AD 1993 nr 185

Handelsanställdas Förbund

mot

Sveriges Frisörföretagare och Salong Alexander Aktiebolag i Stockholm.

Mellan Handelsanställdas förbund (Handels) och Sveriges Frisörföretagare (SFF) gäller kollektivavtal för frisörer. Salong Alexander AB (bolaget) är genom medlemskap i SFF bundet av detta kollektivavtal i förhållande till Handels och dess hos bolaget anställda medlemmar. Bolaget ägs av C.K. och driver en frisersalong i Karlstad med fyra-fem anställda frisörer, bland dem medlemmen i Handels G.J.

Den 11 mars 1992, dagen efter ett personalmöte vid salongen, sjukskrevs G.J. på grund av en krisreaktion med depressiva symtom. Hon var vid tiden för huvudförhandlingen i målet alltjämt sjukskriven under samma diagnos. Det är ostridigt att hennes anställning hos bolaget består.

Handels har efter stämning på SFF och bolaget gjort gällande att G.J. alltsedan midsommaren 1989 utsatts för trakasserier och mobbning i anställningen. Åtgärderna har enligt Handels varit sanktionerade av bolaget på så sätt att salongens föreståndare A.C. är den som agerat starkast mot G.J. samt på så sätt att C.K. under lång tid känt till mobbningen av G.J. utan att göra något för att förbättra hennes psykiska arbetsmiljö. Handels har påstått att syftet på bolagets sida varit att förmå G.J. att lämna sin anställning och att bolaget därmed brutit mot grunderna för anställningsskyddslagen.

Med hänvisning till det sagda har Handels yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till G.J. utge allmänt skadestånd med 60000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för tvisteförhandlingarnas avslutande tills betalning sker. Vidare har Handels yrkat förbehåll för rätt att i mån av befogenhet i ny rättegång yrka ersättning för ekonomisk skada som framdeles kan uppkomma för G.J.

SFF och bolaget har bestritt bifall till käromålet. Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader. Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Handels

C.K. är ensam ägare till bolaget och driver genom detta salongen i Karlstad. Genom ett handelsbolag driver hon även två frisersalonger i Stockholm. Hon är inte själv frisör och sysslar enbart med administrationen av verksamheten vid salongerna. För detta ändamål besöker hon salongen i Karlstad några dagar i månaden.

G.J. anställdes den 10 oktober 1988 hos bolaget som frisör och föreståndare vid salongen i Karlstad. Hon är en erfaren frisör och kom vid tillfället från en anställning som frisör hos ett annat företag. Hon sökte anställningen hos bolaget främst därför att den innefattade även uppgiften att vara föreståndare. Enligt det skriftliga anställningsavtal som upprättades mellan bolaget och G.J. skulle hon arbeta fyra dagar per vecka med ledighet tisdagar, lördagar och söndagar. Hennes månadslön som frisör skulle uppgå till i genomsnitt 10 000 kr. Enligt det skriftliga anställningsavtalet skulle hon för föreståndarskapet få en extra semestervecka varje år. Det villkoret kom emellertid aldrig att tillämpas, utan hon erhöll i stället ett "svart" lönetillägg om 1000 kr/mån.

G.J:s arbete hos bolaget löpte utan problem fram till midsommarhelgen 1989, då det förekom en diskussion mellan henne och C.K. Diskussionen gällde ett löneavdrag på grund av att salongen skulle hållas stängd på midsommaraftonen, vilken enligt kollektivavtalet var en arbetsdag. Eftersom de var oense om löneavdraget tog G.J. kontakt med Handels avdelning 17 i Karlstad. De upplysningar som hon då fick framförde hon till C.K. G.J. fick senare veta att avdelningen hade gett henne felaktig information. Hon bad C.K. om ursäkt men fann det obehagligt att ha kommit med felaktiga uppgifter.

Denna händelse blev startpunkten för det fortsatta händelseförloppet med trakasserier och mobbning av G.J. Hon fick uppfattningen att C.K. hade förlorat förtroendet för henne. G.J. var den enda anställda vid salongen i Karlstad som var fackligt organiserad. Frågan om hennes medlemskap i Handels hade kommit upp i samband med att hon anställdes. Hon hade då fått intrycket att C.K. helst sett att hon inte varit fackligt organiserad. Nu började det hända t.ex. att C.K. gav henne pikar för att hon var "så noga".

På hösten 1989 frågade C.K. om G.J. kunde tänka sig att dela föreståndarskapet med en av de andra frisörerna, den 15-20 år yngre A.C. Arbetsgivarparterna har påstått att bakgrunden var problem med att G.J. som föreståndare inte arbetade heltid, men detta hade inte medfört olägenheter. G.J. var inte tilltalad av det, eftersom hon hade sökt anställningen hos bolaget just på grund av föreståndarskapet och det därmed förenade lönetillägget. Hon svarade därför att hon inte ville vara med om en delning av föreståndarskapet.

En tid därefter anställde C.K. en engelsman vid namn S.C. Enligt vad G.J. fick veta skulle han förestå både salongerna i Stockholm och bolagets salong i Karlstad. Därmed fråntogs hon föreståndarskapet och lönetillägget. Hon fick återlämna den nyckel till salongen som hon haft som föreståndare. S.C. föreföll negativt inställd till G.J. och gav henne gliringar för att hon var fackligt organiserad. Detta måste ha berott på att C.K. hade talat med honom om G.J.

S.C. lämnade bolaget redan efter tre veckor. G.J. återinsattes dock inte som föreståndare. Frågan därom diskuterades inte ens med henne. I stället "gled" föreståndarskapet över på A.C. I januari 1990 upprättades ett nytt skriftligt anställningsavtal för G.J. att gälla fr.o.m. den 1 oktober 1989, enligt vilket hon inte längre var föreståndare. Vid senare tillfällen bekräftade A.C. att det var hon som blivit föreståndare för salongen.

Från sommaren 1989 blev G.J. utfryst och mobbad av de andra anställda vid salongen: A.C. Å.R. och A.E. som arbetade heltid samt E.P. som arbetade lördag och ytterligare någon dag per vecka. A.C. var den drivande kraften. C.K. gjorde inte något för att stödja G.J.

De andra frisörerna fördelade kunderna rättvist mellan sig men undvek konsekvent att boka kunder på G.J. A.C. och Å.R. arbetade närmast telefonen och tog emot de flesta telefonbokningarna. När kunder kom in på salongen för att beställa tid skyndade sig de andra frisörerna att ta hand om dem. Kunder som inte framförde önskemål om en viss frisör sattes inte upp på G.J. om det kunde undvikas. Detsamma gällde tillfälliga kunder som oftast inte bryr sig om vem som tar hand om dem. G.J. hade därför svårt att få nya kunder. Hon var tvungen att stå vid dörren och passa på de tillfälliga kunderna för att få sådana. En förmiddag var hon helt utan arbete, medan salongens elev hade två kunder. När G.J. bad att få ta hand om den ena av dessa, blev de andra frisörerna arga. De försökte t.o.m. ta över hennes stamkunder genom att ljuga om att hon var upptagen. Deras handlande ledde till att hon förlorade flera kunder, och efter hand som även konjunkturerna blev sämre kände hon av ett minskande kundunderlag. Någon gång påtalade G.J. de andra frisörernas beteende hos C.K. som dock inte brydde sig. Fr.o.m. den l oktober 1989 arbetade alla vid salongen mot enbart provision. G.J.:s kundbortfall gav därmed utslag på hennes lön, vilket framgår av hennes lönespecifikationer för åren 1990 och 1991. År 1990 uppgick G.J.:s lön till 144 642 kr och år 1991 till endast 129 690 kr, trots att priserna vid salongen höjdes avsevärt under denna period. - Frisören M.A. arbetade i salongen under två månader från slutet av november 1990 till början av februari 1991. Under januari, då det var litet att göra, arbetade i huvudsak endast G.J. Å.R. och M.A. i salongen. M.A. reagerade då mot att Å.R. tog nästan alla kunder själv. M.A. arbetade inte mot provision på egna kunder och hade därför blivit tillsagd att stå tillbaka för de andra frisörerna. Hon fann det emellertid mycket egendomligt att Å.R. inte fördelade kunderna mellan sig och G.J.

Efter ett inbrottsförsök i salongen i slutet av är 1989 lät C.K. byta ut låset i salongens ytterdörr. Alla anställda utom G.J. fick nya nycklar. Hon uppfattade detta som en mycket stark markering mot henne och ville inte ens be om en nyckel, eftersom hon antog att svaret skulle bli nekande. Att hon inte betroddes med egen nyckel ledde till problem för henne. Hon kom ofta först på morgnarna och fick vänta utanför salongen - ibland tillsammans med någon av sina kunder - tills en av de andra frisörerna kom. När G.J. klagade på detta svarade de andra bara att hon borde komma senare. Vid tillfällen då hon arbetade kvar sist i salongen måste hon be någon av de andra att få låna en nyckel för att kunna låsa efter sig. Arbetsgivarparterna har påstått att det funnits en nyckel till salongen deponerad hos det intilliggande Grand Hotel. Om det är riktigt, så har G.J. likväl inte informerats därom. - År 1991 köpte C.K. nya, relativt dyra

frisörsaxar till A.C. och Å.R. Dessa talade om för G.J. att saxarna var en gåva till dem för att de hade "ställt upp" för bolaget. Hon ville inte fråga om även hon kunde få en sax eftersom hon kände på sig att svaret skulle bli negativt. - Hanteringen av nycklarna och händelsen med saxarna visar hur C.K. särbehandlade G.J. i förhållande till de andra anställda.

Under hela tiden från hösten 1989 och fram till sjukskrivningen i mars 1992 utsattes G.J. för orättvis kritik och elaka anmärkningar från de andra anställdas sida. Det händer att alla frisörer misslyckas med ett arbete, och G.J. hade snarare färre misslyckanden än de andra frisörerna. Likväl var det endast hennes misstag som påtalades och då förstorades till enorma proportioner. Hon kände sig hela tiden iakttagen och påpassad. De andra frisörerna visade även i övrigt en starkt negativ attityd mot henne och undvek demonstrativt att tala med henne. Hon försökte tala med dem, men det var förgäves. En gång sade A.C. uttryckligen att hon inte ville tala med henne. G.J. hamnade därför utanför gemenskapen. Vid något tillfälle talade hon i A.E:s närvaro om för C.K. att hon kände sig mobbad. A.E. sade då "ja, det är du". C.K. sade bara "så får det inte vara" och avlägsnade sig.

De andra frisörernas handlande mot G.J. leddes och underblåstes av A.C. G.J. fick också intrycket att C.K. gav dem medhåll. C.K. har en sådan auktoritet att hon utan vidare kunde ha talat dem tillrätta. Hon gjorde emellertid inte något för att förbättra arbetsklimatet för G.J.

Den 18 september 1991 höll C.K. ett personalmöte vid salongen med A.C. Å.R. A.E. och G.J. Mötet kom att handla enbart om G.J. De andra frisörerna framförde sådana anmärkningar mot henne som att hon inte var tillräckligt "pigg och glad", A.C. svarade för de hårdaste attackerna. G.J. är en trevlig person men lugn och kanske lite blyg. Hon fann anmärkningarna mycket orättvisa och påpekade att samarbete förutsatte att alla var normalt vänliga mot varandra. När hon bemötte anmärkningarna fick hon bara höra att hon inte tålde kritik. C.K. förhöll sig passiv och ingrep inte i diskussionen. Till sist förmådde G.J. inte försvara sig längre utan föll i gråt och lämnade mötet. Hon begav sig direkt till akutmottagningen på psykiatriska mottagningen vid sjukhuset i Karlstad. Där fick hon ett sammanbrott och blev sjukskriven två veckor.

Kort därefter tog C.K. per telefon kontakt med I.T. som då var regionalt skyddsombud och ordförande för frisörernas branschklubb i Karlstad. Denna klubb är en intresseorganisation för anställda frisörer. Den har facklig förankring men inte förhandlingsrätt i förhållande till medlemmarnas arbetsgivare. Trots detta sökte C.K. råd av I.T. som denna uppfattade saken, i frågan om bolaget kunde säga upp G.J. C.K. nämnde därvid inte något om samarbetsproblem utan uppgav att G.J. hade problem med kunderna och inte klarade sitt arbete som frisör. Hon påstod att de andra anställda vid salongen hade sagt att antingen fick G.J. sluta eller också skulle de gå. I.T. framhöll att hon egentligen företrädde G.J. och att C.K. i ett sådant ärende snarare borde tala med sin arbetsgivarorganisation. I.T. lovade likväl att ta kontakt med G.J. När hon gjorde det fick hon veta att G.J. hade det "jobbigt" med övriga anställda vid salongen och inte visste vad hon skulle göra. I.T. tog kontakt med A.B. som är regionalt skyddsombud hos Handels avdelning 17 i Karlstad och har särskilda kunskaper om problemet mobbning på arbetsplatser. De båda beslöt sig för att ordna ett möte vid salongen för att få höra även de andra anställdas version.

Detta möte ägde rum den 30 september 1991 med A.C. Å.R., A.E. en extra anställd som heter A. och salongens elev H.J. G.J. orkade inte delta och C.K. deltog inte eftersom I.T. och A.B. vid tillfället ville tala enbart med de anställda. Vid mötet fick I.T. och A.B. höra att de anställda ansåg att G.J. var en dålig frisör och en dålig arbetskamrat, att hon var "sur och grinig" och svår att samarbeta med samt att situationen var "olidlig". A.C. uppgav att hon var föreståndare för salongen. Det var hon som förde de anställdas talan, men även de andra berättade om hur G.J. enligt deras uppfattning inte skött sitt arbete samt varit sur och tvär och svår att få kontakt med. De sade att de inte talade med G.J. Det var emellertid ingen som riktigt visste hur det hade blivit så. A.C. tog upp frågan om det fanns möjligheter att säga upp G.J. på grund av samarbetssvårigheter. I.T. och A.B. framhöll att man inte kunde lösa problemet om man inte visste vad detta egentligen var, att förhållanden av påstått stag aldrig berodde på enbart en person, att det inte var lönt att bara leta fel hos G.J. och att de anställda i stället måste tala med henne och söka reda ut problemet. A.B. framhöll även att A.C. som föreståndare för salongen hade ansvar för arbetsmiljön vid denna. Mötet slutade med att de anställda sade sig vara med på att söka åstadkomma bättre förhållanden och få med G.J. "i gänget".

Efter mötet talade I.T. och A.B. även med G.J. Hon berättade då för dem om de tidigare nämnda händelserna med nycklarna och saxarna och om annat som stärkte dem i uppfattningen att hon var utsatt för mobbning.

En dryg vecka senare, den 8 oktober 1991, hade I.T. och A.B. ett möte med C.K. och G.J. I.T. och A.B. tog då med C.K. upp i princip samma saker som vid mötet den 30 september 1991 och underströk C.K:s ansvar för arbetsmiljön vid salongen. De uppmanade också G.J. att "öppna sig" gentemot de andra anställda, varvid hon förklarade att hon haft svårt för detta eftersom alla klagade på henne. C.K. sade att hon tyckte mycket bra om G.J. och lovade att hon skulle ha ett möte med personalen för att reda ut förhållandena och söka få till stånd en bättre arbetsmiljö vid salongen. När hon sedan kom tillbaka till salongen hörde G.J. henne dock säga att mötet inte hade avlöpt så som hon "hoppats och tänkt sig".

Trots löftena från såväl de anställda som C.K. om åtgärder för att förbättra arbetsklimatet skedde intet i den vägen efter mötena den 30 september och 8 oktober. Snarare förvärrades G.J.:s situation. Det hände att C.K. vid sina besök i Karlstad gick ut och åt med någon eller några av de andra anställda, men G.J. fick aldrig följa med och aldrig veta något. Om C.K. hade något att framföra till G.J. gjorde hon det i en både spydig och nonchalant ton. I övrigt undvek hon G.J. Inte heller A.C:s uppträdande förändrades. För G.J. framstod det som tydligt att varken C.K. eller de anställda ville ha henne kvar vid salongen. Hon försökte därför bara hålla sig undan och sköta sitt för att inte råka ännu värre ut.

I januari 1992 bjöd C.K. de anställda vid salongerna i Karlstad och Stockholm på en gemensam båtresa till Finland. G.J. hoppades att resan skulle medföra en förbättring av förhållandena, men den förhoppningen kom på skam. Resan började med att A.C. meddelade G.J. en felaktig tidpunkt för avfärden från Karlstad. Hon kom därför till mötesplatsen en timme för tidigt. Det kan antas att hon blivit lurad och att de andra hoppats att hon skulle återvända hem. Under hela resan skydde de andra anställda G.J. och ingen av dem ville bo tillsammans med henne på båten. Hon fick därför dela hytt med C.K. Denna hade därmed utmärkta tillfällen att få en personlig kontakt med G.J. men undvek konsekvent att beröra situationen vid salongen. C.K. hade familjemedlemmar med på resan och umgicks i övrigt huvudsakligen med dem. Första kvällens middag blev trevlig, men sedan lämnades G.J. i hytten utan att bli tillsagd när de andra skulle göra något. Vid en måltid fick hon komma till bords efter de andra och kände det som om hon "hängde sig på". När de andra gick ut för att shoppa frågade de inte om hon ville följa med. Hon kände sig helt "utanför" och när hon kom hem var hon djupt besviken. Ingen hade tagit initiativ till att stötta henne och hon kände på sig att de andra ansåg att hon borde ha stannat hemma.

Efter resan fortsatte utfrysningen av G.J. på samma sätt som tidigare. De andra anställda tystnade så snart G.J. kom i närheten. Hon orkade nu inte längre försöka göra något åt detta, utan sökte bara hålla sig "ur vägen".

I början av mars 1992 skulle salongen stängas några dagar för en ombyggnad. G.J. frågade A.C. hur det då skulle bli med betalning till dem under stängningen. Tydligen "skvallrade" A.C. om detta till C.K. för någon dag senare ringde denna upp G.J. Hon var förargad och sade att om G.J. ville ha betalt under stängningen så fick hon också komma och hjälpa till i samband med ombyggnaden.

Den 10 mars 1992 höll C.K. och hennes "särbo" C.H. ett personalmöte med A.C. Å.R. A.E. och G.J. Det var meningen att mötet skulle gälla ombyggnaden, men man tog också upp att A.C. och A.E. skulle vara föräldralediga. Det visade sig att de inte ville att G.J. under deras ledighet skulle få ta hand om deras fasta kunder. G.J. sade att det naturligtvis var kunden som bestämde och att hon inte tänkte ta någon kund som inte ville ha henne. Som svar fick G.J. nu för första gången själv höra att de andra ansåg att hon var en dålig frisör. Det var främst A.C. som "gick på" om detta och sade att hon skämdes för att arbeta tillsammans med en så dålig frisör. G.J. blev chockad av detta påhopp. A.C. var inte kompetent att avgöra vem av dem som var den bättre frisören. C.K. förhöll sig helt passiv. G.J. blev oerhört ledsen, grät och sade att hon inte kunde höra på sådant "skitsnack". Hon uppfattade det så att de andra försökt få bort henne med sitt tal om samarbetssvårigheter och att de nu, när det inte hade lyckats, övergick till att beskylla henne för att vara en dålig frisör. Hon förmådde inte stanna kvar på mötet utan lämnade detta. Påföljande dag uppsökte hon läkare, och hon har alltsedan dess varit sjukskriven för depressiva besvär. Hon går på ständig läkarkontroll, medicinerar och har blivit föremål för rehabiliteringsförsök. Innan G.J. anställdes hos bolaget hade hon aldrig haft någon form av psykiska besvär. Det skall framhållas att hon är en erfaren och skicklig frisör som under många år gjort sig uppskattad av både kunder och arbetskamrater.

Efter händelsen den 10 mars 1992 begärde bolaget förhandling med Handels om uppsägning av G.J. på grund av samarbetsproblem, Lokal förhandling hölls den 26 mars 1992, varvid bolaget företräddes av A.C. i egenskap av föreståndare för salongen. G.J. var inte närvarande eftersom hon var intagen på sjukhus. Någon enighet kunde inte uppnås vid den lokala förhandlingen. Bolaget fullföljde inte heller sin avsikt att säga upp G.J. Däremot begärde Handels central förhandling som hölls den 26 maj och 22 juni 1992. C.K. och A.C. var den 26 maj närvarande för bolaget. Vid förhandlingen gjorde Handels gällande att bolaget var ansvarigt för att G.J. fått en ohållbar situation i anställningen och tvingats till sjukskrivning. Handels krävde skadestånd för hennes räkning. Någon uppgörelse kunde dock inte träffas. G.J.:s anställning hos bolaget har inte sagts upp från någondera sidan och den består alltså formellt. Under rådande omständigheter kan hon emellertid inte återgå i arbete hos bolaget.

Mot bakgrund av det anförda åberopar Handels sammanfattningsvis följande till grund för det för G.J.:s räkning framställda skadeståndsanspråk.

Enligt 2 kap. 1 § arbetsmiljölagen skall arbetsförhållandena på en arbetsplats anpassas till människors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt hänseende. Arbetsorganisationen skall utformas så att arbetstagaren inte utsätts för bl.a. psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall. Enligt 2 kap. 2 § skall arbete planläggas och anordnas så att det kan utföras i en sund och säker miljö. Enligt 3 kap. 2 § skall arbetsgivaren vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. Enligt 3 kap. 2 a § skall- arbetsgivaren systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten så att det säkerställs att arbetsmiljön uppfyller kraven i arbetsmiljölagen och i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Arbetsgivaren skall utreda arbetsskador, fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds därav. Åtgärder som inte kan vidtas omedelbart skall tidsplaneras.

I förevarande fall är klart utrett att det sedan länge förekommit en allvarlig konflikt vid salongen i Karlstad mellan på ena sidan G.J. och på andra sidan övriga anställda vid salongen. Å.R. har omvittnat att hon märkt detta redan när hon började sin anställning hos bolaget i mars 1990 och att förhållandena därefter bara blivit allt värre. A.C., som i egenskap av föreståndare för salongen företrätt bolaget, har inte bara känt till utan varit den drivande kraften bakom de andra anställdas trakasserier mot G.J. C.K. har känt till mobbningen av G.J. och själv bidragit till denna genom att särbehandla henne och i övrigt tillåta de andra anställda att fortsätta med sina trakasserier. Genom forskning är det känt att mobbning på en arbetsplats regelmässigt uppkommer och utvecklas just genom att den tillåts av arbetsledningen eller genom att arbetsledningen handlar så att de mobbande får uppfattningen att deras handlande tolereras. I G.J.:s fall har arbetsledningen dels medverkat till mobbningen av henne - främst genom A.C. - dels tillåtit och i praktiken ställt sig bakom den genom C.K:s underlåtenhet att ingripa. Detta har skett i det direkta syftet att G.J. skulle provoceras att själv säga upp sin anställning, något som visas bl.a. av att såväl A.C. som C.K. vid upprepade tillfällen efterhört möjligheten för bolaget att göra sig av med G.J. Under alla förhållanden har det stått klart för alla inblandade, att G.J. farit mycket illa och att hon haft fog för att uppfatta A.C:s och C.K:s agerande som rent trakasseri i nyss angivet syfte. Trots att handlandet från bolagets sida inte lett till resultatet att G.J. sagt upp sig har bolaget därmed handlat i strid med grunderna för anställningsskyddslagen och dess krav på saklig grund för uppsägning från arbetsgivarens sida. Man har sökt bringa G.J.:s anställning till upphörande utan att det funnits sådan saklig grund. Som arbetsdomstolen har uttalat bl.a. i domen AD 1978 nr 89 finns det därmed förutsättningar för att bolaget skall åläggas skyldighet att utge skadestånd till G.J.

För den händelse det inte skulle anses att någon företrädare för bolaget mer direkt har medverkat till eller tillåtit mobbningen av G.J. så måste bolaget likväl gentemot henne hållas ansvarigt för denna och för att hon i praktiken tvingats bort från anställningen. Som framgår av det tidigare anförda har C.K. organiserat arbetet inom bolaget så att det kan ifrågasättas om bolaget uppfyllt arbetsmiljölagens krav på arbetsgivaren att systematiskt leda och kontrollera verksamheten så att det säkerställs att arbetsmiljön uppfyller föreskrifterna i lagen, att fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och att vidta de åtgärder som föranleds därav. Om inte annat så har C.K. som en följd av att hon inte tillräckligt övervakat verksamheten vid salongen i Karlstad, orsakat att bolaget inte gjort något med anledning av missförhållandena där förrän dessa utvecklats så långt att de blivit praktiskt taget olösliga. Och i den mån bolaget kan anses ha gjort något för att sedan avhjälpa dessa missförhållanden så har detta inte bara skett för sent utan också varit helt otillräckligt. Slutsatsen blir i princip densamma som nyss angetts. Bolagets sätt att förhålla sig har lett till påfrestningar för G.J. som varit ägnade att tvinga henne att lämna anställningen, och bolaget måste därmed anses ha brutit mot grunderna för anställningsskyddslagen och ådragit sig skadeståndsskyldighet.

SFF och bolaget

Frisersalongen i Karlstad startades av C.K. redan år 1974. Hon utvidgade sedan sin verksamhet i branschen genom att öppna två salonger i Stockholm. Verksamheten i Karlstad överfördes år 1987 till bolaget, i vilket C.K. är ensam ägare, ensam styrelseledamot samt verkställande direktör. Som mest har hon haft 15-20 frisörer anställda vid de tre salongerna. F.n. uppgår antalet anställda till ett tiotal frisörer, varav omkring hälften arbetar vid bolagets salong i Karlstad. C.K. är inte frisör utan ägnar sig enbart åt administrationen av salongerna. Hon arbetar mestadels i Stockholm men besöker salongen i Karlstad minst en eller två dagar i månaden.

Liksom vid salongerna i Stockholm sköts vid salongen i Karlstad sammanräkningen av dagskassor och inlämnandet av dessa till bank, öppnande och stängning samt en del inköp av en föreståndare - som kanske snarare borde kallas första biträde - vid salongen. Den s.k. föreståndarens uppgifter är begränsade till sådana praktiska göromål. Föreståndarskapet omfattar således inte att företräda bolaget som arbetsgivare gentemot de anställda eller deras fackliga organisation. Detta ankommer uteslutande på C.K. som fattar alla beslut och fullgör alla uppgifter för bolaget som arbetsgivare. Föreståndaren utövar inte heller arbetsledning vid salongen.

Hösten 1988 annonserade bolaget i Nya Wermlandstidningen efter en frisör som också i nyss angiven mening skulle vara föreståndare för salongen. G.J. sökte anställningen och fick den. C.K. tyckte det var bra att ha en föreståndare som var något äldre än de andra anställda. Ett skriftligt anställningsavtal tecknades och G.J. tillträdde anställningen den 10 oktober 1988. Påståendet att hon fick ett "svart" lönetillägg för föreståndarskapet är osant. Den särskilda förmån som utgick till henne var en extra semestervecka per år.

När bolaget nyanställde någon som var fackligt organiserad i Handels var bolaget enligt kollektivavtalet mellan SFF och Handels skyldigt att anmäla anställningen till Handels. Detta var det enda skälet till att C.K. vid anställningstillfället frågade, om G.J. var fackligt organiserad. Bolaget tillhör för egen del arbetsgivarorganisationen SFF och C.K. har aldrig varit negativ till att de anställda är anslutna till facket, snarare tvärtom. Bolaget har alltid haft ett bra förhållande till Handels och dess avdelning 17 i Karlstad. Påståendet att G.J. var den enda anställda vid salongen som var medlem i Handels eller fackligt organiserad över huvud taget, är felaktigt.

Det antogs inte bli något problem att G.J. enligt eget önskemål skulle arbeta endast fyra dagar per vecka. Ganska snart visade det sig dock att det inte var lyckat att ha en deltidsarbetande föreståndare. På G.J:s lediga dag fick någon annan anställd räkna dagskassan och lämna den i bankens servicebox. Då fordrades också särskilda arrangemang för att öppna och stänga salongen, eftersom endast G.J. och en annan anställd hade nyckel. Under första halvåret 1989 blev sådana praktiska problem alltmer påtagliga, eftersom G.J. inte så sällan även var frånvarande på grund av sjukdom. Det blev också alltför vanligt att banken hörde av sig och påtalade olika småfel i redovisningen av dagskassorna, den kunde misstämma på kanske tio kr i ena eller andra riktningen. Bankens förfrågningar om hur sådana felaktigheter skulle rättas till fick ofta tas emot av andra anställda, som givetvis hade svårt att lämna besked. Detta kunde hända flera gånger i en och samma vecka. När G.J. tillfrågades om orsaken till felen kunde hon ofta inte minnas hur de kunde ha uppstått. Även hennes bevakning av när olika förbrukningsartiklar m.m. borde inköpas fungerade dåligt. Allt detta blev en källa till irritation för de andra frisörerna vid salongen.

Mot denna bakgrund tog C.K. någon gång under sensommaren 1989 med G.J. upp frågan, om det kanske var bäst att hon helt eller delvis avstod från föreståndarskapet. Sedan G.J. hade tänkt på saken samtyckte hon. Hon föreföll närmast lättad och sade att hon tyckte att det skulle bli skönt framför allt att slippa hanteringen av dagskassorna. Hennes frånträdande av föreståndarskapet skedde alltså helt odramatiskt och såvitt C.K. förstod i fullt samförstånd dem emellan. Det skall påpekas att G.J. tydligen inte t.ex. tog kontakt med sin fackliga organisation Handels och påstod att bolaget handlat felaktigt.

Formellt utsågs inte någon föreståndare för salongen efter G.J. I praktiken blev det så att A.C., som arbetade heltid, kom att utan särskilda förmåner sköta föreståndarsysslorna. A.C. hade lika litet som G.J. något personalansvar eller någon arbetsledningsfunktion och företrädde inte bolaget som arbetsgivare. Påståendet att engelsmannen S.C. verkat eller uppgetts verka som föreståndare för salongen är grundlöst. S.C. var inte anställd vare sig av bolaget, av det handelsbolag som driver salongerna i Stockholm eller av C.K. Han representerade ett företag vars produkter skulle lanseras i salongerna. I den egenskapen arbetade han under ett par, tre veckor i salongerna med att lära frisörerna att använda dessa produkter.

På hösten 1989 föreslog några av de anställda vid salongen i Karlstad att man där skulle övergå till att arbeta mot enbart provision. C.K. hade inte något att invända mot detta. G.J. var till en början tveksam, men efter att ha funnit förslaget fördelaktigt samtyckte hon. Samtliga anställda vid salongen övergick därmed till ren provisionslön fr.o.m. den 1 oktober 1989.

Det bestrids att G.J. blivit trakasserad eller mobbad av de andra frisörerna vid salongen eller av C.K. liksom att C.K. skulle ha särbehandlat G.J.

C.K. har över huvud taget inte kunnat erinra sig den av Handels påstådda diskussionen mellan henne och G.J. vid midsommartid 1989. G.J. har under rättegången lämnat olika uppgifter om vad diskussionen egentligen skulle ha gällt. Under alla förhållanden var det inte fråga om en händelse som C.K. fäste avseende vid, än mindre förargades av.

Påståendena om att C.K. på ett negativt sätt skulle ha särbehandlat G.J. är grundlösa. Låsbytet vid salongen skedde vid årsskiftet 1989/90 på grund av att C.K. hade fått sina nycklar stulna. Vid låsbytet var det endast A.C. och städerskan som fick egen nyckel till salongen. Till samtliga övrigas disposition deponerades en nyckel hos Grand Hotel intill salongen. Arrangemanget med en nyckel hos hotellet hade gällt sedan år 1974 och var känt av alla anställda. Vid behov kunde de också låna A.C:s nyckel. - Bolaget är enligt kollektivavtalet skyldigt att hålla de anställda med arbetsredskap, och ingen har någonsin nekats att vid behov få ny sax. Vid det tillfälle som Handels torde åsyfta hade A.C. och Å.R. begärt och fått nya saxar, inte som något slags belöning utan i enlighet med sin kollektivavtalsenliga rätt därtill. I samband därmed hade A.C. två gånger frågat G.J. om även hon behövde byta sax men fått svaret att så inte var fallet.

Det finns inte heller grund för Handels påståenden om att G.J. skulle ha missgynnats när det gällt tilldelningen av kunder. Som nyss nämnts övergick man vid salongen till ren provisionslön fr.o.m. den 1 oktober 1989. Lönen beräknades därvid på varje frisörs egen provisionsgrundande omsättning. G.J:s omsättning uppgick år 1990 till 372 435 kr och ökade år 1991 till 394 055 kr. Vid bedömandet av de av Handels åberopade lönesummorna för G.J. - 144 642 kr för år 1990 och 129 690 kr för år 1991- skall beaktas att frisörernas provisionssats sänktes från 35 % av omsättningen år 1990 till 28 % av omsättningen år 1991. Vidare var förtjänstutvecklingen i branschen under dessa år rent allmänt negativ. Den genomsnittliga timförtjänsten för en frisör var sålunda 66:78 kr år 1990 och 64:79 kr år 1991. Av G.J:s månadsvisa lönespecifikationer för år 1990 och 1991 framgår inte några anmärkningsvärt låga omsättningssiffror eller några sådana svängningar i G.J:s omsättning som saknar naturliga och behöriga förklaringar. För de första månaderna 1992 har bolaget i målet företett salongens beställningsbok och av denna framgår ingalunda att G.J. skulle ha haft mindre att göra än övriga frisörer. Dessa har också bestritt att hon missgynnats vid kundfördelningen. - Den av Handels och G.J. nämnda händelsen då salongens elev fick ta hand om två kunder hade sin förklaring i att G.J. inte var i salongen då kunderna kom utan var ute i något ärende. Kunderna måste tas om hand. När G.J. återkom till salongen krävde hon att få överta den kund som eleven höll på med, varvid hon högljutt grälade på eleven mitt i salongen så att kunderna blev störda och undrade vad som stod på. Å.R. bad då G.J. att följa med till personalrummet för att de skulle kunna diskutera saken där, men det vägrade G.J.

C.K. fick först kort före personalmötet den 18 september 1991 kännedom om att stämningen vid salongen i Karlstad inte var riktigt som den borde vara. Det var de andra anställda som berättade för C.K. att G.J.:s arbete och samarbete med dem inte fungerade väl och ville att det skulle bli en ändring. De kom då inte med så många detaljer men det framgick bl.a. att kunder hade klagat, att flera arbeten som G.J. utfört hade fått göras om och att G.J. var irriterad och snäsig.

Dessa saker togs upp vid personalmötet den 18 september 1991. G.J. uppgav då att hon kände sig mobbad på arbetsplatsen och att de andra frisörerna undvek att sätta upp kunder på henne. Då uppstod en diskussion där de andra framförde kritik mot G.J. för hennes arbete och sätt att uppträda i arbetet. Det hela ledde emellertid inte till något resultat, eftersom G.J. ganska snabbt blev upprörd och lämnade mötet. C.K. hade då ännu inte sagt mycket utan huvudsakligen lyssnat till vad som för henne var i stort sett nytt. Hon hade emellertid blivit oroad, och sedan G.J. hade lämnat mötet diskuterade hon den uppkomna situationen med de kvarvarande. Dessa framförde då uppfattningen att det var G.J. som "mobbade sig själv" och ställde sig utanför gemenskapen.

Det har sedermera framkommit att de andra frisörerna vid salongen i Karlstad redan år 1990 börjat tycka att G.J. blivit ouppmärksam under arbetet i salongen. Hon hade ofta dröjt med att svara i telefonen när det var hennes tur, vilket hade skapat osäkerhet hos de andra som inte vetat om de skulle svara i hennes ställe. Hon hade missat att det kom in kunder i salongen så att dessa fått stå och vänta. När de andra nämnt sådana saker för G.J. hade hon blivit irriterad och tyckt att de "hackade" på henne. Förhållandena hade efter hand förvärrats under sommaren och hösten 1990. G.J. hade fortsatt att vara ouppmärksam och gjort en del misstag. De andra hade sagt till henne att hon måste hjälpa till bättre med att svara i telefonen och ta hand om kunderna och då hade det blivit bättre, men bara tillfälligt. G.J. hade blivit alltmer irriterad och aggressiv när andra sagt till henne om olika saker och menat att de "bara hackade och hackade", och de hade fått intrycket att tron kände sig förföljd. De andra hade flera gånger frågat henne, om hon inte mådde bra. Det hade då förekommit att hon svarat att hon var trött, att hon hade tagit sömntabletter för att få sova men gjort det för sent och därför kände sig "seg". Andra gånger hade hon snäst och frågat varför hon inte skulle må bra. Vid åtminstone ett par tillfällen hade hon "fräst i" så att kunder märkt det och blivit störda. De andra hade därför blivit alltmer försiktiga med att över huvud taget ta upp olika saker med G.J. men det var inte fråga om att de isolerade eller fryste ut henne, utan snarare om att tron genom sitt eget uppträdande vållade att de andra inte ville riskera att komma i diskussion med trenne. Någon gång år 1991 hade G.J. under en tvåveckorsperiod orsakat att man vid salongen fick göra fyra ompermanentningar av kunder som hon permanentat, vilket är ganska mycket. Hennes uppträdande och arbete hade skapat irritation och oro hos de andra frisörerna, eftersom de var beroende av kunderna för sin utkomst och det är vanligt att en kund som en gång blir missnöjd aldrig återkommer. Det var mot den nu översiktligt beskrivna bakgrunden som de hade kontaktat C.K. inför personalmötet den 18 september 1991.

C.K. tyckte att vad hon fått reda på vid detta personalmöte föreföll ganska allvarligt. Dagen därpå tog hon därför kontakt med I.T. för att rådgöra med henne om vad som lämpligen kunde göras. De samtalade om vad som hade förekommit vid personalmötet. I.T. sade att hon redan hade blivit kontaktad av G.J. och att hon därför tyckte att det var bra att även C.K. hörde av sig. Vidare sade hon att G.J. hade uppgett att hon inte ansåg sig ha problem i förhållandet till C.K. utan enbart i förhållandet till dem som arbetade i salongen. I.T. föreslog att hon skulle ordna ett möte med dessa för att diskutera situationen.

Ett sådant möte hölls såsom Handels har uppgett den 30 september 1991. Varken C.K. eller G.J. deltog, eftersom I.T. och A.B. vid tillfället ville tala enbart med G.J.:s arbetskamrater. Vid mötet lade dessa fram hur de upplevde situationen. I.T. och A.B. framhöll att de måste försöka få till stånd bättre kommunikation med och ett bättre förhållande till G.J. och det höll de anställda med om. Därefter träffades I.T., A.B., C.K. och G.J. den 8 oktober 1991 för att tillsammans diskutera vilka åtgärder som C.K. kunde vidta för att komma tillrätta med den uppkomna situationen. Mötet resulterade bl.a. i en begäran från I.T. och A.B. att C.K. själv skulle ha ett allvarligt samtal med de övriga anställda vid salongen. Dagen därpå talade C.K. med dessa om vad hon fått veta om G.J:s situation. Hon förklarade att de måste göra ordentliga ansträngningar för att förbättra relationerna. De andra tyckte att C.K. tog G.:s parti, och det är mycket riktigt. Hon ville verkligen hålla sitt löfte att se till att G.J:s förhållanden blev bra. De andra lovade också att söka åstadkomma ett bra samarbete med G.J.

Efter dessa möten fick C.K. av G.J. höra att hon tyckte att stämningen vid salongen hade blivit mycket bättre, och hon sade vid flera tillfällen till C.K. att hon inte längre hade några problem i förhållandet till de övriga frisörerna. Såvitt C.K. förstod och iakttog vid sina besök i Karlstad var allt lugnt. Det skall framhållas att I.T. har berättat att hon vid ett par tillfällen efter julen 1991 talat med G.J. och då fått höra att allt inte var så bra. I.T. tog dock inte kontakt med C.K. A.B. har berättat att hon inte fått några alarmerande rapporter och att hon och I.T. vid samtal med varandra därför hoppats att situationen förbättrats.

Över veckoslutet den 8 och 9 februari 1992 --- inte i januari som Handels har uppgett - bjöd C.K. samtliga anställda vid de tre salongerna på en båtresa till Finland som en försenad julfest. Vid resans början fick hon veta att G.J. inte hade någon att dela hytt med, och C.K. föreslog då att de båda skulle dela hytt. Hon fick inte något intryck av att G.J. var besvärad. Under utresan bjöd C.K. på en middag i vilken alla deltog och hade en trevlig samvaro. G.J. var som alla andra och även om hon bröt upp först skedde det likväl inte förrän vid ett-tiden på natten. Följande morgon åt alla en gemensam frukost och sedan disponerade alla tiden enligt egna önskemål. Vid lunchtid såg C.K. att G.J. stod ensam, och hon bad henne då äta lunch tillsammans med C.K. och hennes familj. G.J. avböjde emellertid och sade att hon skulle "titta efter flickorna". Efter en stund passerade G.J. fortfarande ensam. C.K. frågade då om hon ändå inte ville äta tillsammans med dem, men G.J. ville leta efter de andra. Under eftermiddagen var hela sällskapet tillsammans på båten. Bortsett från att C.K. alltså vid lunchen märkte att G.J. var ensam kunde varken C.K. eller hennes "särbo" C.H. under resan iaktta att G.J. skulle ha varit "utanför". Hon gav inte någon antydan om att hon upplevde resan som besvärlig och inte heller om att hon ville diskutera något problem med C.K. Tvärtom fick C.K. och C.H. intrycket att G.J. hade haft en lika trevlig resa som alla andra. Eftersom resan var en fest för personalen, menad att vara till avkoppling och nöje, fann C.K. det inte lämpligt att utan särskild anledning beröra de frågor som diskuterats under den gångna hösten.

Vid personalmötet den 10 mars 1992 skulle C.K. och de anställda i Karlstad diskutera en kortare stängning av salongen för ombyggnad samt hur A.C:s och Anna Ericssons fasta kunder skulle tas om hand under deras kommande föräldraledighet. Det bestrids att det i anslutning till stängningen av salongen förekom någon diskussion mellan C.K. och G.J. som kan ha varit upprörande för någon. C.K. hade per telefon meddelat G.J. att alla skulle vara med och iordningställa salongen under sista dagen för stängningen, givetvis mot ersättning. Vidare hade alla fått välja om de ville vara lediga eller mot ersättning hjälpa till med utrymningen av salongen på första dagen för stängningen. G.J. hade då i likhet med de andra anställda valt att vara ledig.

Någon annan diskussion om ersättning under stängningen hade i vart fall inte ägt rum mellan C.K. och G.J.

Vid personalmötet den 10 mars 1992 framkom emellertid att A.C. och A.E. inte ville att G.J. skulle få ta hand om deras kunder under deras bortovaro. De andra anställda berättade nu att salongen under hösten och vintern hade fått onormalt många klagomål på G.J.:s arbete. Kritiken var preciserad och det framgick att många av klagomålen var av allvarlig art. Under hösten 1991 hade salongen under en enda vecka fått lämna tillbaka pengarna till tre kunder som G.J. hade permanentat och som var så missnöjda att de inte ens ville gå med på ompermanentning. G.J. hade gått med på att arbeta in denna förlust, sammanlagt 1500 kr. Ett annat exempel var en toning som G.J. hade utfört på ett icke fackmässigt sätt. Kunden hade samma kväll återkommit med cerisefärgat hår och varit mycket missnöjd. G.J. hade frågat de andra vad hon skulle göra och de hade förklarat att den enda möjligheten var att helt färga om kundens hår. Trots detta råd hade G.J. bara lämnat kunden en förpackning med toning och skickat hem henne. En kund som behandlas på det sättet kommer aldrig tillbaka. En annan kund hade permanentats av G.J. på sådant sätt att hårstråna brutits, och enligt vad kunden uppgett hade hon inte kunnat gå till sitt arbete på två veckor. De andra frisörerna berättade och hänvisade vidare till vad som hade hänt före personalmötet den 18 september 1991 och till att de fortfarande upplevde kontakterna med G.J. som besvärande, att hon inte ville medverka till att lösa upp knutarna och diskutera arbetsförhållandena vid salongen utan bara "knöt sig" och gick sin väg när det uppkom problem.

När allt detta togs upp vid mötet den 10 mars 1992 blev G.J. både mycket ledsen och arg. Efter en stund reste hon sig, sade att "nu är ni för djävliga" och tog på sig ytterkläderna. A.C. försökte få henne att stanna kvar genom att framhålla att hon inte kunde gå varje gång problem kom upp, att de måste tala ut även om det var obehagligt för alla. G.J. lämnade dock mötet. Hon reagerade alltså på det sätt som hon enligt de andra anställda brukade reagera på, när problem togs upp, och som vållat svårigheter när det gällt att få till stånd en seriös diskussion med henne om vad hon utan verklig grund säger sig ha upplevt som trakasserier.

C.K. fann den framförda kritiken så allvarlig, att hon tog kontakt med bolagets arbetsgivarorganisation SFF för att få råd. Ingen är felfri, men vad som vid mötet den 10 mars 1992 och efter viss ytterligare utredning framkom tydde på fel och misstag av helt onormal omfattning. Från SFF:s sida fick C.K. rådet att gå till uppsägning av G.J. på grund av personliga förhållanden. Bolaget underrättade G.J. om sin avsikt att sålunda säga upp henne och varslade samtidigt Handels därom. Vid den lokala förhandlingen den 26 mars 1992 anförde Handels representanter emellertid sådana argument att man på bolagets sida förstod, att en uppsägning måste leda till tvist, Bolaget beslöt därför att inte säga upp G.J. Då inträffade emellertid det att Handels påkallade central förhandling för att, som förbundet uttryckte det i förhandlingsprotokollet, "ta upp frågan till slutgiltig lösning". SFF och bolaget fann detta anmärkningsvärt, eftersom bolaget förklarat sig nöjt med resultatet av den lokala förhandlingen och inte avsåg att säga upp G.J. Vid den centrala förhandlingen kunde självfallet inte nås någon överenskommelse, eftersom Handels påstod att G.J. utsatts för trakasserier och mobbning och krävde skadestånd för hennes räkning.

Mot bakgrund av det anförda åberopar arbetsgivarparterna sammanfattningsvis följande till stöd för sitt bestridande av Handels käromål.

Varken bolaget eller G.J. har sagt upp eller på annat sätt avslutat hennes anställning hos bolaget. G.J. har inte heller ens påstått, att hon önskar frånträda anställningen enligt 4 § tredje stycket anställningsskyddslagen under åberopande av att bolaget skulle ha i väsentlig mån åsidosatt sina åligganden mot henne. Det är således ostridigt att hennes anställning hos bolaget består, ehuru hon f.n. är sjukskriven.

G.J. har inte utsatts för trakasserier, negativ särbehandling eller mobbning i anställningen. Handels har i det hänseendet framfört mycket allvarliga anklagelser mot bolagets anställda och mot C.K. men arbetsgivarparterna har visat att anklagelserna är helt ovederhäftiga. Det förnekas inte att det under en del av år 1990 och en del av år 1991 rått relationsproblem mellan G.J. och andra anställda vid salongen i Karlstad. Det har emellertid inte varit fråga om att G.J. trakasserats eller mobbats, utan i stället om att G.J. av någon anledning utfört sitt arbete så att det förekommit en del kundklagomål och att hon även i övrigt uppträtt på ett sådant sätt att de andra anställda blivit oroliga för salongens kundrelationer. När detta påtalats för henne har det varit svårt att kommunicera med henne på grund av att hon efter hand blivit alltmer irriterad och snäsig. När C.K. i början av hösten 1991 fått klart för sig att det förelåg ett verkligt problem har hon sökt utreda bakgrunden till detta, vilket till en början försvårats av att G.J. vid personalmötet den 18 september 1991 inte medverkade till någon konstruktiv diskussion. Sedan C.K. upplysts om att G.J. ansåg sig "mobbad" har hon kontaktat I.T. Därefter har såväl C.K. som den övriga personalen vid salongen deltagit i diskussioner med I.T. och A.B. samt verkat för att normalisera förhållandena vid salongen. C.K. har sedan inte fått några indikationer på att G.J. upplevt sin arbetssituation som dålig eller besvärlig. Betecknande är att något sådant uppenbarligen inte heller framförts till I.T. eller A.B. på sätt som fått dem att reagera. När det vid personalmötet den 10 mars 1992 åter kommit i dagen att det funnits relationsproblem vid salongen har det återigen visat sig att dessa haft sin bakgrund i de andra frisörernas uppfattning om G.J.:s arbetsprestationer. G.J. har då åter omöjliggjort fortsatt diskussion genom att helt enkelt lämna mötet, varefter hon blivit sjuk. Handels sätt att agera sedan bolaget därefter väckt frågan om uppsägning av G.J. men avstått från uppsägning har inte varit ägnat att underlätta några konstruktiva åtgärder.

Det är riktigt att arbetsdomstolen i domen AD 1978 nr 89 uttalat att det är tänkbart att en arbetstagare kan bli berättigad till skadestånd enligt grunderna för anställningsskyddslagen, om arbetstagaren utsätts för trakasseriåtgärder från arbetsgivarens sida i syfte att förmå arbetstagaren att lämna sin anställning, även om åtgärderna ännu inte lett till det resultatet. Som domstolen har framhållit i domen AD 1985 nr 112 kan detta emellertid komma i fråga endast i mycket särpräglade situationer, där arbetsgivarens beteende

"ligger uppenbart utanför vad som kan accepteras på en arbetsplats" och är sådant att det "förr eller senare leder till att arbetstagaren nödgas frånträda anställningen, om en ändring ej kommer till stånd". Som nyss framgått bestrids att G.J. över huvud taget utsatts för trakasserier, än mindre har någon på bolagets sida handlat i avsikt att förmå G.J. att lämna sin anställning. C.K. har efter bästa förmåga sökt utreda och avhjälpa en situation som upplevts som besvärlig inte bara av G.J. utan i minst lika hög grad av de andra anställda. Det bestrids att C.K. och därmed bolaget åsidosatt någon skyldighet enligt arbetsmiljölagen. Även om det skulle befinnas att något skulle ha kunnat gjorts på ett bättre sätt - vilket i och för sig bestrids - måste ihågkommas att målet inte gäller, om C.K. och bolaget gjort allting rätt. Såsom Handels valt att agera genom att väcka talan mot bolaget med krav på skadestånd enligt grunderna för anställningsskyddslagen är frågan i stället, om bolaget som arbetsgivare handlat på ett sätt som "ligger uppenbart utanför vad som kan accepteras på en arbetsplats". Svaret på den frågan torde vara givet. Det finns ingen giltig grund för det mot bolaget riktade skadeståndsanspråk.

Domskäl

Bakgrunden

Salong Alexander AB driver en frisersalong i Karlstad med fyra-fem anställda frisörer. Bolaget ägs av C.K. som också utgör bolagets styrelse och är dess verkställande direktör. I oktober 1988 anställdes G.J. medlem i Handels, hos bolaget som frisör och föreståndare för salongen. Omkring ett är senare, på hösten 1989, upphörde hon att vara föreståndare och arbetade därefter vid salongen som enbart frisör. Den 11 mars 1992, dagen efter ett personalmöte vid salongen, sjukskrevs G.J. på grund av en krisreaktion med depressiva symtom. Hon var vid tiden för huvudförhandlingen i målet alltjämt sjukskriven under samma diagnos. Det är ostridigt att hennes anställning hos bolaget består.

Handels har påstått att G.J. alltsedan midsommaren 1989 utsatts för trakasserier och mobbning i anställningen, åtgärder som bolaget enligt Handels mening av flera skäl bär ansvaret för och som direkt eller indirekt haft till syfte att förmå G.J. att lämna sin anställning hos bolaget. Enligt Handels har bolaget därmed brutit mot grunderna för anställningsskyddslagen och ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till G.J. SFF och bolaget har tillbakavisat Handels påståenden och bestritt skadeståndsanspråk.

Den rättsliga bakgrunden till tvisten är följande. Med stöd av uttalanden i förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag (se prop. 1973:129 s. 128 och 129) har det i praxis antagits att en uppsägning som gjorts av arbetstagaren själv kan vara att jämställa med en uppsägning från arbetsgivarens sida. För detta krävs att arbetstagarens åtgärd har föranletts av arbetsgivaren och att denne därvid har handlat på ett sätt som inte överensstämmer med god sed på arbetsmarknaden eller som eljest måste anses otillbörligt, t.ex. genom trakasseriåtgärder mot arbetstagaren. I sådant fall (s.k. provocerad uppsägning från arbetstagarens sida) kan uppsägningen ge upphov till bl.a. skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren. Här kan hänvisas bl.a. till arbetsdomstolens domar 1982 nr 99 med däri anmärkta rättsfall och 1985 nr 65. Arbetsdomstolen har ansett det ligga i linje med det sålunda antagna synsättet, att trakasseriåtgärder i syfte att förmå arbetstagaren att lämna sin anställning bör kunna angripas med rättsliga medel även om arbetstagaren faktiskt inte har förmåtts att säga upp sig eller eljest lämna anställningen. I domen 1985 nr 112 har domstolen emellertid framhållit att det ligger i sakens natur att skadeståndsansvar för arbetsgivaren i sådana fall inträder endast i mycket särpräglade situationer, där arbetsgivarens beteende ligger uppenbart utanför vad som kan accepteras på en arbetsplats. Arbetsgivarens uppträdande skall vara sådant att det förr eller senare leder till att arbetstagaren nödgas frånträda anställningen, om en ändring inte kommer till stånd.

Utredningen

Parterna har i målet åberopat både skriftlig och muntlig bevisning. På Handels begäran har G.J. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör ägt rum med I.T. tidigare regionalt skyddsombud och ordförande i frisörernas branschklubb i Karlstad, med A.B. regionalt skyddsombud hos Handels avdelning 17 i Karlstad, med frisören M.A. och med B.H. en av G.J:s stamkunder. På arbetsgivarparternas begäran har C.K. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör ägt rum med hennes "särbo" f.d. kriminalkommissarien C.H. med hotelldirektören M.N. och med frisörerna A.C. E.P. och Å.R.

Vad har utretts om faktiska händelser m.m

Arbetsdomstolen vill här först framhålla följande. Trakasserier och s.k. mobbning på en arbetsplats kan - liksom i andra sammanhang - bestå av ett handlande som till det yttre ter sig föga anmärkningsvärt trots att den utsatte drabbas hårt. Det väsentliga är nämligen ofta inte handlandet som sådant utan den avsikt och den inställning till den utsatte som ligger bakom detta. Även i fall där s.k. psykisk mobbning får mera påtagliga uttryck i form av verbala angrepp på den utsatte, tydliga markeringar av avståndstagande från denne o.d. kan det vara svårt att för en utomstående visa att det är fråga om mobbning. När denna skall beskrivas kan den utsatte ofta hänvisa endast till mer enstaka yttringar av sådan påtaglig natur, medan det väsentliga är den underliggande fientligheten eller avogheten. Det sagda innebär att det i en rättegång kan vara förenat med svårigheter att styrka ett påstående att en person utsatts för mobbning på sin arbetsplats. Det psykiska momentet - fientligheten eller avståndstagandet - kan regelmässigt inte påvisas på annat sätt än just genom de mera påtagliga uttryck som det må ha fått genom konkret handlande, genom uttalanden eller på annat konstaterbart sätt. Det finns därför all anledning att fästa vikt även vid mer enstaka företeelser av sådant slag. Samtidigt måste emellertid framhållas att det givetvis ankommer på den som påstår, att sådana yttringar av en fientlig eller negativ inställning till den utsatte har förekommit, att styrka detta och att vanliga bevisvärderingsprinciper därvid måste tillämpas.

Innan arbetsdomstolen går närmare in på vad som kan anses utrett om det

faktiska händelseförloppet m.m. skall konstateras, att domstolen inte fått anledning att ifrågasätta riktigheten av arbetsgivarparternas uppgifter om den ställning som tillkommit den s.k. föreståndaren för salongen i Karlstad. Annat är sålunda inte visat än att föreståndarens uppgifter varit begränsade till vissa rent praktiska göromål som haft med salongens skötsel att göra och inte innefattat att som arbetsledare eller på annat sätt gentemot övriga anställda företräda bolaget som arbetsgivare. Härav följer att domstolen inte kan biträda Handels uppfattning att A.C:s handlande, sedan hon övertagit föreståndaruppgifterna, skulle vara ägnat att medföra ansvar för bolaget i annan eller vidare mån än övriga anställdas handlande.

Handels har i målet påstått och åberopat ett antal förhållanden och händelser av mera konkret natur som enligt Handels gett uttryck för en negativ och trakasserande inställning till G.J. från såväl de andra anställdas som C.K:s sida.

Till en början bör beröras vad Handels har anfört därom, att C.K. redan när G.J. anställdes skulle ha antytt en negativ inställning till henne beroende på att hon var fackligt organiserad. Detta Handels påstående synes grundat på att C.K. vid anställningstillfället tillfrågat G.J. om hennes organisationstillhörighet samt på att G.J. enligt Handels var den enda anställda vid salongen som var fackligt organiserad. Uppgiften att G.J. var den enda av salongens anställda som var fackligt organiserad har emellertid visats vara oriktig. Sålunda var och är i vart fall även A.C. enligt egen obestridd uppgift fackligt organiserad i Handels. Vidare har C.K. uppgett att bolaget - enligt det för bolaget vid anställningstillfället gällande kollektivavtalet mellan SFF och Handels - var skyldigt att till Handels anmäla nyanställningar av medlemmar i förbundet och att hon därför var tvungen att fråga G.J. om hennes organisationstillhörighet. Dessa uppgifter har inte bestritts av Handels. Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt förekommit har Handels inte visat något fog för sin antydan om en "fackföreningsfientlig" hållning hos C.K. som skulle ha präglat hennes inställning till G.J. Handels har inte heller visat fog för sitt påstående att en diskussion mellan G.J. och C.K. vid midsommartid 1989 skulle ha lett till en i fortsättningen negativ hållning från C.K:s sida gentemot G.J. Påståendet har bestämt bestritts av C.K. och det finns i G.J.:s egna uppgifter om den påstådda händelsen inte något som rimligtvis kan antas ha lett till att C.K. förlorat förtroendet för eller blivit avogt inställd till G.J.

Handels har - som förbundet får förstås - gjort gällande att bolaget trakasserat G.J. genom att på hösten 1989 utan behörigt skäl frånta henne uppgiften att vara föreståndare för salongen. På denna punkt har G.J. berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad Handels har anfört i sin sakframställning, medan C.K. och A.C. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad arbetsgivarparterna har anfört i sin sakframställning. Någon annan bevisning har inte åberopats i denna del. Domstolen har inte fått grund för att sätta tilltro till G.J.:s uppgifter framför C.K:s och A.C:s Genom utredningen på denna punkt kan arbetsdomstolen därför inte finna annat visat, än att C.K. ansett sig ha giltiga skäl för att inte låta G.J. fortsätta som föreståndare och att G.J. vare sig det skett motvilligt eller ej accepterat att lämna föreståndarskapet. Det har inte ens påståtts att G.J. i frågan vänt sig till sin fackliga organisation eller på annat sätt gett uttryck för att hon ansett bolagets handlande obehörigt Inte heller har framkommit något som visar att C.K:s nyss nämnda uppfattning varit grundlös, att hon i sammanhanget uppträtt kränkande mot G.J. eller att hon eljest betett sig på sådant sätt att det skulle kunna tyda på att man på bolagets sida varit ute efter att trakassera G.J. Handels och G.J. har visserligen antytt att bolaget skulle ha "manövrerat" bort henne från föreståndarskapet genom att tillfälligtvis sätta in engelsmannen S.C. som föreståndare för salongen. Bolagets och C.K:s uppgifter om att S.C. under en treveckorsperiod besökte salongerna i Karlstad och Stockholm endast i egenskap av representant för ett företag som saluförde hårvårdsprodukter har emellertid inte till någon del vederlagts av Handels.

Handels har vidare påstått att bolaget genom C.K. utsatt G.J. för en negativ särbehandling dels i samband med ett låsbyte vid salongen omkring årsskiftet 1989/90 och dels i samband med ett inköp av frisörsaxar. I förstnämnda hänseende skulle G.J. enligt Handels och enligt egen uppgift ha särbehandlats genom att efter låsbytet alla anställda utom hon fick nyckel till salongen. Mot C.K:s och A.C:s uppgifter är annat emellertid inte visat än att det av de vid salongen anställda frisörerna var endast A.C., såsom den som då hade hand om föreståndaruppgifterna, som fick egen nyckel till salongen. Det är följaktligen inte styrkt att G.J. i detta hänseende särbehandlats i förhållande till övriga anställda. Inte heller är mot C.K:s och A.C:s uppgifter styrkt att G.J. av bolaget särbehandlats negativt i samband med något inköp av saxar.

Handels har slutligen påstått att G.J. trakasserats av de andra frisörerna vid salongen på så sätt att dessa fördelade kunderna rättvist mellan sig men konsekvent undvek att boka kunder på henne. Detta skulle enligt Handels ha gått så långt att det så småningom gett utslag på G.J:s förtjänst, vilken liksom för de övriga frisörerna sedan den I oktober 1989 utgick enbart som provision på egen omsättning. Påståendena har bestritts av arbetsgivarparterna. Den utredning som har lagts fram i denna del - och som huvudsakligen presterats från arbetsgivarparternas sida - ger dock inte något stöd åt Handels ifrågavarande påståenden. G.J:s egen omsättning och förtjänstutveckling under åren 1990 och 1991 ter sig, med hänsyn till de förklaringar som arbetsgivarparterna har lämnat i denna del, inte i och för sig som anmärkningsvärda. Detta gäller även hennes siffror för januari månad 1991, då enligt M.A:s vittnesmål Å.R. med åsidosättande av G.J. skulle ha tagit "nästan alla kunder" själv. Till det nu anförda kommer emellertid framför allt, att Handels i målet inte ens har försökt visa att G.J.:s omsättning och förtjänstutveckling avvikit från vad som under nu nämnda tidsperioder gällt för andra frisörer vid salongen. - Såvitt gäller år 1992 har arbetsgivarparterna företett utdrag av salongens beställningsbok som enligt obestridd uppgift avser tidsperioden januari till början av mars 1992. Därav framgår inte att det förelegat någon påtaglig skillnad mellan G.J. och övriga frisörer vid salongen i fråga om tillgången på arbete. Det anförda innebär sammanfattningsvis att Handels inte har styrkt något av sina nu behandlade påståenden om att C.K. haft en allmänt negativ irrställning till G.J. och om vissa enskilda, mera konkreta trakasseriåtgärder som G.J. enligt Handels skulle ha blivit utsatt för.

Genom utredningen i målet är emellertid klarlagt att det - till synes med början under år 1990-vid salongen uppkommit en dålig stämning och problem i sannarbetet mellan de anställda. Utredningen visar också att det därvid kommit att förhålla sig så att G.J. blivit föremål för missnöje från de andra frisörernas sida, riktat mot vad de sett som brister i hennes sätt att arbeta och uppträda i salongen. Vidare har framgått att de andra frisörerna därvid åtminstone i huvudsak kommit att utgöra en grupp med i stort sett samma uppfattning om orsaken till den dåliga stämningen och problemen i samarbetet, medan G.J. stått ensam i förhållande till denna grupp. Det är utrett att hon utsatts för en del kritik av andra anställda, att det av och till förekommit att det växlats ovänliga ord samt att det ofta rått irritation mellan på ena sidan G.J. och på andra sidan övriga anställda.

Hur och av vilken anledning denna situation uppkommit har av G.J. i målet beskrivits i enlighet med vad Handels har anfört i sin sakframställning medan A.C., E.P. och Å.R. i detta hänseende har lämnat en beskrivning som överensstämmer med vad arbetsgivarparterna har anfört i sin sakframställning. Arbetsdomstolen har inte fått anledning att ifrågasätta ärligheten hos de olika utsagor som sålunda har lämnats. Det saknas alltså skäl att anta annat än att G.J. efter hand kommit att uppleva sig som mer eller mindre ställd utanför den mer kamratliga gemenskapen vid salongen. Samtidigt har A.C. E.P. och Å.R. emellertid lämnat trovärdiga och förståeliga förklaringar till sin efter hand alltmer kritiska inställning till G.J:s arbete och uppträdande. Domstolen kan därför inte finna stöd för att karakterisera deras eller andra anställdas agerande gentemot G.J. som trakasserier eller mobbning, syftande till att skada henne och i grunden riktade mer mot hennes person än mot vad de sett som verkliga brister i hennes sätt att fungera i arbetet. Det bör emellertid tilläggas att domstolen å andra sidan anser sig ha fått fog för att anta att G.J. så småningom kommit att uppleva situationen som så besvärlig att detta har påverkat hennes arbete, vilket i sin tur lett till ytterligare negativa effekter för henne i förhållandet till övriga anställda.

Mot den nu angivna bakgrunden blir det givetvis främst av betydelse att granska bolagets handlande som arbetsgivare sedan C.K. fått klart för sig att det rådde vad som måste betecknas som brister i den psykiska arbetsmiljön vid salongen i Karlstad.

Såvitt visats fick C.K. inte insikt härom förrän i anslutning till personalmötet den 18 september 1991, när de andra anställda riktade kritik mot G.J. och det blev uppenbart att denna kände sig hårt pressad. Att C.K. inte tidigare uppmärksammat den otillfredsställande situationen vid salongen är visserligen anmärkningsvärt och tyder på att organisationen av bolagets verksamhet varit mindre lämplig från personalvårdssynpunkt, med C.K. huvudsakligen på annan ort och en föreståndare för salongen som inte ålagts något personalansvar. Det är likväl osäkert om detta förhållande inneburit att C.K. fått kännedom om motsättningarna mellan G.J. och andra anställda mycket senare än som eljest kunde ha blivit fallet. Utredningen ger nämligen vid handen att spänningarna förvärrats successivt för att öppet läggas i dagen först kort före personalmötet den 18 september 1991. Domstolen vill i sammanhanget erinra om att Handels inte har styrkt sitt påstående om att G.J. missgynnats vid kundfördelningen, ett förhållande som annars borde ha kunnat uppmärksammas av C.K. och fått henne att förstå att allt inte var som det borde vara.

Av störst intresse i målet är därför vad som blivit utrett om C.K:s och därmed bolagets handlande vid personalmötet den 18 september 1991 och under tiden därefter. Utredningen ger inte stöd för att C.K. kan lastas för ett alltför passivt uppträdande och underlåtenhet att ge stöd åt G.J. under själva detta möte. Det är begripligt att hon först ville lyssna till vad som framfördes vid mötet och sedan överrumplades av att G.J. lämnade detta. Vad som kan framstå som belastande för bolaget är däremot att C.K. när hon någon dag efter mötet tog kontakt med I.T. enligt vad denna obestritt har uppgett tog upp frågan om möjligheten för bolaget att säga upp G.J. Vid bedömandet av denna omständighet kan emellertid inte bortses från att de andra frisörerna enligt C.K. vid personalmötet hade framfört kritik mot G.J. som C.K. uppfattat som allvarlig. Därtill kommer att det av både I.T:s och C.K:s uppgifter har framgått att C.K. sedan hon fått ta del av I.T:s synpunkter, inte framhärdat i någon önskan att vidta åtgärder mot G.J. utan accepterat I.T:s förslag om ett möte med personalen i syfte att klarlägga förhållandena vid salongen.

Av I.T:s, A.B:s, A.C:s och Å.R. vittnesmål har framgått att personalen vid detta möte - vilket ägde rum den 30 september 1991 och i vilket varken G.J. eller C.K. deltog - lade fram sin syn på förhållandena vid salongen och därvid framförde åtskillig kritik mot G.J. som kollega. Vittnesmålen har emellertid gett vid handen att det varit fråga om en på seriöst sätt framförd kritik, belyst med exempel på händelser som frisörerna uppfattat som oroande och obehagliga inslag i arbetet vid salongen. Vidare har framgått att de i mötet deltagande frisörerna därvid gett uttryck för att även de for illa av den irriterade stämningen och av problem med "kommunikationen" mellan dem och G.J. Slutligen visar utredningen rörande detta möte inte annat än att de i mötet deltagande frisörerna hyste en uppriktig önskan att åter få till stånd en god relation med G.J. och var beredda att verka för detta. Samtliga de i denna del hörda personerna har också uppgett att ett löfte härom från frisörernas sida blev resultatet av mötet.

Härefter hölls ett möte mellan I.T. A.B. G.J. och C.K. den 8 oktober 1991. Enligt vad de har uppgett konstaterades även vid detta möte att det förelåg problem med "kommunikationen" mellan G.J. och övriga anställda vid salongen. A.B. har uppgett att C.K. vid mötet framförde att hon tyckte mycket bra om G.J. att hon ansåg att G.J. var en duktig frisör och att hon skulle göra allt vad hon kunde för att söka reda ut situationen och åter få en god arbetsmiljö vid salongen. Vidare har av förhören med de fyra i detta möte deltagande personerna framgått att C.K. lovade att för detta ändamål hålla ett möte med de anställda vid salongen. - G.J. har visserligen uppgett att C.K. efter detta möte, i salongen yttrat något om att mötet inte hade gått som C.K. "hoppats och tänkt sig". G.J. har tydligen uppfattat yttrandet som på något sätt riktat mot henne. Detta kan emellertid mycket väl bygga på ett hörfel, en missuppfattning eller en feltolkning från G.J:s sida. Det har sålunda inte påståtts eller framgått av utredningen att C.K. vid mötet den 8 oktober 1991 ens gav någon antydan om att bolaget i själva verket ville göra sig av med G.J.

Utredningen ger inte heller i övrigt vid handen att C.K:s uttalanden och löften vid mötet den 8 oktober 1991 bara varit tomma ord. Det är sålunda klarlagt att hon efter detta möte i sin tur höll ett möte med de anställda vid salongen, utom G.J. Enligt C.K. talade hon vid detta möte med de anställda om vad hon hade fått veta om G.J:s situation, varvid hon förklarade att de måste göra ordentliga ansträngningar för att förbättra relationerna. C.K. har vidare uppgett att hon vid mötet gav G.J. sitt fulla stöd, en uppgift som inte på något sätt har vederlagts. Enligt vad C.K. och A.C. obestritt har uppgett hade de anställda lovat C.K. att de skulle göra sitt bästa för att rätta till förhållandena vid salongen.

Beträffande vad som hände efter mötet den 8 oktober 1991 går uppgifterna isär.

G.J. har uppgett att förhållandena vid salongen inte på något sätt ändrades till det bättre utan enligt hennes mening snarare förvärrades, så att hon inte längre orkade försöka angripa problemet utan mest försökte hålla sig undan från de andra och sköta sitt. När C.K. talade med henne skedde det enligt G.J. i en spydig och nonchalant ton. Den båtresa till Finland som C.K. i början av år 1992 bjöd de anställda vid salongerna i Karlstad och Stockholm på blev enligt G.J. en stor besvikelse för henne. De andra frisörerna hade under resan ställt henne utanför gemenskapen, och hon har berättat närmare härom i överensstämmelse med vad Handels har anfört i sin sakframställning.

A.C. har uppgett att hon tyckte att förhållandena vid salongen och relationerna mellan G.J. och de övriga förbättrades under en tid efter mötet den 8 oktober 1991. Sedan hade G.J. emellertid vid ett par tillfällen utfört arbeten på kunder på ett sätt som A.C. och de andra frisörerna ansåg oacceptabelt och skadligt för salongens anseende, nämligen dels den misslyckade toning som arbetsgivarparterna redovisat i sin sakframställning och dels en permanentning som skadat kundens hår. Det hade enligt A.C. då på nytt visat sig att det inte gick att diskutera sådana saker med G.J. och därmed hade förhållandena åter försämrats, eftersom de andra frisörerna var rädda för att salongen skulle mista kunder. - Å.R. har berättat att hon tyckte att förhållandena vid salongen blev ”Jättebra" under en tid efter mötet den 8 oktober 1991 men att G.J. senare på nytt "knöt in sig i sig själv".

C.K. har uppgett att hon uppfattade det så att förhållandena vid salongen klart förbättrades efter mötet den 8 oktober 1991. Hon har vidare berättat att hon vid varje besök som hon gjorde vid salongen efter mötet rågade G.J. om situationen hade blivit bättre. Enligt C.K. hade G.J. vid dessa tillfällen svarat att det hade blivit mycket bättre och att hon inte längre hade några problem. C.K. hade också fått intrycket att G.J. haft trevligt under båtresan till Finland. C.H. har i sitt vittnesmål uppgett att han därvid fått samma intryck och inte hade iakttagit att G.J. på något sått var utanför gemenskapen under resan. C.K. har vidare uppgett att hon visserligen lagt märke till att G.J. varit ensam vid lunchtiden på resans andra dag och då bett henne äta lunch tillsammans med C.K. Detta hade G.J. dock avböjt därför att hon ville söka efter de andra "flickorna".

Enligt arbetsdomstolens mening är det ogörligt att söka fastslå vilken av dessa olika framställningar av utvecklingen efter mötet den 8 oktober 1991 som är den "riktiga". I en situation som den som då förelåg är det knappast yttre händelser som ger uttryck för vad som egentligen sker. Avgörande är snarare olika personers skilda inre upplevelser, vilka då ofta mer eller mindre omedvetet präglas av misstro och misstänksamhet eller tvärtom av positivt inriktat önsketänkande. Det mesta tyder enligt domstolens mening dock på att irritationen och spänningen mellan G.J. och andra frisörer vid salongen redan vid tiden för mötena på hösten 1991 hade utvecklats så långt, att förhållandet dem emellan inte tålde ytterligare påfrestningar. Efter ett par händelser, som annars kanske inte skulle ha betraktats som särskilt allvarliga, blev situationen därför uppenbarligen den som G.J. A.C. och Å.R. nära nog överensstämmande har beskrivit. G.J. på ena samt övriga frisörer på andra sidan synes sålunda inte längre ha kunnat i arbetet umgås naturligt och samtala med varandra på normalt sätt. Att förhållandena därmed blivit pressande för G.J. är självklart. Domstolen kan emellertid inte finna grund för att konstatera att hon utsatts för vad som kan betecknas som trakasserier eller mobbning Med hänsyn till vad utredningen har gett vid handen är det nämligen förståeligt - om än olyckligt - att var och en valt att söka undvika ytterligare irritation och obehag genom att hålla sig på sin kant. Det har däremot inte framkommit något som kan anses visa att detta på de andra anställdas sida skett i avsikt att trakassera G.J. En annan sak är att hon säkerligen kan ha upplevt situationen på det sättet redan av det skälet att de andra utgjorde en grupp.

När det gäller C.K:s handlande kan domstolen inte finna att utredningen ger fog för antagande att hon bort inse att G.J. efter mötet den 8 oktober 1991 fortfarande upplevde sin situation som mycket svår och pressande. I sammanhanget måste beaktas att A.B. har uppgett att hon för sin del efter mötet den 8 oktober 1991 upplevde situationen som "tyst och lugn". I.T. har uppgett att hon talat med G.J. vid ett par tillfällen efter julen 1991 och därvid fått höra att "det inte var så bra". Denna upplysning hade dock inte varit av sådan karaktär att I.T. funnit anledning att reagera genom att ta kontakt med C.K. eller personalen vid salongen. Slutligen kan C.K:s uppgifter om de svar hon fått av G.J. på sina frågor om hennes situation under ifrågavarande tid väl förenas med G.J:s egen uppgift att hon mest försökte "hålla sig undan".

Spänningarna och motsättningarna vid salongen kom enligt vad utredningen visar att på nytt framträda med full kraft vid personalmötet den 10 mars 1992 med anledning av att A.C. och A.E. inte ville att G.J. under deras förestående föräldraledigheten skulle ta hand om deras fasta kunder. Som skäl för detta angav de att G.J. enligt deras uppfattning hade gjort sådana misstag i sitt arbete och ibland även uppträtt på sådant sätt att de var rädda att förlora kunderna. Det är klarlagt att G.J. blev mycket ledsen och upprörd över detta enligt hennes mening ogrundade angrepp på henne för bristande yrkesskicklighet och att hon efter en stunds uppenbarligen ganska häftigt meningsutbyte lämnade mötet och dagen därpå sjukskrevs.

C.K. har uppgett att hon efter mötet den 10 mars 1992 ytterligare utredde den kritik som vid mötet hade framförts mot G.J. och därvid fann att den hade en så allvarlig bakgrund att hon tog kontakt med bolagets arbetsgivarorganisation SFF och därvid fick rådet att varsla om uppsägning av G.J. på grund av personliga förhållanden. Vad som därefter hände är ostridigt. Sedan bolaget underrättat G.J. och varslat Handels om sin avsikt att säga upp henne, avstod bolaget efter lokal förhandling den 26 mars 1992 från den tilltänkta uppsägningen. Därefter påkallade emellertid Handels central förhandling, vid vilken förbundet gjorde gällande att G.J. utsatts för trakasserier och mobbning och krävde skadestånd för hennes räkning.

Den rättsliga värderingen

Som Handels har framhållit har bolaget enligt arbetsmiljölagen haft ansvaret för att tillse att arbetsmiljön vid salongen även i psykiskt hänseende varit tillfredsställande och inte inneburit risk för bl.a. ohälsa. I enlighet med vad domstolen tidigare har anfört kan det ifrågasättas, om bolaget härvid organiserat sin verksamhet på ett lämpligt sätt. Det finns sålunda anledning anta att den omständigheten att C.K. huvudsakligen arbetat i Stockholm, samtidigt som föreståndaren vid salongen i Karlstad inte ålagts något personalansvar, åtminstone bidragit till att förhållandena vid salongen under år 1990 och fram till i september 1991 kunnat utvecklas på ett sätt som inneburit att den psykiska arbetsmiljön vid salongen blivit undermålig. Från ett konstaterande av att kritik därvidlag kan riktas mot bolaget är steget emellertid långt till att finna att man på bolagets sida gjort sig skyldig till ett mot G.J. riktat otillbörligt handlande i syfte att förmå henne att lämna sin anställning hos bolaget.

Avgörande i det hänseendet måste i stället bli bedömningen av C.K:s - och därmed bolagets - handlande efter det att C.K. i anslutning till personalmötet den 18 september 1991 fått klart för sig att det förelåg en situation med relativt allvarliga samarbetsproblem vid salongen och det uppenbarligen kunde konstateras att G.J. och hennes förhållanden härvid stod i centrum. Som arbetsdomstolen tidigare har framhållit kan det härvid framstå som belastande för bolaget att C.K. vid sin första kontakt med I.T. förde frågan om möjligheten att säga upp G.J. på tal. Domstolen har emellertid också konstaterat att C.K. enligt vad utredningen gett vid handen inte på något sätt framhärdade i någon avsikt att söka skilja G.J. från anställningen. Det är härvid också av betydelse att fastslå att C.K. såvitt visats inte förde något sådant på tal med G.J. personligen och än mindre hotade henne med uppsägning eller någon annan för henne negativ åtgärd e.d. Vad härefter angår det följande händelseförloppet kan domstolen med hänsyn till vad som framkommit genom utredningen i målet inte finna grund för annan slutsats än att C.K. positivt medverkat till och själv vidtagit i och för sig lämpliga åtgärder i syfte att förbättra samarbetsförhållandena vid salongen och därmed även G.J.:s situation. Det finns inget som tyder på att hennes handlande härvidlag endast skulle ha utgjort ett slags "spel för galleriet", utan såvitt utredningen visar har hon i samband med mötena i oktober 1991 och under tiden därefter fram till i mars 1992 handlat i avsikt att ge G.J. stöd.

Det har inte heller framkommit skäl att anta annat än att C.K. varit i god tro när hon uppfattat det så att förhållandena vid salongen efter mötena på hösten 1991 kommit att förbättras och åtminstone var på väg att normaliseras. Det kan visserligen ifrågasättas om C.K. härvid varit tillräckligt uppmärksam och om hon inte, trots att hon såg med viss optimism på förhållandena, bort visa större aktivitet när det gällt att söka rätta till förhållandena mellan G.J. och övriga anställda. Det måste emellertid beaktas att situationer av här aktuellt slag torde höra till de mer svårhanterliga för en arbetsgivare och att det kan vara föremål för delade meningar i vad mån det i det enskilda fallet är bättre att i en sådan situation visa stor aktivitet än att avvakta fortsättningen av en utveckling som av arbetsgivaren har uppfattats som positiv. Att C.K. synes ha valt det senare alternativet är därför i vart fall inte något som kan läggas henne och bolaget till last som ett otillbörligt handlande och ger inte stöd för antagande att C.K. låtit sitt agerande styras av ett syfte att försätta G.J. i en situation där hon skulle se sig tvingad att lämna sin anställning.

Vad angår händelserna vid mötet den 10 mars 1992 och under tiden närmast därefter gör arbetsdomstolen följande bedömning. Det måste visserligen ha stått klart för C.K. att det var vad som då hade framkommit om den fortsatta utvecklingen av förhållandena vid salongen som hade lett till att G.J. lämnade mötet och sedan sjukskrevs. Det kan därför framstå som en mindre väl vald åtgärd från bolagets sida att underrätta och varsla om uppsägning av G.J. Samtidigt måste emellertid beaktas att samarbetssvårigheter vid en arbetsplats kan utgöra saklig grund för uppsägning, om de gått så långt att de kan anses ha fått menlig inverkan på verksamheten, att åtgärden att underrätta och varsla om uppsägning enligt vad C.K. har uppgett föregicks av viss utredning vid vilken hon för sin del ansåg sig ha funnit grund för allvarliga anmärkningar mot G.J. samt att bolaget enligt vad som obestritt upplysts rådgjort med sin arbetsgivarorganisation SFF och därvid fått rådet att gå till uppsägning av G.J. Huruvida bolaget och SFF härvid gjort sig skyldiga till en felbedömning är en fråga som inte är föremål för prövning i detta mål, eftersom bolaget vid den lokala förhandlingen den 26 mars 1992 avstod från att säga upp G.J. Det väsentliga är att omständigheterna inte ger stöd för antagandet att bolaget i själva verket handlat i medvetande om att det inte fanns saklig grund för uppsägning av G.J. och därmed i avsikt att trakassera henne.

Hur förhållandena därefter utvecklat sig under G.J:s sjukskrivningstid har inte blivit föremål för utredning i målet. Det har emellertid uppenbarligen inte berott enbart på bolaget att situationen till synes inte har angripits konstruktivt utan i stället lett till förevarande tvist.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att arbetsdomstolen finner att bolaget visserligen inte kan gå fritt från kritik i vissa hänseenden som aktualiserats i målet, men att det inte finns grund för att konstatera att bolaget gentemot G.J. handlat på sådant otillbörligt sätt och i sådan otillbörlig avsikt att bolaget ådragit sig skadeståndsansvar för brott mot grunderna för anställningsskyddslagen. Handels käromål skall alltså avslås.

Rättegångskostnaderna

Handels bör förpliktas att ersätta arbetsgivarparterna deras rättegångskostnader.