AD 1993 nr 141
En skiljeklausul har tagits in i en fristående regelsamling som gällt för samtliga anställda vid ett företag. Arbetsdomstolen finner att klausulen infogats i regelsamlingen på ett sådant sätt att de krav på tydlighet som måste ställas inte har uppfyllts och att klausulen därmed inte blivit en del av arbetstagares anställningsavtal.
Backes Spielvogel Bates Göteborg Aktiebolag i Göteborg
mot
C.H. och U.H., båda i Västra Frölunda.
Tingsrättens beslut, se bilaga A.
BSB har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens beslut, skall avvisa C.H:s och U.H:s talan samt förplikta C.H. och U.H. att utge ersättning för bolagets rättegångskostnader i tingsrätten.
C.H. och U.H. har bestritt ändring.
Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen har hållit förhandling i målet, varvid C.H. och U.H. hörts på nytt under sanningsförsäkran.
Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i huvudsak detsamma som antecknats i tingsrättens beslut med följande tillägg och förtydliganden,
BSB
Grunden för talan är i första hand att skiljeklausulen ingick som en del av C.H:s och U.H:s anställningsavtal. I andra hand görs gällande att skiljeklausulen ändå kom att bli en del av anställningsavtalen.
C.H. och U.H. arbetade båda på reklambyrån Ted Bates Design i Göteborg, en enhet inom BSB-koncernen, som hade drivit verksamhet i Sverige sedan 1960-talet. Ted Bates Design kom senare att ändra firma till BSB O. Åren 1988 och 1989 arbetade sex till sju personer på BSB. Bland reklambyråns kunder fanns bolag som Volvo och Electrolux samt även Göteborgs Hamn. C.H. var kreativ chef för driftsenheten och blev i slutet av 1980-talet även byråansvarig. U.H. var projektledare och höll i kundkontakterna. Vid denna tvists början hade C.H. en lön om 33 500 kr för en tjänst om 80 procent, vilket motsvarar en lön på 40000 kr för en heltidstjänst. U.H:s månadslön uppgick vid samma tidpunkt till 20 500 kr.
01 det följande används firman BSB även när Ted Bates Design avses.
I de anställningsbekräftelser BSB tillställde C.H. och U.H. fanns en hänvisning till de samarbetsregler som gällde vid sidan av anställningsvillkoren och som hade arbetats fram i samråd mellan BSB och dess medarbetare. Samarbetsreglerna gällde som avtalsinnehåll och innehöll en detaljerad reglering av en mängd viktiga frågor för dem som arbetade på reklambyrån. Där fanns t.ex. regler om semester, övertidsersättning, ersättning vid sjukdom och havandeskap, tystnadsplikt, uppdrag utom tjänsten och vad som gällde när eran slutade sin anställning. I inledningen till samarbetsreglerna, sidan 2, fanns en skiljeklausul. Den var placerad på ett sådant sätt att den inte gick att undvika om man tog del av samarbetsreglerna.
C.H. och U.H.
Som grund för C.H:s och U.H:s bestridande görs i första hand gällande att skiljeklausulen inte utgjorde en del av deras anställningsavtal. Klausulen kommunicerades inte med C.H. eller U.H. och de har heller inte gjorts observanta på denna. Om klausulen ändå kan anses ha kommunicerats med dem, har den haft en så undanstucken placering i samarbetsreglerna att man inte kan säga att den därigenom blivit avtalsinnehåll. För det fall arbetsdomstolen skulle finna att klausulen blivit avtalsinnehåll görs i andra hand gällande att domstolen, med stöd av 36 § avtalslagen, skall sätta klausulen åt sidan som oskälig, med hänsyn dels till den undanstuckna plats klausulen haft i samarbetsreglerna och dels till de kostnader ett skiljeförfarande skulle innebära för C.H. och U.H.
C.H. anställdes som reklamtecknare av BSB år 1977, men hade sedan år 1975 arbetat på heltid som konsult för bolaget. Han hade ingen ledande befattning inom BSB. Att C.H:s lön var ganska hög medför ingen skillnad härvidlag, eftersom löneläget i reklambranschen genomgående var högt. Det går heller inte att räkna om hans lön till en heltidstjänst, då han reellt hade en tjänst som innebar arbete mer än heltid. U.H. värvades från Volvo som projektledare med ansvar för kundkontakterna. C.H. och U.H. arbetade båda i projektgrupper. Anställningsavtalen ingicks muntligen. Efter respektive avtal tillställdes C.H. och U.H. bekräftelser på anställningen, men ingen av dem minns att samarbetsreglerna bifogades dessa bekräftelser. Ingen av dem har heller läst samarbetsreglerna och de kan heller inte minnas att någon senare nämnt dessa regler. Vad gäller C.H. vitsordas att det fanns en skiljeklausul i samarbetsreglerna från år 1977, men något innehåll i denna skiljeklausul kan inte vitsordas. C.H. och U.H. anser att de sades upp i november 1989. De har därefter inte fått något nytt arbete och driver i dag en viss konsultverksamhet från hemmet.
Skäl
Arbetsdomstolen tar först upp frågan huruvida skiljeklausulen kommit att utgöra en del av C.H:s och U.H:s anställningsavtal. Rörande denna fråga har C.H. och U.H. i arbetsdomstolen uppgivit i huvudsak följande.
C.H.: Han arbetade mellan åren 1975 och 1977 på frilansbasis som konsult för BSB. Vid sidan av detta arbete hade han ingen annan verksamhet. När han anställdes var det mer en formsak och varken hans lön eller arbetsuppgifter förändrades. Anställningen bekräftades per brev. Han minns inte att samarbetsreglerna bifogades med denna bekräftelse och erhöll heller inte dessa vid något senare tillfälle. Det var först i samband med denna tvist som han fick reda på samarbetsreglernas och skiljeklausulens existens. Uppenbarligen måste dessa samarbetsregler ha kommit ur internt bruk.
U.H.: Hon hade haft ett tioårigt samarbete med BSB innan hon slutligen anställdes av detta bolag. Anställningen avtalades muntligen vid ett kort möte hon hade med BSB:s chef G.B. Vid mötet diskuterades hennes arbetsuppgifter och hennes månadslön, 12 500 kr, men i övrigt inga särskilda frågor. Hennes anställning bekräftades sedan genom ett brev från BSB den 22 juli 1986. I brevet redogjordes också för hennes anställningsförmåner. Det enda som var oklart var vid vilken tidpunkt hon skulle börja sin anställning hos BSB. På denna punkt hade hennes arbetsgivare Volvo och BSB då ännu inte kommit överens. Av brevet den 5 augusti 1986 framgick att frågan om när hon skulle börja sin anställning på BSB var löst. Detta var det enda intressanta för henne. Hon minns inte att några samarbetsregler bifogades augustibrevet och hon tog heller inte senare del av dessa regler.
Arbetsdomstolen konstaterar att det visserligen är på det sättet att såväl C.H. som U.H., när de anställdes hos BSB, erhöll skriftliga anställningsbekräftelser i vilka hänvisades till något som betecknas som "samarbetsregler". Det är emellertid inte mot C.H:s och U.H:s bestridande styrkt i målet att någon handling som innehållit samarbetsregler fanns fogad vid bekräftelserna. Det har heller inte framkommit att BSB på annat sätt särskilt uppmärksammade C.H. eller U.H. på att samarbetsreglerna skulle utgöra anställningsvillkor.
Med hänsyn till det anförda kan det vara tveksamt om samarbetsreglerna kommit att utgöra en del av anställningsavtalen.
Arbetsdomstolen lämnar emellertid därhän hur det förhåller sig med denna fråga. Domstolen gör antagandet att samarbetsreglerna kommit att ingå i anställningsavtalen genom hänvisningen i anställningsbekräftelserna. Domstolen antar också att det vid tiden för anställningsavtalens tillkomst funnits tillgängliga samarbetsregler hos BSB i en form som i allt väsentligt överensstämmer med den av parterna som skriftlig bevisning åberopade handlingen "Samarbetsregler mellan Ted Bates AB och dess medarbetare" från år 1985. En kopia av handlingens första textsida (sid. 2) fogas vid beslutet som bilaga B.
Arbetsdomstolen ställer frågan huruvida skiljeklausulen presenterats i skrift på sådant sätt att de krav på tydlighet har blivit uppfyllda som måste ställas på en skiljeklausul i ett anställningsavtal för att klausulen skall anses ha blivit avtalsinnehåll.
Domstolen utgår vid bedömandet av vilka krav på tydlighet som bör ställas på en skiljeklausul från att en sådan klausul i sig får anses vara tyngande för arbetstagaren. Med tyngande avses inte enbart det förhållandet att ett skiljeförfarande i många fall kan te sig kostsamt för arbetstagaren utan också det förhållandet att en arbetstagare som vid tvist inte beaktar förekomsten av en skiljeklausul lätt kan drabbas av rättsförlust på grund av preskription. En konsekvens av klausulens för arbetstagaren tyngande karaktär är att höga krav måste ställas vad gäller tydlighet. Brister tydligheten vad gäller utformningen och hur klausulen presenterats i skrift, kan detta medföra att klausulen inte anses ingå i anställningsavtalet.
Vad gäller utformningen av den aktuella skiljeklausulen kan först konstateras att klausulen inte intagits i ett individuellt utformat anställningsavtal utan i en fristående regelsamling som gällde för samtliga fast anställda vid företaget oavsett befattning. Detta förhållande skärper kravet på tydlighet. Enligt arbetsdomstolens mening är samarbetsreglerna, vad gäller de delar som omfattas av innehållsförteckningen, huvudsakligen klara och tydliga. Texten är lättillgänglig, pedagogiskt indelad i avsnitt med informativa rubriker och uppdelad i paragrafer. Skiljeklausulen däremot har inte placerats på någon klart framträdande plats och inte i någon särskild paragraf. I stället är klausulen infogad i en rubriklös inledning som föregår själva huvudtexten.
Klausulen har heller inte på något sätt lyfts fram i inledningstexten. Den genomsnittlige läsaren av samarbetsreglerna torde knappast vänta sig att finna en så central regel på denna plats. Skiljeklausulens placering innebär också att den faller utanför innehållsförteckningen. Denna förteckning borde naturligt vara den informationskatalog som används av en läsare som avser att orientera sig om vilka frågor som samarbetsreglerna innehåller. Eftersom skiljeklausulen saknas i innehållsförteckningen, är risken betydande för att en läsare förbigår klausulen.
Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att skiljeklausulen infogats i samarbetsreglerna på ett sådant sätt att de krav på tydlighet som måste ställas inte har uppfyllts. Enligt arbetsdomstolens mening har klausulen därmed redan av detta skäl inte blivit en del av anställningsavtalen.
Vid detta förhållande saknar arbetsdomstolen anledning att pröva huruvida samarbetsreglerna i deras helhet kommit att utgöra en del av anställningsavtalen.
Besvären skall lämnas utan bifall.
Vid denna utgång skall BSB utge ersättning för C.H:s och U.H:s rättshjälpskostnader.
Slut
1. Arbetsdomstolen avslår besvären.
2. Arbetsdomstolen fastställer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall utgå till J.E.L. för det biträde han lämnat C.H. och U.H. i arbetsdomstolen med trettontusentrehundraåttionio (13 389) kr, varav 7 120 kr för arvode, 3 625 kr för tidsspillan och 2 644 kr för utlägg. I det förstnämnda beloppet ingår mervärdeskatt med 2 149 kr.
3. Arbetsdomstolen förpliktar Backer Spielvogel Bates Göteborg Aktiebolag att utge ersättning för C.H:s och U.H:s rättshjälpskostnader med tillhopa sextontusentvåhundraarton (16218) kr.
Beslut 1993-09-15, målnummer B-164-1992
Ledamöter: Hans Stark, Dag Ekman, Börje Hårdefelt, Ulf E. Nilsson, Ola Bengtson, Nils Gunnarsson (förre enhetschefers i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Bo Almgren. Enhälligt.
Sekreterare: Jakob Hedenmo
BILAGA A
Tingsrättens beslut (ledamöter: Bengt Björklund, L.E. och Håkan Körner)
YRKANDEN
U.H. har yrkat att tingsrätten förpliktar Backer Spielvogel Bates Göteborg AB (i fortsättningen kallat BSB) att till henne utge 20500 kr i månaden från den 1 januari 1991 till dess dom meddelas i målet. C.H. har yrkat att tingsrätten förpliktar BSB att till honom utge 33 500 kr i månaden från den 15 mars 1990 till dess dom meddelas i målet. U.H. och C.H. har vidare yrkat att BSB förpliktas att till envar av dem utge 50000 kr. De har därjämte yrkat ersättning för rättegångskostnader. Som grund för yrkandena har U.H. och C.H. åberopat omständigheter hänförliga till att BSB såsom arbetsgivare för dem sagt upp dem från deras anställningar i bolaget.
BSB har bestritt yrkandena. Bolaget har yrkat att käromålen skall avvisas under åberopande av att det i samarbetsregler mellan Ted Bates AB och dess medarbetare (i fortsättningen kallat Samarbetsreglerna), som utgör en del av U.H. och C.H:s anställningsavtal, intagits en bestämmelse enligt vilken tvister som hänför sig till anställningsavtal skall prövas av skiljenämnd enligt lag. BSB har i andra hand gjort gällande att om tingsrätten skulle finna att det inte är visat att samarbetsreglerna från början var en del av C.H:s anställningsavtal har de inkorporerats i avtalet och kommit att gälla mellan parterna. BSB har vidare yrkat ersättning för rättegångskostnad.
U.H. och C.H. har bestritt avvisningsyrkandet. De har till stöd härför åberopat följande. Varken vid anställningsavtalens ingående eller senare har de träffat avtal om skiljeförfarande vid tvist på grund av avtalet eftersom varken Ulla eller C.H. har fått samarbetsreglerna när de anställdes. De har inte heller på annat sätt gjorts observanta på skiljeklausulen. C.H. bestrider att skiljeklausulen har inkorporerats i hans anställningsavtal. Om tingsrätten skulle finna att det i anställningsavtalen har intagits skiljeklausuler eller att sådan har inkorporerats i C.H:s avtal skall avtalen med tillämpning av 36 § avtalslagen jämkas så att skiljeklausulerna förbigås. Till stöd för detta åberopas att bestämmelserna har fått en undanstucken plats i samarbetsreglerna, att skiljeklausulen är tyngande för U.H. och C.H. och att tillämpning av skiljeklausulen skulle medföra så höga kostnader att det skulle bli omöjligt för dem att föra talan om sin rätt enligt avtalet,. De har vidare, för det fall att tingsrätten skulle avvisa deras talan, yrkat att de befrias från skyldighet att ersätta BSB:s rättegångskostnad under åberopande av att de inte kände till skiljeklausulen när de inledde rättegången på grund av klausulens undanskymda och överraskande placering.
Parterna har till utveckling av sin talan anfört följande.
BSB: U.H. anställdes i bolaget den 15 oktober 1986. I skriftlig bekräftelse den 5 augusti 1986 av hennes anställning uppmanade den dåvarande verkställande direktören henne att läsa igenom BSB:s "Samarbetsregler" och bekräfta att de är i sin ordning. C.H. började arbeta hos BSB den 1 april 1977. I brev den 12 januari 1977 till C.H. bekräftade arbetsgivaren, som då hade firma Ted Bates AB, hans anställning vid Göteborgskontoret. I brevet lämnades uppgift om hans månadslön och andra ersättningar från bolaget och hans semesterförmåner, I brevet angavs vidare: I övrigt hänvisas till våra "samarbetsregler" mellan Ted Bates AB och dess medarbetare. I bolaget har gällt särskilda anställningsvillkor sedan april 1969. I början benämndes anställningsvillkoren tjänstereglemente, Senare fick de beteckningen samarbetsregler. I såväl tjänstereglementet som Samarbetsreglerna har det funnits en skiljeklausul. C.H. har i bolaget varit ansvarig för en byrå benämnd Ted Bates Design. Om han i inte har fått del av skiljeklausulen vid sin anställning har han i vart fall tagit del av den senare i samband med att han har anställt ny personal. Skiljeklausuler är godtagna av rättsordningen och är i och för sig inte oskäliga. Klausulen i Samarbetsreglerna är inte undanstucken och inte särskilt tyngande. Den har normalt godtagits av de anställda. Kostnaden för ett skiljeförfarande är i stort sett densamma som för en domstolsprövning i två instanser.
U.H. och C.H.: U.H. har studentexamen och arbetade innan hon anställdes hos Ted Bates vid Volvo. När hon anställdes vid Ted Bates bifogades inte Samarbetsreglerna till den skriftliga bekräftelsen av anställningen. Hon har inte till någon i BSB accepterat att de skulle gälla för hennes anställning. Hon har inte känt till reglerna förrän de åberopades av arbetsgivaren i samband med tvisten i målet. C.H. har studentexamen och har studerat vid konstindustriskolan. Han anställdes hos Ted Bates som assistent till reklamtecknare och hade när han slutade sin anställning befattning som gruppansvarig för Ted Bates Design. Inte heller C.H. fick del av några samarbetsregler när han anställdes. Han har inte heller under den tid han var anställd i bolaget känt till att det fanns ett tjänstereglemente eller Samarbetsregler eller tillämpat dem. Dessa kan därför inte ha inkorporerats i hans anställningsavtal.
SKÄL,
U.H. och C.H. har som bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själva. Parterna har därutöver åberopat viss skriftlig bevisning bl.a. skriftliga bekräftelser av U.H. och C.H:s anställningar, bilaga 1 och 2.
Om det i ett anställningsavtal genom en hänvisning föreskrivs att vissa särskilt angivna regler skall tillämpas på anställningsförhållandet är sådana regler normalt bindande även om någon part underlåter att ta del av dem. En förutsättning för detta är dock att det av avtalet klart framgår att hänvisningen avser regler som har karaktär av anställningsvillkor.
I detta fall har hänvisningen skett till något som bolaget har betecknat som "samarbetsregler". Ordalydelsen anger visserligen att det är fråga om regler för samarbete men detta behöver inte nödvändigtvis innebära att reglerna tar sikte på samarbetet mellan bolaget som arbetsgivare och den anställde. De kan även uppfattas som regler av t.ex. trivselkaraktär eller för de anställdas samarbete sinsemellan. Av ordalydelsen kan man därför inte dra slutsatsen att samarbetsregler är detsamma som anställningsvillkor.
Frågan är därefter om hänvisningarna har gjorts på sådant sätt att det trots ordalydelsen ändå måste ha framgått att det har rört sig om anställningsvillkor.
När det gäller C.H. noterar tingsrätten att bolagets brev till honom den 12 januari 1977 inleds med en bekräftelse av anställningen och uppgifter om vilka anställningsförmåner som skulle utgå för att avslutas med "I övrigt hänvisas till våra 'samarbetsregler' mellan Ted Bates AB och dess medarbetare."
Denna hänvisning ger enligt tingsrättens mening inte tillräcklig anledning att uppfatta samarbetsreglerna som anställningsvillkor.
I fråga om U.H. inleds också brevet till henne, som är daterat den 5 augusti 1986, med en bekräftelse av anställningen, varefter följer ett förslag om tidpunkten för att börja arbetet. Därefter sker en hänvisning till "Samarbetsreglerna", som U.H. ombeds att läsa igenom. Brevet avslutas med en begäran om bekräftelse på att "villkoren är OK".
U.H. har uppgett att hon uppfattade önskemålet om bekräftelse som att det enbart gällde tidpunkten för att börja anställningen, vilket var det enda som enligt hennes mening var oklart mellan parterna.
Tingsrätten anser att U.H:s sätt att uppfatta skrivelsen inte helt saknar fog. Hänvisningen uppfyller därför inte kravet på tydlighet och klarhet. Sammanfattningsvis finner tingsrätten att samarbetsreglerna med däri intagen skiljeklausul inte har utgjort en del av C.H. och U.H:s anställningsavtal. Yrkandet om avvisning på grund av rättegångshinder lämnas därför utan bifall.
Det åligger part som vill föra talan mot detta beslut att inom en vecka från den dag då han fick del av beslutet till tingsrätten anmäla missnöje. Gör han inte det har han förlorat sin rätt till talan mot beslutet.
SLUT
l. Avvisningsyrkandet lämnas utan bifall
BILAGA B
Vi har här samlat sådant som kan vara av vikt att veta för dig som är anställd på Ted Bates AB.
Denna sammanställning har kommit till för att göra samarbetet smidigare, undvika missförstånd och klargöra gällande praxis. De principer vi tillämpar inom företaget grundar sig på ömsesidig lojalitet och förtroende.
Det följande är att betrakta som ett avtal mellan företaget och dess fast anställda tjänstemän, Det gäller däremot inte för timavlönad personal, vikarier och praktikanter.
Tvister angående tolkning eller tillämpning av denna överenskommelse får inte dras inför domstol utan skall, om de inte kan lösas i godo, biläggas inför skiljenämnd enligt lag.