AD 1993 nr 35

Elektriska Arbetsgivareföreningen

mot

Svenska Elektrikerförbundet.

Det nu gällande installationsavtalet, med giltighetstid fr.o.m. den 1 januari 1991 t.o.m. den 31 mars 1993, slöts den 14 mars 1991. Installationsavtalet tillfördes då - som en nyhet för avtalsområdet - ett Avtal om permittering och permitteringslön (permitteringsavtalet) som utgör Bilaga 7 till installationsavtalet. Samtidigt ändrades installationsavtalets bestämmelser om lön för s.k. väntetid (väntetidsersättning) så, att väntetidsersättning numera enligt huvudregeln i avtalets 7 kap. 7 § kan betalas för högst 16 timmar per arbetstagare under en och samma avlöningsperiod (fyra kalenderveckor).

Det förekommer att en arbetstagare, för vilken den nyss nämnda 16-timmarsgränsen för väntetidsersättning passerats under en avlöningsperiod, därefter drabbas av ytterligare tid av sysslolöshet under samma avlöningsperiod. Tvisten i målet gäller i princip huruvida arbetstagaren därvid, ifall då sådan ytterligare tid av sysslolöshet avser endast del av en arbetsdag, är enligt installationsavtalet och permitteringsavtalet berättigad till den lön som enligt permitteringsavtalet gäller för permittering.

Tidigare nämnda och övriga bestämmelser av intresse i installationsavtalet och permitteringsavtalet har följande lydelse.

7 Kap LÖNER M M

Beträffande lön under permittering se bilaga 7.

1 § Allmänt och undantag från lönebestämmelserna

1. Arbetstagaren erhåller lön under tid han är anställd hos arbetsgivaren, står till dennes förfogande och redovisar tid å tidsedlar.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

2 § Tidlön - grundlön, ortstillägg, individuella tillägg och helglön

1. Arbetstagare, som fullgjort lärlingsutbildningen, erhåller en individuellt fastställd 4-veckorslön. 4-veckorslönen består av lönedelarna grundlön, ortstillägg, individuella tillägg samt helglön.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

3 § Ackordslön, fördelning av ackordsöverskott m. m

1. Arbetstagarens ackordslön består av hans individuella 4-veckorslön och hans ackordsandel. --

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

5. Timtid i samband med ackord ersätts per timme med 1/160 av grundlönen. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

7 § Lön för väntetid

Vid väntetid på arbetsgivarens begäran betalas för varje väntetidstimme 1/160 av 4-veckorslönen. Väntetidsersättningen kan betalas för högst 16 timmar per arbetstagare under en och samma avlöningsperiod.

Kan arbetstagare ej beredas arbete pga. omständighet som anges i bilaga 7, 3 §, protokollsanteckning, utges väntetidsersättning. Sådan väntetid skall ej medräknas i den begränsning av avtalets tillåtna väntetidstimmar som finns i denna paragraf.

Anmärkning

Har för arbetstagare tidigare tillämpats förmånligare praxis skall för denne utgiven väntetidsersättning ej förändras.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Bilaga 7

AVTAL OM PERMITTERING OCH PERMITTERINGSLÖN

Avgift för kompletterande permitteringslöneersättning

Arbetsgivaren skall erlägga avgift till Stiftelsen för kompletterande permitteringslöneersättning enligt mellan SAF och LO träffad överenskommelse.

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

1 § Permittering pga. tillfällig arbetsbrist

Då arbetsgivare, utan att anställningen upphör, på grund av arbetsbrist, driftstörning eller annan sådan omständighet inte tillhandahåller arbetstagaren något arbete samt befriar arbetstagaren från närvaroskyldighet utges ersättning enligt detta avtal.

2 § Permittering pga. oförutsedda driftavbrott

Vid oförutsedda driftavbrott eller därmed jämförligt förhållande äger arbetsgivaren avbryta arbetet varvid ersättning utges enligt detta avtal.

Anmärkning

1. Permittering enligt ovanstående bestämmelser får förekomma under maximalt 30 dagar per kalenderår.

2. Om arbetsgivare i en permitteringssituation enligt 1 § eller vid oförutsedda driftavbrott enligt 2 § erbjuder arbetstagare annat arbete är arbetstagaren skyldig att anta erbjudandet.

3 § Lönebestämmelser

Vid permittering utbetalar arbetsgivaren under maximalt 30 dagar per år permitteringslön enligt följande:

Permitteringslön

Permitteringslön

1:a året i 2:a året i 3:e året i 4:e året i yrket

yrket yrket yrket och därefter

"6-årsmontör"

59:50 68:- 76:50 85:-

Permitteringslönen beräknas med hänsyn till arbetstagarens ordinarie arbetstid.

Protokollsanteckning

Permitteringslön utges inte vid permittering som föranleds av

- arbetstagarens eget förvållande

- olovlig konflikt inom LO:s område

- semesterstängning i samband med huvudsemestern, dock högst under de första 10 permitteringsdagarna

- offentlig myndighets beslut som arbetsgivaren inte bort räkna med.

FÖRHANDLING OCH ÅTERGÅNG I ARBETE

4 § Förhandlingsskyldighet

1. Före permittering som ej är av enstaka och kortvarig natur, skall förhandling enligt 11 § MBL äga rum.

Förhandlingsskyldighet föreligger ej vid permittering på grund av oförutsett driftavbrott eller därmed jämförligt förhållande.

Föreligger förhandlingsskyldighet åligger det arbetsgivaren att utan dröjsmål påkalla förhandling med den lokala fackliga avdelningen eller det fackliga ombud som avdelningen därtill utsett. Förhandlingen skall påbörjas snarast därefter.

2. Vid beslut om permittering hel dag eller mer på grund av oförutsett driftavbrott eller därmed jämförligt förhållande skall arbetsgivaren meddela arbetstagaren orsaken till permitteringen och om möjligt den beräknade längden av permitteringen samt hur återgång i arbetet skall ske. Arbetsgivaren skall lämna motsvarande information till den lokala fackliga avdelningen eller till det fackliga ombud, som avdelningen därtill utsett.

När det hinder som föranledde permitteringen har upphört, är arbetstagaren skyldig att inom skälig tid återgå i arbete.

3. Permittering kan vidtas oavsett regler om turordning.

5 § Samordning av bestämmelserna om permitteringslön och väntetidsersättning

I fråga om samordning av bestämmelserna om permitteringslön och installationsavtalets regler om väntetidsersättning skall följande gälla.

Har MBL-förhandling om permittering genomförts betalas permitteringslön för därpå följande dag (dagar).

Underlåter arbetsgivaren att kalla till MBL-förhandling eller har han genom eget förvållande omöjliggjort att förhandling kunnat genomföras före utgången av väntetidsperioden om 16 timmar, betalas ersättning för överskjutande tid enligt tabell § 3 intill dess att permitteringslön kan utgå.

Anmärkning

Vad som i ovanstående stycke sägs om ersättning får inte medföra, att arbetstagare för vilken tidigare tillämpats förmånligare praxis, erhåller lägre ersättning än tidigare utgivits för väntetid.

Har MBL-förhandlingen inte kunnat genomföras före utgången av 16-timmarsperioden och beror detta på arbetstagarsidans förvållande, utgår ersättning för överskjutande tid med 1/160 av 4-veckorslönen för varje timmes väntetid, intill dess att permitteringslön kan utgå.

Elmontörerna B.G. och T.L. är medlemmar i SEF och anställda hos bolaget.

B.G. hade under den avlöningsperiod som omfattade veckorna 20-23 (den 13 maj - 7 juni) 1991 följande perioder av sysslolöshet på grund av tillfällig arbetsbrist, nämligen

den 17 maj 6 timmar

den 21 maj 8 timmar (hela arbetsdagen)

den 22 maj 2 timmar

den 23 maj 3 timmar

den 27 maj 8 timmar (hela arbetsdagen)

den 28 maj 4 timmar

den 29 maj 4 timmar

den 30 maj 8 timmar (hela arbetsdagen)

den 31 maj 5,5 timmar

den 3 juni 8 timmar (hela arbetsdagen)

den 4 juni 8 timmar (hela arbetsdagen)

den 5 juni 4 timmar,

vilket innebar att det i installationsavtalets 7 kap 7 § föreskrivna maximum om 16 timmar för väntetidsersättning under avlöningsperioden uppnåddes den 22 maj 1991.

T.L. hade under den avlöningsperiod som omfattade veckorna 32-35 (den 5-30 augusti) 1991 följande perioder av sysslolöshet på grund av tillfällig arbetsbrist, nämligen

den 21 augusti 8 timmar (hela arbetsdagen)

den 22 augusti 8 timmar (hela arbetsdagen)

den 23 augusti 4 timmar

den 26 augusti 4 timmar

den 27 augusti 8 timmar (hela arbetsdagen),

vilket innebar att nyssnämnda maximum om 16 timmar uppnåddes den 22 augusti 1991.

SEF har gjort gällande att B.G. och T.L. för de perioder av arbetsbrist som under ifrågavarande avlöningsperioder inträffat för dem efter det att 16-timmarsgränsen passerats är avtalsenligt berättigade till den permitteringslön som anges i permitteringsavtalet. Denna skulle för båda uppgå till 85 kr/tim (6-årsmontör). EA har vitsordat att de båda arbetstagarna skall ha den sålunda fordrade lönen för de perioder av arbetsbrist som inträffat efter det att 16-timmarsgränsen passerats och som kommit att omfatta hela arbetsdagen. EA har däremot bestritt att de avtalsenligt är berättigade till permitteringslön för sådana perioder som endast omfattat del av en arbetsdag.

EA har yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa att B.G. och T.L. inte har rätt att uppbära ersättning för omtvistade tidsperioder med den av SEF yrkade permitteringslönen (85 kr/tim).

SEF har bestritt bifall till yrkandet.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

EA

Installationsavtalet bygger på ett lönesystem som parterna kallar 4-veckorslön. Avlöningsperioden omfattar fyra kalenderveckor. I den sista av dessa utbetalas lönen för avlöningsperioden. Den i installationsavtalet föreskrivna tidlönen för utfört arbete består av tre element, nämligen grundlön, ortstillägg och individuella tillägg. Avtalet har av EA och SEF alltid betraktats som ett s.k. normallöneavtal. Verkligheten är dock sedan länge en annan. Det är sålunda mycket vanligt att arbetsgivarna betalar högre löner än som har stöd i installationsavtalet. En del arbetsgivare håller sig dock till en strikt tillämpning av avtalets löner.

Bolaget har under den tid som är aktuell i tvisten tillämpat ett antal olika tidlöner som är högre än den som följt av installationsavtalet. För arbeten som beräknats kräva mindre än åtta timmar har bolaget tillämpat en tidlön på nivån 80 kr/tim, för arbeten mellan åtta och 40 timmar en tidlön på nivån 82:50 kr/tim och för arbeten som krävt mer än 40 timmar en tidlön på nivån 85 kr/tim. Under samma tid uppgick tidlönen enligt installationsavtalet för en fullbetald montör till ungefär 61:50 kr/tim.

Före tillkomsten av det nu gällande 1991 års avtal tillät installationsavtalet inte permittering av arbetstagare. Installationsavtalet har emellertid sedan länge innehållit särskilda bestämmelser om lön för väntetid på arbetsgivarens begäran. Denna s.k. väntetidsersättning utgår alltså när arbetsgivaren inte kan erbjuda arbete. Enligt tidigare gällande avtal var väntetidsersättningen uppdelad på två nivåer. Enligt grundregeln utgick väntetidsersättning för varje väntetidstimme med 1/160 av 4-veckorslönen. Detta innebar att ersättningen låg i nivå med vad arbetstagaren enligt avtalet skulle tjäna när han arbetade. Om en sammanhängande period av väntetid översteg fem dagar, utgjorde fr.o.m. den sjätte dagen väntetidsersättningen per timme dock endast 1/160 av den i 4-veckorslönen ingående grundlönen. Ersättningen för den tiden blev därmed mycket låg.

I slutet av 1980-talet arbetade en av EA och SEF tillsatt arbetsgrupp med att söka få fram förslag till ett nytt avtal om tidlönerna i installationsavtalet. Gruppens arbete därmed ledde dock inte till resultat. Skälet var att SEF med eftertryck krävde att lönen för vad man på arbetsgivarsidan kallar icke debiterbar tid, d.v.s. helglön och all väntetidsersättning, skulle vara minst lika hög som lönen för produktivt tidlönearbete. Detta kunde EA inte godta.

Diskussionen om väntetidsersättningarna m.m. kom emellertid åter upp när parterna mot slutet av hösten 1990 tog upp förhandlingarna om den s.k. prisutvecklingsgarantin (PUG) för år 1990. SEF menade då att hindret för ett nytt tidlöneavtal kunde undanröjas med hjälp av det utrymme som hade skapats av PUG. Förbundet hävdade att parterna borde använda större delen av detta utrymme för att höja bl.a. väntetidsersättningen. Frågan var känslig, eftersom SAF:s och EA:s policy var att disponibla medel skulle läggas på lönen för produktivt arbete.

Så småningom preciserade SEF sitt krav till 85 kr/tim för all väntetid.

Detta motsvarade då den inom avtalsområdet faktiskt utgående medeltimförtjänsten vid tidlönearbete. EA förklarade att kravet både principiellt och kostnadsmässigt var oacceptabelt för arbetsgivarsidan. Det principiella skälet var att man skulle hamna på en ersättningsnivå för icke debiterbar tid som i många fall låg över den lönenivå som gällde för produktivt arbete. Kostnadsskälet var att företagen för icke debiterbar tid skulle drabbas av ökade direkta lönekostnader om genomsnittligt 25-30 kr/tim, jämte lönebikostnader. En sådan kostnadsökning kunde inte bäras av företagen.

Parterna kunde därmed inte lösa frågan om hur PUG-utrymmet skulle disponeras och i början av januari 1991 kom det till öppen konflikt med stridsåtgärder. Omkring den 20 januari tillsattes dock N.H. som förlikningsman. I de fortsatta förhandlingarna under dennes ledning gick tiden i allt väsentligt åt till diskussioner om lönenivån för icke debiterbar tid. Det kom dock inte till någon öppning i förhandlingarna förrän N.H. tog initiativet att söka få parterna att införa möjligheten till permittering även på installationsavtalets område.

Det argument sort N.H. då främst tryckte på i förhållande till EA var, att företagen kunde ansluta sig till det permitteringslöneersättningssystem (PLE-systemet) som inrättats enligt bl.a. överenskommelse mellan SAF och LO. Företagen skulle då erhålla den permitteringslöneersättning (PLE) och kompletterande permitteringslöneersättning (PLEK) som utgår i detta system. En möjlighet till permittering och permitteringslön skulle därmed innebära en lösning som - till skillnad från varje höjning av väntetidsersättningen - var kostnadsmässigt neutral för företagen.

Vid beräkningar som gjordes visade det sig att företagens kostnad för 30 dagars permittering under PLE-systemet, även med hänsyn till de sju karensdagar under vilka permitteringslöneersättning inte utgår enligt detta system, faktiskt skulle bli något lägre än väntetidsersättningen. EA beslöt därför att acceptera att permittering skulle förekomma inom avtalsområdet, under villkor att användandet av permittering skulle vara begränsat till maximalt 30 dagar per kalenderår. Denna begränsning framgår numera av Anmärkning 1 under permitteringsavtalets 2 § och av 3 §.

Som en följd av att permitteringsinstitutet sålunda infördes enades parterna i förhandlingarna också om att ändra bestämmelserna om väntetidsersättning i installationsavtalets 7 kap. 7 §. Ändringen innebär att det numera endast finns en väntetidsersättningsnivå, nämligen för varje väntetidstimme 1/160 av 4-veckorslönen. Vidare har införts den begränsningen, att väntetidsersättningen kan betalas för högst ett antal timmar per arbetstagare under en och samma avlöningsperiod. Denna begränsning infördes på SEF:s begäran. Den var föremål för diskussioner och budväxling under förhandlingarna men bestämdes slutligen till 16 timmar enligt N.H:s slutliga förslag till uppgörelse, vilket lades fram den 13 februari 1991 och samma dag antogs av parterna.

SEF har nu gjort gällande att arbetsgivaren, sedan väntetidsersättning under en avlöningsperiod utgått till en arbetstagare under 16 timmar, enligt permitteringslöneavtalet är skyldig att utge permitteringslön till arbetstagaren för all eventuellt tillkommande tid av brist på arbetsuppgifter under avlöningsperioden. Detta gäller enligt SEF oavsett längden av en sådan period av arbetsbrist, d.v.s. även om denna endast avser en eller flera delar av en eller flera arbetsdagar. Om arbetstagaren sålunda efter passerandet av 16 timmarsgränsen inte kan ges arbete under någon eller några timmar av en arbetsdag, är han enligt SEF berättigad till permitteringslön.

SEF är emellertid medvetet om att permitteringslön enligt permitteringslöneavtalet i den situation som tvisten gäller - nämligen sådan tillfällig arbetsbrist som avses i 1 § permitteringslöneavtalet - förutsätter att arbetstagaren verkligen i vedertagen mening permitteras, d.v.s. befrias från närvaroskyldighet. SEF hävdar följaktligen att arbetsgivaren även vid en sådan tillfällig arbetsbrist som varar eller kan antas vara endast under en del av en arbetsdag är enligt permitteringslöneavtalet skyldig att i nyss angiven mening permittera arbetstagaren.

Den av SEF sålunda intagna ståndpunkten är inte rimlig. Från praktisk synpunkt är det inte möjligt för företagen inom avtalsområdet att permittera en arbetstagare så snart det under en arbetsdag uppkommer en brist på arbetsuppgifter för arbetstagaren. I branschen finns många arbetstagare som ofta utför kortvariga arbeten, mellan vilka det kan uppstå mer tillfälliga luckor. Den mest iögonenfallande kategorin är härvid service- och reparationsmontörer. Många elinstallationsföretag har serviceverksamhet med kontrakterade kunder som kräver att man kan rycka in med mycket kort varsel vid driftstopp o.d. Det skulle vara förödande för bl.a. sådana företags verksamhet, om man vid varje tillfälligt inträffad brist på arbetsuppgifter för en arbetstagare sedan denne passerat 16-timmarsgränsen skulle vara skyldig att besluta om permittering av arbetstagaren. Man vet nämligen aldrig, när en kund plötsligt kan kontakta företaget och begära brådskande hjälp.

Permitteringsavtalet skall heller inte tolkas i enlighet med SEF:s ståndpunkt. Avtalet bygger tvärtom på att permittering endast avser hela arbetsdagar. Inte någonstans i avtalet antyds att permittering på grund av tillfällig arbetsbrist skulle kunna avse endast en del av en arbetsdag. I olika bestämmelser talas tvärtom om permittering just såsom om den endast avser hela dagar. EA vill här särskilt hänvisa till Anmärkning 1 under 2 §, till 3 § första stycket, till 4 § punkt 2 och till 5 § andra stycket. Det är inte minst svårt att förstå hur SEF menar att 30-dagarsreglerna i Anmärkning 1 under 2 § och i 3 § första stycket skall tillämpas, om permittering skall ske även under del av arbetsdag.

Permitteringslöneersättning enligt PLE-systemet utgår endast för hela permitteringsdagar, d.v.s. vid permittering som omfattar hela arbetsdagen. Som framgår av det tidigare anförda var det en grundläggande förutsättning för att EA skulle acceptera permitteringsavtalet, att arbetsgivarna kunde ansluta sig till PLE- systemet och att de för permitteringstid erhöll permitteringslöneersättning enligt detta system. Detta stod under förhandlingarna om permitteringsavtalet fullständigt klart för SEF, som naturligtvis också kände till att permitteringslöneersättning enligt PLE-systemet utgår endast för hela permitteringsdagar.

För N.H. framhölls från EA:s sida uttryckligen dels att permittering av tidigare berörda praktiska och driftsmässiga skäl inte kunde komma i fråga för del av en arbetsdag, dels att EA:s antagande av ett permitteringsavtal byggde på att arbetsgivarna vid permittering erhöll permitteringslöneersättning enligt PLE-systemet. EA utgår från att N.H. under förhandlingarna - vilka huvudsakligen fördes via honom - framförde detta till SEF.

Om EA för sin del under förhandlingarna hade fått en upplysning om att SEF ansåg att arbetsgivarna efter utgången av 16-timmarstiden var skyldiga att permittera även vid tillfällig arbetsbrist under någon del av en arbetsdag, hade arbetsgivarsidan inte kunnat anta permitteringsavtalet.

EA anser sig dessutom ha fått SEF:s accept på att permitteringsavtalet inte skulle gälla vid sådan tillfällig arbetsbrist under del av en arbetsdag, som alltså kan sägas ligga i förutsättningarna för många företags verksamhet. På kvällen den 24 januari 1991, innan förslaget om ett permitteringsavtal ännu hade lagts fram, höll EA:s verkställande direktör B.T. och SEF:s förbundsordförande H.S. på med en gemensam analys av vad SEF:s krav om höjd väntetidsersättning skulle kunna kosta företagen. Under de diskussioner som därvid ägde rum framhöll H.S. att de arbetstagare som huvudsakligen arbetade med service och reparation över huvud taget inte berördes av problemet; enligt fast praxis var de för sådana "skarvtider" som kan uppstå mellan kortvarigare arbeten redan garanterade samma förtjänst som för produktiv arbetstid. B.T. uppfattade detta som ett klargörande av att parterna var ense om att man i de fortsatta förhandlingarna, vilka slutligen ledde till permitteringsavtalet, inte talade om sådana perioder av tillfällig arbetsbrist som kan förekomma under en arbetsdag.

Uppgörelsen mellan EA och SEF träffades alltså den 13 februari 1991. Redan dagen därpå, den 14 februari, sände EA ut ett cirkulär till sina medlemmar rörande innebörden av uppgörelsen (EA Cirkulär IS nr 12/1991). I detta cirkulär förklarades bl.a. att permittering kunde ske "endast i form av hela dagar" och att regelsystemet var så uppbyggt att det medgav "30 dagar permittering under ett år". I ett mer utförligt cirkulär som EA sände ut den 15 mars 1991 (EA Cirkulär IS nr 17/1991) behandlades permitteringsavtalet mer i detalj. I detta cirkulär angavs bl.a. följande:

"Permitteringens längd

Permittering kan avse en eller flera hela dagar (ej enstaka timmar eller halva dagar). Den kan vara fortlöpande eller återkommande i perioder. Bidrag från IUP ges dock ej för mer än sammanlagt 23 dagar per arbetstagare, företag (juridisk person) och kalenderår."

Uttalandena i cirkulären visar att EA omedelbart efter uppgörelsen redovisat permitteringsavtalets innebörd så, att permittering endast kunde avse hela arbetsdagar. Detta visar i sin tur att det också var vad parterna hade enats om.

EA är dock av den uppfattningen att permitteringsavtalet får anses ha medfört en skyldighet för arbetsgivarna att permittera, om en efter 16-timmarstidens utgång uppkommen period av tillfällig arbetsbrist för arbetstagaren måste antas komma att omfatta minst en hel arbetsdag. Meningen med 16-timmarsgränsen per avlöningsperiod, vilken infördes på SEF:s begäran, var nämligen att sätta press på arbetsgivarna att verkligen använda det genom permitteringsavtalet införda permitteringsinstitutet. Vid början av en arbetsdag kan emellertid ofta inte bedömas, om en för stunden föreliggande brist på arbetsuppgifter kan komma att vara endast en kort stund eller under hela arbetsdagen. Arbetsgivaren måste därför kunna låta arbetstagaren stanna på arbetsplatsen. Om det sedan visar sig att arbetsbristen varar under hela arbetsdagen, skulle arbetstagarsidan kunna påstå att arbetsgivaren bort inse detta redan från början. I syfte att undvika tvister därom har EA gått ut med en rekommendation till sina medlemmar, enligt vilken de i fall där en period av arbetsbrist faktiskt kommit att vara under en hel arbetsdag alltid skall utge permitteringslön för sådan dag.

Vilken lön skall då betalas till en arbetstagare för sådana perioder av tillfällig arbetsbrist, omfattande en kortare eller längre del av en arbetsdag, som under en avlöningsperiod kan uppkomma sedan 16-timmarsgränsen enligt 7 kap. 7 § passerats? Väntetidsersättning kan enligt den nämnda bestämmelsen inte ifrågakomma, och rätt till permitteringslön enligt permitteringsavtalet föreligger inte. Enligt EA:s mening skall arbetsgivaren i denna situation därför utge den lön som arbetstagaren är berättigad till för utfört tidlönearbete, eftersom arbetstagaren på sätt som anges i 7 kap. 1 § installationsavtalet står till arbetsgivarens förfogande. Vid en strikt tillämpning av installationsavtalet är den tidlönen visserligen densamma som väntetidsersättningen. Detta är emellertid ovidkommande; det är likväl fråga om skilda lönearter. Vidare skall i sammanhanget erinras om vad EA inledningsvis har anfört om tidlönerna inom avtalsområdet. Trots att avtalsparterna alltid har betraktat installationsavtalet som ett normallöneavtal är det mycket vanligt att arbetsgivarna betalar högre tidlöner än som följer av avtalet. Som tidigare nämnts var medelförtjänsten för tidlönearbete vid den tidpunkt då 1991 års installationsavtal slöts ca 85 kr/tim. Detta betyder att tidlönen för utfört arbete i många fall översteg det beloppet. Det skall sålunda understrykas att EA:s tolkning inte innebär att arbetsgivarna kommer billigt undan. De undgår däremot situationer som är omöjliga från driftsynpunkt.

Bolaget har avlönat B.G. och T.L. i enlighet med det nu anförda för de perioder av tillfällig brist på arbetsuppgifter som uppkommit för dem under de i målet aktuella avlöningsperioderna veckorna 20-23/1991 respektive 32 - 35/1991.

B.G. har sålunda för de första 16 timmarna av tillfällig sysslolöshet, d.v.s. Fr.o.m. den 17 maj t.o.m. den 22 maj, fått väntetidsersättningen enligt installationsavtalet, då 61:51 kr/tim. För dagarna den 27 och 30 maj samt den 3 och 4 juni 1991, under vilka sysslolösheten faktiskt kom att vara hela dagarna, har han fått permitteringslönen 85 kr/tim. För dagarna den 23, 28, 29 och 31 maj samt den 5 juni, under vilka sysslolöshetsperioderna inte omfattade hela arbetsdagarna, har han för den tid under vilken han varit sysslolös fått den vid bolaget för utfört arbete tillämpade tidlönen på 80 kr-nivån, d.v.s. i hans fall 79:51 kr/tim. T.L. har för de första 16 timmarna av sysslolöshet, d.v.s. dagarna den 21 och 22 augusti, fått väntetidsersättningen enligt installationsavtalet 61:51 kr/tim. För den 27 augusti, då sysslolösheten faktiskt kom att vara hela dagen, har han fått permitteringslönen 85 kr/tim. För dagarna den 23 och den 26 augusti, under vilka sysslolöshetsperioderna inte omfattade hela arbetsdagarna, har han för den tid under vilken han varit sysslolös fått den vid bolaget för utfört arbete tillämpade tidlönen på 80 kr-nivån, d.v.s. även i hans fall 79:51 kr/tim.

Det är en sak för sig att bolaget till en början av misstag utgav endast väntetidsersättningen till B.G. och T.L. även för samtliga perioder av arbetsbrist efter utgången av 16-timmarstiden, bortsett från att T.L. redan från början fick 79:51 kr/tim för sysslolöshetsperioden den 26 augusti. Bolagets misstag korrigerades dock delvis för båda vid avlöningstillfället i den närmast följande avlöningsperioden, då de fick 79:51 kr/tim för all sådan tid av arbetsbrist. Slutligen fick de den 26 mars 1992, efter påpekande från EA och i enlighet med EA:s tidigare nämnda rekommendation, permitteringslönen 85 kr/tim för de dagar efter utgången av 16-timmarstiden då bristen på arbetsuppgifter faktiskt kommit att vara hela arbetsdagen.

Enligt EA:s mening har bolaget därmed tillämpat installationsavtalet och permitteringsavtalet i princip korrekt. EA tar dock inte ställning till, om den lön som de båda arbetstagarna erhållit för sysslolöshetsperioder del av dag efter utgången av 16-timmarstiden varit den till beloppet rätta såsom tidlön för utfört arbete hos bolaget. Den frågan omfattas nämligen inte av tvisten i målet. Tvisten gäller huruvida arbetstagarna för dessa perioder i stället, såsom SEF har hävdat, är berättigade till permitteringslönen enligt permitteringsavtalet. Med hänvisning till det tidigare anförda gör EA gällande att så inte är fallet.

SEF

Installationsavtalet innebär av tradition ett mycket starkt löneskydd för arbetstagarna. Enligt avtalets 7 kap. 1 § utgår lön för ordinarie arbetstid även om det inte finns arbete, och permittering har tidigare inte varit tillåten enligt avtalet. För väntetid utgick tidigare, på sätt som EA har redovisat, s.k. väntetidsersättning på två nivåer. Den väntetidsersättning som utgick fr. o. m. den sjätte dagen i en sammanhängande väntetidsperiod som översteg fem dagar var mycket låg. Så långa väntetidsperioder var dock inte särskilt vanliga.

Som EA har uppgett betraktas installationsavtalet som ett normallöneavtal. Under de senaste årtiondena har löneutvecklingen inom avtalsområdet emellertid varit sådan att de i avtalet bestämda lönerna har halkat efter de löner som faktiskt betalts. När systemet med 4-veckorslön infördes år 1980 justerades avtalets löner med hänsyn därtill. Utvecklingen fortsatte dock på samma sätt, så att avtalets löner snart åter låg betydligt lägre än de verkliga. På marknaden skapades en rad konstruktioner med tillägg o.d. vid sidan av avtalet. Under andra hälften av 1980-talet började EA och SEF därför arbeta med att få fram nya avtalslöner. Arbetet med ackordsprislistan var klart år 1987 och därefter skulle parterna söka nå uppgörelse om ett nytt s.k. tidlöneavtal.

Det skall nämnas att flertalet arbetstagare under installationsavtalet arbetar på ackord enligt avtalet. Det betyder att genomsnittsförtjänsten för en fullbetald elmontör år 1990 låg på ca 95 kr/tim och år 1991 på nästan 98 kr/tim. Samtidigt låg väntetidsersättningen enligt det tidigare tillämpade systemet med två nivåer på ca 60 kr/tim enligt den högre och på ca 50 kr/tim enligt den lägre nivån. Ackordsarbetarna har i allmänhet en relativt låg tidlön, eftersom de vanligen har lägre individuella tillägg än arbetstagare som huvudsakligen arbetar på tidlön.

Väntetidsersättningen blev således, både för tidlönearbetare och ackordsarbetare, i många fall orimligt låg i förhållande till förtjänsten när arbete utfördes. Det förekom att arbetsgivare inom avtalsområdet missbrukade systemet med väntetidsersättning genom att i mer eller mindre dolt bestraffningssyfte e.d. låta arbetstagare sitta på väntetid. Som ett exempel kan nämnas att en arbetsgivare, när hans ackordsarbetare inte ville resa till dåvarande Leningrad för att utföra arbete under mycket dåliga arbetsförhållanden, lät arbetstagarna sitta på väntetid tills de efter en och en halv månad av ekonomiska skäl var tvungna att acceptera arbetet.

SEF hade hoppats på att dessa missförhållanden skulle kunna avhjälpas i arbetet med det nya tidlöneavtalet. Den arbetsgrupp som tillsatts hade kommit ganska långt när arbetsgivarsidan plötsligt intog vad SEF uppfattade som en ny attityd: lönen för icke produktiv tid - väntetid och helg i arbetsveckan skulle enligt EA vara lägre än lönen för faktiskt arbetad tid. SEF erbjöd sig att betala för en höjning av väntetidsersättningen och helglönen genom att ta pengar därtill ur tillgängligt löneutrymme. EA vägrade dock att gå med på en sådan höjning.

När PUG-förhandlingarna inleddes på hösten 1990 gjorde SEF bedömningen att PUG-medlen skulle räcka till att bekosta en höjning av väntetidsersättningen och helglönen till samma nivå som normalt gällde för utfört tidlönearbete. Att man tog sikte på tidlönen berodde på att parterna har svårt att rättvisande fastställa förtjänstläget för ackordsarbete. EA och SEF gjorde gemensamt en särskild statistik över förtjänstläget vid tidlönearbete. Från ett stort antal företag infordrades uppgifter om vilka löner som de faktiskt betalade till sina anställda vid tidlönearbete, främst servicearbete. Det visade sig att genomsnittsförtjänsten vid tidlönearbete låg nästan exakt på 85 kr/tim, närmare bestämt på 84:76 kr/tim.

Detta utgjorde grunden till att SEF i PUG-förhandlingarna framförde kravet på en höjning av bl.a. väntetidsersättningen till 85 kr/tim. Ackordsarbetarna hade en betydligt högre genomsnittsförtjänst än så, och 85 kr/tim var som nämnts bara en genomsnittsförtjänst vid tidlönearbete. Eftersom en rimlig väntetidsersättning också kunde motverka sådant missbruk från arbetsgivarnas sida som tidigare berörts, ansåg SEF att kravet var befogat.

EA protesterade inte alltför högljutt mot SEF:s beräkningar. Däremot hade EA kraftiga invändningar mot att lönen för icke produktiv tid skulle ligga på nivån 85 kr/tim. Enighet kunde därför inte nås, vilket såsom EA har redovisat ledde till stridsåtgärder och till att N.H. tillsattes som förlikningsman.

I förhandlingarna under N.H:s ledning vidhöll SEF sitt krav. SEF föreslog att man skulle anta det nya tidlöneavtal som parterna hade arbetat med och därvid lägga väntetidsersättningen på nivån 85 kr/tim. Detta förslag accepterades inte av EA. I den fortsatta diskussionen nämnde SEF:s förbundsordförande H.S. för N.H. att SEF, när parternas tidigare arbete med ett nytt tidlöneavtal körde fast, hade framfört iden att man kanske kunde införa möjligheten till permittering på avtalsområdet och därvid använda sig av PLE-systemet. EA hade ställt sig avvisande till detta, men N.H. fann tydligen iden intressant. Han kom med en "trevare" om att ansluta avtalsområdet till PLE-systemet, och i kontakter med de personer hos SAF och LO som handlägger permitteringslönefrågor utredde han möjligheterna till en sådan anslutning.

Parallellt därmed fördes diskussioner om kostnaderna för en höjning av väntetidsersättningen. Statistiken är inte så utformad att parterna direkt kunde se hur mycket väntetid som förekom med den högre respektive den lägre ersättningsnivån. Man satt därför och "bröt arm" om vad kostnaden för arbetsgivarna faktiskt skulle bli, om väntetidsersättningen höjdes till 85 kr/tim.

Det är riktigt att H.S. därvid hävdade att kostnaderna för servicemontörer som uteslutande sysslade med service och var utrustade med servicebilar förmodligen inte skulle bli så höga, eftersom de vid tillfälliga luckor i arbetet under dagen hade samma lön som vid sitt vanliga tidlönearbete. Detta hänger samman med att dessa servicemontörer för det mesta arbetar ute och själva planerar sitt arbete utan närmare arbetsledning. H.S:s uttalanden, som nu åberopas av EA, gällde alltså enbart frågan om vilka kostnader som kunde tänkas uppkomma för arbetsgivarna vid en höjning av väntetidsersättningen. Uttalandena hade inte något att göra med frågan om innebörden av ett eventuellt permitteringsavtal. Inte heller förpliktade de SEF att hålla sig till något visst synsätt när det gällde permittering av arbetstagare vid tillfällig arbetsbrist omfattande mindre än en arbetsdag. - Det bör nämnas att det var bl.a. de nyss nämnda servicemontörernas förhållanden som ledde till anmärkningen under 7 kap. 7 § i 1991 års installationsavtal, att den bestämmelsen inte fick leda till att redan utgående ersättning vid väntetid sänktes.

Den 4 februari 1991 presenterade N.H. för SEF en skriftlig skiss till uppgörelse. SEF fick uppfattningen att skissen kom från EA, men vet inte om det verkligen var så. I skissen sades att installationsavtalets tidlön, d.v.s. 4-veckorslönen, skulle höjas till i genomsnitt 68:40 kr/tim för fullbetald montör, att begreppet "lång väntetid" skulle utmönstras och att ersättningen för all väntetid således skulle bli i genomsnitt 68:40 kr/tim för fullbetald montör. Vidare skulle installationsavtalet kompletteras med regler om permittering och permitteringslön och avtalsområdet anslutas till PLE-systemet. Permitteringslönen skulle fastställas till 85 kr/tim i 1991 års nivå. Denna lön skulle vara lika stor oberoende av om arbetsgivaren erhöll permitteringslöneersättning eller inte.

SEF avgav för sin del ett skriftligt förslag enligt vilket väntetidsersättningen skulle vara 85 kr/tim i 1991 års nivå. Väntetid under del av dag- högst åtta timmar per kalendermånad - skulle dock ersättas med 4-veckorslönen. Redan utgående högre väntetidsersättning skulle inte få sänkas. SEF förklarade sig acceptera "EA:s förslag" om komplettering av installationsavtalet med regler om permittering och permitteringslön, om anslutning av avtalsområdet till PLE-systemet och om en permitteringslön på 85 kr/tim i 1991 års nivå. Vidare förklarades att SEF också accepterade "EA:s förslag" om att permitteringslönen skulle vara lika stor oberoende av om arbetsgivaren erhöll permitteringslöneersättning eller inte.

SEF ville sålunda inte acceptera EA:s ståndpunkt att väntetidsersättning motsvarande 4-veckorslönen skulle kunna utges för hur lång tid som helst och att det alltså skulle ligga i arbetsgivarens hand att välja, om han ville utge väntetidsersättning eller permittera. EA kom då med en ide om en begränsning av väntetidsersättningen till 24 timmar under varje ordinarie avlöningsperiod. I anslutning till denna diskussion kom N.H. med ett förslag som innebar att om väntetid översteg 12 timmar per kalendermånad skulle ersättning för överskjutande tid utgå med 80 kr/tim.

Den 13 februari 1991 lade så N.H. fram sitt slutliga förslag till uppgörelse, vilket samma dag antogs av parterna. Förslaget innehöll bl.a. följande:

"Förslag

till överenskommelse mellan Elektriska Arbetsgivareföreningen (EA) och Svenska Elektrikerförbundet (SEF) angående tillämpningen på installationsavtalets område av prisutvecklingsgarantin för 1990 i den mellan SAF och LO träffade centrala överenskommelsen för 1989 och 1990 samt i samband härmed aktualiserade frågor.

1) I kollektivavtal mellan parterna införs bestämmelser om permittering och permitteringslön. I samband härmed begär EA anslutning till Stiftelsen för kompletterande permitteringslöneersättning.

Permitteringslönen fastställes till 85 kr/tim under permitteringstiden.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

2) Bestämmelserna i kollektivavtalet om ersättning för väntetid på arbetsgivarens begäran ändras såtillvida att den nuvarande åtskillnaden mellan kort och lång väntetid borttages och ersättes med ett enhetligt väntetidsbegrepp.

Ersättning för väntetid utgår med 1/160 av 4-veckorslönen för varje timmes väntetid och kan utges för högst 16 timmar varje ordinarie avlöningsperiod.

3) I fråga om samordning av bestämmelserna om permitteringslön och väntetidsersättning skall gälla följande.

Har MBL-förhandling om permittering enligt punkt 4 genomförts utan att väntetidsersättning utgivits utgår permitteringslön helt i överensstämmelse med punkt 1.

Har ersättning för väntetid börjat utges men har före utgången av 16-timmarsperioden MBL-förhandling genomförts utgår permitteringslön för därpå följande dag (dagar).

Underlåter arbetsgivaren att kalla till MBL-förhandling eller har han genom eget förvållande omöjliggjort att förhandling kunnat genomföras före utgången av 16-timmarsperioden utgår ersättning för överskjutande tid med 85 kr/tim intill dess att permitteringslön kan utgå.

Har MBL-förhandlingen inte kunnat genomföras före utgången av 16-timmarsperioden och beror detta på arbetstagarsidans förvållande utgår ersättning för överskjutande tid med 1/160 av 4-veckorslönen för varje timmes väntetid, intill dess att permitteringslön kan utgå.

Anmärkning (som ej införes i det tryckta avtalet)

För det fall att möjligheterna till permittering och permitteringslön till fullo utnyttjats (30 dagar för kalenderår) är ej i detta avtal eller i lag reglerat vilken ersättning för överskjutande tid som skall utges till arbetstagaren, då arbetsuppgifter saknas. Parterna skall söka lösa denna fråga i samband med det utrednings- och förhandlingsarbete som avses i punkt 9.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

6) Bestämmelserna i punkterna 2, 3 och 5 får inte medföra att arbetstagare för

vilken nu tillämpas förmånligare praxis erhåller sänkt väntetidsersättning och helglön.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

9) Anmärkning (som ej införes i det tryckta avtalet)

Utrednings- och förhandlingsarbetet för införande av ett nytt tidlönesystem återupptas och bedrives förutsättningslöst och skyndsamt. --

10) Anmärkning (som ej införes i det tryckta avtalet)

Avtalet i dess hittillsvarande lydelse innebär att arbetstagare har rätt till ersättning för den ordinarie arbetstiden, även om den inte fylls ut med arbete.

Vidare är permittering inte tillåten.

Genom den nu överenskomna lydelsen av avtalet införs regler om permittering och permitteringslön och i samband därmed ändras reglerna om väntetidsersättning. Härigenom kan EA vinna anslutning till Stiftelsen för permitteringslöneersättning och detta medför att permittering i och för sig kan äga rum. Principerna för avtalet i de delar som avses i första stycket och reglerna i avtalet - utom såvitt avser permitteringslön samt nivåerna för väntetidsersättning, helglön och avtalsenlig 4-veckorslön - är alltså oförändrade.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

12) Vad som överenskommits i punkterna 1-7 och 11 inredigeras i kollektivavtalet genom parternas försorg. Uppstår därvid meningsskiljaktighet äger envar av parterna rätt att begära att förlikningsmannen åter skall medverka i förhandlingarna.

13) De i överenskommelsen upptagna beloppen avser fullbetald arbetstagare. För icke fullbetald arbetstagare - med undantag för lärling - fastställes beloppen med iakttagande av de relationstal som finns i 7 kap 3 § kollektivavtalet.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Som framgår av det antagna förslagets punkt 2 skulle den tidigare åtskillnaden mellan kort och lång väntetid tas bort och ersättas med ett enhetligt väntetidsbegrepp. Väntetidsersättning skulle inte, som EA ursprungligen önskat, kunna utgå för hur lång tid som helst utan endast för högst 16 timmar per avlöningsperiod. För all överskjutande tid av arbetsbrist skulle permittering ske och permitteringslön utges. Detta är enligt SEF:s mening också innebörden av det nuvarande installationsavtalet och permitteringsavtalet.

Det är riktigt att 1 § permitteringsavtalet bygger på det vedertagna permitteringsbegreppet, d.v.s. att arbetstagaren befrias från närvaroskyldighet. Arbetstagaren är under permittering inte heller skyldig att ständigt hålla sig anträffbar. Det vedertagna permitteringsbegreppet innebär emellertid inte att permittering kan ske endast för hel arbetsdag, utan den kan också avse del av arbetsdag. Permitteringsavtalet har härvidlag inte någon annan innebörd.

Tekniken bakom och finessen med att införa permittering på avtalsområdet var visserligen att arbetsgivaren så långt möjligt skulle kunna få permitteringslöneersättning från PLE-systemet. Det bestrids emellertid bestämt att det enligt parternas mening också skulle vara en förutsättning för permittering, att arbetsgivaren i varje läge faktiskt kunde få sådan ersättning. Att permitteringslöneersättning från PLE- systemet i princip endast utges för permittering under hel arbetsdag ger således inte stöd åt EA:s ståndpunkt. - SEF vill här erinra om att de förslag som lades fram den 4 februari 1991 innebar att permitteringslönen 85 kr/tim skulle vara lika stor oberoende av om arbetsgivaren erhöll permitteringslöneersättning eller inte. Dessa förslag lades fram innan det ännu fanns något förslag rörande den sanktion för arbetsgivares underlåtenhet att kalla till MBL-förhandling och tillse att den kan genomföras före utgången av 16-timmarsperioden, som nu regleras i permitteringsavtalets 5 § under rubriken "Samordning av bestämmelserna om permitteringslön och väntetidsersättning".

Reglerna i 5 § permitteringsavtalet ger ett starkt stöd åt SEF:s ståndpunkt. Redan det förhållandet att det i paragrafens rubrik talas om "samordning" visar att bestämmelserna om permitteringslön och väntetidsersättning har ett direkt samband med varandra. Detta framgår också klart av reglerna i paragrafen. Särskilt av tredje stycket kan sålunda utläsas att permittering skall ske för all tid av tillfällig arbetsbrist som uppkommer efter utgången av den för en avlöningsperiod gällande väntetidsperioden om 16 timmar. Vidare framgår av paragrafen att väntetid därefter kan förekomma endast för det i fjärde stycket nämnda fallet, att det beror på arbetstagarsidans förvållande att MBL- förhandling inte kunnat genomföras före utgången av 16-timmarsperioden.

EA:s ståndpunkt innebär däremot att man - trots det sagda och trots att det i punkt 2 av N.H:s av parterna antagna förslag klart uttalades att installationsavtalet i fortsättningen skulle ha ett enhetligt väntetidsbegrepp - fortfarande skulle laborera med olika väntetidsbegrepp. Den innebär ju nämligen inte annat än att arbetsgivarna för perioder av tillfällig arbetsbrist skulle betala en väntetidsersättning för de första 16 timmarna under en avlöningsperiod och därefter en annan väntetidsersättning för tillfällig arbetsbrist som omfattar endast del av en arbetsdag. Detta strider helt mot vad som var tanken bakom parternas uppgörelse.

SEF vill också hänvisa till anmärkningen i punkt 10 i N.H:s förslag. Denna anmärkning kom till på SEF:s begäran. Den har sin bakgrund i vad som inledningsvis sagts om det starka löneskyddet enligt installationsavtalet, med rätt till lön även om arbetsgivaren inte kan erbjuda arbete. SEF ville ha anmärkningen i punkt 10 för att klargöra att den rätten, som SEF inte ville förlora, finns kvar och att uppgörelsen om ett permitteringsavtal träffats enbart för att arbetsgivarna skulle få möjlighet att erhålla permitteringslöneersättning. Enligt SEF:s mening handlar det i praktiken om väntetidsregler som utformats så att arbetsgivaren kan få ut nämnda ersättning. Någon ändring av grundprinciperna i installationsavtalet har inte varit åsyftad.

Efter den 13 februari 1991 arbetade parterna gemensamt med utredigeringen av nya avtalstexter på grundval av N.H:s slutliga och antagna förslag. I samband därmed föreslog EA att permitteringsavtalet skulle tillföras den protokollsanteckning som nu återfinns under avtalets 3 §, och som föreskriver vissa undantag från skyldigheten att utge permitteringslön vid permittering. SEF motsatte sig till en början protokollsanteckningen, eftersom några sådana undantag inte hade överenskommits. EA förklarade då att arbetsgivarna inte kunde anslutas till PLE-systemet, om de ifrågavarande undantagen inte gjordes. Sedan detta bekräftats vid överläggningar med SAF och LO gick SEF med på att införa protokollsanteckningen. I de där angivna undantagsfallen skall enligt 7 kap. 7 § andra stycket installationsavtalet i stället utges väntetidsersättning.

Ytterligare skall pekas på anmärkningen under punkt 3 i N.H:s förslag. I denna har fastslagits att det, för det fall att möjligheterna till permittering och permitteringslön till fullo utnyttjats, d.v.s. under 30 dagar för kalenderår, varken i avtalet eller i lag är reglerat vilken ersättning som skall utgå till arbetstagaren då arbetsuppgifter saknas.

Det nu sagda och de bestämmelser som nu berörts visar att parterna, och i vart fall SEF, strävat efter ett regelsystem som verkligen klart och tydligt skulle ange när olika bestämmelser var eller inte var tillämpliga.

Enligt SEF:s mening skall installationsavtalets 7 kap. 7 § och permitteringsavtalet alltså tolkas så, att väntetidsersättning kan utgå för högst 16 timmar per arbetstagare under en avlöningsperiod. Vid tillfällig arbetsbrist under avlöningsperioden sedan 16-timmarsgränsen passerats är arbetsgivaren skyldig att permittera arbetstagaren och utge permitteringslön. Detta gäller vare sig arbetsbristen avser en eller flera hela arbetsdagar eller endast del av en arbetsdag. Om arbetsgivaren inte tillser att MBL-förhandling om permittering genomförs före utgången av 16-timmarstiden, är arbetsgivaren likväl skyldig att för överskjutande tid av tillfällig arbetsbrist utge ersättning motsvarande permitteringslönen. De enda undantagen från skyldigheten att utge permitteringslön är de som anges i 5 § fjärde stycket permitteringsavtalet och i anmärkningen under 3 § samma avtal. Sedan den maximala permitteringstiden 30 dagar för kalenderår utnyttjats är över huvud taget inte reglerat vilken ersättning som vid därefter uppkommande arbetsbrist skall utges till arbetstagaren. Frågan hur 30-dagarsreglerna i Anmärkning 1 under 2 § och i 3 § första stycket skall tillämpas vid permittering del av dag har inte tidigare diskuterats eller ens uppmärksammats parterna emellan. Enligt SEF:s mening kan tiden 30 dagar dock omräknas till timmar på så sätt att man multiplicerar 30 arbetsdagar med antalet timmar av ordinarie arbetstid under en arbetsdag.

Det är först sedan uppgörelsen mellan parterna den 13 februari 1991 träffats som EA har börjat hävda att permittering enligt permitteringsavtalet inte skulle kunna avse del av en arbetsdag. Varken EA eller N.H. framförde under förhandlingarna till SEF att permittering enligt permitteringsavtalet endast skulle kunna avse hela arbetsdagar. Än mindre sökte EA under förhandlingarna genomdriva att avtalet skulle ges den innebörden. Vad angår de av EA åberopade cirkulären kan endast konstateras att det är fråga om ensidigt utfärdade handlingar som SEF inte fått del av. EA:s tolkning har kommit till SEF:s kännedom först i samband med att tvister uppkommit. SEF har då genast hävdat sin här redovisade uppfattning.

EA synes väsentligen stödja sin nuvarande ståndpunkt på att det skulle vara praktiskt ogörligt att permittera montörer som huvudsakligen utför service- och reparationsarbeten när de drabbas av tillfällig arbetsbrist som kan antas vara endast en del av en arbetsdag. Med anledning därav vill SEF först framhålla att permitteringsavtalet gäller generellt för alla arbetstagare inom installationsavtalets område. Några undantagsregler eller särskilda regler för montörer av nyss angiven kategori har inte införts i permitteringsavtalet och diskuterades aldrig under avtalsförhandlingarna. Det är enligt SEF:s mening fråga om en efterhandskonstruktion.

Det förhåller sig heller inte så, att SEF:s tolkning av installationsavtalet och permitteringsavtalet skulle vålla företagen svårigheter. De egentliga servicemontörerna är i regel några få per företag. De kör i bil mellan olika service- och reparationsarbeten, t.ex. för regelbunden service av hissar enligt schema. Som tidigare nämnts planerar de själva sitt arbete utan närmare arbetsledning, och det kan göras så att de sällan får tider utan produktivt arbete. Det är mycket sällsynt att en servicemontör under en avlöningsperiod kommer upp i 16 timmars väntetid. Därtill kommer att företagen har en betydligt bättre framförhållning i sin verksamhet än EA vill låta påskina, och i vart fall måste det kunna krävas att de har ett rimligt mått av planering. - EA:s beskrivning kan ge intrycket att företagen vanligen har montörer som sitter och väntar på brådskande arbeten. Så är naturligtvis inte fallet. I den mån det kommer in brådskande arbeten till ett företag när alla montörer är upptagna - vilket i princip bör vara fallet även vid full bemanning - brukar arbetsledningen alltid tillfälligt ta någon eller några montörer från mindre brådskande arbeten till det mer akuta. Sådana problem är inte större om en eller flera är permitterade än om en eller flera t.ex. är sjuka.

Med EA:s tolkning undgås inte den risk för missbruk från arbetsgivares sida, som SEF var angeläget om att undanröja med begränsningen av väntetidsersättningen i samband med införandet av permitteringsavtalet. Det är visserligen riktigt att den verkliga genomsnittsförtjänsten på tidlönearbete år 1990 uppgick till ca 85 kr/tim. Vid de företag där man faktiskt håller sig till installationsavtalets löner är det dock för en fullbetald tidlönearbetare fortfarande stor skillnad mellan permitteringslönen 85 kr/tim och avtalets tidlön för utfört arbete som idag är ca 64-66 kr/ tim. För ackordsarbetare vid sådana företag är skillnaden ännu större, eftersom arbetstagare som huvudsakligen arbetar på ackord regelmässigt har lägre tidlön än övriga arbetstagare. EA:s tolkning innebär enligt SEF:s mening att en arbetsgivare skulle kunna kringgå permitteringsavtalet genom att efter 16-timmarstidens utgång sätta en montör som saknar egentligt montörsarbete att "räkna en burk skruv" någon timme varje dag. Det finns aktuella tvister rörande sådana fall. Det bestrids dock inte att en montör under luckor mellan egentliga montörsarbeten kan sättas att på installationsavtalets villkor utföra annat arbete som omfattas av hans arbetsskyldighet, t.ex. lagersortering.

Att EA:s tolkning utgör en efterhandskonstruktion visas av att EA enligt SEF:s mening inte konsekvent hävdat sin nuvarande ståndpunkt. Tidigare har EA framfört bl.a. uppfattningen att endast den enligt installationsavtalet gällande 4-veckorslönen, d.v.s. samma lön som enligt avtalets 7 kap. 7 § utgår för de 16 timmarnas väntetid, skulle betalas även för tillfällig arbetsbrist under del av dag efter 16-timmarstidens utgång. EA:s rekommendation om permitteringslön när en sådan tillfällig arbetsbrist faktiskt kommit att vara under en hel arbetsdag har enligt SEF:s uppfattning tillkommit på ett sent stadium. Osäkerheten på arbetsgivarsidan belyses också av bolagets inkonsekventa och förvirrade hantering i förevarande fall av betalningen till B.G. och T.L. Det skall för övrigt nämnas att dessa båda inte arbetade som servicemontörer hos bolaget utan som installationsmontörer. Vid den aktuella tiden var de visserligen tillfälligt "utlånade" till bolagets serviceavdelning, men också där var de mest sysselsatta med sedvanligt installationsarbete.

EA har som avtalsslutande part på arbetsgivarsidan alltsedan uppgörelsen i februari 1991 hävdat och till sina medlemmar framfört den tolkning av installationsavtalet och permitteringsavtalet i aktuella delar som EA hävdar i målet. Även rekommendationen om permitteringslön när det i efterhand visat sig att en tillfällig arbetsbrist faktiskt kommit att vara en hel arbetsdag gick ut på ett tidigt stadium. Det skall inte förnekas att det likväl hos en del företag har förekommit en "disig" tillämpning av det nya regelsystemet. Så snart felaktigheter uppdagats har EA emellertid, såsom i förevarande fall, sett till att dessa blivit rättade. - Det förslag som N.H. presenterade den 4 februari 1991 var dennes eget och härrörde inte från EA. - SEF:s ide om hur man med förbundets tolkning skulle tillämpa 30-dagarsreglerna i Anmärkning 1 under 2 § och i 3 § första stycket permitteringsavtalet saknar allt stöd i avtalet och av vad som förekom under förhandlingarna om detta.

Domskäl

Mellan EA och SEF har sedan lång tid tillbaka slutits varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal (riksavtal) avseende elektriska installationsarbeten, det s.k. installationsavtalet med tillhörande bilagor. Det nu gällande installationsavtalet slöts den 14 mars 1991.

Enligt tidigare installationsavtal var permittering av arbetstagare inte tillåten. I avtalets kapitel om löner har sålunda sedan länge funnits en bestämmelse enligt vilken arbetstagaren erhåller lön under tid han är anställd hos arbetsgivaren, står till dennes förfogande och redovisar tid på tidsedlar. Bestämmelsen återfinns numera i avtalets 7 kap. 1 §.

För tid då arbetsgivaren inte kunde erbjuda arbete utgick enligt tidigare gällande avtal lön i form av s.k. väntetidsersättning på två olika nivåer. Enligt grundregeln utgjorde väntetidsersättningen per timme 1/160 av den enligt 7 kap. 2 § bestämda 4-veckorslönen. Denna omfattade då liksom nu grundlön, ortstillägg och individuellt tillägg. Den utgjorde då liksom nu också den enligt avtalet gällande tidlönen för utfört arbete. Om en sammanhängande period av väntetid översteg fem dagar sänktes fr.o.m. den sjätte dagen väntetidsersättningen. Den uppgick då per timme till 1/160 av enbart den i 4-veckorslönen ingående grundlönen. Någon begränsning av den tid under vilken väntetid och väntetidsersättning kunde förekomma fanns inte i tidigare avtal.

Vid uppgörelsen om 1991 års installationsavtal infördes permittering som en nyhet för avtalsområdet. Det skedde genom ett Avtal om permittering och permitteringslön, det s.k. permitteringsavtalet. Samtidigt gjordes vissa ändringar i installationsavtalets 7 kap. om löner m.m. Under kapitelrubriken infördes beträffande lön under permittering en hänvisning till permitteringsavtalet. Vidare ändrades bestämmelserna om väntetidsersättning. Enligt 7 kap. 7 § utgår sålunda numera väntetidsersättning endast på en nivå. Den utgör per timme 1/160 av den enligt 7 kap. 2 § bestämda 4-veckorslönen. Vidare gäller enligt huvudregeln i 7 kap. 7 § att väntetidsersättning kan betalas för högst 16 timmar per arbetstagare under en och samma avlöningsperiod om fyra veckor. Den tidigare nämnda bestämmelsen i 7 kap. 1 § kvarstår oförändrad.

Elmontörerna B.G. och T.L. är medlemmar i SEF och anställda hos EA:s medlemsföretag Elektriska AB Andersson & Callenberg (bolaget) i Uddevalla. B.G. hade under den avlöningsperiod som omfattade veckorna 20-23 och T.L. under den avlöningsperiod som omfattade veckorna 32-35 år 1991 olika perioder av sysslolöshet på grund av tillfällig arbetsbrist, vilka i bådas fall sammanlagt överskred 16 timmar.

För de första 16 timmarna av arbetsbrist erhöll B.G. och T.L. väntetidsersättningen enligt 7 kap. 7 § installationsavtalet, vilken vid den aktuella tiden uppgick till 61:51 kr/tim. Tvisten i målet gäller huruvida de för därefter uppkommande perioder av tillfällig arbetsbrist under respektive avlöningsperiod är enligt permitteringsavtalet berättigade till permitteringslön, vilken för dem skulle ha uppgått till 85 kr/tim. SEF hävdar att så är fallet, medan EA bestrider detta såvitt avser sådana perioder av arbetsbrist som endast avsett del av en arbetsdag.

SEF gör närmare bestämt gällande att permitteringsavtalet jämfört med 7 kap. 7 § installationsavtalet innebär att arbetsgivaren, sedan 16-timmarsgränsen passerats för en arbetstagare, vid varje därefter under avlöningsperioden uppkommande brist på arbetsuppgifter för arbetstagaren är skyldig att permittera denne så att permitteringslön kan utgå. Detta gäller enligt SEF oavsett vad som kan antas om längden av den tid under vilken arbetstagaren kommer att sakna arbetsuppgifter och således även om det skulle vara fråga om endast del av en arbetsdag.

EA på sin sida hävdar i huvudsak att permittering enligt permitteringsavtalet avsetts förekomma endast för hela arbetsdagar. Införandet av permitteringsavtalet i förening med 16-timmarsbegränsningen i 7 kap. 7 § installationsavtalet får enligt EA:s mening visserligen anses ha medfört en skyldighet för arbetsgivaren att efter 16-timmarstidens utgång permittera arbetstagaren, om en därefter under avlöningsperioden uppkommen brist på arbetsuppgifter för denne måste antas vara under en hel arbetsdag. Däremot innebär ifrågavarande avtalsbestämmelser enligt EA inte någon skyldighet för arbetsgivaren att permittera - och därmed inte heller att utge permitteringslön - vid en tillfällig brist på arbetsuppgifter som omfattar endast del av en arbetsdag. Om arbetsgivaren i sådant fall låter arbetstagaren på arbetsplatsen avvakta nya arbetsuppgifter, är arbetsgivaren emellertid enligt EA:s mening skyldig att för den tiden utge lön som för arbetad tid.

Det bör understrykas att parterna är ense om att rätten till permitteringslön enligt permitteringsavtalet förutsätter att arbetstagaren verkligen permitteras eller rätteligen skall permitteras, d.v.s. befrias från skyldigheten att vara närvarande på arbetsplatsen. Det är i målet alltså inte fråga endast om arbetsgivarens skyldighet att för viss tid utge viss ekonomisk ersättning.

I målet har parterna förebringat skriftlig bevisning. Vidare har vid huvudförhandlingen på EA:s begäran avdelningschefen hos bolaget L.R. hörts under sanningsförsäkran samt installations- och servicechefen hos EM Installations AB O.D. och EA:s verkställande direktör B.T. hörts upplysningsvis. På SEF:s begäran har förbundets ordförande H.S. förbundets förhandlingschef S.H. och förutvarande ordföranden i montörsklubben vid bolaget H.F. hörts upplysningsvis.

Permitteringsavtalet och de därmed sammanhängande ändringarna i 7 kap. installationsavtalet tillkom som ett resultat av parternas förhandlingar kring årsskiftet 1990/91 om den s.k. prisutvecklingsgarantin (PUG) för år 1990. Sedan förhandlingarna direkt mellan parterna hade strandat och stridsåtgärder utbrutit fortsattes förhandlingarna under senare delen av januari och första hälften av februari 1991. De ägde då rum under ledning av N.H. vilken hade utsetts att som förlikningsman medla i konflikten.

Såväl permitteringsavtalet som ändringen av 7 kap. 7 § installationsavtalet grundas i allt väsentligt på ett slutligt förslag till uppgörelse som förlikningsmannen lade fram den 13 februari 1991 och som samma dag antogs av EA och SEF. Vissa justeringar gjordes dock i samband med att förslaget av parterna gemensamt utredigerades till avtalstext innan de båda avtalen upprättades den 14 mars samma år.

Förlikningsmannens slutliga förslag tillkom enligt vad utredningen visar som en kompromisslösning, där införandet på avtalsområdet av möjligheten till permittering utgjorde den faktor som ledde till att parterna slutligen kunde enas. SEF såg häri, enligt vad som har uppgetts från förbundets sida, medlet att undanröja de brister som enligt förbundets mening låg i det tidigare gällande systemet för väntetidsersättning. EA kunde enligt vad som har uppgetts från den sidan acceptera lösningen med en möjlighet till permittering eftersom den genom medlemsföretagens anslutning till PLE-systemet kunde bli i stort sett kostnadsneutral för arbetsgivarna. Därtill kom att parterna också kunde nå en för dem båda acceptabel kompromiss i fråga om den tid under vilken väntetidsersättning, fastlagd på en enda nivå, fortfarande skulle kunna utgå. Vidare framgår av utredningen att förhandlingarna under förlikningsmannens ledning huvudsakligen kom att föras med denne som en förmedlande länk mellan parternas förhandlingsdelegationer och endast i ringa utsträckning i form av kontakter och diskussioner direkt mellan parterna.

De omständigheter under vilka uppgörelsen sålunda tillkom gör det vanskligt att värdera betydelsen av vad som mer i detalj föregått uppgörelsen i form av tidigare framlagda förslag eller i form av uttalanden från den ena eller andra partens sida. Detta gäller i vart fall sådana tidigare förslag eller sådana uttalanden e.d. som inte avspeglas i det slutliga förslaget eller i den på grundval därav utredigerade avtalstexten.

Mot den bakgrunden får i första hand undersökas vilka slutsatser av betydelse för den tvistiga tolkningsfrågan som kan dras av den avtalstext som blev resultatet av parternas uppgörelse. I den mån det är av intresse får den slutliga avtalstexten därvid jämföras med avfattningen av förlikningsmannens slutliga och av parterna antagna förslag. Vidare måste givetvis beaktas de grundläggande krav och ståndpunkter från parternas sida som slutligt jämkades samman i uppgörelsen.

I målet är klarlagt att SEF i förhandlingarna var ute efter att avskaffa den tidigare enligt 7 kap. 7 § gällande ordningen med väntetidsersättning på två olika nivåer beroende på en sammanhängande väntetidsperiods längd. SEF krävde därvid att all väntetidsersättning skulle höjas till 85 kr/tim, vilket motsvarade den faktiska genomsnittsförtjänst vid tidlönearbete som en av parterna gemensamt framtagen statistik hade utvisat. Det är ostridigt att denna faktiska genomsnittsförtjänst med ca 20 kr/tim översteg tidlönen (4-veckorslönen) enligt installationsavtalet.

Vidare är klarlagt att EA i förhandlingarna avvisade SEF:s krav på en sådan höjning av väntetidsersättningen.

En granskning av permitteringsavtalet och aktuella bestämmelser i 7 kap. installationsavtalet måste anses ge vid handen att uppgörelsen som helhet betraktad inneburit ett avsevärt tillgodoseende av SEF:s grundläggande krav. Möjligheten att utge väntetidsersättning har begränsats till 16 timmar per avlöningsperiod, vilket i princip innebär en nyhet och en kraftig begränsning i förhållande till vad som tidigare gällt. Genom permitteringsavtalet har införts en form av ersättning för ytterligare tid av arbetsbrist under en avlöningsperiod som innebär en betydande förbättring för arbetstagarna i förhållande till de tidigare gällande reglerna om väntetidsersättning.

Utredningen i målet visar emellertid att det var arbetsgivarnas möjlighet att ansluta sig till PLE-systemet och att därmed kunna erhålla permitteringslöneersättning enligt detta system som avgjorde att EA kunde acceptera det av förlikningsmannen framlagda slutliga förslaget till uppgörelse mellan parterna. Detta insåg man på SEF:s sida.

Slutsatsen måste därför bli att permitteringsavtalets bestämmelser om permittering bygger på PLE-systemet. Den nära anknytningen till detta system framgår också av att det som en ingress till permitteringsavtalet har upptagits att arbetsgivaren skall erlägga avgift till Stiftelsen för kompletterande permitteringslöneersättning.

Enligt PLE-systemet utges permitteringslöneersättning endast för hela permitteringsdagar. Såsom hel permitteringsdag räknas därvid även sådan arbetsdag då arbetet måste avbrytas inom en timme efter den ordinarie arbetstidens början. Såvitt är aktuellt för bl.a. installationsavtalets område får permitteringslöneersättning lämnas för högst 23 permitteringsdagar för varje kalenderår. För att denna maximala rätt till permitteringslöneersättning skall kunna utnyttjas fordras emellertid att permittering ägt rum under 30 dagar av kalenderåret. Enligt PLE-systemet gäller nämligen karensregler som innebär att permitteringslöneersättning inte lämnas för första, andra, tredje, elfte, tolfte, tjugoförsta och tjugoandra permitteringsdagen under ett kalenderår (se förordningen /1984:1011/ om permitteringslöneersättning samt "Regler för utbetalning av kompletterande permitteringslöneersättning PLEK", fastställda av den av SAF och LO bildade Stiftelsen för kompletterande permitteringslöneersättning).

Det sagda talar för att permitteringsavtalet avsetts innebära att permittering skall förekomma endast för hela arbetsdagar, så att arbetsgivaren kan erhålla permitteringslöneersättning i enlighet med de för PLE-systemet gällande reglerna.

För en sådan slutsats talar också 30-dagarsreglerna i Anmärkning 1 under 2 § samt i 3 § första stycket permitteringsavtalet. Det kan inte vara föremål för tvekan att dessa regler föranletts direkt av reglerna för PLE-systemet. Dessa kräver som nyss nämnts för fall av arbetsbrist permittering under 30 hela arbetsdagar ett kalenderår för att arbetsgivaren skall kunna få ut maximal permitteringslöneersättning. Det synes vidare klart att 30-dagarsreglerna i permitteringsavtalet har varit avsedda att ge arbetstagarna möjlighet till permitteringslön för 30 hela arbetsdagar under ett kalenderår. Om man godtar SEF:s ståndpunkt i tvistefrågan framstår det emellertid som oundvikligt, att 30-dagarsreglerna skulle medföra att även permitteringar avseende endast del av en arbetsdag avräknades från avtalets maximitid om 30 dagar. Arbetsgivaren skulle alltså för sådana permitteringar inte erhålla permitteringslöneersättning och arbetstagarnas möjlighet att få permitteringslön skulle snabbt kunna förbrukas på grund av uppkomsten av helt korta tider av brist på arbetsuppgifter under olika arbetsdagar. Detta synes stå helt i strid med iden bakom arbetsgivarnas anslutning till PLE-systemet och kan inte rimligen antas ha varit åsyftat. - Det bör tilläggas att permitteringsavtalet inte ger någon antydan om att avtalets 30-dagarsregler varit avsedda att tillämpas så som SEF har antytt, nämligen att tidsrymden 30 dagar skulle omräknas till timmar, en ordning som är helt främmande för PLE-systemet.

SEF har visserligen bestritt att det varit en nödvändig förutsättning för permittering enligt permitteringsavtalet att arbetsgivaren kunde erhålla permitteringslöneersättning. Till stöd för detta har SEF åberopat bl.a. ett av förlikningsmannen den 4 februari 1991 till SEF överlämnat och av SEF accepterat förslag, enligt vilket permitteringslönen skulle vara "lika stor oberoende av om arbetsgivaren erhöll permitteringslöneersättning eller inte". Innebörden av det ifrågavarande förslaget - vilket i den citerade delen inte har fått någon motsvarighet vare sig i förlikningsmannens slutliga förslag eller i den utredigerade avtalstexten - har emellertid inte närmare belysts. Det kan därför inte ge fog för slutsatsen att permittering enligt permitteringsavtalet förutsatts förekomma även under del av en arbetsdag. Det citerade uttrycket synes lika gärna kunna ha varit avsett att slå fast att permitteringslönen inte skulle minskas under karensdagarna i PLE-systemet eller i fall då permitteringslöneersättning inte kunde utgå på grund av någon till arbetsgivarens förhållanden hänförlig anledning.

SEF har hänvisat till att 1 § permitteringsavtalet ostridigt bygger på det allmänt vedertagna permitteringsbegreppet och till att det begreppet inte hindrar att permittering avser endast del av arbetsdag. Detta är i och för sig riktigt.

Det är emellertid att märka att SEF:s ståndpunkt i målet innebär att arbetsgivaren efter 16-timmarstidens utgång skulle vara skyldig att permittera vid varje ytterligare brist på arbetsuppgifter under avlöningsperioden, även om det måste antas vara fråga om en helt tillfällig lucka i arbetstillgången under en arbetsdag. Med anledning därav måste framhållas att lydelsen av 1 § permitteringsavtalet över huvud taget inte ger uttryck åt en skyldighet för arbetsgivaren att permittera, något som också skulle te sig som främmande enligt traditionellt synsätt. EA och B.T. har visserligen vitsordat att det omtvistade regelsystemet får anses ha medfört en skyldighet att permittera efter 16-timmarstidens utgång, nämligen om en därefter uppkommen brist på arbetsuppgifter omfattar en hel arbetsdag. Som framgår av det nyss sagda ger 1 § permitteringsavtalet emellertid inte stöd för att arbetsgivarsidan skulle ha åtagit sig en längre gående skyldighet att permittera.

SEF har vidare åberopat bestämmelserna i 5 § permitteringsavtalet om samordning av bestämmelserna om permitteringslön och väntetidsersättning. Att avtalet här talar om en "samordning" kan otvivelaktigt sägas tyda på att det skulle föreligga ett sådant direkt eller omedelbart samband mellan bestämmelserna om väntetidsersättning och bestämmelserna om permitteringslön, att all tid av arbetsbrist efter 16-timmarstidens utgång skulle ge upphov till en skyldighet för arbetsgivaren att permittera.

Mot att så skulle vara fallet talar dock bestämmelsen i 5 § andra stycket, vilken motsvaras av punkt 3 tredje stycket i förlikningsmannens slutliga förslag. Enligt 5 § andra stycket skall sålunda, när MBL- förhandling om permittering har genomförts, permitteringslön betalas för "därpå följande dag". Något undantag för det fall att 16-timmarstiden löper ut under den arbetsdag då förhandlingen genomförts framgår inte av bestämmelsen. Detta synes svårt att förena med SEF:s ståndpunkt i tvisten. Med hänsyn till vad som har förekommit i målet förefaller det inte orealistiskt att anta att det kan förekomma fall där MBL- förhandling om permittering genomförs på morgonen en dag och 16-timmarstiden går ut vid lunchtid samma dag. Enligt 5 § andra stycket skulle då likväl permitteringslön börja utgå först för den därpå följande dagen.

Bestämmelserna i 5 § tredje och fjärde styckena permitteringsavtalet kan däremot synas tala för SEF:s ståndpunkt. De förefaller sålunda utgå från att sådan MBL-förhandling om permittering, som skall äga rum utom i de undantagsfall som nämns i 4 §, alltid skall genomföras före 16-timmarstidens utgång. Och beror det på arbetsgivaren att så inte kunnat ske, skall denne enligt 5 § tredje stycket "för överskjutande tid" betala (med hänsyn tagen även till anmärkningen under tredje stycket) minst den ersättning som anges i tabellen i 3 §, d.v.s. minst en ersättning motsvarande permitteringslön. Något undantag för det fall att 16-timmarstiden löper ut mitt under en arbetsdag görs inte. På liknande sätt förhåller det sig med bestämmelsen i 5 § fjärde stycket. Dessa bestämmelser kan alltså synas stå i ett visst motsatsförhållande till den nyss berörda bestämmelsen i 5 § andra stycket.

Bestämmelserna i 5 § tredje och fjärde styckena ger emellertid avgjort intrycket, att man endast haft för ögonen fall med en sammanhängande period av arbetsbrist som omfattar såväl hela eller en sista del av 16-timmarstiden som en omedelbart därpå följande tid som skall föranleda permittering. Det förefaller annars svårförståeligt, att bestämmelserna utgår från att MBL-förhandlingen skall ha genomförts före utgången av 16-timmarstiden. I de situationer som är föremål för tvist och som flitigt har diskuterats i målet skulle det mycket väl kunna tänkas gå två - tre veckor mellan utgången av 16-timmarstiden och nästa tillfälle av arbetsbrist. Det är svårt att finna skäl för att man även i sådana fall skulle kräva att MBL-förhandling om permittering skall ha genomförts före utgången av 16-timmarstiden. Ifrågavarande bestämmelser synes alltså endast vara avsedda att reglera fall där utgången av 16-timmarstiden omedelbart följs av tid under vilken permittering skall ske. De ger däremot inte besked om i vilka fall permittering skall ske, och följaktligen inte underlag för slutsatsen att permittering skall ske även om perioden av arbetsbrist efter utgången av 16-timmarstiden avser endast del av arbetsdag. Bestämmelsen i 5 § andra stycket tyder däremot, som nyss framgått, på att permittering varit avsedd att förekomma endast avseende hela arbetsdagar.

Sammanfattningsvis ger bakgrunden till och utformningen av permitteringsavtalet - med dess klara anknytning till PLE-systemet, de tidigare berörda 30-dagarsreglerna och bestämmelsen i 5 § andra stycket - ett övervägande stöd åt EA:s ståndpunkt att permittering vid arbetsbrist enligt avtalet avsetts förekomma endast för hela arbetsdagar.

EA:s ståndpunkt i fråga om innebörden av permitteringsavtalet i aktuellt hänseende framstår emellertid inte bara som den av parternas ståndpunkter som har det övervägande stödet i avtalets bakgrund och utformning, utan också som den mera rimliga från praktiska synpunkter. SEF:s tolkning innebär som tidigare har framgått att varje efter 16-timmarstidens utgång uppkommen brist på arbetsuppgifter skulle medföra skyldighet för arbetsgivaren att permittera arbetstagaren, d.v.s. befria denne från närvaroskyldighet. Det ligger i öppen dag att en sådan ordning måste antas innebära allvarliga olägenheter för företagen och åtskilligt bortfall av produktiv arbetstid.

Det kan givetvis göras gällande att det är alltför teoretiskt att hårdra SEF:s ståndpunkt och att denna i praktiken måhända skulle utlösa permittering endast vid brist på arbetsuppgifter som kunde tänkas vara någon längre tid under en arbetsdag. Det är då emellertid att märka att permitteringsavtalet inte ger några som helst hållpunkter för en gränsdragning som hänför sig till del av en arbetsdag, medan det däremot finns gott stöd för att gränsen för permittering vid arbetsbrist enligt permitteringsavtalet går vid hel arbetsdag.

Med hänsyn till det anförda kan det inte betvivlas att EA på sin sida vid träffandet av uppgörelsen den 13 februari 1991 utgick från att permitteringsavtalet hade den innebörden att permittering enligt avtalet endast skulle kunna förekomma för hela arbetsdagar. För att detta var EA:s uppfattning talar givetvis att EA omedelbart efter uppgörelsen gick ut till medlemsföretagen med sitt cirkulär av den 14 februari 1991, i vilket uppgörelsen om permitteringsavtalet förklarades ha den nyss angivna innebörden, samt senare bekräftade detta även i sitt cirkulär av den 15 mars 1991. Det framstår som högst osannolikt att EA skulle ha lämnat denna information mot bättre vetande; det bör kanske tilläggas att det i målet inte är känt huruvida SEF på liknande sätt informerat sina medlemmar rörande sin uppfattning om uppgörelsens innebörd. Som framgår av det tidigare sagda har EA haft ett sådant stöd för att uppfatta avtalet på angivet sätt att det måste anses ha ålegat SEF att innan uppgörelsen träffades klargöra sin avvikande uppfattning. Så har såvitt visats inte skett.

Företräde måste följaktligen ges åt EA:s tolkning av permitteringsavtalet och den därmed sammanhängande bestämmelsen i 7 kap. 7 § installationsavtalet. Sambandet mellan de båda avtalen är därmed att uppfatta på följande sätt. Sedan den för en avlöningsperiod gällande väntetidsgränsen om 16 timmar enligt 7 kap. 7 § har förbrukats för en arbetstagare är arbetsgivaren inte skyldig att permittera arbetstagaren vid en därefter under samma avlöningsperiod uppkommande brist på arbetsuppgifter som avser endast del av en arbetsdag. Eftersom varken bestämmelserna om väntetidsersättning eller permitteringsavtalets bestämmelser om permitteringslön då är tillämpliga, måste arbetsgivaren till följd av bestämmelsen i 7 kap. 1 § installationsavtalet för sådan tid utge lön som för arbetad tid.

SEF har anfört att en sådan tolkning av installations- och permitteringsavtalen i själva verket innebär att en ny form av väntetidsersättning - lön som för utfört tidlönearbete - skulle ha införts i strid med uttalandet i förlikningsmannens slutliga förslag om att den tidigare åtskillnaden mellan kort och lång väntetid borttagits och ersatts med ett enhetligt väntetidsbegrepp. Rent systematiskt och begreppsmässigt är det emellertid oriktigt att jämställa lön som för arbetad tid med väntetidsersättning, som är en särskilt reglerad löneart. Det är visserligen riktigt att tidlönen för utfört arbete vid en strikt tillämpning av installationsavtalet uppgår till samma belopp för timme som väntetidsersättningen enligt 7 kap. 7 §. Vid övervägande av det rimliga och hållbara i den nu antagna tolkningen måste dock beaktas att parterna i de förhandlingar som ledde till den aktuella uppgörelsen ostridigt utgick från att den faktiska genomsnittsförtjänsten vid tidlönearbete inom installationsavtalets område uppgick till nästan exakt 85 kr/tim. Därtill kommer att lönen vid tillfällig sysslolöshet under del av dag efter 16-timmarstidens utgång inte i något fall - alltså även om det är fråga om ett företag som strikt tillämpar installationsavtalets löner - kommer att understiga vad arbetstagaren skulle ha tjänat om han i stället hade utfört arbete mot tidlön.

SEF har vidare berört att en avtalstolkning i enlighet med det sagda skulle innebära risk för missbruk från arbetsgivares sida i den formen att en arbetstagare i fall där denne bort permitteras för hel arbetsdag eller hela arbetsdagar sätts till ett meningslöst arbete - "att räkna en burk skruv" - under någon timme varje sådan arbetsdag. Detta är emellertid en avtalstillämpningsfråga som inte kan inverka på tolkningen av avtalet. Det synes klart att en arbetsgivare som handlar på sätt SEF i denna del beskrivit i själva verket måste anses söka kringgå och därmed bryta mot permitteringsavtalet. En annan sak är att en arbetsgivare ostridigt har rätt att - där något obehörigt syfte inte föreligger - anvisa en arbetstagare annat arbete än det denne vanligen sysslar med, under förutsättning att detta andra arbete ligger inom ramen för arbetstagarens arbetsskyldighet enligt installationsavtalet.

I enlighet med det anförda skall EA:s yrkande i målet bifallas. Därvid bör i domslutet förtydligas vilka tidsperioder som avses med domstolens förklaring.

SEF har haft skälig anledning att få tvisten prövad. Vardera parten skall därför stå för sina egna rättegångskostnader i målet.