AD 1993 nr 139

TCO-OF:s sektor för affärsverk (TCO-OF/A)

mot

Staten genom Televerket.

Mellan parterna i målet gäller kollektivavtal.

P.Ö., född år 1965 och medlem i Statstjänstemannaförbundet, började arbeta hos Televerket i januari 1984 och fick då en ungdomslagplats. Från den 27 maj 1985 innehade han sedan en tillsvidareanställning som teletekniker hos Televerket. Den 4 juli 1992 sade Televerket upp P.Ö. från hans anställning under åberopande av arbetsbrist. Mellan parterna råder tvist om huruvida staten genom uppsägningen brutit mot anställningsskyddslagen.

TCO-OF/A har därvid gjort gällande att P.Ö. har nedsatt arbetsförmåga och på grund därav har beretts särskild sysselsättning hos Televerket och att han därför, och då det kan ske utan allvarliga olägenheter, skall få företräde till fortsatt arbete oberoende av turordningen. TCO- OF/A har åberopat 8 kap. 3 § lagen om offentlig anställning och 23 § anställningsskyddslagen.

Staten har vitsordat att P.Ö. har nedsatt arbetsförmåga på grund av sömnrubbningar men bestritt att han beretts särskild sysselsättning. Staten har vidare gjort den invändningen att det skulle medföra allvarliga olägenheter för verket om P.Ö. skulle få företräde till fortsatt arbete.

TCO-OF/A har yrkat att arbetsdomstolen ogiltigförklarar uppsägningen av P.Ö. och förpliktar staten att till honom utge allmänt skadestånd med 40 000 kr. På skadeståndsbeloppet har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Staten har bestritt bifall till käromålet och har vitsordat yrkad ränta som skälig i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

TCO-OF/A

Under 1992 blev det inom Televerket nödvändigt att vidta uppsägningar på grund av arbetsbrist. Från början planerades att cirka 3000 personer skulle sägas upp men antalet blev i praktiken 2600 personer. Varje region inom Televerket fick planera hur uppsägningarna skulle ske inom den egna regionen.

P.Ö. arbetar inom Region Bergslagen och även denna region berördes av uppsägningarna. Sammanlagt kom uppsägningarna att omfatta 227 personer inom denna region. i samband med de lokala MBL-förhandlingarna i anledning av de förestående uppsägningarna i Region Bergslagen väckte de fackliga organisationerna i ett tidigt skede frågan om hur man i turordningssammanhang skulle behandla de arbetstagare som hade arbetshandikapp. De fackliga organisationerna ansåg att denna fråga borde utredas närmare och ST Tele yrkade med stöd av 23 § anställningsskyddslagen att ett antal arbetstagare skulle undantas vid turordningskretsindelningen. Detta framgår av ett protokoll som fördes vid förhandling den 3 juni 1992. Televerket meddelade dock bara att man inte avsåg att tillämpa 23 § anställningsskyddslagen beträffande någon av de arbetstagare som omfattades av yrkandet. Någon redogörelse för underlaget till detta ställningstagande lämnade Televerket inte. Televerket gjorde alltså inte den noggranna individuella prövning som borde skett. B1.a. i P.Ö:s fall uppstod tvist i anledning av uppsägningarna. Inte heller vid tvisteförhandlingar som fördes den 9 december 1992 i anledning av att ST yrkat ogiltigförklaring av P.Ö:s uppsägning lämnade Televerket någon redogörelse för vilket underlag man haft när man beslutat säga upp P.Ö. Frågan har inte heller senare fått den noggranna individuella prövning som ST menar att den borde fått.

P.Ö:s anställning i Televerket började med en ungdomslagplats som han fick den 23 januari 1984. Den 27 maj 1985 blev han tillsvidareanställd som teletekniker och relativt snart därefter fick Televerket bekymmer med honom. Han uppfattades som lat och oengagerad. Han hade svårt att passa tider och kunde utebli från arbetet flera dagar i sträck utan att meddela sig med arbetsledningen. P.Ö:s arbetsledare H.E. engagerade sig för honom och säg till att han fick telefonväckning och att det inköptes väckarklockor åt honom. Problemen kvarstod emellertid och blev så allvarliga att ärendet togs upp i Televerkets personalansvarsnämnd som vid ett tillfälle under är 1987 beslutade om löneavdrag. Ingen närmare utredning hade då gjorts om orsakerna till P.Ö:s problem.

Bl.a. från fackligt håll togs initiativ till en kontakt med Statshälsan i Falun. Efter undersökning av P.Ö. konstaterade Statshälsan att det kunde finnas andra ännu ej kända orsaker till P.Ö:s problem. Därför remitterades han till Säters sjukhus för fördjupad utredning. Överläkare H.L. vid Säters sjukhus undersökte P.Ö. och remitterade honom vidare till sömnutredningsavdelningen vid psykiatriska kliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Efter undersökningar där framkom att P.Ö. led av kronisk sömnstörning av typen försenad sömnfas. Behandling med mediciner gav inget tillfredsställande resultat. Inte heller hade behandling med kronoterapischema för att ställa om P.Ö:s dygnsrytm någon effekt. H.L. fann ingen säker hjälp at honom och uttryckte i ett läkarutlåtande den 25 november 1988 att det vore rimligt om P.Ö. fick en automatisk sjukskrivning i samband med sina frånvarodagar och att, om det inte kunde lösas på annat sätt, ständig sjukskrivning måste tillgripas tills vidare. P.Ö. var helt sjukskriven under sammanlagt 16 månader från hösten 1988 till våren 1990.

Av ett brev från vikarierande överläkaren C.B., Akademiska sjukhuset i Uppsala, till P.Ö:s chef H.E. den 29 november 1989 framgår att utredningen av P.Ö. då var avslutad. Vidare framgår bl.a. följande. P.Ö:s besvär, dygnsrytmstörning med försenad sömnfas, är av den arten att han biologiskt fungerar efter en annan klocka än normalpersonen. Sömnstörningen innebär att P.Ö:s egen biologiska klocka är inställd på en senare läggtid än genomsnittspersonens. Försök att behandla detta hade gjorts med kronoterapi som innebär att man vrider fram patientens biologiska klocka med två timmar per dygn för att sedan försöka stanna den kl. 23.00. För P.Ö:s del fungerade inte denna behandling utan efter en vecka hade han börjat fasförskjuta dygnet igen. Försök hade även gjorts med att medicinera P.Ö. för att få honom att somna tidigare men behandlingen hade endast haft begränsad effekt.

Av ett brev den 31 oktober 1990 från företagsläkaren M.S. på Statshälsan i Falun till överläkaren H.L. på Säters sjukhus framgår att det behövs särskilda åtgärder för att P.Ö. skall fungera i arbetslivet, såsom att arbetstiderna anpassas till hans speciella problem.

I slutet av är 1989 lämnade P.Ö. den fackliga organisation han dittills varit medlem i och gick över till ST-Tele. Där fick han kontakt med den facklige företrädaren C.B. I anledning av P.Ö:s problem tog C.B. i januari 1990 kontakt med hans chef H.E. och den dåvarande personalkonsulenten B.S. De diskuterade problematiken med P.Ö. och bestämde sig för att ta kontakt med Statshälsan på nytt. C.B. fick samtidigt i uppgift att ta fram förslag på vilka arbetsuppgifter som skulle kunna tänkas passa P.Ö. I februari 1990 hölls ett möte och närvarande då var företagsläkaren på Statshälsan, M.S., P.Ö:s chef H.E. och hans lagbas Å.B. samt C.B. På mötet diskuterades P.Ö:s problem. C.B. presenterade tre olika alternativa sysselsättningar för P.Ö. Dessa var lokalvård, telefonistarbete och arbete i automatgruppen som städare av telefonautomater. H.E. ställde sig positiv till C.B:s förslag. Vid mötet bildades vad som kom att kallas projekt Eagle, vilket blev ett ganska ovanligt och omfattande projekt. I projektet kom sedan vid olika tillfällen att ingå även B.S. och överläkarna C.B. och H.L. De möten som hölls inom projektet skedde helt informellt.

När P.Ö. efter sjukskrivningen återkom i tjänst den 1 mars 1990 hade det bestämts att han skulle arbeta som lokalvårdare. Han fick städa främst de små telestationer inom regionen som inte är bemannade. Det gjordes upp scheman för vilka stationer han skulle städa. Städledningen kontrollerade efter hand att han skötte sina åligganden. i maj 1990 flyttades P.Ö. till automatgruppen och fick då som arbetsuppgift att åka runt och tvätta telefonkiosker. Detta arbete höll han på med fram till i september 1990, då han återgick till sitt arbete som teletekniker i den kontaktrevideringsgrupp som han tillhört före sjukskrivningsperioden.

Det hade inom projekt Eagle bestämts att man skulle anpassa P.Ö:s arbetstider till hur han kunde arbeta. Det första man då hade konstaterat var att det inte fanns något mönster i P.Ö:s sömnproblem utan att han var vaken och sov helt oregelbundet. Detta komplicerade situationen men betydde att P.Ö. i princip var tvungen att få arbeta de tider som passade honom. Televerket accepterade att P.Ö. fick arbeta på dessa premisser. Det enda villkoret som uppställdes och som godtogs av P.Ö. var att han skulle arbeta i genomsnitt 40 timmar per vecka utan anspråk på särskild ersättning för obekväm arbetstid eller övertid. Detta var en speciell överenskommelse mellan parterna som gjordes helt vid sidan av det gällande kollektivavtalets bestämmelser om arbetstid och övertid m.m. Organisatoriskt utgjorde denna lösning inget större problem för Televerket vare sig när P.Ö. utförde städningsarbete eller när han arbetade inom kontaktrevideringsgruppen.

Det uppkom emellertid en del praktiska problem med arrangemanget. Bl.a. var det svårt med kontakterna mellan P.Ö. och arbetsledningen men det löstes på det sättet att P.Ö. fick en telefax installerad i sin bostad. Med telefaxens hjälp skulle P.Ö. i första hand avrapportera de arbeten som han utförde men den var också tänkt som ett hjälpmedel når arbetsledningen ville meddela sig med P.Ö. och ge honom arbetsorder. Det vanligaste för den typen av arbete som P.Ö. hade var annars en närmast daglig kontakt mellan teknikern och arbetsledaren angående vilka arbeten som skulle utföras. Telefaxen var alltså ett hjälpmedel som var speciellt avsett för just P.Ö.

Inom projekt Eagle hade diskuterats hur man skulle kunna underlätta situationen för P.Ö. i hans arbete som teletekniker i kontaktrevideringsgruppen. Han hade ingen fast arbetsplats utan åkte runt mellan telestationerna i regionen och utförde sitt arbete. H.E. som inte var rädd för okonventionella metoder föreslog att man skulle köpa in en husvagn och utrusta den för P.Ö:s behov. P.Ö. som bor i Rättvik arbetade ofta förhållandevis långt hemifrån, ofta på ett avstånd därifrån om 10-20 mil. För det mesta åkte P.Ö. hem när han skulle sova eller så tog han in på hotell som de andra anställda gör. Ibland blev harr emellertid så akut trött att han inte orkade köra hem. För dessa situationer var en husvagn ett bra hjälpmedel. Husvagnen skulle vara av ordinärt slag så att den gick att dra efter en personbil och skulle ha sådan utrustning som annars finns stationär på varje telestation. I sådan utrustning ingår ett arbetsbord med hiss för att ställa de tunga relämodulerna på, en tandläkarborr för putsningsarbeten och en dammsugare för att suga upp slipspån. Denna arbetsutrustning skulle placeras i den bakre delen av vagnen medan i den främre skulle finnas kök och sovplats. Det var inte meningen att P.Ö. själv skulle dra husvagnen efter sin bil utan den skulle ställas upp vid telestationerna genom arbetsledningens försorg. En husvagn utrustad enligt planerna införskaffades och var då den första i sitt slag inom Region Bergslagen. Den kom bland personalen att lite skämtsamt kallas Örnnästet. Ganska snart byttes husvagnen ut mot en annan som var mer praktisk ur arbetssynpunkt. Man insåg efter hand att även andra anställda än P.Ö. som åkte runt och arbetade på olika telestationer kunde ha nytta av en husvagn. Därför införskaffades flera och numera finns det ett 15tal husvagnar inom regionen.

Anpassningsåtgärderna som vidtogs för P.Ö. var alltså mycket omfattande och projekt Eagle ordnade därför ett möte för personalen. På mötet gavs information om P.Ö:s problem och om anledningen till de speciella arrangemang som gjorts för honom, vilket underlättade förståelsen för situationen bland arbetskamraterna.

Hösten 1990 återgick P.Ö. alltså till den kontaktrevideringsgrupp som han tillhört före sjukskrivningsperioden. Lagbas för gruppen var Å.B. I gruppen ingick dessutom I.H. som har fått behålla sin anställning och som därefter fortsatt med kontaktrevidering. Vidare ingick några andra anställda som nu fått andra arbetsuppgifter. Gruppen hade till uppgift att utföra en upprustning av beståndet av elektromekaniska telefonstationer inom regionen och arbetet bestod i att byta ut och putsa upp kontakter samt justera fjädrar i de reläer som finns på varje telestation. Reläerna består av en elektromekanisk spole och ett s.k. ankare samt ett antal fjädrar. På fjädrarna finns små knappnålshuvudstora kontakter som är gjorda av silver eller platina. Kontaktytorna får efter viss tids användning beläggningar som stör teletrafiken. För att avhjälpa störningarna måste man antingen byta ut kontakten, vilket sker med ett speciellt verktyg, eller slipa av beläggningen med hjälp av en tandläkarborr. Även fjädrarna behöver då och då justeras eftersom de blir utmattade med tiden. Dålig kontakt i reläerna resulterar i knastriga telefonsamtal och oläsliga faxmeddelanden. När arbetet vred kontakterna och fjädrarna var utfört provade P.Ö. utrustningen mot andra stationer, något han lärt sig på en automatstationsutbildning som han gick hösten 1990.

När P.Ö. återgick till kontaktrevideringsgruppen hade man kommit fram till att det inte skulle föreligga några hinder mot att P.Ö. utförde arbeten som kontaktreviderare ensam och på udda tider på dygnet. Vissa arbeten kan nämligen utföras på dagtid när teletrafiken normalt är hög medan andra måste utföras nattetid eftersom arbetena annars skulle störa teletrafiken för mycket. Vidare kan många arbeten utföras av en person medan andra kräver visst samarbete med annan personal. P.Ö:s lagbas Å.B. styrde arbetet så att P.Ö. fick arbetsuppgifter som han kunde utföra ensam och som inte störde teletrafiken. Han kom att arbeta mest på de mindre telestationerna där det inte finns någon personal stationerad. P.Ö. fick sina arbetsorder per telefon eller telefax eller undantagsvis personligen på kontoret. Vidare var arbetsledningen ofta ute och besökte P.Ö. på fältet.

Televerkets utrustning har förut byggt helt på elektromekanisk teknik, EMS-teknik, vilket är sådan teknik som P.Ö. behärskar. På senare tid har Televerket mer och mer börjat använda elektronisk teknik istället. Det system som Televerket kallar AXE-systemet bygger helt på elektronisk teknik och är alltså datastyrt. Televerket använder sig emellertid också av ett system som kallas AXE-M-systemet vilket är en modifierad variant av AXE-systemet och som innefattar både elektromekanisk och elektronisk teknik. Numera är därför ungefär hälften av en telestation uppbyggd kring elektromekanisk teknik och den andra hälften av digital teknik. Under överskådlig tid framöver kommer elektromekanisk teknik och elektronisk teknik att användas parallellt i televerkets system. Detta framgår bl.a., av den rullande investeringsplanen för Region Bergslagen. 1995 skall 70 procent av teletekniken inom Sverige vara digitaliserad, d.v.s. utbytt mot AXE-M-teknik. Långt in på 2000-talet kommer alltså den elektromekaniska tekniken att finnas kvar. Dessutom finns det små stationer som Televerket kanske låter få behålla den elektromekaniska tekniken. Sådana stationer kommer att behöva en hel del service eftersom den nya telelagen ställer krav på Televerket att hålla telenätet i topptrim. Lagen föreskriver nämligen att televerket överallt i landet skall tillhandahålla teleledningar för telefax och låghastighetsmodem för dataförbindelser. För att ett telefaxmeddelande skall bli läsbart krävs att telestationsutrustningen är i gott skick. På liknande sätt förhåller det sig med dataöverföringar. Eftersom EMS-tekniken alltså även i fortsättningen kommer att användas i viss utsträckning så kommer det också att finnas arbetsuppgifter som P.Ö. kan utföra. Region Bergslagen har inom sitt område 781 telestationer, varav 289 ligger i Dalarna. Dessa stationer kräver för att teletekniken skall fungera ett omfattande underhållsarbete i form av sådan kontaktrevidering som P.Ö. har arbetat med. Enligt den rullande investeringsplanen för Region Bergslagen utskriven den 7 januari 1993 framgår bl.a. vid vilka tidpunkter den elektromekaniska utrustningen i vissa stationer skall vara helt eller delvis utbytt mot AXE-M-systemet.

I samband med att P.Ö. sades upp från sin anställning företog Televerket som tidigare angetts ingen utredning om huruvida P.Ö. kunde beredas fortsatt arbete. Av en personalplan utfärdad den 1 oktober 1992 framgår emellertid att det även efter den driftsinskränkning som gjordes finns elva personer i Falu teleområde inom Region Bergslagen som sysslar med sådant arbete som P.Ö. utförde innan han sades upp, d.v.s. kontaktrevidering och inprovning av EMS-stationer. Inom den personalgruppen finns ett antal personer vilkas arbete P.Ö. skulle kunna utföra. Det finns alltså utrymme för P.Ö. att fortsätta med sina arbetsuppgifter. Dessutom är det möjligt för Televerket att organisera arbetet så att P.Ö. får utföra arbetet på sina villkor, d.v.s. på udda tider. I själva verket finns det redan nu en sådan organisatorisk indelning inom personalgruppen. Därför skulle det inte uppkomma någon allvarligare olägenhet för Televerket om P.Ö. bereddes fortsatt arbete. I den aktuella organisationsdelen var det endast P.Ö. som blev uppsagd. TCO-OF/A kan emellertid inte uttala sig om huruvida någon annan skulle behöva sägas upp om uppsägningen av P.Ö. ogiltigförklaras.

Sammanfattningsvis gör TCO-OF/A gällande att P.Ö. har nedsatt arbetsförmåga, att han har beretts särskild sysselsättning och att det inte skulle innebära någon allvarlig olägenhet för Televerket att bereda honom fortsatt arbete.

Staten

Televerket har förut haft en faktisk monopolställning som förvaltare av det allmänna telenätet för statens räkning. En följd av det har varit att Televerket har ägt bestämma vilken utrustning som får anslutas till telenätet. I mitten av 1980-talet skedde på detta område en del tämligen dramatiska förändringar. Politiska beslut fattades om att televerket skulle få tåla anslutning till telenätet av annan utrustning än den som televerket tillhandahöll eller hade godkänt. Sådan utrustning var t.ex. telefonapparater, telefonsvarare och telefaxapparater samt, så småningom, även små och medelstora växlar. Tidigt uppkom konkurrens från andra företag på radiotelefoniområdet. Denna konkurrens har blivit större med åren. Konkurrens har uppstått även avseende operationen av telenätet. Televerket har numera skyldighet att ställa nätet till förfogande för andra operatörer som alltså kan konkurrera med Televerket om telefontrafiken på nätet. Stora internationella nätoperatörer har nu kommit att bli konkurrenter till Televerket.

Den här skisserade konkurrenssituationen har ställt helt nya och omfattande krav på Televerket, som måst vidta rationaliseringar för att bli konkurrenskraftigt. Televerket var tidigare indelat i 20 teleområden som nu har organiserats om till åtta regioner. I och med denna omorganisation kom många tjänster att bli dubblerade och man kunde då avvara vissa tjänster, framför allt på den administrativa sidan. Det blev också nödvändigt att internt inom Televerket ändra strukturen så att beslutanderätten delegerades ned i organisationen. Olika sektioner av Televerket kom därför att bli självstyrande så att upphandlingar inom en sektion nu kan göras från en annan sektion eller från annan leverantör än Televerket. Detta har medfört att numera större krav på effektivitet ställs på Televerket jämfört med hur det var på monopolets tid. Utöver detta fattades ett ganska överraskande beslut om att Televerket år 1992 skulle leverera in åtta miljarder kronor till ägaren, vilket spräckte alla dittills upprättade investeringsplaner och medförde ytterligare behov av att minska framför allt den personal som sysslade med byggande verksamhet. Under 1991 klarades det behov av personalminskning som utvecklingen hade lett till genom s.k. naturlig avgång och förtidspensioneringar. Televerket minskade på så sätt sin personal med cirka 2500 personer under 1991. Under år 1992 blev Televerket dessvärre tvunget att tillgripa uppsägningar för att täcka behovet av personalminskning. Mellan 2000 och 3 000 personer blev uppsagda på grund av arbetsbrist. Behovet av att minska och anpassa personalstyrkan har ännu inte fullt tillgodosetts utan ytterligare minskningar av det totala antalet anställda kommer att följa.

P.Ö. började i Televerket år 1984 på en ungdomslagplats som han hade under drygt ett år. I maj 1985 anställdes han som teletekniker. Under någon kortare tid därefter fungerade allt bra men så småningom började P.Ö. få problem med att inställa sig i tid till arbetet. Detta väckte irritation och hans arbetsledare försökte hjälpa till genom att ringa och väcka honom och köpa en väckarklocka at honom. Till slut blev problemen så allvarliga att ärendet kom upp i personalansvarsnämnden under år 1987. Från hösten 1988 till våren 1990 var P.Ö. sjukskriven. När han kom tillbaka till arbetet våren 1990 fick han med en gång sådana arbetsuppgifter som gjorde att han inte behövde hålla ordinarie arbetstider. Han fick då arbeta framför allt med städning på telestationerna. På hösten 1990 återgick han till den grupp om fem personer som han egentligen tillhörde och som sysslade med kontaktrevidering.

Arbetet med kontaktrevidering innebär att man renoverar reläer genom att byta ut förslitna detaljer i dem. Trimning av stationerna och allmänt underhåll utförs av annan personal.

Kunskaperna om nödvändigheten av kontaktrevidering har funnits under lång tid inom Televerket men kontaktrevidering har ändå inte förut utgjort någon prioriterad verksamhet och inte varit något som utförts fortlöpande utan mera i mån av tid. I början av 1980-talet började teletrafiken öka kraftigt vilket delvis berodde på ökad användning av mobiltelefoner och telefaxapparater. Det visade sig då att Televerkets kvalitativa kapacitet inte räckte för denna ökade trafik. Kapaciteten förbättrades delvis med den nya teleteknik som började användas på 1980-talet. Hela det gamla beståndet av telestationer kunde emellertid inte byggas bort och ersättas av ny teknik, vilket innebar att omfattande satsningar måste göras även på att rusta upp det gamla beståndet. Därför bildades inom regionerna särskilda kontaktrevideringsgrupper som skulle utföra denna upprustning. Så skedde även i Dalarna inom Region Bergslagen där P.Ö. kom att ingå i en sådan grupp. Som mest sysslade fyra till fem anställda med kontaktrevidering i Dalarna.

Inom Dalarna finns ungefär 285 telestationer. Cirka 200 av dessa är små stationer där behov av kontaktrevidering egentligen inte finns därför att den sysslan utförs av ordinarie underhållspersonal som har en vidare kompetens än den personal som ingick i kontaktrevideringsgruppen. Den ordinarie underhållspersonalen har t.ex. kompetens att utföra inprovningar av telestationer. När satsningen med kontaktrevideringsgruppen gjordes bestämdes att kontaktreviderarna skulle börja med de allra största telestationerna. Genom satsningen kom behovet av kontaktrevidering att minska kraftigt. De 50-60 största stationerna blev renoverade genom satsningen och för de övriga har det som förut angetts aldrig funnits något särskilt behov av aktuellt arbete.

Under senare hälften av 1980-talet har Televerket i hela landet gjort en stor satsning på att byta ut de elektromekaniska stationerna mot digitala stationer, AXE-stationer. Numera är ungefär hälften av landets alla telestationer AXE-stationer. Utbyggnaden pågår alltjämt. Även på grund av denna utbyggnad har behovet av kontaktrevidering minskat därför att kontaktrevidering inte erfordras på AXE-stationer. Underhållet av dessa stationer sköts istället av en annan personalkategori med helt annan kompetens.

P.Ö. kom alltså hösten 1990 tillbaks till sin kontaktrevideringsgrupp. Han fick då sköta sig själv och fick föra en dagrapport över sina arbetstider. Han skulle få ihop 160 timmar i månaden. P.Ö. lämnade emellertid inte in dagrapporterna i tid utan arbetsledningen fick hela tiden stöta på honom för

att få in dem. Arbetsledningen plockade därför fram en gammal uttjänt fax som de gav till P.Ö. för att han skulle kunna faxa in dagrapporterna. Faxen har uteslutande använts för detta ändamål. Det har t.ex. inte förekommit att arbetsorder utdelats till P.Ö. via faxen.

Telestationerna erbjuder ingen bra arbetsmiljö. Det är ont om plats på grund av all utrustning som finns där och belysningen är dålig. Dessutom är det bullrigt i de elektromekaniska stationerna. För att bereda bra arbetsplatser åt kontaktreviderarna och åt de anställda som utförde stationsbyggen anskaffade man därför inom gamla Falu teleområde tre husvagnar. Husvagnarna var inredda så att där fanns en arbetsplats och en rastplats. Kontaktreviderarna, som arbetar med en relämodul åt gången, kunde då ta in modulen till arbetsplatsen i husvagnen och där utföra sitt arbete istället för att sitta i stationsbyggnaden. l den husvagn som användes av kontaktreviderarna fanns ett höj- och sänkbart arbetsbord för att reviderarna skulle kunna ställa relämodulen i rätt arbetshöjd. Inte bara P.Ö. utan alla kontaktreviderarna använde sig av denna husvagn.

När P.Ö. sades upp i juli 1992 hade han varit tillbaka i kontaktrevideringsgruppen i cirka ett och ett halvt är efter sjukskrivningen. Under denna period hade behovet av kontaktrevidering av de skäl som angetts ovan minskat kraftigt. Under våren 1992 hade förhandlingar förts angående de förestående uppsägningarna. Inom Region Bergslagen indelades personalen i turordningskretsar i enlighet med 3 § i turordningsavtalet för det statliga området. Turordningsavtalet föreskriver att turordning skall fastställas bland arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter inom den ort där arbetsbristen finns. Inprovare och kontaktreviderare ansågs inte ha i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter därför att de som är inprovare har en helt annan utbildning och kompetens än kontaktreviderarna. I Falun fanns bara två kontaktreviderare, P.Ö. och I.H. Turordningskretsen för kontaktreviderare i Falun utgjordes av dessa båda. Det förelåg arbetsbrist för en kontaktreviderare och eftersom I.H. var äldre i tjänst än P.Ö. blev det P.Ö. som sades upp. Om P.Ö. skulle få behålla sitt arbete så skulle Televerket istället få säga upp I.H. I.H. som är mellan 55 och 60 år gammal är spastiker, vilket innebär att han har svårt att förflytta sig till fots. Kontaktrevideringsarbetet passar honom bra eftersom han i detta arbete bara behöver förflytta sig ganska korta sträckor mellan stationsbyggnaden och husvagnen eller bilen. Något annat arbete som I.H. kan utföra finns inte. I.H. är den ende som idag sysslar med kontaktrevidering och han kan inte sysselsättas med detta till mer än cirka 70 procent av arbetstiden. Som angetts förut minskar dessutom behovet av kontaktrevidering hela tiden.

Det hade inte varit möjligt att låta P.Ö. ersätta I.H. därför att det krävs särskilda arrangemang för att P.Ö. skall kunna arbeta. Eftersom kontaktrevideringen är klar beträffande de största stationerna är det de mindre som nu kan komma i fråga för detta arbete. Innan P.Ö. blev uppsagd arbetade han till 98% på de 50-60 största stationerna. Dessa stationer är, på grund av. att de har en viss överkapacitet, inte så känsliga för sådana störningar i teletrafiken som kan uppkomma då kontaktrevidering utförs. Risken för större störningar är dessutom liten eftersom man när kontaktrevidering utförs tar ut en reläsats åt gången och arbetar med den. Det kontaktrevideraren då gör påverkar alltså inte resten av stationen. När relämodulen sätts in i stationen igen är det ett lätt arbete att kontrollera att den fungerar. På de mindre stationerna däremot finns det inga relämoduler som kan tas ut utan all utrustning är fast monterad. Många funktioner är därför gemensamma för hela stationen. Om en kontaktreviderare beter sig felaktigt löper man därför risken att hela stationen försätts ur funktion. Sådana problem kan lätt lösas på dagtid då kompetent personal kan tillkallas för att avhjälpa felet. Om P.Ö. skulle tillåtas att arbeta på nätter skulle det däremot behövas jourpersonal som nattetid kunde åka ut och avhjälpa fel.

Domskäl

P.Ö. som har arbetat hos Televerket som teletekniker sedan år 1984 sades i juli 1992 upp från sin anställning på grund av arbetsbrist.

TCO-OF/A har i målet gjort gällande att P.Ö. skall få företräde till fortsatt arbete oberoende av turordningen och har som grund för denna ståndpunkt angett att P.Ö. har nedsatt arbetsförmåga, att han beretts särskild sysselsättning och att det inte skulle innebära någon allvarlig olägenhet för Televerket att bereda honom fortsatt arbete oberoende av turordningen.

Staten har vitsordat att P.Ö. har nedsatt arbetsförmåga men bestritt att han beretts särskild sysselsättning samt gjort gällande att det skulle innebära allvarliga olägenheter för Televerket om han bereddes företräde till fortsatt arbete.

TCO-OF/A har i målet som vittne hört sektionsordföranden för Dalarna i ST Tele C.B. På statens begäran har produktionschefen A.J. och personalchefen Y.E., båda Televerket, hörts som vittnen.

Allmänt

Parterna är överens om att P.Ö. har nedsatt arbetsförmåga på grund av sömnstörningar. Meningarna går däremot isär när det gäller de två övriga frågorna i målet, nämligen frågan huruvida P.Ö. beretts särskild sysselsättning och frågan huruvida P.Ö. kan ges företräde till fortsatt arbete utan att det medför allvarlig olägenhet för Televerket.

Det ter sig måhända mest naturligt att arbetsdomstolen prövar de tvistiga frågorna i den ordning som de här har angetts. Arbetsdomstolen anser emellertid att i detta fall den sist nämnda tvistefrågan bör prövas först, särskilt som den som strax kommer att framgå får direkt betydelse för utgången i målet.

Arbetsdomstolen uttalar sig alltså i domen inte i frågan huruvida P.Ö. i den mening som avses i 23 § anställningsskyddslagen beretts särskild sysselsättning på grund av sin nedsatta arbetsförmåga

Medför det allvarliga olägenheter för Televerket om P.Ö. får företräde till fortsatt arbete?

TCO-OF/A har fört ett resonemang som utmynnar i slutsatsen att Televerket kommer att i viss utsträckning behålla den teknik, EMS- teknik, som kräver kontaktrevidering för att fungera väl. Staten har bekräftat att det alltjämt behövs och även i framtiden kommer att behövas kontaktrevidering, även om behovet därav enligt staten hela tiden minskar. Det som i denna fråga är av intresse för målet är enligt arbetsdomstolens mening att det fortfarande finns behov av kontaktrevidering och särskilt att det förhöll sig så när P.Ö. sades upp.

TCO-OF/A har påstått att det finns elva personer som nu utför sådant arbete som P.Ö. gjorde då han sades upp, nämligen kontaktrevidering och inprovning av EMS-stationer. Av dessa elva personer är det enligt TCO- OF/A flera vilkas arbete P.Ö. skulle kunna utföra. Staten hävdar däremot att det endast finns en person som nu har samma arbetsuppgifter som P.Ö. hade, nämligen I.H. TCO-OF/A har inte närmare angett de personer vilkas arbetsuppgifter P.Ö. skulle kunna utföra och inte heller förebringat någon utredning som ger stöd för TCO-OF/A:s uppfattning härvidlag. Arbetsdomstolen anser sig därför inte ha stöd i utredningen för att utgå från något annat än att det numera bara är I.H. som har sådana arbetsuppgifter som P.Ö. kan utföra.

Enligt TCO-OF/A:s mening kan Televerket organisera arbetet så att P.Ö. får utföra det på sina villkor, d.v.s. på udda tider under dygnet, utan att det medför någon allvarlig olägenhet för verket. Vidare anser TCO- OF/A att det redan nu finns en sådan organisatorisk indelning som gör det möjligt för P.Ö. att arbeta under de förutsättningar som gäller för honom. Någon närmare utredning om detta har TCO-OF/A emellertid inte presenterat. Arbetsdomstolen anser därför att produktionschefen A.J:s uppgifter i denna del bör läggas till grund för bedömningen.

Enligt A.J. är det inte möjligt att låta P.Ö. utföra det kontaktrevideringsarbete som I.H. nu utför. Detta beror enligt A.J. på följande förhållanden. När P.Ö. utförde kontaktrevidering gjorde han det nästan uteslutande på de 50-60 största telestationerna där risken för störningar i teletrafiken och för driftsstörningar i övrigt inte är så stor. Numera, när kontaktrevideringen är klar beträffande det stora stationerna, återstår behov av kontaktrevidering bara på små stationer. Dessa är mer sårbara och slås lättare ut vid fel som kontaktreviderare kan orsaka. Televerket skulle därför vara tvunget att hålla annan personal tillgänglig för avhjälpande av fel som P.Ö. skulle kunna förorsaka.

Arbetsdomstolen anser att A.J:s uppgifter, särskilt de här återgivna, visar att det skulle medföra allvarliga olägenheter i form av organisationsförändringar m.m. för Televerket, om P.Ö. fick företräde till fortsatt arbete. P.Ö. hör därför inte få sådant företräde och TCO- OF/A:s talan skall således avslås. Eftersom arbetsdomstolen kommer till denna bedömning saknas anledning att pröva frågan huruvida P.Ö. beretts sådan särskild sysselsättning som avses i 23 § anställningsskyddslagen.

Rättegångskostnader

På grund av utgången i målet skall TCO-OF/A förpliktas ersätta statens rättegångskostnader.