AD 1993 nr 212

Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet

mot

Svenska Skogsarbetareförbundet och Svenska Skogsarbetareförbundets avdelning 11 i Vänersborg, avdelning 30 i Växjö samt avdelning 14 i Kisa.

Södra Skogsägarna ek. för. (föreningen) är medlem i Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet (SLA) och därigenom bunden av de kollektiva arbets- och löneavtal för skogsarbeten som träffas mellan SLA och Svenska Skogsarbetareförbundet (förbundet). Mellan dessa parter gäller ett löneavtal och ett ramavtal. Bilaga 2 till avtalen innehåller särskilda överenskommelser och rekommendationer, bl.a. en rekommendation angående fackliga förtroendemän och ett avtal om förhandlingsordning.

Föreningen är en skogsägareförening i södra Sverige. Vid årsskiftet 1992/93 hade föreningen drygt 29 000 medlemmar med sammanlagt 1,5 miljoner hektar skogsmark. Föreningens service till medlemmarna omfattar alla former av skogliga arbeten från plantering till slutavverkning samt rådgivning. Den 1 oktober 1993 hade föreningen 183 tillsvidareanställda skogsarbetare. Av dessa har 30 fått besked om uppsägning på grund av arbetsbrist. Skogsarbetarna utgörs av maskinförare och huggare.

Föreningen är geografiskt uppdelad i åtta regioner, vilka sammantagna omfattar nästan hela Götaland. På varje region finns en regionchef. Varje region är i sin tur indelad i ett antal skogsbruksområden (sbo). Varje sbo inrymmer ett stort antal arbetsplatser. Med arbetsplats menas i detta sammanhang plats för pågående arbete. Denna definition av begreppet arbetsplats återfinns i ramavtalets arbetstidsbestämmelser (§ 6). Arbetsplatsen i nyssnämnda avseende varierar från tid till annan. Varje skogsarbetare är placerad på ett sbo men arbetsskyldigheten omfattar i princip föreningens samtliga regioner. Stationeringsorten sammanfaller ofta med skogsarbetarens bostadsort och utgör utgångspunkt för beräkning av färdtids- och färdmedelsersättningar vid resor till och från arbetet.

Båda kategorierna skogsarbetare, maskinförare och huggare, är medlemmar i förbundet. Inom förbundet utgör avdelningen den lokala fackliga organisationen. Förbundet har 14 avdelningar. Varje avdelning omfattar ett stort geografiskt område. Avdelningarna har i genomsnitt 1000 medlemmar. Vid varje avdelning finns en lokalombudsman. På de berörda avdelningarna finns förutom lokalombudsmannen en kontorist. Lokalombudsmannen är anställd av förbundet. Enligt parternas avtal om förhandlingsordning företräds avdelningen av lokalombudsmannen, som äger rätt att biträda klubbar, sektioner och enskilda medlemmar i alla frågor som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. På företagsnivå har förbundet utsett förhandlingsombud och kontaktombud. Dessa är fackliga förtroendemän enligt lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen (förtroendemannalagen). Enligt parternas rekommendation angående fackliga förtroendemän skall dessa vara anställda i företaget och anmälda till arbetsgivaren av den lokala fackliga organisationen, d.v.s. avdelningen. Enligt avtalet om förhandlingsordning har förhandlingsombudet behörighet att motta information enligt 19 § medbestämmandelagen och att vid förhandling företräda avdelningen. Förhandlingsombudet har alltså samma behörighet som lokalombudsmannen när det gäller lokala fackliga frågor. Det enda undantaget är att ett förhandlingsombud har rätt att utnyttja tolkningsföreträde endast om han försetts med fullmakt från den lokala avdelningen. Ett kontaktombud har enligt nyssnämnda avtal samordnande uppgifter mellan arbetsgivare, enskilda arbetstagare och förhandlingsombud. Där förhandlingsombud saknas, kan kontaktombudet av avdelningen ges behörighet att motta information enligt 19 § medbestämmandelagen.

I parternas rekommendation angående fackliga förtroendemän sägs under rubriken "Arbetsplatsbegreppet" dels att uttrycket verksamhetsområde används i rekommendationen när det gäller förhandlingsombudens och kontaktombudens arbetsplats, dels att förhandlingsombudets verksamhetsområde utgörs av hela förvaltningen/reviret (i förekommande fall hela företaget) eller del av förvaltningen/reviret om det finns fler förhandlingsombud inom en och samma förvaltning. Inom föreningen har förbundet utsett ett förhandlingsombud på varje region. För närvarande saknas dock förhandlingsombud på två av föreningens åtta regioner. Regionen utgör alltså i detta fall förhandlingsombudets verksamhetsområde.

Genom ett avtal mellan parterna om utveckling av samarbete och av facklig verksamhet har s.k. ledningsråd bildats inom föreningen. Det finns ledningsråd på central och regional nivå. Av § 2 i avtalet framgår att ledamöterna i ledningsrådet skall vara anställda i föreningen. Enligt § 5 bedrivs verksamheten enligt avtalet på arbetstid och ersätts enligt bl.a. förtroendemannalagens regler. I de regionala ledningsråden representeras förbundet av förhandlingsombudet på regionen.

Dessa mål rör tre skogsarbetare inom föreningen; D.K. G.E. och J.H. De anställdes hos föreningen år 1973, 1978 respektive 1985. D.K. är stationerad på sbo 969 Mark inom Västgötaregionen (region 6) och sedan år 1979 av förbundets avdelning 11 i Vänersborg utsedd till förhandlingsombud vid region 6. G.E. är stationerad på sbo 885 Emmaboda inom Sydostregionen (region 2) och sedan är 1987 av förbundets avdelning 30 i Växjö utsedd till förhandlingsombud vid region 2. J.H. är stationerad på sbo 949 Gränna inom Jönköpingsregionen (region 5) och sedan är 1991 av förbundets avdelning 14 i Kisa utsedd till förhandlingsombud vid region 5. Samtliga tre förhandlingsombud är anställda som huggare. På region 6 finns det för närvarande fem tillsvidareanställda skogsarbetare, varav två maskinförare och tre huggare, på region 2 finns det 27, varav 10 maskinförare och 17 huggare, och på region 5 finns det 17 skogsarbetare.

1 slutet av år 1992 och i början av är 1993 fördes lokala och centrala förhandlingar om arbetsbrist vid föreningen och om uppsägningar med anledning därav. Föreningen ville säga upp bl.a. D.K. G.E. och J.H. Förbundet menade däremot att dessa skulle ges företräde till fortsatt arbete enligt 8 § förtroendemannalagen och utnyttjade sitt tolkningsföreträde enligt 9 § samma lag.

SLA har yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att 8 § förtroendemannalagen inte utgör något hinder för föreningen att säga upp mellanvarande anställningsavtal med D.K. G.E. och J.H. på grund av arbetsbrist.

Förbundet och dess avdelningar 11, 30 och 14 har bestritt yrkandet. SLA yrkade i stämningsansökningarna även interimistiskt förordnande i enlighet med huvudyrkandena. Dessa yrkanden lämnades utan bifall av arbetsdomstolen genom ett beslut den 25 maj 1993.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

SLA

Under de senaste åren har antalet anställda i skogsbruket minskat drastiskt. En omfattande omvandling från motormanuella till maskinella- arbeten pågår. Skogsägareföreningarna anlitar i stor omfattning entreprenörer och medlemmarnas verksamhet i egen regi ökar, särskilt i fråga om skogsvården, vilket naturligtvis har reducerat föreningarnas möjligheter att ge sysselsättning åt sina anställda.

Sedan förhållandena ändrades inom det s.k. storskogsbruket, vilket enligt Statistiska centralbyråns statistik omfattar ca 130 företag, kan man konstatera att antalet tillsvidareanställda och tillfälligt anställda minskat med närmare 22 % under perioden augusti 1992 - augusti 1993 och nu uppgår till drygt 6 700. Det är främst personer med manuella eller motormanuella arbetsuppgifter som fått lämna sina anställningar. Även föreningen har i olika omgångar genomfört omfattande personalinskränkningar. Under de senaste fem åren har antalet skogsarbetare minskat med ca 350 och antalet arbetsledare och tjänstemän med ca 90. Enbart under år 1992 minskade antalet befattningar för arbetare med 85 och antalet befattningar för tjänstemän med 25.

I ramavtalets § 4 mom. 4 finns bl.a. följande bestämmelser om turordning vid uppsägning.

Vid uppsägning av tillsvidareanställd arbetstagare på grund av arbetsbrist gäller följande turordningsregler.

Turordning fastställs inom den s k driftsenheten. Driftsenheten utgörs av förvaltning, revir, region inom skogsägareförening eller motsvarande. Eftersom sådana driftsenheter i många fall är ohanterliga, ankommer det på de lokala parterna att i dessa fall överenskomma om mindre geografiska driftsenheter exempelvis arbetsledarområde eller annan lämplig enhet.

Lokalt kan överenskommas om annan indelning av driftsenheter, att turordningen fastställes inom grupp av arbetstagare med likartade arbetsuppgifter eller att turordningen bestäms med utgångspunkt från annat än arbetstagarens sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren.

Vad som där anges som begreppet driftsenhet vid fastställande av turordningskrets utesluter och ersätter motsvarande bestämmelser i 22 § anställningsskyddslagen. Ramavtalets bestämmelser om turordning vid uppsägning omfattar alla anställda skogsarbetare. Det finns alltså ingen särbehandling av skogsarbetare med fackliga uppdrag.

Vid region 6 förekom under perioden oktober 1992 - mars 1993 lokala och centrala förhandlingar om arbetsbrist och uppsägning av skogsarbetare. Från regionens sida lämnades en redovisning av personalbehov och bemanning på respektive sbo, innebärande bl.a. att antalet tillsvidareanställda skogsarbetare inom regionen skulle reduceras från tjugosju till sex. De återstående sex skogsarbetarna - två maskinförare och fyra huggare - var stationerade inom sbo 968 Tranemo. Två av huggarna var långtidssjukskrivna och har lämnat sina anställningar den 1 oktober 1993. Arbetet på övriga sbo inom regionen skulle utföras genom anlitande av entreprenörer. Någon enighet kunde dock inte uppnås mellan parterna i fråga om övertaligheten eller bemanningen. Däremot enades de lokala parterna om att varje sbo inom regionen skulle utgöra en driftsenhet vid uppsägning. Föreningen fattade ett principbeslut om att endast behålla de sex skogsarbetarna på sbo 968 Tranemo och att säga upp eller på annat sätt avsluta anställningarna med resterande 21 skogsarbetare på övriga sbo inom regionen, däribland D.K. och nio andra skogsarbetare på sbo 969 Mark. Beslutet har genomförts med undantag för D.K. Sbo 969 Mark omfattar hela Marks kommun jämte två angränsande socknar med en skogsareal om ca 60 000 hektar, varav 33 000 hektar tillhör medlemmar i föreningen. Detta sbo inrymmer flera arbetsplatser, d.v.s. platser för pågående arbete. Kvar på detta sbo finns, förutom D.K. tre inspektorer för virkesanskaffning och arbetsledning av anlitade skogsentreprenörer. Avsikten är att sbo 969 Mark skall bestå.

Även inom region 2 har det under perioden november 1992 - mars 1993 förevarit lokala och centrala förhandlingar om arbetsbrist och uppsägningar. Vid en central förhandling den 14 december 1992 kunde parterna slutligen enas om att varje sbo skulle utgöra en driftsenhet vid uppsägning. Vidare kunde parterna i princip enas om kommande bemanning på de olika driftsenheterna, innebärande att antalet tillsvidareanställda skogsarbetare skulle reduceras från 39 till 26 på hela regionen. Föreningen fattade därefter ett principbeslut om att av de återstående 26 skogsarbetarna - varav 16 huggare - skulle tio finnas inom sbo 883 Kalmar/Öland, tre inom sbo 887 Fridlevstad, sex inom sbo 889 Karlshamn, fyra inom sbo 890 Olofström och tre inom sbo 882 Nybro. På sbo 885 Emmaboda skulle det följaktligen inte finnas några tillsvidareanställda skogsarbetare, vilket innebar att G.E. och ytterligare två skogsarbetare skulle få lämna sina anställningar. Beslutet har verkställts utom såvitt avser G.E. i maj 1993 inträffade ytterligare personalinskränkningar inom sbo 883 Kalmar/ Öland och sbo 887 Fridlevstad. Sbo 885 Emmaboda omfattar Emmaboda kommun med en skogsareal om ca 25 000 hektar. Här finns följaktligen ett stort antal arbetsplatser, d.v.s. platser för pågående arbete. På detta sbo tjänstgör, förutom G.E. tre inspektorer för virkesanskaffning och arbetsledning av anlitade entreprenörer. Avsikten är att även detta sbo skall bestå.

Vad slutligen angår region 5 har det även här under perioden oktober 1992 - mars 1993 förevarit lokala och centrala förhandlingar om arbetsbrist och uppsägningar. Parterna kunde emellertid inte enas om personalbehov eller bemanning på olika sbo. Däremot träffade man en uppgörelse om vad som skulle utgöra driftsenhet. I vissa fall skulle ett enskilt sbo utgöra en driftsenhet, i andra skulle två eller flera sbo tillsammans utgöra en driftsenhet. Parterna enades om att sbo 948 Vaggeryd, sbo 949 Gränna - d.v.s. det sbo som J.H. är stationerad på - samt sbo 9.50 Habo/Jönköping skulle utgöra en driftsenhet. På denna driftsenhet fanns totalt åtta skogsarbetare, inklusive J.H. Vid förhandlingarna redovisade föreningen sin avsikt att säga upp sex av dessa skogsarbetare enligt en turordning baserad på anställningstid, nämligen J.H. och ytterligare två skogsarbetare på sbo 949 Gränna och tre skogsarbetare på sbo 948 Vaggeryd. Så skedde också med undantag för J.H. Föreningen har härefter i slutet av april 1993 sagt upp de resterande två skogsarbetarna vid den överenskomna driftsenheten. Båda tillhörde sbo 950 Habo/ Jönköping. Den aktuella driftsenheten omfattar kommunerna Jönköping, Vaggeryd och Tranås med en medlemsareal om ca 75 000 hektar skogsmark. Här finns totalt nio inspektorer med uppgift att svara för virkesanskaffning och arbetsledning av anlitade entreprenörer.

Sammanfattningsvis är alltså situationen i de tre regionerna densamma i så måtto att föreningen har tagit principbeslut om att inte ha kvar några tillsvidareanställda skogsarbetare på de aktuella driftsenheterna, att besluten har grundats på företagsekonomiska överväganden och att förhandlingsombuden är de enda kvarvarande tillsvidareanställda skogsarbetarna på respektive driftsenhet, dock har föreningen under hösten återanställt två skogsarbetare för tidsbegränsat för arbete på sbo 949 Gränna inom region 5. Anledningen till att föreningen inte har sagt upp de tre förhandlingsombuden är att berörda avdelningar genom sina lokalombudsmän utnyttjat tolkningsföreträde enligt 9 § förtroendemannalagen under påstående att det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten på arbetsplatsen att berörda förhandlingsombud ges företräde till fortsatt arbete enligt 8 § samma lag.

SLA hävdar att 8 § förtroendemannalagen inte är tillämplig och att förbundets avdelningar saknat laglig rätt att utnyttja tolkningsföreträde enligt 9 § samma lag. Anledningen härtill är att begreppet arbetsplats i 8 § nämnda lag är liktydigt med vad de lokala parterna träffat överenskommelse om i enlighet med ramavtalets § 4 mom. 4.

Förtroendemannalagen är dispositiv i vissa delar, bl.a. gäller detta 8 § första stycket. Avvikelse får dock endast ske med stöd av kollektivavtal som slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation. För skogsbrukets vidkommande finns inte något sådant kollektivavtal. Frågan om vad som utgör arbetsplats vid tillämpning av 8 § förtroendemannalagen har följaktligen inte reglerats mellan parterna. SLA och förbundet har dock träffat en överenskommelse av rekommendationsnatur angående fackliga förtroendemän. Överenskommelsen utgör alltså inget kollektivavtal i medbestämmandelagens mening. Som framgår av ingressen till rekommendationen syftar den till att ge vägledning i frågor som rör skälig omfattning och ersättning för facklig verksamhet. Det är mot denna bakgrund som skrivningarna under rubriken "Arbetsplatsbegreppet" måste läsas. I avsikt att inte onödigtvis bidra till förvirringen rörande begreppet arbetsplats talas där i stället om olika fackliga företrädares verksamhetsområde. Parterna har med andra ord aldrig åsyftat att reglera begreppet arbetsplats vid tillämpning av 8 § förtroendemannalagen, d.v.s. den situation när arbetsgivaren står i begrepp att säga upp en facklig förtroendeman på grund av arbetsbrist.

SLA anser att förtroendemannalagen måste betraktas som en speciallag i förhållande till anställningsskyddslagen. Förtroendemannalagens 8 § hänvisar ju till 22 § anställningsskyddslagen. Skulle 22 § anställningsskyddslagen ha ersatts av kollektivavtal, som är fallet i dessa mål, får 8 § förtroendemannalagen i stället ses som ett undantag från kollektivavtalets turordningsbestämmelser. Enligt SLA är anställningsskyddslagens eller -i förekommande fall - kollektivavtalets bestämmelser om turordning vid uppsägning tillämpliga på samtliga arbetstagare, d.v.s. även på fackliga förtroendemän. Enda undantaget är det fall när det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten på arbetsplatsen att förtroendemannen ges företräde till fortsatt arbete. I övriga fall skall den fackliga förtroendemannen behandlas som vem som helst vid en driftsinskränkningssituation. Den fackliga förtroendemannen skall alltså tas med på upprättade turordningslistor. Så har också skett hos föreningen.

Om överenskommelse om driftsenhet inte hade träffats skulle begreppet arbetsplats i 8 § förtroendemannalagen varit liktydigt med regionen. Det är ostridigt att ett förhandlingsombud är berättigat till ledighet med bibehållna anställningsförmåner enligt 6 och 7 §§ nyssnämnda lag när han fullgör facklig verksamhet inom regionen. Med arbetsplats avses i detta sammanhang fackligt verksamhetsområde, d.v.s. i förevarande fall regionen.

När det gäller omplaceringsfrågan är SLA:s inställning följande.

Med omplacering avses en varaktig och väsentlig förändring av arbetstagarens arbetsuppgifter eller av hans arbetssituation i övrigt. Även löneavtalet mellan SLA och förbundet innehåller en definition av begreppet omplacering. I avtalets § 2 under punkten 10 att "Med omplacering avses varaktig övergång till arbetsuppgifter tillhörande annan befattningsgrupp än arbetstagaren är inplacerad i.". Med utgångspunkt från dessa definitioner skulle det uppenbart betraktas som en omplacering om föreningen hade för avsikt att bereda förhandlingsombuden fortsatt arbete som t.ex., maskinförare. Däremot kan det knappast betraktas som en omplacering om förhandlingsombuden kunde erbjudas varaktigt fortsatt arbete som huggare vid andra driftsenheter inom regionen eller sådant arbete inom andra regioner, i vart fall så länge de hade möjlighet att dagspendla mellan bostad och arbetsplats. Enligt vad arbetsdomstolen uttalat saknar arbetsgivaren ensidig rätt att i dylika fall omstationera skogsarbetare för att på så sätt reducera resekostnaderna. Föreningen har för närvarande inte har någon vakant tjänst som maskinförare eller huggare. Detta gäller samtliga regioner. Det har inte heller gjorts gällande av förbundet i målen att förhandlingsombuden skulle besitta tillräckliga kvalifikationer som maskinförare.

Parterna synes ha principiellt skilda uppfattningar om vad som ligger i begreppet arbetsbrist enligt anställningsskyddslagen och om arbetsgivarens möjligheter att vidta uppsägning på sådan grund. Förtroendemannalagens 8 § kan inte innebära någon inskränkning i arbetsgivarens rätt att bestämma om behovet av anställd arbetskraft på olika driftsenheter. Föreningens beslut att inte ha kvar några tillsvidareanställda skogsarbetare på de driftsenheter som förhandlingsombuden tillhör kan inte ifrågasättas rättsligt. Det finns ingen möjlighet att omplacera förhandlingsombuden, i vart fall inte ofri man använder begreppet omplacering i dess ovan angivna betydelse. Under alla förhållanden finns det inte några vakanta tjänster som skogsarbetare inom någon av regionerna.

Som framgått tidigare finns det alltjämt kvar ett fåtal huggare vid andra driftsenheter inom de berörda regionerna. Förbundet har hävdat att det är rättsligt möjligt och förenligt med 8 § förtroendemannalagen att säga upp en eller flera av de kvarvarande huggarna på övriga driftsenheter och därmed även på andra orter inom respektive region för att på så sätt bereda förhandlingsombuden fortsatt anställning. SLA menar att ett sådant förfarande vore lagstridigt.

SLA gör också, för det fall att arbetsdomstolen skulle finna att arbetsplatsen vid tillämpningen av 8 § förtroendemannalagen är liktydig med regionen, gällande att det inte är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten på respektive region att ifrågavarande förhandlingsombud ges företräde till fortsatt arbete.

Föreningen har givetvis inte för avsikt att lägga hinder i vägen för den fortsatta fackliga verksamheten inom berörda regioner. Men i den uppkomna situationen anser föreningen det vara skäligt att kräva att berörda avdelningar utser nya förhandlingsombud på de tre regionerna eller låter lokalombudsmännen ta över berörda förhandlingsombuds fackliga uppgifter. Det merarbete för lokalombudsmännen som det senare alternativet onekligen skulle innebära borde kunna reduceras genom biträde av utsedda kontaktombud, vilka borde kunna ges en utvidgad behörighet.

En faktor att beakta är att det på vissa regioner endast finns ett fåtal anställda kvar. Vid en central förhandling den 1 mars 1993 avseende samtliga berörda regioner medgav förbundet att det med tanke på det minskade antalet anställda skogsarbetare inom föreningen var rimligt att reducera antalet förhandlingsombud. Förbundet föreslog därvid att förhandlingsombuden skulle reduceras från sex till fyra namngivna personer, däribland D.K. Däremot nämndes varken G.E. eller J.H. Av olika skäl kunde föreningen inte acceptera förslaget, varför det föll.

Sammanfattningsvis åberopar SIA följande grunder för sin talan i målen.

1. Berörda avdelningar saknar laglig grund för att utnyttja sitt tolkningsföreträde enligt 9 § förtroendemannalagen. Skälen till detta är dels att för. handlingsombudens arbetsplats enligt 8 första stycket förtroendemannalagen är liktydig med de driftsenheter som avdelningarna och föreningen träffat överenskommelse om, dels att föreningen fattat principiella beslut om att inte ha kvar några tillsvidareanställda skogsarbetare på de driftsenheter i vilkas turordningskretsar förhandlingsombuden ingår. Eftersom förhandlingsombuden därmed inte konkurrerar med någon annan skogsarbetare om fortsatt arbete, saknas det förutsättningar för att tillämpa bestämmelsen i 8 § första stycket nyssnämnda lag om facklig förtroendemans rätt till företräde.

2. Det finns inga möjligheter att omplacera förhandlingsombuden. Föreningen har inte heller någon rättslig skyldighet att avstå från uppsägningar av förhandlingsombuden enbart av det skälet att det kan dyka upp nya arbetstillfällen av mera tillfällig natur inom respektive region, även om förhandlingsombuden i och för sig skulle ha tillräckliga kvalifikationer för dessa arbetsuppgifter.

3. Under alla förhållanden, d.v.s. även om arbetsdomstolen skulle finna att regionen utgör förhandlingsombudens arbetsplats vid tillämpning av 8 § första stycket förtroendemannalagen, är det inte av sådan särskild betydelse för den fackliga verksamheten att förhandlingsombuden skall ges företräde till fortsatt arbete. Med detta menas inte att det skulle saknas frågor att bevaka fackligt inom de berörda områdena. SLA menar att de fackliga uppdragen kan skötas av andra personer än de aktuella förhandlingsombuden.

Arbetstagarparterna

Skogsbruket har under de senaste åren genomgått en strukturförändring. Denna har inneburit dels att företagen har blivit större, även geografiskt sett, dels att det har tillkommit en mängd små företag som är verksamma som entreprenörer. Dessa har ofta medhjälpare eller anställda. Som en följd av denna strukturförändring har antalet anställda inom skogsbruket minskat från ca 25 000 vid mitten av 1970-talet till ca 6 700 idag. Detta har fått återverkningar på förbundets verksamhet. Medlemsantalet har minskat liksom antalet avdelningar och lokalombudsmän. Vid mitten av 1970-talet hade förbundet 25 avdelningar. Nu återstår 14. Antalet ombudsmän har under samma tid minskat från 30 till 16.

En lokalombudsmans arbete är främst inriktat på förhandlingsverksamhet gentemot de arbetsgivare hos vilka förhandlingsombud saknas. Dessutom ägnar de sig åt stödjande, utbildande och rådgivande verksamhet åt de lokala förtroendemän som finns på företagen, d.v.s. förhandlingsombud och kontaktombud. Till detta kommer de sedvanliga medlems- och organisationsfrågorna inom avdelningen, t.ex. A-kassefrågor.

Inom avdelning 11 finns det 175 avtalsbundna arbetsgivare. Motsvarande siffra inom avdelning 14 och 30 är 167 respektive 149. Till detta kommer ett antal inte avtalsbundna arbetsgivare och ett antal presumtiva arbetsgivare bestående av ett ökande antal entreprenörer inom branschen. Varje avdelningsombudsman har alltså ett stort antal förhandlingsmotparter.

Eftersom förbundets fackliga verksamhet i stort bärs upp av förtroendemannalagens regler har förbundet anpassat sin lokala fackliga verksamhet till föreningens organisationsmönster. Förtroendemannalagen är tillämplig på arbetstagare som har utsetts av sin organisation att som facklig förtroendeman företräda de anställda på viss arbetsplats. Med arbetsplats avses det område där arbetsgivarens verksamhet bedrivs och som utgör den naturliga ramen för förtroendemannens verksamhet. Förtroendemannens verksamhetsområde utgör alltså arbetsplatsen i förtroendemannalagens mening. Förbundet har som facklig förtroendeman utsett ett förhandlingsombud på varje region inom föreningen. Regionen utgör alltså förhandlingsombudets verksamhetsområde och arbetsplats i förtroendemannalagens mening. Detta överensstämmer också med parternas rekommendation angående fackliga förtroendemän. Där definieras arbetsplats som förhandlingsombudets verksamhetsområde. Bortsett från rekommendationen är det den fackliga organisationen som bestämmer inom vilket område den fackliga förtroendemannen skall arbeta och därmed hur stor arbetsplatsen i förtroendemannalagens meningskall vara. I detta fall har alltså förbundet bestämt att regionen skall utgöra arbetsplats.

Normalt utgör varje region inom föreningen en driftsenhet enligt 22 § anställningsskyddslagen. Detta framgår av ramavtalets § 4 mom. 4. Lokala parter kan dock träffa avtal om mindre driftsenheter, vilket har gjorts i detta fall.

Förbundet har hävdat att förhandlingsombuden skall ha kvar sina anställningar enligt 8 § förtroendemannalagen eftersom det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten på arbetsplatsen. Härvid har förbundet utnyttjat sitt tolkningsföreträde enligt 9 § samma lag. Grunden för förbundets inställning är följande.

Förbundet menar - i motsats till föreningen - att 8 § förtroendemannalagen är tillämplig i förevarande fall. Parterna är ense om att region inom föreningen utgör arbetsplats vid tillämpningen av 6 och 7 §§ förtroendemannalagen. Föreningen menar dock att begreppet arbetsplats vid tillämpning av 8 § förtroendemannalagen är liktydigt med driftsenhet enligt 22 § anställningsskyddslagen. Enligt förbundets uppfattning är dock begreppet arbetsplats enhetligt i förtroendemannalagen.

Föreningen menar vidare att 8 § förtroendemannalagen bara utgör undantag från 22 § första och andra stycket anställningsskyddslagen, d.v.s. bestämmelserna om själva turordningen, men inte från dess första stycke. Förbundets uppfattning är att hela 22 § anställningsskyddslagen är undantagen i 8 § förtroendemannalagen. I en arbetsbristsituation måste man först göra klart om en facklig förtroendeman över huvud taget kommer att berörs av arbetsbristen. Först om så är fallet blir 8 § förtroendemannalagen tillämplig. Förbundets uppfattning att förtroendemannalagens arbetsplatsbegrepp är helt frikopplat från anställningsskyddslagens regler om driftsenhet får stöd i förarbetena till 8 § förtroendemannalagen där det sägs att denna bestämmelse inte är en turordningsregel.

Föreningen har i andra hand påstått att det inte är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten på arbetsplatsen att de ifrågavarande förhandlingsombuden ges företräde till fortsatt arbete. Parterna är inte oense om att det krävs facklig bevakning på regionerna efter driftsinskränkningarna utan bara om vilka som skall fullgöra de fackliga uppdragen. Förbundet menar att det självklart är arbetstagarorganisationen som bestämmer vilka som skall företräda den på arbetsplatserna. Det är inte möjligt att utse förhandlingsombud bland de arbetstagare som finns kvar. Ingen av dem har någon facklig utbildning, vilket krävs för att klara uppdraget. Det finns inte heller någon som vill åta sig uppdrag som förhandlingsombud på dessa regioner. De aktuella förhandlingsombuden, D.K. G.E. och J.H. har dessutom fått en gedigen facklig utbildning och representerar ett stort kunskapskapital för förbundet. D.K. har även andra fackliga uppdrag inom föreningen. Han är arbetstagarledamot i koncernrådet och koncernstyrelsen samt ledamot i skyddskommittén och studierådet. Det är inte rimligt att kräva att förbundet skall avstå från den kunskapsbank som man har i dessa tre förhandlingsombud.

Det av föreningen åberopade förslaget från förbundet om färre förhandlingsombud är inte relevant i målet. Förslaget byggde på en helt ny facklig organisation. Föreningen förkastade förslaget.

När det gäller föreningens förslag att lokalombudsmannen skall företräda förbundet på företagsnivå vill förbundet påpeka att den fackliga verksamheten vid föreningen styrs av förtroendemannalagen. Enligt denna lag skall den verksamheten skötas av anställda av företaget och betalas av arbetsgivaren. Avdelningsombudsmännen är anställda av förbundet. Det är inte rimligt att förbundet på detta sätt skulle tvingas att avstå från vad förtroendemannalagen ger rätt till i fråga om ledighet och betalning m.m. Bortsett från detta har lokalombudsmännen inte tid att ta över den fackliga verksamheten på företagsnivå. De har inte heller kunskap om förhållandena på de enskilda företagen med förhandlingsombud.

När det gäller omplaceringsfrågan skall enligt förbundet förhållandena vid den i målen aktuella driftsinskränkningarna beaktas, inte hur många skogsarbetare som nu finns kvar på respektive region. Förbundet menar dock att förtroendemannalagens regler inte följer anställningsskyddslagens regler om omplacering. Förhandlingsombuden skall erbjudas fortsatt anställning inom regionen innan man över huvud taget kommer in på bestämmelserna om turordning och turordningskretsar enligt 22§ anställningsskyddslagen. Det finns fortfarande arbetsuppgifter för ifrågavarande förhandlingsombud inom berörda regioner. Det vitsordas att de inte är kvalificerade för arbete som maskinförare.

Domskäl

D.K. G.E. och J.H. är anställda av föreningen som skogsarbetare, huggare, och utsedda till förhandlingsombud, fackliga förtroendemän, på var sin region inom föreningen. Efter lokala och centrala förhandlingar beslutade föreningen att säga upp ett antal skogsarbetare, däribland D.K. G.E. och J.H. Beslutet hade föregåtts av överenskommelser enligt § 4 mom. 4 i ramavtalet om vad som skulle utgöra driftsenheter vid fastställande av turordning vid uppsägning. Enligt nyssnämnda bestämmelse utgör region inom föreningen driftsenhet. Genom överenskommelserna bestämdes dock att ett skogsbruksområde, eller i vissa fall två eller flera skogsbruksområden, skulle utgöra driftsenhet. De skogsbruksområden som D.K. G.E. och J.H. tillhörde kom att ingå i driftsenheter vid vilka det inte längre skulle finnas några tillsvidareanställda skogsarbetare. Däremot skulle det finnas huggare kvar vid andra driftsenheter inom de berörda regionerna.

Arbetstagarsidan gjorde med stöd av 8 § förtroendemannalagen gällande att de tre förhandlingsombuden skulle ges företräde till fortsatt arbete och utnyttjade sitt tolkningsföreträde enligt 9§ samma lag, vilket medförde att besluten att säga upp de tre nämnda skogsarbetarna inte verkställdes.

SLA:s inställning är att 8 § förtroendemannalagen inte utgör något hinder för föreningen att säga upp anställningsavtalen med de tre arbetstagarna på grund av arbetsbrist.

Arbetsdomstolen har tidigare avslagit ett yrkande från SLA om interimistiskt förordnande i enlighet med huvudyrkandet. Arbetsdomstolen har sedan hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har förhör hållits upplysningsvis på begäran av SLA med föreningens personalchef R.A. samt på begäran av arbetstagarparterna med ombudsmannen Å.P. Skogsarbetareförbundet, ombudsmannen J-Å.J. förbundets avdelning 14, och förhandlingsombudet D.K.

Inledningsvis finns det enligt arbetsdomstolens mening anledning att erinra om att förtroendemannalagens bestämmelser i princip är tvingande. Avvikelse från vad som föreskrivs i bl.a. 8 § första stycket får dock göras genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation. Parterna i målen är dock ense om att det inte ingåtts något kollektivavtal om avvikelser från 8 § förtroendemannalagen. Trots detta har arbetsgivarsidan i sin argumentation fäst viss vikt vid innehållet i några träffade överenskommelser. Det finns därför skäl att något uppehålla sig vid dessa.

Arbetsgivarsidan har pekat på bl,a. ramavtalets bestämmelser om turordning och söm sin uppfattning hävdat att dessa omfattar alla tillsvidareanställda skogsarbetare och alltså även fackliga förtroendemän. Den yttersta konsekvensen av en sådan uppfattning är att rätten enligt förtroendemannalagen till fortsatt arbete för fackliga förtroendemän i arbetsbristsituationer faktiskt skulle ha avtalats bort genom turordningsreglerna i ramavtalet. En sådan uppfattning kan inte förenas med vad som är ostridigt i målet, nämligen att det inte genom kollektivavtal gjorts några avvikelser från 8 § förtroendemannalagen.

Arbetsgivarsidan har även hänvisat till en i kollektivavtal mellan parterna förekommande definition av begreppet omplacering. Enligt denna avses med omplacering en varaktig övergång till arbetsuppgifter tillhörande annan befattningsgrupp än den arbetstagaren är inplacerad i. Mot bakgrund av vad nyss sagts om att parterna är ense om att det inte föreligger något kollektivavtal med avvikelser från 8 § förtroendemannalagen kan givetvis inte heller denna definition medföra någon inskränkning av arbetstagarsidans rättigheter enligt förtroendemannalagen. Vid tillämpningen av denna lag bör enligt arbetsdomstolens mening i överensstämmelse med allmänt språkbruk omplacering kunna avse t.ex. en geografisk förflyttning även om arbetstagaren därefter får arbetsuppgifter av samma slag som han tidigare haft.

Även begreppet arbetsplats har i kollektivavtal getts en för avtalsområdet speciell innebörd. Enligt ramavtalet menas med arbetsplats plats för pågående arbete, vilket närmast leder tanken till ett mer begränsat område, t.ex. ett skogsskifte hos en medlem i föreningen, än ett skogsbruksområde. I en överenskommen rekommendation angående fackliga förtroendemän talas däremot om fackliga företrädares verksamhetsområde, som synes motsvara arbetsplatsbegreppet i 8 § förtroendemannalagen, och detta område utgörs av regionen. Arbetsgivarsidans inställning är också att med ett förhandlingsombuds arbetsplats enligt 8 § skulle avses regionen om det inte hade träffats överenskommelser om driftsenheter. Men när sådana överenskommelser träffats skulle enligt arbetsgivarsidan med arbetsplatsen avses driftsenheten. Även arbetsgivarsidans inställning i denna del synes svår att förena med att det ostridigt inte avtalats om några avvikelser från 8 § förtroendemannalagen.

Den slutsats som arbetsdomstolen drar av det hittills sagda är att frågan om arbetstagarsidan enligt 8 § förtroendemannalagen kan göra anspråk på fortsatt arbete för de tre förhandlingsombuden får avgöras med hänsyn till innebörden i det lagrummet och med bortseende från de avtalsbestämmelser som nyss berörts.

När det gäller begreppet arbetsplats i 8 § förtroendemannalagen kan till en början konstateras att det används där för att avgränsa den fackliga verksamhet som skall beaktas. Arbetsgivarsidan har dock inte när det gällt frågan om det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten att förhandlingsombuden bereds fortsatt arbete påstått att den frågan skall bedömas med hänsyn till den fackliga verksamheten inom enbart respektive driftsenhet utan synes ha accepterat att det i och för sig är verksamheten inom respektive region som skall beaktas i det sammanhanget. Arbetsgivarsidan förefaller ha varit inne på tanken att begreppet arbetsplats här skulle utgöra en begränsning av skyldigheterna att omplacera berörda fackliga förtroendemän. Något sådant torde dock lagstiftaren inte ha avsett.

Men även om man skulle vara beredd att godta tanken att användningen av begreppet arbetsplats i lagtexten kan innefatta en begränsning av omplaceringsskyldigheten måste konstateras att arbetsgivarsidans tolkning av begreppet arbetsplats inte heller kan förenas med lagens ordalydelse eller dess förarbeten. I förarbetena (a. prop. s. 213) uttalas att "Med arbetsplatsen torde i första hand avses den driftsenhet etc. som utgör den naturliga ramen för den fackliga verksamheten inom företaget eller myndigheten." och vidare att "Har ett företag eller en myndighet flera driftsenheter, t.ex. på olika orter, bör lagens tillämpning alltså i första hand bestämmas med utgångspunkt i de lokala förhållandena.". Uttalandena görs visserligen i specialmotiveringen till 1 § i lagen men det finns inte något stöd för att begreppet arbetsplats skulle ha någon annan innebörd i 8 § än i andra bestämmelser i lagen. I de här aktuella fallen kan konstateras att parterna är överens om att regionen utgör ramen för förhandlingsombudens fackliga verksamhet och att regionen är att anse som arbetsplats vid tillämpning av 6-7 §§ förtroendemannalagen. Arbetsdomstolens slutsats av det nu anförda är att regionen måste betraktas som arbetsplats även vid tillämpningen av 8 § förtroendemannalagen.

Arbetsgivarsidans argumentation angående arbetsplatsbegreppet utmynnar i den slutsatsen att 8 § förtroendemannalagen över huvud inte är tillämplig i den föreliggande situationen. Tanken synes vara att denna situation är att likställa med en total nedläggning, vid vilken alla regler om företräde till fortsatt arbete förlorar betydelse. Det kan emellertid enligt arbetsdomstolens mening inte komma i fråga att likställa vad som förevarit i dessa fall med totala nedläggningar. Har arbetsgivaren möjlighet och skyldighet att vidta omplacering kan situationen givetvis inte likställas med en total nedläggning i vilken regler om företrädesrätt till fortsatt arbete saknar betydelse.

Det är ostridigt mellan parterna att de tre berörda inte har kvalifikationer för arbete som maskinförare och att det inte fanns arbete för huggare inom de överenskomna driftsenheter som de tre berörda skulle tillhöra om de skulle tas upp på turordningslistor, d.v.s. att det inte fanns omplaceringsmöjligheter inom respektive driftsenhet. Det är också ostridigt att det inom andra driftsenheter i respektive region fanns huggare kvar som inte blev uppsagda.

Av vad som uttalats i det föregående följer att arbetsdomstolen inte kan dela uppfattningen att överenskommelserna om driftsenheter medför att rätten till fortsatt arbete för fackliga förtroendemän är inskränkt till att avse fortsatt arbete vid dessa enheter. Det kan också konstateras att parterna är ense om att de berörda arbetstagarnas arbetsskyldighet inte är begränsad till skogsbruksområdet eller driftsenheten utan omfattar åtminstone hela regionen. Arbetsgivarsidan har emellertid också med härvvisning till två rättsfall (AD 1988 nr 32 och nr 100) gjort gällande att det skulle vara lagstridigt att omplacera de tre fackliga förtroendemännen till andra driftsenheter, d.v.s. till andra orter, och där säga upp andra huggare. Arbetstagarsidan har bestritt att det skulle vara lagstridigt att förfara så.

Arbetstagarsidans uppfattning är att tillvägagångssättet i en arbetsbristsituation bör vara följande. Först undersöks om den fackliga förtroendemannen berörs av arbetsbristen. Konstateras att så är fallet och att företrädesrätt till fortsatt arbete föreligger med hänsyn till den fackliga verksamheten bereds den facklige förtroendemannen fortsatt arbete, eventuellt efter omplacering. Och först sedan detta skett upprättas turordningslista för övriga. Den facklige förtroendemannen ställs med andra ord helt vid sidan av turordningen.

Enligt arbetsdomstolens mening finns det stöd i förtroendemannalagens förarbeten för det synsätt som arbetstagarsidan här anlagt. Där uttalas att "fackliga förtroendemän ställs vid sidan av de allmänna turordningsreglerna och ges ett särskilt företräde till fortsatt arbete" (SOU 1973:56 s. 138) och att "en facklig förtroendeman utan hinder av de allmänna turordningsreglerna bör få företräde till fortsatt arbete" (Prop. 1974:88 s. 159). Det betonas också att en tvist om en uppsägning i strid mot företrädesrätten skall anses som ett individuellt uppsägningsfall och inte som en turordningsfråga. Arbetsgivarsidan har inte utvecklat påståendet om att det skulle vara lagstridigt att omplacera förhandlingsombuden till andra ställen inom respektive region. Det torde dock enligt arbetsdomstolens mening i vart fall stå klart att ett förfarande som innebär att fackliga förtroendemän i enlighet med vad arbetstagarsidan har rätt till enligt förtroendemannalagen bereds fortsatt arbete innan turordningslistor för övriga av arbetsbrist berörda arbetstagare upprättas inte kan sägas strida mot någon annan lag.

I detta sammanhang har SLA också gjort gällande att föreningens beslut att inte ha tillsvidareanställda skogsarbetare på berörda driftsenheter inte kan ifrågasättas rättsligt samt att en företrädesrätt till fortsatt arbete för de i dessa mål fackliga förtroendemännen skulle innebära att arbetsgivaren faktiskt ändå fråntas möjligheten att själv besluta om behovet av arbetskraft på olika driftsenheter. Vad arbetsgivarsidan anfört i denna del kan dock inte påverka bedömningen. Det totala antalet anställda behöver ju inte påverkas av företrädesrätten på annat sätt än genom det ökade personalbehov som uppkommer genom att fackliga förtroendemän utför fackligt arbete under arbetstid. Förhandlingsombudets arbetsskyldighet omfattar arbete inom hela regionen, varför företrädesrätten inte behöver medföra att arbete faktiskt utförs inom en driftsenhet där arbetsgivaren inte anser sig behöva arbetskraften. Däremot kan företrädesrätten på olika sätt leda till ökade kostnader för arbetsgivaren. En sådan effekt får också tillämpningen av andra regler i förtroendemannalagen, t.ex. reglerna om rätt till betald ledighet.

Arbetsgivarsidan har också gjort gällande att det inte är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten på respektive arbetsplats att D.K. G.E. och J.H. ges företräde till fortsatt arbete och att någon rätt till sådant därför inte föreligger. Det är dock ostridigt att det även efter de aktuella driftsinskränkningarna finns fackliga frågor att bevaka inom ifrågavarande regioner. Tvisten rör i stället frågan vem som bör utföra detta fackliga arbete. Arbetsgivarsidan menar att arbetstagarsidan kan utse nya förhandlingsombud bland kvarvarande skogsarbetare eller lägga dessa uppgifter på lokalombudsmännen. Enligt SLA borde det eterarbete för lokalombudsmännen som det senare alternativet medför kunna reduceras genom att de biträds av utsedda kontaktombud, som också borde kunna ges en utvidgad behörighet.

Mot vad SLA anfört i denna del har förbundet invänt att det är förbundet som bestämmer vilka personer som skall företräda förbundet på de berörda regionerna. Vidare har förbundet hävdat att det inte är möjligt för förbundet att utse nya förhandlingsombud bland de medlemmar som finns kvar eftersom dessa saknar facklig utbildning och inte heller är villiga att äta sig uppdrag som förhandlingsombud. Förbundet har i anslutning härtill anfört att de aktuella förhandlingsombuden har fått en gedigen facklig utbildning och att det inte är rimligt att kräva att förbundet skall avstå från att utnyttja de kunskaper som dessa förhandlingsombud har.

När det gäller SLA:s förslag att lokalombudsmännen skulle ta över förhandlingsombudens fackliga uppgifter har förbundet invänt att en sådan lösning skulle sätta förtroendemannalagen ur spel. Förtroendemannalagen bygger på att den fackliga förtroendemannen är anställd i företaget och utför sina fackliga uppgifter på betald arbetstid. En lokalombudsman däremot är anställd av förbundet. Vidare har förbundet anfört att lokalombudsmännens arbetsbörda är sådan att de inte har tid att ta över förhandlingsombudens uppgifter. Dessutom saknar lokalombudsmännen enligt förbundet närmare kunskaper om förhållandena på de enskild företag där det finns förhandlingsombud.

Som arbetsdomstolen uttalade i AD 1977 nr 94 ligger det i sakens natur att det i första hand bör vara den berörda fackliga organisationens sak att ta ställning till om fortsatt anställning för en facklig förtroendeman är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten på en arbetsplats som berörs av en driftsinskränkning, eftersom den fackliga organisationen bäst kan bedöma vilka fackliga insatser som bör göras och på vilket sätt de bör göras. Arbetsdomstolen tillade mot bakgrund härav att utrymmet för utomståendes bedömningar inte kan vara stort. Av samma dom och av domen AD 1993 nr 88 framgår att det i vissa fall kan krävas av den lokala fackliga organisationen att den utför de fackliga uppgifter som kvarstår efter en driftsinskränkning. I domen AD 1992 nr 144 framhöll arbetsdomstolen att det i och för sig i vissa situationer får krävas av arbetstagarorganisationen att den vidtar sådana förändringar som omständigheterna kan kräva och att den vid en driftsinskränkning får vara beredd att till facklig förtroendeman utse en person i den krets som inte blivit uppsagd under förutsättning att det är möjligt och inte leder till beaktansvärda nackdelar för organisationen. Arbetsdomstolen tillade att den omständigheten att ingen annan önskar ta över förtroendemannens uppdrag inte ensamt kan motivera att han skall ges företräde till fortsatt arbete.

Av utredningen i målen framgår bl.a. följande. Varje lokalombudsman har ett stort geografiskt område att bevaka och ett stort antal förhandlingsmotparter. Syftet är att förhandlingsombuden skall avlasta lokalombudsmännen genom att sköta den fackliga verksamheten vid de större företagen. Förhandlingsombuden har därvid samma behörighet som lokalombudsmännen. Enda undantaget är att ett förhandlingsombud har rätt att utnyttja tolkningsföreträde endast om han försetts med fullmakt från den lokala avdelningen. Förhandlingsombudet sköter alltså självständigt all informations- och förhandlingsverksamhet på den arbetsplats där han är utsedd till facklig förtroendeman. Lokalombudsmannen biträder dock förhandlingsombudet vid vissa förhandlingar, särskilt förhandlingar angående uppsägning. Det är dock förhandlingsombudet som från arbetsgivaren mottar förhandlingsframställningar och information enligt medbestämmandelagen samt förbereder förhandlingarna genom samtal med kontaktombud och berörda medlemmar.

Av utredningen måste dras den slutsatsen att förhandlingsombuden haren viktig funktion i arbetstagarorganisationens verksamhet och att det inte är praktiskt möjligt för lokalombudsmännen att ta över någon större del av deras facklig arbete. Det är därför inte rimligt att kräva av arbetstagarorganisationen att lokalombudsmännen skall överta förhandlingsombudens uppgifter.

I målen har också framkommit följande. D.K. G.E. och J.H. har innehaft uppdrag som förhandlingsombud i fjorton, sex respektive två år. D.K. har även innehaft andra fackliga uppdrag inom föreningen. Det får antas att förhandlingsombuden därigenom har skaffat sig en god kunskap om föreningen och om hur facklig verksamhet bedrivs där. Utredningen har också visat att de genomgått en rad kurser i facklig verksamhet.

Det saknas anledning att ifrågasätta att den utbildning som de har genomgatt representerar ett stort kunskapsmässigt värde för förbundet. Förbundet skulle därför lida en betydande kompetensförlust om de tre förhandlingsombuden skulle sägas upp och ersättas av arbetstagare utan motsvarande kunskaper och erfarenhet. Enligt arbetsdomstolens mening kan det därför inte heller rimligen krävas att arbetstagarsidan utser nya förhandlingsombud.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att arbetsgivarsidans invändningar mot arbetstagarsidans anspråk på företräde till fortsatt arbete åt D.K. G.E. och J.H. inte har fog för sig. SLA:s talan i målen skall följaktligen avslås.

Vid denna utgång skall SLA svara för arbetstagarparternas rättegångskostnader.

SLA har vitsordat arbetstagarparternas ersättningsyrkande utom såvitt det avser kostnaderna för inställelse av fyra personer, vilka förbundet under huvudförhandlingens gång har avstått från att hålla förhör med. Arbetsdomstolen anser inte att det varit onödigt att kalla dessa personer till huvudförhandlingen. Arbetstagarparterna skall därför tillerkännas ersättning även för kostnaderna för deras inställelser.