädda den som har råkat ut-för en olyckshändelse eller drabbats av en sjukdom och som snabbt behöver komma under vård eller få annan hjälp.

F [_vgräddningsrjänst 26 5 Vid flyghaverier inom Sveriges sjöterritorium, med undantag för vattendrag. kanaler. hamnar samt andra insjöar än Vänern. Vättern och Mälaren, skall luftfartsverket svara för räddningstjänsten.

Luftfartsverket skall svara för förebyggande räddningsinsatser mot ska- dor. när ett luftfartyg är nödställt eller när fara hotar lufttrafiken. Verket skall också svara för efterforskning av luftfartyg söm saknas.

Sjöräddningstjänst 27 5 Inom Sveriges sjöterritorium, med undantag för vattendrag. kana- ler. hamnar samt andra insjöar än Vänern. Vättern och Mälaren, skall l. sjöfartsverket svara för efterforskning och räddning av människor. som är eller kan befaras vara i sjönöd. och för sjuktransporter från fartyg. 2. tullverkets kustbevakningsorganisation svara för räddningstjänsten, när olja eller andra skadliga ämnen har kommit ut i vattnet.

Räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen

285. Vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning i sådan omfattning att särskilda åtgärder krävs för att skydda allmänheten 5

• Sida 6
•  Original

eller vid överhängande fara för. ett sådant utsläpp skall länsstyrelsen svara för räddningstjänsten.

I 10 % lagen (1984: 3) om kärnteknisk verksamhet finns bestämmelser om skyldighet för innehavare av kärnteknisk anläggning att vidta de åtgärder som behövs för att upprätthålla säkerheten vid anläggningen.

29 5 Kommunerna är skyldiga att delta i planeringen av räddningstjäns- ten_vid utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar i landet och att medverka vid övningari sådan räddningstjänst.

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER AIahnaring

305 Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för rädd- ningstjänst skall se till att det finns anordningar för alarmering av rädd- ningsorganen. När ett räddningsorgan gör en räddningsinsats. skall polismyndigheten underrättas om insatsen. '

Ledning

31 5 Vid varje räddningsinsats skall det finnas en räddningsledare.

32 l5 Räddningsledare är . i den kommunala räddningstjänsten räddningschefen eller den som deitne har utsett.

2. ifjällräddningstjänsten polischefen i distriktet eller den som denne har utsett eller. om räddningsinsatsen berör flera polisdistrikt. länspolischefen eller den som denne har utsett,

3. 1 övrig räddningstjänst den som den ansvariga myndigheten har utsett. Samverkar två eller flera räddningskårer i en räddningsinsats som berör mer än en kommuns område inom samma län. skall länsstyrelsen bestäm- ma vem av räddningsledarna som skall leda insatsen om inte räddningsle- darna själva har bestämt det.

33 5 I fråga om räddningsinsatser som är omfattande får regeringen före- skriva eller i särskilt fall bestämma, att en länsstyrelse eller någon annan statlig myndighet skall ta över ansvaret för räddningstjänsten inom en eller flera kommuner. [ sådana fall utses räddningsledare av den myndighet som har fått ansvaret.

Skyldig/ret att medverka i räddningstjänsten

345 En statlig eller kommunal myndighet skall på anmodan av rädd- ningsledaren delta i en räddningsinsats med personal och egendom. om myndigheten har lämpliga resurser och ett deltagande inte allvarligt hind- rar myndighetens vanliga verksamhet.

Ersättning till kommun för medverkan i räddningstjänst m.m.

355 Om en kommun har medverkat i en annan kommuns räddnings- tjänst. har kommunen rätt till skälig ersättning av'den andra kommunen.

• Sida 7
•  Original

Om en kommun har medverkat i statlig räddningstjänst eller vid övning— ar i sådan räddningstjänst. har kommunen rätt till skälig ersättning av staten.

36 5 Vid kommunal räddningstjänst med anledning av utflöde i vatten av olja eller andra skadliga ämnen har kommunen rätt till ersättning av staten för den del av räddningstjänstkostnaderna som överstiger ett av regeringen fastställt belopp. om utflödet har inträffat utanför Sveriges sjöterritorium eller inom en del av sjöterritoriet där räddningsinsatser skall göras enligt 27 5 eller inom Göta älv. Trollhätte kanal eller Södertälje kanal.

37 5 ()m en räddningsinsats i kommunal räddningstjänst har medfört betydande kostnader. har kommunen rätt till ersättning av staten för den del av räddningstjänstkostnaderna som överstiger en självrisk. Självrisken beräknas enligt grunder som regeringen fastställer.

BESTÄMMELSER SOM RÖR ENSKILDA M. FL.

Afar/nering

38 5 Vid utsläpp av giftiga eller skadliga ämnen från en anläggning som avses 143 5 skall anläggningens innehavare underrätta länsstyrelsen. polis- myndigheten och räddningskåren. om utsläppet påkallar särskilda åtgärder till skydd för allmänheten. Underrättelse skall också lämnas. om det före- ligger överhängande fara för ett sådant utsläpp.

39 5 Den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en brand eller om en olyckshändelse som innebär fara för någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa eller för miljön skall. om det är möjligt. varna dem som är i fara och vid behov tillkalla hjälp. Detsamma skall gälla den som får kännedom om att det föreligger en överhängande fara för en brand eller en sådan olyckshändelse.

Uppgiftssky[dig/rel

40 5 Myndigheter och enskilda skall på begäran av en myndighet som svarar för räddningstjänst lämna upplysningar om personal och egendom som kan användas i räddningstjänsten.

Förebyggande åtgärder

41 5 Ägare eller innehavare av byggnader eller andra anläggningar skall i skälig omfattning hålla utrustning för släckning av brand och för livrädd- ning vid brand eller annan olyckshändelse och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand.

42 5 Om det behövs för att förebygga att människor skadas på grund av brand. får regeringen föreskriva att material får användas i lös inredning i byggnader eller andra anläggningar endast efter godkännande (typgodkän- nande").

Har sådana föreskrifter meddelats. skall den som svarar för verksamhe- ten i byggnaden eller anläggningen kunna visa att den lösa inredningen består av typgodkänt material.

• Sida 8
•  Original

Typgodkännande meddelas av den myndighet som regeringen bestäm- mer.

43 5 Vid en anläggning. där verksamheten innebär fara för att en olycks- händelse skall orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön. är anläggningens ägare eller innehavare skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom och i övrigt vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller begränsa sådana skador.

Detsamma skall gälla flygplatser som har godkänts enligt 6 kap. 95 första stycket luftfartslagen ( 1957: 297).

Tjänsteplikt

44 5 När det behövs. är var och en som under kalenderåret fyller lägst arton och högst sextiofem år skyldig att medverka i räddningstjänst. i den mån hans kunskaper. hälsa och kroppskrafter tillåter det.

Tjänsteplikten fullgörs på anmodan av räddningsledaren. Bland dem som är tjänstepliktiga enligt första stycket och som är bosatta i kommunen får räddningsnämnden ta ut lämpliga personer för att ingå i kommunens räddningsvärn. I första hand skall frivilliga tas ut. Den som har tagits ut är skyldig att delta i övning med räddningsvärnet under högst tjugo timmar årligen.

In re i annans rätt g

45 5 Om fara för liv. hälsa eller egendom eller för skada i miljön inte lämpligen kan hindras på något annat sätt. får räddningsledaren vid en räddningsinsats bereda sig och medverkande personal tillträde till annans fastighet. avspärra eller utrymma områden. använda. föra bort eller förstö- ra egendom samt företa andra ingrepp i annans rätt. i den mån ingreppet är försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet. den skada som vållas genom ingreppet och omständigheterna i övrigt.

Förbud eller föreläggande som avses i 7 kap. 5 5 lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg får meddelas med stöd av denna paragraf bara om sjöfartsverkets beslut inte kan avvaktas.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

46 5 Har räddningsledaren med stöd av 45 5 föranstaltat om avspärrning eller utrymning. skall han hjälpa till med att ordna uppehälle för dem som till följd av åtgärderna är i behov därav.

47 5 Anordning som varaktigt behövs för räddningstjänsten får placeras på annans mark eller byggnad. om det inte medför inverkan av någon betydelse på markens eller byggnadens användningssätt.

Beslut om en sådan åtgärd meddelas av räddningsnämnden eller. i fråga om statlig räddningstjänst. av den myndighet som svarar för räddnings- tjänsten.

Riitt till ersättning

48 5 Den som på grund av tjänsteplikt eller frivilligt efter anmodan av räddningsledaren har medverkat i räddningstjänst enligt denna lag eller i övning med räddningskår har rätt till skälig ersättning för kostnader för resa och uppehälle samt för arbete och tidsspillan enligt bestämmelser som

• Sida 9
•  Original

meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Prop. 1985/86: 170 Han har också rätt till ersättning för skada på kläder och andra personliga tillhörigheter. Första stycket gäller inte den som har erhållit ersättning av någon annan eller på grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt till ersättning för medverkan i'räddningstjänst. ' Ersättning enligt första stycket skall betalas av kommunen till den som har medverkat i kommunal räddningstjänst eller i övning med räddningskår och av staten till den som har medverkat i statlig räddningstjänst.

49 5 I lagen (1977: 265) om statligt personskadeskydd och lagen (I977:266) om statlig ersättning vid ideell skada finns bestämmelser om ersättning vid personskada till den som har medverkat i räddningstjänst enligt denna lag eller i övning med räddningskår.

50 5 Har utrustning för räddningstjänst tillhandahållits frivilligt eller ta- gits i anspråk med stöd av 45 5. har egendomens ägare eller innehavare rätt till ersättning för skada på eller försämring av egendomen. förlorad avkast- ning eller nytta av egendomen och kostnad med anledning av att egendo- men har tillhandahållits.

Första stycket gäller inte den som har erhållit ersättning av någon annan eller på grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt till ersättning för att tillhandahålla egendom för räddningstjänst. Första stycket gäller inte heller den som har tillhandahållit egendom för räddningstjänst. om rädd- ningsinsatsen har avsett att hindra eller begränsa skada på hans egendom eller har föranletts av olyckshändelse i hans verksamhet.

51 5 Om egendom tas i anspråk genom åtgärd enligt 47 5. är ägaren eller. innehavaren berättigad till ersättning för förlorad avkastning eller nytta.

525. Ersättning enligt 50 och' 51 55 skall betalas av kommunen eller. i fråga om statlig räddningstjänst, av staten. '

Åtgärder efter räddningstjänst

53 5 När en räddningsinsats är avslutad. skall räddningsledaren. om det är möjligt. underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som räddningsåtgärderna har avsett om behovet av bevakning. restvärdeskydd. sanering och återställning.

Behövs bevakning med hänsyn till risken för nya olyckshändelser men kommer bevakningen inte till stånd. får räddningsledaren utföra bevak- ningen på ägarens eller innehavarens bekostnad.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

ÖVRIGA BESTÄMMELSER Tillsyn

54 5 Inom kommunen utövar räddningsnämnden den omedelbara till- synen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Inom länet utövas tillsynen av länsstyrelsen. Den centrala tillsynen utövas av statens räddningsverk eller. i fråga om statlig räddningstjänst. av annan myndighet som regeringen bestämmer.

• Sida 10
•  Original

55 5 För tillsynen har en tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till byggna- Prop. 1985/86: l70 der. lokaler och anläggningar. Tillsynsmyndighetcn har också rätt att få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

565. En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskriftersom meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. '

Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Undcrlåtcr någon att vidta en åtgärd som åligger honom enligt en till- synsmyndighets föreläggande. får myndigheten vidta åtgärden på hans bekostnad.

57 5 Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Ansvarshestämmelser

585. Till böter skall den dömas som

I. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud mot eldning utom- hus som har meddelats med stöd av 20 5.

2. uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att ge upplysningar eller lämna ut handlingar enligt 19. 40 eller 55 5.

3. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om förhållande av betydelse vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som följer av 19. 40 eller 55 5.

4. uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 38 eller 39 5.

5. utan att ha laga förfall uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra tjänsteplikt som åligger honom enligt 44 5.

6. uppsåtligen hindrar eller försöker hindra en åtgärd som räddningsle- daren har föranstaltat om enligt 45 5 eller annars utan giltig ursäkt åsido- sätter sådan åtgärd.

Iringa fall skall inte dömas till ansvar. Till ansvar enligt första stycket skall inte dömas. om ansvar för gärning- en kan ådömas enligt brottsbalken.

Den som har överträtt ett vitesförcläggande eller ett vitesförbud skall ,inte dömas till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläg- gandet eller förbudet.

Bestämmelser om överklagande

59 5 Om det föreligger särskilda skäl. får en tillsynsmyndighet bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas.

605 Ett beslut av en räddningsledare om fullgörande av tjänsteplikt enligt 44 5 eller om ingrepp i annans rätt enligt 45 5 får överklagas hos länsstyrelsen. Beslutet gäller även om det överklagas. I övrigt får rädd- ningsledarens beslut med stöd av denna lag eller föreskrifter som medde- lats med stöd av lagen inte överklagas. Räddningsnämndens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten. Andra tillsynsmyndigheters beslut får överklagas hos kammarrätten. Detsamma gäller en statlig myndighets beslut enligt 47 5.

l()

• Sida 11
•  Original

Bemyndiganden

61 5 Regeringen får i de avseenden som behandlas i denna lag meddela ytterligare föreskrifter som rör skydd för liv eller hälsa. Regeringen fär överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela sådana före- skrifter.

62 5 Regeringen får meddela föreskrifter om begränsning i rätten för den som anlitas som brandsyneförrättare att driva eller annars ta befattning med näringsverksamhet som gäller handel med brand- eller livräddnings- redskap eller meddelande av försäkringar som har samband med brand.

Räddningstjänst under krig m.m.

63 5 Under krig och när det annars råder civilförsvarsberedskap skall räddningsnämndens uppgifter övertas av kommunstyrelsen och räddnings- kårens uppgifter övertas av civilförsvarsorganisationen i kommunen.

645 Är riket i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig. får regeringen meddela sådana från denna lag avvikande föreskrifter som är av betydelse för totalförsvaret eller som behövs för att nödvändig räddningstjänst i övrigt skall kunna genomföras.

Ikraftträdande m. m.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1987. Genom lagen upphävs l. brandlagen (l974:80).

2. brandstadgan (1962: 91 ),

3. lagen (1960: 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m.

Kommun skall senast den 1 januari 1988 ha antagit räddningstjänstplan. lntill dess räddningstjänstplanen,har antagits skall den kommunala brand- ordningen gälla.

Vad som föreskrivs om brandchefi lag eller annan författning skall i stället gälla räddningsnämnd.

Om det i lag eller annan författning hänvisas till någon av de gamla lagarna eller brandstadgan eller till en föreskrift i dessa som har ersatts genom en föreskrift i den nya lagen. tillämpas i stället den nya lagen eller den nya föreskriften.

• Sida 12
•  Original

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst

Härigenom föreskrivs att 19 5 lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 s*

Befogenhet att meddela vapenfri '

tjänstepliktig tillrättavisning till- kommer hos staten eller hos kom- mun anställd civilförsvars-. brand- eller arbetschefi fråga om under- ställd personal. Med kommuner lik- ställs landstingskommuner. kom- munalförbund. församlingar, kyrk- liga samfälligheter och allmänna försäkringskassor.

Befogenhet att meddela vapenfri tjänstepliktig tillrättavisning till- kommer hos staten eller hos kom- mun anställd civilförsvars-. rädd- nings- eller arbetschef i fråga om underställd personal. Med kom- muner likställs landstingskommu- ner. kommunalförbund, försam- lingar. kyrkliga samfälligheter och allmänna försäkringskassor.

Innan någon meddelar tillrättavisning. skall han vid förhör med den felande lämna denne tillfälle att förklara sig.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1987.

3. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 15 5 brottsbalken skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap. 15 5'

Den som genom oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom föranleder onödig säkerhetsåtgärd. dömes för fal s kt la rm till böter eller fängelse i högst två år.

Den som genom missbruk av larm. nödsignal eller annan liknan- de anordning föranleder onödig ut- ryckning av polis. brandkår. ambu- lans. militär. sjöräddning eller an- nat organ för allmän bevaknings- tjänst. dömes för missbruk av larmanordni'ngtill böter.

Den som genom missbruk av larm. nödsignal eller annan liknan- de anordning föranleder onödig ut- ryckning av polis, räddningskår. ambulans. militär. sjöräddning eller annat organ för allmän bevak- ningstjänst, dömes för mis 5 b r 11 k av larmanordningtill böter.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1987.

' Senaste lydelse 1986: 48. ' Senaste lydelse 1977z492.

• Sida 13
•  Original

4. Förslag till Prop. 1985/86: 170 Lag om ändring i lagen (1986: 166) om ändring i luftfartslagen ' (1957z297) '

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 5 luftfartslagen (1957: 297) i paragra- fens lydelse enligt lagen (1986: 166) om-ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse

11 kap. 1 5 Föreskrifter angående åtgärder, Bestämmelser om flygrädd- då lufi'fartyg är saknat, förolyckat ningstjänst finns i räddningstjänst- eller nödställt eller fara hotar lagen (0000:000). lufttrafiken (flygräddnings- tjänst) meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen be- stämmer. Om regeringen föreskri- ver det,_ får myndig/teten överlåta år annan att leda flygräddnings- tjänsten. Nuvarande lydelse

I

Ett luftfartygs ägare eller innehavare och de som tjänstgör på luftfartyg eller vid flygplatser eller andra anläggningar för luftfarten är skyldiga att delta i flygräddningstjänsten. Regeringen meddelar bestämmelser om er- sättning av allmänna medel för deltagandet. I fråga om ersättning vid personskador gäller lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977: 266) om statlig ersättning vid ideell skada.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd

Härigenom föreskrivs att 1 5 lagen (1977: 265) om statligt personskade-

skydd skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Denna lag gäller ersättning av staten vid personskada och tilläm- pas på

1. den som fullgör tjänstgöring eller genomgår utbildning "eller inskrivningsprövning enligt värn- pliktslagen (1941 : 967), lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst. civil-

' Senaste lydelse 1984: 277.

Föreslagen lydelse 15'

Denna lag gäller ersättning av staten vid personskada och tilläm- pas på

1.den som fullgör tjänstgöring el- _

ler genomgår utbildning eller in- skrivningsprövning enligt värn- pliktslagen (19415967); lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst. civil-

• Sida 14
•  Original

Nuvarande lydelse

försvarslagen (1960: 74). 65 lagen (19811292) om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m. m. eller lagen (1984z272) om skyldighet för civil- försvarspliktiga att tjänstgöra utan- för civilförsvaret.

2. den som deltager i rädd- ningstjänst eller övning med brand- styrka enligt brum/lagen ( I 974 :80), skyddsarbete enligt lagen (1960: 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i ammanläggnin gar m.m. ellerflyg-

rädd/tingstjänst enligt luftfartsla-

gen (1957.'297t.

3. den som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt. i ett hem som avses i 12 5 lagen (19801621) med särskilda bestämmelser om vård av unga. i ett hem som avses i 11 5 lagen (1981: 1243) om vård av miss- brukare i vissa fall samt den som är häktad eller anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvari kri- minalvårdsanstalt. häkte eller polis- arrest.

Föreslagen lydelse

försvarslagen (1960: 74). 65 lagen (1981:292) om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m. m. eller lagen

(1984:272) om skyldighet för civil- .

försvarspliktiga att tjänstgöra utan- för civilförsvaret.

2. den som medverkar i rädd- ningstjänst eller i övning med rädd- ningskår enligt räddningstjänst/a- gen (00()().'000) eller i räddnings- tjänst enligt II kap. ] 5 andra stycket ltt/ifm'tslagen (1957:.2971.

3.den som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt. i ett hem som avses i 12 5 lagen (l980:621') med särskilda bestämmelser om vård av unga. i.ett hem som avses i 11 5 lagen (1981: 1243) om vård av miss- brukare i vissa fall samt den som är häktad eller anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar i kri- minalvårdsanstalt. häkte eller polis- arrest.

Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även på den som frivilligt deltager i verksamhet inom totalförsvaret eller i annat fall än som avses i första stycket deltager i verksamhet för att avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1987.

• Sida 15
•  Original

"Försvarsdepartementet PrOP- 1935/861 170

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 maj 1986

Närvarande: statsrådet Lundkvist. ordförande. och statsråden Feldt. Si- gurdsen. Gustafsson. Leijon. Hjelm-Wallén. Pet'erson. Andersson. Bod- ström. Göransson. Gradin. Dahl. R. Carlsson. Holmberg. Hellström. Wickbom, Johansson. Hulterström. Lindqvist.

Föredragande: statsrådet R. Carlsson

Proposition om räddningstjänstlag, m.m.

2.1. Allmänna utgångspunkter

2.1.1 Räddningstjänsten i det moderna samhället Brand har länge utgjort ett av de vanligaste hoten mot människor och egendom. Samhället har därför på olika sätt vidtagit åtgärder för att be- kämpa och förebygga brand samt skador till följd av brand. Trots detta har brandskadorna på senare tid ökat i sverige på ett sätt som inger oro. Den tekniska utvecklingen i samhället har inneburit att samhället i ökad grad har kommit att stå inför hotet av andra olyckshändelser än brand. Utveck- lingen har också medfört att olycksriskerna har ökat och att olyckshändel- serna ofta får allvarligare följder än tidigare. Samhällets räddningstjänstor- ganisation klarar i allmänhet de normala olyckshändelserna bra. Detta kan däremot inte sägas om sådana omfattande olyckshändelser som ur lokal synvinkel inträffar sällan men som kräver stora resurser. fordrar speciell kunskap och ställer särskilda krav på ledningen av räddningstjänsten. Den utveckling som jag nu har redogjort för kräver att samhällets rädd- ningstjänst och arbetet med att förebygga olyckor blir effektivare. Riksdagens beslut (prop. 1984/85: 161. FöU 12. rskr. 389) om inrättande av statens räddningsverk kan ses som ett led i statsmakternas strävan att möta dessa krav. Beslutet innebär att civilförsvarsstyrelsen och statens brandnämnd läggs samman den ljuli 1986 till en ny central myndighet. statens räddningsverk. Statens räddningsverk skall enligt beslutet vara central myndighet för bcfolkningsskyddet (alla slags förebyggande åtgär- der) och räddningstjänsten i fred ochkrig. Några av verkets huvuduppgif- ter är att svara för samordningen av samhällets verksamhet inom dessa områden och att ansvara för att planeringen av räddningstjänstens organi- sation och materielanskaffning utformas så att olika räddningsorgan kan arbeta effektivt såväl i fred som i krig. Föreskrifterna om samhällets räddningstjänst är splittrade på flera olika författningar. Ett sätt att möta kraven på ökad effektivitet är att samla föreskrifterna i en gemensam räddningstjänstlagstiftning. I det följande kommerjag att föreslå en sådan samlad lagstiftning.

Prop. 1985/86:- 170

• Sida 18
•  Original

2.1.2. En samlad räddningstjänstlagstiftning

Mitt förslag: Statens och kommunernas ansvar för samhällets rädd- ningstjänst skall regleras i en ny lag. 1 lagen skall finnas bestämmel- ser om kommunal räddningstjänst och statlig räddningstjänst. Den statliga räddningstjänsten skall omfatta tjällräddningstjänst. flyg- räddningstjänst. sjöräddningstjänst och räddningstjänsten vid ut- släpp av radioaktiva ämnen.

Lagens syfte skall vara att göra räddningstjänsten effektivare. Detta skall uppnås genom en ordning där räddningsorganen i högre grad än för närvarande samarbetar med varandra och bättre utnytt- jar samhällets resurser.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt. Remissinstanserna är genomgående positiva till förslaget. Från några håll uttalas kritik mot den nya terminologi som kommittén föreslår för den kommunala räddningstjänsten.

Skälen för mitt förslag: Den räddningstjänst som samhället har ansvaret för kan delas in i allmän räddningstjänst och särskild räddningstjänst. Den allmänna räddningstjänsten regleras i brandlagen (1974: 80. ändrad senast 1985: 429) och är en uppgift främst för kommunerna. Sedan gammalt har brandsläckning och räddning av liv och egendom i samband med brand- släckning varit kommunala uppgifter. Numera omfattar den allmänna räddningstjänsten även insatser vid andra olyckshändelser. Den särskilda räddningstjänsten är en uppgift för staten. Den består av tjällräddning, sjöräddning. flygräddningstjänst och åtgärder som skall vidtas vid större utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar. För tjäll- räddningen finns inga särskilda föreskrifter. Om sjöräddningen finns en bestämmelse i förordningen (1969: 320) med instruktion för sjöfartsverket som lägger uppgiften att samordna arbetet för sjöräddning på verket. Om tlygräddningstjänsten finns några bestämmelser i luftfartslagen (1957: 297) och luftfartskungörelsen (1961 : 558). Det kan anmärkas att riksdagen nyli- gen har beslutat omfattande ändringar i luftfartslagen genom lagen (1986: 166) om ändring i luftfartslagen som träderi kraft den ljanuari 1987 och att luftfartskungörelsen kommer att upphöra att gälla den 1 januari 1987 och ersättas av luftfartsförordningen (1986: 171). Författningsändring- arna innebär inte några sakliga ändringar i fråga om flygräddningstjänsten. Bestämmelser om räddningstjänsten vid atomolyckor finns i lagen (1960: 331. ändrad senast 1983: 230) om skyddsåtgärder vid olyckor i atom- anläggningar m.m.. i det följande kallad atomskyddslagen.

Av vad jag nu har anfört framgår att bestämmelserna om den räddnings- tjänst som samhället har ansvaret för finns i olika författningar och att deti vissa fall saknas föreskrifter. [ dagens samhälle kan de olika formerna av räddningstjänst inte bedrivas isolerade från varandra. För att räddningsin- satserna skall kunna bli så effektiva som möjligt fordras ett samarbete mellan de olika räddningsorganen och att alla tillgängliga resurser kan utnyttjas. Jag delar kommitténs uppfattning att en enhetlig lagstiftning om

• Sida 19
•  Original

samhällets räddningstjänst skulle underlätta en sådan samordning. Ett viktigt inslag i en sådan lagstiftning bör vara föreskrifter som gör det möjligt för ett räddningsorgan att vid en räddningsinsats kunna disponera andra resurser än de egna. För att särskilt markera den vikt som ligger i ett brett samarbete mellan de olika räddningsorganen anserjag också att lagen bör innehålla en bestämmelse om detta. Om de organisatoriska formerna för kommunernas samverkan återkommerjag i det följande.

Jag förordar alltså att samhällets räddningstjänst regleras i en ny lag som bör få benämningen räddningstjänstlag. I en sådan enhetlig lag finns det behov att skilja mellan vad som i dag kallas allmän räddningstjänst och särskild räddningstjänst. Dessa uttryck är dock — som kommittén anför — inte tillräckligt beskrivande. I likhet med kommittén anser jag därför att man bör knyta an till huvudmannaskapet för räddningstjänsten och i stället använda termerna kommunal räddningstjänst och statlig räddningstjänst. I fråga om den kommunala räddningstjänsten har det av tradition varit vanligt med uttryck som är sammansatta med ordet "brand". Som exem- pel kan nämnas brandförsvar, brandstyrelse. brandkår och brandchcf. Detta kan leda till tanken att kommunens räddningsorgan endast har till uppgift att ingripa vid bränder. Det är enligt min mening nu dags att markera att kommunens ansvar är bredare. Av den anledningen förordar jag i likhet med kommittén att ordet "räddning" ersätter ordet "brand” i de sammansatta uttryck som förekommer inom den kommunala rädd-

ningstjänsten.

2.1.3. Tillämpningsområdet för den nya lagen

Mitt förslag: Lagen skall innehålla bestämmelser om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas. Med räddningstjänst skall avses räddningsinsatser som skall göras vid olyckshändelser och överhängande fara för olyckshändelser för att hindra eller be- gränsa skador på människor eller egendom eller i miljön.

Lagen skall också innehålla bestämmelser om olycks- och skade- förebyggande åtgärder.

Lagen skall inte omfatta efterforskning av försvunna människor annat än i samband med tjällräddning. flygräddning och sjöräddning.

Lagen skall inte heller gälla hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982: 763).

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt med följande undantag. Kommitténs räddningstjänstbegrepp är vidare. Åtgärder skall även vidtas för att hindra eller begränsa skador på djur. Åtgärder skall dessutom vidtas redan då det föreligger fara för en olyckshändelse. 'fill räddningstjänst hänförs i förslaget också åtgärder som skall vidtas vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller fara därför så att skador på människor. djur. egendom elleri miljön hindras eller begränsas. (Betänkandet s. 236— 238. 242—243 och 2 5 förslaget till lag om samhällets räddningstjänst).

• Sida 20
•  Original

Kommittén föreslår att bestämmelser om planerings- och samordnings- ansvaret för alla slag av sjuktransporter skall tas in i hälso— och sjukvårds- lagen (1983z763) och att sjukvårdshuvudmännen skall vara skyldiga att betala ersättning till de kommuner som utför sjuktransporter i terrängen. (Betänkandet s. 349—352).

Remissinstanserna: Många är positiva till förslaget i fråga om räddnings- tjänstbegreppet. Flera instanser anser emellertid att det är svårt att över- blicka vilka följder förslaget kan få bl. a.i ekonomiskt hänseende. När det gäller sjuktransporter råder enighet om att sjukvårdshuvudmännen fullt ut skall svara för de vägbundna transporterna. Det ekonomiska ansvaret för sjuktransporter i terrängen bör enligt Landstingsförbundet ligga på kom- munerna. Svenska kommunförbundet anser-tvärtom att detta ansvar bör åvila landstingskommunerna. '

Skälen för mitt förslag: Frågan om hur vid definitionen av begreppet räddningstjänst skall göras har i praktiken störst betydelse för den kommu— nala räddningstjänsten. Jag avser därför att redovisa mina ställningstagan- den i fråga om räddningstjänstbegreppets innehåll när jag behandlar den kommunala räddningstjänsten. Jag vill emellertid redan i detta samman- hang ta upp frågan om det i lagen särskilt skall anges att räddningstjänstät- gärderna också skall avse att hindra eller begränsa skador på djur. Lagen blir med en sådan utformning tillämplig på vilda djur. Jag anser att det skulle föra för långt att låta räddningsorganen svara för att det vidtas åtgärder så att varje skada på vilda djur hindras eller begränsas vid olycks- händelser. Endast om skadorna är av sådan omfattning att man kan tala om skador i miljön blir det aktuellt att göra räddningsinsatser. Ett exempel på sådana omfattande skador är när sjöfåglar är indränkta med olja vid tank- fartygsolyckor. Det är då en uppgift för räddningsorganen att avliva fåg- larna. Tama djur är att hänföra till egendom. Djur bör alltså inte särskilt anges i lagen.

Av hälso- och sjukvårdslagen (l982: 763) följer att landstingskommuner- nas ansvar för transportväsendet är begränsat till vägbundna transporter. [ rapporten Sjuktransport med helikopter föreslår kommitten att landstings- kommunerna skall ha ansvaret för de flygburna sjuktransporterna. Detta förslag bereds för närvarande inom socialdepartcmentet. Frågan om lands- tingskommunerna skall ha ansvaret för sjuktransporter i terrängen hänger enligt min mening nära samman med frågan om vilket ansvar de skall ha för sjuktransporterna i allmänhet. Jag anser att dessa frågor bör lösas samti- digt. Jag är därför inte beredd att lägga fram ett särskilt förslag i fråga om ansvaret för sjuktransporteri terrängen i samband med räddningsingripan- den. Detta ansvar får därför tills vidare ligga kvar på kommunerna.

I denna fråga harjag samrått med chefen för socialdepartcmentet.

• Sida 21
•  Original

2.1.4. Begränsningar i ansvaret för räddningstjänsten

Mitt förslag: Nuvarande begränsningar i fråga om skyldigheten att ingripa skall i huvudsak gälla även i fortsättningen i fråga om kom- munal räddningstjänst. Begränsningarna skall gälla även beträffande statlig räddningstjänst. Det innebär att skyldigheten att ingripa skall föreligga endast om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande. det hotade intressets vikt. kostnaderna för insatserna och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten eller kommuner- na svarar för insatserna.

Kommitténs förslag: Räddningstjänsten skall inte vara skyldig att ingripa i bagatellartade situationer eller i situationer där det är rimligt att enskilda fysiska ellerjuridiska personer själva svarar för räddningsåtgärderna (Be- tänkandet s. 245—246).

Remissinstanserna kommenterar förslaget i liten utsträckning. Svenska kommunförbundet anser att ansvaret bör bedömas även med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande och kostnaderna för räddningsåtgär- derna.

Skälen för mitt förslag: För att inte äventyra effektiviteten hos rädd- ningstjänstorganisationen måste skyldigheten att ingripa begränsas.

Med anledning av att kommitténs förslag i denna del — enligt vad som framkommer i remissbehandlingen — kan ge upphov till missförstånd vill jag säga följande.

I vissa fall kan enskilda vara skyldiga att hålla egen beredskap för räddningsåtgärder. Enbart den omständigheten att någon har ålagts en sådan skyldighet utgör inte någon begränsning i statens eller kommunens skyldighet att ingripa vid en olyckshändelse. Givetvis skall den enskildes resurser i första hand tas i anspråk men räcker de inte till. skall samhällets räddningsorgan träda in.

Som kommittén anför bör skyldigheten att ingripa givetvis inte avse bagatellartade situationer eller situationer där det är rimligt att den enskil- de själv svarar för räddningsåtgärderna. I likhet med vad Svenska kom- munförbundet uttalar i sitt remissvar villjag framhålla att insatsskyldighe- ten bör bedömas äVen med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande och kostnaderna för räddningsåtgärderna.

En närmare redogörelse för innebörden av begränsningarna i skyldighe- ten att ingripa lämnas i specialmotiveringen.

• Sida 22
•  Original

2.2. Kommunal räddningstjänst m.m. '

2.2.1. Kommunens ansvar för räddningstjänsten

Mitt förslag: Kommunerna'skall svara för räddningstjänsten i sam- ma utsträckning som enligt nuvarande ordning. Det innebär att kommunerna vid olyckshändelser eller då faran för olyckshändelser är överhängande skall vidta åtgärder så att skador på människor eller egendom eller i miljön hindras eller begränsas. Kommunernas ansvar skall inte gälla fjällräddningstjänst. flygräddningstjänst. sjö- räddningstjänst eller räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva äm- nen från kärntekniska anläggningar.

Kommitténs förslag innebär att kommunerna får utökade skyldigheter att ingripa. Utöver de situationer som anges i mitt förslag föreslår kommittén att ingripanden också skall göras vid fara för olyckshändelser och vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller fara för sådana stör- ningar (Betänkandet s. 236—238 och s. 242—243).

Remissinstanserna: Många är positiva till kommitténs förslag. Åtskilliga anser dock att dess konsekvenser — särskilt i ekonomiskt hänseende — är svåra att överblicka.

Skälen för mitt förslag: Jag behandlar först kommitténs förslag att utvid- ga skyldigheten att ingripa till att även avse fall då det föreligger fara för olyckor.

Som motiv till detta förslag anför kommittén att vissa straffbestämmel- ser visar att lagstiftaren har bedömt att förekomsten av fara för vissa olyckshändelser är en så allvarlig händelse att samhället bör ingripa för att förhindra att sådan fara uppstår. Kommittén pekar därvid på bestämmel- serna i 13 kap. brottsbalken om allmänfarlig ödeläggelse (3 5). allmänfarlig vårdslöshet (6 ;S) och underlåtenhet att avvärja allmänfara (10 &) samt på bestämmelserna i brandlagen om straff för ovarsamhet med eld och brand- farliga föremål och underlåtenhet att vidta åtgärder trots kännedom om brand eller överhängande fara för brand (17 och 18 55 samt 24ä4).

Jag kan inte dela kommitténs uppfattning på denna punkt. Att det finns straffbestämmelser som uttrycker att samhället ogillar vissa för människor och egendom farliga handlingar kan inte leda till slutsatsen att samhället bör ta på sig ett allmänt ansvar för räddningsinsatser vid fara för olycks- händelser av olika slag. En sådan skyldighet måste grunda sig på andra överväganden.

Kommittén anför vidare ekonomiska skäl för att ansvaret för ingripan- den skall föreligga redan vid fara för olyckhändelser. Ett utökat ansvar skulle enligt kommittén sannolikt minska den tvekan som ibland förekom- mer om kommunens räddningsorgan skall ingripa eller inte. Insatserna skulle i en del fall påbörjas på ett tidigare stadium. vilket skulle reducera skadorna och hålla nere kostnaderna för räddningsarbetet. Enligt kommit- tén väger dessa fördelar mer än väl upp de mycket begränsade kostnaderna för det utökade antalet insatser som kan bli följden på en del håll.

• Sida 23
•  Original

Jag håller med kommittén att def är viktigt att ingripanden görs på ett så Prop. 1985/86: 170 tidigt stadium som möjligt för att förhindra olyckshändelser. Så torde också ske i de fall man kan förutse att en händelse kan komma att utveck- las till en för människor eller egendom farlig situation. Ett allmänt ansvar för att räddningsingripanden kommer till stånd i alla de fall då det förelig- ger fara för olyckshändelser skulle emellertid enligt min mening föra för långt. I likhet med vad en del kommuner anför i sina remissvar finner jag att följderna blir svåra att överblicka. De farhågor som kommer fram i remissbehandlingen om att det utvidgade ansvaret skulle komma att med- föra ökade kommunala kostnader inte bara för ett större antal insatser utan också för planering. organisation och information är enligt min mening berättigade. Reglerna om ersättning av statsmedel till kommunerna för vissa räddningstjänståtgärder innebär också att även staten skulle komma att få bära ökade kostnader. Det kan enligt min mening inte uteslutas att ett utvidgat ansvar att ingripa kommer att leda till en anhopning av larm och framställningar om hjälp hos räddningsorganen. Om de inte tillförs ytterli- gare resurser. skulle detta begränsa deras möjligheter att ingripa i de akuta fallen. Detta rimmar illa med vad som är avsikten med reformen av samhällets räddningstjänst. nämligen att den skall bli effektivare utan att medföra ökade kostnader för samhället.

Uttrycket "fara för olyckshändelse" är enligt min mening alltför vagt. Som Stockholms kommun påpekar gäller detta särskilt i förhållande till den föreslagna bestämmelsen om att ansvaret inte gäller vid sådana tillfäl- ' len då den enskilde själv kan ingripa tillräckligt snabbt för att hindra eller begränsa skada.

Det skulle också i vissa fall bli svårt att skilja åtgärder som är att hänföra till räddningstjänst från olycksförebyggande åtgärder om ansvaret för in- gripanden utvidgas till fara för olyckshändelser.

På grund av vad jag nu har anfört fmnerjag att ansvaret för att ingripan- den kommer till stånd inte bör utvidgas till att avse fara för olyckshän- delser.

Jag övergår nu till att behandla kommitténs förslag att kommunens ansvar även skall avse allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller fara därför.

Som kommittén påpekar föreslog räddningstjänstutredningen i betän- kandet (SOU 1971 : 50) Räddningstjänst att kommunerna skulle vara skyl- diga att ingripa när viktiga samhällsfunktioner äventyras. Vid tillkomsten av brandlagen fann emellertid departementschefen (prop. 1973: 185) att det varken var nödvändigt eller lämpligt att föreskriva skyldighet för rädd- ningsorganen att avvärja eller begränsa störningar i samhällsfunktionerna. Departementschefen konstaterade därvid att remissinstanserna visserligen inte hade haft något att erinra mot förslaget men att de. liksom utredning- en. inte hade gått närmare in på innebörden av eller motiven för förslaget. Det kunde, enligt departementschefen. naturligtvis inträffa att en olycks- händelse medförde risker för sådana störningar i viktiga samhällsfunk- tioner som det lämpligen borde åligga räddningsorganen att avvärja eller begränsa. Uttrycket viktiga samhällsfunktioner var emellertid enligt depar; tementschefens mening både vidsträckt och obestämt. Departementsche-

IJ '.»)

• Sida 24
•  Original

fen anförde vidare att. när ett ingripande av räddningsorganeri påkallades av en händelse som kunde medföra att viktiga samhällsfunktioner stördes. ett ingripande regelmässigt torde ha varit påkallat redan med hänsyn till räddningsorganens uppgift att vid olyckshändelser avvärja eller begränsa skador på människor och egendom.

Liksom räddningstjänstutredningen på sin tid går kommittén inte närma- re in på förslagets innebörd. '

Det finns många viktiga samhällsfunktioner. Det kan enligt min mening knappast vara lämpligt att de kommunala räddningsorganen skall ha ansva- ret för ingripanden i alla fall då någon sådan funktion blir störd och skador eller risk för skador kan uppkomma. Vid avbrott av el-. vatten-. eller värmedistributionen — för att nu nämna de exempel på samhällsfunktioner som kommittén anger — måste rimligen de som svarar för nyttigheterna se till att avbrottet upphör. En annan sak är att ett sådant avbrott kan medföra att det uppstår en situation som motiverar ett räddningstjänstin- gripande. Som departementschefen var inne på vid brandlagens tillkomst grundar sig ett sådant ingripande på räddningsorganens skyldighet att avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön. ' Jag vill också ta upp en annan aspekt. Som kommitténs förslag är utformat skulle kommunen vara ansvarig för att ett ingripande sker. oav- sett på vilket sätt störningen har uppstått. Som Göteborgs kommun påpe- kar innebär det att kommunerna skulle ingripa vid vissa konflikter på arbetsmarknaden. Något sådant bör givetvis inte komma i fråga.

På grund av vad jag nu har anfört anserjag att kommunernas ansvar inte heller bör utvidgas till att avse allvarliga störningar i viktiga samhällsfunk- tioner eller fara därför.

Jag är alltså inte beredd att föreslå att kommunernas ansvar för att räddningsåtgärder vidtas skall bli mer omfattande än vad som gäller enligt nuvarande ordning. .

En utförligare redogörelse av vad som avses med olyckshändelser och överhängande, fara för olyckshändelser lämnas i specialmotiveringen. Det- samma gäller innebörden av kommunernas ansvar för räddningstjänsten.

2.2.2. Förebyggande åtgärder

Mitt förslag: Varje kommun skall liksom hittills svara föratt åtgär- der vidtas inom kommunen så att bränder och skador till följd av bränder förebyggs. Kommunen skall också främja annan olycks- och skadeförebyggande verksamhet i kommunen.

Kommitténs förslag: Kommunen skall svara för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen. Om det i samband med räddningstjänst eller verksamhet till förebyggande av brand upptäcks förhållanden som kan leda till annan olyckshändelse än brand skall förhållandet påtalas hos ansvariga myndigheter (Betänkandet s. 436—454).

Remissinstanserna: Förslaget möter inga erinringar.

• Sida 25
•  Original

Skälen för mitt förslag: För närvarande har kommunerna enligt 25 Prop. 1985/86: 170 brandlagen ansvaret för förebyggande åtgärder mot brand. Detta tar sig främst uttryck i brandsyneverksamheten och sotningsverksamheten. En- ligt min mening finns det ingen anledning att ändra på denna ordning. Vad man kan diskutera är om kommunerna också skall få ansvaret för förebyg- gande åtgärder mot andra olyckshändelser än bränder.

Det finns många verksamheter där det finns risker för att det skall inträffa andra olyckshändelser än bränder. Är riskerna betydande eller skulle verkningarna av en olyckshändelse bli stora har samhället i allmän- het reglerat verksamheten genom särskild lagstiftning. 1 sådan lagstiftning finns ofta regler om skyldigheter för den som svarar för verksamheten att vidta åtgärder av olika slag så att olyckshändelser förebyggs. Lagstiftning- en innehåller också bestämmelser om vilka myndigheter som skall se till att föreskrifterna följs. I likhet med kommittén finner jag att kraven på de åtgärder som behövs för att förebygga sådana olyckshändelser bör ställas med stöd av speciallagstiftningen inom det ifrågavarande området.

Iakttagelser av brister och missförhållanden som kan leda till andra olyckshändelser än bränder bör givetvis vidarebefordras till ansvariga myndigheter. Som kommittén anför kan en föreskrift härom göra den personal som ansvarar för den förebyggande verksamheten mot brand mer uppmärksam på de brister som förekommer. Enligt min mening bör kom- munen emellertid ha ett större och mer aktivt ansvar. Jag förordar därför att kommunen skall främja annan olycks- och skadeförebyggande verk- samhet i kommunen.

2.2.3. Brandsyneverksamheten

Mitt förslag: Brandsyneverksamheten skall bedrivas på samma sätt

som hittills. Kommunerna skall få rätt att föreskriva att avgift skall erläggas för brandsynen.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt. Det innehåller dock ing- en föreskrift om brandsyncavgift ("Betänkandet s. 442—444).

Remissipstanserna har inga erinringar mot förslaget.

Skälen för mitt förslag: I likhet med kommittén anserjag att brandsyne- verksamheten inte bör förändras. I det följande kommerjag att föreslå att räddningsnämnden i egenskap av tillsynsmyndighet skall få befogenhet att meddela vitesförelägganden och att det skall införas ett system med typ- godkännande för lös inredning. Dessa förslag är ägnade att göra brand- syneverksamheten effektivare.

Brandsynevcrksamheten tillgodoser inte bara samhällets krav på brand- skydd utan tjänar även den enskildes intressen. Jag anser därför att det är naturligt att kommunerna — i likhet med vad som gäller i fråga om sotning — får ta ut avgifter för brandsynen.

ro 'Jl

• Sida 26
•  Original

2.2.4. Sotningsverksamheten

Mitt förslag: Sotningsverksamheten skall organiseras och bedrivas på samma sätt som tidigare. Det innebär att kommunerna skall svara för att—sotning utförs regelbundet. Vid sotningen skall eldstäder och andra fasta förbränningsanordningar. som inte är inrättade för eld- ning uteslutande med gas. och därtill hörande rökkanaler samt imka- naler göras rena. Vid sotningen skall också det som rengörs samt skorstenar och tak med därtill hörande byggnadsdelar kontrolleras ur brandskyddssynpunkt. Kontroll av brandskyddet kan också ut- föras vid andra tillfällen. Sotningen skall utföras av skorstensfejar- mästare eller av skorstensfejare som biträder skorstensfejarmäs- taren. I fråga om speciella anläggningar och enstaka avlägset be- lägna bostadshus får kommunen medge att någon annan utför sot- ningen och kontrollen.

Bestämmelser om obligatorisk sotning tas in i räddningstjänstla- gen.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att bestämmelserna om sotning tas in i en särskild lag. lag om sotningsverksamheten. i vilken samhällets sotningsverksamhet anges ha till syfte att hindra uppkomst och spridning av brand och att främja en god energihushållning. Kommittén föreslår vidare att räddningsnämnden skall fastställa sotningsfristerna inom en i lagen angiven tidsram på två år. 1 övrigt överensstämmer kommitténs förslag i huvudsak med mitt förslag (Betänkandet s. 449—451 och 1—9 åå förslaget till lag om sotningsverksamheten).

Remissinstanserna: De flesta tillstyrker eller lämnar utan erinran försla- get att sotningsväsendct regleras i en särskild lag. Från många håll uttalas kritik mot skorstensfejarmästarnas monopolställning. I fråga om'sotnings- fristerna råder delade meningar. En mening. som många omfattar. är att det sotas för ofta och att förslaget om maximala sotningsfrister om två år går för långt. En annan uppfattning. som företräds av Svenska Skorstens- fejaremästarnas Riksförbund. är att det av säkerhetsskäl är olämpligt att låta räddningsnämnden bestämma sotningsfristerna. Olika uppfattningar kommer även fram i fråga om de obligatoriska arbetsuppgifterna för sot- ningsväsendct. Svenska Skorstensfejaremästarnas Riksförbund och sta- tens planverk hävdar att rengöring och kontroll av anläggningar som eldas uteslutande med gas bör ingå i dessa arbetsuppgifter. Svenska Gasföre- ningen har en rakt motsatt uppfattning och biträder kommitténs förslag.

Skälen för mitt förslag: Kommittén anför att sotningsväsendct. trots att det spelar en betydelsefull roll i det brandförebyggande arbetet. inte bör regleras i räddningstjänstlagstiftningen eftersom det finns en allmän strä- van att förändra verksamheten i riktning mot ett ökat energisparande. Kommittén föreslår emellertid inga föreskrifter om energisparande som är bindande för kommunerna eller de enskilda.

Personalen inom sotningsväsendct har viktiga uppgifter på energihus- hållningsområdet. Denna syn har kommit till uttryck i riksdagens beslut

• Sida 27
•  Original

(prop. l984/_85:5, BoU 6. rskr. 82) om utvecklad kommunal energiplane- ring m.m. Genom beslutet anslog riksdagen medel till kompletteringsut- bildning inom energihushållningsområdet för personal inom sotningsvä- sendet. Det råder dock allmän enighet om att dessa uppgifter inte skall vara obligatoriska och någon reglering i lag av dem behövs därför inte. De bestämmelser om sotningsverksamheten som kräver lagstiftning är de som rör de obligatoriska uppgifterna att rengöra och kontrollera vissa eldstäder m.m. Dessa uppgifter har till syfte att förebygga brand. Jag anser därför att föreskrifterna om dessa bör tas in bland övriga föreskrifter om förebyggan- de av brand i räddningstjänstlagen.

För närvarande är sotningen en kommunal angelägenhet. Kommunerna får själva bestämma om de skall bedriva verksamheten i egen regi eller i entreprenadform. Endast en skorstensfejarmästare eller en skorstensfejare som är anställd för att biträda honom har rätt att utföra den sotning och kontroll som är obligatorisk. '

1 remissbehandlingen krävs från en del håll att sotningsväsendets drifts- former reformeras på ett genomgripande sätt. Jag finner emellertid att det inte föreligger skäl att nu aktualisera "denna fråga. Jag biträder därför kommitténs förslag att sotningsväsendct organiseras och bedrivs på sam- ma sätt som tidigare.

Varje kommun bestämmer för närvarande sotningsfristernas längd i brandordningen. Brandordningen skall emellertid. för att bli gällande. fast- ställas av länsstyrelsen. Vid fastställelseprövningen följer länsstyrelserna i allmänhet de rekommendationer i fråga om sotningsfrister som statens brandnämnd meddelar. På detta sätt uppnås en likformighet när det gäller sotningsfristernas längd. Jag vill stryka under att den obligatoriska sotning- en inte görs i något annat syfte än att vara brandförebyggande. Ansvaret för den förebyggande verksamheten mot brand bör — som jag förut har anfört — ligga på kommunerna. Att göra något undantag för sotningen anserjag inte vara motiverat. Härav följer att det får ankomma på kommu- nerna att bestämma om sotningsfristerna inom de ramar som räddningsver- ket kan komma att föreskriva.

Det finns dock anledning att påpeka att fristerna skall bestämmas enbart med hänsyn till vad som krävs från brandskyddssynpunkt. Det får bli en uppgift för statens räddningsverk att noga följa hur kommunerna bestäm- mer sotningsfristerna och bistå kommunerna med allmänna råd. Jag kom- mer att föreslå regeringen att uppdra åt räddningsverket att göra en utvär- dering av sotningsverksamheten sedan erfarenheter av räddningstjänstla- gen har vunnits.

Jag anser således att det inte — som kommittén föreslår — behövs någon bestämmelse om maximifrist i lagen.

Somjag redan har anfört förordarjag ingen utvidgning av de objekt som skall sotas och kontrolleras. Det innebär följaktligen att jag går emot det från vissa remissinstanser framförda förslaget att gaseldade anläggningar skall sotas. Den frågan bör dock bevakas av räddningsverket och belysas i den utvärdering somjag nyss berörde.

• Sida 28
•  Original

2.2.5. Räddningsnämnd

Mitt förslag: I varje kommun skall det finnas en räddningsnämnd. Nämnden skall genomföra den verksamhet som kommunen enligt den föreslagna lagen har ansvaret för. i den mån verksamheten inte ankommer på räddningskåren. Nämnden får i egenskap av tillsyns- myndighet befogenhet att meddela förelägganden och förbud och att förena dessa med vite.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (8 och 9 55 förslaget till lag om samhällets räddningstjänst. 5 %$ förslaget till lag om sotningsverksamheten och betänkandet s. 443. 450 och 522).

Remissinstanserna: De flesta är positiva till förslaget. Några är tvek- samma till förslaget om att lägga befogenheten att meddela förelägganden och förbud på räddningsnämnden. Dessa instanser hävdar att brand- skyddsfrågor inte är politiska frågor.

Skälen för mitt förslag: Kommitténs förslag motsvarar till en del bestäm- melsen om brandstyrelse i 3 & brandlagen. Enligt brandlagen är brandsty- relsens uppgifter tämligen begränsade. Brandstyrelsen handhar förvalt- ningen av brandförsvarets angelägenheter (3 €). Häri ingår att utse brand-. chef. vice brandchef och skorstensfejarmästare. Brandstyrelsen får också ta ut tjänstepliktiga för tjänstgöring i brandvärnet (10 å) och besluta om att sätta upp brandförsvarsanordningar på annans egendom ( 16 å). Brandstyr- elsen har inte rätt att utfärda förelägganden och förbud. Sådan myndighets- utövning tillkommeri stället brandchefen. skorstensfejarmästaren eller — i vitesfallen — länsstyrelsen. _

En allmän strävan när det gäller kommunal verksamhet är att öka de förtroendevaldas ianytande. Jag anser att detta även bör gälla i fråga om den kommunala räddningstjänsten och kan inte dela de farhågor som kommer fram i remissbehandlingen över att de lokala politikerna får ett ökat ansvar för förebyggande åtgärder. _

Jag biträder alltså kommitténs förslag om utökade befogenheter för den kommunala nämnd som skall genomföra kommunens uppgifter enligt den föreslagna lagen. Liksom i annan kommunal förvaltning bör det vara möjligt för nämnden att delegera vissa myndighetsuppgifter. Detta bör dock inte gälla frågor om viten eller frågor om vidtagande av åtgärder på bekostnad av någon som har varit försumlig eller andra frågor av större vikt.

• Sida 29
•  Original

2.2.6. Räddningskår

Mitt förslag: I varje kommun skall det finnas en räddningskår. Rädd- ningskåren skall göra de räddningsinsatser som kommunen skall ha ansvaret för. Räddningskåren skall bestå av en räddningschefoch en eller flera räddningsstyrkor. l räddningskåren kan det också ingå räddningsvärn. Personalen i en räddningsstyrka skall vara anställd. Personalen i räddningsvärnet skall inte vara anställd utan tjänstgöra på grund av tjänsteplikt.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag men innehåller inget om räddningskårens uppgifter (11 & förslaget till lag om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna lämnar i allt väsentligt förslaget utan erinran. Från något håll framförs kritik mot kommitténs sätt att använda begreppen räddningsstyrka och räddningskår.

Skälen för mitt förslag: Kommitténs förslag överensstämmer med be- stämmelserna i 4 ä brandlagen men kommittén har kastat om begreppen styrka och kår. Dessa begrepp har därmed anpassats till hur de faktiskt har kommit att användas. Det är även enligt min mening nödvändigt att en ändring görs så att begreppet kår får den vidare betydelsen. Räddnings- kåren skall göra räddningsinsatser. dvs. svara för den operativa verksam- heten inom räddningstjänsten i kommunen. Detta bör komma till uttryck i lagen. I övrigt finner jag inte någon anledning att frångå kommitténs förslag.

2.2.7. Överlåtelse av räddningskårens uppgifter

Mitt förslag: Kommunen får komma överens med en annan kommun om att ha en gemensam räddningskår. Kommunen får också träffa avtal med en annan kommun om att de uppgifter i kommunen. som ankommer på räddningskåren. skall helt eller delvis ombesörjas av den andra kommunens räddningskår. Kommunen får också överlåta på någon annan att göra räddningsinsatser som kräver särskild kom- petens. Har det vid en anläggning inom kommunen organiserats en särskild enhet för räddningsinsatser vid anläggningen. får kom- munen träffa avtal med anläggningens ägare eller innehavare om att enhetenskall ingå som räddningsstyrka i räddningskåren.

Kommitténs förslag: En kommun får träffa avtal om att annan kommun eller annat organ skall sköta räddningstjänsten i kommunen eller medverka i räddningstjänsten i kommunen. Skötseln av kommunens räddningstjänst i .deSs helhet får dock överlåtas endast åt en annan kommun (13 ål förslaget till lag om samhällets räddningstjänst). _

Remissinstanserna: Några remissinstanser som företräder näringslivet anser att skötseln av hela räddningstjänsten skall kunna överlåtas till enskilda företag. Från arbetstagarhåll hävdas en motsatt ståndpunkt.

• Sida 30
•  Original

Skälen för mitt förslag: En väl fungerande organisation för räddnings- tjänsten är viktig för människors säkerhet till liv och egendom. Det är samhällets uppgift att svara för att det alltid finns en sådan organisation. Detta innebär enligt min mening att samhället måste ta det direkta ansvaret för såväl planering som genomförande av räddningstjänsten. Därtill kom- mer att riksdagen har beslutat (prop. 1981/82: 102 bil. 2. FöU 18. rskr. 374) att kommunerna skall ta över ledningen av eivilförsvarsverksamheten på lokal nivå i krig och det planläggningsansvar i fred som hänger samman med detta. För att genomföra beslutet har riksdagen beslutat lagen (1984: 1026) om ändring i civilförsvarslagcn (1960:74) och lagen (1984: 1027) om ändring i lagen om kommunal beredskap (1964: 63) (prop. 1984/85:49. FöU 5. rskr. 93). Lagändringarna träder i kraft den ljanuari 1987. Den nya kommunala uppgiften innebär att civilförsvz'trsverksamhe- ten kommer att integreras med räddningstjänsten.

Jag anser alltså att samhället måste ha det direkta inflytandet över skötseln av räddningstjänsten.

Som jag närmare kommer att beröra i det följande bör kommunerna vara skyldiga att samverka med varandra om räddningstjänsten. Det kan vid ett sådant samarbete visa sig vara lämpligt att en kommun övertar vissa uppgifter inom räddningstjänsten från en annan kommun. ] något fall kan det t.o. m.vara fördelaktigt att skötseln av hela räddningstjänsten över- lämnas till den andra kommunen. Det bör därför vara möjligt för en kommun att komma överens med en annan kommun om att ha en gemen- sam räddningskår eller att träffa avtal med en annan kommun om att den andra kommunens räddningskår skall helt eller delvis ombesörja de upp- gifter som ankommer på räddningskåren.

I vissa kommuner finns det vid industrier och andra anläggningar särskil- da enheter för räddningsinsatser. Dessa enheter kan vara av sådan storlek och kvalitet att de mycket väl också kan användas i den kommunala räddningstjänsten. Särskilt för mindre kommuner med små resurser kan det vara fördelaktigt att en sådan enhet knyts till den kommunala rädd- ningstjänsten. Det bör därför öppnas en möjlighet för kommunerna att träffa avtal med ägaren eller innehavaren av en sådan anläggning om att enheten skall ingå som räddningsstyrka i räddningskåren. Genom rädd- ningschefen garanteras ett kommunalt inflytande över verksamheten.

Det bör också vara möjligt för kommunen att överlåta på andra — myndigheter eller enskilda —— att göra räddningsinsatser som kräver sär- skild kompetens. Det jag främst tänker på är bekämpning av olja eller andra skadliga ämnen när det framstår som lämpligt att utnyttja den spe- ciella kompetens som kan finnas hos t.ex. saneringsföretag. Även andra liknande speciella uppgifter är tänkbara. Lagen tillåter dock inte att en kommun uppdrar åt ett privat företag att fullgöra räddningskårens alla uppgifter. Det blir således endast begränsade delar av räddningskårens verksamhet som kan överlåtas.

• Sida 31
•  Original

2.2.8. Kommunal samverkan

Mitt förslag: Kommunerna skall ta till vara möjligheterna att utnyttja varandras resurser för räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten.

Kommitténs förslag: Kommunerna skall samverka med varandra om räddningstjänsten inom lämpliga räddningsregioner. Regeringen får fast- ställa gränser för räddningsregioner. (Betänkandet s. 257—261 ).

Remissinstanserna: De flesta som yttrar sig i frågan stöder kommitténs förslag. Några är kritiska till att regeringen skall ges möjlighet att fastställa räddningsregioner. '

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare förordat att kommunen skall vara huvudman för räddningstjänsten inom kommunen. För att minska olikhe- terna inom räddningstjänsten och för att höja dess effektivitet fordras det enligt min mening att kommunerna samverkar.

Jag vill i detta sammanhang hänvisa till regeringens skrivelse 1982/83: 22 om huvudmannaskapet för räddningstjänsten. m.m. [ skrivelsen anför föredragande statsrådet bl. a. att han i fråga om regionindelningen för rädd- ningstjänsten i fred kan ansluta sig till uppfattningen att en ökad samver- kan mellan kommunerna bör ske inom lämpliga regioner som bör bildas på frivillig väg. .

Som jag tidigare har nämnt har riksdagen bl. a. beslutat lagen (1984: 1026) om ändring i civilförsvarslagen (1960:74) för att genomföra beslutet om att kommunerna skall ta över ledningen av civilförsvarsverk- samheten på lokal nivå i krig och det planläggningsansvar som hänger samman med detta. Till grund för lagstiftningsärcndet låg betänkandet (Fö 1983: 10) Kommunerna och civilförsvaret — ledning och planläggning på lokal nivå. När det gäller ledningen av civilförsvarsverksamhet som rör flera kommuner föreslogs i betänkandet att kommunerna för samordning av verksamheten skulle bilda särskilda civilförsvarsregioner. I propositio— nen förordades en annan lösning. Föredraganden hänvisade till att rege- ringen 'i den nämnda skrivelsen hade betonat vikten av frivillighet i fråga om regionindelningen för räddningstjänsten och fann att man inte borde lägga något annat betraktelsesätt på indelningen i civilförsvarsregioner. Föredraganden ansåg därför att det räckte att det i 6 & civilförsvarslagen togs in en föreskrift om att kommunerna skall ta till vara möjligheterna till samverkan mellan sig. Riksdagen beslutade i överenstämmelse härmed.

Även när det gäller utformningen av kommunernas samverkan om rädd- ningstjänsten viIljag betona vikten av frivillighet. Innehållet i samarbetet och formerna för detta bör bestämmas av kommunerna själva utan in- blandning från statens sida. Enligt min mening räcker det att det i den föreslagna lagen tas in en föreskrift om att kommunerna skall samarbeta med varandra. En sådan föreskrift bör inte bara gälla resurserna inom räddningstjänsten. Ett samarbete kommunerna emellan är även viktigt när det gäller åtgärder som förebygger bränder och skador till följd av bränder.

I detta sammanhang vill jag nämna att jag har erfarit att Svenska kom-

• Sida 32
•  Original

. l__._____________________

munförbundets arbete med att åstadkomma en rikstäckande s. k. regionin- Prop. 1985/86: 170 delning för kommunal samverkan inom räddningstjänsten nu har kommit så långt att det endast återstår formella beslut i några kommuner i Stock- holms län. Jag anser det vara värdefullt att arbetet med bildandet av räddningsregioner nu är i det närmaste avslutat och förutsätter att detta kommer att gagna det kommunala samarbetet inom räddningstjänsten. Samtidigt vill jag understryka att det är angeläget att kommunerna tar till vara de möjligheter som föreligger att utveckla samarbetet inom regioner- na för att få till stånd en mera rationell och effektiv verksamhet.

2.2.9. Plan för räddningstjänsten

Mitt förslag: För varje kommun skall det finnas en räddningstjänst- plan. Planen skall innehålla uppgifter om

1. räddningskårens organisation i stora drag.

2. vattenreservoarer, brandposter. varningssystem och andra an-

ordningar för räddningstjänsten och hur de skall underhållas.

. insatstider till kommunens olika delar.

4. det lägsta antal befäl och övrig personal som ständigt skall finnas för första utryckning i styrkorna inom räddningskåren och tiden från alarmering'av personalen till dess räddningsstyrkans första fordon kan utgå (anspänningstid).

5. den kompetens som krävs för att vara befäl i räddningskåren.

6. det minsta antal övningar som skall hållas med räddningskåren. '.!—J

] förekommande fall skall planen också innehålla uppgifter om

1. anläggningar där verksamheten innebär fara för att en olyckshän- delse skall medföra allvarliga skador på människor eller i miljön samt vattentäkter och andra områden där en olyckshändelse kan medföra allvarliga skador i miljön. hamnar och deras gränser i vattnet, avtal om samverkan inom kommunalförbund och räddningsre- glon. '.») ts)

Kommitténs förslag: För varje kommun skall finnas en räddningstjänst- ordning med föreskrifter om räddningskårens organisation. den beredskap för räddningstjänst som skall finnas. det för beredskapen lägsta antal räddningsbefäl och övrig räddningspersonal som skall finnas samt kommu- nens ansvar för räddningstjänst i vattenområde i hamnar inom kommunen. - Av räddningstjänstordningen skall vidare framgå till vilken räddningsre- gion kommunen hör. avtal med annan kommun om gemensam räddnings- ' chef eller om gemensam befälsbcredskap samt i vilken utsträckning och inom vilka områden räddningstjänsten i kommunen skall skötas enligt avtal. (15 & förslaget till lag om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna: Få yttrar sig över kommitténs förslag i denna del. ' 3 I—J

• Sida 33
•  Original

Några anser att räddningstjänstordningcn bör innehålla ytterligare bestäm- Prop. 1985/86: 170 melser om kommunens räddningstjänst.

Skälen för mitt förslag: Enligt brandstadgan (1962z91) skall för varje kommun finnas en brandordning. Den'skall innehållade bestämmelser som behövs för ordnande av brandförsvaret i kommunen (1 Ö). Med uttrycket brandförsvaret i kommunen avses såväl kommunens eget brandförsvar som brandförsvarsåtgärder som ankommer på enskilda eller på staten eller kommunen i egenskap av fastighetsägare.

I brandstadgan finns detaljerade bestämmelser om vad som skall tas in i brandordningen rörande den kommunala räddningstjänstens organisation. Enligt dessa skall det i brandordningen finnas

1. bestämmelser om den kommunala brandstyrkans organiSation och om det lägsta antal övningar som skall hållas med brandstyrkan (4 15 1 st) uppgifter om kommunen har brandchef eller vice brandchef gemen- samt med en annan kommun (4 s 2 st). .

. uppgift — i förekommande fall — om i vilken utsträckning och inom vilka områden räddningstjänsten i kommunen enligt avtal eller bcslut skall ombesörjas av annan än brandkåren i kommunen (4 & 3 st).

4. uppgift om det vattenområde i hamn inom vilket kommunen svarar för åtgärder för att avvärja. eller begränsa skada till följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt (4 a s"). . uppgift om tid för första utryckning (5 ä).

6. bestämmelser om det lägsta antal brandbefäl och brandmän som er-' fordras för att första utryckning skall kunna ske inom denna tid (5 ä).

7. bestämmelser om den kompetens som fordras för kommunens brand- befäl (7 s 3 mom.).

8. bestämmelser om alarmering samt om de övriga anordningar som behövs för brandförsvaret i kommunen (11 ä 3 st).

9. bestämmelse om sotningsfrister ( 15 ä 2 st).

10. bestämmelse om sotningsdistrikt (16 ä 1 st). 11. bestämmelser om skorstensfejarmästares åligganden (19 å).

Utöver dessa bestämmelser kan en brandordning innehålla föreskrifter om enskildas skyldigheter. t.ex.skyldighet att hålla brand- och livrädd- ningsredskap eller skyldighet för den som vill göra upp eld på plats där elden lätt kan sprida sig att anmäla detta till brandchefen.

En brandordning kan enligt brandstadgan således innehålla såväl be- stämmelser om kommunens egen räddningstjänstorganisation som före- skrifter om enskildas förpliktelser.

Liksom kommittén anser jag att kommunerna bör ha frihet att själva utforma sin organisation för räddningstjänsten. För att underlätta den regionala och centrala tillsynen över räddningstjänsten bör kommunerna dock — i likhet med vad som nu gäller — åläggas att redovisa hur de avser att organisera räddningstjänsten och vilka resurser de skall ha. Kommittén föreslår att kommunerna för detta ändamål skall upprätta s. k. räddnings- tjänstordningar. Jag anser att det är missvisande att beteckna denna redo- visning som en räddningstjänstordning. Detta uttryck för närmast tanken till föreskrifter som grundar sig på den kommunala förordningsmakten. Uppenbarligen har begreppet brandordning tjänat som förebild för kom-

lx)

'.'-J-

'JI

'.'.) '.)J

• Sida 34
•  Original

mittén. Som framgår av min redogörelse i det föregående kan en brand- ordning till en del innehålla föreskrifter som är bindande för enskilda. Sådana föreskrifter är det emellertid inte fråga om i detta sammanhang. Jag förordar därför att redovisningen i stället benämns räddningstjänstplan.

Vissa krav bör ställas på innehållet i redovisningen. Kommitténs förslag i detta avseende motsvarar bestämmelserna i brandstadgan om vad en brandordning skall innehålla i fråga om organisation och resurser för räddningstjänsten. Bestämmelserna om lägsta antal övningar, kompetens- krav för befäl och alarmeringscentraler etc. saknar emellertid motsvarighe- ter i kommitténs förslag. I remissbehandligen kräver man från några håll att lagen skall innehålla än mer detaljerade och preciserade uppgifter. Jag hari viss mån tillgodosett dessa krav.

2.2.10. Ersättning till kommun för medverkan i räddningstjänst

Mitt förslag: En kommun som har medverkat i en annan kommuns räddningstjänst. skall ha rätt till skälig ersättning av den andra kommunen. En kommun som har medverkat i statlig räddningstjänst skall ha rätt till skälig ersättning av staten.

Vid räddningstjänst med anledning av utflöde i vatten av olja eller andra skadliga ämnen har kommunen rätt till ersättning av staten för den del av räddningstjänstkostnaderna som överstiger ett av rege- ringen fastställt bclopp. om utflödet har inträffat utanför Sveriges sjöterritorium eller inom sjöterritoriet med undantag för hamnar samt andra insjöar. vattendrag och kanaler än Vänern. Vättern. Mälaren. Göta älv. Trollhätte kanal eller Södertälje kanal. Kom- munen skall även ha rätt till ersättning för saneringskostnader i sådana fall. Bestämmelser härom tas dock inte in i räddningstjänst- lagen utan meddelas av regeringen.

Om en räddningsinsats i ett annat fall har medfört betydande kostnader. skall kommunen ha rätt till ersättning av staten för den del av kostnaden som överstiger en självrisk. Självrisken skall be- räknas enligt grundcr som regeringen bestämmer. '

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag med följande un- dantag. I kommitténs förslag saknas en rätt för kommunen att få ersättning av staten för medverkan i statlig räddningstjänst. Enligt förslaget skall föreskrifter om kommunens rätt att få ersättning av staten för kostnader för sanering i anledning av sådana utflöden av olja eller andra skadliga ämnen som nämns i mitt förslag tas in i lagen. Vidare föreslår kommittén att kommunen även skall ha rätt till ersättning för kostnad för räddnings- tjänst till följd av fara för olyckshändelse av betydande omfattning eller allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner eller fara därför.

Remissinstanserna lämnar förslaget i huvudsak utan erinran.

Skälen för mitt förslag: 1 det följande kommer jag att föreslå att statliga och kommunala myndigheter skall vara skyldiga att medverka i en rädd- ningsinsats på anmodan av räddningsledaren.

• Sida 35
•  Original

En kommun som på begäran deltar i en annan kommuns räddningstjänst har enligt 8 & brandlagen rätt till ersättning av den andra kommunen. Denna rätt bör gälla även i fortsättningen.

Om en kommunal myndighet på anmodan av en räddningsledare deltar i statlig räddningstjänst. bör kommunen enligt min mening vara berättigad till ersättning av staten. Jag anser däremot att staten inte bör ställa några anspråk på ersättning, om en statlig myndighet på motsvarande sätt deltari kommunal räddningstjänst.

Kommunerna har enligt 21 15 första stycket 3 brandlagen rätt till ersätt- ning av stäten för kostnader för räddningstjänst vid andra nödlägen än sådana oljeutflöden som nämns i mitt förslag. Ersättningen lämnas enligt 4 & andra stycket förordningen (1983: 1002) om ersättning för deltagande i räddningstjänst m. m.för den del av kostnaden som överstiger ett belopp som motsvarar två öre per skattekrona. beräknat på det sammanlagda skatteunderlaget som står till kommunens förfogande året före det år då kostnaden har uppkommit. Detta sätt att beräkna ersättningen överens- stämmer med de riktlinjer riksdagen har fastställt (prop. 1980/81: 116. CU 38. rskr. 376).

Enligt min uppfattning bör kommunerna även i fortsättningen ha rätt till ersättning av staten för räddningstjänstkostnader i enlighet med dessa principer.

Staten skall. som jag kommer att föreslå i det följande. ha ansvaret för bekämpningen av olja eller andra skadliga ämnen i havet. kustvattnen. Vänern, Vättern och Mälaren. När oljan eller de skadliga ämnena har flutit i land ankommer det på kommunen att vidta de akuta åtgärder som be- hövs. Kommunen bör — i likhet med vad som nu gäller enligt 21 & första stycket 1 brandlagen — vara berättigad till ersättning av staten i sådana fall. Som kommittén anför bör rätten till ersättning inte bara gälla kostna- der för räddningstjänst i anledning av utflöde av olja utan också kostnader för räddningstjänst i anledning av utflöde av andra skadliga ämnen. Detjag nu har sagt bör även gälla i fråga om kostnader för räddningstjänst i anledning av utflöden i Göta älv. Trollhätte kanal och Södertälje kanal.

Efter en räddningsinsats återstår ofta ett mer eller mindre omfattande saneringsarbete. Kommunerna bör. som kommittén föreslår. även i fort- sättningen vara berättigade till ersättning av staten för kostnaderna för detta arbete. Saneringsåtgärder faller emellertid utanför begreppet rädd- ningstjänst. Ansvaret för saneringsåtgärder regleras därför inte i rädd- ningstjänstlagen. Av den anledningen anser jag att bestämmelser om er- sättning av staten för saneringskostnader inte bör tas in i räddningstjänstla- gen. Det bör i stället ankomma på regeringen att meddela föreskrifter om detta.

• Sida 36
•  Original

2.3. Statlig räddningstjänst . Prop. t985/86:170

2.3.1. Fjällräddningstjänst

Mitt förslag: I räddningstjänstlagen tas in en erinran om att till följd av polislagen (1984: 387) polisen skall inom fjällområden

1. efterforSka och rädda den som har försvunnit under sådana om- ständigheter att det kan befaras att det föreligger fara för hans liv eller allvarlig risk för hans hälsa. . rädda den som har råkat ut för en olyckshändelse eller drabbats av en sjukdom och som snabbt behöver komma under vård eller få annan hjälp.

Kommitténs förslag: Polisen skall svara för efterforskning-och undsätt- ning av personer som i fjäll eller ödemarker har gått vilse. drabbats av olycksfall eller sjukdom eller överraskats av oväder eller snöskred under sådana förhållanden att fara för liv och hälsa bedöms föreligga. I övrigt överensstämmer förslaget med mitt förslag. (Betänkandet s. 301 —307 och 18 och 19 åå förslaget till lag om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna: Ingen ifrågasätter att polisen skall ha ansvaret för fjällräddningstjänsten. Ingen tar upp frågan om det behövs någon särskild föreskrift i lagen om detta. En instans efterlyser en klarare gränsdragning mellan statlig och kommunal fjällräddningstjänst i fjällområdena. En annan instans anser att uttrycket "ödemark" bör preciseras. Generaltullstyrelsen pekar på att tullverket har personella och materiella resurser för fjällrädd- ningstjänst.

Skälen för mitt förslag: En av polisens uppgifter är den s.k. hjälp- och räddningsverksamheten. Grunden för denna är föreskriften i 2 Ö 4 polisla- gen (1984: 387) att polisen skall lämna allmänheten skydd. upplysningar och annan hjälp. när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen. Verk-

samheten kan bl. a. bestå i att cfterspana och ta hand om försvunna perso- ner. Den är inte" begränsad till någon viss del av landet. Vissa områden i landet ställer dock särskilda krav. I fjällområdena har därför en särskild verksamhetsform. fjällräddningstjänsten. organiserats i tio polisdistrikt. Polisens uppgifter när det gäller den typ av räddningsverksamhet som fjällräddningstjänsten utgör är alltså redan fastlagda i lag. Man kan mot denna bakgrund fråga sig om det är lämpligt att särbehandla fjällrädd- ningstjänsten genom att ta in föreskrifter om den i räddningstjänstlagen-. En särreglering skulle kunna ge upphov till missförstånd. t'. ex. ifråga om polisens skyldigheter att efterforska och ta hand om försvunna personer i andra områden i landet. Å andra sidan skulle det te sig egendomligt att utelämna fjällräddningstjänsten i en lag som handlar om samhällets rädd-

ningstjänst. 1 lagen föreslås bestämmelser om skyldighet för andra myndig- heter att delta i räddningsinsatser. Vidare föreslås bestämmelser som gör det möjligt att företa ingrepp i annans rätt och att ålägga enskilda männi- skor att delta i räddningsinsatser. Enligt min mening måste det vara en

fördel om dessa bestämmelser också kan tillämpas på fjällräddningstjäns- . ten. Jag förordar därför att polisens uppgifter att efterforska och rädda 36

• Sida 37
•  Original

personer i tjällområden hänförs till räddningsverksamhet enligt räddnings- tjänstlagen.

Med anledning av generaltullstyrelsens remissyttrande villjag framhålla att polisen liksom hittills skall utnyttja också andras resurser. bl. a. tullver- kets. i tjällräddningcn.

I fråga om tjällräddningstjänsten harjag samrått med chefen förjustitie- departementet. '

2.3.2. Flygräddningstjänst

Mitt förslag: Luftfartsverket skall svara för räddningstjänsten vid flyghaverier inom Sveriges sjöterritorium med undantag för vatten— drag. kanaler, hamnar samt andra insjöar än Vänern. Vättern och Mälaren. Kommunerna skall svara för räddningstjänsten vid flygha- verier på andra platser. Luftfartsverket skall svara för förebyggande räddningsinsatser mot skador när ett luftfartyg är nödställt eller när fara hotar lufttrafiken och för efterforskning av luftfartyg som sak- nas. '

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt (Betänkandet s. 310—314).

Remissinstanserna: Tre instanser. däribland luftfartsverket. stöder ut- tryckligen förslaget. De flesta andra har inte särskilt kommenterat försla- get med undantag av generaltullstyrelsen som anför att det bör skapas en fastare organisation av flygräddningstjänsten till havs. Enligt styrelsen bör det göras klart att den sjöoperativa ledningen" av räddningsinsatserna bör utövas från en sjöräddningscentral.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelser omflygräddningstjänst finns i luftfartslagen (1957: 297) och luftfartskungörelsen (1961 : 558). Den ljanua- ri 1987 träder omfattande ändringar i luftfartslagen i kraft genom lagen (1986:166) om ändring i luftfartslagen (1957z297). Luftfartskungörelsen ersätts samma dag av luftfartsförordningen (19861171). Flygräddnings- tjänst är enligt 11 kap. l i? första stycket luftfartslagen— i såväl den gamla som nya lydelsen — de åtgärder som skall vidtas när ett luftfartyg är saknat. förolyckat eller nödställt eller'när fåra hotar lufttraftken. De åtgär- der som kan bli aktuella är främst efterforskning och lokalisering av luftfar- tyg och undsättning av de ombordvarande på en haveriplats samt begräns- ning av de materiella skadornas omfattning. Enligt 115 5 första stycket luftfartskungörelsen skall flygräddningstjänsten ledas av luftfartsverket eller den som erhållit verkets uppdrag därtill.

Som kommittén föreslår bör föreskrifterna om flygräddningstjänst tas in i räddningstjänstlagen. Begreppet flygräddningstjänst bör därvid preci- seras i förhållande till sjöräddningstjänsten och den kommunala rädd- ningstjänsten för att det inte skall råda någon tvekan om vem som i olika situationer skall ha ansvaret för räddningsarbetet.

Ansvaret för efterforskning av luftfartyg som har försvunnit bör vara

• Sida 38
•  Original

odelat och gälla hela landet. Denna verksamhet bör alltså ingå i flygrädd- ningstjänsten.

När det gäller räddningsarbetet på en haveriplats pekar kommittén på att det för närvarande inte är helt klart om arbetet är flygräddningstjänst eller om det är kommunal räddningstjänst. Vid haverier på land, i mindre sjöar och i vattendrag har kommunerna de bästa förutsättningarna att leda och utföra räddningsingripanden på haveriplatsen. Vid haverier i havet och de tre största sjöarna har kommunerna praktiskt taget inga möjligheter att ingripa. Gränsdragningen mot den kommunala räddningstjänsten bör där- för göras med utgångspunkt i var haveriplatsen är belägen. I likhet med kommittén anser jag att flygräddningstjänsten bör omfatta räddningsingri- panden på haveriplatser i havet. kustvattnen, Vänern. Vättern och Mä- laren medan den kommunala räddningstjänsten bör omfatta ingripanden på haveriplatser i övriga delar av landet.

Även om kommunerna sålunda skall ha ansvaret för räddningsingripan- den vid flyghaverier på land skall ägare och innehavare av flygplatser kunna åläggas att hålla eller bekosta styrkor för omedelbara insatser på eller i närheten av flygplatserna. En sådan skyldighet är av samma karak- tär som skyldigheten att hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom för den som äger eller innehar en anläggning där verksamheten innebär fara för att en olyckshändelse skall orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön. Till dessa frågor återkommer jag längre fram.

Luftfartsverket bör enligt min mening svara för flygräddningstjänsten även i fortsättningen. Med anledning av vad generaltullstyrelsen anför i remissbehandlingen vill jag betona värdet av att ansvaret för varje gren av samhällets räddningstjänst är odelat och inte splittrat på olika myndighe- ter. Jag anser således att luftfartsverkets ansvar inte skall delas eller på annat sätt göras beroende av andra myndigheter vid flygräddningsinsatser till havs.

I fråga om flygräddningstjänsten har jag samrått med chefen för kom- munikationsdepartementet.

2.3.3. Sjöräddningstjänst

Mitt förslag: Inom Sveriges sjöterritorium, med undantag för vatten- drag. kanaler. hamnar samt andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren. skall

1. sjöfartsverket svara för efterforskning och räddning av männi- skor som är eller kan befaras vara i sjönöd och för sjuktranspor- ter från fartyg. . tullverkets kustbevakningsorganisation svara för räddningstjäns- ten. när olja eller andra skadliga ämnen har kommit ut i vattnet. Is)

Kommitténs förslag: Med sjöräddningstjänst avses åtgärder som staten svarar för och som avser efterforskning eller undsättning av människor som är eller kan befaras vara i sjönöd samt sjuktransporter från fartyg.

• Sida 39
•  Original

Med sjöräddningstjänst avses också åtgärder som staten svarar för och som vidtas till sjöss för att hindra eller begränsa skador i miljön eller. så långt möjligt. skador på djur och egendom. Sjö- och kustbevakningsmyn- digheten (resultatet av en sammanslagning av sjöfartsverket och tullver- kets kustbevakningsorganisation) svarar för ledningen och samordningen av räddningsåtgärder som vidtas till havs. kustvattnen och i Vänern. Vättern och Mälaren. Kommunen svarar för räddningsåtgärder i övriga vatten och i vattenområde i hamn (Betänkandet s. 321—339).

Remissinstanserna: Några erinringar mot förslagets huvuddel anförs inte. Några instanser såsom sjölagsutredningen (Ju 1977: 16). sjöfartsver- ket. Scandinavian Tugowners Association. Sjöassuradörernas Förening och Sjöräddningssällskapet vänder sig mot den del av förslaget som inne- bär att staten skall svara för bärgning av egendom till sjöss. Sjöfartsverket. televerkct och generaltullstyrelsen delar kommitténs uppfattning när det gäller det organ som skall svara för ledningen och samordningen av sjö- räddningstjänsten.

Skälen för mitt förslag: ] sjöräddningen deltar flera statliga myndigheter: polisen. myndigheter inom marinen och flygvapnet. sjöfartsverket. tele- verket. luftfartsverket och tullverkets kustbevakningsorganisation. Enligt sin instruktion skall sjöfartsverket samordna sjöräddningsverksamheten. Sjöräddningssällskapet. som är en ideell förening. samverkar med myndig- heterna och gör med sina fartyg betydelsefulla insatser i sjöräddningen. Även andra enskilda och vissa kommuner kan ibland delta i sjöräddnings- arbetet.

De flesta räddningsingripandcn är av mindre omfattning och engagerar inte fler än ett av räddningsorganen. Verksamheten brukar då i allmänhet vara effektiv och ge goda resultat. Erfarenheterna har emellertid visat att det vid stora räddningsinsatser med deltagande av flera räddningsorgan behövs ett operativt organ på central nivå som har ansvaret för insatserna och som ser till att alla resurser utnyttjas så effektivt som möjligt. Ett sådant organ är också värdefullt vid samarbetet med utländska sjörädd- ningsorgan.

Jag delar således kommitténs uppfattning att det vid sjöräddningsin- satser bör finnas ett organ på central nivå som har det odelade ansvaret för den operativa verksamheten. Det räcker således inte enbart med att detta organ — såsom för närvarande är fallet — har ett samordningsansvar för räddningsinsatserna. Den som leder en sjöräddningsinsats kommer nämli- gen att kunna ta ett fast operativt grepp över andra statliga och kommunala myndigheters resurser genom den föreskrift om skyldighet för statliga och kommunala myndigheter att delta i räddningstjänsten som jag kommer att föreslå i det följande.

Att ansvaret för sjöräddningstjänsten på detta sätt läggs på en statlig myndighet inverkar i och för sig inte på enskildas deltagande i sjöräddning- en. Sjöräddningssällskapets medverkan i sjöräddningen bör som hittills ske helt på frivillighetcns grund. Det är alltså inte meningen att sällskapets fartyg skall underordnas räddningsledaren i andra fall än då detta följer av en överenskommelse mellan sällskapet och den ansvariga myndigheten eller då fartygsbefälhavaren i det enskilda fallet bedömer att det är nödvän- digt.

• Sida 40
•  Original

I likhet med kommittén anser jag att det inte bör inrättas någon ny myndighet för sjöräddningstjänsten. Kommitténs förslag Utgick från att sjöfartsverket och tullverkets kustbevakningsorganisation skulle ha slagits samman till en myndighet. Slutlig ställning till sammanslagningen har ännu inte tagits. ] avvaktan härpå anser jag att någon ändring i den nuvarande ansvarsfördelningen inte bör göras. Det innebär attjag förordar att kustbe- vakningsorganisationen får ansvaret för bekämpning av olja och andra skadliga ämnen medan sjöfartsverket får ansvaret för övriga sjöräddnings- insatser.

I fråga om sjöräddningstjänsten har jag samrått med cheferna för kom- munikations- och finansdepartementen.

2.3.4. Räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen

Mitt förslag: Föreskrifterna i atomskyddslagen tas in i räddnings- tjänstlagen utan några större sakliga ändringar. Det innebär att det även i fortsättningen är länsstyrelsen som skall svara för räddnings- tjänsten om radioaktiva ämnen släpps ut från en kärnteknisk anlägg- ning i sådan omfattning att särskilda åtgärder krävs för att skydda allmänheten eller det föreligger överhängande fara för ett sådant utsläpp. Länsstyrelsens ansvar skall inte begränsas till utsläpp från anläggningar inom landet. Kommunernas skyldighet att medverka vid beredskapsåtgärder begränsas dock liksom hittills till befarade utsläpp från anläggningar inom landet.

Kommitténs förslag avviker från mitt förslag på följande punkter. Läns- styrelsen skall vidta åtgärderna redan när det föreligger fara för ett utsläpp av radioaktiva ämnen. Kommunerna skall ha ansvaret vid utsläpp från kärntekniska anläggningar i utlandet som berör Sverige (Betänkandet s. 341—344).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas i huvudsak utan erinran. Statens strålskyddsinspektion är dock kritisk mot förslaget att kommunerna i första hand skall ha ansvaret för räddningstjänsten då utsläpp av radioak- tiva ämncn från kärntekniska anläggningar i utlandet berör Sverige.

Bakgrunden till mitt förslag: Ansvaret för åtgärder och organisation av beredskapen mot olyckor inom ett område där kärnteknisk verksamhet bedrivs ligger på anläggningens innehavare. Krav i dessa hänseenden ställs upp enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet när tillstånd för verksamheten meddelas. De kan också ställas upp under ett tillstånds giltighetstid. _

Åtgärder utanför en anläggning regleras i atomskyddslagen. Lagen skall tillämpas så snart radioaktiva ämnen sprids ut eller det föreligger en överhängande fara för en sådan utspridning från en kärnreaktor eller någon annan kärnanläggning i landet i sådan mängd att särskilda åtgärder påkallas för att skydda allmänheten. Huvudansvaret för att åtgärder vidtas ligger på länsstyrelsen (l 5). Om det vid utspridning av radioaktiva ämnen i andra

• Sida 41
•  Original

fall fordras särskilda åtgärder för att skydda allmänheten. får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer vidta åtgärderna. Regeringen kan också bestämma att en Iänsstyrelses åligganden enligt lagen helt eller delvis skall fullgöras av länsstyrelsen i ett annat län. Regeringen kan även ta över ansvaret själv (13 å). .

Har det vid en anläggning inträffat en händelse. som påkallar särskilda åtgärder till skydd för allmänheten. åligger det anläggningens innehavare att genast underrätta den lokala polismyndigheten och länsstyrelsen (3 å).

Många av de åtgärder som behöver vidtas i samband med en olyckshän-- delse eller då det föreligger en överhängande fara för en olyckshändelse innebär ingrepp eller inskränkningar i enskildas rätt. I lagen anges länssty- relsens befogenheter att vidta sådana åtgärder. Länsstyrelsen får förordna att kontrollmätningar och andra undersökningar skall företas i syfte att utröna radioaktivitetens spridning även om intrång därigenom skeri någon enskilds rätt. Sådana åtgärder får även vidtas på uppdrag av anläggningens innehavare (4 Ö). När det är påkallat från strålningssynpunkt. får länssty- relsen förelägga dem som uppehåller sig i området att inte vistas utomhus eller att lämna området eller att förbjuda tillträde till området. Vid förord- nande om evakuering skall länsstyrelsen sörja för inkvartering. utspisning och annan hjälp åt dem som utrymts. Länsstyrelsen får vidare påbjuda bortförande av levande djur eller livsmedel och förordna om inskränkning- . ar i enskildas rätt att nyttja eller förfoga över egendom. Länsstyrelsen får också föranstalta om att livsmedel eller annat som har blivit förorenat av radioaktivitet. får omhändertagas och oskadliggöras (5 så). _

Skälen för mitt förslag: I en lag som behandlar samhällets räddnings- tjänst bör självfallet tas in föreskrifter om de åtgärder som skall vidtas då radioaktiva ämnen släpps ut i sådan omfattning att allmänheten hotas till liv och hälsa. Atomskyddslagen bör därför arbetas in i den nya lagen.

Kommittén har inte berört vilka följderna skulle bli. om skyldigheten att vidta åtgärder utvidgas till att gälla redan vid fara för utsläpp. Som jag tidigare har anfört anserjag att uttrycket "fara för olyckshändelse" är för ' vagt. Detta gäller även i fråga om "fara för utsläpp". Det är enligt min mening svårt att överblicka följderna av en på detta sätt utvidgad skyldig- het att vidta åtgärder. Jag anser därför att skyldigheten att vidta åtgärder — liksom hittills — skall gälla då ett utsläpp redan har inträffat eller då det föreligger överhängande fara för utsläpp. I sammanhanget vill jag dock framhålla att begreppet överhängande fara inte får tolkas så snävt att däri bara tidsfaktorn vägs in. Som framhålls i prop. 1980/81 : 90. bil. 2. s. 14 kan det dröja timmar till dygn mellan en ursprunglig reaktorskada och ett utsläpp till omgivningen. Också i ett sådant fall föreligger överhängande fara för utsläpp. ' Länsstyrelsen har för närvarande inte något direkt ansvar för att åtgär- der'vidtas då det inträffar sådana radioaktiva utsläpp från kärntekniska anläggningar utom landet som innebär ett hot mot allmänheten i Sverige. Regeringen kan emellertid i sådana fall ta på sig detta ansvar eller lägga det på länsstyrelsen eller någon annan myndighet. Om detta inte sker. har. som kommittén påpekar. kommunerna ansvaret. Jag kan för min del inte finna något skäl varför kommunerna skall ha ansvaret för att åtgärder

• Sida 42
•  Original

vidtas i dessa fall när de inte skall ha ansvaret för att åtgärder vidtas vid utsläpp från anläggningar inom landet. Jag ansluter mig alltså till statens strålskyddsinspektions uppfattning och förordar att länsstyrelsens ansvar även skall gälla i fråga om sådana utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar utom landet som berör Sverige. Liksom vid annan räddningstjänst bör regeringen ha möjlighet att ta över ansvaret för räddningstjänsten eller att lägga ansvaret på någon annan länsstyrelse eller myndighet. Detta får givetvis betydelse särskilt vid utsläpp från kärntek- niska anläggningar utom landet som berör områden i landet där det inte har byggts upp någon beredskap för den räddningstjänst som krävs.

I övrigt bör-några sakliga ändringar inte göras när föreskrifterna i atom- skyddslagen arbetas in i den nya lagen.

I fråga om räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen har jag samrått med statsrådet Dahl.

2.4. Gemensamma bestämmelser för kommunal och statlig räddningstjänst

2.4.1. Alarmering

Mitt förslag: Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för räddningstjänsten skall se till att det finns anordningar för alar- mering av räddningsorganen.

När ett räddningsorgan gör en räddningsinsats. skall polismyn- digheten underrättas om insatsen.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. (36 & försla- get till lag om samhällets räddningstjänst och 3 & förslaget till förordning om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna kommenterar förslaget i liten utsträckning.

Skälen för mitt förslag: En av förutsättningarna för effektiva räddnings- insatser är att räddningsorganen larmas så tidigt som möjligt. Det är därför viktigt att det finns väl fungerande anordningar som ständigt kan ta emot larm. Lika viktigt är det att den som har tagit emot larmet också snabbt kan vidarebefordra det till det räddningsorgan som skall göra insatsen. För närvarande kan endast ständigt bemannade alarmeringscentraler uppfylla dessa krav. Det är emellertid inte omöjligt att den tekniska utvecklingen kommer att medföra andra lösningar i framtiden. För att komma i kontakt med en alarmeringscentral krävs i allmänhet telefon. På vissa platser där det saknas telefon kan det därför vara befogat med särskilda anordningar . för direktalarmering.

Enligt 9 & 4 mom. brandstadgan skall brandchefen eller den som är i hans ställe underrätta polisstyrelsen om brand eller annat nödläge eller över- hängande fara därför. Enligt min mening bör denna föreskrift tas in i den nya lagen. Den bör göras allmänt tillämplig på alla former av samhällets räddningstjänst.

• Sida 43
•  Original

2.4.2. Ledningen i normala fall

Mitt förslag: Vid varje räddningsinsats skall det finnas en räddnings- ledare.

Räddningsledare skall vara

1. i den kommunala räddningstjänsten räddningschefen eller den

som denne har utsett.

2. i fjällräddningstjänsten polischefen i polisdistriktet eller den som denne har utsett eller. om räddningsinsatsen berör flera polisdi- strikt. länspolischefen eller den som denne har utsett. . i övrig statlig räddningstjänst den som den för räddningstjänsten ansvariga myndigheten har utsett. '.!—J

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt (Betänkandet s. 260 och 11 å fjärde stycket. 20. 23. 27 och 31 åå förslaget till lag om samhällets räddningstjänst). '

Remissinstanserna har inte några erinringar mot förslaget.

Skälen för mitt förslag: För att en räddningsinsats skall bli effektiv fordras en enkel och fast ledningsorganisation. Vid en olyckshändelse eller då det föreligger överhängande fara därför får ingen dyrbar tid gå åt till att bestämma vem eller vilka som skall leda räddningsinsatsen. Detta måste vara klart på förhand. Lagen bör därför innehålla föreskrifter som gör detta möjligt.

I den kommunala räddningstjänsten bör räddningskårens chef. rädd- ningschefen. vara räddningsledare. I fjällräddningstjänsten bör polischefen i polisdistriktet vara räddningsledare. Om en ljällräddningsinsats berör (lera polisdistrikt. bör uppgiften falla på länspolischefen. Samtliga nu nämnda chefer bör också kunna utse räddningsledare. Detta bör ha gjorts i förväg men kan också bli aktuellt i samband med en räddningsinsats.

För den övriga statliga räddningstjänsten är det enligt min mening mest lämpligt att räddningsledaren utses av den myndighet som svarar för räddningstjänsten.

En räddningsledare har självfallet rätt att föra befäl över den personal som deltar i insatsen. För att alla tillgängliga resurser skall kunna utnyttjas så effektivt som möjligt bör han emellertid också ha befogenhet att rekvire- ra hjälp från olika myndigheter. att göra olika ingrepp i annans rätt och att förordna om fullgörande av tjänsteplikt. Till dessa befogenheter återkom- merjag längre fram.

2.4.3. Ledningen vid omfattande räddningsinsatser

Mitt förslag: I fråga om räddningsinsatser som är omfattande skall regeringen få föreskriva elleri särskilt fall bestämma att en länssty- relse eller någon annan statlig myndighet skall ta över ansvaret för räddningstjänsten inom en eller flera kommuner. 1 sådana fall skall räddningsledare utses av den myndighet som har fått ansvaret.

• Sida 44
•  Original

Kommitténs förslag: Om det är särSkilt nödvändigt att samordna olika grenar av räddningstjänsten eller att samordna räddningstjänsten med än- nan verksamhet får länsstyrelsen överta ledningen av räddningstjänsten. Länsstyrelsen utser därvid räddningsledare för åtgärder som länsstyrelsen svarar för. Om ledning och samordning av räddningstjänsten och om samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet vid mycket om- fattande olyckshändelser och allvarliga störningar i viktiga samhällsfunk- tioner som berör flera län förordnar regeringen i varje särskilt fall (Betän- kandet s. 278—279 och 37 å andra och tredje styckena förslaget till lag om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna har i huvudsak inga erinringar.

Skälen för mitt förslag: Vid omfattande räddningsinsatser där olika rädd- ningskårer deltar — kanske tillsammans med någon myndighet som svarar för statlig räddningstjänst — kan det uppstå behov av ett ledningsorgan på högre nivå. I sådana situationer är det också viktigt att räddningsresur- serna disponeras på ett lämpligt sätt med hänsyn till beredskapen mot nya olyckshändelser. Om det inträffar nya olyckshändelser fordras också ett ledningsorgan som har tillräcklig överblick för att ur ett större perspektiv kunna göra lämpliga avvägningar i fråga om de nya räddningsinsatser som krävs. Enligt min mening räcker det alltså inte med att det finns regler om ett ledningsorgan på högre nivå som skall kunna ta över ledningen av vissa större insatser. Det organ som på detta sätt kan disponera över räddnings- resurserna inom ett stort område måste också kunna ta över ansvaret för räddningstjänsten inom området.

Jag anser att bestämmelserna bör utformas så att ett övertagande av ansvaret kan bli så väl anpassat till den aktuella situationen som möjligt. Jag förordar därför att regeringen skall kunna lägga ansvaret på länsstyrel- sen eller någon annan statlig myndighet. För sådana situationer som går att förutse bör regeringen också ha möjlighet att meddela föreskrifter. Jag förordar därför att regeringen får ett bemyndigande att meddela föreskrif- ter om att räddningstjänsten skall tas över av statlig myndighet vid omfat- tande räddningsinsatser.

2.4.4. Skyldighet för andra myndigheter att medverka i räddningstjänsten m. m.

Mitt förslag: En statlig eller kommunal myndighet skall på anmodan av räddningsledaren delta i en räddningsinsats med personal och egendom. om myndigheten har lämpliga resurser och ett deltagande inte allvarligt hindrar myndighetens verksamhet. En skyldighet in- förs för myndigheter och enskilda att på begäran av en myndighet som svarar för räddningstjänst lämna upplysningar om personal och egendom som kan användas i räddningstjänsten.

Kommitténs förslag: De statliga och kommunala myndigheter och organ som har resurser användbara för räddningstjänsten är skyldiga att på anmodan av räddningsledare delta i räddningstjänsten med personal och

• Sida 45
•  Original

utrustning om inte den egna verksamheten oundgängligen hindrar det (41 i? förslaget till lag om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna är övervägande positivt inställda till grundtanken i förslaget. Några uttalar en viss oro över att det kan få negativa följder för myndigheternas möjligheter att inom ramen för ordinarie resurser lösa sina ordinarie" arbetsuppgifter. Från näringslivets sida pekar man på att begrep— pet organ har en oklar innebörd. Om därmed menas även enskilda företag ställer man sig helt avvisande till en så omfattande rätt att utan ersättning kunna utnyttja enskilda företags räddningsresurser.

Skälen för mitt förslag: För att en räddningsinsats skall bli effektiv fordras att räddningsledaren disponerar lämpliga räddningsresurser. I många fall finns resurserna i det egna räddningsorganet. Vid åtskilliga räddningsinsatser kan de emellertid vara otillräckliga. Om det på andra håll finns resurser som är användbara är det enligt min mening naturligt att dessa ställs till räddningsledarens disposition. Jag förordar därför att det i lagen tas in en föreskrift som gör detta möjligt. Föreskriften bör dock enbart gälla samhällets resurser dvs., personal och egendom hos statliga och kommunala myndigheter. Det skall heller inte vara fråga om någon permanent förstärkning av räddningsorganets resurser. Föreskriften bör därför utformas så att den enbart tar sikte på förstärkningar av räddnings- organets resurser vid ett räddningsingripande. Givetvis finns det också personal och egendom hos enskilda som kan vara lämplig att använda vid en räddningsinsats. Sådana resurser bör enligt min mening liksom hittills så långt det är möjligt knytas till räddningsorganet genom avtal. Som framgår av det följande skall det emellertid vara möjligt för en räddningsle- dare att vid en räddningsinsats disponera enskildas resurser genom befo- genheten att besluta om ingrepp i annans rätt och fullgörande av tjänste- plikt.

Ett ianspråktagande av andra myndigheters resurser kan givetvis inte ske utan begränsningar. Enligt min mening bör det inte fordras att myndig- heten deltar i räddningsinsatsen om ett deltagande allvarligt hindrar den vanliga verksamheten. Det får bli myndighetens sak att avgöra när så är fallet.

Det är givetvis viktigt att räddningsledaren känner till vilka resurser som finns tillgängliga. Av den anledningen förordarjag att det införs en skyldig- het för myndigheter att på begäran av en myndighet som svarar för rädd- ningstjänst lämna upplysningar om personal och egendom som kan använ- das i räddningstjänsten. Dessa upplysningar bör givetvis även ligga till grund för räddningsorganets planering. Uppgiftsskyldigheten bör också gälla enskilda. De uppgifter som på detta sätt kommer fram om enskildas resurser kan användas då räddningsorganen verkar för att knyta till sig sådana resurser genom avtal. Uppgifterna'kan också ligga till grund för räddningsledarens beslut om att förfoga över egendom vid en räddningsin- sats.

• Sida 46
•  Original

2.5. Skyldigheter och rättigheter för enskilda m.fl.

2.5.1. Larm vid utsläpp av farliga ämnen

Mitt förslag: Samma underrättelseskyldighet som enligt atomolycks- lagen gäller i fråga'om utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärntek- nisk anläggning skall gälla vid utsläpp av andra giftiga och skadliga

ämnen från anläggningar där verksamheten innebär fara för att en olyckshändelse skall orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön.

Kommittén har inte lagt fram något sådant förslag. Remissinstanserna har inte berört frågan.

Skälen för mitt förslag: .lag har tidigare förordat att bestämmelserna i atomskyddslagen tas in i den nya lagen. Det innebär bl.a.att det även i fortsättningen skall finnas en skyldighet för innehavaren av en kärnteknisk anläggning att underrätta vissa samhällsorgan vid utsläpp av radioaktiva ämnen. om utsläppet påkallar särskilda åtgärder till skydd för allmänheten. eller vid överhängande fara för sådana utsläpp. Det är inte bara radioaktiva utsläpp från kärntekniska anläggningar som kan få allvarliga följder för människor eller miljön. Även från andra anläggningar kan utsläpp av giftiga eller farliga ämnen vålla allvarliga skador. Jag anser därför att det också för innehavarna av sådana anläggningar bör införas en skyldighet att - lämna underrättelse om inträffade eller befarade utsläpp.

Jag vill i detta sammanhang peka på att regeringen i beslut den l9juni 1985 har medgivit att civilförsvarets alarmeringsanordningar får användas vid nödlägen i fredstid.

2.5.2. Larm vid andra olyckshändelser och skadeståndsskyldighet vid onödiga larm

Mitt förslag: Brandlagens bestämmelser om skyldighet att varna för fara och att tillkalla hjälp för den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en brand skall tas in i den nya lagen och utvidgas till att även avse en olyckshändelse som innebär fara för någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa eller för miljön. Samma skyldig- het skall finnas vid överhängandc fara för en brand eller en sådan olyckshändelse.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Kommittén föreslår emellertid dessutom att länsstyrelsen skall få möjlighet att ålägga ersättningsskyldighet för den som på annat sätt än genom falskt larm eller missbruk av larmanordning uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har för- anlett onödig utryckning av samhällets räddningsorgan (35 och 80 ss för- slaget till lag om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna: Endast ett fåtal instanser yttrar sig i frågan. En

• Sida 47
•  Original

instans anser att skyldigheten att larma och skyldigheten att betala kostna- derna för onödiga utryckningar kan ställa den enskilde inför svårigheter. Även en annan instans uttalar kritik mot förslaget om skadeståndsskyldig- het.

Skälen för mitt förslag: För ati en räddningsinsats skall kunna bli fram- gångsrik fordras ett snabbt ingripande. Det är därför viktigt att räddnings- organen larmas så fort som möjligt. Detta gäller i särskilt hög grad vid bränder. Varje minuts väntan på en insats kan där vara ödesdiger. Mot bakgrund av dessa förhållanden har det i brandlagstiftningen sedan länge funnits en skyldighet för den som upptäcker eller på annat sätt får känne- dom om en brand att tillkalla hjälp och att varna dem som är i fara. l brandlagen finns en föreskrift om skyldigheten i I8 &. Denna skyldighet bör enligt min mening finnas kvar.

Det finns även andra olyckshändelser där behovet av ett snabbt ingri- pande är särskilt nödvändigt. Detta gäller vid olyckshändelser där någons liv är i fara eller där det föreligger allvarlig risk för någons hälsa- eller för skada i miljön. Jag kan för min del inte anse att det skulle innebära för stora krav på den enskilde om han i sådana situationer blir skyldig göra vad han kan för att varna dem som är i fara och tillkalla hjälp. Jag förordar därför- att det införs en sådan skyldighet. Skyldigheten att tillkalla hjälp skall givetvis bara gälla om det finns behov av en insats från räddningsorganen. Om situationen kan bemästras av dem som är på olycksplatsen bortfaller skyldigheten. För den enskilde kan det givetvis ibland vara svårt att rätt bedöma om det finns behov av en insats från räddningsorganen. Uppen- barligen kan man inte ställa särskilt stora krav på den enskilde. Dessa omständigheter talar enligt min mening mot att det införs en skyldighet för den enskilde att betala ersättning för utryckningar som senare visar sig vara onödiga. Jag vill understryka att skyldigheten att vid behov tillkalla hjälp inte skall uppfattas som en skyldighet för den enskilde att vidta räddningsåtgärder innan räddningsorganen larmas.

Även av andra Skäl anserjag att kommitténs förslag om en skyldighet att betala ersättning för onödiga utryckningar är betänkligt. Den föreslagna ersättningsskyldigheten innebär att den som en räddningsinsats avser kan komma att bli skyldig att betala ersättning för insatsen. Som exempel anger kommittén att det inom [jällräddningstjz'insten och sjöräddningstjänsten inte sällan förekommer att onödiga utryckningar sker på grund av att besked inte lämnas till t. ex. anhöriga om färdväg och andra förhållanden. Det kan enligt min mening inte vara principiellt riktigt att någon skall kunna bli ersättningsskyldig för kostnader som har orsakats av att någon annan har varit orolig — oavsett vilka besked om färdväg o.d. som kan ha lämnats. En ersättningsskyldighet skulle också kunna medföra att männi- skor skulle känna tvekan att tillkalla hjälp även i sådana fall där hjälpen verkligen behövs. Jag kan således inte förorda att det införs någon skyldig- het att ersätta kostnader för onödig utryckning av samhällets räddningsor- gan utöver vad som redan gäller vid falskt larm och missbruk av larman- ordning.

• Sida 48
•  Original

- 2.5.3 Utrustning för brandsläckning m. m.

Mitt förslag: Den nuvarande skyldigheten för en ägare eller inneha- vare av byggnader eller andra anläggningar att hålla utrustning för släckning och livräddning vid brand skall utvidgas till att även avse ' utrustning för livräddning vid andra olyckshändelser än vid brand.

Den nuvarande skyldigheten för ägaren eller innehavaren att vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och bekämpa brand skall utsträckas till att omfatta också andra åtgärder för att hindra eller begränsa skador till följd av brand.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag. Kommittén anger dock vilka byggnader och anläggningar som skall omfattas av skyldighe- tcn. De är: industribyggnader eller upplag, flygplatser enligt luftfartsver- kets bestämmande, hamnar, hotell eller pensionat. skolor eller elevhem. sjukhus eller andra vårdanläggningar. teatrar. biografer. varuhus eller and- ra samlingslokaler. campingplatser, fritidsanläggningar utomhus eller and- ra liknande anläggningar som är upplåtna för allmänheten eller som utnytt- jas av många människor. särskilt brandfarliga byggnader eller andra lik- nande byggnader eller anläggningar ("38 å och 59 % tredje stycket förslaget till lag om samhällets räddningstjänst).

Reinissinstanserna kommenterar förslaget i liten utsträckning. En instans menar att det är bättre att — som i brandlagen — ta in en föreskrift om en generell skyldighet men begränsa skyldigheten till nödvändig utrustning eller den utrustning som behövs med hänsyn till byggnadens. lokalens eller anläggningens karaktär. Samma instans anser att skyldigheten att vidta åtgärder bör gälla varje ägare eller innehavare av byggnad. lokal eller anläggning.

Skälen för mitt förslag: Enligt 14 & brandlagen är ägare eller innehavare av byggnad. upplag eller annan anläggning skyldig att anskaffa och under- hålla nödvändiga redskap för släckning och livräddning vid brand samt att i övrigt vidtaga de åtgärder som behövs för att förebygga och bekämpa brand. I likhet med kommittén anser jag att denna skyldighet skall vara kvar. Vid vissa anläggningar såsom badplatser. simhallar och andra'fritids- anläggningar. behövs det också utrustning för livräddning vid andra olyckshändelser än brand. Jag delar kommitténs uppfattning att skyldighe- ten att hålla utrustning även bör avse sådan utrustning.

När det gäller skyldigheten att vidta förebyggande åtgärder. anserjag att denna inte enbart skall avse åtgärder som hindrar att brand uppkommer eller sprids. Det är även viktigt att vidta åtgärder så att skador till följd av brand hindras eller begränsas. En viktig sådan åtgärd är givetvis att be- kämpa branden. En annan viktig åtgärd är att bringa människori säkerhet. I anläggningar där många människor vistas är det av stor betydelse att den i anläggningen verksamma personalen på förhand har fått lämplig utbildning i hur detta skall gå till. Även sådana åtgärder bör omfattas av skyldigheten att vidta förebyggande åtgärder.

Reglerna om den nu berörda skyldigheten att hålla utrustning och att

• Sida 49
•  Original

vidta åtgärder skall ligga till grund för brandsyneverksamheten. Krav på åtgärder som kan bli resultatet av en brandsyn skall också grunda sig på dessa regler. Detta gäller såväl den regelbundna brandsynen som den särskilda brandsyn som kan förrättas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vad jag nu har sagt gäller även den brandtekniska kontroll som utförs i samband med sotning. Mot bakgrund härav anserjag att skyldigheten att hålla utrustning och att vidta åtgärder inte bör begrän- sas till vissa uppräknade byggnader och anläggningar.

Skyldigheten måste givetvis vara olika från fall till fall beroende på den Verksamhet som bedrivs i byggnaden eller anläggningen. Detta bör komma till uttryck i lagen på så sätt att skyldigheten att hålla utrustning och att vidta åtgärder skall gällai skälig omfattning.

2.5.4. Anläggningar där verksamheten innebär särskild fara

Mitt förslag: Ägaren eller innehavaren av en anläggning där verk- samheten innebär fara för att en olyckshändelse skall orsaka allvar- liga skador på människor eller i miljön skall vara skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom som behövs för att hindra eller begränsa sådana skador. Detta skall även gälla allmänna flygplatser och större flygplatser för enskilt bruk.

Kommitténs förslag: En ägare eller innehavare av en anläggning vid vilken särskilt riskfylld verksamhet bedrivs eller där det av annan anled- ning finns särskild risk för att en brand skall vålla avsevärda skador på människor. djur. egendom eller i miljön är skyldig att hålla den utrustning och beredskap med personal som behövs för att hindra eller begränsa skada som kan uppkomma till följd av olyckshändelse iden riskfyllda verksamheten eller på grund av brand i anläggningen. — Länsstyrelsen kan ålägga den som bedriver sådan särskilt riskfylld verksamhet att ersätta kommunen eller. i fråga om statlig räddningstjänst. staten dess kostnader- för räddningstjänst i anledning av olyckshändelse eller fara därför som har uppstått till följd av verksamheten. Sådant åläggande får avse även den som svarar för transport till lands av olja eller andra skadliga ämnen. — För omedelbar undsättning på eller i närheten av en godkänd flygplats skall finnas en räddningsstyrka av den storlek och räddningsutrustning i den omfattning som fastställs av luftfartsverket med hänsyn till förekommande flygtrafik. För denna styrka och utrustning svarar innehavaren av flygplat- sen (22 så tredje stycket och 39 och Sl åå förslaget till lag om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna har i allmänhet inga erinringar mot förslaget ifråga om beredskap med utrustning och personal. När det gäller den föreslagna ersättningsskyldigheten. anser flera remissinstanser att det av lagtexten bör framgå att ersättningsskyldigheten endast kan komma i fråga då verk- samheten har bedrivits på ett vårdslöst sätt eller ett föreläggande inte har

• Sida 50
•  Original

iakttagits. Några remissinstanser ifrågasätter om länsstyrelsen bör ges behörighet att fatta beslut om såväl ersättningsskyldigheten som crsätt- ningens storlek. _

Skälen för mitt förslag: i många industrier bedrivs verksamhet som innebär särskilda risker i den meningen att en olyckshändelse kan orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön. Jag delar kommitténs uppfatt— ning att den som driver sådan verksamhet skall vara skyldig att i skälig omfattning hålla särskild beredskap med personal och egendom och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller begränsa sådana skador. Föreskrifter härom bör tas in i den nya lagen. De bör utformas som en "direkt skyldighet för innehavaren eller ägaren av anläggningen och inte. som för närvarande är fallet. en rätt för länsstyrelsen att ålägga honom att vidta beredskapsåtgärderna. Det får bli tillsynsmyndigheternas sak att se till att skyldigheten iakttas. Vilka krav som skall ställas får givetvis bli beroende av förhållandena i det enskilda fallet. Allmänt kan sägas att kraven på åtgärder måste framstå som skäliga med hänsyn till riskerna och kostnaderna för åtgärderna.

En lämplig ordning när det gäller att uppfylla kraven på beredskap med personal och egendom kan vara att anläggningens ägare eller innehavare träffar avtal om att kommunen mot ersättning svarar för beredskapen. Bestämmelserna bör utformas så att detta blir möjligt.

Jag går nu över till att behandla frågan om skyldighet att ersätta kostna- der för räddningstjänst i anledning av olyckshändelseri riskfylld verksam- het. Denna fråga bör ses mot bakgrund av att det är en grundläggande utgångspunkt att den som bedriver en verksamhet som kan orsaka skada på hälsa. miljö eller egendom skall ha kostnadsansvaret såväl för förebyg— gande åtgärder som för den ersättning eller de skadelindrande åtgärder som kan bli aktuella efter en skada.

Olyckshändelser i sådan verksamhet som jag har beskrivit i det föregå- ende kan vålla stora skador. Själva räddningstjänstkostnaderna torde emellertid i allmänhet vara begränsade i sammanhanget. Som kommittén anför torde kostnaderna för sanering och andra återställningsåtgärder i de flesta fall väsentligt överstiga kostnaderna för räddningstjänsten. Sådana kostnader torde i allmänhet ingå i de skadeståndskrav som följer på en olyckshändelse eller på annat sätt kommer att belasta skadevållaren. När det gäller räddningstjänsten i dessa fall är det i stället beredskapen som normalt drar den stora kostnaden. Genom den skyldighet att hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom som jag har föreslagit i det föregående kommer dessa kostnader till mycket stor del att åvila den som driver riskfylld verksamhet. Som jag tidigare nämnt. är det en viktig tillsynsuppgift att se till att den som bedriver riskfylld verksamhet iakttar stn beredskapsskyldighet. Jag anser därför att motiven till att införa en ersättningsskyldighet i dessa fall inte är så starka. Jag vill också peka på svårigheterna att särskilja de eventuellt crsättningsgilla kostnaderna från andra kostnader för räddningstjänsten som inte har med den riskfyllda verksamheten som sådan att göra.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört är jag inte nu beredd att förorda att det införs en skyldighet att betala ersättning för kostnader för rädd-

• Sida 51
•  Original

ningstjänst i anledning av olyckshändelse eller fara därför som har uppstått i en anläggning där verksamheten är särskilt riskfylld. _

När det gäller kostnader för räddningstjänst vid olyckshändelser i sam- band med landtransporter av olja eller andra skadliga ämnen vill jag peka på att lagen (1973: 1 198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss ålägger ett fartygs ägare att ersätta oljeskada även om varken han eller någon för vilken han svarar har varit vållande till skadan. Ersättningsskyldigheten omfattar bl. a. kostnader för åtgärder för att förhindra eller begränsa olje- skada genom förorening och som vidtagits efter det att en olycka har inträffat. dvs. räddningstjänstkostnader. Det är enligt min uppfattning mycket som talar för att ett ersättningsansvar borde införas även för räddningstjänstkostnader som föranleds av olyckshändelser vid transpor- ter på land av olja eller andra skadliga ämnen. Sådana olyckshändelser kan i princip inträffa var som helst där transporterna äger rum. Möjligheterna att bygga upp en särskild beredskap mot sådana olyckshändelser är därför inte lika stora som i fråga om beredskapen mot olyckshändelser i fasta anläggningar. Frågan är emellertid komplicerad. bl. a. med hänsyn till reg- lerna om trafikskadeersättning. Vilka följder en sådan ersättningsskyldig- het skulle medföra har kommittén inte närmare gått in på. Jag anser därför att frågan måste övervägas ytterligare. 1 det sammanhanget bör också beaktas det arbete som pågår inom institutet för privaträttens förenhetli- gande. UNIDROIT. med att utarbeta en konvention som avser att reglera bl. a. frågor av detta slag.

2.5.5. Typgodkännande av lös inredning

Mitt förslag: Om det behövs för att förebygga att människor skadas på grund av brand. skall regeringen få föreskriva att material får användas i lös inredning i byggnader eller andra anläggningar endast efter godkännande (typgodkännande). Typgodkännande skall med- delas av den myndighet som regeringen bestämmer. Har sådana föreskrifter meddelats. skall den som svarar för verksamheten i byggnaden eller anläggningen kunna visa att den lösa inredningen består av typgodkänt material.

Kommitténs förslag: Regeringen eller efter regeringens bestämmande statens räddningstjänstverk får meddela föreskrifter beträffande brandtå- ligheten hos material i lös inredning som används i hotell. skolor. vårdan- 1äggningar. samlingslokaler eller andra liknande anläggningar som är upp- låtna för allmänheten eller som utnyttjas av många människor. Den som svarar för verksamheten i en sådan anläggning skall kunna visa att inred- ningen och övriga anordningar i anläggningen uppfyller gällande föreskrif- ter om brandsäkerhet (Betänkandet s. 445—447).

Remissinstanserna ger förslaget ett blandat mottagande. När det gäller föreskrifter om brandtålighet tillstyrks förslaget av statens planverk. kon- sumentverket. Svenska brandbefälets riksförbund och Svenska Kommu-

• Sida 52
•  Original

nalarbetareförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges Indu- striförbund ifrågasätter om det är nödvändigt att införa ytterligare före- skrifter vars tillämpning sannolikt kommer att medföra mycket stora kost- nader. Man förklarar emellertid att man inte kategoriskt vill avvisa försla- get i den del det avser föreskrifter om brandtåligheten i nyanskaffad lös inredning. Förslaget om skyldighet att visa att inredning och övriga anord- ningar uppfyller gällande föreskrifter om brandsäkerhet får bland de re- missinstanser som närmare berör förslaget oreserverat stöd endast av konsumentverket och en kommun. Statens planverk ifrågasätter starkt om en sådan regel om omvänd bevisbörda skall införas och menar att en sådan skall användas bara i undantagsfall där ingripande är nödvändigt och inga andra verksamma medel i praktiken finns att tillgå. Verket konstaterar emellertid att så tyvärr är fallet beträffande lös inredning i de lokaler som det här är fråga om. Svenska arbetsgivarcföreningen och Sveriges Industri- förbund anför att en förutsättning för att en sådan regel skall kunna accepteras är att övergångstiderna för införandet av bestämmelserna om brandtålighet görs långa och att bestämmelserna kombineras med ett sy- stem med typgodkännande.

Skälen för mitt förslag: Under senare tid har i Sverige och utomlands inträffat bränder som har'aktualiserat frågan om brandtåligheten av lös inredning i framför allt 5. k.offentliga lokaler. Det kan gälla lokaler där allmänheten brukar vistas men också vårdinrättningar av olika slag. Det kan också gälla lokaler och tält där det mer eller mindre tillfälligt ordnas olika slag av tillställningar för allmänheten. När det gäller byggnader och fast inredning kan krav på brandtålighet ställas med stöd av byggnadslag- stiftningen. Men för lös inredning finns inga motsvarande regler. Visserli- gen har en brandsyneförrättare vid en brandsyn rätt att kontrollera den lösa inredningens beskaffenhet. Eftersom det saknas brandsäkerhets- normer för lös inredning är emellertid sådana undersökningar i praktiken ytterst svåra att utföra.

Även om jag har förståelse för de farhågor som anförs över kommitténs förslag i remissbehandlingen anserjag att erfarenheterna under senare tid visar att det finns ett behov av brandskyddsbestämmelser för lös inredning i byggnader och lokaler där många människor normalt vistas. Ett system med obligatoriskt typgodkännande och en effektivare brandsyneverksam- het är enligt min mening den bästa vägen att gå för att öka brandskyddet i sådana byggnader och anläggningar.

Jag förordar därför att statens räddningsverk får i uppdrag att pröva vilka material som kan godtas ur brandtålighetssynpunkt. Det bör sedan ligga i regeringens hand att avgöra i vilka fall typgodkännande skall krävas. Härigenom skapas en garanti för att kravet på typgodkännande begränsas till de fall där detta är motiverat till skydd mot allvarliga risker för liv och hälsa.

• Sida 53
•  Original

2.5.6. Tjänsteplikt

Mitt förslag: När det behövs skall var och en som under kalender- året fyller arton eller högst sextiofem år vara skyldig att på anmodan av räddningsledaren medverka i räddningstjänst i den mån hans kunskaper. hälsa och kroppskrafter tillåter det. Bland de tjänsteplik— tiga skall räddningsnämnden få ta ut lämpliga personer för tjänst i räddningsvärnet.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag med den skillnaden att tjänsteplikten även uttryckligen skall omfatta sjuktrans- porter i anslutning till räddningstjänst. Kommittén föreslår dessutom att regeringen skall få möjlighet att förordna om civilförsvarsplikt enligt civil- försvarslagen ( 1960: 74) när det är nödvändigt med hänsyn till beredskapen mot omfattande olyckshändelser eller allvarliga störningar i viktiga sam- hällsfunktioner i fred (42. 43 och 44 åå förslaget till lag om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna lämnar förslaget i stort sett utan erinringar.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om tjänsteplikt i samband med räddningstjänst finns i brandlagen och atomskyddslagen. Tjänstgörings- skyldigheten är i mitt förslag av samma omfattning som i nämnda lagstift- ning. Kommittén har som motiv till förslaget om att tjänsteplikten även skall omfatta sjuktransporter i anslutning till räddningstjänst pekat på behovet av personal för sjuktransporter i terrängen. Med den ställning jag tagit till frågan om sjuktransporter följer att sjuktransporter i terrängen ingår i räddningstjänsten. Någon särskild föreskrift om tjänsteplikt i så- dana fall behövs därför inte.

För att en räddningsinsats skall ha förutsättningar att genomföras effek- tivt fordras att den som leder insatsen har rätt att bestämma om fullgöran- de av tjänstgöringsskyldigheten. Jag delar därför kommitténs uppfattning att räddningsledaren skall ha denna befogenhet.

I likhet med kommittén anser jag att det är värdefullt att civilförsvarets personal utnyttjasi räddningstjänsten. Förutsättningarna för detta kommer att bli bättre då kommunerna övertar ansvaret för ledningen av civilför- svarsvcrksamheten på lokal nivå den ljanuari 1987. Enligt min uppfattning bör det vara möjligt att för tjänst i räddningsvärnet ta ut lämpliga personer ur civilförsvarsorganisationen i kommunen. Jag anser därför att det inte är nödvändigt att civilförsvarsplikten utvidgas på det sätt som kommittén har föreslagit.

• Sida 54
•  Original

2.5.7 Ingrepp i annans rätt

Mitt förslag: Bestämmelserna om ingrepp i annans rätt i brandlagen och atomskyddslagen skall tas in i räddningstjänstlagen utan några sakliga ändringar och göras tillämpliga på all räddningstjänst. Det skall vara räddningsledaren som har befogenheten att göra ingrep- pen. Brandlagens bestämmelser om ersättning för ianspråktagande av egendom för räddningstjänst skall också tas in i räddningstjänst- lagen och göras tillämpliga på all räddningstjänst.

Kommitténs förslag överensstämmeri huvudsak med mitt förslag. Kom- mittén föreslår dessutom att samhället även skall betala ersättning till den som lider skada eller förlust till följd av andra ingrepp i hans rätt än som gäller ianspråktagande av egendom för räddningstjänst (45. 47. 50 och 76 åå samt 77 å andra stycket och 79.5 förslaget till lag om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna har få synpunkter på förslaget. En kommun anser att storleken av den ersättning som skall lämnas för ingrepp som inte avser ianspråktagande av egendom måste kunna bli föremål för en skälighetsbe- dömning.

Skälen för mitt förslag: För att en räddningsinsats skall bli effektiv fordras att räddningsledaren har rätt att göra ingrepp i annans rätt. Det kan vara fråga om åtgärder som innebär förfogande av materiel eller utrustning för att användas i räddningsinsatsen. Det kan också vara åtgärder som innebär att egendom förstörs eller går förlorad utan att detta innebär någon komplettering av räddningsorganets räddningsutrustning. Såväl brandla- gen som atomskyddslagen innehåller bestämmelser som innebär långtgå- ende befogenheter att göra ingrepp i annans rätt i båda dessa hänseenden (11 & brandlagen och 5 % atomskyddslagen). I likhet med kommittén anser jag att bestämmelser av samma innebörd bör tas in i räddningstjänstlagen och göras tillämpliga på all räddningstjänst.

I 2 kap. 18 & regeringsformen föreskrivs att varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. '

För de ingrepp i annans rätt som innebär att egendom tas i anspråk för användning för räddningsinsatser finns f.n. bestämmelser om ersättning i 195 andra stycket och 2258 brandlagen samt 8.5 tredje stycket atom- skyddslagcn.

Kommittén föreslår att dessa ersättningsregler skall föras över till rädd- ningstjänstlagen.

Enligt min mening är ett ianspråktagande av egendom för användning för räddningsinsatser att anse som sådant förfogande som avses i 2 kap. 18 & regeringsformen. Härav följer att räddningstjänstlagen måste innehålla bestämmelser som tillförsäkrar den som tvingas tillhandahålla egendom ersättning. Jag delar således kommitténs uppfattning att räddningstjänstla- gen bör innehålla regler av samma innebörd som brandlagen och atom- skyddslztgen.

• Sida 55
•  Original

I fråga om andra ingrepp i annans rätt anser kommittén mot bakgrund av de principer som ligger bakom bestämmelsen i 2 kap. 18 & regeringsformen att det är rimligt att den som utsätts för ingreppet tillförsäkras rätt till ersättning för skada eller förlust till följd av ingreppet.

Avsikten med den av kommittén föreslagna regeln är att den som lider skada men inte har någon nytta av räddningsinsatsen skall få ersättning för ingreppet. Vid en räddningsinsats vidtas ofta åtgärder för att förhindra ytterligare skador i en byggnad. Som exempel kan nämnas att det vid brand ofta gäller att förhindra att elden sprids. I detta arbete kan det bli nödvändigt att vidta åtgärder som kan innebära ingrepp i annans rätt. Uppenbarligen kan det uppstå svårigheter att avgöra i vilka fall och i vilken utsträckning som räddningsinsatsen har hindrat att branden sprids till omkringliggande byggnader och därmed varit till nytta för ägare av dessa. Den föreslagna ersättningsregeln innebär alltså avsevärda tillämpnings- svårigheter.

I dag har frågan om den skadelidandes ersättning i sådana fall inte reglerats i lag på annat sätt än att det allmänna svarar för otillåtna sådana ingrepp som innebär fel eller försummelse i myndighetsutövning. Enligt allmänna rättsgrundsatser skall kostnaden för tillåtna ingrepp i princip bäras av den till vars förmån ingreppet sker. Ersättningskraven ingår i den skada som denne har drabbats av. Han har i sin tur möjlighet att föra skadeståndstalan mot den som har vållat olyckshändelsen. Har ingreppet gjorts för att tillgodose ett allmänt intresse såsom skydd av miljön torde det allmänna vara skyldigt att lämna ersättning till den skadelidande (se vidare lagrådets yttrande över förslaget till brandlag. prop. 1973: 185. s. 218— 219). Rättsläget synes vara att ingrepp av det här slaget inte är att betrakta som ett sådant förfogande som avses i 2 kap. 18 & regeringsformen.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört harjag stannat för att inte förorda en ersättningsregel av det slag som kommittén föreslår.

[ 16 & första stycket brandlagen och 5 a & atomskyddslagen finns också bestämmelser som gör det möjligt att på annans mark placera anordningar som varaktigt behövs för räddningstjänsten. Det kan gälla brandskåp. brandposter. larmanläggningar. mätinstrument och skyltar av olika slag. Som kommittén föreslår bör dessa bestämmelser tas in i räddningstjänstla- gen och göras tillämpliga på all räddningstjänst. Föreskrifterna bör dock utformas så att det inte kan bli fråga om allvarliga ingrepp. För åtgärder som får någon större betydelse för egendomens användningssätt och där- igenom minskar egendomens värde bör i stället expropriationsvägen anli- tas. För åtgärder som vidtas enligt räddningstjänstlagen bör ersättning lämnas för förlorad avkastning och-nytta.

• Sida 56
•  Original

2.5.8- Åtgärder efter räddningstjänst

Mitt förslag: När en räddningsinsats är avslutad. skall räddningsle- daren underrätta ägaren eller innehavaren till den egendom rädd- ningsåtgärderna har avsett om behovet av bevakning. restvärde- skydd. sanering och återställning.

Om det behövs bevakning med hänsyn till risken för nya olycks- händelser och bevakningen inte kommer till stånd. skall räddnings- ledaren ha rätt att utföra bevakningen på ägarens eller innehavarens bekostnad.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag med den skillnaden att kommitténs förslag även innehåller en uttrycklig före- skrift om att en ägare eller innehavare av en fastighet. byggnad. upplag eller annan anläggning skall svara för tillsyn av egendomen efter vidtagna räddningsåtgärder och att räddningsledaren skall pröva behovet av sådan tillsyn (Betänkandet s. 248—251 och 51 och 52 5.5 förslaget till lag om samhällets räddningstjänst). _ '

Remissinstanserna har inga erinringar mot förslaget.

Skälen för mitt förslag: En huvudprincip inom räddningstjänsten är att en .

räddningsinsats skall pågå tills det inte föreligger fara-för ytterligare skada eller fara för att en inträffad skada förvärras. Det måste vara räddningsle- darens sak att bedöma när räddningsinsatsen skall avslutas. När så har skett återstår i allmänhet ett behov av restvärdeskydd. sanering. återställ- ningsarbeten och tillsyn och bevakning av skådeplatsen. Gränsdragningen mellan räddningstjänst och sådana åtgärder är svår. Detta gäller särskilt sanering dvs.. rengöring efter utflöden av olja eller andra skadliga ämnen. ] princip har det inte ansetts ankomma på räddningsorganen att vidta åtgär- '

der efter det att en räddningsinsats är avslutad. Det främsta skälet härför är att räddningsorganens beredskap skulle äventyras om de under en längre tid skulle binda personal och utrustning på samma skadeplats. Jag delar kommitténs uppfattning att detta motiv fortfarande har bärkraft.

Svenska kommunförbundet och försäkringsgivarna har träffat en över- enskommelse om restvärdeskydd i samband med brand. Larmtjänst AB och försäkringsgivarna har vidare inlett ett samarbete om restvärdein- satser vid andra olyckshändelser än brand. Numera finns det också flera saneringsföretag som åtar sig att utföra saneringsarbeten. Mot bakgrund härav delar jag kommitténs uppfattning att det inte finns någon anledning att ålägga räddningsorganen att svara för sanering och återställning efter en räddningsinsats. Som kommittén föreslår bör emellertid räddningsledaren vara skyldig att underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som räddningsåtgärderna har avsett om behovet av åtgärder för restvärdeskydd och sanering. Enligt min uppfattning är det självklart att ansvaret för tillsyn och bevakning i första hand ligger på egendomens ägare eller inne- havare. Någon särskild föreskrift om detta anserjag därför inte behövs. Om det behövs bevakning på en skadeplats med hänsyn till risken för att det skall inträffa någon ny olyckshändelse finns det ett allmänt intresse att

• Sida 57
•  Original

bevakningen verkligen kommer till stånd. Om det inte blir fallet bör. som Prop. 1985/86: 170 kommittén föreslår. räddningsledaren ha rätt att uföra bevakningen på ägarens eller innehavarens bekostnad.

2.6. Tillsyn

Mitt förslag: Den statliga tillsynen över den kommunala räddnings- tjänsten och den förebyggande verksamheten i kommunen skall i huvudsak utövas genom samråd och allmän rådgivning. Någon di- rekt bestämmelse om vitesföreläggande mot kommunen och befatt- ningshavare hos kommunen skall därför inte finnas kvar. Även underställningsinstitutet avskaffas. Det innebär att kommunens be- slut om räddningstjänstplan inte skall underställas statlig myndighet för prövning. Staten skall dock ha kvar en möjlighet att direkt - påverka innehållet i räddningstjänstplanen i särskilda fall. Regering— en skall nämligen kunna besluta om ändring i en antagen räddnings- tjänstplan om det föreligger särskilda skäl.

Räddningsnämnden skall utöva den omedelbara tillsynen inom varje kommun över efterlevnaden av lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Inom länet skall tillsynen utövas av länsstyrelsen. Den centrala tillsynen skall utövas av statens rädd- ningsverk. Regeringen får ett bemyndigande att bestämma att den centrala tillsynen i fråga om statlig räddningstjänst skall utövas av annan myndighet.

En tillsynsmyndighet skall ha rätt att få tillträde till byggnader, lokaler och anläggningar och att få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

En tillsynsmyndighet skall ha rätt att meddela förelägganden och förbud och att förena dem med vite. Om någon underlåter att vidta en åtgärd som en tillsynsmyndighet har ålagt honom, skall myndig- heten-ha rätt att vidta åtgärden på den försumliges bekostnad.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag med den skillnaden att luftfartsverket efter samråd med statens räddningsverk skall utöva tillsynen i fråga om räddningstjänsten på elleri närheten av en godkänd flygplats. (Betänkandet s. 292—298 och 313 samt 64—66 5.5 försla- get till lag om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna: Svenska kommunförbundet. en kommun och tre länsstyrelser tillstyrker uttryckligen förslaget i fråga om den statliga till- synen över den kommunala räddningstjänsten och den förebyggande verk- samheten i kommunen. Några instanser som företräder brandpersonal och försäkringsgivare är negativa. Deras kritik går ut på att man inte helt kan lita på att kommunerna tar hänsyn till de faktiska behoven av räddnings- tjänst. När det gäller tillsynsmyndigheternas befogenheter ifrågasätter någ- ra remissinstanser om rätten att vidta åtgärder på den försumliges bekost- nad överensstämmer med kraven på rättssäkerhet. 57

• Sida 58
•  Original

Skälen för mitt förslag: Jag skall först redovisa mina överväganden i fråga om den statliga tillsynen över den kommunala räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten i kommunerna. Enligt brandstadgan antas kommunens brandordning av kommunfullmäktige. Beslutet om antagande skall underställas länsstyrelsens prövning. Om fullmäktige underlåter att anta brandordning av innehåll. som länsstyrelsen anser erforderligt. skall länsstyrelsen förordna om innehållet. I så fall måste länsstyrelsens beslut underställas regeringens prövning (2 58).

I riksdagsbeslutet om riktlinjerna för ökad kommunal självstyrelse och minskad byråkrati (prop. l980/81:80. KU 13. rskr. 149) framhålls att samarbetet mellan statliga och kommunala organ i allmänhet inte främjas av den form av statskontroll som underställningen utgör. Samråd och allmän rådgivning ligger i stället mer i linje med en modern syn på samspe- let mellan statliga och kommunala organ. Som kommittén påpekar har handläggningen av brandordningsärenden i allt väsentligt bestått i samråd och information. Enligt min uppfattning bör de ovan angivna riktlinjerna ligga till grund för bedömningen av den tillsyn som fordras. Jag anser att man kan utgå från att kommunerna vill och kan organisera en effektiv räddningstjänst och ett verkningsfullt förebyggande arbete. En öppen och ömsesidig information om organisation och resurser kan därvid främja verksamhetens utveckling.

På grund av vad jag nu har anfört anser jag i likhet med kommittén att det inte bör finnas något krav på underställning av kommunens beslut om räddningstjänstplan.

Staten måste dock ha vissa möjligheter att påverka räddningstjänstpla- nerna. Till skillnad från andra kommunala verksamheter har räddnings- tjänsten nämligen en speciell karaktär genom dess stora betydelse för tryggheten i samhället. För de få fall då en kommun efter samråd och information antar cn räddningstjänstplan — eller gör ändringar i den — som har allvarliga brister. bör regeringen ha möjlighet att besluta om ändring av planen.

Enligt 24 ;; brandstadgan kan länsstyrelsen vid vite förelägga kommunen eller kommunala befattningshavare att fullgöra sina åligganden med avse- ende på räddningstjänst och förebyggande åtgärder mot brand. Bestäm- melsen har sedan länge inte utnyttjats. 'Motsvarande bestämmelser före- kommer inte på andra områden inom den kommunala verksamheten. I enlighet med den inställning som jag redovisat tidigare anser jag i likhet med kommittén att föreskriften inte behöver finnas kvar.

Jag går nu över till frågan om tillsynen över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter som meddelas med stöd av lagen.

En tillsynsmyndighets uppgift är att med olika medel se till att de skyldigheter som anges i lagen blir fullgjorda. Myndigheten skall ingripa vid konstaterade missförhållanden. En annan viktig uppgift är att skaffa information och kunskaper och att på grundval härav ge råd och rekom- mendationer.

För att fullgöra sina uppgifter behöver en tillsynsmyndighet effektiva styrmedel såsom rätt att meddela förelägganden och förbud och rätt att i samband därmed sätta ut vite. Om detta visar sig verkningslöst och det är

• Sida 59
•  Original

av stor betydelse att missförhållanden rättas till utan tidsutdräkt bör till- Prop. 1985/86: 170 synsmyndigheten också ha befogenhet att vidta rättelse på den försumliges bekostnad. I likhet med kommittén anserjag att sådana befogenheter bör ges till de myndigheter som skall utöva tillsynen över efterlevnaden av räddningstjänstlagstiftningen.

Jag delar kommitténs uppfattning att räddningsnämnden bör få tillsyns- uppgifter på lokal nivå när det gäller åtgärder för att förebygga bränder och för att hindra eller begränsa brandskador och vissa andra skador. Tillsynen på detta område och i fråga om kommunal räddningstjänst bör på regional nivå utövas av länsstyrelsen och på central nivå av statens räddningsverk. När det gäller den statliga räddningstjänsten kan det dock vara lämpligt att den centrala tillsynen utövas av de myndigheter som har ansvaret för resp. räddningstjänst. Regeringen bör därför ges ett bemyndigande att besluta om detta.

2.7. Verksamheten i krig m.m.

Mitt förslag: Under krig och när det annars råder civilförsvarsbe- redskap skall räddningnämndens uppgifter övertas av kommunsty- relsen och räddningskårens uppgifter av civilförsvarsorganisationen i kommunen.

Kommittén har inte lämnat något förslag om den kommunala räddnings- tjänsten i krig.

Remissinstanserna har inte närmare berört frågan.

Skälen för mitt förslag: Vid anfall mot landet är det civilförsvarets uppgift att skydda liv och egendom och att hindra följderna av krigshand- lingar. Civilförsvaret har således samma uppgifter som kommunen när det gäller räddningstjänsten.

Jag har tidigare nämnt lagen (1984: 1026) om ändring i civilförsvarslagen (1960: 74). Ändringarna träder i kraft den I januari 1987. Enligt 2 & i dess nya lydelse får regeringen förordna att civilförsvarsorganisationen helt eller delvis skall inta förstärkt beredskap (civilförsvarsberedskap) om riket är i krig eller krigsfara eller det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i. Lagändringen innebär också att kommunerna har fått nya uppgifter inom civilförsvaret. De nya bestämmelserna härom innebär bl. a. följande. Civil- försvarsorganisationens omfattning och uppgifter inom varje kommun skall till sina huvuddrag redovisas i en särskild organisationsplan. som skall fastställas av länsstyrelsen (10 a 5). Varje kommun leder civilför- svarsverksamheten inom sitt område under civilförsvarsberedskap. Till kommunens förfogande ställer staten en civilförsvarschef med en civilför- svarsstab och de övriga resurser som redovisas i organisationsplanen (5 5). Under civilförsvarsberedskap samt under utbildning och övning åligger det kommunen att ställa kommunen tillhörig materiel och annan egendom till civilförsvarsorganisationens förfogande i den omfattning organisations- planen anger (40 ä 1 mom.h). I varje kommun skall den ledning av civil- 59

• Sida 60
•  Original

försvarsverksamheten som ankommer på kommunen under civilförsvars- beredskap utövas av kommunstyrelsen (41 a 5).

Civilförsvarslagstiftningens regler om rekrytering av personal innebär vidare att kommunens räddningstjänstpersonal under civilförsvarsbered- skap såvitt möjligt skall tas i anspråk för tjänstgöring i civilförsvarsorgani- sationen med tjänsteplikt.

Under civilförsvarsberedskap blir en kommun således tvingad att ställa sina räddningstjänstresurscr till- civilförsvarsorganisationens förfogande. Kommunen har då ingen möjlighet att själv utföra räddningsinsatser. I lagen bör det därför tas in en föreskrift om att civilförsvarsorganisationen i kommunen skall överta räddningskårens uppgifter under civilförsvarsbe- redskap.

Eftersom kommunstyrelsen under civilförsvarsberedskap skall utöva ledningen av den civilförsvarsverksamhet som ankommer på kommunen bör det i lagen också tas in en föreskrift om att räddningsnänmdens upp- gifter skall tas över av kommunstyrelsen då det råder civilförsvarsbered- skap.

2.8. Ikraftträdande m. m.

Den nya lagstiftningen föranleder ändringar av redaktionell art i lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst. brottsbalken. lagen (1986: 166) om ändring i luftfartslagen (1957:297) och lagen (1977:265) om statligt personskade- skydd. Beträffandc dessa ändringar hänvisarjag till specialmotiveringen.

Jag föreslår att den nya lagen och de av denna föranledda Iagändringarna träder i kraft den 1 januari 1987. Kommunernas arbete med att anta räddningstjänstplaner kommer att kräva ytterligare tid. Jag förordar därför att planerna inte behöver vara antagna förrän den 1 januari 1988.

255. Inom ljällområden skall polisen till följd av polislagen (1984: 387)

1. efterforska och rädda den som har försvunnit under sådana omstän- digheter att det kan befaras att det föreligger fara för hans liv eller allvarlig risk för hans hälsa.

2. rädda den som har råkat ut för en olyckshändelse eller drabbats av en sjukdom och som snabbt behöver komma under vård eller få annan hjälp.

Paragrafen motsvarar 18 å i kommitténs förslag. Enligt 2 så 4 polislagen ("1984: 387) hör det till polisens uppgifter att lämna allmänheten skydd. upplysningar och annan hjälp. när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen. Förevarande paragraf beskriver vad dessa uppgifter innebär i fjällområdena. dvs. vad som avses med fjällräddnings- tjänst.

Fjällräddningstjänsten omfattar enligt paragrafens första punkt efter- forskning och räddning av försvunna personer. Att det är fråga om allvar- liga fall framgår av kravet att det skall befaras att det föreligger fara för liv eller allvarlig risk för hälsa.

Enligt paragrafens andra punkt omfattar fjällräddningstjänsten också räddning av människor som har råkat ut för olyckshändelser eller har

• Sida 76
•  Original

drabbats av sjukdom. Även här är det fråga om allvarliga fall. Det krävs nämligen i dessa fall att vederbörande snabbt behöver komma under vård eller få annan hjälp. Dessa räddningsåtgärder kan i och för sig innefatta Sjuktransporter enligt hälso- och sjukvårdslagen (19821763). dvs. väg- bundna sjuktransporter. Genom 3 5 är räddningstjänstlagen emellertid inte tillämplig på sådana transporter. Förevarande paragraf begränsar alltså inte landstingskomrnunernas ansvar för de vägbundna sjuktransporterna enligt hälso- och sjukvårdslagen. Räddningsåtgärderna i paragrafens andra — punkt innefattar emellertid i och för sig också kommunal räddningstjänst. Som har berörts i den allmänna motiveringen kan det ofta ligga närmare till hands att räddningskåren gör en räddningsinsats då en olyckshändelse eller ett sjukdomsfall har inträffat. Detta gäller särskilt i bebyggda områden där det finns farbara vägar. Det måste bli olycksplatsens belägenhet. klimatet. terrängen och andra yttre förhållanden som avgör om polisen eller räddningskåren skall svara för räddningen. [ en akut situation är det väsentliga att räddningsinsatsen kommer till stånd. Vem som slutligt skall stå för kostnaderna får klaras upp i efterhand mellan kommunen och polisen.

Flyg/'(iddningstjänst

265 Vid flyghaverier inom Sveriges sjöterritorium. med undantag för vattendrag. kanaler. hamnar samt andra insjöar än Vänern. Vättern och Mälaren. skall luftfartsverket svara för räddningstjänsten. Luftfartsverket skall svara för förebyggande räddningsinsatser mot ska- dor, när ett luftfartyg är nödställt eller när fara hotar lufttraftken. Verket skall också svara för efterforskning av luftfartyg som saknas.

Paragrafen ntotsvarar delvis ll kap. l & första stycket luftfartslagen (1957: 297) samt 21 s' och 22 5 första stycket i kommitténs förslag.

[första stycket slås det fast att luftfartsverket skall svara för räddnings- tjänsten vid flyghaverier i havet. kustvattnen och de tre största insjöarna med undantag för hamnar. Vid flyghaverier i andra vatten och på land ligger enligt 6 & ansvaret för räddningstjänsten på kommunerna.

Enligt andra stycket skall luftfartsverket också svara för förebyggande räddningsinsatser. när ett luftfartyg är nödställt eller fara hotar lufttrafiken' samt svara för efterforskning av saknade luftfartyg. För dessa verksam- heter flnns ingen geografisk begränsning till vissa delar av landet.

Sjöräda'ningstjänst 27 5 Inom Sveriges sjöterritorium. med undantag för vattendrag. kana- ler. hamnar samt andra insjöar än Vänern. Vättern och Mälaren. skall ]. sjöfartsverket svara för efterforskning och räddning av människor. som är eller kan befaras vara i sjönöd. och för sjuktransporter från fartyg. 2. tullverkets kustbevakningsorganisation svara för räddningstjänsten. när olja eller andra skadliga ämnen har kommit ut i vattnet.

Paragrafens första stycke motsvarar 25 å och 26 & första stycket i kom- mitténs förslag.

• Sida 77
•  Original

Paragrafen innehåller föreskrifter som reglerar statens ansvar för sjö- räddningstjänsten.

Detta ansvar begränsas i första stycket geografiskt på samma sätt som när det gäller räddningstjänsten vid flyghaverier enligt 26 % första stycket. Ansvaret är alltså begränsat till havet. kustvattnen och de tre största sjöarna med undantag för hamnar. Vid olyckshändelser i andra vatten ligger enligt 6 % ansvaret för räddningstjänsten på kommunerna.

Ipiinkterna I och 2 anges närmare vilka räddningsåtgärder som innefat- tas i sjöräddningstjänsten.

1 första punkten nämns efterforskning och räddning av människor som är eller kan befaras vara i sjönöd. För det mesta råder det ingen tvekan när människor är i sjönöd. Det kan vara fallet när människor är ombord på ett fartyg som har sprungit läck och håller på att sjunka eller på ett fartyg som inte kan manövreras på ett säkert sätt till följd av maskin— eller roderhaveri eller andra skador. Detsamma-gäller dem som befinner sig ombord på ett brinnande fartyg och som inte kan bekämpa branden framgångsrikt. Den som har fallit i vattnet från ett fartyg och inte utan vidare kan rädda sig tipp på fartyget igen eller komma i land är också i sjönöd. Även den som saknas efter att ha gett sig ut på sjön måste befaras vara i sjönöd till dess han eller hon påträffas eller det bedöms utsiktslöst att efterforskning skall ge resul- tat. Den som ramlar i vattnet från land eller som i samband med bad kommer i en nödsituation kan däremot mera sällan anses vara i sjönöd.

Den som hamnar i vattnet efter ett flyghaveri skall inte bli föremål för ett sjöräddningsingripande. Som framgår av föregående paragraf är i ett så- dant fall både efterforskningen vid nedslag i vattnet och den räddning som skall ske när olycksplatsen har lokaliserats uppgifter för flygräddnings- tjänsten. Givetvis skall de som deltar i sjöräddningstjänsten i sådana fall bistå i den utsträckning som är möjligt. Huvudsyftet med åtgärderna enligt denna punkt är att efterforska och rädda människor. Som ett led i det arbetet kan det bli aktuellt att bärga fartyg. Avsikten är dock inte att sjö- räddningstjänsten i någon större utsträckning skall omfatta räddning av egendom.

Den myndighet som har ansvaret för sjöräddningstjänsten svarar för räddningsinsatserna oavsett hur nära stranden insatserna behöver göras. Detta får givetvis inte hindra att en räddningsinsats görs av ett annat räddningsorgan. om det har större förutsättningar att snabbt vidta nödvän- diga räddningsåtgärder. Om en insats behöver göras nära stranden. är det oftast lämpligt att den görs från land. I de flesta fall har räddningskåren den bästa beredskapen och de bästa resurserna för sådana insatser. Räddnings- kåren kan också på grund av 34 ? bli skyldig att göra dem.

Mot bakgrund härav är det angeläget att den myndighet som har ansva- ret för sjöräddningstjänsten kommer överens med berörda kommuner om de åtgärder som skall vidtas då räddningsinsatser behöver göras intill eller i närheten av stranden. '

Sjöräddningstjänsten omfattar enligt första punkten också sjuktranspor- ter från fartyg.

Av andra punkten framgår att sjöräddningstjänsten också omfattar åt- gärder som hindrar eller begränsar skador i miljön eller på egendom till

• Sida 78
•  Original

följd av utflöde av olja eller andra skadliga ämnen. När oljan eller de skadliga ämnena har flutit i land ankommer det enligt 6 s på kommunen att vidta de akuta åtgärder som behövs. Därefter återstår i allmänhet ett mer eller mindre omfattande saneringsarbete. Kommunen är i och för sig inte skyldig att utföra sanerings-' och återställningsarbete. Som framgår av vad som sägs i specialinotiveringcn till 36 5 har kommunen emellertid rätt till 'ersättning av staten för saneringskostnaderi sådana fall.

Som framgår av den allmänna motiveringen skall den nuvarande an- svarsfördelningen mellan sjöfartsverket och tullverkets kustbevakning be- hållas i avvaktan på ställningstagandet till frågan om en sammanslagning av dessa myndigheter.

Rc'iddningstjänst rid utsläpp av radioaktiva ämnen 28 & Vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning i sådan omfattning att särskilda åtgärder krävs för att skydda allmänheten eller vid överhängande fara för ett sådant utsläpp skall länsstyrelsen svara för räddningstjänsten.

1 10 s lagen ( 1984: 3) om kärnteknisk verksamhet finns bestämmelser om skyldighet för innehavare av kärnteknisk anläggning att vidta de åtgärder som behövs för att upprätthålla säkerheten vid anläggningen.

Paragrafensji'jrsta stycke motsvarar 1 s' atomskyddslagen samt 30 å och 31 5 första stycket första meningen i kommitténs förslag.

Kärnteknisk verksamhet regleras i lagen (1984: 3) om kärnteknisk verk- samhet. För sådan verksamhet krävs tillstånd (5 så). I samband med till- ståndsprövningen kan vidare sådana villkor uppställas som behövs med hänsyn till säkerheten (8 s).

Första stycket i denna paragrafinnehåller bestämmelser om de åtgärder som skall vidtas då radioaktiva ämnen släpps ut från en kärnteknisk anläggning eller det föreligger överhängande fara för ett sådant utsläpp. Begreppet kärnteknisk anläggning används i samma betydelse som i 2 & lagen om kärnteknisk verksamhet. Med kärnteknisk anläggning avses allt- så

I. anläggning för utvinning av kärnenergi (kärnkraftsreaktor).

2. annan anläggning i vilken en självunderhållande kärnreaktion kan ske. såsom forskningsreaktor.

3. anläggning för utvinning. framställning. hantering. bearbetning. lag- ring eller slutlig förvaring av kärnämne.

4. anläggning för hantering. bearbetning. lagring eller slutlig förvaring av kärnavfall.

Till skillnad från 1 & atomskyddslagen begränsas inte paragrafens till- lämplighet av att anläggningen är belägen inom landet. Pafagrafen gäller även olyckshändelser i kärntekniska anläggningar utanför Sverige. när radioaktiva ämnen sprids in över landet eller när det föreligger överhäng- ande fara för en sådan utspridning. ] fråga om innebörden av begreppet överhängande fara hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4)

1 första stycket fastslås att det är länsstyrelsen som svarar för räddnings- åtgärderna utanför anläggningsområdet. Givetvis skall länsstyrelsen där-

• Sida 79
•  Original

vid samordna åtgärderna med annan verksamhet. Detta följer .av den allmänna bestämmelsen om samarbete i 5 S.

I fråga om utsläpp av radioaktiva ämnen som hotar flera län har regering- en enligt 33 5 möjlighet att föreskriva eller i särskilt fall bestämma att ansvaret för räddningstjänsten skall tas över av en länsstyrelse eller någon annan statlig myndighet.

1 andra stycket finns en erinran om bestämmelserna i 10.5 lagen om kärnteknisk verksamhet. Enligt dessa är anläggningsinnehavaren skyldig att sörja för säkerheten vid anläggningen. Anläggningsinnehavaren har därmed ett primärt ansvar för räddningsåtgärderna inom anläggningsområ- det.

29 & Kommunerna är skyldiga att delta i planeringen av räddningstjäns- ten vid utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar i landet och att medverka vid övningari sådan räddningstjänst.

Paragrafen motsvarar delvis 9 åatomskyddslagen och 34 å i kommitténs förslag.

Det är att märka att skyldigheten att delta i planeringen är begränsad till utsläpp från anläggningar i landet. Att kommunerna är skyldiga att delta i räddningstjänsten om det inträffar utsläpp följer av den allmänna bestäm- melsen i 34 å om skyldighet att medverka i räddningstjänsten.

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER

Alarmering

30.5 Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för rädd- ningstjänst skall se till att det finns anordningar för alarmering av rädd— ningsorganen. När ett räddningsorgan gör en räddningsinsats. skall polismyndigheten underrättas om insatsen.

Första stycket i denna paragraf motsvarar 36 s i kommitténs förslag och såvitt gäller den kommunala räddningstjänsten 11 & brandstadgan. Andra stycket motsvarar såvitt avser den kommunala räddningstjänsten 9 5 4 mom.hrandstadgan och 3 & förslaget till förordning om samhällets rädd- ningstjänst i kommitténs förslag.

Föreskriften i första stycket gäller samtliga delar av såväl den kommuna- la som statliga räddningstjänsten. Med alarmering av räddningsorgan avses möjligheten för allmänheten att larma räddningsorganen (ingående alar- mering) och möjlighet att kalla räddningsorganen till utryckning (utgående alarmering). Med anordningar för alarmering avses inte bara alarmerings- centraler utan också hjälptelefoner och brandskåp för omgående alarme- ring som kan behöva sättas upp t.ex.vid fritidsanläggningar eller hårt trafikerade vägar. Med anordningar för alarmering avses vidare tyfoner för utgående alarmering i anslutning till särskilt riskfyllda verksamheter. En sådan anordning får enligt 47 så placeras på annans mark eller byggnad.

Även föreskriften i andra stycket är utformad så att den gäller såväl den kommunala som Statliga räddningstjänsten. Föreskriften har givetvis ingen betydelse i fråga om fjällräddningsinsatser som polisen gör.

• Sida 80
•  Original

Ledning

31 5 Vid varje räddningsinsats skall det finnas en räddningsledare.

Paragrafen motsvarar närmast 9 ($ brandlagen såvitt gäller den kommu- nala räddningstjänsten. '

För att en räddningsinsats skall bli effektiv fordras att någon leder och bestämmer över de åtgärder som skall vidtas. I paragrafen slås därför fast att det skall finnas en räddningsledare vid varje räddningsinsats. Vem som är räddningsledare i olika räddningstjänstfall framgår av 32 5. En rädd- ningsledare har stora befogenheter. På hans anmodan är enligt 34 & statliga eller kommunala myndigheter skyldiga att delta i en räddningsinsats med personal och utrustning om myndigheten har lämpliga resurser och ett deltagande inte allvarligt hindrar myndighetens vanliga verksamhet. Vid en räddningsinsats får räddningsledaren enligt 45 & företa sådana ingrepp i annans rätt som är försvarliga med hänsyn till omständigheterna. Han kan också förordna om fullgörande av tjänsteplikt enligt 44 .5. I vissa fall har han enligt 53 å befogenhet att efter en räddningsinsats utföra bevakning på ägarens eller innehavarens bekostnad av egendom som varit föremål för en räddningsinsats.

32 & Räddningsledare är

1. i den kommunala räddningstjänsten räddningschefen eller den som denne har utsett.

2. i fjällräddningstjänsten polischefen i distriktet eller den som denne har utsett eller. om räddningsinsatsen berör flera polisdistrikt. länspolischefen eller den som denne har utsett.

3. i övrig räddningstjänst den som den ansvariga myndigheten har utsett. Samverkar två eller flera räddningskårer i en räddningsinsats som berör mer än en kommuns område inom samma län. skall länsstyrelsen bestäm- ma vem av räddningsledarna som skall leda insatsen, om inte räddningsle- darna själva har bestämt det.

Paragrafens första stycke motsvarar 9 & brandlagen såvitt gäller den kommunala räddningstjänsten.

I kommitténs förslag motsvaras första stycket av 11 & fjärde stycket. 20. 23. 27 åå och 31 & första stycket andra meningen.

Paragrafens andra stycke har ingen motsvarighet i brandlagen men mot- svarar närmast 37 å i kommitté-ns förslag.

Vid en räddningsinsats som utgör kommunal räddningstjänst är det räddningschefen i den kommun där insatsen görs som är räddningsledare. Räddningsledare kan också vara den som räddningschefen har utsett — i normala fall någon av befälen i kommunens räddningskår. Detta gäller även om räddningskårer från andra kommuner deltar i insatsen. Inget hindrar att räddningschefen utser något befäl i räddningskåren i den andra kommunen att vara räddningsledare. Detta kan vara lämpligt om det i den andra kommunens räddningskår finns särskild kompetens som saknas i den egna kommunens räddningskår.

Utformningen av första stycket gör det möjligt att utse räddningsledare såväl i förväg som i den akuta situationen. I normala fall är det givetvis

• Sida 81
•  Original

lämpligast att frågan om vem som skall vara räddningsledare är avklarad före en räddningsinsats.

En räddningsinsats kan beröra mer än en kommun. Om två eller flera räddningskårer samverkar i en sådan insats kan det uppstå tvekan om vem som enligt 31 5 skall vara räddningsledare. I andra stycket förutsätts det att de berörda räddningsledarna skall kunna komma överens om detta. Gör de inte det. skall länsstyrelsen enligt samma stycke utse en av dem att leda insatsen.

33 & I fråga om räddningsinsatser som är omfattande får regeringen före- skriva eller i särskilt fall bestämma. att en länsstyrelse eller någon annan statlig myndighet skall ta över ansvaret för räddningstjänsten inom en eller flera kommuner. I sådana fall utses räddningsledare av den myndighet som har fått ansvaret.

Denna paragraf motsvarar till en del 12 5 första stycket första meningen brandlagen. 13 & atomskyddslagen och 37 å andra och" tredje styckena i kommittens förslag. .

Vid omfattande räddningsinsatser kan det vara nödvändigt att en myn- dighet på högre nivå leder och samordnar räddningsinsatserna. Detta gäller såväl kommunal som statlig räddningstjänst och kan bli särskilt aktuellt när det gäller att samordna" kommunal räddningstjänst med statlig räddnings- tjänst eller sjuktransportverksamhet med statlig räddningstjänst.

Enligt denna paragraf har regeringen rätt att i ett särskilt fall bestämma att en länsstyrelse eller annan myndighet skall ha ansvaret. Paragrafen innehåller också ett bemyndigande att meddela föreskrifter om ett sådant övertagande av ansvaret för räddningstjänsten. Paragrafen ger också ut- rymme för regeringen att själv ta över ansvaret för räddningstjänsten och utse räddningsledare.

Ett beslut om att ansvaret för räddningstjänsten skall tas över av länssty- relsen eller någon annan myndighet kan avse ett övertagande av ansvaret för den kommunala räddningstjänsten eller någon av de statliga räddnings- tjänsterna eller all samhällets räddningstjänst. Ansvaret avser räddnings- tjänsten i sin helhet och inte enbart de räddningsinsatser som har föranlett att ansvaret har övertagits.

Skyldighet att medverka [ räddningstjänstwi

34.5 En statlig eller kommunal myndighet skall på anmodan av rädd- ningsledaren delta i en räddningsinsats med personal och egendom. om myndigheten har lämpliga resurser och ett deltagande inte allvarligt hind- rar myndighetens vanliga verksamhet.

Paragrafen motsvarar 41 å i kommitténs förslag och har ingen motsvarig- het i brandlagen eller i annan lagstiftning med anknytning till räddnings- tjänsten.

Genom att ansvaret för de olika delarna av räddningstjänsten är uppdelat på olika myndigheter kan räddningsåtgärderna i vissa fall brista i effektivi- tet. Avsikten med denna paragraf är att göra det möjligt att använda

• Sida 82
•  Original

räddningsresurserna på ett effektivare sätt. Många statliga och kommunala myndigheter som inte ansvarar för räddningstjänsten har betydelsefulla resurser som de använder i sin verksamhet och som kan vara betydelse- fulla vid en räddningsinsats. Paragrafen gör det möjligt att ta i anspråk dessa resurser för räddningsåtgärder. Skyldigheten att delta i ett ingripan- de med personal och utrustning gäller enligt paragrafen inte om ett delta- gande allvarligt hindrar myndighetens vanliga verksamhet. Det är inte möjligt att i en allmän regel närmare precisera detta. Det får bli en avväg- ning i det enskilda fallet där avsaknaden av resurserna i den egna verksam- heten måste jämföras med den nytta de skulle göra vid räddningsinsatsen. Även de alternativa möjligheter som finns måste beaktas.

Ersättning till kommun för medverkan i räddningstjänst m.m.

355 Om en kommun har medverkat i en annan kommuns räddnings- tjänst. har kommunen rätt till skälig ersättning av den andra kommunen. Om en kommun har medverkat i statlig räddningstjänst eller vid övning- ar i sådan räddningstjänst. har kommunen rätt till skälig ersättning av staten.

Första stycket i paragrafen motsvarar 8 & andra stycket tredje meningen brandlagen och 82 s i kommitténs förslag.

Paragrafens andra stycke saknar motsvarighet i brandlagen eller i kom- mitténs förslag.

36 5 Vid kommunal räddningstjänst med anledning av utflöde i vatten av olja eller andra skadliga ämnen har kommunen rätt till ersättning av staten för den del av räddningstjänstkostnaderna som överstiger ett av regeringen fastställt belopp. om utflödet har inträffat utanför Sveriges sjöterritorium eller inom en del av sjöterritoriet där räddningsinsatser skall göras enligt 27 5 eller inom Göta älv. Trollhätte kanal eller Södertälje kanal.

Paragrafen motsvarar till en del 21 % brandlagen och 83 å i kommitténs förslag.

Paragrafen avser endast ersättning för sådan räddningstjänst som kom- munen har ansvar för men som har föranletts av vissa utsläpp i vattnet utanför Sveriges sjöterritorium eller i Göta älv. Trollhätte kanal. Södertälje kanal eller i sådana områden där staten skall göra räddningsinsatser enligt bestämmelsen om sjöräddningstjänst i 27 &. Till skillnad från bestämmel- sen i brandlagen omfattar paragrafen även ersättning för räddningstjänst med anledning av utflöde av andra skadliga ämnen än olja. Som framgår av 27 & har sjöräddningstjänsten utvidgats till att även avse räddningsinsatser i Vättern. Föreskriften om statlig ersättning till kommunerna i denna paragraf omfattar därför även åtgärder på grund av utflöden som har inträffat i Vättern.

Till skillnad från bestämmelserna i brandlagen och i kommitténs förslag gäller paragrafen inte ersättning för saneringsåtgärder. Som framgår av den allmänna motiveringen är det meningen att regeringen skall meddela före- skrifter om ersättning av staten till kommunerna för saneringsåtgärder.

• Sida 83
•  Original

37 & Om en räddningsinsats i kommunal räddningstjänst har medfört betydande kostnader. har kommunen rätt till ersättning av staten för den del av räddningstjänstkostnaderna som överstiger en självrisk. Självrisken beräknas enligt grunder som regeringen fastställer.

Paragrafen motsvarar till en del 21 s” brandlagen och 83 å i kommitténs förslag och innehåller föreskrifter om ersättning från staten till kommuner- na för kostnadskrävande räddningsåtgärder som utgör kommunal rädd- "ningstjänst. I vissa fall kan ersättning även lämnas enligt föregående para- graf. I sådana fall skall den för kommunen mest fördelaktiga ersättningsre- geln tillämpas.

BESTÄMMELSER SOM RÖR ENSKILDA M. FL.

A I a rmeri n g

38 & Vid utsläpp av giftiga eller skadliga ämnen från en anläggning som avses i 43 5 skall anläggningens innehavare underrätta länsstyrelsen. polis- myndigheten och räddningskåren. om utsläppet påkallar särskilda åtgärder till skydd för allmänheten. Underrättelse skall också lämnas. om det före- ligger överhängande fara för ett sådant utsläpp.

Paragrafen motsvarar 3 s" atomskyddslagen och 33 å i kommitténs för- slag och har utvidgats till att inte bara avse utsläpp av radioaktiva ämnen utan även andra giftiga eller skadliga ämnen.

39 5 Den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en brand eller om en olyckshändelse som innebär fara för någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa eller för miljön skall. om det är möjligt. varna dem som är i fara och vid behov tillkalla hjälp. Detsamma skall gälla den som får kännedom om att det föreligger en överhängande fara för en brand eller en sådan olyckshändelse.

Paragrafen motsvarar 18 & brandlagen och 35 å i kommitténs förslag. Paragrafen innehåller föreskrifter om varnings- och alarmeringsåtgärder. ] förhållande till bestämmelsen i 18 åbrandlagen har skyldigheten att varna och alarmera utsträckts till att även avse olyckshändelser som innebär fara för någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa eller för miljön. Skyldig- heten att tillkalla hjälp föreligger bara om situationen inte kan bemästras av dem som är på olycksplatsen. Detta uttrycks genom ordcn "vid behov". Detta uttryck innebär emellertid inte att det föreligger någon skyldighet att delta i släckningsarbete eller annat räddningsarbete. I uttrycket "vid be- hov" ligger också att det inte föreligger någon skyldighet att tillkalla hjälp om polisen eller räddningskåren har kommit till platsen. Skyldigheten att varna dem som är i fara gäller bara om det är praktiskt möjligt att vidta åtgärden. Särskilt stora krav kan inte ställas på den enskilde.

Uppgiftsskyldig/tet

40å Myndigheter och enskilda skall på begäran av en myndighet som svarar för räddningstjänst lämna upplysningar om personal och egendom som kan användas i räddningstjänsten.

• Sida 84
•  Original

Paragrafen har ingen motsvarighet i brandlagen eller i kommitténs för- slag.

I 34.5 finns en föreskrift om skyldighet för statliga och kommunala myndigheter att på anmodan av räddningsledaren delta i en räddningsin- sats med personal och egendom. Uppgiftsskyldigheten för myndigheter i förevarande paragraf avser att göra det möjligt för räddningsledaren att få kännedom om vilka resurser som finns tillgängliga. Det är givetvis viktigt att räddningsorganen på förhand införskaffar uppgifterna. Uppgiftsskyl- digheten för enskilda är avsedd att underlätta räddningsorganens verksam- het att genom avtal knyta till sig lämpliga resurser hos enskilda. De uppgifter som kommer fram på detta sätt kan också ligga till grund för räddningsledarens beslut att vid en räddningsinsats förfoga över egendom och besluta om fullgörande av tjänsteplikt.

Förebyggande åtgärder

41 5 Ägare eller innehavare av byggnader eller andra anläggningar skall i skälig omfattning hålla utrustning för släckning av brand och för livrädd- ning vid brand eller annan olyckshändelse och i övrigt vidta dc åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand.

Paragrafen motsvarar 14 & brandlagen samt 38 å och 59 :$ tredje stycket i kommitténs förslag. I förhållande till 14 å brandlagen innebär paragrafen att skyldigheten är utvidgad till att gälla också utrustning för livräddning i andra fall än vid brand. Uttrycket "bekämpa brand" i 14 & brandlagen har dessutom ersatts av uttrycket "hindra eller begränsa skador till följd av brand" som har en vidare innebörd. Förutom brandbekämpning avses därmed även åtgärder för att bringa människor och egendom i säkerhet vid brand. Uttrycket innefattar även förberedelse av sådana åtgärder t. ex. ut- bildning och information av anställda.

Med innehavare avses arrendator. hyresgäst eller någon annan som innehar egendomen med nyttjanderätt.

Utrustning för släckning av brand och för livräddning behövs främst i de fall en räddningsstyrka inte kan hinna att anlända på mycket kort tid eller där brand kan utveckla sig snabbt och få svåra följder. Med utrustning för livräddning avses främst sådana anordningar som gör det möjligt för perso- ner att ta sig ut ur byggnader. t.ex.stegar. trappor och nödbalkongcr. Utrustning för livräddning kan också vara alarmeringsutrustning såsom automatiska larmanordningar. brandvarnare. brandskåp eller hjälptele- foner. Även livbojar. kastlinor. livbåtar och annan utrustning för räddning av drunknande räknas som utrustning för livräddning.

Paragrafen ligger till grund för den kontroll av brandskyddet som skall utövas vid brandsyn och sotning.

42 & Om det behövs för att förebygga att människor skadas på grund av brand. får regeringen föreskriva att material får användas i lös inredning i byggnader eller andra anläggningar endast efter godkännande (typgodkän- nande).

• Sida 85
•  Original

Har sådana föreskrifter meddelats. skall den som svarar för verksamhe- ten i byggnaden eller anläggningen kunna visa att den lösa inredningen består av typgodkänt material.

Typgodkännande meddelas av den myndighet som regeringen bestäm- mer.

Paragrafen motsvarar 60 och 6] äs" i kommitténs förslag men har ingen motsvarighet i brandlagen eller brandstadgan. . -

1 44.5 byggnadsstadgan (l959:6l2) finns brandsäkerhetsföreskrifter i fråga om konstruktion och inredning av byggnader. Statens planverk hari 76 ä 1 mom. byggnadsstadgan bemyndigats att meddela närmare föreskrif- ter rörande bl.a. byggnaders konstruktion och utförande i övrigt. Planver- ket har med stöd härav meddelat föreskrifter beträffande byggnadsdelar och fast inredning. Bemyndigandet avser emellertid inte föreskrifter om möbler och annan liknande lös inredning. '

Paragrafens första stycke innehåller ett bemyndigande enligt 8 kap. 7 &

regeringsformen för regeringen att meddela föreskrifter om obligatoriskt '

typgodkännande av sådan inredning i byggnader och anläggningar som inte avses i bemyndigandet i 76 ä 1 mom. byggnadsstadgan. I paragrafen be- tecknas inredningen som lös inredning. Därmed avses främst möbler. mattor-och gardiner. Bemyndigandet avser såväl befintlig som nyanskaffad lös inredning. Föreskrifterna om typgodkännande-av lös inredning är främst till för att förbättra brandtålighcten i lös inredning i sådana byggna- der och anläggningar där risken för brand är särskilt stor eller där en brand kan få allvarliga följder för människors liv eller hälsa. Som exempel kan nämnas skolor. vårdanläggningar. hotell. restauranger och samlingslo- kaler.

Systemet med typgodkännande avser inte bara att förbättra brandtålig- heten. Det är också till för att underlätta en effektiv brandsyneverksamhet. Av den anledningen föreskrivs i andra stycket en skyldighet för den som svarar för verksamheten i byggnaden eller anläggningen att visa att den lösa inredningen består av typgodkänt material. Denna skyldighet kan givetvis bara bli aktuell i den mån föreskrifter enligt första stycket har meddelats.

Tredje styr-ket innehåller ett bemyndigande för regeringen att bestämma vilken myndighet som skall meddela typgodkännande av lös inredning. Som framgår av den allmänna motiveringen är avsikten att statens rädd- ningsverk skall meddela typgodkännande. Prövningen bör ske efter sam- råd med planverket. konsumentverket och statens provningsanstalt.

43 5 Vid en anläggning. där verksamheten innebär fara för att en olycks- händelse skall orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön. är anläggningens ägare eller innehavare skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom och i övrigt vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller begränsa sådana skador.

Detsamma skall gälla flygplatser som har godkänts enligt 6 kap. 9 5 första stycket luftfartslagen (19571297).

• Sida 86
•  Original

Paragrafensförsta stycke motsvarar l5 å första och andra meningarna brandlagen och 39 å i kommitténs förslag. Andra stycket motsvarar 22 å tredje stycket i kommitténs förslag.

Bestämmelsen i brandlagen gäller endast verksamheter vid vilka det finns särskild fara för utflöde av vara på vilken lagen (.l985:426) om kemiska produkter är tillämplig. Denna paragraf gäller alla anläggningar där verksamheten innebär särskild fara för att en olyckshändelse skall orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön. Med stöd av denna paragraf och 56 5 kan tillsynsmyndigheten förelägga ägaren eller innehava- ren att vidta erforderliga åtgärder för att hålla personal och egendom, t.ex.räddningstjänstutrustning eller annan skadebegränsande materiel. Paragrafen gör det också möjligt för 'kommunen att med ägaren eller innehavaren träffa avtal om att denne skall bekosta den personal och egendom i räddningskåren som behövs för att nödvändig beredskap skall kunna upprätthållas.

När det gäller de krav på personal och egendom som skall ställas enligt denna paragraf måste utgångspunkten vara att människor skall kunna vistas i och utanför anläggningen så riskfritt som möjligt. Vid bedömningen måste en avvägning göras mellan kostnaderna för att genomföra åtgärder- na och den nytta de kan medföra. Givetvis skall onödigt dyra säkerhetsåt- gärder undvikas om ett lika .gott skydd kan uppnås på ett för ägaren eller innehavaren ekonomiskt mer fördelaktigt sätt.

Enligt andra stycket gäller paragrafen också flygplatser som godkänts enligt 6 kap. 9 & första stycket luftfartslagen (1957: 297). Där föreskrivs att allmänna flygplatser inte får tas i bruk innan de har godkänts av den myndighet som regeringen bestämmer. Enligt bestämmelsen får regeringen föreskriva att detsamma skall gälla i fråga om andra anläggningar för luftfarten. Med allmänna flygplatser förstås enligt 6 kap. 4 & luftfartslagen flygplatser för allmänt bruk. Uttrycket andra anläggningar för luftfarten avser bl. a. flygplatser för enskilt bruk.

Tjänsten/ik! 44 å När det behövs. är var och en som under kalenderåret fyller lägst arton och högst sextiofem är skyldig att medverka i räddningstjänst. i den mån hans kunskaper. hälsa och kroppskrafter tillåter det.

Tjänsteplikten fullgörs på anmodan av räddningsledaren. Bland dem som är tjänstepliktiga enligt första stycket och som är bosatta i kommunen får räddningsnämnden ta ut lämpliga personer för att ingå i kommunens räddningsvärn. ] första hand skall frivilliga tas ut. Den som har tagits ut är skyldig att delta i övning med räddningsvärnet under högst tjugo timmar årligen.

Paragrafen motsvarar 10 å och l2 & andra och tredje styckena brandla- gen och 6 &" första stycket atomskyddslagen samt 42 å i kommitténs för- slag.

Som framgår av vad som sägs i specialmotiveringen till 3 så är sjuktrans- porter i terrängen räddningstjänst. Tjänsteplikten omfattar således även utförande av sådana transporter.

• Sida 87
•  Original

Av andra stycket framgår att räddningsledaren har befogenhet att an- moda den tjänstepliktige om fullgörande av tjänsteplikten. Detta gäller alla former av räddningstjänst.

I 145 andra stycket föreskrivs att ett räddningsväm skall bestå av personal som har uttagits på grund av tjänsteplikt. Tredje stycket i föreva- rande paragraf reglerar uttagningen av tjänstepliktiga till räddningsväm och skyldigheten att delta i övning med räddningsvärnet.

När kommunen har organiserat civilförsvarsorganisationen. kan det vara lämpligt att till räddningsvärnet ta ut lämpliga personer som ingår i civilförsvarsorganisationcn.

Ingrepp i annans rätt

45 .5 Om fara för liv. hälsa eller egendom eller för skada i miljön inte lämpligen kan hindras på något annat sätt. får räddningsledaren vid en räddningsinsats bereda sig och medverkande personal tillträde till annans fastighet. avspärra eller utrymma områden. använda. föra bort eller förstö- ra egendom samt företa andra ingrepp i annans rätt. i den mån ingreppet är försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet. den skada som vållas genom ingreppet och omständigheterna i övrigt.

Förbud eller föreläggande som avses i 7 kap. 5 5 lagen (1980:424) om vattenförorening från fartyg får meddelas med stöd av denna paragraf bara om sjöfartsverkets beslut inte kan avvaktas.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

Paragrafen motsvarar 11 5 brandlagen. 5 5 första och andra styckena atomskyddslagen samt 45 5 och 47 5 i kommitténs förslag.

Paragrafen har ett vidare tillämpningsområde än bestämmelserna i brandlagen och atomskyddslagen eftersom den gäller alla delar av samhäl- lets räddningstjänst.

Utöver vad som anges i paragrafen kan som exempel anges att rädd- ningsledaren får låta avliva fåglar och djur som har drabbats av utsläpp av olja eller annat som är skadligt.

Innebörden av bestämmelsen i brandlagen behandlades utförligt i förar- betena till brandlagen. Se särskilt prop. 1973: 185 s. 163— 169. Bestämmel- ser om ersättning finns i 50 .5.

Lagrådet har pekat på att 11 5 tredje stycket brandlagen innehåller en föreskrift om att förbud eller föreläggande. som avses i 7 kap. 5 .5 lagen (1980: 424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. ej får meddelas med stöd av 11 5 och att någon liknande begränsande föreskrift inte har tagits upp i räddningstjänstlagen. Lagrådet har anfört att det torde få anses ligga utanför lagrådets uppgift att bedöma. huruvida så bör ske.

7 kap. 5 5 lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg innehåller bestämmelser om förbud och förelägganden. som är nödvändiga för att förebygga eller begränsa vattenförorening. Som expempel på sådana för- bud eller förelägganden nämns i paragrafen bl.a. förbud att påbörja eller fortsätta lastning. lossning. läktring eller bunkring och föreläggande att läktra olja eller annat skadligt ämne. Enligt paragrafen är det sjöfartsverket och annan myndighet som regeringen utser som får meddela förbud och förelägganden. 1 7 kap. 3.5 förordningen (19801789) om åtgärder mot

• Sida 88
•  Original

vattenförorening från fartyg har tullverket bemyndigats att meddela beslut. om sjöfartsverkets beslut inte kan avvaktas med hänsyn till att det behövs snara åtgärder för att förebygga. begränsa eller bekämpa föroreningar.

En grundläggande tanke bakom räddningstjänstlagen är att göra rädd- ningstjänsten effektivare. Detta uppnås genom att räddningsledaren ges en stark ställning. För att en räddningsinsats skall bli meningsfull i en akut situation måste räddningsledaren ha möjlighet att vidta de åtgärder som krävs för att hindra eller begränsa skador. Detta gäller givetvis även skador till följd av utsläpp i vattnet av olja eller andra skadliga ämnen. Mot bakgrund härav bör räddningsledaren ha befogenhet att meddela förbud och förelägganden enligt 7 kap. 5 5 lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. om sjöfartsverkets beslut inte hinner avvaktas. En bestämmel- se av denna innebörd har tagits in som ett andra stycke i denna paragraf. Detta stycke fanns inte med i det till lagrådet remitterade lagförslaget.

46 _5 Har räddningsledaren med stöd av 45 5 föranstaltat om avspärrning eller utrymning. skall han hjälpa till med att ordna uppehälle för dem som till följd av åtgärderna äri behov därav.

Paragrafen motsvarar 5 5 tredje stycket atomskyddslagen och 47 5 andra stycket och 48 5 andra stycket kommitténs förslag.

Till skillnad från bestämmelsen i atomskyddslagen gäller paragrafen inte enbart utrymningar och avspärrningar till följd av radioaktiva utsläpp från kärntekniska anläggningar. Även sådana åtgärder till följd av andra olycks- händelser omfattas av paragrafen.

47 5 Anordning som varaktigt behövs för räddningstjänsten får placeras på annans mark eller byggnad. om det inte medför inverkan av någon betydelse på markens eller byggnadens användningssätt.

Beslut om en sådan åtgärd meddelas av räddningsnämnden eller. i fråga om statlig räddningstjänst. av den myndighet som svarar för räddnings- tjänsten.

Paragrafen motsvarar 16 5 första stycket brandlagen. 5 a 5 atomskydds- lagen och 50 5 i kommitténs förslag.

De åtgärder som avses är till för den kommunala eller statliga rädd- ningstjänstens behov och inte för skydd av ifrågavarande mark eller bygg- nad. De anordningar som det kan vara fråga om är bl. a. brandskåp. brand- poster. larmanläggningar och mätinstrument.

Ätgärden får inte innebära något allvarligt ingrepp i annans rätt. Detta har uttryckts så att åtgärden inte får medföra inverkan av någon betydelse på markens eller byggnadens användningssätt. För åtgärder som får så- ' dana följder får i stället expropriation tillgripas (2 kap. 10 5 expropriations- Iagen (1972: 719).

I 51 5 finns bestämmelser om ersättning för förlorad avkastning och nytta på grund av åtgärderna. Räddningsnämndens beslut om åtgärd enligt förevarande paragraf kan enligt 60 5 överklagas hos länsstyrelsen. Enligt samma paragraf överklagas länsstyrelsens beslut hos kammarrätten. Har en för statlig räddningstjänst ansvarig myndighet beslutat om sådana åtgär- der kan beslutet enligt samma paragraf överklagas hos kammarrätten.

• Sida 89
•  Original

Rätt till ersättning

48 5 Den som på grund av tjänsteplikt eller frivilligt efter anmodan av räddningsledaren har medverkat i räddningstjänst enligt denna lag eller i övning med räddningskår har rätt till skälig ersättning för kostnader för resa och uppehälle samt för arbete och tidsspillan enligt bestämmelser som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Han har också rätt till ersättning för skada på kläder och andra personliga tillhörigheter.

Första stycket gäller inte den som har erhållit ersättning av någon annan eller på grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt till ersättning för medverkan i räddningstjänst.

Ersättning enligt första stycket skall betalas av kommunen till den som har medverkat i kommunal räddningstjänst eller i övning med räddningskår och av staten till den som har medverkat i statlig räddningstjänst.

Paragrafen motsvarar 19 5. 205 första och tredje styckena och 22 . första och andra styckena brandlagen samt 8 5 första och tredje styckena atomskyddslagen och 74 5. 75 .5 andra stycket och 775 första stycket i kommitténs förslag. _

Paragrafen gäller såväl kommunal räddningstjänst som all statlig rädd- ningstjänst. lförsta stycket bemyndigas regeringen att meddela föreskrif- ter om ersättningens storlek och att överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela bestämmelser härom. Bemyndigandet är utformat så att samma ersättningsbestämmelser skall gälla för alla som frivilligt eller på grund av tjänsteplikt deltar i räddningstjänst eller i övning med räddningskår.

Första stycket innehåller också en föreskrift om rätt till vissa skadeer- sättningar för den som har deltagit i övning med räddningskår eller i

kommunal eller statlig räddningstjänst.

] andra stycket undantas från rätt till ersättning den som har fått ersätt- ning av någon annan eller som på grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt till ersättning för medverkan i räddningstjänst.

Paragrafens tredje stycke innehåller föreskrifter om vem som skall betala ersättningarna. Föreskrifterna innebär att det är kommunen som skall betala ersättning till den som har deltagit i övning mcd räddningskår för skada på kläder och andra personliga tillhörigheter. Föreskriften innebär också att det är kommunen som skall betala ersättningarna för deltagande i kommunal räddningstjänst. Detta gäller' även om staten har tagit över ansvaret för räddningstjänsten enligt 33 5. Till den som har deltagit i statlig räddningstjänst skall ersättningarna betalas av staten.

49 5 I lagen (19772265') om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada finns bestämmelser om ersättning vid personskada till den som har medverkat i räddningstjänst enligt denna lag eller i övning med räddningskår.

Paragrafen motsvarar delvis 19 5 första stycket brandlagen och 8 5 förs- ta stycket atomskyddslagen samt 75 5 första stycket i kommitténs förslag.

505. Har utrustning för räddningstjänst tillhandahållits frivilligt eller ta- gits i anspråk med stöd av 45 5. har egendomens ägare eller innehavare rätt

• Sida 90
•  Original

till ersättning för skada på eller försämring av egendomen. förlorad avkast- ning eller nytta av egendomen och kostnad med anledning av att egendo- men har tillhandahållits.

Första stycket gäller inte den som har erhållit ersättning av någon annan eller på grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt till ersättning för att tillhandahålla egendom för räddningstjänst. Första stycket gäller inte heller den som har tillhandahållit egendom för räddningstjänst. om rädd- ningsinsatsen har avsett att hindra eller begränsa skada på hans egendom eller har föranletts av olyckshändelse i hans verksamhet.

Paragrafen innehåller föreskrifter om ersättning vid sådana ingrepp i annans rätt som innebär att utrustning tas i anspråk för att användas vid ett räddningsingripande. Ianspråktagandet kan betraktas som en komplette- ring av den utrustning som den för räddningstjänsten ansvariga myndighe- ten förfogar över. Föreskrifterna gäller även om egendomen tillhandahålls frivilligt.

Paragrafensförsta stycke motsvarar 19 5 andra stycket brandlagen och 8 5 andra och tredje styckena atomskyddslagen samt 76 5 i kommitténs förslag. Andra stycket motsvarar till en del 22 5 brandlagen första stycket och 77 5 andra stycket i kommitténs förslag. Paragrafen överensstämmer också i huvudsak med innehållet i kungörelsen ( 1961 : 457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete m. m. och kungörelsen (1961 : 5641 om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänsten m.m.

1 52 5 finns bestämmelser om vem som skall betala ersättningen.

51 5 Om egendom tas i anspråk genom åtgärd enligt 47 5. är ägaren eller innehavaren berättigad till ersättning för förlorad avkastning eller nytta.

Paragrafen motsvarar 16 5 andra stycket brandlagen och 8 5 andra stycket tredje meningen atomskyddslagen samt 79 5 i kommitténs förslag. 1 52 5 finns bestämmelser om vem som skall betala ersättningen.

525 Ersättning enligt 50 och 51 55 skall betalas av kommunen eller. i fråga om statlig räddningstjänst. av staten.

Paragrafen motsvarar delvis 195 andra stycket och 205 första och tredje styckena brandlagen samt 8 5 första stycket atomskyddslagen.

Åtgärder efter räddningstjänst

53 5 När en räddningsinsats är avslutad. skall räddningsledaren. om det är möjligt. underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som räddningsåtgärderna har avsett om behovet av bevakning. restvärdeskydd. sanering och återställning.

Behövs bevakning med hänsyn till risken för nya olyckshändelser men kommer bevakningen inte till stånd. får räddningsledaren utföra bevak- ningen på ägarens eller innehavarens bekostnad.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

Paragrafenshirsta stycke motsvarar 14 5 första stycket andra meningen brandlagen och 51 5 första stycket och 52 5 i kommitténs förslag och gäller

• Sida 91
•  Original

gränsdragningen mellan samhällets ansvar och den enskildes ansvar i samband med olyckshändelser.

Andra stycket motsvarar 23 5 första stycket tredje meningen brandlagen och 51 5 andra stycket i kommitténs förslag.

En räddningsinsats kan avslutas när riskerna för ytterligare skada inte kan motverkas genom ytterligare räddningsåtgärder eller när risken för ytterligare skador är sa obetydlig att det inte är motiverat att fortsätta räddningsarbetet. Det är då ägaren eller innehavaren av den egendom som räddningsåtgärderna har avsett som har ansvar för bevakning av egendo- men. Det ankommer alltså på denne att t. ex. bekosta personal som behövs för tillsynen.

Behovet av bevakning är givetvis olika från fall till fall. Den som bäst kan bedöma behovet är räddningsledaren. I första stycket finns därför en föreskrift om skyldighet för denne att underrätta ägaren eller innehavaren om behovet av bevakning. Ibland kan det vara svårt att få kontakt med ägaren eller innehavaren. Det är inte meningen att räddningsledaren skall göra några omfattande efterforskningar.

Även andra åtgärder än bevakning kan behöva vidtas efter ett räddnings- ingripande såsom restvärdeskydd. sanering och återställning. 1 första stycket åläggs räddningsledaren att också informera om behovet av sådana åtgärder.

Även om det efter ett räddningsingripande inte längre är nödvändigt med ytterligare räddningsåtgärder kan i många fall risken för nya olyckshän- delser inte helt uteslutas. Det är då viktigt att ägaren eller innehavaren av egendomen verkligen bevakar egendomen. I andra stycket ges kommunen därför i sådana fall rätt att utföra bevakningen på ägarens eller innehava- rens bekostnad om bevakningen inte kommer till stånd.

Om det behövs bör räddningsledaren givetvis lämna underrättelse om räddningsinsatsen till de myndigheter som utövar den omedelbara tillsynen enligt miljöskyddslagen (1969: 387) och hälsoskyddslagen (1982: 1080). dvs. länsstyrelsen och miljö- och hälsoskyddsnämnden.

ÖVRIGA BESTÄMMELSER Til/sytt

545 Inom kommunen utövar räddningsnämnden den omedelbara till- synen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Inom länet utövas tillsynen av länsstyrelsen. Den centrala tillsynen utövas av statens räddningsverk eller. i fråga om statlig räddningstjänst. av annan myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar 8 5 3 mom. och 24 5 brandstadgan och 64—66 55 i kommitténs förslag.

Paragrafen anger vilka myndigheter som skall utöva tillsynen över efter- levnaden av lagen och de föreskrifter som meddelas med stöd av lagen.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela när- mare föreskrifter i fråga om den centrala tillsynen.

• Sida 92
•  Original

55 5 För tillsynen har en tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till byggna- der. lokaler och anläggningar. 'I'illsynsmyndigheten har också rätt att få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Paragrafen motsvarar 18 a 5 brandlagen och 68 5 i kommitténs förslag. Tillträdesrätten gäller för den kommunala tillsynsmyndigheten även i fråga om statliga byggnader där tillträdesrätten annars är inskränkt av militära eller andra skäl. Den som vägrar tillträde. som en förrättningsman äger fordra. kan dömas för hindrande av förrättning enligt 17 kap. 13 5 andra stycket brottsbalken. Den som underlåter att fullgöra sin skyldighet att lämna upplysningar eller handlingar eller lämnar oriktiga uppgifter vid fullgörande av skyldigheten kan dömas till böter enligt 58 5.

Av 57 5 framgår att polismyndigheten skall lämna det biträde som be- hövs för tillsynen. När det gäller rätten att få tillträde hänvisas till vad som sägs i specialmotiveringen till 19 5.

56 5 En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Underlåtcr någon att vidta en åtgärd som åligger honom enligt en till- synsmyndighets föreläggande. får myndigheten vidta åtgärden på hans bekostnad.

Paragrafen motsvarar 69 5 i kommitténs förslag. Ifö/sta stycket ges tillsynsmyndigheten befogenhet att meddela de före- lägganden och förbud som behövs för att lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall efterlevas. Givetvis bör myndigheten försöka uppnå det eftersträvade resultatet genom råd och uppmaningar. innan den använder sig av dessa tvångsmedel. Innan myndigheten beslutar om före- läggande eller förbud måste den göra en avvägning av olika intressen så att de föreskrivna åtgärderna inte medför oskäliga kostnader eller svåra för- luster för den som besluten riktar sig till. Intresset att bereda skydd mot olika skador skall dock komma i första hand.

Andra stycket ger tillsynsmyndigheten rätt att sätta ut vite i ett beslut om föreläggande eller förbud. Allmänna bestämmelser om förfarandet vid beslut om föreläggande eller förbud vid vite och om utdömande av vite finns i lagen (1985: 206) om viten.

Tredje stycket ger tillsynsmyndigheten befogenhet att besluta om tvångsåtgärd på den försuntliges bekostnad. Sådana beslut bör givetvis bara komma i fråga vid allvarliga missförhållanden eller om ett föreläggan- de visar sig verkningslöst.

57 5 Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Paragrafen motsvarar 68 5 första stycket tredje meningen i kommitténs förslag.

• Sida 93
•  Original

Ansvarsbestämmelser

58 5 Till böter skall den dömas som .

l. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud mot eldning utom- hus som har meddelats med stöd av 20 5.

2. uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att ge upplysningar eller lämna ut handlingar enligt 19. 40 eller 55 5.

3. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om förhållande av betydelse vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som följer av 1.9. 40 eller 55 5.

4. uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 38 eller 39 5.

5. utan att ha laga förfall uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra tjänsteplikt som åligger honom enligt 44 5.

6. uppsåtligen hindrar eller försöker hindra en åtgärd som räddningsle- daren har föranstaltat om enligt 45 5 eller annars utan giltig ursäkt åsido- sätter sådan åtgärd.

l ringa fall skall inte dömas till ansvar. Till ansvar enligt första stycket skall inte dömas. om ansvar för gärning- en kan ådömas enligt brottsbalken.

Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud skall inte dömas till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläg- gandet eller förbudet.

Paragrafens första stycke motsvarar till en del 24 5 brandlagen. 105 atomskyddslagen och 84 5 i kommitténs förslag.

Ansvarsbestämmelsen i första stycket andra punkten straffsanktionerar underlåtenhet att ge upplysningar eller att lämna ut handlingar i samband med sotning eller brandsyn (19 5) eller tillsyn (55 5). I punkten straffbe- läggs också underlåtenhet att lämna upplysningar om personal och egen— dom som kan användas i räddningstjänst (40 5).

Tredje punkten straffbelägger oriktiga uppgifter i samband med fullgö- rande av sådan upplysningsplikt som avses i andra punkten.

Fjärde punkten straffsanktionerar underlåtenhet att underrätta vid ut- släpp av giftiga eller skadliga ämnen (38 5) och åsidosättande av skyldighe- ten att varna och tillkalla hjälp (39 5).

Sjätte punkten avser det fallet att någon hindrar eller försöker hindra en åtgärd som räddningsledaren har föranstaltat om i enlighet med hans befogenhet att företa ingrepp i annans rätt eller annars utan giltig ursäkt åsidosätter sådan åtgärd.

Enligt andra stycket skall inte dömas till ansvar i ringa fall. Enligt tredje stycket skall ansvar inte ådömas enligt räddningstjänstlagen om ansvar för en gärning kan ådömas enligt brottsbalken. Vid lagkonkur- rens (dvs. när räddningstjänstlagens och brottsbalkens straffbestämmelser samtidigt kan tillämpas) innebär detta bl.a.att bestämmelserna i 13 kap. 6 5 och 15 kap. 11 5 brottsbalken om allmänfarlig vårdslöshet och osant intygande har företräde framför ansvarsbestämmelserna i räddningstjänst- lagen.

Detfjärde stycket ger uttryck för den allmänna principen att inte ingripa med både straff och vitespåföljd mot samma förfarande.

• Sida 94
•  Original

Bestt'immelser om ("iverkla 7ande &

59 5 Om det föreligger särskilda skäl, får en tillsynsmyndighet bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas.

Paragrafen motsvarar 85 å i kommitténs förslag. Föreskriften i paragrafen gör det möjligt för den beslutande myndigheten att förordna om omedelbar verkställighet av ett beslut. Denna möjlighet bör givetvis endast användas i undantagsfall. Ett fall kan vara att saken är så brådskande att ett lagakraftvinnande eller en bcsvärsprövning inte kan avvaktas. Andra fall kan vara att det finns anledning att misstänka att den beslutet gällde avsiktligt kommer att förhala verkställigheten genom att överklaga eller att han kommer att överlåta sin egendom för att kringgå beslutet.

60 9” Ett beslut av en räddningsledare om fullgörande av tjänsteplikt enligt 44 5 eller om ingrepp i annans rätt enligt 45 så får överklagas hos länsstyrelsen. Beslutet gäller även om det överklagas. ] övrigt får rädd- ningsledarens beslut med stöd av denna lag eller föreskrifter som medde- lats med stöd av lagen inte överklagas.

Räddningsnämndens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten. Andra tillsynsmyndigheters beslut får överklagas hos kammarrätten. Detsamma gäller en statlig myndighets beslut enligt 47 &.

Paragrafen motsvarar 26 % brandlagen samt 86 och 87 åå i kommitténs förslag.

Paragrafens första stycke innehåller föreskrifter om överklagande av räddningsledarens beslut. Stycket fanns inte med i det till lagrådet remitte- rade lagförslaget utan har förts in på förslag av lagrådet.

[ samband med en räddningsinsats har räddningsledaren vittgående be- fogenheter. Han kan enligt 44 å andra stycket bestämma om fullgörande av tjänsteplikt. Enligt 45 5 kan han företa omfattande ingrepp i annans rätt. I regel utgörs dessa åtgärder av s.k.faktiskt handlande. Enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer kan ett sådant handlande inte angripas ge- nom överklagande. Som lagrådet har påpekat kan emellertid i vissa fall — t. ex.i samband med en större olyckshändelse med långvariga skadeverk- ningar — räddningsledaren finna behov av att vidta åtgärder, som måste karaktäriseras som beslut med självständiga och direkta rättsverkningar och som kan få giltighet under en längre tidsrymd. I den mån åtgärderna är skriftligt dokumenterade föreligger, som lagrådet har påpekat. enligt all- männa förvaltningsrättsliga principer förutsättningar för överklagande. Som lagrådet har anfört är det med hänsyn till den enskildes berättigade intresse av rättsskydd inte möjligt att generellt föreskriva att räddningsle- darens beslut inte får överklagas. Å andra sidan motiverar —- som lagrådet också har anfört - detta intresse inte rätten att överklaga andra beslut än sådana som avser fullgörande av tjänsteplikt enligt 44 s" eller ingrepp i annans rätt enligt 45 &.

Med hänsyn härtill hari enlighet med lagrådets förslag tagits in föreskrif-

• Sida 95
•  Original

ter om överklagande av räddningsledarens beslut. Föreskrifterna innebär att räddningsledarens beslut med stöd av räddningstjänstlagen eller före- skrifter som meddelats med stöd av lagen inte kan överklagas om inte beslutet avser fullgörande av tjänsteplikt enligt 44 & eller ingrepp i annans rätt enligt 45 &. Sådana beslut får överklagas hos länsstyrelsen. I ordet "beslut" ligger att det skall vara fråga om ett avgörande. som enligt allmänna förvaltningsrättliga principer uppfyller förutsättningarna för överklagande. Det ankommer på den myndighet som prövar överklagandet att avgöra Om dessa förutsättningar föreligger. För att inte effektiviteten i räddningsinsatserna skall äventyras har på förslag av lagrådet tagits in en föreskrift om att räddningsledarens beslut gäller även om det överklagas.

Andra stycket innehåller bestämmelser om överklagande av räddnings- nämndens beslut.

Inom förvaltningsrätten skiljer man mellan kommunalbesvär och för- valtningsbesvär. Båda besvärstyperna kan inte användasjämsides i samma sak. Reglerna om kommunalbesvär i 7 kap. 1 och 2 åå kommunallagen gäller nämligen bara om inte något annat är föreskrivet. Genom kommu- nalbesvär kan man överklaga både beslut av representativa organ. t.ex. fullmäktige. och beslut av förvaltande organ. dvs. kommunstyrelsen och andra nämnder samt delegationer såsom arbetsutskott och tjänstemän. Genom förvaltningsbesvär kan talan föras mot beslut av kommunala organ i de fall där en särskild besvärsordning anges i någon specialförfattning. Utmärkande för kommunalbesvärsprocessen är att alla kommunmedlem- mar är besvärsberättigade och inte bara sakägarna som vid förvalt- ningsbesvär. Ett annat särdrag är besvärsprövningens innehåll. En pröv- ning av beslutets lämplighet är i princip utesluten. Prövningen är begrän- sad till rättsfrågor. Besvärsmyndigheten har inte rätt att sätta ett nytt beslut i stället för det överklagade beslutet.

Föreskrifterna i andra stycket innebär att reglerna om kommunalbesvär inte är tillämpliga på beslut som räddningsnämnden fattar enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. I stället blir de allmänna reglerna om förvaltningsbesvär tillämpliga. Det innebär bl.a.. att besvärsrätten tillkommer den som är intressent. att besvärsprövningen är allsidig och inte begränsad till laglighetsfrågan och att bcsvärsmyndigheten kan göra positiva ändringar i det överklagade beslutets innehåll. Rätten att överklaga räddningsnämndens beslut gäller givetvis också om beslutet har fattats på nämndens vägnar av en tjänsteman eller någon annan som fullgör uppgifter åt nämnden.

Bemyndigandet)

61 & Regeringen får i de avseenden som behandlas i denna lag meddela ytterligare föreskrifter som rör skydd för liv eller hälsa. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela sådana före- skrifter.

Paragrafcn motsvarar 27.5 första stycket första meningen och andra stycket brandlagen och delvis 88 &" kommitténs förslag.

• Sida 96
•  Original

Paragrafen innehåller ijörsta meningen ett bemyndigande enligt 8 kap. 7 & regeringsformen för regeringen att meddela ytterligare föreskrifter.

Inom räddningstjänsten och på det brandförebyggande området kan förändringar plötsligt inträffa som kräver kompletterande föreskrifter. Ge- nom bemyndigandet blir det möjligt att snabbt möta sådana situationer.

l 8 kap. 7 & första stycket regeringsformen anges i sju olika punkter de ämnesområden inom vilka riksdagen kan överlåta sin normgivningsmakt. Ett av ämnesområdena är enligt första punkten skydd för liv. personlig säkerhet eller hälsa. Något motsvarande stadgande som avser skydd för egendomsskada finns inte. Bemyndigandet är därför begränsat till att avse föreskrifter om skydd för liv eller hälsa. 1 andra meningen finns också ett bemyndigande enligt 8 kap. 11 ?; regeringsformen för regeringen att över- låta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela sådana bestäm- melser.

Enligt 16 kap. ! & förslaget till ny plan- och bygglag (se prop. 1985/86: 1) får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om bl. a. krav på byggnader m. m. till skydd för liv. personlig säkerhet eller hälsa. Det är givetvis inte meningen att föreskrifter som regeringen meddelar med stöd av förevarande paragraf skall omfatta så- dana frågor som regleras i 16 kap. 1 5 plan- och bygglagen.

62 & Regeringen får meddela föreskrifter om begränsning i rätten för den som anlitas som brandsyneförrättare att driva eller annars ta befattning med näringsverksamhet som gäller handel med brand- eller livräddnings- redskap eller meddelande av försäkringar som har samband med brand.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande enligt 8 kap. 7 5 första stycket 3 regeringsformen att meddela föreskrifter om begränsning i rätten att bedri- va näringsverksamhet. Bemyndigandet överensstämmer med bemyndigan- det i 27 5 första stycket andra meningen brandlagen.

Rt'iddningstjänst under krig m. m.

63 & Under krig och när det annars råder civilförsvarsberedskap skall räddningsnämndens uppgifter övertas av kommunstyrelsen och räddnings- kårens uppgifter övertas av civilförsvarsorganisationen i kommunen.

Paragrafen har ingen motsvarighet i brandlagen eller i kommitténs för— slag och innehåller föreskrifter om räddningsnämndens och räddningskå- rens uppgifter under civilförsvarsberedskap. En redogörelse för bakgrun- den till paragrafen lämnas i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7).

64 & Är riket i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig. får regeringen meddela sådana från denna lag avVikandc föreskrifter som är av betydelse för totalförsvaret eller som behövs för att nödvändig räddningstjänst i övrigt skall kunna genomföras.

Paragrafen har ingen motsvarighet i brandlagen. atomskyddslagen eller kommitténs förslag.

• Sida 97
•  Original

Bestämmelsen utgör ett sådant bemyndigande som enligt 13 kap. 6å regeringsformen är en förutsättning för att regeringen skall kunna utfärda föreskrifter med avvikelse från lagen under krig och liknande förhållanden. Syftet med sådana föreskrifter skall vara att underlätta totalförsvarets verksamhet och att anpassa räddningstjänsten till dessa förhållanden. Re- geringen kan utfärda de nödvändiga föreskrifterna redan Linder fredstid men göra tillämpningen av dem beroende av ett särskilt beslut av regering- en som får fattas först när krissituationen föreligger.

Ikraftträdande m. m.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1987. Genom lagen upphävs l . brandlagen (1974: 80).

2. brandstadgan ( 1962: 91).

3. lagen (1960: 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m.

Kommun skall senast den 1 januari 1988 ha antagit räddningstjänstplan. Intill dess räddningstjänstplanen har antagits skall den kommunala brand- ordningen gälla.

Vad som föreskrivs om brandchefi lag eller annan författning skall i stället gälla räddningsnämnd.

Om det i lag eller annan författning hänvisas till någon av de gamla lagarna eller brandstadgan eller till en föreskrift i dessa som har ersatts genom en föreskrift i den nya lagen, tillämpas i stället den nya lagen eller den nya föreskriften.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den I januari 1987. Några särskilda övergångsregler har inte ansetts erforderliga annat än beträffande bestämmelserna om räddningstjänstplaner.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (19661413) om vapenfri tjänst 19.5 Befogenhet att meddela vapenfri tjänstepliktig tillrättavisning till- kommer hos staten eller hos kommun anställd civilförsvars-. räddnings- eller arbetsehefi fråga om underställd personal. Med kommuner likställs landstingskommuner. kommunalförbund. församlingar. kyrkliga samfäl- ligheter och allmänna försäkringskassor.

Innan någon meddelar tillrättavisning. skall han vid förhör med den felande lämna denne tillfälle att förklara sig.

I paragrafens första stycke har uttrycket "brandchef ' bytts ut mot uttrycket "räddningschef'. Denna ändring föranleds av den nya termino- logi som införs genom räddningstjänstlagen.

Andra stycket ändras ej.

• Sida 98
•  Original

4.3. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

16 kap. 15 & Den som genom oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom föranleder onödig säkerhetsåtgärd. dömes för falskt larm till böter eller fängelse i högst två år.

Den som genom missbruk av larm. nödsignal eller annan liknande anord- ning föranleder onödig utryckning av polis. räddningskår. ambulans. mili- tär. sjöräddning eller annat organ för allmän bevakningstjänst. dömes för missbruk av larmanordning till böter.

Första stycket ändras ej. 1 andra stycket har ordet "räddningskår" ersatt ordet "brandkår". Ändringen är en följd av den nya terminologi som införs genom 13 å räddningstjänstlagen.

4.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:]66) om ändring i luftfartslagen (19571297)

11 kap. lå Bestämmelser om flygräddningstjänst finns i räddningstjänstlagen (0000: 000) .

Ett luftfartygs ägare eller innehavare och de som tjänstgör på luftfartyg eller vid flygplatser eller andra anläggningar för luftfarten är skyldiga att delta i flygräddningstjänsten. Regeringen meddelar bestämmelser om er- sättning av allmänna medel för deltagandet. I fråga om ersättning vid personskador gäller lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977: 266) om statlig ersättning vid ideell skada.

Ändringen if()"rsta stycket är en följd av att bestämmelser om flygrädd- ningstjänst tas in i räddningstjänstlagen. Andra stycket ändras ej.

4.5. Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1977z265) om statligt personskadeskydd

] 5 Denna lag gäller ersättning av staten vid personskada och tillämpas pa

|. den som fullgör tjänstgöring eller genomgår utbildning eller inskriv- ningsprövning enligt värnpliktslagen (1941:967). lagen (19661413) om va- pcnfri tjänst, civilförsvarslagen (1960: 74). 6 5 lagen (1981 : 292) om tjänste- plikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m. m.eller lagen ( 1984: 272) om skyldighet för civilförsvarspliktiga att tjänstgöra utan- för civilförsvaret.

2. den som medverkar i räddningstjänst eller i övning med räddningskår enligt räddningstjänstlagen (0000z000) eller i räddningstjänst enligt 11 kap. 1 & andra stycket luftfartslagen (1957: 297).

3. den som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt. i ett hem som avses i 12 & lagen (1980z621) med särskilda bestämmelser om vård av unga. i ett hem som avses i 11 ålagen ( 1981: 1243) om vård av missbrukare

• Sida 99
•  Original

i vissa fall samt den som är häktad eller anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.

Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även på den som frivilligt deltager i verksamhet inom totalförsvaret eller i annat fall än som avses i första stycket deltager i verksamhet för att avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön.

Ändringen iförsta stycket föranleds av räddningstjänstlagen. Andra stycket ändras ej.

6. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

• Sida 100
•  Original

Bilaga ]

Sammanfattning av räddningstjänstkommitténs slutbetänkande med författningsförslag

Ökad sårbarhet — men bättre kontroll över utveck- lingen

Det moderna samhällets utveckling har i hög grad präglats av de snabba tekniska framstegen och av den starka urbaniseringen. Utvecklingen har haft mycket gott med sig framför allt materiellt sett. Samtidigt har (len lett till ett allt sårbarare samhälle. Sårbarheten har ökat kraven på skydd för människor. egendom och miljö mot olyckor och deras verkningar.

Kommittén har för sin bedömning av de framtida förändringarna av antalet olyckor och av skadornas omfattning vägt samman olika faktorer i den tekniska och sociala utvecklingen. Samhällsstrukturen — inte minst industriproduktioncn och transportapparaten — kommer sannolikt även i fortsättningen att bli mer komplicerad. Små störningar kommer att i ökad grad kunna lamslå även mycket stora enheter. Men den tekniska och delar av den sociala utvecklingen leder också till ökade möjligheter att kontrollera skeendet. Att den enskilde själv kan göra mycket för att minska hotet om fler och större olyckor blir allt fler medvetna om.

En väsentlig förbättring i utvecklingen av antalet olyckor och av skadorna ' är enligt kommitténs bedömning möjlig att uppnå. En sådan utveckling förutsätter en effektiv räddningstjänst och förebyggande verksamhet som kan anpassas till förändringarna i samhället. Genom ökade möjligheter för räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten att mobilisera lämpliga resurser som finns på olika håll i samhället går det att i hög grad minska de skador som annars kan leda till stora förluster för enskilda och för samhället.

Delat kommunalt och statligt huvudmannaskap för ' räddningstjänsten

Kommittén föreslog i principbetänkandet (SOU 1981182) Samhällets rädd- ningstjänst att den räddningstjänst som regleras i brandlagen (1974180) även i fortsättningen skall vara en uppgift för kommunerna. Enligt kommitténs förslag skall staten liksom hittills svara för åtgärder som gäller fjällräddnings- tjänst. flygräddningStjänst. sjöräddningstjänst. bekämpning av olja och kemikalier till havs och i vissa andra vatten och slutligen räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanläggningar.

• Sida 101
•  Original

Remissinstanserna har nästan ("överlag instämt i kommitténs förslag till delat kommunalt och statligt huvudmannaskap för räddningstjänsten. Kommittén ser ingen anledning att fränga de tidigare slutsatserna. En samordning av den kommunala räddningstjänsten skall ske i länen i regi av länsstyrelserna och på central nivå av det föreslagna nya räddningstjänst- verket. Ett viktigt led i utvecklingen av den kommunala ri'iddningstjänsten . är. som kommittén föreslär. att de förtroendevalda i den kommunala räddningsm'z'mnden — för närvarande brandstyrelsen — fär ett ökat inflytande över planeringen av räddningstjänsten och över de förebyggande atgärderna mot brand. .

Kommittén föreslär att uttrycket kommunal räddningstjänst skall använ- das för den räddningsverksamhet som kommunerna i fortst'ittningen skall svara för. De övriga räddningsåtgärderna anser kommitten skall samman- fattas under begreppet statlig räddningstjänst. Uttrycken kommunal rädd— ningstjänst och statlig rz'iu'a'ttingrtjänsr ersätter de hittills brukade termerna allmän räddningstjänst och särskild rz'iddningstjänst.

Den uppdelning av ansvaret för räddningstjänsten mellan olika huvudmän som komittén föreslår kräver ett fungerande samordningsarbete. Behovet av samordning är särskilt stort pä det statliga omrädet där ansvaret även i fortsättningen kommer att ligga pä flera olika myndigheter. För en effektiv samordning behövs det åtskilliga organisatoriska åtgärder — bl a ett regionalt samarbete mellan kommuner. Det bör också bildas ett centralt statligt räddningstjänstverk av i första hand civilförsvarsstyrelsen och statens brandnämnd. .

En viktig förutsättning för en effektiv samordning är vidare att de olika slagen av räddningsorgan grundar sin verksamhet på bestämmelser som är mer enhetliga än de nuvarande reglerna. Bestämmelserna bör också förenklas. Kommittén föreslår en lugxti/irting am mm/iä/Ictx räddningstjänst som reglerar både den kommunala och statliga räddningstjänsten — och inom den statliga räddningstjänsten samtliga former av räddningstjänst. dvs fjällräddningstjänsten, flygräddningstjänsten. sjöräddningstjänsten (även olje- och kemikaliebekämpningen) och räddningstjänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar. Lagstiftningen skall göra det möjligt för räddnings- tjänsten atti ökad utsträckning använda .de resurser som finns pä olika håll i samhället.

Nya uppgifter för den kommunala räddningstjänsten

Kommittén anser att den kommunala räddningstjänstens nuvarande skyldig- heter att ingripa skall utgöra basen även i en framtida kommunal räddningstjänst. Den väsentligaste delen av verksamheten skall således vara åtgärder som syftar till att räddningsorganen skall ingripa vid brand. olje- eller kemikalieutflöde, oväder, ras. översvämning eller annan liknande olyckshändelse. Liksom hittills skall räddningstjänstcns väsentligaste uppgift vara att i dessa situationer rädda människoliv och att i övrigt ingripa vid fara för människors hälsa. Räddningsorganen skall vidare vara skyldiga att avvärja eller begränsa skador på djur och egendom eller i miljön.

Enligt kommitténs bedömning finns det emellertid skäl att också utöka den kommunala räda'ning.:tjänstens uppgifter. De kommunala räddningsorganen

IO]

• Sida 102
•  Original

skall enligt förslaget få ett ansvar även för att hindra eller begränsa de skador som kan uppkomma i samband med allvarliga störningar i viktiga samhälls- funktioner. Sådana störningar kan förekomma i samband med svåra snöoväder. omfattande skyfall, långvariga elavbrott eller liknande händel- ser. Räddningstjänstkommittén anser vidare att den kommunala räddnings- tjänsten skall ha skyldighet att ingripa inte bara som nu när en olycka har inträffat eller kan befaras vara omedelbart förestående utan på ett ännu tidigare stadium. Det skall enligt förslaget ske redan när det är fara för en olyckshändelse eller en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner. Kommittén föreslär också att de kommunala räddningsorganen skall få till uppgift att underrätta ägare eller innehavare av den egendom som räddningsinsatsen har avsett om behovet av olika åtgärder efter räddnings- arbetet — dvs restvärdeskydd, tillsyn, bevakning. återställning eller sane- ring.

Den kommunala räddningstjänsten bör vidare överta en del arbetsuppgif- ter från den statliga räddningstjänsten eller få nya uppgifter i anslutning till andra huvudmäns ansvar inom räddningstjänsten och sjuktransportverksam- heten. Kommitténs förslag till utökade uppgifter innebär följande för de kommunala räddningsorganen:

Utökat samarbete med polisen i fjällräddningstjänsten; El Samordning med brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser,- E Ansvar för sjöräddningstjänst i vattenområde i hamn, i andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren och i andra vattendrag; Utförande av transporter av skadade och sjuka i terrängen inom ramen för sjukvårdshuvudmännens planerings- och samordningsansvar.

Storleken på den kommunala räddningstjänstens styrkor

Kommittén bedömer att den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap i allmänhet är tillräckligt stora. Rationaliseringar kan komma att leda till minskningar av personalen på en del orter. Samtidigt kommer resurserna på andra håll att behöva kompletteras. Emellertid är de ekonomiska förutsättningarna för en utbyggnad av den kommunala verk- samheten under de närmaste åren mycket begränsade. En utveckling av räddningstjänstens beredskap kommer framför allt att kunna ske genom en samverkan mellan kommuner och genom ökat utnyttjande av de olika resurser i samhället som förstärker de egna styrkorna — tex industribrand- kårerna. de militära förbandens räddningsresurser. civilförsvarspersonal och vapenfria tjänstepliktiga (vtp) som utbildas för räddningstjänst.

För närvarande finns det inga regler för beräkning av storleken på den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap. De senast tillämpade riktlinjerna är från år 1965. Sedan dess har både förhållandena i samhället och räddningstjänstens uppgifter förändrats. Statens brandnämnd har utarbetat ett förslag till riktlinjer för den kommunala räddningstjänstens dimensionering anpassat till dessa nya förutsättningar. Numera bedriver även styrelsen för svensk brandforskning (Brandforsk) ett arbete avsett att

• Sida 103
•  Original

resultera i modeller för beräkning av storleken på räddningstjänstens styrkor i beredskap. Regeringen har överlämnat brandnämndcns förslag till kom- mitten och uppdragit åt kommittén att utarbeta ett förslag i dimensione- ringsfrågan. .

Som utgångspunkt för sina överväganden konstaterar kommittén att styrkornas storlek inte är det enda som har betydelse för effektiviteten. Resultatet av räddningsarbetet är en kombination av vad personalen presterar med sin utbildning och sina erfarenheter. arbetsledningcns förmåga att organisera insatserna och Utrustningens tekniska kapacitet. Stora förbättringar kommer sannolikt även i fortsättningen att ske i dessa avseenden. Kommittén anser att det är naturligt att kommunerna avvaktar Brandforsks nyligen påbörjade arbete för bedömning av räddningstjänstens effektivitet, innan de tillsammans med de statliga tillsynsorganen tar ställning till en så detaljerad modell för bedömning av styrkornas storlek som brandnämndcns förslag utgör.

Emellertid bör det i avvaktan på resultatet av Brandförsks arbete finnas något slag av rekommendationer för dimensioneringen. Kommittén föreslår att några av grundelementen i brandnämndcns modell skall antas som allmänna råd. Det bör för det första gälla storleken på de insatstider som tillämpas för olika slag av bebyggelse. För det andra bör råden innehålla beskrivningar av vad s k typstyrkor kan uträtta vid olika slag av olyckshän- delser. Det är särskilt viktigt att de delar av förslaget som gäller räddningspersonalens egen säkerhet beaktas vid dimensioneringen — framför allt gäller det behovet av personal vid rökdykarinsatser. Kommittén föreslår vidare att de allmänna råden till kommunerna kompletteras med en cxcmpelsamling som visar hur kommuner av olika slag och med varierande Slag av risker har dimensionerat sina räddningsstyrkor.

Teknisk standardisering och gemensamma inköp av materiel

När flera räddningsorgan samverkar vid en räddningsinsats är det självfallet av stor betydelse för effektiviteten att utrustningen är enhetlig. Ökad enhetlighet genom samlade inköp gör det också möjligt att hålla nere anskaffningskostnaderna.

Samarbetet mellan kommunerna i räddningsregioner och mellan kom- munernas räddningstjänst och andra organ kommer att få betydelse för strävandena efter en enhetligare utrustning. Den av statsmakterna beslutade kommunanknutna civilförsvarsverksamheten öppnar stora möjligheter till samutnyttjande av statliga och kommunala materiella resurser. Kommittén anser det nödvändigt att de planerade nyanskaffningarna av utrustning för civilförsvaret sker med inriktning på både krigsräddningstjänstens och fredsräddningstjänstens behov.

Flera projekt inom Sveriges mekanstandardisering— en organisation inom Standardiseringskommissionen i Sverige — och vid styrelsen för teknisk utveckling (STU) skapar en stor del av de rent tekniska förutsättningarna för en ökad enhetlighet. Utveckling pågår i nära samarbete med kommunerna av bl a ett basfordon för räddningstjänsten (BASTU 86) och av teknik och utrustning för olje- och kemikaliebekämpning till sjöss (TOBOS 85).

• Sida 104
•  Original

Aktivtsamarbete mellan kommuner i räddningsre- gioner

Ett väsentligt utökat samarbete mellan kommuner i räddningsregioner är enligt kommitténs bedömning en av de viktigaste åtgärderna för en effektivare räddningstjänst. Genom en utvecklad kommunal samverkan blir det möjligt att utan egentligt ökade kostnader göra verksamheten rationel- lare. Samarbetet skall kunna omfatta ledningsorganisationen. styrkorna i beredskap. de materiella resurserna, utbildningen. övningsverksamheten, planläggningen och t ex de förebyggande åtgärderna mot olyckor. För en del kommuner bör det vara möjligt att enligt mönster från nägra av de nuvarande regionerna bygga upp en gemensam räddningsorganisation under enhetlig ledning.

l principbetänkandet föreslog kommittén en indelning av landet i räddningsregioner. Svenska kommunförbundets styrelse har med utgångs- punkt i detta förslag gett sina länsavdelningar i uppdrag att initiera överläggningar mellan kommunerna så att det genom frivilliga överenskom- melser senast den I juli 1984 kan bildas ett rikstäckande system med räddningsregioner. Avsikten är att regionerna skall vara desamma för räddningsorganisationen i fred och i krig.

En lägesrapport hösten 1983 från arbetet med regionindelningen visar att överläggningarna i de allra flesta länen sannolikt kommer att resultera i överenskommelser mellan kommunerna inom den utsatta tiden. Problem med avgränsningen föreligger enligt rapporten huvudsakligen endast i Malmöhus län och i Göteborgs och Bohus län samt i en del områden där det fordras ett samarbete över länsgränserna.

Kommittén anser att det är av stort värde att kommunerna så långt möjligt själva kan besluta om regionavgränsningen. För de sannolikt få fall där sådana överenskommelser inte kan ske inorn rimlig tid föreslår kommittén att regeringen på förslag av länsstyrelsen skall besluta om regioner. Detta skall kunna ske också när det är uppenbart att kommunerna genom en olämplig regionavgränsning inte tar tillvara alla möjligheter till samarbete eller när avgränsningen kommer att försvåra en samverkan mellan kommu- nala och statliga räddningsorgan.

Statlig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten

Den statliga tillsynen över den kommunala räddningstjänsten bör utformas enligt de allmänna riktlinjer för statlig tillsyn över kommunal verksamhet som statsmakterna har beslutat om. Det innebär en ökad handlingsfrihet för kommunerna. Inom räddningstjänsten har den statliga tillsynen efter hand utvecklats i denna riktning. Det förekommer för närvarande ett omfattande utbyte av erfarenheter och synpunkter mellan statliga och kommunala organ i räddningstjänsten. De kommunala räddningsorganen vänder sig i stor utsträckning till de statliga myndigheterna — länsstyrelserna och statens brandnämnd — för att få vägledning i olika frågor.

Kommittén anser att de statliga tillsynsorganens genomgång av den kommunala räddningstjänstens organisation och planering skall kunna resultera i råd eller rekommendationer. Föreskrifter fordras endast för

• Sida 105
•  Original

reglering av ersättning till enskilda som tillfälligt har deltagit i räddnings- tjänsten och för fastställande av den behörighet som skall krävas av en räddningsledare eller brandsyneförrättare.

Kommittén föreslår att kommunerna inte längre skall behöva underställa länsstyrelsen kommunala beslut om räddningstjänstardning ( för närvarande brandordning). Enligt kommitténs förslag skall kommunen emellertid samråda med bl a länsstyrelsen om innehållet i planerade beslut om räddningstjänstordningen. För de fall där länsstyrelsen bedömer att rädd- ningstjänstordningen har allvarliga brister föreslår kommittén att länsstyrel- sen skall kunna begära att regeringen prövar frågan. Regeringen skall vid denna prövning ha möjlighet att om särskilda skäl föreligger besluta om räddningstjänstordning för en kommun.

Den statliga räddningstjänstens uppgifter och orga- nisation

Den statliga räddningstjänstens uppgifter skall enligt kommitténs förslag även i fortsättningen vara uppdelade mellan olika statliga myndigheter. Genom uppdelningen är det möjligt att ta tillvara kunnande och utnyttja befintliga resurser hos flera olika myndigheter och andra samverkande organ. Behovet av samordning mellan de olika organen kommer även i framtiden att vara mycket stort. Kommitténs förslag till åtgärder inom den statliga räddningstjänsten syftar framför allt till att underlätta denna samordning. '

Hällräddningstjänsten skall liksom hittills vara en uppgift för polisen. Polisen svarar för insatsen till dess den försvunne överlämnas till annat organ som utför transporten tex från farbar väg till sjukhus. Fjällräddning innehåller enligt kommitténs sätt att se ett omfattande moment av efterforskning. Kommittén anser att det måste klargöras att det inte alltid fordras en insats av fjällräddningstjänsten, t ex vid sjukdomsfall i fjällområ- det där den enskilde själv kan larma och uppge hämtningsplatsen. Enligt kommitténs bedömning är det nödvändigt med en ökad samordning mellan fjällräddningstjänsten och den kommunala räddningstjänsten.

Inom flygräddningstjänsten föreslår kommittén att luftfartsverket skall svara för efterforskning av ett saknat eller havererat flygplan. Luftfartsverket skall också svara för undsättning av människor och begränsning av skada på egendom till havs. i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Åtgärder som vidtas på haveriplatsen skall enligt kommitténs mening vara kommunal räddningstjänst, om haveriet har skett i andra vatten. i vattenområde i hamn eller på land. Vid nedslag till havs, i kustvattnen eller de stora insjöarna är det naturligt att sjöräddningsorganen medverkar i både efterforskning och undsättning. Sjöräddningscentralen blir i sådana fall räddningsundercentral till flygräddningscentralen.

Kommittén anser att kommunerna i ökad utsträckning bör samordna räddningstjänsten med brand- och räddningstjänsten vid luftfartsverkets 14 flygplatser. I de fall där det visar sig att förutsättningarna är goda bör kommunerna överta driften av räddningstjänsten vid flygplatserna. Ett samutnyttjande av de gemensamma resurserna syftar till att höja effektivi-

• Sida 106
•  Original

teten och hålla nere de samlade kostnaderna för kommunerna och luftfartsverket.

För sjöräddningstjänstens del föreslår kommittén ett nytt och enhetligt räddningsbegrepp. Sjöräddningstjänstcn skall omfatta åtgärder för efter- forskning och undsättning av människor som är eller kan befaras vara i sjönöd. Sjöräddningsorganen skall också bekämpa skador till följd av utflöden av olja eller kemikalier till sjöss och så långt möjligt med hänsyn till resurserna även rädda egendom till sjöss.

Det statliga sjöräddningsansvaret skall enligt kommitténs förslag omfatta räddningsåtgärder till havs. i kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren. Räddningsåtgärderi övriga vatten och i vattenområde i hamn skall vara en uppgift för den kommunala räddningstjänsten.

Kommittén föreslår att den nya sjö- och kustbevakningsmyndighet som för närvarande planeras skall svara för den statliga sjöräddningen. Polisen, försvaret, luftfartsverket och Sjöräddningssällskapet hör till de organ som även i fortsättningen skall delta med sina resurser. Den nya myndigheten bör ha både ett administrativt samordningsansvar och ett operativt ledningsan- svar. Ansvaret är för närvarande begränsat till administrativ samordning, men i praktiken sker även en viss operativ ledning.

Räddningsljänsten vid olyckor i kärnkraftsanläggningar har nyligen setts över. Statsmakterna har beslutat om en ökad beredskap med bl a effektivare alarmering och ledning. Kommittén föreslår inga förändringari ansvar eller uppgifter men framhåller att länsstyrelserna bör använda kommunal räddningsledningspersonal för den beredskap som länsstyrelserna skall hålla.

S juktransportverksamheten

Sjukvårdshuvudmännen skall enligt kommitténs förslag svara för vägbundna sjuktransporter men dessutom ha planerings- och samordningsansvar för akuta sjuktransporter i luften, på sjön (sjuktransporter från fartyg föreslås ingå i sjöräddningstjänsten) och i terrängen. Kommittén föreslår att sjukvårdshuvudmän nen för insatser i luften och till sjöss utan kostnad skall få disponera statliga resurser som är lämpliga. bl a helikoptrar. fartyg och båtar. Sjuktransporter i terrängen bör i stor utsträckning kunna ske med den kommunala räddningstjänstens resurser. Den plan för sjuktransportverk- samheten i varje sjukvårdsområde som kommittén föreslår att Sjukvårdshu- vudmannen skall utarbeta kommer att visa hur de olika resurserna kan användas och vilka samordningsåtgärder som ett effektivt utnyttjande fordrar. '

• Sida 107
•  Original

Effektivare alarmeringsverksamhet

Samarbetet mellan staten. kommunerna och sjukvårdshuvudmännen i SOS Alarmerings regionala larmcentraler är ett exempel på det samutnyttjande av resurser i räddningstjänsten som kommittén anser vara grundläggande för effektiviteten. Samtliga planerade 19 larmcentraler är nu i drift. Fortfarande står emellertid 22 kommuner i landet utanför samarbetet. Kommittén anser att det för samordningen av räddningsarbetet i samband med främst större olyckor och med hänsyn till kostnaderna för verksamheten är viktigt att samtliga kommuner kommer med i samarbetet.

Flera av larmcentralerna har haft omfattande startsvårigheter. Framför allt gäller det centralcrna i storstadsområdena. Problemen har berott både på tekniska brister och på otillräckliga erfarenheter hos alarmeringspersonalen. Kommittén anser det viktigt att SOS Alarmering fortlöpande överväger vilka åtgärder som kan vidtas när det gäller bl a det tekniska utvecklingsarbetet. upphandlingen och utbildningen av personalen för att verksamheten skall fungera effektivt.

Televerket utövar för närvarande det statliga ägarinflytandet i SOS Alarmering. För att behovet av samordning i räddningstjänsten i ökad utsträckning skall kunna tillgodoses anser kommittén att det centrala räddningstjänstverket skall svara för det statliga ägarinflytandet.

Kommittén föreslår att frågan om en samordning av verksamheten vid främst flyg- och sjöräddningscemralema skall utredas ytterligare. I det sammanhanget skall även frågan om ett centralt uppgiftsförråd för samhäl- lets räddningstjänst behandlas.

Flera organ som förstärker räddningstjänsten

En effektivare räddningstjänst fordrar en väsentligt utökad medverkan från de statliga och andra organ som har lämpliga resurser för att kunna delta i räddningsinsatser. framför allt D Polisen; D Civilförsvaret; L'l Militära försvaret; D SJ:

SMHI; Sveriges Radio; och

Frivilligorganisationerna.

CDE

En utökad medverkan från dessa organ fordrar betydligt bättre förberedelser än som hittills i allmänhet har genomförts. Kommittén föreslår en rad olika åtgärder som skall göra det möjligt för de redovisade organen att fungera bättre i samarbetet med räddningsorganen. Samtliga statliga och kommunala myndigheter skall vara skyldiga att medverka i räddningstjänsten om inte förhållandena i den egna verksamheten oundgängligen hindrar det.

Prop. 1985/86: 170

• Sida 108
•  Original

Ökade krav på skyddsåtgärder hos industrier och andra företag

Företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet skall enligt kommitténs förslag kunna åläggas att hälla egen beredskap med personal och utrustning för räddningsåtgärder. En sådan skyldighet skall också kunna åläggas den som äger eller innehar en anläggning där det finns stora risker för brand och där det är vanligt att många människor uppehåller sig. Till sådana anläggningar räknar kommittén hotell. restauranger. stora kontor. varulager och samlingslokaler av olika slag.

Kraven på beredskap med personal kan innebära att en del av de anställda får en grundligare skyddsutbildning än personalen i övrigt, att de i förväg har tilldelats olika uppgifter i samband med tex en brand och att de också förfogar över en viss personlig skyddsutrustning. Vid många av dessa anläggningar kan företagen sannolikt samordna åtgärderna med verksamhe- ten inom de verkskydd som de enligt civilförsvarslagstiftningen är skyldiga att hålla. Civilförsvarsstyrelsen utarbetar för närvarande ett förslag till ny verkskyddsplikt som innebär att fler typer av företag än enligt nuvarande bestämmelser kan bli skyldiga att organisera verkskydd.

Förebyggande åtgärder mot olyckor

Förebyggande verksamhet mot bränder är det första huvudområdet i kommitténs överväganden om vilka åtgärder som kan vidtas för att olyckor över huvud taget inte skall uppstå och för att verkningarna i övriga fall skall kunna begränsas. Kommittén anser att brandsäkerhetskraven i ökad utsträckning bör beaktas i samhällsplaneringen. framför allt vid projektering och uppförande av byggnader och olika anläggningar. Kommittén föreslår att brandsyneförfarandet skall göras effektivare. Genom att räddningtjänst- verket får befogenheter att utfärda föreskrifter för brandtåligheten i material som används i lös inredning i offentliga miljöer blir det lättare än för närvarande att vid brandsyn kontrollera inredningen i sådana miljöer.

Beslutsordningen i samband med förelägganden och förbud skall bli effektivare genom att kommunen får möjligheter att sätta ut vite. För närvarande sker detta genom beslut av länsstyrelsen. Genom att ansvaret för de förebyggande åtgärderna mot bränder läggs på den förtroendevalda räddningsnämnden i kommunen ökar förutsättningarna för att ärendena skall bli allsidigt belysta och för att verksamheten skall få de resurser som fordras. Kommitténs förslag om en förändrad inriktning av sotningsverk- samheten, som i ökad utsträckning skall omfatta även energispartekniska åtgärder, får på sikt betydelse också för brandskyddet.

Det andra huvudområdet i kommitténs förslag till förebyggande åtgärder mot olyckor gäller landrransporter av farligt gods. Kommittén föreslår en utveckling av systemet för vägvalsstyrning genom förbud mot transporter av farligt gods på vissa vägar eller inom vissa områden. En effektivare påverkan av Vägvalet innebär att räddningstjänstens planering beaktas i större utsträckning än hittills. Länsstyrelserna skall enligt förslaget åläggas att i

• Sida 109
•  Original

samarbete med kommunerna utarbeta länsövergripande planer för vägvals- styrningen.

Planeringen skall ske med data om transportströmmarna som underlag. Kommittén föreslår ett enkelt informationssystem som gör det möjligt för de planerande organen att sammanställa uppgifter om de farligaste produkter- na. Vägvalsstyrningen fordrar en märkning av de vägar som bör användas för transporter av farligt gods. Kommittén föreslår vidare att planeringen av Vägvalsstyrningen i viss utsträckning skall omfatta även järnvägstranspor- ter.

Förebyggande åtgärder mot olyckor vidtas också på flera andra områden i syfte att motverka olyckshändelser och begränsa skador. Bestämmelser om sådana förebyggande åtgärder finns i bl a arbetsmiljölagstiftningen. bygg- nadslagstiftningen och miljöskyddslagstiftningen. Det skulle föra för långt om kommittén skulle granska och utarbeta förslag till effektivare förebyg- gande åtgärder även inom dessa områden. Kommittén anser att detta bör ske inom ramen för den samordning av samhällets förebyggande verksamhet mot olyckor som det nya centrala räddningstjänstverket skall ha ansvaret för.

Som en komplettering av den olycksförebyggande verksamheten på olika områden föreslår kommittén att en räddningsledare eller brandsyneförrät- tare får till uppgift att hos ansvariga myndigheter påtala dc brister i skyddet mot olyckor av olika slag som denne upptäcker i samband med en räddningsinsats eller en brandsyn.

Forsknings- och utvecklingsarbete

Kommittén anser det viktigt att Brandförsk fortsätter det hittills framgångs- rikt inledda forsknings- och utvecklingsarbetet inom främst brandskyddets område. Det har ett värde att alla intressenterna — staten, kommunerna, de fackliga organisationerna, försäkringsgivarna och företagen som tillverkar utrustning — är engagerade i verksamheten och deltar ekonomiskt. Kommit- tén föreslår emellertid att den statliga centrala räddningstjänstmyndigheten skall få en stark ställning i samordningen av forsknings- och utvecklingsar— betet — det gäller inte bara skyddet mot bränder utan också åtgärder mot olyckor av andra slag.

Arbetsuppgifter på lokal, regional och central nivå i den kommunala räddningstjänsten och förebyggande verksamheten

Tyngdpunkten i arbetet i den kommunala räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot bränder skall ligga på kommunal nivå. I kommunerna finns de bästa möjligheterna att bedöma behovet av räddnings- insatser och vilka resurser som dessa insatser fordrar. Kommunerna skall planera räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna — inventera risker, bedöma resursbehovet och genom bla insatsplaner förbereda räddningsstyrkorna för insatserna. Ansvaret för utbildning och övningar

• Sida 110
•  Original

skall i stor utsträckning ligga på kommunal nivå. Som har framgått föreslär kommittén att en räddningsledare eller en brandsyneförrättare får till uppgift att hos ansvariga myndigheter påtala brister i skyddet även mot andra olyckor än bränder.

Genom samarbete mellan kommuner i de föreslagna räddningsregionerna skall kommunerna emellertid kunna samutnyttja resurserna i betydligt större utsträckning än för närvarande. Samverkan kommer också att behövas mellan regioner och mellan kommunala räddningsorgan och statliga eller enskilda organ som har resurser lämpliga för räddningstjänst.

Kommittén anser att varje kommun bör ha möjligheter att själv i all väsentlig utsträckning besluta om räddningstjänstens organisation i kommu- nen. Tyngdpunkten i de statliga tillsynsorganens verksamhet bör i ännu högre grad än hittills ligga på samråd och information. Enligt kommitténs mening är det vidare angeläget att det politiskt valda kommunala organet — räddningsnämnden — får större uppgifter och befogenheter än vad brandsty- relsen för närvarande har. Räddningsnämnden skall enligt kommitténs förslag inte ha några operativa uppgifter men däremot ett ansvar för planering av räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot brand.

Länsstyrelsen skall även i fortsättningen vara regionalt statligt organ i räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten. Länsstyrelsen skall samordna kommunernas åtgärder. ge råd och lämna information. Rollen förändras till en del genom den samverkan mellan kommuner i räddnings- regioner som kommittén föreslår. Även den kommunanknutna civilförsvars- verksamheten leder till förändringar i länsstyrelsens uppgifter inom rädd- ningstjänsten. Länsstyrelsens samordningsansvar på regional nivå avser enligt förslaget både den kommunala och den statliga räddningstjänsten.

Kommittén anser att det även i fortsättningen skall finnas en regional räddningstjänstplanering på länsnivå i länsstyrelsens regi. Länsstyrelsen skall också liksom hittills kunna överta ledningen av räddningsarbetet i situationer när det fordras en samordning av resurser från flera olika samhällsorgan och enskilda. Länsstyrelsen skall i sådana situationer utse räddningsledare. Utan att överta ledningen skall länsstyrelsen vidare kunna utse räddningsledare, om den kommunala räddningstjänsten berör två eller flera räddningsregio- ner och räddningsorganen inom dessa regioner inte kommer överens om vem som skall leda räddningsarbetet i området.

Kommittén har tidigare föreslagit att det på central nivå skall bildas ett nytt centralt räddningstjänstverk av civilförsvarsstyrelsen och statens brand- nämnd. En sådan central samordning är en viktig förutsättning för genomförandet av de flesta förslagen i detta betänkande. Frågan om det nya verkets uppgifter och organisation utreds närmare av CESAM-kommittén (Kn 1982103). Räddningstjänstkommittén föreslår att även de uppgifter som sjöfartsverket svarar för när det gäller transport av farligt gods på land och till sjöss skall överföras till räddningstjänstverket.

Kommittén anser att det nya räddningstjänstverkets uppgifter skall omfatta både statlig och kommunal räddningstjänst. Strävandena att utveckla räddningstjänsten fordrar åtgärder på central nivå för G Planering av räddningstjänstens organisation och materielanskaffning så

att olika organ kan samarbeta effektivt;

HD

• Sida 111
•  Original

G Planering och ledning av den utbildning som räddningstjänstens personal behöver; D Tillsyn och samordning genom utbyte av erfarenheter mellan räddnings- organ på olika nivåer och mellan räddningsorganen och de organ som medverkar i räddningstjäns;ten El Ekonomisk reglering av vissa fragor om ersättning för medverkan i räddningstjänst.

Kommittén föreslår att räddningstjänstverket skall ha omfattande befogen- heter inom den statliga räddningstjänsten. Verket skall disponera egna medel för utbildning. övningar och planering som gäller statliga myndigheters medverkan i räddningstjänsten. Enligt kommitténs förslag skall räddnings- tjänstverket vidare kunna utfärda föreskrifter för planeringen av de olika formerna av statlig räddningstjänst. om denna planering är nödvändig för samordningen av räddningstjänsten.

Räddningstjänstverkets uppgift inom den kommunala räddningstjänsten skall vara att följa utvecklingen av planläggningen och genomförandet av verksamheten på olika håll i landet. Verket skall sammanställa erfarenheter och med ledning av dessa ta initiativ till samordningsåtgärder och ge råd eller information. Räddningstjänstverket skall vidare bl a besluta om ekonomisk ersättning till kommuner för vissa räddningstjänstkostnadcr. I den förebyg- gande verksamheten är det verkets uppgift att samordna åtgärderna — både skyddet mot bränder och de åtgärder mot olyckor av andra slag som bör vidtas.

Räddningstjänstverkets särskilda uppdrag för utveck— ling av räddningstjänsten

Kommittén har i sitt arbete i huvudsak övervägt principerna om räddnings- tjänstens och den förebyggande verksamhetens utveckling. Kommittén föreslåri betänkandet att räddningstjänstverket inom ramen för sitt löpande arbete skall utarbeta mer detaljerade förslag på olika områden och vidta åtgärdcr som förslagen syftar till.

Kommittén föreslår att räddningstjänstverket — förutom de allmänna uppgifterna att planera samordna utbilda och ivissa fall ekonomiskt reglera verksamheten — särskilt skall få 1 uppdrag att B Följa arbetet med regionindelningen och med regional samverkan mellan

kommunerna och ta initiativ till atgärder;

D Utarbeta en exempelsamling som visar hur kommunernas styrkor i beredskap är dimensionerade (arbetet bör inledas omgående av statens brandnämnd i samarbete med kommunförbundet och de fackliga organisationerna); D Följa strävandena att standardisera räddningstjänstens materiel och vid behov stimulera till åtgärder; D Se över formerna för planering av räddningstjänsten och redovisningen av resultaten; CI Följa utvecklingen av de återstående 22 kommunernas anslutning till SOS Alarmerings regionala larmcentraler och vid behov föreslå åtgärder som

• Sida 112
•  Original

underlättar användningen av de gemensamma resurserna; 3 Överväga behovet av särskilda riktlinjer för lokalradions medverkan i räddningstjänstens ledningsarbete och lägga fram förslag till åtgärder: Biträda överbefälhavaren i överväganden om hur det militära försvaret skall kunna utnyttjas bättre i den civila räddningstjänsten; L Kartlägga behovet av attförbättra SMHIs medverkan i räddningstjänsten och föreslå eventuella åtgärder: D Samordna frivilligorganisationernas planering för medverkan i räddnings- tjänsten; Ll Samordna åtgärderna på central nivå mot olyckor vid transport avfarligt gods;

Samordna centrala. regionala och lokala myndigheters förebyggande åtgärder mot olyckor; Bedöma behovet av forsknings— och utvecklingsverksamltct inom rädd- ningstjänsten och ta initiativ till de åtgärder som fordras; Samordna länsstyrelsernas handläggning av ärenden om ersättning för räddningstjänstkostnader.

Samordning av räddningstjänstens insatser vid olyckor som berör stora geografiska områden

Erfarenheten visar att problem ofta uppstår i räddningstjänsten om en olycka eller annan händelse berör stora geografiska områden. t ex ett eller flera län. I sådana situationer fordras som rcgel omfattande personella och materiella resurser. Det innebär också att ledningsarbetet blir komplicerat. Flera av förslagen i olika delar av betänkandet — t ex förslagen om en ökad samverkan mellan kommuneri räddningsregioner och om möjligheten för regeringen att förordna om att en länsstyrelse skall svara för ledning av räddningsarbete i flera län — syftar till att underlätta räddningsinsatser i geografiskt stora områden.

Kostnader och finansiering

Kommitténs förslag i betänkandet kommer att leda till en ökad effektivitet i den kommunala och statliga räddningstjänsten. Kommittén bedömer att de olika åtgärderna tillsammans kommer att resultera i att skadorna i samband med olyckor kommer att minska väsentligt. Enligt en beräkning av Svenska brandförsvarsföreningen utgjorde samhällets kostnader för skador enbart till följd av brand. för förebyggande brandskyddsåtgårder och för räddnings- tjänst i brandbekämpningssyfte under år 1980 i runt tal 6 500 milj kronor. Försäkringsgivarnas andel av beloppet beräknas ha varit 2 100 milj kronor, företagens 1600 milj kronor. kommunernas och landstingsko'mmunernas tillsammans 2000 milj kronor och statens 800 milj kronor.

För kommunerna kan de utvidgade skyldigheterna i några avseenden komma att innebära ökade kostnader för räddningstjänsten. Dessa kostna- der vägs emellertid mer än väl upp av de förbättringar i möjligheterna att utnyttja samhällets resurser som kommittén föreslår. Framför allt kommer

• Sida 113
•  Original

samordningen mellan räddningstjänsten och civilförsvaret att kunna leda till besparingar vid anskaffningen av materiel för den kommunala räddnings- tjänsten. Enskilda företags utökade skyldigheter att hålla utrustning och beredskap med personal avlastar i viss utsträckning också den kommunala räddningstjänsten.

Ekonomiska fördelar ligger vidare i kommitténs förslag till en väsentligt utbyggd samverkan mellan kommunerna i räddningsregioner och på länsnivå. Som kommittén redan har framhållit är det nödvändigt att regionsamarbetet byggs ut på ett systematiskt och offensivt sätt-. Gemensam utrustning och personal leder till besparingar. Samordnad planering och gemensam utbildnings— och övningsverksamhet kommer att kunna ge ett ekonomiskt utbyte. Möjligheterna att använda personal ur civilförsvaret för förstärkning av kommunernas räddningsorganisation innebär också stora fördelar.

För staten som har ett övergripande ansvar för människors säkerhet får kommitténs förslag inte några direkt kostnadssänkande effekter i själva räddningstjänstledet. Kommittén har tvärtom på ett fåtal punker föreslagit åtgärder som leder till något ökade kostnader. Det gäller bl a den förbättrade hclikopterberedskapen i Norrland och inrättandet av uppgiftsförrådet. För staten med dess övergripande ekonomiska ansvar är det emellertid ett mycket starkt intresse att olyckorna och verkningarna av dem kan reduceras. En effektiv räddningstjänst och brandförebyggande verksamhet utformad enligt de förslag som kommittén redovisar i betänkandet har mycket goda förutsättningar att minska antalet olyckor i samhället och skadorna som de orsakar. För de både humanitära och samhällsekonomiska vinsternas skull anser kommittén att statsmakterna bör besluta om att täcka de begränsade merutgifter för verksamheten vid några statliga organ som kommitténs förslag innebär.

”3

• Sida 114
•  Original

835. En kommun är berättigad till ersättning av statsmedel för kostnad

för .

]. räddningstjänst med anledning av utflöde av olja eller andra skadliga ämnen till havs eller i kustvattnen. Vänern. Mälaren. Göta älv. 'l'rollhätte kanal eller Södertälje kanal. ls) sanering av skada som har uppstatt till följd av utflöde som avses under 1. räddningstjänst till följd av olyckshändelse av betydande omfattning eller allvarlig stiiirning i viktiga samhällsfunktitmer eller fara därför. '#

Ersättning enligt första stycket utgar endast för den del av kostnaden som överstiger en självrisk. Självrisken beräknas enligt grunder som regeringen fastställer.

Bestämmelser om ansvar och besvär

845 Till böter döms den som l. underlåter att lämna underrättelse enligt 33 &.

• Sida 126
•  Original

Z. uppsätligen eller av oaktsamhet bryter mot 35 s. 59 & första stycket eller mot förbud mot eldning utomhus som har meddelats med stöd av 59 & första stycket eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 45. 46. 47. 41% eller 49 55.

3. uppsätligen hindrar eller försöker hindra atgärd som avses i 45. 46. 47. 48.

_tu eller 50 s*. 4. vid räddningstjänst uppsatligen bryter mot vad räddningsledare har

beslutat .

'Jt har kallats att delta i räddningstjänst eller i övning med räddningskär eller att utföra sjuktransport i anslutning till räddningstjänst och som uteblir utan giltigt skäl. b. vägrar anställd som har kallats att delta i räddningstjänst eller i övning med räddningskär eller att utföra sjuktransport i anslutning till räddnings— tjänst ledighet för deltagandet om denna har kunnat beviljas utan

(.ilägenhet.

859." En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas.

86 & Räddningsnämndens beslut enligt denna lag eller enligt förekrifter som har meddelats med stöd av lagen fär överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. l.:"insstyrelsens beslut fär överklagas hos kammarrätten genom besvär.

87 & Statlig myndighets beslut enligt 50 _s fär överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Bemyndigande

88 & Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter i fräga om räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av brand enligt denna lag. Regeringen fär överläta ät förvaltniugsmynclighet och ät kommun att meddela sadana föreskrifter.

Overgångsbestämmelser

1. Denna lag träderi kraft den . dä brandlagen ( 1974180) och lagen (l9otlz33 l ) om skyddsätgärder vid olyckor i atomanläggningar m m skall upphöra att gälla. Kontinttneriui skall ha fastställt räddningstjänstordningar före den lntill dess räddningstjänstordningar har trätt i kraft. skall IJ föreskrifterna i de kommunala bmndordningarna. sävitt avser räddnings- tjänst. gälla. . . l mal eller ärende som har anhängiggjtu'ts före ikraftträdandet tillämpas ...i äldre bestämmelse-r. Bestämmelsen i öl ä träder i kraft den Förekommer i lag eller annan t'i'ärfattning uttrycket brandchef. skall '.Jl J—

• Sida 127
•  Original

därmed avses räddningsnämnd. . Prop. 1985/86: 170 6. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift. som

har ersatts genom en bestämmelse i denna lag. tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

• Sida 128
•  Original

25. Det ankommer pa räddningschefen

1. att under räddningsnämnden utöva ledningen av kommunens räddnings- styrkor och se till att de får nödvändig övning och utbildning. att se till att i räddningstjänstt'n'dningen föreskriven beredskap upprätt- hälls. lx)

3. att biträda myndigheter och enskilda i kommunen med räd och upplysningar om räddningstjänst och atgärder till förebyggande av brand.

4. att fullgöra de övriga uppgifter. vilka enligt föreskrifter i denna förordning eller andra författningar eller enligt räddningsnäntndens beslut skall ankomma pa räddningschefen.

Räddningschefen skall pä begäran biträda vid polismyndighets utredning eller av annan myndighet inledd utredning efter en olyckshändelse eller tillbud till sädan händelse.

Så Alarmeringscentralen skall underrätta polismyndigheten_om sadana händelser som avses i 3 & lagen (O(lfltlctltltl) om samhällets räddningstjänst.

4.5 Statens räddningstjänstverk far efter samräd med berörda myndigheter meddela föreskrifter om den behörighet som skall krävas för den som tjänstgör som räddningsledare eller brandsyneft'irrz'ittare.

Sä Regeringen meddelar särskilda föreskrifter om utbildning i räddnings- tjänst och åtgärder till förebyggande av brand.

• Sida 129
•  Original

Föreskrifter om statlig räddningstjänst

Fjällräddningstjänst

65 Fjällräddningstjänsten avser fjällräddningsätgärder i fjäll eller ödemar- keri Kopparbergs. Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län. Fjällrädd- ningstjänsten avser också fjällräddningsätgärder i fjäll eller ödemarker inom ett grannlands territorium i enlighet med internationella överenskommel-

561".

7 5 För varje polisdistrikt inom vilket fjällräddningsätgärd kan bli aktuell skall upprättas en särskild platt för fjällräddningstjz'inst.

85 Plan för fjällräddningstji-inst skall fastställas av pc".)lismyndigheten och hållas tillgänglig hos vakthavande befäl i polisdistriktet. lnnan platten fastställs skall polismyndigheten inhämta yttrande från länsstyrelsen. riks- polisstyrelsen och statens räddningstjänstverk. Platten skall för kännedom tillställas statliga och kommunala organ med vilka samverkan i räddnings- tjänsten kan bli aktuell.

Flygräddningstjänst

9 5 Flygräddningstjänsten avser flygräddningsåtgärder inotn svenskt territo— rium. Flygräddningstjänsten avser också flygräddningsätgärd'er över inter— nationellt vattenområde i enlighet med internationella ("överenskommel- ser. '

105 Vid flygräddningstjänst inorn ett sädant område som avses i 2 %$ andra stycket luftfartskungörelsen (1961:558) får andra luftfartyg än svenska militära luftfartyg medverka bara med överbefälhavarcns tillstånd och pä dennes villkor. '

11 5 För flygräddningstjänsten skall finnas en räddningscentral oelt rädd— ningsundcrcentraler. Luftfartsverket beslutar om cetttralernas verksamhets- omräden och nteddelar föreskrifter om centralernas organisatitm och utrustning.

125 Vid varje tlygräddningseentral skall finnas en plan för ledningen av flygräddningstjänsten inom centralens verksamhetsomräde. Planen skall fastställas av luftfartsverket efter samråd med statens räddningstjänstverk. Den skall för kännedom tillställas statliga och kommunala organ med vilka samverkan i räddningstjänsten kan bli aktuell.

135 Luftfartsverket meddelar efter samråd med statens räddningstjänstverk och andra berörda myndigheter och organ närmare föreskrifter om organisationen i övrigt och om ledningen av flygräddningstjänsten.

145 Vid meddelande av föreskrifter om flygräddningstjänsten skall luft- fartsverket iaktta normerna i den i Chicago den 7 december 1944 avslutade

• Sida 130
•  Original

konventionen angående internationell och civil luftfart samt beakta däri angivna rekommendationer liksom normer och rekommendationer i andra av Sverige ingångna internationella överenskommelser om flygräddnings- tjänsten.

Sjöräddningstjänst

155 Sjöräddningstjänsten avser räddningsåtgärder inom svenskt sjöterrito- rium. Sådan räddningstjänst avser också räddningsåtgärder inom utländsk stats sjöterritorium och inom internationellt vattenområde i enlighet med internationella överenskommelser.

165 För sjöräddningstjänstett skall finnas räddningscetttraler och rädd- ttingsundercentralcr. Sjö- och kustbevakningstnyndigheten beslutar om eentralernas verksamhetsomräden och meddelar föreskrifter om centraler- nas organisation och utrustning.

175 Vid varje sjöräddningscentral skall finnas en plan för ledningen av räddningstjänsten inom centralens verksanthetsområde. Planen skall fast- ställas av sjö- och kustbevakningsntyndigltetcn efter samråd med statens räddningstjänstverk. Den skall för kännedom tillställas statliga, kommunala och andra organ med vilka samverkan i räddningstjänsten kan bli aktuell.

185 Sjö- och kustbevakningsmyndigheten meddelar efter samråd med statens räddningstjänstverk och andra berörda myndigheter och organ närntare föreskrifter om organisationen i övrigt och om ledningen av sjöräddningstjänsten.

195 Vid meddelande av föreskrifter om sjöräddningstjättstett som gäller åtgärder för att efterforska eller rädda människor skall sjö- och kustbevak- ningsmyndigheten iaktta bestämmelserna i bilagan till 1979 års internatio- nella konvention otn eftersökning och räddning till sjöss satnt beakta däri angivna rekommendationer liksom bestättttttelser och rekommendationer i andra av Sverige ingångna internationella överenskommelser om sjörädd- ningstjänsten.

Räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning

205 Platt enligt 32 5 lagett (()t)00:(.l00) om samhällets räddningstjänst skall upprättas av länsstyrelsen i Malmöhus län för kärnkraftverket i Barsebäck. av länsstyrelsen i Uppsala län för kärnkraftverket i Forsmark, av länsstyrelsett i Hallands län för kärnkraftverket i Ringhals. och av länsstyrelsen i Kalmar län för kärnkraftverket i Simpevarp. Vid upprättande av planerna skall samråd ske nted statens strålskyddsin- stitut. statens räddningstjänstverk och anläggningsinnehavaren.

• Sida 131
•  Original

21 5 Till lCdtting för planeringen enligt 2115 skall för vartdera kärttkraftvcr— ket i Barsebäck. Forsmark. Ringhals och Sintpevarp gälla en inre bered- skapszon och en zon för strälttingsmätning. Regeringen fastställer gränser för zonerna.

2.5 l planerna skall behandlas frågor om alarmering. information till allmänheten. utdelnittg av jodtabletter. utrytnnittg. strälttingsntättting och andra fragor av betydelse för beredskapen.

23 & Åla'lrnteringen skall förberedas så att larttt katt ges dels inom en central alarttteringszon närmast kärnkraftverket. dels inottt olika sektorer av den inte beredskapsmnen i övrigt. Gränsen för den centrala alarntetingsmnen skall förläggas på ett avstånd av mellan fem och tio kilometer från kärnkraftverket.

24å Inom den ittre beredskapsxoncn skall kontntunerna biträda länsstyrel- sen vid beredskapsplatteringen och lämna uppgifter om befolkningsförhäl- landena och andra förhållanden i kommunen av betydelse för planlägg- ning.

25 & anm indikeringszoncn skall kommunerna biträda länsstyrelsen genom att ställa personal och materiel till förfogande för att ingå i organisatitmen för mätning och inrapportering av mätresultat. Berörda landstittgskonttnuner skall biträda länsstyrelsen vid beredskapsplaneringen i den del den rör sjukvården.

26 5 Den personal hos kotttmuner och statliga myndigheter som skall biträda enligt lagen ((lt_l()t'):0()()) om samhällets räddttittgstjättst skall ges tillfälle att genomgå den utbildning och övning som behövs för uppgiften.

27 5 För forskningsreaktorn i Studsvik skall en beredskapsplan upprättas av länsstyrelsen i Södermanlands län enligt föreskrifter som meddelas av statetts strålskyddsinstitut efter samråd med statens rz'iddningstjänstverk.

Föreskrifter om försvarsmaktens medverkan m m

28 5 Ft'treskrifter ont ftftrsvarsntaktens medverkan i räddningstjänsten finns i ft'irordningen (tltlUllzllth) om ft'irsvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m m.

295 För utländskt statsfartygs eller statsluftfartygs tillträde till svensk territorium för medverkan i räddningstjänst gäller l-lä andra och tredje styckena tillträdesförordningen (19821755).

• Sida 132
•  Original

Föreskrifter om förebyggande åtgärder mot brand

305. Vid brandsyn skall undersökas

[ . om de föreskrifter som har meddelats i lag eller annan författning och som gäller brandskyddet har iakttagits. . om det finns brandfarliga felaktigheter på eller brandfarlig fast eller lös inredning i byggnader. lokaler eller anläggningar som avses i 38 5 lagen (t)(lO(l:t)0(')) om samhällets räddningstjänst. . om det fittns svårigheter för människor att snabbt utrymma byggnader, lokaler eller anläggningar som avses i 2.

4. om det i övrigt föreligger fara för brand eller svårigheter att vid brand

bekämpa denna och rädda liv eller egendom.

l-J

',»

Brandteknisk kontroll av eldstäder och andra förbränningsanordningar nt nt sker enligt bestämmelserna i lagen ((Jfltlflzflt'lö') om sotningsverksamheten.

31 5 Vid brandsytt skall föras protokoll. l protokollet skall brister och dessas beskaffenhet antecknas.

Föreskrifter om ersättning

325 Ersättning enligt 83 5 första stycket 1 och 2 lagen (()()(J('1:(.J()0) om samhällets räddningstjänst utgår endast för den del av kostnaden som överstiger 10000 kronor. Ersättning enligt 83 5 första stycket 3 samma lag utgår endast för den del av kostttaden som överstiger ett belopp som fastställs för varje särskilt fall. Om kostnaden i fall som avses i andra stycket har varit särskilt hög utgår dock ersättning även för kostnad som ntotsvarar det fastställda beloppet eller del därav.

335 Länsstyrelsen prövar frågor om ersätttting av statsmedel enligt 74 5. 755 andra stycket. 765 och 78—79 55 samt 825 lagen (O(lt')!"):t'lt.)(l) om samhällets räddningstjänst.

345 Statens räddningstjänstverk prövar frågor om crsätttting enligt 835 lagett (00001000) om samhällets räddningstjänst. I sådana fall som avses i 32 5 tredje stycket denna förordning prövar dock regeringen frågan om ersätt- ning.

Besvär

35 5 Länsstyrelsens beslut enligt 33 5 överklagas hos statens räddningstjänst- verk genom besvär. Statens räddningstjänstverks beslut i sådana ärenden får inte överklagas.

36 5 Statens räddningstjänstverks beslut enligt 34 5 överklagas till regering- en genom besvär.

rJ

• Sida 133
•  Original

Bemyndiganden Prop. [985/86: 170

375 Statens räddningstjänstverk meddelar efter salnräd med konsument- verket. statens planvcrk och statens prm'ningsanstalt föreskrifter enligt ot) 5 lagen (t)(l(l():()(.lt)) om samhällets räddningstjänst.

385 Statens räddningstjänstverk meddelar fifvreskrifter enligt 67 och 74 55 lagen (()tltlt):tltlt)) om samhällets räddningstjänst.

395 Ytterligare föreskrifter för verkställighet av lagen (t)()t)(l:t)()()) om samhällets räddningstjänst och denna förordning meddelas efter samräd med statens räddningstjänstverk av rikspolisstyrelsen för fjällräddningstjänsten. av luftfartsverket för flygräddningstjänsten och för räddningstjänsten vid godkända flygplatser. av sjö- och kustbevakningsmyndigheten för sjörädd- ningstjänsten och av statens strälskyddsinstitut för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.

Denna förordning träder i kraft den . dä förordningen ( 1981 1540) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar in m upphör att gälla.

• Sida 134
•  Original

35. Med sotning avses i denna lag sädan rengöring av

1. eldstad eller annan fast förbränningsanordning. som inte är inrättad för eldning uteslutande med gas.

2. rökkanal tillhörande objekt som sägs i 1.

3. imkanal. som syftar till att förhindra att brand kan uppkomma ioch spridas från sädant

objekt.

4 5 Varje ägare eller innehavare av byggnad eller annan anläggning med objekt som sägs i 3 5 är skyldig att vidta de åtgärder som behövs för att hindra att brand kan uppkomma i och spridas från sådant objekt.

Bestämmelser om kommunens sotningsverksamhet

55 Kommunens räddningsnämnd svarar för sotningsverksamheten i kom- munen enligt denna lag. i den mån annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap 145 kommunallagen (1977zl79). Om räddningsnämnd finns bestämmelser i lagen ((")(101000) om samhällets räddningstjänst.

65 I kommunen skall finnas ett eller flera sotningsdistrikt. ] varje sotningsdistrikt skall finnas en skt.)rstensfejarn1ästare.

75 I kommunen skall sotning ske regelbundet på det sätt och med de tidsmellanrum som räddningsnämnden bestämmer. Tiden från en sotning till nästa sotning får dock inte vara längre än två år.

|37

• Sida 138
•  Original

8 5 I samband med sotning skall brandteknisk kontroll ske av objekt som sägs i 35 samt av skorsten och tak med därtill hörande byggnadsdelar.

Även i annat fall än som sägs i första stycket skall sådan brandteknisk kontroll verkställas om skorstensfejarmästaren, räddningschefen eller rädd— ningsnämnden finner det nödvändigt.

95 Sotning och sådan brandteknisk kontroll som sägs i 8 5 skall utföras av distriktets skorstensfejarmästare eller på hans ansvar av skorstensfejare som är anställd för att biträda honom.

Sotning får dock utföras av annan än den som sägs i första stycket om räddningsnämnden efter skorstensfejarmästarens hörande beslutar det.

Tillsvn

105 Räddningsnämnden utövar tillsynen inom kommunen över efterlevna- den av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter. lnom länet utövas tillsynen över efterlevnat'len av denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen av länsstyrelsen. Den centrala tillsynen utövas av statens räddningstjänstverk efter samråd med statens planverk och statens energiverk.

115 En tillsynsmyndighet har rätt till tillträde till byggnader, lokaler. anläggningar och områden. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran fä de upplysningar och de handlingar som behövs för tillsynen. Det åligger polismyndighet att lämna det biträde som behövs för tillsynen.

12 5 Den som utför sotning eller verkställer sädan brandteknisk kontroll som sägs i 8 5 har samma rätt till tillträde och biträde av polismyndighet som sägsi 11 5.

förelägganden och förbud

135 Räddningsnämnden far meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Nämnden fär överlämna till skorstensfejannästaren att meddela sädant föreläggande eller förbud. Nämnden kan i ett beslut om föreläggande eller förbud sätta ut vite. Frägan om utdömande av'vitc prövas av länsrätten.

.

lakttas inte ett av nämnden beslutat föreläggande får nämnden vidta åtgärden på den försumliges bekostnad.

145 lnnan ett föreläggande eller förbud enligt denna lag meddelas bör samräd ske med berörda myndigheter och organ.

155 Ett föreläggande eller förbud kan riktas mot ägare eller innehavare av berörd egendom eller mot bada. Vid meddelande av föreläggande eller förbud som avses i första stycket fär ägaren eller innehavaren av egendomen åläggas att, om hans ställning upphör. omedelbart lämna räddningsnämnden uppgift om den nye ägarens eller innehavarens namn och adress.

• Sida 139
•  Original

Ansvar och besvär

165 Den som har fått medgivande enligt 95 andra stycket att själv utföra sotning och som underlåter detta döms till böter.

175 Den som meddelar ett föreläggande eller förbud enligt denna lag får bestämma att beslutet skall gälla även om det överklagas.

185 Skorstensfejarmz'istarens och räddningsnämndens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.

195 Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Bemyndigande

20 5 Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter i fråga om sotningsverksamheten och om skorstensfejarmästares åligganden enligt denna lag samt att meddela föreskrifter om avgifter för sotnings-, undersök- nings- och besiktningsarbete som utförs av skorstensfejare.

Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet och åt kommun att besluta om föreskrifter enligt första stycket.

Övergångsbestämmelser

45. I samband med sotning enligt 7 5 lagen (tlfltltlz'tltlfl) om sotningsverksam- heten bör skorstensfejaren

1. justera för värmeproduktion avsedda fasta förbränningsanordningar med'

tillhörande eldrtingsapparater till bästa möjliga förbränningsvärden. . verkställa energisparteknisk kontroll. 3. informera fastighetsägare om brandskydds- och energisparätgärder I'J

111 |" .

Skorstensfejare bör vid sotning eller vid annat tillfälle ocksa vidta de ytterligare rengöringsinsatscr i eldstäder och andra kanalanslutna förbrän- ningsanordningar som bedöms nödvändiga från energisparsynpunkt.

5 5 Skorstensfejarmästaren skall föra förteckning över de byggnader och. andra anläggningar i sotningsdistriktet inom vilka sotning skall ske och i förteckningen anteckna verkställda förrättningar.

6 5 Vid sotning skall föras protokoll. Protokollet skall omfatta redovisning av sotningsatgärder och av resultatet av brandteknisk kontroll enligt lagen (()t_l(.l():()()U) om sotningsverksamheten. Protokollet bör omfatta även redovis- ning av uppmätta förbränningsvärden och resultatet av energisparteknisk kontroll samt innehålla förslag till eventuella energisparätgärder.

Protokollet skall tillställas fastighetsägaren eller innehavaren av byggna- den eller anläggningen samt räddningsnämnden.

• Sida 141
•  Original

75 Skorstensfejarmästaren skall på anmodan av räddningschefen, rädd- ningsnämnden eller länsstyrelsen göra de undersökningar och besiktningar av eldstäder. förbränningsanordningar. rök- och imkanaler som behövs för att utröna brandfara.

85 Upptäcker skorstensfejarmästaren vid sotning eller vid brandteknisk kontroll enligt lagen ((lt)t)():()()0) om sotningsverksamheten felaktighet eller annat missförhållande som kan utgöra fara för brand eller annan olyckshän- delse och som skorstensfejarmästaren inte får meddela föreläggande eller förbud om. skall denne omedelbart underrätta räddningschefen eller räddningsnämnden i kommunen.

9 5 Kommunen fär meddela närmare föreskrifter om sotningsverksamheten samt om Skorstensfejarmästares åligganden.

105 Kommunen beslutar om avgifter för sotnings-. undersöknings- och besiktningsarbcte som utförs av skorstensfejare.

Denna förordning träder i kraft den

• Sida 142
•  Original

7. Förslag till Förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen (1972:6()3)

Regeringen föreskriver i fråga om vägtrafikkungörelsen (l972:603)' att 148 och 169 55 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1485

Lokala trafikföreskrifter medde- las av länsstyrelsen i de fall som avses i 1475 andra stycket 4, 5, 6 eller 10—12 eller tredje stycket. Länssty- relsen meddelar också lokala trafik- föreskrifter som avser transport av farligt gods eller för sådana tävlingar som länsstyrelsen har lämnat till- stånd till enligt 1055.

Om en lokal trafikföreskrift enligt 147 5 andra stycket 6 avser reglering i samband med väghållningsarbete eller liknande arbete får den myn- dighet som har hand om väg- eller gatuhållningen närmare ange tid och plats för inskränkningen i enlighet med föreskrifter som trafiksäker- hetsverket meddelar.

Andra lokala trafikföreskrifter än som avses i första stycket meddelas av kommunen. Kan ett beslut av kommunen inte avvaktas utan olä- genhet ankommer det på polismyn- digheten att meddela föreskriften.

1 Kungörelsen omtryckt 1978: 1000.

Lokala trafikföreskrifter medde- las av länsstyrelsen i de fall som avses i 1475 andra stycket 4, 5. 6 eller 10—12 eller tredje stycket. Länssty- relsen meddelar också lokala trafik- föreskrifter som avser transport av farligt gods eller för sådana tävlingar som länsstyrelsen har lämnat till- stånd till enligt 105 5.

Det åligger länsstyrelsen att upp- rätta en plan över de begränsningari möjligheterna att transportera farligt gods som bör förekomma i länet i dess helhet. Samråd bör därvid ske med berörda kommuner.

Om en lokal trafikföreskrift enligt 147 5 andra stycket 6 avser reglering i samband med väghållningsarbete eller liknande arbete får den myn- dighet som har hand om väg- eller gatuhållningen närmare ange tid och plats för inskränkningen i enlighet med föreskrifter som trafiksäker- hetsverket meddelar.

Andra lokala trafikföreskrifter än som avses i första stycket meddelas av kommunen. Kan ett beslut av kommunen inte avvaktas utan olä- genhet ankommer det på polismyn- digheten att meddela föreskriften.

• Sida 143
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1695

Talan mot beslut av polismyndig- het enligt denna kungörelse föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot beslut av rikspolissty- relsen. trafiksäkerhetsverket, sta- tens vägverk. socialstyrelsen eller länsstyrelse enligt denna kungörelse föres hos regeringen genom be- svär.

Trafiksäkerhetsverket och statens vägverk får föra talan mot polismyn- dighets eller länsstyrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift och undantag från sädan föreskrift.

Denna förordning träder i kraft den

Talan mot beslut av polismyndig- het enligt denna kungörelse föres hos länsstyrelsen genom besvär

Talan mot beslut av rikspolissty- relsen, trafiksäkerhetsverket. sta- tens vägvcrk. socialstyrelsen eller länsstyrelse enlig denna kungörelse föres hos regeringen genom be- svär.

Trafiksäkerhetsverket och statens vägverk får föra talan mot polismyn— dighets eller länsstyrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift och undantag från sådan föreskrift.

Kommun får föra talan mot läns- styrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift som avser transport av farligt gods och undantag från sådan föreskrift.

• Sida 144
•  Original

8. Förslag tlll Prop. 1985/861170 Förordning om upphävande av brandstadgan (196291)

Regeringen föreskriver efter riksdagens hörande att brandstadgan (1962:91)' skall upphöra att gälla vid utgången av är

'9 Förslag till

Lag om ändring i luftfartslagen

(1957297)

Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 11 kap 1 5 luftfartslagen (1957z297)l skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap Om flygräddningstjänst och bärgning samt om undersökning av

luftfartsolyckor

Flygräddningstjänst

Föreskrifter angående åtgärder. då luftfartyg är saknat, förolyckat eller nödställt eller fara hotar lufttrafiken (fly-'grt'iddningstjänst). meddelas av regeringen eller. efter regeringens bemyndigande, av luftfartsverket.

Regeringen må ålägga ägare eller innehavare av luftfartyg samt dem som göra tjänst å sådant fartyg eller vid flygplats eller annan anläggning för luftfarten skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten. så ock med- dela bestämmelser om ersättning av allmänna medel för sådan medver- kan. Ifråga om ersättning vid person- skada gäller lagen (1977265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:.266) om statlig ersättning vid ideell skada.

Denna lag träder i kraft den

1 Lagen omtryckt 19791643.

15

Bestämmelser om flygräddnings- tjänst finns i lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst. '

Regeringen kan ålägga e.tt luftfar- tygs ägare eller innehavare och dem som tjänstgör på luftfartyg eller andra anläggningar för luftfarten att delta i jlygräddningstjänst. I fråga om ersättning av allmänna medel för -deltagandet finns bestämmelser i

lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.

• Sida 146
•  Original

10. Förslag till Förordning om ändring i luftfartskungörelsen (19612558)

Regeringen föreskriver i fråga om luftfartskungörelsen (19611558) dels att 78 och 114 55 skall ha nedan angivna lydelse; dels att 115, 120 och 121 55 skall upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

785

Flygsäkerhetstjänst

Luftfartsverket bestämmer i vilken omfattning och på vad sätt informa- tionstjänst för luftfarten. teletjänst, trafik/editing för luftfarten. väder- lekstjänst eller annan flygsäkerhets- tjänst skall vara anordnad. Beslut härom skall meddelas isamråd såvitt angår teletjänst med televerkct. i frå- ga om väderlekstjänst med Sveriges meteorologiska och hydrologiska in- stitut samt i förekommande fall med chefen för flygvapnet.

Då skäl äro därtill. må luftfartsver- ket uppdraga åt innehavare av allmän flygplats eller annan att ombesörja den flygsäkerhetstjänst. som med hänsyn till trafiken på flygplatsen och andra sådana förhållanden skäligen må anses kunna åläggas honom.

Särskilda trafikledningsbestäm- melser för civil luftfart inom militärt kontrollerat luftrum och på militära flygplatser meddelas av chefen för flygvapnet i samråd med luftfartsver- ket.

Tjänstgörande trafikledare skall när han får vetskap om inträffad olyckshändelse eller annan omstän- dighet, varom förntäles i 1] kap 75

Flygtrafiktjänst Luftfartsverket bestämmer hur infor- mationstjänsten och teletjänsten för luftfarten, flygtrafik/edt:ingstjänsten och vädertjänsten skall vara ordnad. Verkets beslut skall meddelas efter samråd med televerket i fråga om teletjänsten för luftfarten och med Sveriges meteorologiska och hydro- logiska institut ifråga om vädertjän- sten. Om det behövs skall verket samråda även med chefen för flyg- vapnet.

Luftfartsverket får uppdra åt inne- havaren eller någon annan att svara för flygtrafiktjänsten iden omfattning som är skälig med hänsyn till trafiken på flygplatsen och liknande omstän- digheter.

Om flygräddningstjänst finns be- stämmelser i lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst och med stöd av lagen meddelade föreskrif- ter.

• Sida 147
•  Original

Nuvarande lydelse

luftfartslagen. ofördröjligen under- rätta luftfartsinspektionen.

Föreslagen lydelse

Flygräddningstjänst' 114 5

Svensk flygräddningstjänst skall utföras icke blott inom svenskt områ- de utan även över de delar av omgi- vande hav, därflygräddaingstjänsten jämlikt öt'erenskommelse med främ-

mande stat eller eljest lämpligen bör .

ankomma å svensk myndighet.

Flvgräa'dningstjänsten ska!] äga rum utan hänseende till nationaliteten hos det luftfartyg, som ärföremål för verkstmzheten. eller hos de dårå omlmrdvarande.

Denna förordning träder i kraft den

Om ledningen och organisationen av flygrätldningstjänsten finns be- stämmelser i lagen ((l000.'()()()) om samhällets räddningstjänst och med stöd av lagen meddelade föreskrif- ter.

• Sida 148
•  Original

11. Förslag till Prop. 1985/86: 170 Förordning om upphävande av vissa författningar om ersättning för deltagande i räddningstjänst m m

Regeringen föreskriver att följande författningar skall upphöra att gälla

vid utgången av är . nämligen

1. kungörelsen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i skydds- arbete vid olyckor i atomanläggningar m m.

2. kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m m,

3. förordningen (1974:411) om ersättning för deltagande i räddningstjänst m m.

• Sida 149
•  Original

12. Förslag till Lag om ändring i lagen (1977268) om statligt personskadeskydd

linligt riksdagens beslut föreskrivs att i l ; lagen (lt—177268) om statligt personskat'leskvdd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lvl/else F'r'it'eslugen lydelse

Denna lag gäller ersättning av staten vid personskada oeh tillämpas på l - den SUI" fullgör [lillhlgöl'ing eller genomgär utbildning eller inskrivnings- prövning enligt värnpliktslagen (IQ—llzkto'l). lagen (Who:-413) om vapenfri tjänst. eiviIft'irsvarslagen l 1953ihhx).

3. deti som deltager i räddnings- tjänst eller övning med ln'utulstyrka enligt ln'undlagen (1974:.8'0). skydds- at'ltete enligt lagen t'l()()().'.i3/) om skyr/tlsätgärtler vid olyekor i atoman- lt'iggningar in in eller _/l_v_et'iiiltlttings- tjänst enligt

(thtlr7-l)

lttltlitrts/agen

eller 9 a s krigssjnkvärdslagen

2. den som deltager i räddnings- tjänst eller övning med t't'itldningskar ett/igt lagen (Ul/(l:!)l'ltl) (HH .xantlu'illets räd:lningstjänst eller utji'jr sjuktran- sporter i anslutning till rit'tldnings-

tjänsten.

lll)?"- 7.207).

3. den som är intagen för vard i kriminalvardsanstalt. ungdomsvärdssktlla.' allmän eller statsunderstödd enskild vi'irdanstalt för alkoholmisshrukare eller arhetsanstalt samt den som häktad eller anhällen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar i krimtnalvärdsanstalt. häkte eller polisarrest.

Regeringen far föreskriva att lagen skall tillämpas även pä den som frivilligt deltager i verksamhet inom totalförsvaret eller i annat fall som avses i första stycket deltager i verksamhet för att avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön.

Denna lag träder i kraft den

• Sida 150
•  Original

13. Förslag till , Prop Förordning om ändring i förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd

Regeringen föreskriver att 16 5 förordningen (1977z284) om arbetsskade- försäkring och statligt personskadeskydd skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 å

Underrättelse om skada som omfattas av statligt personskadeskydd och som visar sig under skyddstidcn skall lämnas

]. beträffande värnpliktstjänstgöring: till kompanichefen eller motsvarande befäl eller. i fråga om inskrivnings- prövning, till inskrivningschefen.

2. beträffande vapenfri tjänstgöring: till den hos vilken tjänstgöringen fullgöres eller arbetsföreständare eller. i fråga om prövning. till chefen för vapenfrinämndcns kansli.

3. beträffande civilförsvarstjänstgöring: till civilförsvarsstyrelsen eller myndighet som styrelsen bestämmer,

4. beträffande listånds- och katastrofutbildning: till chefen för biståndsutbildningsnämndens kansli,

5. beträffande räddningstjänst el- 5. beträffande räddningstjänst el- ler övning med brandstyrka: till lcr övning med räddningskår: till brandchefen eller särskild befälhava- räddningsehejen. räddningsledaren re vid tillfället. eller länsstyrelsen.

6. beträffande skyddsarbete vid olycka i kärnkraftsanläggning: till

länsstyrelsen.

7. beträffande flygräddnings- tjänst: till ledaren av flygräddningsföreta- get.

8. beträffande hemvärnstjänstgöring: till hemvärnschefen eller driftvärns- chefen,

9. beträffande verksamhet som någon som avses i öä 2—5 deltager i: till kompanichefcn eller motsvarande befäl eller. i fråga om verksamhet som ej lyder under försvarsmakten. till länsstyrelsen,

10. beträffande intagning i anstalt, ungdomsvårdsskola, häkte eller polisar- rest: till föreståndaren.

• Sida 151
•  Original

Kompanichef eller motsvarande befäl inom försvarsmakten skall omedel- Prop. 1985/86: 170 bart underrätta regementschefen eller motsvarande chef om skada som han har blivit underrättad om eller på annat sätt har fått kännedom om.

Denna förordning träder i kraft den

• Sida 152
•  Original

14. Förslag" till Förordning om ändring i förordningen (1983:479) om militär medverkan i civil verksamhet

Enligt regeringens beslut föreskrivs i fråga om förordningen (1983z479) om militär medverkan i civil verksamhet

dels att rubriken närmast före 1 5 skall utgå; dels att 1—6 sjå. skall upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den

• Sida 153
•  Original