AD 1993 nr 15

Sveriges Stuvareförbund

mot

Svenska Hamnarbetareförbundet och Svenska Hamnarbetareförbundets avdelning 4 i Göteborg.

Den nu aktuella tvisten rör arbetet vid en av tre avdelningar inom hamnen, nämligen Tor-terminalen, som tidigare ägdes och drevs av Tor Line AB. Detta rederi trafikerar Göteborg med elva fartyg.

Stuveriarbete omfattar bl.a. lossning och lastning av gods. Vid lastning måste godset säkras för att fartyget skall vara sjövärdigt. Säkringsarbetet utförs i en del fall av stuveriarbetare men i andra av däckspersonal som är anställd av berört rederi.

Svenska Hamnarbetareförbundets avdelning 4 (avdelningen) varslade genom ett brev den 18 januari 1993 GHAB om blockad. Brevet innehåller följande.

Blockadens omfattning: Fartygen TOR DAN och TOR CALEDONIA är i blockad från och med måndagen den 25 januari 1993. Blockaden pågår tills uppgörelse nåtts.

Orsak till blockaden: Lördagen 16/1 utförde besättningen på TOR DAN stuveriarbete. Söndagen 17/1 utförde besättningen på TOR CALEDONIA stuveriarbete. Allt stuveriarbete ombord på fartygen skall utföras av hamnarbetare.

I en ansökan om stämning på hamnarbetareförbundet och avdelningen som kom in till arbetsdomstolen den 25 januari 1993 har stuvareförbundet yrkat att arbetsdomstolen skall förklara de varslade blockadåtgärderna otillåtna. Vidare har stuvareförbundet yrkat att arbetsdomstolen för tiden intill dess dom i målet föreligger förklarar att stridsåtgärderna ej får träda i kraft eller, om detta redan har skett, att stridsåtgärderna skall upphöra. För det fall de varslade stridsåtgärderna träder i kraft har stuvareförbundet förbehållit sig rätten att även yrka ekonomiskt skadestånd. Stuvareförbundet har också gjort gällande att det lämnade varslet inte uppfyller medbestämmandelagens krav och yrkat allmänt skadestånd för detta.

Hamnarbetareförbundet och dess avdelning har i inkommet yttrande bestritt stuvareförbundets yrkanden.

Sedan arbetsgivarsidan till arbetstagarsidan framfört invändning om fredsplikt och även ansett att varslet var oklart, skrev avdelningen den 26 januari 1993 ett brev med följande innehåll till GHAB.

Efter Er fredspliktsinvändning - vilken vi i och för sig anser sakna saklig grund - är vi villiga att skjuta på varslet mot Tor Dan och Tor Caledonia, som skulle ha trätt i kraft den 25/1-93. Om AD inte finner att konflikten är olaglig träder blockaden i stället i kraft den 3/2-93 kl 06.45.

Stridsåtgärdens omfattning:

Inget arbete från våra medlemmars sida kommer att utföras ombord på de berörda fartygen.

Stridsåtgärdens varaktighet:

Stridsåtgärden kommer att pågå tills vidare och är således inte tidsbegränsad.

Arbetsdomstolen har hållit särskilt sammanträde för behandling av arbetsgivarsidans yrkande om interimistiskt förordnande. Vid sammanträdet har arbetstagarparterna förklarat att den varslade blockaden uppskjutits och att den kommer att träda i kraft den 4 februari 1993 kl. 18.00.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Stuvareförbundet

GHAB bildades 1985 genom en sammanslagning av Göteborgs Stuveri AB och den kommunala hamnförvaltningen. Göteborgs kommun är ensam ägare till GHAB. Hamnen besöks av närmare 11000 fartyg per år och är av oerhört stor betydelse för det svenska näringslivet. Hamnen har omkring 1 100 anställda, varav omkring 750 är kollektivanställda. Tvisten rör verksamheten vid Tor-terminalen, som till för några år sedan ägdes och drevs av Tor Line AB.

I arbetet med lastning av gods ingår att surra eller säkra godset i lastutrymmena så att fartyget är sjövärdigt. Hamnarbetareförbundet och Svenska Transportarbetareförbundet är av den uppfattningen att surrnings- eller säkringsarbetet ombord på fartyg är stuveriarbete och att allt sådant arbete skall utföras av stuveriarbetare anställda av GHAB. GHAB:s uppfattning är att detta arbete, även om det många gånger utförs av stuveriarbetare, även kan utföras av däckspersonal. Stuvareförbundets och GHAB:s principiella uppfattning är att fri konkurrens skall råda i detta avseende och att bästa möjliga kommersiella avtal skall eftersträvas.

De fackliga organisationerna har på olika sätt försökt upprätthålla ett reellt arbetskraftsmonopol i Göteborgs hamn och i andra svenska hamnar. Detta belyses av bl.a. ett den 7 december 1987 av Näringsfrihetsombudsmannen (NO) meddelat beslut rörande stuveribranschen. Av detta beslut framgår att de fackliga organisationerna anser att de har en rättslig grund för sina monopolkrav i vad som kallats 1908 års stuveriordning och ILO-konventionen nr 137. NO gjorde den bedömningen att organisationerna inte i dessa akter hade stöd för sina anspråk på monopol.

2 kap. 17 § regeringsformen kan synas ge en absolut rätt att vidta fackliga stridsåtgärder om ej annat följer av lag eller avtal. Vissa stridsåtgärder torde dock vara otillåtna även utan direkt stöd i lag eller avtal. Enligt arbetsgivarsidans mening är den nu varslade stridsåtgärden till syfte och inriktning sådan att den måste anses som stridande mot allmänna rättsgrundsatser och därmed vara olovlig.

Enligt sjölagens regler har redaren och befälhavaren ombord på ett fartyg ett mycket långtgående ansvar för att fartyget skall vara sjövärdigt. I detta sammanhang hänvisas till 9, 58, 76, 118, 147 och 323 §§sjölagen. Enligt 233 § samma lag har redaren ett principalansvar för alla som utför arbete i fartygets tjänst. Av lagen om ansvarighet för oljeskada till sjöss följer att redaren har ett objektivt ansvar för oljeskada. Rederiet och befälhavaren kan drabbas av både skadeståndsrättsligt och straffrättsligt ansvar för konsekvenserna av bristfällig surrning. Redaren eller befälhavaren bör därför ha den slutliga bestämmanderätten med avseende på vem som rent faktiskt utför surrningsarbetet. Det är inte oväsentligt om det sker genom ett stuveribolag eller rederiets egen personal, eftersom befälet ombord bl.a. har större möjligheter att på olika sätt påverka den egna personalen.

Mot bakgrund av det anförda framstår det som fullständigt orimligt och oacceptabelt att ett rederi skall vara tvingat att använda för rederiet okänd personal. En facklig stridsåtgärd, som syftar till att förhindra rederianställda att utföra visst arbete ombord och som en konsekvens härav fråntar rederiet eller befälhavaren det yttersta kontrollansvaret, måste därför enligt arbetsgivarsidans mening anses strida mot allmänna rättsgrundsatser i sådan utsträckning att den är otillåten.

Rätten att vidta stridsåtgärder är inskränkt genom olika kollektivavtal. På SAF/LO-området finns i huvudavtalet från 1938, det s.k. Saltsjöbadsavtalet, regler om att stridsåtgärder inte får vidtas i vissa angivna fall. Bl.a. anges att stridsåtgärder inte får vidtas vid konkurrenstvist rörande arbetstillfälle. Detta avtal tillkom mot bakgrund av ett framlagt lagförslag, från vilket flera av avtalets regler hämtats, och när avtalet slöts fullföljdes inte lagstiftningsarbetet. Arbetsgivarsidans uppfattning är att huvudavtalets regler om förbud mot ekonomiska stridsåtgärder samt de bakomliggande lagförslagen utgör allmänna rättsgrundsatser som är direkt tillämpliga även utanför huvudavtalets giltighetsområde. Stridsåtgärder i strid mot dessa bestämmelser är därför otillåtna. Den nu varslade stridsåtgärden utgör en konkurrenstvist rörande arbetstillfällen där GHAB intar ställning av tredje part. Stridsåtgärden är därför otillåten.

För det fall att domstolen finner resonemanget om allmänna rättsgrundsatser tillämpligt men att den aktuella stridsåtgärden inte strider mot huvudavtalets regler menar arbetsgivarsidan att åtgärden ändå är otillåten. Av allmänna rättsgrundsatser torde följa att det finns en yttersta gräns där stridsåtgärder blir otillåtna även utanför kollektivavtalsförhållanden. För att tillmötesgå avdelningens krav måste GHAB bryta ingångna avtal med Tor Line AB, vilket medför kostnader och eventuellt skadeståndsskyldighet. En viktig aspekt är att GHAB inte disponerar över konfliktföremålet. Enligt arbetsgivarsidans mening strider det mot allmänna rättsprinciper att legitimera stridsåtgärder mot en arbetsgivare när denne saknar möjlighet att tillmötesgå de framställda kraven.

Hamnarbetareförbundet och avdelningen

De faktiska omständigheterna i målet är i huvudsak ostridiga. Arbetstagarparterna har emellertid vissa invändningar mot vad som framförts från arbetsgivarsidan.

Redan av stämningsansökan framgår att det inte är sjölagens bestämmelser som ligger bakom att däckspersonal sköter surrningsarbetet utan rent ekonomiska motiv. Arbetet i fråga utförs normalt av stuveripersonal. Av 58 950 timmars surrningsarbete under 1992 utfördes endast 6200 timmar (11,7 %) av däckspersonal och resten av stuveripersonal. När stuveripersonal utför surrningsarbete står de under fartygsbefälhavarens arbetsledning.

Det råder både nationellt och internationellt enighet om att stuveriarbete skall utföras av hamnarbetare. Hamnarbetareförbundets uppfattning i denna fråga delas av både Sjöfolksförbundet och Transportarbetareförbundet. Det råder alltså ingen konkurrens mellan arbetstagarorganisationerna om dessa arbeten.

I 2 kap. 17 § regeringsformen föreskrivs att förening av arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder, om ej annat följer av lag eller avtal. Det är ostridigt att det inte föreligger något kollektivavtal mellan parterna. Parterna är också överens om att den varslade stridsåtgärden har ett klassiskt fackligt syfte, nämligen att säkra arbetstillfällen åt arbetstagarorganisationens medlemmar.

Sjölagen innehåller inte några tvingande bestämmelser om att surrningsarbete får utföras endast av däckspersonal. Att stuveriarbetare utför detta arbete står i överensstämmelse med sjölagen, som endast anger att fartygets befälhavare har ett ansvar för bl.a. att surrningsarbetet utförs korrekt. Sjölagen innehåller ingen regel som begränsar rätten till stridsåtgärder. Det finns inte heller någon allmän arbetsrättslig regel som hindrar stridsåtgärder när dessa direkt eller indirekt syftar till att förmå motparten att riva upp ingångna avtal med en annan part. Skulle en stridsåtgärd vidtas i syfte att förmå arbetstagarsidan att avstå från rättigheter enligt tvingande bestämmelser i lag, är det framtvingade avtalet en nullitet.

Rätten till stridsåtgärder kan endast begränsas genom lag eller avtal. Frågan är då om även icke kollektivavtalsbärande part kan anses vara bunden av huvudavtalet på det sätt arbetsgivarsidan vill göra gällande. För att domstol skall vara beredd att interpolera en s.k. dold klausul i ett avtal måste åtminstone två villkor vara uppfyllda. För det första skall det föreligga ett avtal mellan parterna och för det andra skall den interpolerade klausulen ge uttryck åt en allmän arbetsrättslig grundsats. Inget av dessa villkor är uppfyllt i detta fall. Flera LO- förbund har som arbetsgivarsidan framhållit vägrat att underteckna huvudavtalet och vidtagit stridsåtgärder i strid mot dess principer. Arbetstagarsidan gör alltså gällande att det saknas stöd för arbetsgivarsidans påstående att huvudavtalet skulle ge uttryck åt en allmän rättsgrundsats och att arbetsdomstolen, om den skulle finna att en sådan rättsgrundsats föreligger, inte kan låta den omfatta även hamnarbetareförbundet när inget kollektivavtal föreligger. En allmän rättsgrundsats kan inte heller åsidosätta ett grundlagsstadgande.

Arbetstagarsidan bestrider också att det skulle finnas någon allmän rättsprincip av den innebörden att stridsåtgärder inte skulle kunna vidtas mot arbetsgivare när denne själv saknar möjlighet att tillmötesgå de framställda kraven. Det bestrids också att arbetsgivarsidan i detta fall skulle sakna möjlighet att tillmötesgå de framställda kraven.

Skulle arbetsdomstolen mena att den varslade stridsåtgärden av något skäl skulle vara otillåten saknas i vart fall lagstöd för sanktioner. För att skyldighet att ersätta ren förmögenhetsskada skall uppkomma i utomkontraktuella förhållanden krävs, när annat lagstöd saknas, att skadan är en konsekvens av ett brottsligt agerande och något sådant har inte ens gjorts gällande.

Skäl

Hamnarbetareförbundets avdelning har varslat GHAB, som tillhör stuvareförbundet, om en stridsåtgärd. Mellan de båda partssidorna föreligger inget kollektivavtal. Arbetsgivarsidan har väckt talan mot hamnarbetarförbundet och dess avdelning och yrkat att arbetsdomstolen skall förklara den varslade stridsåtgärden otillåten och även framställt ett yrkande om interimistiskt beslut i enlighet härmed.

Eftersom något kollektivavtal inte gäller och inte heller påståtts gälla mellan parterna kan inte någon på ett sådant avtalsförhållande grundad fredsplikt enligt medbestämmandelagens regler föreligga. Arbetsgivarsidan har inte heller gjort gällande något sådant utan i stället hävdat att stridsåtgärden med hänsyn till syfte och inriktning måste anses som otillåten som stridande mot allmänna rättsgrundsatser. Arbetstagarsidan har bestritt såväl att det skulle finnas några sådana allmänna rättsprinciper som att omständigheterna, om det skulle finnas någon sådan princip, är sådana att den varslade åtgärden kan anses som otillåten.

Enligt arbetsgivarsidans mening skulle den varslade stridsåtgärden komma i konflikt med allmänna rättsprinciper på i huvudsak tre sätt, nämligen genom att stridsåtgärden syftar till att hindra rederianställda att utföra visst arbete ombord och därmed också indirekt till att frånta rederiet och befälhavaren det yttersta ansvaret för arbetet, att åtgärden innefattar ett enligt huvudavtalet mellan SAF och LO och ett inte genomfört lagförslag, vilka arbetsgivarsidan anser vara direkt tillämpliga, inte tillåtet angrepp på tredje man i en konkurrenstvist om arbetstillfällen samt att åtgärden riktas mot en arbetsgivare som saknar möjlighet att själv tillmötesgå arbetstagarsidans krav.

Arbetstagarsidan har som nämnts bestritt att det skulle finnas några sådana allmänna rättsprinciper som arbetsgivarsidan gjort gällande. Arbetstagarsidan har emellertid också bestritt att ett tillmötesgående av dess krav skulle innebära att redaren eller befälhavaren fråntas ansvaret för arbetsuppgifterna i fråga, att det skulle föreligga en sådan konkurrenssituation som det åsyftade förbudet i huvudavtalet tar sikte på samt att arbetsgivaren saknar möjlighet att tillmötesgå de framställda kraven.

Ett bifall till arbetsgivarsidans talan skulle innebära en insnävning av området för tillåtna stridsåtgärder som saknar uttryckligt stöd i lag och motsvarighet i rättspraxis. Frågan om en utvidgning av förbud mot stridsåtgärder till att avse förbud utanför kollektivavtalsreglerade förhållanden har tagits upp till diskussion vid flera tillfällen alltsedan 1930-talet (se bl.a. SOU 1988:49 s. 148) utan att någon lagstiftning kommit till stånd (se bl.a. Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1988/89:AU 4 s. 20). Enligt arbetsdomstolens mening kan det redan mot denna bakgrund starkt ifrågasättas om arbetsgivarsidan visat sannolika skäl för sin talan. Arbetsdomstolen anser sig dock inte ha anledning att nu ta ställning till detta. Genom den nu föreliggande utredningen i målet kan arbetsgivarsidan nämligen inte mot arbetstagarsidans bestridande anses ha visat sannolika skäl för att den varslade stridsåtgärden till syfte och inriktning är sådan att det finns skäl att förklara den otillåten ens om man är beredd att grunda ett avgörande på de allmänna rättsprinciper som arbetsgivarsidan påstått finns. Yrkandet om interimistiskt förordnade skall därför lämnas utan bifall.

Slut

Sveriges Stuvareförbunds yrkande om interimistiskt förordnande avslås.

Beslut 1993-02-04, målnummer A-26-1993

Ledamöter: Hans Tocklin, Ulla Erlandsson, Börje Hårdefelt, Mats Holmgren (direktör i Svenska Arbetsgivareföreningen; tillfällig ersättare), Anders Hagman, Nils Lang (förre avtalsombudsmannen i Svenska Kommunalarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Lena Bernhardsson