AD 1993 nr 52

Arbetsgivaralliansen Branschkommitté LIVSMEDELSINDUSTRI

mot

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet.

Mellan Arbetsgivaralliansen Branschkommitté LIVSMEDELSINDUSTRI (Branschkommittén) och Svenska Livsmedelsarbetareförbundet (förbundet) gäller kollektivavtal. V&S Vin & Sprit AB (bolaget) är medlem i Branschkommittén.

Förbundets medlem B.J. var i januari 1992 anställd hos bolaget som s.k. kolonnskötare vid fabriken i Stockholm. I ett lokalt kollektivavtal mellan bolaget och förbundets klubb vid bolaget är inskrivet att "fri lunch erhålls vid samtliga arbetsplatser". B.J. var sjuk den 2 och 3 januari 1992. Tvisten i målet gäller om förmånen av fri lunch skall ingå i beräkningsunderlaget för hennes sjuklön dessa dagar.

Rätten till sjuklön är reglerad i lagen (1991: 1047) om sjuklön, som trädde i kraft den 1 januari 1992. Sjuklön utges enligt 4 § vid sjukdom som sätter ned arbetsförmågan. Av 6 § följer att en arbetstagare har rätt att under de första fjorton dagarna av varje sjukdomsfall (sjuklöneperioden) behålla en viss andel av den lön och andra anställningsförmåner som han eller hon gått miste om till följd av nedsättningen i arbetsförmågan under sjuklöneperioden.

Branschkommittén har yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa att värdet av fri lunch inte skall inkluderas i B.J.s sjuklön den 2 och 3 januari 1992.

Förbundet har bestritt bifall till yrkandet.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader. Arbetsdomstolen har på begäran av parterna företagit målet till avgörande utan huvudförhandling.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

Branschkommittén

Av bolagets 382 anställda vid Stockholmsfabriken, såväl tjänstemän som arbetare, utnyttjar alla utom 10 personer förmånen av fri lunch. Lunchen tillhandahålls på arbetsplatsen. Måltidsersättning utgår till skiftarbetare när de inte kan äta på arbetsplatsen på grund av att lunchrummet är stängt. Chaufförer som äter "på stan" får ersättning mot uppvisande av kvitto.

Enligt förarbetena till sjuklönelagen (prop. 1990/91:181 s. 72) skall en löne- eller anställningsförmån som inte går förlorad på grund av sjukdom inte räknas in i beräkningsunderlaget för sjuklönen. Som exempel på sådana förmåner nämns förmånen av fri bostad och bil. Vidare sägs att inte heller ersättning som avser att täcka sådana kostnader som arbetstagaren endast har när han eller hon utför sitt arbete skall räknas i beräkningsunderlaget.

Förmånen av fri lunch vid bolaget går inte förlorad vid sjukdom. Denna utgör en förmån av samma slag som fri bostad och bil. Det finns inget som hindrar att en arbetstagare beger sig till arbetsplatsen för att äta när han eller hon är sjuk. För bolaget finns det ingen praktisk möjlighet att skilja mellan de fall, då sjukdom hindrar en arbetstagare från att äta på arbetsplatsen och de fall, då de är möjligt för en arbetstagare att trots sjukdom äta där. Om förmånen av fri lunch skall ingå i beräkningsunderlaget innebär detta också praktiska problem av annat slag. Ett är hur de arbetstagare som inte brukar äta lunch på arbetsplatsen skall behandlas i sammanhanget. Branschkommittén vill också peka på att tjänstemännen hos bolaget enligt gällande kollektivavtal mellan Arbetsgivaralliansen och Privattjänstemannakartellen (PTK) uttryckligen inte har någon rätt till sjuklön avseende lunchförmånen.

Ett avtal med samma innehåll har träffats också mellan Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och PTK.

Skattemässigt hanteras förmånen av fri lunch så att den beskattas endast i den mån den utnyttjas. Förmånsvärdet är beräknat till 44 kr 40 öre per dag och måltid.

För närvarande ingår förmånen av fri lunch i beräkningsunderlaget för sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Riksförsäkringsverket (RFV) har dock i en rapport den 14 maj 1992 "RFV ANSER 1992:4 Översyn över reglerna om sjukpenninggrundande inkomst (SGI)" föreslagit att det skall införas nya regler för beräkning av SGI. Förslaget innebär en anpassning till vad som i propositionen 1990/91:181 om sjuklön, m.m. anförs om beräkningsunderlag för sjuklön. I de överväganden som redovisas i rapporten sägs bl.a. följande.

Ett nytt system för fastställande av SGI bör så långt möjligt anknyta till det faktiska inkomstbortfall den försäkrade har vid sjukdom. Eftersom t.ex. förmån av fri bostad, bil eller räntefria lån i regel inte går förlorad vid sjukdom bör dessa förmåner inte ingå i underlaget för SGI. Andra skattepliktiga förmåner som t.ex. traktamente och ersättning för resa med egen bil avser att täcka kostnader som den anställde har när han arbetar. Dessa förmåner bör inte heller ingå i underlaget för SGI i ett nytt system.

Enligt förarbetena till sjuklönelagen (a.prop. s. 70) motsvarar föreskrifterna i 6 § om sjuklönens storlek vad som gäller enligt bl.a. 12 § lagen om anställningsskydd (LAS) bortsett från att full kompensation inte föreskrivs. Om det i detta mål hade varit fråga om ersättning under uppsägningstid, skulle lunchförmånen enligt Branschkommitténs mening ha kompenserats på samma sätt som en bilförmån. Det nu aktuella fallet är emellertid inte jämförbart med ett uppsägningsfall, eftersom B.J. hade kunnat utnyttja lunchförmånen under sin sjuktid.

Sammanfattningsvis åberopar Branschkommittén till grund för sitt bestridande att lunchförmånen är att se som en förmån som inte går förlorad vid sjukdom. Vidare åberopas att förmånen också kan ses som en ersättning för en kostnad som arbetstagaren inte har när han eller hon inte arbetar.

Förbundet

De flesta av bolagets arbetstagare äter alltid lunch på arbetsplatsen. B.J. tillhör dem. De som inte gör det, har i regel meddelat bolaget detta. Om B.J. inte hade varit sjuk den 2 och 3 januari 1992 hade hon erhållit fri lunch dessa dagar. B.J. kunde emellertid under denna tid inte utnyttja lunchförmånen, därför att hon var för sjuk för att göra det. Det är enligt förbundet verklighetsfrämmande att tänka sig att en sjuk arbetstagare beger sig till arbetsplatsen för att äta lunch. Något sådant förekommer inte heller i praktiken, förmodligen av det skälet att arbetstagaren på grund av sjukdom är förhindrad att ta sig till arbetet. Det förhåller sig alltså rent faktiskt så att arbetstagaren går miste om förmånen när han eller hon är sjuk. B.J. har därmed gått miste om en anställningsförmån och förmånsvärdet av den fria lunchen skall därför ingå i beräkningsunderlaget för hennes sjuklön de aktuella dagarna. Det bestrids att fri lunch är en förmån likställd med fri bostad och bil. Fri lunch nämns inte heller i förarbetena till sjuklönelagen som en sådan förmån.

I förarbetena (prop. 1990/91:181 s. 70) sägs att det till grund för beräkningen av sjuklön skall läggas den lön och andra anställningsförmåner som normalt skulle ha utgetts om arbetstagaren hade varit i arbete. Det hänvisas också till bestämmelserna i 12 § lagen om anställningsskydd (LAS). Denna paragraf ger uttryck för principen att en arbetstagare under uppsägningstiden skall ha bibehållna anställningsförmåner, även om han eller hon befrias från sin arbetsskyldighet. Enligt förbundets mening skall ersättning för fri lunch utges till en arbetstagare under uppsägningstiden. Därmed skall också värdet av fri lunch ingå i beräkningsunderlaget för sjuklön. Både bestämmelserna i 6 § sjuklönelagen och de i 12 § LAS har lagtekniskt stora likheter med bestämmelserna i 12 § förmånsrättslagen. I ett mål om tillämpningen av sistnämnda bestämmelser har Högsta domstolen slagit fast att subventionerad lunch i form av rikskuponger är en avlöningsförmån som omfattas av 12 § förmånsrättslagen.

Domskäl

Tvisten i målet gäller om B.J. i sin anställning hos V&S Vin & Sprit AB har rätt att i sjuklönen för den 2 och 3 januari 1992 räkna in förmånen av fri lunch. Fråga är om hon gått miste om denna förmån till följd av sjukdom.

I den proposition som ligger till grund för den nya lagen sägs bl.a. följande (s. 43).

Principen vid bestämmande av sjuklöneunderlaget bör vara att detta skall ge en så riktig bild som möjligt av det inkomstbortfall som arbetstagaren gör i anställningsförhållandet när ett sjukdomsfall inträffar. Den ersättning i form av sjuklön som utbetalas till den anställde bör således stå i relation till den inkomstförlust han gör. Av detta resonemang följer att sjuklön inte skall beräknas på anställningsförmåner, exempelvis i form av fri bil, som inte går förlorade i samband med sjukdom, eller på ersättning som avser att täcka kostnader som den anställde har endast när han arbetar. --

I specialmotiveringen till 6 § sägs vidare bl.a. följande.

(s. 70)

Bortsett från att full kompensation inte föreskrivs vid sjukdom motsvarar regeln vad som gäller enligt bl.a. 12 § LAS och 7 § lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. --

En löne- eller anställningsförmån som inte går förlorad på grund av sjukdom, t.ex. förmån av fri bostad eller bil, skall naturligtvis inte räknas in i beräkningsunderlaget. Självfallet skall inte heller ersättning som avser att täcka sådana kostnader som arbetstagaren endast har när han utför sitt arbete räknas in i detta.

Det torde vara ostridigt mellan parterna att B.J. hade rätt till fri lunch på arbetsplatsen. Från Branschkommitténs sida hävdar man att, eftersom denna förmån inte gick förlorad under hennes sjukdom, förmånen inte skall i beräkningsunderlaget för sjuklön. Förbundet däremot hävdar att B.J. gått miste om förmånen genom att hon rent faktiskt inte kunde utnyttja den på grund av sin sjukdom och att förmånen därför skall ingå i beräkningsunderlaget.

Inledningsvis kan konstateras att B.J:s lunchförmån enligt vad Branschkommittén uppgett inte var begränsad endast till de dagar då hon var i arbete. Så till vida är det alltså fråga om en förmån som B.J. i och för sig kan ha gått miste om.

Frågan kan då ställas vad den fria lunchen utgjort för typ av förmån. Det har inte påståtts från förbundets sida att B.J. haft rätt till lunchkuponger eller ersättning i annan form när hon på grund av sjukdom inte befann sig på arbetsplatsen de aktuella dagarna. Förmånen måste därför anses vara begränsad till en förmån knuten till arbetsplatsen. Denna omständighet talar närmast för att förmånen borde ses som en förmån avsedd att täcka endast den kostnad som arbetstagaren har när han eller hon arbetar. Saken kan också uttryckas så att om värdet av B.J:s lunchförmån - trots att hon inte har någon rätt till ersättning för fri lunch - skulle ingå i underlaget för beräkning av sjuklönen, skulle B.J. under de aktuella sjukdagarna erhålla en förmån som med förarbetenas ord normalt inte skulle ha utgetts till henne om hon varit i arbete, nämligen en ersättning i pengar för lunchkostnad.

Emellertid kan konstateras att förmånen som nyss sagts gäller även under tid då arbetstagaren är frånvarande från arbetet på grund sjukdom. Frågan blir därför om B.J. som förbundet gör gällande, får anses ha gått miste om förmånen därför att hon på grund av sin sjukdom rent faktiskt inte kunde tillgodogöra sig den fria lunchen.

Den lunchförmån som bolaget tillhandahållit B.J. synes till sin natur inte skilja sig från förmånen av fri bil. En bilförmån består, i vart fall normalt, även under tid då den anställde är sjuk och oavsett om denne då har förmåga att använda bilen eller inte. Vad som i förarbetena uttalats om att bilförmån inte skall ingå i underlaget för beräkningen av sjuklön får därför anses ge stöd för att det avgörande inte är vilka faktiska möjligheter arbetstagaren har att utnyttja förmånen under sin sjukdom, utan vilken rätt den anställde har till förmånen under denna tid.

Även praktiska skäl talar enligt arbetsdomstolens mening för att man vid tolkningen av bestämmelsen skall utgå från arbetstagarens rätt till förmånen och inte från vilka faktiska möjligheter arbetstagaren har att tillgodogöra sig den. Det skulle otvivelaktigt kräva betydande administrativa insatser om en arbetsgivare i varje enskilt sjukdomsfall skulle behöva utreda om sjukdomen hindrar den anställde från att utnyttja lunchförmånen. Det kan enligt arbetsdomstolens mening inte heller vara rimligt att ställa upp en presumtion för att en arbetstagare som är frånvarande från sitt arbete på grund av sjukdom därigenom också skulle generellt antas vara oförmögen att tillgodogöra sig lunchförmånen. Att lunchsubventioner inte är en sådan förmån som avses i 6 § sjuklönelagen stöds även av det förhållandet att parterna i det kollektivavtal som slutits i december 1991 mellan dåvarande Arbetsgivarföreningen SFO och Privattjänstemannakartellen PTK om allmänna anställningsvillkor (tjänstemannaavtalet), vilket för övrigt är gällande för tjänstemännen hos bolaget, utgått ifrån att någon sådan förmån inte skall ingå i underlaget för beräkning av sjuklön. Tilläggas kan att bolagets uppgift om att ett kollektivavtal med motsvarande innehåll träffats även mellan Svenska Arbetsgivareföreningen och PTK har lämnats oemotsagd av förbundet.

Sammantaget kommer arbetsdomstolen därför till den slutsatsen att B.J. under de två sjukdagarna den 2 och 3 januari 1992 inte kan anses ha gått miste om lunchförmånen. Värdet av denna förmån skall därför inte ingå i beräkningsunderlaget för hennes sjuklön dessa dagar. Branschkommitténs yrkande skall alltså bifallas. I domslutet bör dock i förtydligande syfte anges att fråga är om den sjuklön som B.J. har rätt till i sin anställning hos V&S Vin & Sprit AB.

Vid den angivna utgången skall förbundet förpliktas ersätta Branschkommitténs rättegångskostnader.