AD 1993 nr 213

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Byggförbundet och NCC Bygg Aktiebolag i Solna.

1. Kollektivavtalsbestämmelser

Mellan Byggförbundet och Svenska Byggnadsarbetareförbundet (SBAF) har sedan länge slutits varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal (riksavtal), det s.k. byggnadsavtalet. Till byggnadsavtalet hör ett avtal om anställningsskydd. Vid den tid som är aktuell i målet gällde 1989 års byggnadsavtal. Anställningsskyddsavtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

Anställningsavtalet, §3-5

Tillsvidareanställning är huvudanställningsform inom byggnadsindustrin.

§ 3 Anställningsavtal gäller tills vidare. Avtal om tidsbegränsad anställning får dock träffas i de fall som anges i § 4 och 5. Träffas i annat fall ett sådant avtal, kan arbetstagaren på det sätt som anges i § 32 få domstols förklaring att avtalet skall gälla tills vidare.

- - - - - - -- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

§ 4 Avtal om tidsbegränsad anställning får träffas i följande fall:

1. Avtal för viss tid, viss säsong eller visst arbete, om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet.

2. Avtal för viss tid som avser vikariat, praktikarbete eller feriearbete.

3. Avtal för viss tid, dock sammanlagt högst 6 månader under 2 år, om det föranleds av tillfällig arbetsanhopning.

Protokollsanteckning till § 4. 1

Anställning enligt punkt 1 ovan får, vad gäller anställning för "viss tid" och "visst arbete", endast ske enligt följande:

1. Överenskommelse om anställning för "viss tid" eller "visst arbete" inom nyproduktion och vissa större reparations- och ombyggnadsprojekt kan träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare vid anställning som beräknas pågå högst 6 månader. Arbetsgivare som står i begrepp att anställa arbetstagare för viss tid eller visst arbete bör på förhand informera berörd MB-grupp/kontaktombud eller, om sådan saknas, lokal facklig organisation härom. Sådan information skall dock alltid lämnas snarast möjligt efter det att sådan överenskommelse träffats.

Om upprepade sådana anställningar sammanlagt pågått mer än 8 månader under de senaste 12 månaderna övergår den avtalade anställningen i tillsvidareanställning i den verksamhet (turordningsområde/turordningsenhet) där han tidigare varit anställd.

Anmärkning till protokollsanteckning 1.

Vilka objekt som skall omfattas av begreppet "större reparations- och ombyggnadsobjekt" fastställes av arbetsgivare och berörd MB- grupp/kontaktombud eller, om sådan saknas, lokal facklig organisation Vägledande skall härvid vara om objektet är sådant att arbetets organisation och produktionsförhållanden är likartade med de förhållanden som råder inom nyproduktionen,

2. Om arbetsgivare i särskilda fall önskar träffa överenskommelse med arbetstagare om anställning för "viss tid" eller "visst arbete" för längre tid än ovan sagts, skall överenskommelse träffas med lokal facklig organisation härom. 3. Fortsätter anställning efter det att anställningen rätteligen skulle ha upphört övergår den avtalade anställningen till tillsvidareanställning i den verksamhet (turordningsområde/turordningsenhet) där han är anställd.

4. Avtal om tidsbegränsad anställning ("kortvarigt arbete") kan, utöver vad som ovan sagts, ingås för kortvarig anställning där det inte är meningsfullt att träffa avtal om tillsvidareanställning, dock längst för en tid om 1 månad.

2. Bakgrund

NCC Bygg AB (bolaget) är medlem i Byggförbundet. Genom medlemskapet är bolaget bundet av byggnadsavtalet.

Bolaget erhöll i juni 1989 uppdrag att som totalentreprenör utföra vissa arbeten åt Boliden Mineral AB. Bolaget skulle på arbetsplatsen Aitik uppföra fundament och kulvertar för kvarnar och bandtransporter inklusive malmupplag och överbyggnader. Arbetena påbörjades under sommaren 1989.

Under tiden den 31 juli - 12 september 1989 träffades mellan bolaget och sexton arbetstagare, som samtliga är medlemmar i SBAF, avtal om anställning för visst arbete. Anställningarna upphörde vid olika tidpunkter under tiden den 17 december 1989 -1 januari 1990.

3. Tvisten

SBAF har gjort gällande att bolaget brutit mot bestämmelsen i protokollsanteckningen till § 4.1 anställningsskyddsavtalet om anställning för viss tid eller visst arbete genom att anställa de sexton arbetstagarna för visst arbete. SBAF har anfört att anställning för visst arbete får användas endast vid arbetstoppar och i varje fall inte om byggnadsobjektet pågår längre tid än sex månader.

Byggförbundets och bolagets inställning är att förutsättningarna i anställningsskyddsavtalet för tidsbegränsade anställningar varit uppfyllda beträffande de sexton arbetstagarna. Anställning för visst arbete får enligt Byggförbandet och bolaget användas när som helst under byggtiden men pågå högst sex månader.

SBAF har yrkat att bolaget skall förpliktas utge allmänt skadestånd till SBAF för envar av T.I. A.H. H.L. M.A. L.E. C.J. T.F. L.L. B.O. J.-O.S. T.Å. K.J. J.E. T.S. M.F. och I.B. med 17 000 kr vardera jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningen till dess betalning sker.

Byggförbundet och bolaget har bestritt käromålet. Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

4. Parternas utveckling av talan

4.1 SBAF

4.1.1 Allmänt

Under försommaren 1989 fick bolaget i uppdrag att utföra vissa entreprenadarbeten åt Boliden Mineral AB. Arbetena bestod i uppförande av fundament och kulvertar för kvarnar och bandtransporter inklusive malmupplag och överbyggnader. Arbetsplatsen benämndes Aitik. Av arbetsplatsanmälan framgår det bl.a. att byggstart skulle ske i juni 1989, att byggtiden beräknades till 12 månader, att beräknat antal egna arbetare uppgick till 20 personer och att byggnadskostnaderna beräknades till 40 miljoner kronor. Vidare framgår av arbetsplatsanmälan att arbetena avsåg nyproduktion och att det var fråga om ackordsarbete.

Bolaget påbörjade vissa etableringsarbeten i juni 1989. För detta anställdes fyra arbetstagare för visst arbete. Efter byggsemestern 1989 skulle arbetena inledas på allvar och bolaget behövde anställa fler arbetare. Under tiden den 31 juli - 12 september 1989 anställdes de sexton arbetstagare som är aktuella i målet. Samtliga anställdes för visst arbete. De exakta anställningstidpunkterna för varje enskild arbetstagare framgår av följande:

Namn Anställningsdag Sista arbetsdag

------------------------------------------------

T.I. 1989-07-31 1990-01-01

A.H. 1989-07-31 1989-12-17

H.L. 1989-07-31 1990-01-01

M.A. 1989-07-31 1990-01-01

L.E. 1989-07-31 1989-12-17

C.J. 1989-08-08 1989-12-17

T.F. 1989-08-21 1989-12-17

L.L. 1989-09-11 1989-12-17

B.O. 1989-07-31 1990-01-01

J.-O.S. 1989-07-31 1990-01-01

T.Å. 1989-07-31 1990-01-01

K.J. 1989-07-31 1989-12-17

J.E. 1989-08-08 1989-12-17

T.S. 1989-08-14 1989-12-17

M.F. 1989-08-28 1989-12-17

I.B. 1989-09-12 1989-12-17

Det förekom totalt 42 anställda på arbetsplatsen Aitik och samtliga var anställda för visst arbete. Åtta var sedan tidigare fast anställda i bolaget och överflyttades till arbetsplatsen Aitik där de anställdes för visst arbete. Övriga var nyanställda. För åtta av de nyanställda kom anställningarna att övergå i tillsvidareanställningar beroende på att de var anställda mer än sex månader. I de i målet aktuella arbetstagarnas anställningsbevis angavs att de tidsbegränsade anställningarna avsåg visst arbete. Det angavs ingen tidsbegränsning för arbetet.

Under arbetenas gång utökades bolagets entreprenaduppdrag till att omfatta också en pumpstation med tillhörande kulvertar och reparation av en kontorsbyggnad. Det var inte okänt för bolaget att uppdraget skulle komma att utökas på detta vis.

I början av år 1990 hade de sexton arbetstagarna slutat sina anställningar. På grund av att arbetena utökades hade bolaget fortfarande behov av arbetskraft och i januari 1990 anställdes sju personer. Tre av dessa tillhörde de sexton som tidigare slutat. De övriga fyra rekryterades utifrån. Samtliga sju anställdes för visst arbete. Från den 1 januari 1990 till den 23 februari 1990 var det 22 arbetstagare som arbetade på arbetsplatsen. Från den 26 februari 1990 till den 29 juni 1990 var det 23 arbetstagare. För tiden därefter fram till den 24 augusti 1990 var det elva egna byggnadsarbetare som var sysselsatta. I månadsskiftet augusti--september 1990 var arbetena slutförda. Det verkliga byggtiden blev 14 månader.

Enligt avtalet om anställningsskydd som trädde i kraft den 1 oktober 1988 är tillsvidareanställning huvudanställningsform inom byggnadsindustrin. Tidigare hade objektsanställning varit huvudanställningsformen. I § 3 anställningsskyddsavtalet anges bl.a. att anställningsavtal gäller tills vidare och att avtal om tidsbegränsad anställning får träffas i de fall som anges i §§ 4 och 5. Enligt § 4 p. 1 får avtal om tidsbegränsad anställning träffas vid avtal för viss tid, viss säsong eller visst arbete, om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet. Tvisten mellan parterna gäller tolkningen av protokollsanteckningen till § 4.1 p. 1. Där anges bl.a. att överenskommelse om anställning för viss tid och visst arbete kan träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare vid anställning som kan beräknas pågå högst sex månader.

Enligt SBAF är det krav som enligt protokollsanteckningen gäller för att få tillämpa anställningsformen "viss tid eller visst arbete" att arbetet befinner sig på toppen av den s.k. arbetskraftskurvan och att arbetet (byggtiden) inte får beräknas pågå längre tid än sex månader, se domsbilaga. Byggtoppen är det streckade området på kurvan mellan punkterna a och b. Bygget är då som "hetast" och kräver många anställda. Denna förklaring från SBAF:s sida till innebörden av protokollsanteckningen utgör också förklaringen till att ordet "anställning" använts i avtalstexten. Enligt arbetskraftskurvan får begreppen "anställning" och "arbete" samma materiella betydelse. Eftersom arbetet bara varar sex månader, kan anställningen inte pågå längre tid.

I punkten 2 till protokollsanteckningen anges att om en arbetsgivare i särskilda fall önskar träffa överenskommelse med arbetstagaren om anställning för viss tid eller visst arbete för längre tid än sex månader skall överenskommelse träffas med lokal facklig organisation. Det finns alltså möjlighet att gå utöver sex-månadersgränsen om en överenskommelse träffas mellan arbetsgivaren och den lokala fackliga organisationen.

I punkten 3 till protokollsanteckningen anges att om anställningen fortsätter efter det att anställningen rätteligen skulle ha upphört övergår den avtalade anställningen till tillsvidareanställning. Detta bottnar i att arbetsgivaren gjort ett prognosfel hur länge visstidsarbetet skall pågå. För åtta arbetstagare som anställdes vid Aitik för visst arbete kom anställningarna att övergå i tillsvidareanställningar beroende på att de var anställda mer än sex månader.

I punkten 4 till protokollsanteckningen medges undantag från tillsvidareanställningsformen vid objekt kortare än en månad. Vid sådana objekt föreligger generell rätt till objektsanställning. Undantaget har tillkommit för att möjliggöra byggande av friggebodar m.m. utan att tillsvidareanställningsformen skall behöva tillämpas.

SBAF har sammanfattningsvis åberopat följande grunder för käromålet: SBAF gör i första hand gällande att anställningen av de sexton arbetstagarna för visst arbete strider mot kollektivavtalet, eftersom anställning för visst arbete får tillgripas endast vid toppen av arbetskraftskurvan. Man får alltså inte generellt använda den anställningsformen vid nyanställningar på en arbetsplats i samband med att arbetena sätts igång. Detta gäller oberoende av om byggtiden är längre eller kortare än sex månader. Skulle arbetsdomstolen finna att det föreligger en generell rätt att anställa arbetstagare för visst arbete om byggtiden är kortare än sex månader, gör SBAF i andra hand gällande att objektet Aitik hade en byggtid som översteg sex månader och att bolaget därmed inte hade rätt att anställa dessa sexton personer på viss tid.

4.1.2 Bakgrunden till kollektivavtalsbestämmelserna om tidsbegränsad anställning

Frågan om huvudanställningsform i byggnadsbranschen har sedan lång tid tillbaka varit omtvistad. I slutet av 1970-talet började man internt inom SBAF att diskutera tillsvidareanställning som huvudanställningsform i stället för objektsanställning. Den arbetsrättsliga lagstiftning som vuxit fram var inte anpassad för byggnadsindustrin.

Inför 1984 års kongress tillsatte SBAF en arbetsgrupp med syfte att utarbeta ett förslag avseende hur SBAF skulle agera i frågan om vilken anställningsform som skulle vara huvudanställningsform i byggnadsbranschen, objektsanställning eller tillsvidareanställning. Ordförande i arbetsgruppen blev O.B. Arbetsgruppen utarbetade en kongressrapport. Arbetsgruppens förslag var att SBAF skulle verka för att tillsvidareanställning blev huvudanställningsform i stället för objektsanställning. Kongressen biträdde arbetsgruppens rapport. Med avvikelse från vad som föreslogs i kongressrapporten ansåg dock kongressen att SBAF i första hand skulle försöka uppnå tillsvidareanställning kollektivavtalsvägen och ej lagstiftningsvägen.

SBAF tog upp kravet om tillsvidareanställning i 1985 års avtalsrörelse. Byggförbundet avvisade emellertid SBAF:s krav. SBAF vände sig i det läget till regeringen och framförde önskemål om en lagändring. I en proposition i april 1986 redovisade regeringen bedömningen att SBAF:s krav var rimliga men angav att frågan i första hand borde lösas kollektivavtalsvägen. Dåvarande arbetsmarknadsministern, Anna-Greta Leijon, kallade i november 1986 parterna till överläggningar. Först då förklarade sig Byggförbundet villigt att förhandla i frågan.

SBAF och Byggförbundet tillsatte vid årsskiftet 1986/87 en arbetsgrupp som kom att kallas "Krägga-gruppen". Den presenterade en rapport i mars 1987. Gruppen kom inte fram till någon lösning. Byggförbundet ville att man skulle resonera om möjligheterna att förbättra anställningsvillkoren inom ramen för objektsanställningen. Arbetskraftskurveproblematiken väcktes i arbetsgruppen,

Omgående efter det att Krägga-gruppens arbete avslutats tillsattes en ny arbetsgrupp, "april-juni"-gruppen, som i juni 1987 upprättade en rapport. Parterna var nu eniga om att ett visst utrymme för tidsbegränsade anställningar måste föreligga. De undantagsfall som diskuterades var större nybyggnadsprojekt och därmed jämförbara större ombyggnadsobjekt, speciella objekt, kortvarigt arbete och anställning vid tillfällig arbetsanhopning. Parterna kunde emellertid inte enas om längden på en tillåten visstidsanställning. Byggförbundets uppfattning var att visstidsanställning skulle vara möjlig upp till 12 månader och SBAF ansåg att visstidsanställning inte skulle överskrida sex månader. Parterna diskuterade också bl.a. möjligheten att träffa överenskommelser om förlängning av avtal om visstidsanställning. Inte heller denna arbetsgrupp kom fram till någon lösning.

Med anledning av vad som framkommit vid sammanträdena i "april- juni"gruppen utarbetade dåvarande andre förbundsordföranden Å.W. i juni 1987 ett internt överläggningsunderlag med en uppställning av parternas ståndpunkter. Detta skulle användas vid en förnyad uppvaktning hos A-G.L. för att få till stånd en lagstiftning rörande tillsvidareanställning som huvudanställningsform inom byggnadsbranschen. Uppställningen innehöll bl,a. parternas inställning såvitt avser rätten till tidsbegränsad anställning för det fall tillsvidareanställning skulle bli huvudanställningsform. Enligt uppställningen var Byggförbundets ståndpunkt beträffande tillåten tid för visstidsanställning följande: "Tidsgräns var som helst på objektet. Över eller under 'toppen'. Maxtid fastställes. 6 månader för kort. Bör vara 12 månader." SBAF uppfattning enligt uppställningen var följande: "Tillåten endast när arbetskraftsbehovet inte kan lösas genom överflyttning eller inlåning. Endast när arbetsplatserbjudandet omfattar högst 6 månader." Innebörden av detta är enligt SBAF att visstidsanställning endast får användas vid toppen av arbetskraftskurvan, d.v.s. mellan punkterna a och b (se domsbilaga).

En uppvaktning hos A-G.L. i augusti 1987 medförde att hon förstod att en kollektivavtalslösning inte var möjlig och ett "snabbutkast" till lagförslag utarbetades i arbetsmarknadsdepartementet i augusti-september 1987. Enligt utkastet skulle anställningsskyddslagens regler om tillsvidareanställning gälla även inom byggnadsbranschen. Så småningom utarbetade departementet ett slutgiltigt förslag till lagändring, som erhöll benämningen Objektsanställning m.m., DsA 1987:7. SBAF var i och med detta tillförsäkrad att tillsvidareanställning var huvudanställningsformen. Tiden för remissvar gick ut den 21 december 1987 och lagförslaget skulle träda i kraft den 1 juli 1988.

Vid årsskiftet 1987/88 inleddes avtalsrörelsen mellan parterna. SBAF krävde att det avtal om anställningsskydd som fanns i byggnadsavtalet skulle utmönstras. Därigenom skulle öppnas för att lagen med den ändrade lydelsen skulle gälla. Byggförbundet förstod att frågan om anställningsformen kunde komma att avgöras genom lagstiftning. Byggförbundet blev därför villigt att förhandla igen.

Byggförbundet upprättade en PM i anställningsformsfrågan som är daterad den 22 januari 1988. Byggförbundet uttryckte där att deras föreslagna avtalsändringar förutsatte att arbetsmarknadsministern drog tillbaka förslaget till ändring av 5 § i anställningsskyddslagen. Byggförbundets uppfattning beträffande anställningar för viss tid och visst arbete var följande:

I en protokollsanteckning anges förutsättningarna för tillämpning av anställningsformerna 'visst arbete' och 'viss tid' enligt följande:

Tillämpningen av dessa anställningsformer skall i fortsättningen inskränkas att gälla objekt inom nyproduktion samt mer omfattande ombyggnads- och reparationsarbeten enligt nedan,

Överenskommelse om anställning för 'visst arbete och 'viss tid' på objekt av ovan angiven art träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare för varje anställning som beräknas pågå högst tio månader. M13 -gruppen i företaget skall informeras om sådan överenskommelse.

För varje anställning som beräknas pågå längre tid än tio månader skall överenskommelse om 'visst arbete' eller 'viss tid' som träffats mellan arbetsgivare och arbetstagare godkännas av N113-gruppen,

Arbetsgivare och arbetstagare har rätt att träffa överenskommelse om förlängning av anställning för 'visst arbete' eller 'viss tid' med högst tre månader för att slutföra pågående arbete."

Byggförbundets tidigare uppfattning att anställning för viss tid och visst arbete skulle vara möjlig upp till tolv månader hade alltså nu sänkts till tio månader.

SBAF avvisade Byggförbundets förslag i sin helhet.

Byggförbundet utarbetade en ny PM i anställningsformsfrågan som är daterad den 27 januari 1988. I promemorian uttryckte Byggförbundet för första gången att tillsvidareanställning är huvudanställningsformen inom byggnadsindustrin. Det angavs att överenskommelse om anställning för "viss tid" och "visst arbete" på objekt inom nyproduktion och större reparations- och ombyggnadsobjekt träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare för varje anställning som beräknas pågå högst 8 månader. Tiden hade nu sänkts ytterligare från tio till åtta månader.

SBAF presenterade i detta läge ett eget förslag som är daterat den 2 februari 1988. I detta förslag angavs att tillsvidareanställning skall vara huvudanställningsformen inom byggnadsindustrin och att avtal om anställning för viss tid och visst arbete dock får träffas på objekt inom nyproduktion om arbetet beräknas pågå högst 4 månader.

Byggförbundet kom med ett nytt förslag den 10 februari 1988. I förslaget angavs att överenskommelse om anställning för "viss tid" eller "visst arbete" kan träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare vid anställning som beräknas pågå högst sju månader i stället för tidigare föreslagna åtta månader. Lokal facklig organisation skall lämna sitt godkännande om arbetsgivare vill träffa överenskommelse med arbetstagare om sådan anställning för längre tid än sju månader. Vidare föreslogs att arbetstagare, som anställts för tidsbegränsad anställning och som kvarstår i sådan anställning mer än 14 dagar efter det att anställningen rätteligen skulle ha upphört har rätt att efter egen begäran erhålla tillsvidareanställning.

Den 23 februari 1988 kom ett nytt förslag från Byggförbundet där man fortfarande angav sju månader som den tid för vilken "viss tid" och "visst arbete" skulle tillåtas.

I Byggförbundets sista promemoria i anställningsfrågan, som är daterad den 25 februari 1988, föreslogs sex månader som tidsmåttet för anställning för "viss tid" och "visst arbete". Denna promemoria speglar vad parterna slutligen kom överens om. Därefter återstod endast redigeringsarbete innan det nya avtalet var klart.

Det framgår inte av ordalydelsen av protokollsanteckningen till § 4.1 att anställning för "viss tid" och "visst arbete" bara fick förekomma vid arbetstoppar men det var parternas avsikt och därför ansåg parterna att det inte behövde stå uttryckligen i avtalstexten. I mars 1988 träffades en överenskommelse mellan Byggförbundet och SBAF om införande av nu gällande avtal om anställningsskydd som kollektivavtal. Avtalet trädde i kraft den 1 oktober 1988.

4.2 Byggförbundet och bolaget

4.2.1 Allmänt

NCC Bygg AB är ett av de största byggföretagen i Sverige. Verksamheten är indelad i sex divisioner. Verksamheten inom divisionen NCC Nord, som målet gäller, hade vid aktuell tidpunkt totalt 2 700 anställda, varav 2 044 arbetare. Division Nord består av ett antal avdelningar med kontor i Luleå, Umeå, Östersund, Härnösand och Sundsvall. Verksamheten inom divisionen är regionalt uppdelad efter produkter; bygg-, anläggnings-, mark-, väg- och beläggningsprodukter. BD-län har sitt avdelningskontor i Luleå och hade vid den tid som målet gäller 326 arbetare anställda. Av dessa hade 72 tidsbegränsade anställningar och flertalet av dem var anställda för visst arbete. Bolagets organisation vad avser produktionsenhet mark och anläggning inom BD-län är indelad i tre s.k. arbetschefsområden. N.A.L. var chef inom BD-län för speciella anläggnings- och industriobjekt. Ett exempel är det i målet aktuella byggobjektet i Aitik.

I samband med att bolaget erhöll beställningen av Boliden Mineral AB i slutet av maj 1989 upprättades en kontraktsplan. Av denna framgår att cirka 90 procent av det egna arbetet beräknades vara slutfört vid årsskiftet 1989/90. Den kalkylerade byggtiden för tiden från juni till december 1989 var 22 000 timmar men den verkliga tiden blev 18 000 timmar. För tiden juni 1989 till juni 1990 hade bolaget ert beräknad byggtid på 24 000 timmar men utfallet blev 28 000 timmar. Enligt det kalkylerade antalet arbetstimmar skulle tyngdpunkten av arbetet ligga under hösten 1989 och det skulle vara i det närmaste slutfört vid årsskiftet förutom under en period i maj-juni 1990 då markarbeten skulle utföras. Sådana arbeten går på grund av klimatet i detta område bara att utföra under sommartid. Det verkliga förhållandet blev att antalet arbetstimmar gick ner vid årsskiftet 1989/90 men arbetena slutfördes inte förrän i juli/augusti 1990. Detta berodde på att Boliden Mineral AB under hösten 1989 gjorde en viss tilläggsbeställning. Beställaren ville bl.a. ha större mängder ingjutningsgods och arbeten avseende armering och betong i kulvertar. Dessutom försvarades arbetena med betongtrattar och större tillägg avseende stålarbeten. Boliden Mineral AB gjorde också en del produktionsförändringar under hösten 1989. När det t.ex. gällde kvarnhallen ändrades uppgifter på belastningen och maskinmått så att kvarnfundamentet fick en ny utformning och när det gällde malmlagret ändrades uppgifter om belastning och då måste maskinmått revideras och utformning ändras m.m. Dessa tillägg och förändringar i åtagandet utgjorde anledningen till att bolaget inte kunde hålla den tidsplan som man hade utgått från. Ändå var 80 procent av det från början kontrakterade arbetet färdigt vid jul 1989. Till detta kommer att bolaget i början av 1990 fick ett nytt entreprenadåtagande av Boliden Mineral AB som låg helt utanför det ursprungliga. Enligt detta senare åtagande skulle bolaget uppföra en pumpstation och pumpkulvertar. Därutöver skulle en kontorsbyggnad repareras. De ursprungliga arbetena och förändringarna medförde 28 000 utbetalade ackordstimmar men på grund av det nya entreprenadåtagandet och även vissa tilläggsbeställningar under år 1990 tillkom ytterligare 10 000 timmar. Arbetena var helt slutförda i augusti 1990.

När bolaget fick uppdraget i slutet av maj 1989 hade bolaget ingen verksamhet i Gällivare-Malmberget-området. N.A.L. hade inte några anställda som var tillgängliga vid denna tidpunkt. N.A.L. tog kontakt med dåvarande personalchefen i Luleå och andra kollegor i bolaget och efterhörde om de hade någon arbetskraft som kunde placeras i Aitik. Men det fanns inga arbetare att tillgå. Platschefen K.W. tog kontakt med arbetsförmedlingen i Gällivare och förklarade att man var i behov av arbetskraft fram till årsskiftet 1989/90. Före semestern 1989 anställdes fyra arbetare som etablerade arbetsplatsen i Aitik. Under juni-september 1989 anställdes genom arbetsförmedlingen ytterligare 22 arbetare för visst arbete. Alla anställda var på det klara med att arbetena skulle pågå högst sex månader och vara klara till jul 1989. Det var därför möjligt att anställa dem för visst arbete. Under augusti september 1989 överflyttades åtta tillsvidareanställda arbetstagare, som fanns i N.A.L:s arbetsgrupp, till Aitik. Syftet var att de skulle arbeta på Aitik under hösten och slutföra de resterande tio procenten av arbetena under våren och sommaren 1990. De anställdes på Aitik för visst arbete även om de hade en tillsvidareanställning i botten.

I enlighet med 28 § i avtalet om anställningsskydd hade man ett samråd den 15 och 28 november 1989 då ett antal arbetare underrättades om att de inte kunde få fortsatt anställning efter sex månader. På grund av tilläggsbeställningen och produktionsförändringar under hösten 1989 behövde bolaget emellertid flera arbetare efter årsskiftet 1989/90. För åtta av de personer som anställts för visst arbete omvandlades deras anställningar till tillsvidareanställningar. De 16 arbetare som är aktuella i målet slutade sina anställningar i december 1989 och början av januari 1990. I början av år 1990, då bolaget fick ett nytt entreprenadåtagande, var bolaget i behov av att anställa ytterligare sju personer. K.W. tog kontakt med arbetsförmedlingen igen.

Han begärde att sju av de 16 arbetstagare som slutat sin anställning hos bolaget skulle få nytt arbete men det var bara tre av dessa som var registrerade hos arbetsförmedlingen. Dessa tre och ytterligare fyra arbetare som inte anlitats tidigare fick en anställning hos bolaget i början av är 1990. Även de anställdes för visst arbete eftersom arbetena inte skulle pågå längre tid än sex månader. Under januari 1990 var det 20 arbetare på Aitik, i februari 17, i mars 16, i april 8, i maj 8, i juni 8, i juli 6 och i augusti 3.

Vid ackordsförhandlingar mellan parterna var det helt klart att arbetena ursprungligen sträckte sig till årsskiftet 1989/90.

I arbetsplatsanmälan rörande Aitik angavs att den totala byggtiden skulle vara 12 månader. Detta är korrekt eftersom markarbetena skulle slutföras under sommaren 1990.

4.2.2 Bakgrunders till kollektivavtalsbestämmelserna om tidsbegränsad anställning

Sedan Krägga-gruppen avslutat sitt arbete, blev parterna uppkallade till arbetsmarknadsministern. Regeringen vädjade till parterna att göra ytterligare ett försök att uppnå en gemensam lösning av anställningsformsfrågan. Den nya gruppen, april-juni-gruppen, diskuterade frågorna mer ingående än vad man gjort tidigare. Det är riktigt att man vid förhandlingarna från SBAF:s sida diskuterade någon form av arbetstoppsanställning. Men Byggförbundet förklarade att det inte gick att ha en sådan anställningsform. Av Å.W:s uppställning från juni 1987 framgår att Byggförbundet inte kunde acceptera resonemanget ont arbetstoppsanställning. Efter det att inte heller denna arbetsgrupp kommit till någon lösning, blev parterna i augusti 1987 ånyo uppkallade till arbetsmarknadsministern. Byggförbundet framförde att det inte fanns någon möjlighet att lösa frågan kollektivavtalsvägen. Ett lagförslag utarbetades därför under hösten 1987.

Avtalsrörelsen 1987/88 inleddes den 22 december 1987 med att parterna utväxlade avtalsyrkanden. När det gäller anställningsformsfrågan var SBAF:s yrkande att avtalet om anställningsskydd skulle utmönstras och att parterna skulle enas om en erforderlig anpassning till en ändrad lag om anställningsskydd, att individuell återanställningsrätt skulle införas och att uppsägningstiderna skulle anpassas i enlighet med lagstiftningen. Detta innebar bl.a. att det avtal om anställningsskydd som funnits sedan år 1974 skulle upphöra att gälla. Lagförslaget innebar i princip ett förbud mot objektsanställning från den 1 juli 1988. I SBAF:s krav fanns inte någon diskussion om arbetstoppar utan tvärtom ville SBAF att objektsanställning skulle försvinna. Byggförbundet hade inget yrkande avseende förändring av bestämmelserna i avtalet om anställningsskydd.

De egentliga avtalsförhandlingarna påbörjades den 8 januari 1988. Byggförbundet uttryckte att man återigen var beredd att försöka lösa frågan om anställningsform genom kollektivavtal. Byggförbundet upprättade en första promemoria den 22 januari 1988. Där föreslogs en regel om tio månader för visstidsanställningar. Det förekom ingen diskussion om arbetstoppar från SBAF:s sida.

SBAF avvisade Byggförbundets förslag i dess helhet. Enligt SBAF skulle ändringen av lagen om anställningsskydd enligt föreliggande förslag fullföljas och avtalet om anställningsskydd utgå ur byggnadsavtalet.

Den 27 januari 1988 överlämnade Byggförbundet en ny utarbetad promemoria till SBAF. Den 3 februari 1988 fick Byggförbundet ett förslag i anställningsformsfrågan från SBA F. Det visade sig att parterna stod långt ifrån varandra. Byggförbundet konstaterade att SBAF:s förslag inte kunde ligga till grund för några förhandlingar.

Detta resulterade i att Byggförbundet utarbetade ett nytt förslag den 10 februari 1988. Tiden för visstidsanställningar sänktes från tio månader till sju månader. En särskild fråga av stor vikt vid förhandlingarna var hur man skulle lösa frågan när arbetstagare "går över tiden". Byggförbundet föreslog att arbetstagare, som anställts för tidsbegränsad anställning och som kvarstår i sådan anställning mer än fjorton dagar efter det att anställningen rätteligen skulle ha upphört, har rätt att efter egen begäran erhålla tillsvidareanställning.

Den 25 februari 1988 träffades en överenskommelse mellan parterna. Enligt den av Byggförbundet upprättade promemorian blev parterna överens om att avtalet skulle ses som en helhet, att tillsvidareanställning är huvudanställningsform inom byggnadsindustrin och att anställning för "viss tid" och "visst arbete" endast får ske i vissa bestämda situationer på sätt som anges i avtalet. I protokollsanteckningen redovisas under vilka förutsättningar företaget får ha sådan anställning: Anställningar för viss tid och visst arbete skulle tillåtas vid anställning som beräknas pågå högst sex månader. Om upprepade sådana anställningar sammanlagt pågått mer än åtta månader under den senaste tolvmånadersperioden, övergår den avtalade anställningen i tillsvidareanställning.

Parterna kom därefter överens om att tillsätta en redigeringsgrupp vars enda mandat var att se till att överenskommelsen fördes in i ett nytt avtal om anställningsskydd. Den 14 mars 1988 undertecknades ett nytt avtal om anställningsskydd.

Enligt Byggförbundet fordras följande för att en arbetstagare skall få anställas för viss tid eller visst arbete:

- Det skall vara fråga om nyproduktion eller vissa större reparations- och ombyggnadsarbeten.

- Anställning för visst arbete får inte pågå längre tid än högst sex månader. Om arbetsgivaren önskar att behålla arbetstagaren anställd för visst arbete längre tid än sex månader måste arbetsgivaren träffa en överenskommelse med SBAF:s lokalavdelning på orten. Avdelningen har vetorätt i denna fråga.

- Företaget skall informera berörd MB-grupp (Utgör part på arbetstagarsidan då arbetsgivaren fullgör sin informations- och förhandlingsskyldighet enligt medbestämmandelagen och i frågor rörande anställningsskyddsavtalet).

Det finns följande spärregler vad gäller anställning för viss tid och visst arbete:

- Arbetar arbetstagaren en dag över sex månader, blir han eller hon tillsvidareanställd.

- Om upprepade tidsbegränsade anställningar sammanlagt pågått mer än åtta månader under de senaste tolv månaderna, övergår anställningen i tillsvidareanställning.

- Härutöver åvilar det företaget att informera MB-gruppen, eller om sådan inte finns den lokala fackliga organisationen, om företaget har för avsikt att verkställa eller har verkställt en anställning för viss tid eller visst arbete. Detta gäller därför att arbetsgivaren inte skall kunna missbruka möjligheten att anställa för viss tid och visst arbete.

Byggförbundet gör följande sammanfattning vad gäller bestämmelserna om anställning för visst arbete: Det ligger i anställningsöverenskommelsen mellan arbetsgivaren och arbetstagaren att en sådan anställning inte kan pågå länge tid än sex månader oavsett om arbetet pågår längre. Om arbetsgivaren vill att anställningen skall upphöra efter sex månader, måste han underrätta arbetstagaren om detta en månad dessförinnan. Om arbetsgivaren inte gör det, övergår anställningen till en tillsvidareanställning. Arbetsgivaren har dock en möjlighet att överenskomma med den lokala fackliga organisationen om att förlänga anställningen för visst arbete.

Vid ett möte mellan parterna den 26 september 1988 tog Å.W. för första gången sedan avtalet träffades upp frågan om arbetstoppar. Vid det mötet vitsordade O.B. från SBAF att frågan inte diskuterats i redigeringsgruppen.

5. Domskäl

5.1 Tvisten

NCC Bygg AB anställde i början av andra halvåret 1989 sexton arbetstagare på arbetsplatsen Aitik där bolaget utförde ett större entreprenadarbete åt Boliden Mineral AB. I anställningsavtalen angavs att anställningen gällde "visst arbete" men i övrigt avtalades inte någon tidsbegränsning. Anställningarna upphörde vid olika tidpunkter under tiden den 17 december 1989 - I januari 1990. Varje enskild anställning hade då varat under kortare tid än sex månader.

I en protokollsanteckning till § 4.1 i det till byggnadsavtalet hörande avtalet om anställningsskydd finns en sexmånadersregel rörande tidsbegränsade anställningar. I protokollsanteckningen anges bl.a. att överenskommelse om anställning för "viss tid" eller "visst arbete" inom nyproduktion och vissa större reparations- och ombyggnadsprojekt kan träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare vid anställning som beräknas pågå högst sex månader.

Tvisten gäller huruvida bolaget brutit mot protokollsanteckningens sexmånadersregel genom att ingå de i målet aktuella sexton anställningsavtalen avseende visst arbete.

Parterna är oense såväl om den närmare innebörden av sexmånadersregeln som om de omständigheter som gällde rörande anställningsavtalen.

5.2 Innebörden av protokollsanteckningens sexmånadersregel

5.2.1 Redovisning av parternas inställning

SBAF har anfört att anställning för visst arbete enligt protokollsanteckningens sexmånadersregel endast får tillgripas vid toppen av byggnadsobjektets arbetskraftskurva (se domsbilaga) och inte generellt vid nyanställningar. Den innebörden går visserligen inte att utläsa av avtalstexten men diskussioner om arbetskraftskurvan hade pågått mellan Byggförbundet och SBAF ända sedan parterna i början av är 1987 i Krägga-gruppen inledde det arbete som syftade till att reformera byggnadsavtalets regler om anställningsformen. Avsikten från båda parters sida har hela tiden varit den som svarar mot SBAF:s nu angivna uppfattning.

Byggförbundets och bolagets inställning är att vad SBAF har anfört om att anställning för visst arbete endast får användas vid toppen av arbetskraftskurvan är felaktigt. I Krägga-gruppen förekom visserligen diskussioner om visstidsanställning vid arbetstoppar men Byggförbundet förklarade att det inte gick att ha en sådan anställningsform. Därefter har inte förekommit några diskussioner i denna fråga mellan Byggförbundet och SBAF. Sexmånadersregeln är enligt Byggförbundet och bolaget uppbyggd på anställningstiden i enlighet med ordalydelsen i avtalstexten. I princip ger sexmånadersregeln möjlighet för byggföretaget att i vilket skede som helst av objektet anställa en arbetstagare för visst arbete, om anställningen avbryts i sådan tid att sexmånadersfristen inte överskrids.

5.2.2 Vad betyder sexmånadersregeln med hänsyn till ordalydelsen?

Avtalstextens innebörd är så till vida entydig att det inte uttryckligen anges eller ens antyds att tidsbegränsad anställning får ske endast på toppen av byggnadsobjektets arbetskraftskurva. Avgörande för tillåtligheten av tidsbegränsad anställning är enligt ordalydelsen dels arbetets art, dels en prognos om hur länge anställningen kan beräknas pågå. Det skall vara fråga om nyproduktion eller vissa större reparations- och ombyggnadsobjekt. Och en prognos skall visa att anställningen kommer att pågå högst sex månader.

Sättet att i avtalstexten ange tidsbegränsningen kan te sig något svårförståelig, med hänsyn till att protokollsanteckningen efter ordalydelsen avser inte bara avtal för visst arbete utan även för viss tid. När fråga är om visstidsanställning finns inte utrymme för någon prognos om anställningens längd. Arbetsgivarens och arbetstagarens avsikt är ju vid denna anställningsform att anställningen skall upphöra när den vid anställningsavtalets träffande fastställda tiden har gått till ända. I målet har emellertid upplysts att protokollsanteckningen inte formulerades särskilt med tanke på visstidsanställningar. Vad som åtminstone i första hand åsyftades var objektsanställningar. Man ville dock inte använda detta begrepp utan valde uttrycket anställning för "viss tid" och "visst arbete". Orsaken var att uttrycket objektsanställning hade fått en negativ klang på arbetstagarsidan.

Betraktas protokollsanteckningens lydelse från den sist angivna utgångspunkten, har man att ställa sig frågan vilken betydelse det har att avtalstexten anger att "anställningen" beräknas pågå högst sex månader. Tolkningen av denna formulering skall enligt arbetsdomstolens mening ske med fasthållande vid att avtalstextens uttryck "anställningen" åtminstone i första hand avser visstarbetsanställningar. Det karaktäristiska för detta slag av tidsbegränsade anställningar är att det är omfattningen av det arbete anställningen avser som bestämmer dess varaktighet. Det ligger med beaktande av detta närmast till hands att uppfatta den nu diskuterade formuleringen på det sättet att prognosen skall avse det arbete som anställningserbjudandet tar sikte på. En beräkning av arbetets varaktighet är ju vid visstarbetsanställning i realiteten samma sak som att beräkna anställningens varaktighet. Med denna tolkning blir avtalstexten att uppfatta på följande sätt. För att anställning för visst arbete skall få ske, krävs att man vid anställningstillfället skall kunna förutse att det arbete som anställningen avser kommer att pågå under högst sex månader. Anställningserbjudandet skall alltså avse ett arbete söm kan beräknas pågå högst sex månader. För att uppfatta avtalstexten på detta sätt talar med styrka det förhållandet att vid visstarbetsanställning prognosen rimligen inte kan gälla andra omständigheter än sådana som har med arbetet att göra.

Till det anförda skall anmärkas följande. Uppfattas avtalstexten på det nu angivna sättet, d.v.s. att sexmånadersregelns prognos skall avse det arbete som anställningserbjudandet tar sikte på, inställer sig frågan hur detta arbete skall bestämmas. Svaret på den frågan avgör hur vidsträckt tillämpningsområdet för tidsbegränsad anställning blir. Arbetsdomstolen ser emellertid inte som en uppgift i målet att gå närmare in på denna frågeställning.

Det bör framhållas i sammanhanget att regleringen i protokollsanteckningen rörande visstarbetsanställningar innebär att sådan anställning övergår till en tillsvidareanställning, om sexmånaderstiden överskrids. Detta kan exempelvis inträffa, om det arbete som anställningen avser inte är slutfört vid sexmånaderstidens utgång.

Vid en bedömning med utgångspunkt från det anförda konstaterar arbetsdomstolen att ingendera parten har fullt stöd i avtalstextens lydelse för sin uppfattning om hur sexmånadersregeln skall tolkas. Vad gäller SBAF:s tolkningsalternativ kan, såsom förut nämnts, konstateras att avtalstexten inte anger att anställning för visst arbete får ske endast på toppen av byggnadsobjektets arbetskraftskurva. Beträffande arbetsgivarsidans sätt att tolka avtalet skall framhållas att det inte finns stöd i ordalagen för att uppfatta avtalstexten på det sättet att varje anställning för visst arbete skulle vara tillåten bara anställningen avbryts före sexmånaderstidens utgång. I arbetsgivarsidans tolkningsalternativ beaktas inte för det första att det i avtalstexten uttryckligen anges att en beräkning måste kunna göras som visar att anställningen kommer att pågå högst sex månader och för det andra att en anställning för visst arbete varar till dess arbetet är slutfört eller enighet uppnås om att anställningen avslutas.

Frågan är emellertid om det finns grund för att tolka avtalstexten på ett sätt som avviker från vad ordalydelsen enligt det nu anförda kan anses innebära. Avgörande för ställningstagandet till denna fråga är främst vad parterna hade för avsikt när de träffade avtalet.

5.2.3 Vilken var partsavsikten när sexmånadersregeln tillfördes anställningsavtalet?

I denna fråga har förekommit en omfattande muntlig och skriftlig utredning i målet. Arbetsdomstolen finner anledning att först granska denna utredning i syfte att utröna i vad mån det finns stöd för att - såsom SBAF anfört - avtalsparterna blev ense om att tidsbegränsade anställningar skulle få tillgripas endast vid toppen av byggnadsobjektets arbetskraftskurva.

Av utredningen framgår till en början att ett resonemang kring byggnadsobjektets arbetskraftskurva fördes i början av år 1987 under arbetet i Krägga-gruppen. Arbetet i denna grupp slutade emellertid i oenighet och utan att, såvitt framkommit, parterna kom varandra närmare.

Enligt SBAF fortsatte diskussionen om rätt till tidsbegränsade anställningar vid toppen av arbetskraftskurvan under våren 1987 i den likaledes partsgemensamma april-juni-gruppen. O.B. som då var avtalssekreterare i SBAF, har uppgett att bakgrunden till att parterna ville tillåta anställning för viss tid och visst arbete även vid övergång till tillsvidareanställning som huvudanställningsform var att det ibland inte var meningsfullt att tillsvidareanställa. En ventil skulle finnas men den skulle endast gälla toppen av arbetskraftskurvan. Detta resonemang framgår också enligt O.B. av Å.W:s uppställning i juni 1987 av parternas inställning. I uppställningen anges att SBAF:s inställning är att visstidsanställning är tillåten "endast när arbetsplatserbjudandet omfattar högst sex månader". Ordet arbetsplatserbjudande faller enligt O.B. tillbaka på diskussionen om arbetskraftskurvan. SBAF:s förslag till avtalstext den 2 februari 1988 innehöll uttrycket "om arbete beräknas pågå högst fyra månader". Enligt O.B. är innebörden densamma som i Å.W:s uppställning frånsett att tiden ändrats. O.B. känner inte alls igen den ståndpunkt som Byggförbundet nu för fram om att anställning på viss tid och visst arbete kan ske när som helst under byggobjektet. Byggförbundets tolkning av avtalstexten innebär att det nya anställningsskyddsavtalet som trädde i kraft den 1 juli 1988 skulle ha inneburit en försämring för arbetstagarna. Tidigare kunde en arbetare åtminstone vara visstidsanställd under hela objektet. Enligt O.B. har SBAF:s tolkning visserligen inte stöd i avtalstexten men enligt honom har detta varit parternas gemensamma avsikt och det som diskussionerna rört hela tiden. Detta kan inte ha missförståtts av Byggförbundet.

Å.W. har bekräftat SBAF:s uppfattning att det är på toppen av arbetet som arbetsgivaren kan anställa för viss tid och visst arbete, d.v.s. mellan punkterna a och b på arbetskraftskurvan. Man skall enligt Å.W. se arbetskraftskurvan för varje yrkeskategori för sig, t.ex. murare, träarbetare och betongarbetare. Det finns ingen generell rätt för arbetsgivaren att visstidsanställa. Protokollsanteckningen beskriver en kompletteringssituation då nyanställningar behöver göras. Å.W. har vidare uppgett att när förhandlingsarbetet började vid årsskiftet 1987/88 diskuterades arbetskraftskurvan och han ritade t.o.m. upp kurvan under förhandlingarna. I likhet med O.B. menar Å.W. att det inte framgår av avtalstexten att anställning för viss tid och visst arbete endast får ske på toppen av arbetskurvan men det var parternas avsikt och därför behövde det ej stå i avtalstexten. Enligt Å.W. har Byggförbundet och SBAF kommit överens om detta vid sidan om avtalet och det har legat till grund för utformningen av avtalstexten. Annars hade det inte blivit något avtal från SBAF:s sida.

G.H., som är jurist och förhandlare hos Byggförbundet, har uppgett att några diskussioner om arbetskraftskurvan inte har förekommit i förhandlingarna mellan Byggförbundet och SBAF. Det har enligt G.H. endast varit längden på anställningen som diskussionerna har rört och de därtill hörande spärreglerna som kom in tidigt i diskussionerna. På ett stort bygge måste arbetsgivaren ha rätt att anställa för viss tid och visst arbete under hela byggobjektet annars fungerar det inte. G.H. har också uppgett att när de egentliga förhandlingarna började vid årsskiftet 1987/88 hade förhandlingarna ingen koppling till de diskussioner som förts i de tidigare arbetsgrupperna utan man började om från början.

E.H. som vid aktuell tid var ordförande i Byggförbundet, har berättat att SBAF:s dåvarande förbundsordförande B.W. och han träffades i trängda förhandlingslägen och försökte komma överens. Inga som helst diskussioner om arbetstoppar fördes mellan honom och B.W. och de diskussioner som fanns i Krägga-gruppen om arbetskraftskurvan förekom inte alls i de egentliga förhandlingarna. Byggförbundet och SBAF var helt eniga om det slutgiltiga förslaget den 25 februari 1988. E.H. har vidare uppgett att det inte finns några skriftliga eller muntliga överenskommelser vid sidan av avtalet. Enligt honom syftar avtalstextens uttryck "anställning som beräknas pågå högst sex månader" på anställningens längd och inte på hur länge arbetet på byggobjektet beräknas pågå.

H.S. som då var förhandlingschef i Byggförbundet, har likaså bekräftat att det efter det att arbetet i Krägga-gruppen avslutats inte förekom några diskussioner eller förhandlingar mellan avtalsparterna om arbetskraftskurvan.

Vad gäller den skriftliga utredning som föreligger i målet finns anledning att först uppmärksamma en av Å.W. den 25 juni 1987 upprättad intern promemoria rörande avtalsparternas ståndpunkter bl.a. i fråga om anställningsformen (aktbilaga 50). Parterna i målet har förklarat sig ense om att avtalsparternas inställning i det läge som då förelåg återges i promemorian på ett rättvisande sätt. I promemorian anges Byggförbundets inställning på följande sätt: "Tidsgräns var som helst på objektet. Över eller under toppen. Maxtid fastställes". SBAF:s inställning formuleras enligt följande: "Endast när arbetsplatserbjudandet omfattar högst 6 månader".

Enligt arbetsdomstolens mening kan flera slutsatser av intresse för tolkningsfrågan hämtas från promemorian. De ur promemorian återgivna citaten visar att frågan om en begränsning av tidsbegränsade anställningar till toppen av byggnadsobjektets arbetskraftskurva var något som dessförinnan hade allvarligt diskuterats mellan parterna. Det framgår emellertid också av promemorian att arbetsgivarsidan inte vid den tiden hade accepterat en sådan lösning. Det är vidare värt att uppmärksamma att Å.W. inte formulerade SBAF:s ståndpunkt i sådana ordalag som tydligt anknyter till tankegången att tidsbegränsade anställningar får förekomma endast vid toppen av arbetskraftskurvan.

Det skriftliga material i övrigt som har åberopats i målet utgörs av ett flertal mellan avtalsparterna utväxlade handlingar under det förhandlingsskede i januari och februari 1988 som ledde fram till att parterna enades om den avtalstext som tillfördes byggnadsavtalets anställningsskyddsavtal. Detta material ger inget som helst stöd för att avtalsparterna skulle ha blivit ense om att protokollsanteckningens sexmånadersregel skulle ha den innebörd som SBAF har gjort gällande i målet. Anmärkningsvärt är att formuleringen "anställning som beräknas pågå högst…" förekommer redan från början i de handlingar som har utarbetats på arbetsgivarsidan. En av SBAF till arbetsgivarsidan överlämnad promemoria den 2 februari 1988 innehåller formuleringen: "Avtal om anställning för viss tid och visst arbete får dock träffas i följande fall på objekt inom nyproduktionen. - Om arbete beräknas pågå högst 4 månader…". De upplysningar som avtalsparternas företrädare har lämnat vid huvudförhandlingen i målet ger ett starkt stöd för att diskussionerna rörande frågan om tillämpningsområdet för tidsbegränsad anställning främst gällde tidsgränsens längd medan utformningen i övrigt av avtalstexten inte föranledde någon särskild uppmärksamhet. Det förhållandet att Byggförbundet i sina avtalsförslag använde uttrycket "anställningen" och SBAF i motsvarande sammanhang uttrycket "arbetet" synes inte ha särskilt uppmärksammats mellan parterna. Framväxten av avtalstexten ger närmast intrycket av att uttrycksätten kan ha uppfattats som likvärdiga.

Arbetsdomstolen drar följande slutsatser rörande partsavsikten när sexmånadsregeln tillfördes anställningsavtalet.

Den muntliga och skriftliga utredning som föreligger i målet ger inte stöd för att det vid avtalsslutandet förelåg någon gemensam partsavsikt av innebörd att visstarbetsanställning enligt protokollsanteckningens sexmånadersregel får ske endast på toppen av byggnadsobjektets arbetskraftskurva. Det av SBAF anförda tolkningsalternativet måste därför avvisas.

Vidare kan konstateras att utredningen inte har givit belägg för att sexmånadersregeln är att uppfatta så att den har den vidsträckta innebörd som arbetsgivarparterna har gjort gällande i målet.

Arbetsdomstolen finner vid en bedömning med utgångspunkt från den muntliga och skriftliga utredning som har förebringats i målet att protokollsanteckningens sexmånadersregel är att uppfatta i enlighet med sin ordalydelse. Som domstolen har utförligt utvecklat i det föregående innebär sexmånadersregeln efter ordalydelsen att anställning för visst arbete får ske, om man vid anställningstillfället kan förutse att det arbete som anställningserbjudandet avser kommer att pågå under högst sex månader. Visstarbetsanställning synes i princip kunna ske när som helst under byggtiden under förutsättning att den prognosen kan göras att det arbete som arbetserbjudandet avser pågår högst sex månader.

5.3 Har anställningsavtalen för de sexton arbetstagarna varit avtalsstridiga?

SBAF har i första hand gjort gällande att anställningsavtalen för de sexton arbetstagarna avseende visst arbete har varit avtalsstridiga, därför att anställning för visst arbete enligt SBAF:s mening endast får tillgripas vid toppen av byggnadsobjektets arbetskraftskurva. De sexton arbetstagarna anställdes i byggnadsobjektets inledningsskede.

Som har utvecklats i det föregående har emellertid såvitt arbetsdomstolen har kunnat finna protokollsanteckningens sexmånadersregel inte denna innebörd. SBAF:s skadeståndstalan för de sexton arbetstagarnas räkning kan därför inte bifallas på förstahandsgrunden.

1 andra hand har SBAF gjort gällande att bolagets byggnadsobjekt i Aitik hade en byggnadstid som översteg sex månader och att bolaget därför inte hade rätt att anställa de sexton arbetstagarna för viss tid.

Andrahandsgrunden vilar på det synsättet att det är byggnadsobjektets varaktighet som avgör om anställning för visst arbete får tillgripas enligt protokollsanteckningens sexmånadersregel.

Enligt arbetsdomstolens uppfattning är det emellertid den beräknade varaktigheten av det arbete som visstarbetsanställningen avser som avgör om anställningen är avtalsenlig enligt sexmånadersregeln. Inte heller andrahandsgrunden leder därför till att talan kan bifallas.

5.4 Slutsats och rättegångskostnader

Arbetsdomstolen finner att SBAF:s talan inte kan bifallas på någon av de åberopade grunderna.

Med denna utgång i målet skall Byggförbundet och bolaget tillerkännas ersättning för rättegångskostnader. Byggförbundet och bolaget har yrkat ersättning för rättegångskostnader med 223 364 kr, varav 185 000 kr i ombudsarvode och 38 364 kr i utlägg. SBAF har vitsordat 200 448 kr som skäligt belopp. Detta senare belopp motsvarar vad SBAF har yrkat i ersättning för rättegångskostnader. Enligt arbetsdomstolens mening får emellertid det yrkade beloppet anses skäligt. Byggförbundet och bolaget skall därför tillerkännas ersättning med yrkat belopp.

6. Domslut

Arbetsdomstolen avslår Svenska Byggnadsarbetareförbundets talan. Svenska Byggnadsarbetareförbundet skall ersätta Byggförbundet och NCC Bygg AB för rättegångskostnader med tvåhundratjugotretusentrehundrasextiofyra (223 364) kr, varav 185 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1993-12-15, målnummer A-162-1991

Ledamöter: Hans Stark, Marianne Eliason, Margit Strandberg, Christian Tydén, Bengt Huldt, Göran Karlsson och Birgitta Kihlberg. Enhälligt.

Sekreterare: Gunilla Svahn Lindström

Domsbilaga

ARBETSKRAFTSKURVAN

Teckenförklaringar:

Linje x = ingen sysselsättning alls

Linje y = normal sysselsättningsnivå på ett bygge och ett byggnadsföretag,

a-b ovanför linje y = illustrerar ett bygge resp ett byggnadsföretags behov av extraordinära personalresurser

A. ENSKILT OBJEKT

(bild – utesluten här)

B. BYGGNADSFÖRETAGS HELA VERKSAMHET

(bild – utesluten hälr)

Kommentarer:

Ett bygge kommer i ett visst skede normalt till en punkt då bygget kräver extraordinära personalresurser. Denna extraordinära period har begränsad varaktighet. Redan vid punkten a kan överblickas att det extraordinära behovet upphör vid punkten b (Exempel A ovan).

För ett byggnadsföretags totala verksamhet motsvarar varje puckel extraordinära faser. Arbetsgivaren ansåg sig inte kunna uthålligt sysselsätta fler arbetstagare än som motsvaras av linje y, Därav behovet av tidsbegränsade anställningar vid större objekt.