AD 1993 nr 135

Tidningarnas Arbetsgivareförening

mot

Svenska Journalistförbundet.

§4 a)

Utan hinder av regleringen i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) och lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild (fotografilagen) får det företag där medarbetaren är anställd publicera text- och bildmaterial som har medarbetaren till upphovsman, i tidning som företaget ger ut, om materialet har tagits fram i medarbetarens anställning hos företaget.

Som publicering enligt första stycket anses även publicering i tidning som ges ut av annat företag om medarbetarens företag har upprättat stadigvarande utbyte respektive träffat överenskommelse ont överlåtelse av text- och bildmaterial med det företaget.

Varje medarbetare skall ha tillgång till en förteckning över de företag med vilka det egna företaget har sådant samarbete som avses i andra stycket.

Parterna är ense om att gemensamt upprätta en förteckning över de företag som har sådant utbyte respektive har ingått sådana överenskommelser som avses i § 4 a). Förteckningen skall gälla förhållandena den 31 januari 1981 och vara klar den 30 oktober 1981. I samband med att förteckningen upprättas skall de lokala parterna ta upp förhandlingar om dels omfattningen av dessa mellanhavanden, dels skäligheten av den ersättning som kan vara överenskommen - om någon av parterna begär det.

Bestämmelsen infördes genom ett kollektivavtal som träffades mellan parterna den 18 februari 1981 och ingick som en del av § 3 i avtalet. Genom 1982 års avtal erhöll bestämmelsen beteckningen § 4 a).

TA har väckt talan vid arbetsdomstolen mot SJF och yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa att bestämmelsen i § 4 a) första stycket i journalistavtalet har den innebörden att det företag där en medarbetare är anställd äger rätt att publicera av medarbetaren framtaget text- och bildmaterial i varje tidning som företaget ger ut.

SJF har bestritt TA:s fastställelsetalan under åberopande av att bestämmelsen har den innebörden att den anställde till företaget överlåtit endast så mycket av sin upphovsrätt att arbetsgivarens publiceringsrätt är begränsad till den tidning där den anställde har sin arbetsskyldighet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

TA

Inför 1981 års avtalsförhandlingar önskade SJF få en förändring till stånd beträffande bl.a. frågan om arbetsgivarens publiceringsrätt avseende material som framtagits i anställningen. Därutöver önskade SJF förändringar när det gällde vissa arbetsmiljöfrågor. Sedan det visat sig att parterna inte kunde nå enighet, varslade SJF om stridsåtgärder. Detta ledde till att en förlikningsmannakommission under ledning av dåvarande chefsjustitieombudsmannen P.-E.N. tillsattes.

TA var tveksam till om den avtalstext som kommissionen presenterade för parterna den 16 februari 1981 tillgodosåg TA:s krav i fråga om rätten att publicera medarbetares material. TA hade därför ett samtal med P.-E.N. om den närmare innebörden av den föreslagna bestämmelsen. P.-E.N. uppgav därvid att "tidning" i avtalstexten var att uppfatta sons innefattande även flera tidningar. P.-E.N. förklarade för TA:s företrädare att det i författningstext var vanligt att man uttryckte sig på detta sätt när man avsåg att täcka in såväl singularis som pluralis av ett substantiv. Han omnämnde i sammanhanget som exempel att det i författningstext anges "cykel skall vara försedd med lyse" och att substantivet cykel då innefattar både en enstaka cykel och flera cyklar. TA:s företrädare blev genom de besked som förlikningsmannen lämnade i dessa avseenden förvissade om att TA:s krav skulle tillgodoses genom den föreslagna avtalstexten.

Natten mellan den 17 och 18 februari 1981 sammanträffade TA:s verkställande direktör, P.-A.P., och TA:s dåvarande ordförande, L.O.L., med SM:s dåvarande ordförande, Ö.J., och SJF:s förhandlingschef, L.R., på Ö.J:s kontor i syfte att försöka finna en lösning på konflikten. SJF hade vid denna tidpunkt varslat om ytterligare stridsåtgärder. Sammanträffandet ledde till att avtalsförslaget justerades på några punkter, dock inte ifråga om den bestämmelse som är föremål för tvist i målet.

På morgonen den 18 februari 1981 möttes parterna inför förlikningskommissionen för att underteckna kollektivavtalet. SJF:s företrädare föreslog därvid att parterna gemensamt skulle gå igenom avtalsförslaget. TA undanbad sig emellertid detta, eftersom en sådan genomgång i praktiken skulle ha inneburit att parterna började förhandla på nytt. Till saken hör också att förhandlingarna, såsom framgått, fördes under hot om utökad konflikt, varför TA fann det synnerligen angeläget att omgående få ett kollektivavtal till stånd. Enligt TA:s uppfattning var parterna, efter de justeringar som tillkommit under natten mellan den 17 och 18 februari, överens om kollektivavtalets utformning. Därefter undertecknade parterna kollektivavtalet inför kommissionen på morgonen den 18 februari 1981.

Konflikten hade utlösts av SJF bland annat av det skälet att den upphovsrättsliga regleringen i kommissionens förslag enligt förbundet inte tillgodosåg dess krav. Sedan parterna enats om vissa förändringar i andra delar av avtalsförslaget under sammanträffandet natten mellan den 17 och 18 februari 1981 ingick SJF kollektivavtal i vilket den nu omtvistade bestämmelsen hade samma lydelse som i kommissionens avtalsförslag. Det framstod mot denna bakgrund helt klart för TA att SJF hade accepterat avtalsförslagets innehåll i fråga om omfattningen av publiceringsrätten. Enligt TA förelåg därför en gemensam partsavsikt rörande bestämmelsens innehåll.

Redan kort tid därefter visade det sig emellertid att parterna i flera avseenden var oense om innebörden av journalistavtalet. SJF hävdade bl.a. att upphovsrätten hade, såsom det uttrycktes, återgått till den enskilde journalisten medan TA menade att kollektivavtalet på denna punkt inte innehar någon förändring i förhållande till tidigare. TA tillkännagav i flera sammanhang sin uppfattning om avtalets innebörd i denna del. Sålunda angavs i ett meddelande från TA:s verkställande direktör, daterat den 23 februari 1981 och riktat till medlemsföretagen, bl.a. att "tidning" i avtalstexten i sammanhanget var att uppfatta som en form av pluralis, vilket innebar att ett företag som gav ut mer än en tidning hade rätt att publicera medarbetarens material i samtliga tidningar som företaget gav ut.

På samma sätt har TA:s klara och konsekventa uppfattning kommit till uttryck i ytterligare meddelanden från verkställande direktören, i förslag till protokoll avsedda att användas av medlemsföretagen vid träffande av avtal med de fackliga organisationerna rörande dessa frågor samt även i TA:s kommentar till kollektivavtalet utgiven år 1987. Det har hela tiden stått fullständigt klart för SJF att TA haft denna uppfattning.

I allt väsentligt har praxis mellan parterna rörande journalistavtalets tillämpning på denna punkt följt TA:s ståndpunkt. Publicering av medarbetares material har således skett i varje tidning som tidningsföretaget gett ut.

Grunderna för TA:s fastställelsetalan kan sammanfattas på följande sätt. Bestämmelsens ordalydelse är klar och ger inte utrymme för den tolkning som SJF hävdar. Uttrycket "företag där medarbetaren är anställd" anger vilka parterna är i den relation som bestämmelsen avser att reglera. Detta förhållande understryks vidare av lokutionen "som medarbetaren tagit fram i anställningen hos företaget". Till detta kommer att uttrycket "tidning" i detta fall även kan utgöra en form av pluralis. Dessa förhållanden sammantagna gör att bestämmelsens ordalydelse framstår som helt klar; publiceringsrätten omfattar samtliga tidningar som företaget ger ut. I detta hänseende fanns vidare en geniensam partsavsikt vid kollektivavtalets träffande. Det var först efter det att kollektivavtalet blivit gällande som SJF ändrade uppfattning i fråga om omfattningen av tidningsföretagens publiceringsrätt. TA har under förhandlingarna inför kollektivavtalets träffande förfarit på ett tydligt och korrekt sätt och följaktligen på intet sätt vårdslöst. Det saknas således helt stöd för att TA av detta skäl skall drabbas av en för föreningen oförmånlig tolkning av bestämmelsen. I sammanhanget skall vidare beaktas att det kollektivavtal som gällde före år 1981 i detta avseende hade samma innebörd som den nuvarande bestämmelsen enligt TA:s uppfattning har. Vidare vinner TA:s uppfattning om bestämmelsens tolkning stöd av tillgänglig praxis rörande parternas avtalstillämpning under tiden såväl före som efter 1981. Därutöver kan, som ett ytterligare argument för en tolkning av bestämmelsen i enlighet med TA:s uppfattning, framhållas att TA:s ståndpunkt överensstämmer med vad som är naturligt och ändamålsenligt samt är väl förenlig med gällande principer om arbetsgivarens rätt till resultatet av det arbete som arbetstagare framställer i anställningen, Ståndpunkten är också väl förenlig med hur upphovsrättens övergång i anställningsförhållanden typiskt sett är reglerad.

SJF

SJF var missnöjt med kollektivavtalets konstruktion, särskilt när det gällde den upphovsrättsliga regleringen. Förbundet befarade vid tiden för 1981 års avtalsförhandlingar att den tekniska utvecklingen och den vid denna tid ökande koncentrationen inom tidningsbranschen skulle medföra en stor risk för en - ökad spridning av material utanför den egna tidningen. Mot denna bakgrund krävde SJF inför 1981 års förhandlingar att tidningsföretag skulle få rätt att använda medarbetares material endast i den tidning där denne var anställd. Målsättningen från SJF:s sida var således att stärka journalisternas inflytande när det gällde användning av material utanför den egna tidningen.

Enligt förbundets mening reglerades den fråga som tvisten gäller inte i det kollektivavtal som gällde fram till 1981. De enstaka tvister som uppkommit rörande publiceringsrätten hade lösts genom att journalisterna mot ersättning medgett användande av materialet i annan tidning som arbetsgivaren gav ut. Visst utbyte som SJF inte kände till torde också ha förekommit. Det hade emellertid inte varit en fråga som orsakat några större problem mellan kollektivavtalsparterna. SJF:s intresse i detta avseende tog, som ovan nämnts, främst sikte på framtiden.

Som ett exempel på uppgörelser från tiden före 1981 års kollektivavtal kan nämnas en överenskommelse av den 15 mars 1974 mellan A-pressens Samorganisation och Svenska Journalistförbundet. Av överenskommelsen framgår att Mellannorrlands Tidnings AB till journalistklubbarna vid Nya Norrland och Dagbladet/Nya Samhället årligen skulle utbetala ett anslag om 9 000 kr, vilket skulle utgöra ersättning för dubbelutnyttjande av redaktionellt material mellan tidningarna.

Sedan SJF konstaterat att arbetsgivarsidans avtalsbud bland annat inte tillgodosåg förbundets krav i fråga om den upphovsrättsliga regleringen, varslade förbundet om stridsåtgärder. Efter det att förlikningskommissionen tillsatts och denna den 16 februari 1981 presenterat sitt förslag till kollektivavtal ägde samma dag ett samtal rum mellan P.-E.N., L.R. och Ö.J. Vid samtalet fick SJF:s företrädare klart för sig att den formulering som den aktuella bestämmelsen erhållit i förslaget tillgodosåg förbundets krav.

Under natten mellan den 17 och 18 februari 1981 sammanträffade L.R. och Ö.J. med L.O.L. och P.-A.P. på Ö.J:s kontor. SJF:s företrädare begärde under mötet en punktvis genomgång av förslaget för att utröna om och i vilka avseenden parterna kunde tänkas ha skilda uppfattningar om avtalsförslagets innebörd. Denna begäran tillbakavisades av TA:s företrädare under åberopande av att en sådan genomgång skulle vara onödig. På morgonen den 18 februari 1981, då parterna sammanträffade inför förlikningskommissionen för att underteckna kollektivavtalet, upprepade SJF:s företrädare kravet på en punktvis genomgång av avtalsförslaget. TA:s företrädare tillbakavisade även vid detta tillfälle SJF:s begäran. Genom TA:s agerande kom således de oklarheter som fanns i avtalsförslaget aldrig att redas ut innan kollektivavtalet ingicks utan avtalets närmare innebörd förblev i vissa delar oklar. Parterna hade följaktligen redan vid kollektivavtalets träffande olika uppfattningar om dess innebörd. Om TA hade medverkat till en genomgång av förslaget hade denna dolda dissens kunnat undvikas. De oklarheter som vidlåter kollektivavtalet bland annat när det gäller den upphovsrättsliga regleringen skall därför i tolkningshänseende belasta TA.

Efter avtalets träffande gav SJF tillkänna sin uppfattning om kollektivavtalets innebörd i aktuellt hänseende. Detta skedde bl.a. i en informationsskrift som den 3 mars 1981 utgick från förbundet. I skriften angavs bl.a. att den principiella grunden för upphovsrättens övergång i det tidigare kollektivavtalet genom träffandet av 1981 års avtal helt hade förändrats. Det nu gällande avtalet innebar, enligt förbundet, att medarbetaren i och med anställningen till företaget upplät rätten att använda material dels för publicering i den tidning där medarbetaren var verksam, dels för det utbyte eller den överlåtelse av material som förekom tidningar emellan den 31 januari 1981. Sistnämnda regel var ett resultat av en särskild överenskommelse mellan parterna i samband med 1981 års avtalsuppgörelse. Den angivna uppfattningen har SJF konsekvent hävdat sedan dess.

Relativt kort tid efter kollektivavtalets träffande visade det sig att flera tvister i detta avseende aktualiserats mellan parterna. Den uppkomna situationen löstes dock på det sättet att de centrala kollektivavtalsparterna i ett sammanhang, den 14 juni 1982, träffade uppgörelse beträffande ett stort antal tvister rörande vilka lokala förhandlingar slutat i oenighet mellan parterna. Uppgörelsen innebar att parterna tills vidare kom överens om att tidningsföretag som fram till 1981 års avtal haft rätt att publicera material i flera tidningar som företaget gav ut även fortsättningsvis skulle ha denna rätt. Om sådan publicering inte var tillåten före 1981, var tidningsföretaget däremot enligt uppgörelsen alltjämt förhindrat att publicera material i annan tidning än den där den medarbetare som framtagit materialet var placerad. Den tillämpning som sålunda kom till uttryck i uppgörelsen den 14 juni 1982 kom därefter att gälla.

Det förhållandet att praxis mellan parterna haft detta innehåll visas även av ett antal andra uppgörelser som träffades under åren 1985-1990. Den 13 maj 1985 träffades överenskommelse mellan Arbetarbladets företagsledning och dess journalistklubb. Av överenskommelsen framgår att medarbetare var berättigad till ersättning vid materialutbyte med tidning inom samma företag. Vidare visar en överenskommelse mellan å ena sidan A-pressen AB och fackklubbarna vid Dala-Demokraten att överlåtelse av redaktionellt material mellan enheterna inom det bildade Kommanditbolaget A-pressen AB & Co skulle vara förhandlingsbart inom kommanditbolaget på samma sätt och på samma grunder som före inträdet i kommanditbolaget. Trots att ett flertal tidningar vid denna tid således ägdes av ett och samma företag - kommanditbolaget - skulle överlåtelse av material mellan tidningarna vara beroende av överenskommelse i varje enskilt fall. Slutligen är ett förhandlingsprotokoll från en förhandling rörande Nya Norrland/Dagbladet AB av den 30 november 1989 och den 21 januari 1990 av intresse i detta sammanhang. Denna uppgörelse mellan å ena sidan TA och tidningsföretaget och å andra sidan SJF och journalistklubben vid företaget angående uppräkning av ersättning för s.k. dubbelutnyttjande, visar att parterna ställt sig bakom den praxis som SJF i målet hävdar har förelegat efter träffandet av 1981 års kollektivavtal.

Det är först i mars 1991 som TA, genom att till tingsrätt föra två tvister rörande tolkningen av den aktuella avtalsbestämmelsen, gett SJF besked om att TA har en annan uppfattning i aktuellt hänseende än den som kommit till uttryck i parternas tidigare tillämpning av avtalet.

SJF gör till stöd för förbundets tolkning av bestämmelsen sammanfattningsvis gällande följande. Vid träffandet av kollektivavtalet hade parterna skilda uppfattningar om innebörden av kollektivavtalsregleringen i detta hänseende. Det förelåg följaktligen s.k. dold dissens. Genom att inte innan avtalet ingicks medverka till att oklarheter reddes ut bär TA skulden för denna dolda dissens. Kollektivavtalet skall därför på denna punkt tolkas emot TA och i stället till SM:s förmån. Vidare åberopas att praxis mellan parterna under tio års tid efter avtalets träffande visar att avtalet tillämpats på det sätt som SJF gör gällande. Det framgår således av praxis att TA accepterat att bestämmelsen har den innebörd som SJF hela tiden hävdat. Slutligen talar även ändamålssynpunkter och det naturliga syftet för SM:s tolkning. Journalister uppfattar sig som anställda vid viss tidning och inte vid ett tidningsföretag som kanske ger ut tidningar av vitt skilda slag. Om TA:s tolkning skulle vinna gehör hos arbetsdomstolen skulle en journalist inte längre kunna välja vilken tidning han vill att hans material skall publiceras i. Detta skulle strida mot grundprinciperna för upphovsrätten.

TA

Påståendet från SM:s sida att dess företrädare under mötet natten mellan den 17 och 18 februari 1981 begärde en punktvis genomgång av avtalsförslaget tillbakavisas. Någon sådan begäran framställdes aldrig under nattmötet utan endast på morgonen den 18 februari inför förlikningskommissionen.

TA bestrider vidare att det funnits någon klar och fast praxis rörande avtalets tillämpning, vilken skulle ha innefattat en tolkning i enlighet med SJF:s uppfattning. När det gäller uppgörelsen av den 15 maj 1975 mellan A-pressens Samorganisation och SJF angående Mellannorrlands Tidnings AB, vilken motsidan har åberopat, saknar denna uppgörelse helt betydelse för avtalspraxis mellan parterna eftersom A-pressens Samorganisation inte var medlem i TA. Beträffande uppgörelsen angående Arbetarbladet av den 13 maj 1985 bör framhållas att detta var fråga om en lokal uppgörelse vilken skedde helt utan TA:s medverkan och kännedom. Uppgörelsen kan följaktligen inte binda TA vid en viss tolkning av den aktuella bestämmelsen. Vad sedan angår uppgörelsen mellan A-pressen AB och fackklubbarna vid DalaDemokraten måste denna överenskommelse ses i ljuset av att förhållandena inom A-pressens organisation vid denna tid var utomordentligt säregna. Samtliga A-press-företag skulle vid denna tid sammanföras till ett enda kommanditbolag. Därvid gjordes bedömningen att detta sammanförande krävde särskilda överenskommelser i fråga om utnyttjande av redaktionellt material.

SJF har vidare till stöd för sin ståndpunkt i denna del åberopat en överenskommelse mellan TA och SJF av den 30 november 1989 och 21 januari 1990. Av denna överenskommelses lydelse framgår emellertid att parterna enats, som det uttryckts i protokollet från förhandlingen, "för tvistens lösande", vilket markerar att TA inte genom att just i detta fall träffa uppgörelse frångått sin principiella ståndpunkt. Vidare framgår av protokoll från den lokala förhandling som föregick uppgörelsen att det aktuella tidningsföretaget klart markerat att bestämmelsen skulle tolkas på det sätt TA gör gällande i tvisten.

Vad därefter gäller överenskommelsen av den 14 juni 1982 avseende ett stort antal tvister anförs under rubriken "§ 3 Ståndpunkter rörande § 3b)" följande.

De förhandlingsuppgörelser som nu träffats - inklusive överenskommelsen om fördelning av kopieringsersättning - innebär inte att parterna frånträtt sina tidigare ståndpunkter rörande § 3 b) i det mellan parterna gällande kollektivavtalet för redaktionspersonal. Uppgörelserna har träffats för att föra undan ett stort antal tvisteärenden i avvaktan på att parternas delade meningar om rätten till text och bild, som redaktionella medarbetare tar fram i sin anställning hos företagen, skall slutligt lösas. Parternas mening är dock att nya lokala tvister skall kunna biläggas med utgångspunkt i de nu träffade centrala förhandlingsuppgörelserna.

Det framgår således direkt av den träffade överenskommelsen att TA inte ändrade sin principiella inställning i den aktuella frågan. En överenskommelse av detta slag kan inte konstituera någon praxis mellan parterna, vilken skulle kunna åberopas mot den part som medverkat till en lösning av aktuella tvister på detta sätt.

Domskäl

Tvisten rör tolkningen av § 4 a) första stycket i det nu gällande journalistavtalet. Parterna är oense beträffande omfattningen av tidningsföretags rätt att, utan överenskommelse, använda av medarbetare i anställningen framtaget material i företagets tidningsutgivning, Frågan gäller om publiceringsrätten i enlighet med TA:s uppfattning avser varje tidning som företaget ger ut eller om den i enlighet med SM:s uppfattning är begränsad till den tidning där medarbetaren är verksam.

I målet har parterna åberopat såväl muntlig som skriftlig bevisning. På TA:s begäran har verkställande direktören P.-A.P. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör ägt rum med förre ordföranden i föreningen, L.O.L., med förre handläggaren av journalistfrågor, B.A.S., och med handläggaren av journalistfrågor, B.D. På SJF:s begäran har förhör under sanningsförsäkran ägt rum med förhandlingschefen L.R. samt vittnesförhör hållits med förre ordföranden i förbundet, Ö.J.

Den första fråga som arbetsdomstolen har att ta ställning till är om det, såsom TA gjort gällande, har funnits en gemensam partsavsikt rörande den omtvistade bestämmelsen i enlighet med TA:s uppfattning när kollektivavtalet träffades. TA har menat att SJF - som ett resultat av sammanträffandet under natten mellan den 17 och 18 februari 1981 -i och med undertecknandet av kollektivavtalet accepterat att avtalet i denna del fick den innebörd som TA hävdat i tvisten. Det nattliga sammanträffandet hade, enligt TA, inneburit att TA medgett vissa förändringar av andra delar av avtalsförslaget i syfte att nå en uppgörelse. Det föll sig därmed, enligt TA, naturligt att SJF nödgades acceptera kollektivavtalsförslaget i övriga delar. Till detta kommer, har TA vidare anfört, att frågan om tidningsföretags publiceringsrätt varit en av de frågor som direkt föranlett SJF:s konfliktåtgärder, varför förbundet inte gärna kan ha förbisett det förhållandet att den föreslagna bestämmelsen oförändrad slutligt kom att bli kollektivavtalsinnehåll.

SJF har motsatt sig synsättet att en gemensam partsavsikt i detta hänseende förelegat. SJF har menat att förbundet genom de kontakter som förekom mellan förbundets företrädare och förlikningskommissionen mellan den 16 och 18 februari 1981 fick uppfattningen att avtalsförslaget tillgodosåg dess krav i fråga om en begränsning av arbetsgivarens publiceringsrätt. Enligt förbundet var det i denna förvissning som kollektivavtalet ingicks från dess sida.

Arbetsdomstolen konstaterar att SJF undertecknade kollektivavtalet trots att den aktuella bestämmelsen alltjämt hade samma lydelse som den haft då förbundet kort tid dessförinnan bland annat på grund av bestämmelsens utformning i avtalsförslaget hade inlett konflikt. Detta förhållande talar för att SJF frånfallit sina krav i denna del. Vid bedömningen måste emellertid vägas in att SJF ansett sig vid samtal med förlikningsmannen P.-E.N. ha fått försäkringar om avtalets innebörd på denna punkt, vilka skulle ha gett SJF uppfattningen att förbundet genom bestämmelsens utformning fått sina avtalskrav tillgodosedda. SJF:s företrädare vid kontakterna med P.-E.N., Ö.J. och L.R., har under vittnesförhören bekräftat att de av denne fick besked i dessa avseenden som gjorde att de ansåg sig ha fått avtalskraven tillgodosedda. Med hänsyn härtill kan utredningen inte anses ge tillräckligt stöd för slutsatsen att det vid kollektivavtalets ingående förelegat en gemensam partsavsikt rörande innebörden av den nu omtvistade bestämmelsen i enlighet med TA:s uppfattning. Arbetsdomstolen utgår därför vid den fortsatta prövningen från att parterna vid avtalets träffande haft olika mening om innebörden av bestämmelsen.

När det gäller bestämmelsens ordalydelse har TA gjort gällande att denna uttrycker att tidningsföretags publiceringsrätt omfattar samtliga tidningar som företaget ger ut. Enligt TA ger bestämmelsens ordalydelse inte utrymme för den tolkning som motsidan gör gällande i tvisten. SJF har hävdat att ordalydelsen närmast är att anse som neutral och således i och för sig förenlig med bägge parters uppfattning om dess innebörd.

I denna del gör arbetsdomstolen följande bedömning. Ordet tidning i uttrycket "i tidning som företaget ger ut" innefattar enligt det uttryckssätt som är vanligt bland annat i författningstext såväl en som flera tidningar. Avsikten med att använda singularformen av ordet tidning på detta sätt är att ordet skall kunna förstås som såväl en enstaka tidning som flera tidningar. Det närmast till hands liggande sättet att uppfatta bestämmelsen är i enlighet med det anförda att uttrycket avser även flera tidningar; låt vara att detta hade framgått ännu klarare om formuleringen "i varje tidning som företaget ger ut" i stället hade valts. Till det anförda kommer att bestämmelsens första stycke bör läsas i sammanhang med avtalstextens fortsättning. I andra stycket anges följande. "Som publicering enligt första stycket anses även publicering i tidning som ges ut av annat företag om medarbetarens företag har upprättat stadigvarande utbyte eller träffat överenskommelse om överlåtelse av text- och bildmaterial med det företaget." Härigenom utsträcks således tidningsföretagets publiceringsrätt under vissa förutsättningar till att även omfatta tidning som ges ut av annat företag. Första och andra styckena lästa tillsammans ger enligt domstolens mening bilden av att ramen för publiceringsrätten enligt första stycket är företaget där medarbetaren är anställd och att denna ram kan vidgas enligt andra stycket till att även omfatta tidning som ges ut av annat företag. En läsning av hela bestämmelsen bestyrker TA:s uppfattning om bestämmelsens innebörd.

Arbetsdomstolen anser sammanfattningsvis att ordalydelsen ger ett klart stöd för uppfattningen att tidningsföretagets publiceringsrätt avser varje tidning som företaget ger ut.

SJF har i målet gjort gällande att bestämmelsen skall tolkas i enlighet med förbundets ståndpunkt av det skälet att TA inte medverkat till att undanröja oklarheter i avtalsförslaget. SJF har i denna del grundat sin inställning på det förhållandet att förbundets företrädare vid två tillfällen - dels under mötet natten mellan den 17 och 18 februari 1981, dels inför förlikningskommissionen morgonen därpå - framställt begäran hos motparten om en punktvis genomgång av förslaget. Parterna synes vara ense om att en begäran av detta slag framställts inför kommissionen på morgonen den 18 februari 1981, omedelbart före undertecknandet av kollektivavtalet. Däremot råder oenighet beträffande frågan om en sådan framställan även gjorts under mötet natten mellan den 17 och 18 februari.

Samtliga personer som var närvarande vid detta nattliga sammanträffande på Ö.J:s kontor har hörts inför arbetsdomstolen. TA:s företrädare, P.-A.P. och L.O.L., har bägge förklarat att de inte minns att någon begäran om en punktvis genomgång av förslaget framställdes under nattmötet. De har endast ett minne av en sådan begäran från den påföljande morgonens möte inför kommissionen. SJF:s företrädare, Ö.J. och L.R., har däremot berättat att de klart minns att L.R. framställde en sådan begäran under natten men att TA:s företrädare, främst L.O.L., bestämt markerade att TA inte var intresserad av en sådan genomgång.

I denna del är parternas uppgifter om vad som förekom under natten mellan den 17 och 18 februari 1981 helt motstridiga. Även den muntliga bevisningen i denna del innehåller motstridiga uppgifter. De personer som hörts har lämnat sina uppgifter på ett sätt som gör att domstolen saknar anledning att utgå från annat än att de efter bästa förmåga försökt att återge vad de minns från det nattliga sammanträffandet. Med denna utgångspunkt finner arbetsdomstolen att det inte kan anses styrkt i målet att den ifrågavarande begäran framställdes under det nattliga sammanträffandet. Utredningen ger således inte stöd för annan bedömning än att SJF endast vid ett tillfälle, inför kommissionen på morgonen den 18 februari 1981, framställt en begäran om genomgång av avtalsförslaget,

TA har bekräftat att föreningen inför kommissionen motsatte sig en sådan genomgång av det skälet att detta hade varit likvärdigt med att - i detta sena skede av avtalsförhandlingarna då parterna stod inför risken av en upptrappning av konflikten - påbörja förhandlingarna på nytt. Parterna hade, enligt TA, sammanträffat under den föregående natten för att finna en lösning på konflikten och det var oförenligt med den uppgörelse som sammanträffandet hade lett fram till att på nytt gå igenom avtalet.

Enligt arbetsdomstolens mening är TA:s inställning i denna del förståelig mot bakgrund av det sammanträffande som parterna just avslutat och med tanke på det hot om utökad konflikt som förelåg. Det kan vidare inte gärna förhålla sig på det sättet att en generell begäran om genomgång av detta slag kan få någon betydelse för den framtida tolkningen av ett kollektivavtal. För att en sådan verkan skall uppkomma torde åtminstone erfordras att part pekar på någon särskild bestämmelse som enligt partens mening är otydlig eller oklar. Arbetsdomstolen finner således att den omständigheten att SJF:s företrädare inför undertecknandet av kollektivavtalet framställt begäran om genomgång av avtalsförslaget och att TA motsatt sig en sådan genomgång inte påverkar bedömningen av hur den omtvistade kollektivavtalsbestämmelsen bör tolkas.

SJF har vidare gjort gällande att praxis mellan parterna såväl före som efter träffandet av 1981 års kollektivavtal inneburit att aktuella frågor tillämpats i enlighet med den uppfattning som SJF hävdat i tvisten. TA har bestritt att det funnits någon klar och fast praxis rörande tillämpningen mellan parterna som gett uttryck för en tolkning i enlighet med SJF:s uppfattning.

SJ F har åberopat ett avtal rörande tillämpningen av den aktuella bestämmelsen. Uppgörelsernas resultat talar visserligen för SJF:s ståndpunkt.

Detta intryck förtas emellertid helt av det förhållandet att TA vid flera av förhandlingsuppgörelserna markerat att föreningen inte genom uppgörelserna frånfallit sin principiella ståndpunkt i den aktuella tolkningsfrågan. Arbetsdomstolen finner mot denna bakgrund att SJF inte förmått visa förekomsten av en praxis mellan parterna som kan ge anledning till en annan tolkning av bestämmelsen än den som följer av dess ordalydelse.

Domstolen finner med hänvisning till det anförda att innebörden av bestämmelsen i § 4 a) första stycket i journalistavtalet är att det företag där en medarbetare är anställd äger rätt att publicera av medarbetaren framtaget text- och bildmaterial i varje tidning som företaget ger ut. Käromålet skall därför bifallas.

Vid denna utgång skall SJF utge ersättning för TA:s rättegångskostnader.