AD 1993 nr 194

Svenska Målareförbundet

mot

Bålstamålarna Aktiebolags konkursbo i Uppsala.

Bålstamålarna Aktiebolag (bolaget) försattes i konkurs den 31 maj 1991. Bolaget var genom medlemskap i Målaremästarnas Riksförening vid konkursutbrottet bundet av kollektivavtalet för måleriyrket mellan Riksföreningen och Svenska Målareförbundet (förbundet).

Vid tidpunkten för konkursutbrottet var 26 målare anställda i bolaget. Målarna sades upp per 17 juni 1991 och hade uppsägningstider som varierade mellan en och fyra månader. För tre av de anställda förlängdes uppsägningstiden med en vecka upp till en och en halv månad,

Kollektivavtalet för 1991-1992 innehöll bl.a. följande bestämmelse.

§ 13 Arbetsmarknads- och mätningsavgifter

Mom a) Arbetsgivaren skall till Målarnas Semesterkassas postgiro nr 83 45 019 senast den 15:e i varje månad erlägga en arbetsmarknadsavgift till täckande av försäkringspremier till AMF enligt § 12, avgifter till Bygghälsan, kostnader för semesterlöner vid s.k. privilegierad frånvaro enligt § 7 mom c) 2 och mom d) ersättning för arbetarskyddsverksamhet och därmed sammanhängande utbildning enligt de regler, som godkänts av Målaremästarnas Riksförening och Svenska Målareförbundet, ersättning för finansiering av den verksamhet som omfattas av lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen och av överenskommelse mellan de centrala parterna ävensom löneutfyllnad enligt utbildningsavtalet samt ersättning enligt särskild överenskommelse om trygghetsfonden och permitteringslöneersättningar.

Arbetsmarknadsavgift utgår med i § 2 Lönetablå angivet belopp per arbetad timme för varje anställd som fyllt 18 år.

Arbetsgivare som ej eller endast i ringa omfattning haft anställd arbetskraft, skall erlägga fastställd minimipremie, vilken betalas direkt till försäkringsbolagen.

Bålstamålarna Aktiebolags konkursbo (konkursboet) bedrev verksamhet efter konkursutbrottet. Det är ostridigt mellan parterna att konkursboet inte varit arbetsgivare för de målare som utförde arbeten under den i målet aktuella tiden.

Tvist har uppkommit om konkursboets skyldighet att utge arbetsmarknadsavgifter till förbundet och den häri ingående frågan huruvida en fordran på sådan avgift utgör en konkurs- eller massafordran enligt konkurslagen. Tvisten har inte kunnat lösas vid förhandlingar.

Förbundet har nu väckt talan vid arbetsdomstolen mot konkursboet och yrkat att arbetsdomstolen fastställer att konkursboet är skyldigt att såsom massafordran utge arbetsmarknadsavgifter enligt kollektivavtalets § 13 under den tid konkursboet drivit rörelsen vidare.

Konkursboet har bestritt käromålet. För det fall arbetsdomstolen skulle finna att boet är skyldigt att utge arbetsmarknadsavgifter, skall skyldigheten dock enligt boets mening fastställas att omfatta endast den tid som varje enskild arbetstagare faktiskt har arbetat efter konkursutbrottet.

Förbundet har bestritt bifall till yrkandet.

Förbundet och konkursboet har yrkat ersättning för rättegångskostnader. Arbetsdomstolen har, efter hemställan av konkursboet, prövat sin behörighet att lösa den aktuella tvisten. I beslut den 27 april 1993 fann arbetsdomstolen sig vara behörig att uppta förbundets talan.

Arbetsdomstolen har i målet inhämtat yttrande enligt 5 kap. 1 § andra stycket arbetstvistlagen från Målaremästarnas Riksförening.

Målet har med stöd av 4 kap. 10 § tredje stycket arbetstvistlagen företagits till avgörande utan huvudförhandling. Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Vid tidpunkten för konkursutbrottet, den 31 maj 1991, pågick sju entreprenaduppdrag avseende såväl måleri- som mattarbeten. Den värdemässiga andelen av arbetet i målerientreprenaderna som utförts av konkursboet är 25 procent av entreprenadsumman. Konkursboet har trätt in i samtliga entreprenadavtal med de rättigheter och skyldigheter som dessa medfört. Konkursboet har vidare tagit in tio uppdrag inom ramen för ett löpande kontrakt med stiftelsen Håbohus. Uppdragen har omsatt totalt 114 000 kr. Uppdragen har tagits in av konkursbolagets tidigare företrädare som har givits fria händer med endast den begränsningen att arbetena skulle vara slutförda innan målarnas uppsägningstider gick ut. Kostnaderna för den fortsatta driften har totalt uppgått till omkring 280 000 kr, varav minst 120 000 kr belöpt på måleriarbetena. Under konkursen har 23 medlemmar i förbundet varit verksamma. De har avlönats via den statliga lönegarantin. Den sammanlagda uppsägningstiden har uppgått till 7 224 timmar och av denna tid har arbete utförts under 4 014 timmar. Verksamheten pågick i väsentligen oförminskad omfattning till slutet av sommaren 1991 och avslutades mitten av oktober 1991. I branschen förekommer det oftast korta uppdrag. Huvuddelen av de uppdrag som det ifrågavarande kollektivavtalet är tillämpligt på är av mycket kortare natur än de arbeten som utförts av konkursboet. Verksamheten har förts i avvecklingssyfte men den har inte varit av uppehållande natur. Konkursboet har i väsentlig omfattning utfört arbete som till viss del bestått i att nya uppdrag tagits in. Genom verksamheten har boet tillförts betydande medel.

Vad som nu sagts innebär sammanfattningsvis att konkursbolaget i gängse mening drivit rörelsen vidare.

Arbetsmarknadsavgifter

De aktuella arbetsmarknadsavgifterna avser bl.a. att täcka försäkringspremier till AMF samt kostnader för företagshälsovård, för privilegierad frånvaro enligt semesteravtalet, för arbetsskyddsverksamhet, för uttag av facklig tid enligt förtroendemannalagen, för trygghetsfonden och för permitteringslönesystemet. Man har sålunda inom branschen valt ett system med avgifter för att finansiera bl.a. den fackliga verksamheten och försäkringsskyddet.

De flesta arbetsgivare i branschen är små, varför det är opraktiskt att varje företag betalar den fackliga verksamheten direkt. Avgifterna tas därför in till semesterkassan och fördelas vidare till förbundets avdelningar som har att besluta om vilken facklig verksamhet som skall ersättas.

Beträffande försäkringspremierna kan följande konstateras. Om ett företag inte betalar arbetsmarknadsavgifterna, är den enskilde arbetstagaren egentligen oförsäkrad; låt vara att man i försäkringsvillkoren för AMF inte låter konsekvenserna av utebliven premiebetalning gå ut över den enskilde. AMF reglerar ändå uppkommande försäkringsfall.

Det är sålunda tydligt att arbetsmarknadsavgifterna avser att täcka de kostnader som uppstår till följd av att verksamhet bedrivs inom måleribranschen. Det är genom dessa avgifter som den enskilde arbetstagaren får bl.a. sitt försäkringsskydd och skydd för fackligt inflytande. Den enskilde är i behov av detta skydd även under tid då verksamheten drivs av ett konkursbo.

Skyldigheten i kollektivavtalet att betala arbetsmarknadsavgifter är en förpliktelse gentemot förbundet. Avgifterna utgår som ett belopp per avlönad timme. Under tid då de anställda blivit permitterade skall en lägre avgift utges. Den lägre avgiften skall utges endast när uttrycklig permittering ägt rum. Att konkursboet inte använt sig av arbetstagarna varje timme saknar betydelse för skyldigheten att erlägga avgifterna.

Om konkursboet inte skulle behöva erlägga arbetsmarknadsavgifter, skulle en ojämlik situation uppstå i förhållande till andra företag genom att konkursboet skulle kunna lägga bud på entreprenader till lägre belopp än sina medtävlare. Konkurrenterna skulle dessutom tvingas erlägga högre arbetsmarknadsavgifter än idag, eftersom avgiftsunderlaget skulle bli mindre.

Massafordringar

Det har i skilda sammanhang framhållits att för att ett avvecklingsförfarande skall kunna bedrivas rationellt, måste vissa skulder betalas framför konkurskostnaderna, se bl.a. SOU 1974:6 s. 105 och prop. 1978/79:105 s. 236. Med en annan ordning skulle det vara omöjligt för boet att utverka nödvändiga krediter eller leveranser m.m. Detta skulle avsevärt minska möjligheterna att nå ett gott ekonomiskt resultat av konkursen och skulle därmed i regel vara till konkursborgenärernas nackdel.

När det gäller Bålstamålarna AB har dess konkursbo genom att träda in i och fullfölja entreprenadkontrakten, och sålunda bedriva sedvanlig verksamhet i måleribranschen, tillfört borgenärerna betydande värden. Frukten av målarnas nedlagda arbete har alltså tillförts konkursboet. Det saknas med denna utgångspunkt bärande skäl, varför konkursboet då inte skulle betala kostnaderna för verksamhet inom måleribranschen.

Om konkursboet inte skulle trätt in i kontrakten, skulle arbetena ha fått utföras av andra måleriföretag som självfallet skulle betalat förekommande driftskostnader, såväl materialkostnader som mätnings- och arbetsmarknadsavgifter.

Gränsdragningen mellan konkurs- och massafordringar

Endast fordringar som uppkommit före konkursutbrottet har utdelningsrätt i konkursen, 5 kap. 1 § konkurslagen. Fordringar som uppkommit därefter kan utgöra massafordringar, jfr 11 kap. 1 § konkurslagen.

I målet är fråga om kontinuerliga fordringar som grundar sig på avtal som konkursgäldenären ingått. Frågan om gränsdragningen mellan konkurs- och massafordringar när det gäller sådana avtal regleras inte i lag i Sverige, till skillnad från vad som gäller i andra nordiska länder. I litteraturen har frågan, som gäller konkursboets rätt att inträda i konkursgäldenärens avtal och sättet för sådant inträde behandlats på ett flertal ställen, bl.a. av L.W. i Konkursrätt, 1961, s. 439 ff. och i Konkurs, 1988, s. 118 tf., av G.W. i Materiell konkursrätt, 1987, s. 24, av T.H. i Sakrätt, 1984, s. 274 ff och i samma verk 1990, s. 310 ff., av M.M. i Konkurs och kontrakt, 1988, s. 31-33, 420, 817-819 och 824-825 samt av S.L. i Kvittning, 1984, s. 161-163,187-190 och 194. Frågan har behandlats också i vissa rättsfall från Högsta domstolen (HD), bl.a. NJA 1966 s. 241, 1979 s. 253, 1981 s. 801, 1983 s. 350 och 1984 s. 602, och från Regeringsrätten, se RÅ 1958 rf. 58.

Av doktrin och rättsfall kan den slutsatsen dras att frågan huruvida arbetsmarknadsavgifter utgör massafordringar i en konkurs är helt beroende av hur konkursboets inträdesrätt och åtföljande massaansvar betraktats i arbetsrättsligt relevanta sammanhang. Helt klart är dock att i de fall en inträdesrätt i konkursgäldenärens avtal föreligger, kan ett konkursbo utöva denna rätt genom såväl tillägnande av motpartens prestation som passivitet kombinerad med andra rättsfakta.

Konkursboets inträdesrätt i arbetsrättsliga avtal

Beträffande anställningsavtal har frågan huruvida fordringar på uppsägningslön efter konkursutbrottet är att anse som konkursfordringar avgjorts genom NJA 1979 s. 253. HD slog i domen fast att sådan uppsägningslön är att anse som en konkursfordran, oavsett om konkursboet tillägnat sig arbetstagarnas arbetskraft. Av avgörandet framgår att det grundar sig på det faktum att arbetstagarnas fordringar är säkrade genom den statliga lönegarantin. Om konkursboets utnyttjande av arbetskraften skulle anses som om konkursboet inträtt i anställningsavtalen, skulle arbetstagarna inte vara berättigade till betalning via lönegarantin. Avgörandet har i litteraturen ansetts anknyta så starkt till lönegarantireglerna att det inte går att dra några generella slutsatser vad gäller andra avtal.

Det finns sålunda ingenting som säger att en fackförenings egna fordringar som grundar sig på kollektivavtal skall bedömas enligt de regler som gäller för anställningsavtal. Fackföreningens fordringar är ju inte säkrade av den statliga lönegarantin.

I anslutning härtill skall nämnas att inte ens arbetsgivaravgifter som belöpt på uppsägningslön ansetts följa samma regler som uppsägningslönen; de har med andra ord inte ansetts utgöra konkursfordringar (NJA 1983 s. 350).

Härutöver kan konstateras att anställningsavtal är speciella i så måtto att det inte finns någon inträdesrätt för konkursboet i sådana avtal. Konkursboet inträde som arbetsgivare bygger på att det träffats överenskommelse därom.

Att en sådan ordning är utesluten vad beträffar kollektivavtal framgår direkt av 28 § medbestämmandelagen. Enligt lagrummet fortsätter ett kollektivavtal att gälla efter övergång av rörelsen, oberoende av överenskommelse.

Det nu sagda innebär att frågan om konkursboets bundenhet av konkursgäldenärens kollektivavtal, däribland skyldigheten gentemot fackföreningen att utge avgifter, inte kan avgöras genom en överföring av de regler som gäller för anställningsavtal, utan skall avgöras enkom utifrån lagreglerna gällande kollektivavtal och arbetsdomstolens praxis gällande kollektivavtals övergång.

Arbetsdomstolen har uttalats sig i denna fråga i ett stort antal mål, se bi. a. AD 1972 nr 12 och 27, 1974 nr 9 och 10, 1975 nr 75, 1978 nr 95, 1980 nr 143, 1982 nr 143 och 1988 nr 128. Arbetsdomstolen har i målen konstaterat att konkursgäldenärens kollektivavtal undantagslöst binder konkursboet. Arbetsdomstolen utgår uppenbarligen ifrån att konkursboets bundenhet av kollektivavtalet överensstämmer med vad som föreskrivs i 28 § medbestämmandelagen, oavsett om boet ansetts som arbetsgivare eller inte (se Ronnie Eklund i Anställningsförhållandet vid företagsöverlåtelser, 1983, s. 62 tredje stycket).

Frågan inställer sig då om det med hänsyn till konkursboets särställning skulle finnas något undantag på så vis att konkursboet skulle vara bundet av kollektivavtalet i visst avseende, men inte skyldigt att utge exempelvis avgifter enligt detta. Härvid gör förbundet gällande följande.

Som redan konstaterats finns det en generell regel om kollektivavtals övergång i 28 § medbestämmandelagen. Härmed följer uppenbarligen en inträdesrätt för konkursboet i det befintliga kollektivavtalet i förhållande till fackföreningen. Det naturliga betraktelsesättet måste vara att konkursboet inträder direkt och oinskränkt i kollektivavtalet, om det fortsätter att utnyttja de prestationer som avtalet ger boet rätt till, arbetstagarnas arbetskraft.

Det måste självfallet finnas en kortare period tillgänglig för konkursförvaltaren att få en överblick över förhållandena i boet och överväga handlingsalternativen. Vad gäller denna tidsperiod förefaller det naturligt att anknyta till HD:s uttalanden i NJA 1979 s. 253 och anse att konkursförvaltaren har upp till två veckor på sig att agera (se Sten Å. Zethraeus i Arbetsrätten vid arbetsgivares konkurs i Festskrift till Sveriges Advokatsamfund, 1987, s. 590). Om konkursförvaltaren efter denna tid driver rörelsen vidare, måste konkursboet anses ha inträtt i kollektivavtalet i förhållande till fackföreningen på sådant sätt att massaansvar inträder för bl.a. förekommande avgifter i kollektivavtalet.

Den nu utvecklade synsättet ligger i linje med vad arbetsdomstolen har uttryckt i AD 1974 nr 9 och 1988 nr 128. Båda målen gällde förhållanden där verksamheten bedrevs vidare efter konkursutbrottet, dock utan att konkursboet träffade anställningsavtal med arbetstagarna. Arbetsdomstolen uttalade, i och för sig utan att tala i termer av inträde i kollektivavtalet, att fordringar på grund av kollektivavtalet utgör massafordringar om konkursboet kan anses ha ådragit sig fordringen.

Arbetsdomstolen har samtidigt tillhandahållit en ventil för begränsning av uppkomsten av massafordringar, därigenom garanterande konkursboet särställning genom att i anslutning till övriga uttalanden ange att konkursboet torde kunna befria sig från vissa avsina skyldigheter genom att lägga ner rörelsen (AD 1988 nr 128).

Arbetsdomstolen har sålunda inte uttalat sig i termer av inträdesrätt. Sammanfattningsvis är det emellertid uppenbart, att arbetsdomstolen ansett att ett konkursbo som driver en rörelse vidare ådrar sig massaansvar för fordringar enligt kollektivavtalet, oavsett om anställningsavtal träffas med arbetstagarna eller inte (se Folke Schmidt i Facklig arbetsrätt, 1989, s. 166).

Kollektivavtalets övriga rättsverkningar

Det utmärkande för kollektivavtalets rättsverkningar enligt medbestämmandelagen är att det under sin giltighetstid innebär i stort sett fullständig fredsplikt (41 §). En ny arbetsgivare som driver verksamhet vidare är genom regleringen i 28 § medbestämmandelagen skyddad från fackliga stridsåtgärder. Denna reglering, som uppenbarligen tillkommit i arbetsfredens intresse, har bidragit till att Sverige haft en mycket stabil arbetsmarknad.

Om arbetsdomstolen inte skulle anse att ett konkursbo, som fortsätter konkursgäldenärens verksamhet, fullt ut skulle inträda i dennes kollektivavtal, skulle detta med nödvändighet innebära att fredsplikten i motsvarande mån skulle begränsas.

Vad som nu sagts skulle innebära att en ekonomiskt rationell avveckling av ett konkursbo skulle störas av blockader mot boet, vidtagna i syfte att få detta att på ett bindande sätt ikläda sig det fulla ansvaret enligt kollektivavtalet. En sådan ordning ligger inte i linje med de skäl som förbundet här redovisat under rubriken Massafordran ingår och som ligger bakom att konkursboet i eget namn ansetts skola svara för vissa fordringar under avvecklingsperioden.

Sammanfattningsvis anser förbundet att konkursboet är skyldigt att i enlighet med yrkandet utge arbetsmarknadsavgifter såsom massafordran under den tid som boet drivit rörelsen vidare. Det förhållandet att konkursboet inte använt sig av arbetstagarna varje timme saknar betydelse. Enligt kollektivavtalet skall fulla arbetsmarknadsavgifter utgå på lönesumman med undantag endast för tid varunder arbetstagare varit permitterade.

Konkursboet

Konkursboets strategi var från början att på snabbaste och effektivaste sätt avveckla konkursbolagets verksamhet. I en konkurs med pågående entreprenader måste förvaltaren dock överväga på vilket sätt entreprenaderna kan avvecklas för att på bästa sätt tillgodose borgenärernas, de anställdas och beställarnas intresse. I det aktuella fallet bedömdes sju av totalt femton pågående entreprenader kunna avslutas inom rimlig tid. Det avtal som förelåg mellan konkursgäldenären och stiftelsen Håbohus om utförande av löpande förbättringsarbeten i stiftelsens lägenhetsbestånd, har efter konkursutbrottet inneburit att konkursboet utfört totalt 10 mindre uppdrag i olika lägenheter. Uppdraget har omsatt totalt 114 000 kr. Konkursboet har inte på något sätt aktivt verkat för att få dessa arbeten. Det har varit stiftelsen som särskilt vänt sig till konkursboet för att få arbeten utförda enligt tidigare invanda rutiner. Samtliga arbeten har utförts inom ramen för det samarbetsavtal som redan existerade mellan stiftelsen Håbohus och bolaget. Uppdraget har dessutom skapat möjlighet för förbundets medlemmar att få utföra lärlingsprov.

Av den tid - 4 070 timmar - som förbundets medlemmar faktiskt har utfört arbete efter konkursbeslutet, har 2 613 timmar nedlagts i juni t.o.m. den 28 juni 1991, 380 timmar i juli, 570 timmar de tre första veckorna i augusti, 213 timmar den sista veckan i augusti och den första i september, 128 timmar de två nästföljande veckorna i september, 144 timmar i sista veckan i september och första veckan i oktober och 22 timmar i andra veckan i oktober. Den tid som förbundets medlemmar erhållit lön utan att arbeta uppgår till 5 218 timmar. De medel som tillförts boet genom den fortsatta driften är icke oansenliga men knappast betydande mot bakgrund av att avvecklingen av konkursbolaget totalt inbringade 2,7 miljoner kr. Omfattningen av konkursboets verksamhet kan inte anses vara betydande och inte heller har borgenärerna relativt sett tillförts några betydande värden.

Arbetsmarknadsavgifter

Det bestrids inte att det mellan konkursbolaget och förbundet gällande kollektivavtalet gäller för konkursboet. Konkursboet anser däremot att avtalet inte kan medföra betalningsskyldighet för konkursboet avseende fordringar som uppkommit före konkursutbrottet. Konkursboet menar att förbundets fordran på de aktuella avgifterna är att betrakta som en konkursfordran.

Det är många parter och intressenter till konkursgäldenären som drabbas vid en konkurs. Huvudsyftet för konkursförvaltaren är att i första hand tillgodose de borgenärer som före konkursutbrottet hade fordringar på konkursbolaget och i övrigt avveckla verksamheten på ett sätt som tillgodoser de flesta inblandade parternas intressen. I de situationer där förvaltaren fullföljer verksamheten och det uppkommer situationer där konkursboet ikläder sig ansvar för betalning av massagäld, föregås alltid handlandet av förhandlingar mellan berörda parter. Att arbetsmarknadsavgifterna vid en konkurs blir oreglerade drabbar ej de anställda i det att förbundet måste fullgöra sina förpliktelser mot medlemmarna alldeles oavsett vilka förluster förbundet drabbas av i samband med konkurs. Förbundet hade varit skyldigt att fullgöra sina åliggande gentemot sina medlemmar även för det fall konkursboet inte hade avslutat konkursbolagets entreprenader. Det finns således inget samhälleligt intresse av att i en konkurssituation prioritera dessa avgifter.

i de fall då ett konkursbolag haft ett direkt avtalsförhållande med AMF har avgifterna inte behandlats som massafordringar. Arbetsdomstolen slår i domen AD 1974 nr 9 fast att även om anspråk skulle kunna göras gällande mot konkursboet, skall det framhållas att boets principiella bundenhet av kollektivavtal inte utesluter att boets förpliktelser mot de anställda och motparten i kollektivavtalet kan röna inverkan av den särskilda ställning som konkursbo intar och boutredningens inriktning på att avveckla konkursgäldenärens verksamhet. Härvid skall konkursboet tillse att avvecklingen sker på ett sådant sätt att reglerna i gällande kollektivavtal följs. Det måste i första hand avse sådana ordningsregler som att rätt uppsägningstider tillämpas, frågor om hur semestrar skall läggas ut och t.ex. hur uppbörd av fackföreningsavgifter skall ske.

I de situationer där konkursförvaltaren bestämmer sig för fortsatt drift av konkursbolagets verksamhet är ambitionen att "frukten" av verksamheten - där målarnas nedlagda arbetet bara är en ingrediens- i största möjliga mån skall tillföras borgenärerna. Självklart görs då kalkyler över förväntade intäkter och kända kostnader, Nogsamma överväganden görs och vid minsta risk för att en "fortsatt drift" inte skulle ge ett positivt resultat avstår förvaltaren vanligtvis från att inträde i entreprenaden. I förevarande fall har förvaltaren - vilket torde vara ostridigt i målet - inte kalkylerat med dessa avgifter. Skälet härtill är att några anspråk inledningsvis inte har framställts till boet och att avgifterna under alla förhållanden är att betrakta som konkursfordringar. Att ett konkursbo som nyttjar anställda inom ramen för gällande uppsägningstid och den anställdes rätt till statlig lönegaranti inte kan anses ådra konkursboet ansvar för massafordran är en uppfattning som också styrelsen för Konkursförvaltarkollegiernas föreningen ställt sig bakom i ett uttalande den 14 december 1992.

Förbundet väckte inte heller kravet på ersättning för arbetsmarknadsavgifter under de inledande MBL-förhandlingarna. En förklaring till förbundets agerande som ligger nära till hands är att förbundet mycket väl insåg att ett sådant anspråk skulle kunna medföra att konkursboet inte fortsatte rörelsen till nackdel för förbundets medlemmar. Att den konkursförsatte entreprenören tvingas avbryta pågående entreprenader medför en mängd nackdelar för de inblandade parterna däribland förbundets medlemmar. Till exempel skulle förbundets medlemmar inte få avsluta sina ackordsarbeten och möjligheten att sälja konkursbolagets hela rörelse och därigenom rädda arbetstillfällen för förbundets medlemmar skulle uteslutas.

Anspråken på arbetsmarknadsavgifterna framställdes först i september då den "fortsatta driften" i huvudsak hade avslutats. Enligt konkursboets uppfattning är detta i högsta grad klandervärt och saknar normal nivå på affärsmässig moral. Genom att förbundet har brustit i det ovan anförda avseendet vore det under alla förhållanden oskäligt att tillerkänna förbundet rätt till betalning för dessa avgifter.

Frågan om arbetsmarknadsavgifterna utgör konkurs- eller massafordringar

Konkursboet har inte inträtt som arbetsgivare i de anställningsavtal som varit gällande mellan konkursbolaget och dess anställda. All personal sades omgående upp av konkursboet. Lönefordringar från ifrågavarande förhållanden är att betrakta som konkursfordringar. Detta förhållande påverkas inte av att arbetstagaren under uppsägningstiden utfört arbete åt konkursboet enligt avtalet med konkursbolaget. Vad konkursboet gjort är endast att ta i anspråk personalen under dess uppsägningstid enligt den arbetsplikt som föreligger under den tid personalen uppbär uppsägningslön från statliga lönegarantimedel.

Att det föreligger arbetsplikt oaktat att det inte finns något anställningsförhållande framgår indirekt av 13 § lagen om anställningsskydd och direkt av NJA 1979 s. 352 (se även Mikael Möller i Konkurs och kontrakt s. 705). Även om det pågår en viss "debatt" i doktrinen om gränsdragningen mellan konkurs- och massafordran är situationen de lege lata den att lönefordringar av ifrågavarande slag är att betrakta som konkursfordringar och detta förhållande påverkas inte av att arbetstagaren under uppsägningstiden utför arbete åt konkursboet enligt avtalet med konkursbolaget. Anspråket på lön under uppsägningstiden är att betrakta som konkursfordran inte bara i den mån anspråket omfattas av lönegarantin utan även till den del det faller utanför denna (NJA 1979 s. 253 och Mikael Möller i aa s. 709 ff., Walin/Palmaer i Konkurslagen, suppl. 1992 s. 407).

Konkursboets uppfattning när det gäller kontinuerliga fordringar som grundar sig på avtal som konkursbolaget ingått före konkursutbrottet är att konkursboet inte kan bindas av avtalets eventuella förpliktelser med mindre än att boet på ett aktivt sätt faktiskt övertar ansvaret för förpliktelsens fullgörande. I annat fall blir fordran en konkursfordran. Håstad anger särskilt i Sakrätt till lös egendom (2:a uppl. s. 275) att rättspraxis ger belägg för att en generell regel om massaansvar vid tillägnande av motpartens prestationer inte kan uppställas (se härvid utgången av NJA 1966 s. 241).

Dessutom skall framhållas att konkursboet i förevarande fall knappast kan anses ha tillägnat sig "motpartens prestation", då konkursboet egentligen inte har tillgodoförts något. Förhållandet hade ju varit detsamma, liksom även förbundets förpliktelser mot medlemmarna, om konkursboet inte hade inträtt i entreprenaderna. Enligt konkursboets uppfattning krävs det någon form av aktivitet från konkursbolagets medkontrahent för att utlösa ett eventuellt massaansvar. I litteraturen har även fästs avgörande vikt vid medkontrahentens rådighet (se Lars Welamson i Konkursrätt s. 244 och 445, Stefan Lindskog i Kvittning s. 161-163 och s. 194 och Mikael Möller i Konkurs och Kontrakt s. 422).

Det kan till påståendet att lönefordran anses vara en konkursfordran endast på grund av att den är förenad med lönegaranti framhållas att, om lönegarantiförmånerna inte fanns skulle en konkursförvaltare - för att driva verksamheten vidare - tvingas att direkt ingå avtal med personalen som vilken arbetsgivare som helst. Lönefordringarna samt övriga avtalsmässiga avgifter blir då självfallet massafordringar. Konkursförvaltaren skulle tvingas till detta även om personalen var berättigad till betald uppsägningstid från konkursbolaget, men med hänsyn till att personalens utfående av uppsägningslönen var beroende av möjligheten till utdelning i konkursen, skulle personalen vägra att utföra arbete om ej lönen säkerställdes. Detta förhållande förtar emellertid inte att personalens fordran på konkursbolaget (ej konkursboet) är att betrakta som en konkursfordran.

Bundenheten för konkursboet avseende arbetsrättsliga avtal

Som redan sagts bestrider konkursboet inte att det mellan konkursbolaget och förbundet gällande kollektivavtalet gäller för konkursboet. Däremot har konkursboet invändningar emot att avtalet kan medföra betalningsskyldighet för boet avseende fordringar som uppkom före konkursutbrottet. Grunden härför är att de ifrågavarande arbetsmarknadsavgifterna är att jämställa med lönefordringar i konkurs (jfr NJA 1979 s. 253) samt alternativt att det ifrågavarande kontinuerliga fordringsförhållandet har uppkommit före konkursutbrottet. Man måste enligt konkursboet skilja mellan att kollektivavtalet i och för sig är gällande och när ett egentligt fordringsförhållande uppstår.

Enligt kollektivavtalet är det arbetsgivaren, d.v.s. konkursbolaget (se AD 1988 s. 932), som är skyldigt att inbetala de ifrågavarande avgifterna. Skyldigheten ligger således hos den från början avtalsslutande parten, varför det är logiskt att fordringsförhållandet har uppstått då och att fordran därmed är att betrakta som en konkursfordran. Konkursboet har inte inträtt som arbetsgivare; boet skall ses som en avvecklingsadministratör som har till uppgift att på effektivaste sätt avveckla konkursbolagets verksamhet. Härvid skall konkursboet förvisso se till att avvecklingen sker på ett sådant sätt att reglerna i gällande kollektivavtal följs. Härvid måste i första hand avses sådana ordningsregler som att rätt uppsägningstider tillämpas (AD 1972 nr 12), frågor om hur semestrar skall läggas ut (AD 1974 nr 10) och att t.ex. uppbörd av fackavgifter skall ske (AD 1978 nr 95).

Enligt arbetsdomstolen krävs, i en situation där konkursboet inte har inträtt som arbetsgivare men fortsatt konkursbolagets rörelse under de anställdas uppsägningstid, att boets handlande gentemot motparten föranleder en fordran som får anses vara uppkommen efter konkursutbrottet för att den på så sätt skall kunna göras gällande som en massafordran. Som exempel kan nämnas att man inte iakttar gällande uppsägningstider och därmed föranleder en skadeståndsfordran. Förbundets anspråk har inte föranletts av någon aktiv åtgärd av konkursboet utan har föranletts av förhållanden före konkursutbrottet.

Arbetsdomstolen har även i AD 1974 nr 9 fastslagit att fordringar uppkomna före konkursutbrottet inte kan göras gällande mot konkursboet. Arbetsdomstolen skrev vidare att även om anspråket skulle anses kunna göras gällande mot boet, skall det framhållas att boets principiella bundenhet av kollektivavtal inte utesluter att boets förpliktelser mot de anställda och motparten i kollektivavtalet kan röna inverkan av den särskilda ställning som konkursbo intar och boutredningens inriktning på att avveckla konkursgäldenärens verksamhet. Det sistnämnda förhållandet kan tänkas haft en avgörande betydelse för utgången i AD 1988 nr 128, där Metallindustriarbetareförbundets talan avslogs trots att man i och för sig konstaterade konkursboets bundenhet till vissa i avtalet gällande bestämmelser.

Avslutningsvis kan framhållas att ett konkursavvecklingsförhållande är ett högst tillfälligt tillstånd, där det tidvis - i vissa avseenden - existerar ett juridiskt vakuum. För vissa inblandade parter är det för stunden oklart vad som egentligen gäller och tidigare gällande rättsregler sätts ur spel. Detta förekommer inte bara i anställningsförhållanden. Här måste man konstatera att det finns ett samhälleligt intresse av att på ett effektivt sätt avveckla konkurser. Givetvis är detta tillstånd inte alltid förenligt med andra inblandade parters intressen, men det måste man leva med. Boet betvivlar starkt att den tillämpning av kollektivavtalet som boet finner vara riktig skulle föra med sig de konsekvenser som förbundet gjort gällande. Även om konkurserna under senare år varit alldeles för många måste den framställda problematiken vara mycket marginell.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis gör konkursboet gällande att det inte föreligger någon skyldighet för boet att utge ifrågavarande avgifter dels på grund av att konkursboet inte är bundet av kollektivavtalet i denna del på grund av de orimliga konsekvenser som det medför, dels på grund av att avgifterna är att jämställa med lönefordringar, vilka är att betrakta som konkursfordringar, varför något betalningsanspråk över huvud taget inte kan riktas mot konkursboet.

Alternativt hävdar konkursboet att anspråket inte kan riktas mot boet, enär uppkomsten av fordringsförhållandet härrör från tiden före konkursutbrottet.

I sista hand görs gällande att förbundets agerande under de inledande MBL-förhandlingarna innebär att avtalet kan jämkas enligt 36 § avtalslagen, eftersom avtalet får anses få oskäliga konsekvenser för konkursboet.

Om arbetsdomstolen skulle komma fram till att konkursboet har skyldighet att utge ifrågavarande avgifter, yrkas att domstolen fastställer att skyldighet föreligger endast för den tid som varje enskild arbetstagare faktiskt har arbetat. Den främsta grunden härför är att avgifterna blir oproportionellt höga jämfört med den krympta verksamhet som har förekommit efter konkursutbrottet.

Förbundet

Med anledning av konkursboets invändning mot förbundets agerande vid de inledande MBL-förhandlingarna anför förbundet följande.

Det får förutsättas att vardera parten i ett avtalsförhållande gör de bedömningar vartill omständigheterna ger upphov, däribland överväger avtalets tillämplighet utan att förvänta sig att motparten opåkallat ger sin inställning i varje enskildhet till känna. Förbundet utgick ifrån att konkursboet skulle följa de bestämmelser i kollektivavtalet som, allt efter omständigheterna, skulle bli tillämpliga. Därtill kommer att förbundet vid MBL-förhandlingarna inte hade någon närmare uppfattning om i vilken omfattning verksamheten skulle bedrivas vidare. Konkursboet hade å sin sida kunnat få klarhet i förbundets inställning i frågan om erläggande av arbetsmarknadsavgifter om boet fortlöpande, eller i vart fall efter att det stod klart att det skulle inträda i entreprenadkontrakten, kontaktat förbundet med upplysningar om den fortsatta driften. Detta har inte konkursboet gjort. Att under dessa omständigheter anföra att förbundets agerande skulle medföra att avtalet skall jämkas enligt 36 § avtalslagen är orimligt.

Domskäl

I målet föreligger ett antal frågor. Den första frågan är om kollektivavtalet, eller i vart fall regleringen i avtalet om arbetsmarknadsavgifter, är gällande för konkursboet. Parterna är ense om att konkursboet inte inträtt som arbetsgivare i anställningsavtalen. Någon bedömning i den frågan behöver därför inte göras. För det fall den första frågeställningen besvaras jakande, blir nästa fråga om förbundets fordran på arbetsmarknadsavgifter i detta fall utgör en massafordran. Om så skulle vara fallet, måste slutligen ställning tas till hur arbetsmarknadsavgifterna skall beräknas.

Gäller kollektivavtalet och reglerna däri om arbetsmarknadsavgifter för konkursboet?

I svensk rätt saknas allmänna lagbestämmelser om verkningarna för ömse sidigt förpliktande avtal av att part i avtalet försätts i konkurs. För vissa avtalstyper - exempelvis köp av lös egendom, hyra och arrende - finns det emellertid lagregler härom och för andra, däribland kollektivavtal, har det utbildats en praxis i ämnet.

Arbetsdomstolen har i ett antal tidigare mål prövat frågan om verkningarna för konkursboet av kollektivavtal som gällt för konkursgäldenären. Arbetsdomstolen har i denna fråga fastslagit (se AD 1972 nr 12, 1974 nr 9 och 10, 1978 nr 95, 1980 nr 143 och 1982 ur 143) att sådana avtal, vare sig de har slutits av arbetsgivaren/konkursgäldenären själv eller av en arbetsgivarorganisation som denne tillhörde, inte upphör att gälla genom arbetsgivarens konkurs. Om konkursboet inträder som arbetsgivare, blir konkursboet på vanligt sätt bundet av det eller de kollektivavtal som gällt för konkursgäldenären enligt reglerna i 28 § medbestämmandelagen. Om konkursboet inte träder in som arbetsgivare för de anställda utan omedelbart säger upp dessa men låter dem arbeta kvar i konkursgäldenärens rörelse under gällande uppsägningstid, måste konkursboet likväl såvitt gäller de anställdas förhållanden iaktta reglerna i det eller de kollektivavtal som gällt för konkursgäldenären, både gentemot de anställda och gentemot den fackliga organisation som är part i kollektivavtalet på arbetstagarsidan.

Oavsett om konkursboet inträder som arbetsgivare eller ej är boet alltså enligt rättspraxis på detta sätt bundet av kollektivavtalet. Principen att konkursboet måste iaktta reglerna i det eller de kollektivavtal som gällt för konkursgäldenären gäller så länge det efter konkursutbrottet förekommer något förhållande som omfattas av den ifrågavarande kollektivavtalsregleringen. En annan sak är om de fordringar som uppkommer när konkursboet fortsätter att driva konkursgäldenärens verksamhet utgör konkursfordringar eller massafordringar.

Det finns inget i det aktuella målet som föranleder arbetsdomstolen att avvika från den praxis som kommit till uttryck i arbetsdomstolens domar. Av detta följer att konkursboet såvitt nu är i fråga var bundet av kollektivavtalet för måleriyrket under den i målet aktuella tiden. Frågan är däremot om konkursboet gentemot förbundet ansvarar såsom för en massafordran för de i 13 § kollektivavtalet reglerade arbetsmarknadsavgifterna. Arbetsdomstolen övergår därför nu till att pröva denna fråga.

Utgör förbundets fordran på arbetsmarknadsavgifter en massafordran?

Det kan finnas anledning att inledningsvis erinra om den skillnad som upprätthålls mellan vad som brukar kallas konkursfordringar och massafordringar. Medan konkursfordringarna är riktade mot konkursgäldenären, riktar sig massafordringarna mot konkursboet som sådant; de senare anses inte heller i motsats till de förra kunna vid bristande betalning under konkursen uttagas ur gäldenärens egendom efter konkursens avslutande. Konkursfordringar kan efter bevakning i vederbörlig ordning och i mån av tillgångar i konkursboet ifrågakomma till utdelning i konkursen. Massafordringar däremot berättigar till betalning utan bevakning och i princip innan utdelning får ske till innehavare av konkursfordringar. Innebörden av det sagda är, att konkursförvaltningen kan ikläda konkursboet förpliktelser för vilka endast konkursmassan häftar men vilka å andra sidan skall infrias framför skulder som konkursgäldenären har ådragit sig.

En fråga av central betydelse för konkursbons ansvar för uppkomna fordringar är om en motpart i ett avtal med en konkursgäldenär har rätt på grund av en konkurs att häva avtalet eller om konkursboet kan fordra att avtalet fullföljs. Det senare brukar kallas inträdesrätt. Om det föreligger en inträdesrätt och konkursboet utnyttjar denna, anses konkursboet ha massaansvar för de fordringar som följer på grund av avtalet.

Högsta domstolen (HD) har i rättsfallet NJA 1979 s. 235 uttalat att en anställd har rätt att med anledning av arbetsgivarens konkurs lämna sin anställning efter egen uppsägning, men också att konkursboet kan träda in i anställningsavtalet i konkursgäldenärens ställe, varvid den anställdes lönekrav för tiden därefter blir en massafordran. Konkursboets inträde förutsätter dock enligt HD en överenskommelse mellan boet och den anställde. Någon ensidig rätt för boet att inträda i anställningsförhållandet föreligger således inte.

I de mål som arbetsdomstolen tidigare har prövat i frågan huruvida kollektivavtal gäller för konkursbo som inte inträtt i anställningsavtalen har inte resonemang om inträdesrätt i kollektivavtalet förekommit. Den koppling som finns mellan kollektivavtal och anställningsavtal har däremot betonats. Detta har t.ex. i AD 1972 nr 12 uttryckts så att "Kollektivavtalets bindande verkan efter det att arbetsgivaren har gått i konkurs får praktisk betydelse endast så länge något anställningsförhållande består."

Eftersom konkursgäldenären genom konkursen förlorar rådigheten över den i konkursboet ingående egendomen, blir det i allmänhet konkursförvaltaren som har att se till att kollektivavtalets regler följs. Konkursboet tar så att säga över ett regelpaket. Att resonera i termer av konkursboets inträdesrätt i kollektivavtal ter sig inte meningsfullt, eftersom kopplingen till rådande anställningsförhållanden måste anses vara av avgörande betydelse. Om konkursboet inte har inträdesrätt i de enskilda anställningsavtalen och om konkursboet inte heller har ingått något anställningsavtal med de aktuella arbetstagarna eller på annat sätt etablerat något anställningsförhållande, kan enligt arbetsdomstolen konkursboet som sådant inte heller åläggas ansvar för de åtaganden som enligt kollektivavtalet är en följd av ett anställningsförhållande. Saken kan med andra ord uttryckas så att, så länge kollektivavtalet gäller är konkursboet i denna situation bundet av kollektivavtalets bestämmelser i sin egenskap av företrädare för konkursgäldenären som arbetsgivare. Först om konkursboet inträder som arbetsgivare, får boet som sådant de rättigheter och skyldigheter som enligt kollektivavtalet åligger en arbetsgivare (jfr AD 1982 nr 143 där konkursboets inträde i anställningsavtalen avgjorde frågan om en förpliktelse (pensionsavgifter) enligt kollektivavtal skulle utgöra en konkurs- eller massafordran).

I fråga om förhållandena i den föreliggande tvisten gör arbetsdomstolen följande bedömning.

Det är ostridigt i målet att konkursboet vid konkursutbrottet sade upp de anställda i konkursbolaget och att de uppsagda arbetstagarna arbetat under uppsägningstiden i den verksamhet som konkursbolaget drivit. Konkursboet har inte haft rätt att ensidigt inträda som arbetsgivare i förhållande till konkursbolagets arbetstagare. Det är ostridigt att bolaget inte heller inträdde som arbetsgivare i förhållande till dem. Enligt § 13 i kollektivavtalet är det en förutsättning för skyldigheten att utge arbetsmarknadsavgifter att en anställd har utfört arbete. Skyldigheten att betala avgifterna åligger arbetsgivaren. Eftersom konkursboet inte har intagit rollen som arbetsgivare, kan förbundets fordran därför inte heller anses utgöra någon massafordran. Med denna bedömning saknar arbetsdomstolen anledning att ingå i en prövning av frågan hur avgifterna skall beräknas. Förbundets talan skall avslås.

Rättegångskostnader

Förbundet får anses ha haft skälig anledning att få tvisten prövad vid domstol. Vardera parten bör därför med stöd av 5 kap. 2 § första stycket lagen om rättegången i arbetstvister bära sin rättegångskostnad.