AD 1993 nr 8

Storstockholms Postsyndikat av Sveriges Arbetares Centralorganisation SAC

mot

Staten genom Postverket.

10 kap. 1 § andra stycket lagen (1976:600) om offentlig anställning; 8 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

Mellan staten genom Postverket och Storstockholms Postsyndikat av Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC (Postsyndikatet), har inte upprättats något kollektivavtal. Staten genom Postverket är däremot part i kollektivavtal med Statsanställdas Förbund (SF), TCO:s Samverkansorgan vid Posten (ST-Post) och SACO-Posten.

Postverket har i Stockholm den s.k. Tomtebodaterminalen, där postförsändelser sorteras för spridning till postregionerna i Stockholmsområdet. Vid terminalen finns bl.a. spridningsenheten, där sorteringen sker manuellt, och BSM-enheten, där den sker med hjälp av brevsorteringsmaskiner (BSM).

Våren 1991 beslöt Postverket efter medbestämmandeförhandlingar med sina nyss nämnda kollektivavtalsmotparter att omorganisera arbetet vid spridnings- och BSM-enheterna. Omorganisationen innebar i stort sett att deltidsarbetande personal med ständigt nattarbete vid spridningsenheten överfördes till BSM-enheten. Överföringen skulle ske successivt med början i månadsskiftet april-maj för att vara slutförd i månadsskiftet juli-augusti 1991.

Genom en skrivelse av den 22 april 1991 till arbetsledningen vid Tomtebodaterminalen varslade Syndikalistsektion Tomteboda om en stridsåtgärd i anledning av omorganisationen. Varselskrivelsen hade bl.a. följande lydelse:

"Varsel om stridsåtgärd

Vi varslar härmed om blockad mot nattarbete (21.30-06.30) vid BSM på Tomteboda.

Blockaden gäller från 2 maj 1991 kl. 00.00 tills vidare.

Blockaden omfattar samtliga våra medlemmar som arbetar natt på spridningsenheten.

Anledningen till stridsåtgärden är att vi inte accepterar överflyttning av personal från manuell spridningssortering till BSM innan acceptabel överenskommelse gjorts."

Sedan den varslade stridsåtgärden trätt i kraft vid den i varslet angivna tidpunkten och det visat sig att ett antal arbetstagare på spridningsenheten vägrade att tjänstgöra vid BSM-enheten, utfärdade Postverkets personalchef vid Tomtebodaterminalen P.-O.V. den 3 maj 1991 en arbetsledarinstruktion av följande lydelse:

"INSTRUKTION FÖR ARBETSLEDARE I SPRIDNINGEN

1) Beordra vederbörande att gå till BSM och öva.

2) Om han/hon vägrar, tala om följderna av en sådan vägran:

* Hemskickning

* Löneavdrag

* Underlag för vidare arbetsrättsligt agerande - i värsta fall uppsägning

3) Om han/hon fortfarande vägrar, skriv rapport i vanlig ordning.

4) Beordra vederbörande att lämna arbetsplatsen (Tomteboda).

5) Om han/hon vägrar även detta, notera detta i rapporten.

6) Efter skiftet skriver Du enkel rapport om vilka konsekvenser arbetsvägran haft under natten, t.ex. agitation från de arbetsvägrande, maskningsaktioner, driftstörningar, övrigt, ev kvarligg som beror på ovanstående etc."

Blockaden avlystes först i oktober 1991. Mellan parterna i målet råder tvist huruvida staten genom Postverket under den tid som blockaden pågick genom olika åtgärder gjort sig skyldig till föreningsrättskränkning mot medlemmar i Postsyndikatet samt därmed ådragit sig skyldighet att utge bl.a. skadestånd till dessa medlemmar och till Postsyndikatet.

Postsyndikatet har efter stämning till arbetsdomstolen och såsom talan slutligt bestämts yrkat att staten genom Postverket skall förpliktas att utge

1. allmänt skadestånd med 15 000 kr till envar av syndikatets medlemmar I.A.A., N.F., E.G., L.J., Å.J., S.M., T.P., E.Å. och O.Ö.,

2. allmänt skadestånd med 60 000 kr till Postsyndikatet,

3. innehållen lön till I.A.A. med 1601 kr 60 öre, till N.F. med 8 555 kr 50 öre, till E.G. med 1 108 kr 20 öre, till L.J. med 7 123 kr, till Å.J. med 4 138 kr 20 öre, till S.M. med 3 912 kr 80 öre, till E.Å. med 4 627 kr 80 öre och till O.Ö. med 8 010 kr.

Staten genom Postverket har bestritt samtliga yrkanden men vitsordat skäligheten i och för sig av yrkade lönebelopp.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Storstockholms Postsyndikat

Bakgrunden till blockaden av nattarbete vid BSM-enheten från den 2 maj 1991 var att varken Postsyndikatet eller dess medlemmar vid Tomtebodaterminalen hade fått närmare information om eller möjlighet att påverka omorganisationen av arbetet vid terminalen med den därav följande överföringen av personal från spridningsenheten till BSM- enheten. Före omorganisationen arbetade såväl de i målet aktuella som andra medlemmar i syndikatet vid spridningsenheten, där de ingick i något av tre arbetslag som arbetade på halvtid med ständig nattjänstgöring. Vart och ett av dessa arbetslag arbetade var tredje natt måndag-fredag samt var sjätte söndagsnatt, med varje arbetspass förlagt kl. 21.30-06.30. Inför verkställigheten av omorganisationen spreds uppgifter bl.a. om att möjligheten till halvtidstjänstgöring skulle försvinna och att arbetstagare som inte kunde acceptera annan tjänstgöringsgrad riskerade förflyttning från Tomtebodaterminalen. Sedan Syndikalistsektion Tomteboda förgäves sökt få till stånd information och meningsutbyte rörande omorganisationen genom en förhandlingsframställan till arbetsledningen vid Tomtebodaterminalen den 25 mars 1991 begärde sektionen den 18 april 1991 i stället tvisteförhandling rörande förhandlingsvägran, varjämte sektionen den 22 april 1991 utfärdade varslet om blockaden. Efter sektionens begäran om tvisteförhandling hölls en förhandling mellan Postverket och sektionen den 30 april 1991. Eftersom denna inte gav tillfredsställande resultat trädde blockaden i kraft vid midnatt den 2 maj 1991.

Blockaden var ostridigt en lovlig stridsåtgärd eftersom något kollektivavtal inte upprättats mellan Postverket och den syndikalistiska arbetstagarorganisationen. Postsyndikatet vill vidare framhålla att blockaden endast gällde nattarbete vid BSM-enheten och att syndikatets medlemmar alltså inte vägrade att utföra sina ordinarie arbetsuppgifter vid spridningssektionen.

Överföringen av personal från spridningsenheten till BSM-enheten var planlagd så att några i taget av de nattjänstgörande arbetstagarna skulle med början den 2 maj 1991 övergå till BSM-enheten. Deras tjänstgöring där skulle börja med instruktion och övning i maskinell brevsortering alla sådana helgfria nätter måndag-fredag då de annars skulle ha arbetat vid spridningsenheten. Som ett exempel kan nämnas att S.M. enligt den ursprungliga planeringen skulle få instruktion och övning vid BSM-enheten den 2, 14, 23 och 29 maj samt den 4 juni 1991.

När de arbetstagare vid spridningsenheten som skulle tjänstgöra natt med början på kvällen den 2 maj 1991 då kom till arbetsplatsen möttes de inte bara av sin vanlige arbetsledare C.T. utan också av chefen för spridningsenheten A-M.B. Trots att nattarbetet vid BSM-enheten alltså var föremål för en av den syndikalistiska arbetstagarorganisationen beslutad blockad beordrades de medlemmar i Postsyndikatet, som enligt Postverkets mening skulle börja vid BSM-enheten denna natt, att bege sig dit för tjänstgöring. När de vägrade med hänvisning till blockaden beordrades de att en och en gå till produktionschefen J.E.s kontor.

Stämningen var mycket obehaglig och pressande för arbetstagarna redan på grund av det extraordinära förhållandet att chefspersonerna A-M.B. och J.E. befann sig på arbetsplatsen vid nattskiftets början. Arbetstagarna ville därför inte gå in till J.E. en och en utan gick grupp till hans kontor. Där fanns inte bara J.E. utan även två andra män som inte presenterades; senare framkom att en av dem var funktionär hos SF. J.E. var mycket allvarlig. Han frågade om arbetstagarna menade allvar med sin vägran att gå till BSM-enheten och om de inte tyckte att det var dags att "sluta med det här tjafset". När arbetstagarna höll fast vid sin vägran med hänvisning till blockaden framhöll J.E. att deras vägran skulle bli föremål för skriftlig rapportering och att ett antal sådana rapporter kunde leda till disciplinpåföljd och eventuellt till uppsägning. Arbetstagarna upplevde situationen som skrämmande och medlemmarna i Postsyndikatet blev osäkra på sin rätt att efterkomma sin fackliga organisations beslut om blockaden. De vidhöll dock sin vägran och tillsades då att gå hem. Eftersom blockaden endast omfattade nattarbete vid BSM-enheten begav de sig i stället till spridningsenheten och utförde där sitt vanliga arbete. Redan samma natt började arbetsledningen att skriftligen rapportera de arbetstagare som respekterade blockaden för "ohörsamhet" och ifrågasatt "arbetsvägran". Rapporteringen skedde på en blankett som uteslutande används för rapporter som ingår som ett led i det förfarande som Postverket tillämpar i disciplinärenden. Redan från denna första natt handlade arbetsledningen också på det sätt som anvisats i den skriftliga "Instruktion för arbetsledare" som personalchefen P.-O.V. utfärdade den 3 maj 1991. Arbetsledarna beordrade alltså de arbetstagare som var uttagna för utbildning vid BSM-enheten att bege sig dit. När arbetstagare vägrade att göra detta, talade arbetsledarna om att detta kunde få allvarliga konsekvenser för arbetstagarna och t.o.m. leda till uppsägning, varefter de upprättade sådana rapporter som nyss nämnts. Beträffande konsekvenserna av vägran och betydelsen av rapporterna kunde olika arbetsledare uttrycka sig lite olika. Beskeden gick dock hela tiden ut på att konsekvenserna kunde bli allvarliga och att ett antal rapporter kunde leda till disciplinåtgärder och i värsta fall till uppsägning. I.A.A. och S.M. rapporterades den 2, 14, 17, 23 och 29 maj samt den 4, 7 och 10 juni 1991, N.F. den 2, 14, 17, 23 och 29 maj 1991, E.G. den 7 juni 1991, T.P. den 28 maj och den 6 juni 1991, O.Ö. den 7 och 10 juni 1991 och E.Å. någon gång i juni 1991.

Beordringen till tjänstgöring vid BSM-enheten trots den lovliga blockaden, de uttalade hoten om allvarliga konsekvenser och eventuell uppsägning samt upprättandet av rapporter såsom för tjänsteförseelser - ohörsamhet och arbetsvägran - upplevdes av Postsyndikatets medlemmar som mycket pressande. Syftet med dessa åtgärder kan inte ha varit något annat än att söka förmå medlemmarna att bryta den lovliga blockaden och därmed avstå från att utnyttja sitt medlemskap i syndikatet. Postsyndikatet gör därför gällande att var och en av de nämnda åtgärderna innebar en kränkning av medlemmarnas föreningsrätt i strid med 8 § medbestämmandelagen och ett sådant intrång i Postsyndikatets verksamhet som syndikatet enligt samma lagrum inte är skyldigt att tåla.

Staten har gjort gällande att de nu berörda åtgärderna kommit att vidtas mot Postsyndikatets medlemmar av den anledningen, att arbetsledningen vid Tomtebodaterminalen inte kände till vilka arbetstagare som var medlemmar i Postsyndikatet. Det bestrids att det förhöll sig på det sättet. När en arbetstagare fått medlemskap i Postsyndikatet brukar Postverket genom arbetstagaren få en av vederbörande lokala samorganisation av SAC upprättad skriftlig underrättelse om detta. Vidare framgick av olika handlingar att olika i målet aktuella arbetstagare var medlemmar i Postsyndikatet. Syndikalistsektionens förhandlingsframställan den 25 mars 1991 var sålunda undertecknad av bl.a. I.A.A. och blockadvarslet den 22 april 1991 av bl.a. S.M. Vid den tidigare nämnda förhandlingen den 30 april 1991 representerades Syndikalistsektion Tomteboda enligt det av Postverket självt upprättade protokollet av bl.a. N.F., E.G., Å.J., S.M., E.Å. och O.Ö. I en förhandlingsframställan från Syndikalistsektion Tomteboda den 17 maj 1991 angavs bl.a. I.A.A., N.F., S.M. och T.P. som medlemmar i Postsyndikatet. Vid en "överläggning" mellan Postverket och Syndikalistsektion Tomteboda den 4 juni 1991 representerades sektionen enligt det av Postverket upprättade protokollet av bl.a. I.A.A. Vid en tvisteförhandling mellan Postverket och Syndikalistsektion Tomteboda den 7 juni 1991 representerades "Postsyndikatet" enligt det av Postverket upprättade protokollet av bl.a. I.A.A., N.F., E.G., Å.J., S.M., T.P. och O.Ö. - Staten har vidare gjort gällande att arbetsledningen vid Tomtebodaterminalen i vart fall haft anledning räkna med att en del av de syndikalistiskt organiserade arbetstagarna var bundna av fredsplikt, antingen på grund av att de även var medlemmar i någon av de arbetstagarorganisationer som var bundna av kollektivavtal med staten genom Postverket eller på grund av att de lämnat en sådan arbetstagarorganisation för att gå över till Postsyndikatet på ett så sent stadium att de fortfarande var bundna av det kollektivavtal som senast upprättats mellan förstnämnda organisation och staten genom Postverket. Det är riktigt att Postsyndikatet hade en del medlemmar som sålunda var bundna av fredsplikt. Det gäller emellertid inte någon av de i målet aktuella arbetstagarna. Likväl utsattes dessa för samma åtgärder som övriga arbetstagare. Vad staten har anfört i denna del kan inte ursäkta Postverkets agerande. Det hade varit lätt för arbetsledningen att hos sina kollektivavtalsmotparter ta reda på vilka av de syndikalistiskt organiserade arbetstagarna som eventuellt var dubbelorganiserade eller nyligen hade lämnat en kollektivavtalsbunden organisation. Arbetsledningen ställde inte heller några frågor härom till medlemmarna i Postsyndikatet.

Vid tvisteförhandlingen mellan Postverket och Syndikalistsektion Tomteboda den 7 juni 1991 förklarade Postverket bl.a. att syndikalistiskt organiserade arbetstagare som inte var bundna av fredsplikt inte skulle drabbas av några disciplinåtgärder för att de respekterade blockaden. Likväl fortsatte arbetsledarna även efter den 7 juni 1991 med att behandla samtliga arbetstagare på samma sätt som tidigare, d.v.s. i enlighet med den "Instruktion för arbetsledare" som hade upprättats den 3 maj 1991. Den enda skillnaden var att de skriftliga rapporterna, vilka fortfarande upprättades på de blanketter som används uteslutande för disciplinärenden, efter den 7 juni 1991 inte innehöll noteringarna om att arbetstagarna gjort sig skyldiga till ohörsamhet eller arbetsvägran. Postsyndikatets medlemmar kunde således inte heller efter den 7 juni 1991 känna sig säkra på att de inte skulle drabbas av påföljder, i sista hand uppsägning, för att de respekterade sin fackliga organisations lovliga blockadbeslut. Det skall framhållas att ledningen vid Tomtebodaterminalen tydligen både före och efter den 7 juni 1991 saknade insikt om att en statligt anställd arbetstagare enligt 10 kap. 1 § andra stycket lagen (1976:600) om offentlig anställning aldrig får åläggas disciplinpåföljd för deltagande i stridsåtgärd. Bl.a. detta förhållande belyser hur Postsyndikatets medlemmar hade anledning att uppfatta arbetsledarnas agerande mot dem.

Fram till den 13 juni 1991 fullgjorde medlemmarna i Postsyndikatet sitt vanliga arbete vid spridningsenheten under de arbetspass då de enligt Postverket skulle ha tjänstgjort vid BSM-enheten. De fick också sin vanliga lön, dock med det undantaget att I.A.A., N.F. och S.M. inte erhöll övertidsersättning och OB-tillägg för arbete under pingsthelgen, uppgående till drygt 1000 kr för var och en av dem. Denna åtgärd från Postverkets sida var till skada för de tre medlemmarna och vidtogs på grund av att de utnyttjat sitt medlemskap i Postsyndikatet genom att respektera blockaden av nattarbete vid BSM-enheten. Åtgärden innebar således en kränkning av medlemmarnas föreningsrätt och ett intrång i Postsyndikatets verksamhet. De ifrågavarande ersättningarna utbetalades till de tre medlemmarna först under hösten 1991, sedan Postverket och Postsyndikatet hade enats därom vid en tvisteförhandling den 15 augusti 1991.

Fr.o.m. den 13 juni 1991 avstängdes Postsyndikatets medlemmar från arbetsplatsen då de fortfarande i enlighet med blockadbeslutet vägrade att tjänstgöra natt vid BSM-enheten. När de kom till arbetsplatsen möttes de av beskedet att de inte var välkomna dit. De fick inte heller någon lön för de arbetspass som de sålunda avstängdes från, trots att de förklarade att de endast vägrade att tjänstgöra i strid med blockadbeslutet men stod till förfogande för sitt vanliga arbete vid spridningsenheten. De fick också arbeta vid spridningsenheten under andra arbetspass än de som inföll helgfri måndag-fredag. Postverket lämnade inte någon tillfredsställande förklaring till avstängningen, vilken drabbade I.A.A., N.F., E.G., L.J., Å.J., S.M., E.Å. och O.Ö. Först påstod arbetsledningen att det inte fanns arbete för medlemmarna vid spridningsenheten, men sedermera har vitsordats att det faktiskt fanns gott om arbete där. Enligt Postsyndikatets mening hade Postverket inte någon rätt att avstänga medlemmarna från deras ordinarie arbete. Avstängningen och underlåtenheten att betala lön för ifrågavarande arbetspass utgjorde åtgärder till skada för medlemmarna på grund av att de utnyttjat sitt medlemskap i Postsyndikatet och innebar alltså att Postverket kränkte medlemmarnas föreningsrätt och gjorde intrång i Postsyndikatets verksamhet. Staten genom Postverket är på den nu berörda grunden skyldig att till de ifrågavarande medlemmarna utge inte bara allmänt skadestånd utan också den lön som de genom avstängningen gick miste om.

Under en vecka på sommaren 1991 ägde Stockholms Vattenfestival rum. Postverket var en av huvudsponsorerna och med anledning därav skulle alla postanställda få rabattkort värda ca 50 kr, s.k. vattenpass, till festivalarrangemangen. De medlemmar i Postsyndikatet som i enlighet med det nyss anförda var avstängda från arbete vid Tomtebodaterminalen fick dock inte sina vattenpass förrän det återstod endast tre dagar av festivalen. Saken är visserligen bagatellartad, men enligt Postsyndikatets mening var skälet till den sena utdelningen av vattenpassen till medlemmarna att de hade utnyttjat sitt medlemskap i syndikatet genom att respektera blockadbeslutet. Åtgärden, som var till skada för medlemmarna, innebar således en kränkning av deras föreningsrätt och ett intrång i syndikatets verksamhet.

Sammanfattningsvis har Postverket alltså sedan den ostridigt lovliga blockaden av nattarbete vid BSM-enheten trätt i kraft den 2 maj 1991 genom en rad åtgärder, som antingen syftat till att hindra Postsyndikatets medlemmar från att utnyttja sitt medlemskap eller utgjort åtgärder till skada för dem på grund av att de utnyttjat sitt medlemskap i syndikatet, kränkt medlemmarnas föreningsrätt och därmed också gjort intrång i syndikatets verksamhet. Staten har därmed ådragits skyldighet att utge allmänt skadestånd till medlemmarna och Postsyndikatet för brott mot 8 § medbestämmandelagen samt att utge de tidigare nämnda lönebeloppen till åtta av syndikatets medlemmar.

Staten genom Postverket

Inför beslutet om omorganisationen av arbetet vid spridnings- och BSM- enheterna vid Tomtebodaterminalen hade Postverket under vårvintern 1991 genomfört medbestämmandeförhandlingar med sina kollektivavtalsmotparter och nått enighet med dem om beslutet. Ledningen vid Tomtebodaterminalen kände under dessa förhandlingar över huvud taget inte till att det fanns syndikalistiskt organiserade arbetstagare vid terminalen. Postsyndikatet gav sig till känna först genom Syndikalistsektion Tomtebodas "Förhandlingsframställan" av den 25 mars 1991, vilken av ledningen uppfattades som en begäran om medbestämmandeförhandling eller information enligt 19 § medbestämmandelagen. Produktionschefen J.E. kallade därför syndikalistsektionen till ett informationsmöte i början av april 1991. Han klargjorde vid detta möte att Postverket inte var skyldigt att medbestämmandeförhandla eller informera enligt 19 § medbestämmandelagen i förhållande till andra arbetstagarorganisationer än de kollektivavtalsbärande, men informerade likväl sektionen om vad som förekommit i omorganisationsfrågan. Det var uppenbart att sektionen var missnöjd med omorganisationen och med hur beslutet därom hade förankrats. Det var dock inte förrän med sektionens begäran om tvisteförhandling den 18 april 1991 som ledningen vid terminalen förstod att sektionen velat få till stånd en förhandling enligt 10 § medbestämmandelagen. En sådan hölls den 30 april 1991, men sektionen ville inte ens justera protokollet över denna eftersom man ansåg att protokollet inte var rättvisande.

Redan den 22 april 1991 hade Syndikalistsektion Tomteboda emellertid lagt sitt blockadvarsel. Detta skapade en helt kaotisk situation. Det framkom nämligen att Postsyndikatet under en tid hade värvat medlemmar vid Tomtebodaterminalen och därvid fått både medlemmar som fortfarande var organiserade även i SF och därmed bundna av kollektivavtal gentemot staten genom Postverket och medlemmar som lämnat SF eller andra kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationer vid en sådan tidpunkt att de fortfarande var bundna av gällande kollektivavtal. Enligt Postverkets uppfattning var sådana kollektivavtalsbundna medlemmar i Postsyndikatet, trots den utlysta blockaden, till följd av sin fredsplikt skyldiga att i enlighet med omorganisationsbeslutet efter hand gå till BSM-enheten för instruktion, övning och fortsatt tjänstgöring där. De kunde enligt Postverkets uppfattning inte heller åberopa någon rätt att stå neutrala i arbetskonflikt till stöd för en vägran att göra detta, eftersom de vid BSM-enheten inte skulle fullgöra andra arbetsuppgifter än sådana som till följd av omorganisationsbeslutet blivit deras ordinarie uppgifter. Den kaotiska situationen förvärrades dock av att det bland arbetstagarna spreds felaktig information - bl.a. av syndikalistsektionen - om att arbetstagare som var bundna av fredsplikt kunde åberopa neutralitetsrätt till stöd för att vägra nattarbete vid BSM-enheten sedan den varslade blockaden trätt i kraft.

Det är mot den nu angivna bakgrunden som man skall se Postverkets åtgärder fr.o.m. den 2 maj 1991 avseende beordring till tjänstgöring vid BSM-enheten och upprättande av rapporter om vilka arbetstagare som inte efterkom denna beordring. Ledningen vid Tomtebodaterminalen visste inte vilka arbetstagare som ämnade vägra att gå till BSM-enheten och inte heller i vad mån det bland dessa fanns arbetstagare som var bundna av fredsplikt. Ledningen kunde därför till en början inte göra annat än att söka bygga upp en informationsbild, utifrån vilken man sedan kunde fatta beslut om hur man skulle hantera situationen. Syftet med den "Instruktion för arbetsledare" som personalchefen P.-O.V. upprättade den 3 maj 1991 var just att få fram den nödvändiga informationen. Beordringen till tjänstgöring vid BSM-enheten skedde för att det skulle kunna fastställas vilka som vägrade att gå dit, och rapporteringen gjordes för att dokumentera vilka som vägrat och under vilka närmare omständigheter det skett. Arbetsledarna följde instruktionen utan att göra någon som helst skillnad mellan olika arbetstagare beroende på organisationstillhörighet. Blockaden var även enligt statens mening obestridligen en lovlig stridsåtgärd som fick respekteras av arbetstagare som inte var bundna av fredsplikt, och Postverket hade inte för avsikt att de medlemmar i Postsyndikatet som inte var bundna av fredsplikt skulle utsättas för någon påföljd på grund av att de respekterade blockaden. Ledningen vid Tomtebodaterminalen fick emellertid inte någon information från Postsyndikatet eller Syndikalistsektion Tomteboda som gjorde att man på arbetsgivarsidan kunde identifiera och därmed från beordring och rapportering undanta de medlemmar i Postsyndikatet som inte var bundna av fredsplikt. Syndikalistorganisationens agerande belyses bl.a. av den förhandlingsframställan som Syndikalistsektion Tomteboda gjorde den 17 maj 1991. I denna vitsordade sektionen sålunda att det bland de medlemmar i Postsyndikatet som vägrat att gå till BSM-enheten fanns medlemmar som var bundna av fredsplikt, men arbetsgivarsidan fick inga upplysningar om vilka medlemmar som tillhörde vilken kategori. Postverket gjorde dock klart för Postsyndikatet och Syndikalistsektion Tomteboda att de medlemmar i Postsyndikatet som inte var bundna av fredsplikt inte skulle drabbas av någon påföljd för sin vägran att utföra arbete som förklarats i blockad. Sådana förklaringar lämnades både vid överläggningen mellan Postverket och syndikalistsektionen den 4 juni 1991 och vid tvisteförhandlingen mellan Postverket och Postsyndikatet den 7 juni 1991. Vid denna tvisteförhandling begärde Postverket också att få en sådan medlemsförteckning från Postsyndikatet, att de medlemmar i syndikatet som inte var bundna av fredsplikt skulle kunna undantas från rapportering. För att lämna en sådan medlemsförteckning uppställde Postsyndikatet emellertid villkor som Postverket inte kunde acceptera. Varken Postsyndikatet eller Syndikalistsektion Tomteboda ville alltså lämna arbetsgivarsidan sådan information att man kunnat eliminera de "störningar" för medlemmarna i form av beordring och rapportering som Postsyndikatet nu påstår har utgjort föreningsrättskränkningar.

Staten bestrider att de nu ifrågavarande åtgärderna har inneburit kränkningar av de i målet aktuella arbetstagarnas föreningsrätt. Postverket har varit i sin fulla rätt att beordra arbetstagare till tjänstgöring vid BSM-enheten för att kunna konstatera vilka arbetstagare som respekterade blockaden. Likaså har Postverket haft full rätt att genom de rapporter som upprättades dokumentera vilka som därmed vägrade att gå till BSM-enheten och under vilka omständigheter det skedde. Den information som lämnades om eventuella konsekvenser av en sådan vägran gavs till alla arbetstagare oavsett vilken arbetstagarorganisation de kunde tillhöra och lämnades alltså mot bakgrund av att ledningen vid Tomtebodaterminalen inte visste vilka arbetstagare som var respektive inte var bundna av fredsplikt. Något speciellt mot de "rena" syndikalisterna riktat och föreningsrättskränkande syfte låg följaktligen inte bakom åtgärderna.

Det är i och för sig riktigt att man för dokumentationen av arbetstagarnas vägran att gå till BSM-enheten använde de rapportblanketter som används för rapportering av ifrågasatta tjänsteförseelser. Sådana rapporter ingår emellertid inte som ett led i ett disciplinärt förfarande förrän de överlämnas till Postens Ansvarsnämnd för bedömning, och så skedde inte i något fall med de rapporter som upprättades som en dokumentation över händelserna under blockaden. Som nyss berörts klargjorde man från arbetsgivarsidan också för Postsyndikatet och Syndikalistsektion Tomteboda att de syndikalistiskt organiserade arbetstagare som inte var bundna av fredsplikt inte skulle drabbas av några påföljder. Postverket gjorde däremot en utredning av frågan huruvida det fanns förutsättningar att ålägga de arbetstagare, som vägrade att gå till BSM-enheten trots att de var bundna av fredsplikt, disciplinpåföljd. Man fann dock att disciplinåtgärder inte kunde vidtas ens mot dessa arbetstagare. Några disciplinärenden aktualiserades följaktligen inte.

Det är riktigt, som Postsyndikatet har uppgett, att under tiden fram till den 13 juni 1991 medlemmar i syndikatet, som vägrat att tjänstgöra vid BSM-enheten, i stället begav sig till spridningsenheten och tydligen arbetade där under de arbetspass då de enligt omorganisationsbeslutet skulle ha tjänstgjort vid BSM-enheten. De fick därvid också sin vanliga lön. Det var naturligtvis felaktigt att arbetsledningen vid Tomtebodaterminalen tillät detta. De arbetstagare som beordrats till tjänstgöring vid BSM-enheten skulle nämligen tjänstgöra enbart där och hade inte längre sina arbetsuppgifter förlagda till spridningsenheten. Vid tvisteförhandlingen den 7 juni 1991 gjorde Postverket emellertid klart att man på arbetsgivarsidan i fortsättningen skulle hålla på sin rätt att leda och fördela arbetet. De arbetstagare som till följd av den beslutade omorganisationen hade fått sitt arbete förlagt till BSM- enheten men på grund av blockaden vägrade att gå dit på de därför bestämda arbetspassen skulle alltså inte längre tillåtas att under dessa arbetspass uppehålla sig vid spridningsenheten eller i terminalens lokaler. Eftersom de inte utförde beordrat arbete skulle de givetvis inte heller erhålla lön för ifrågavarande arbetspass.

Avstängningen från arbetsplatsen och från lön kom att verkställas fr.o.m. den 13 juni 1991. Dessa åtgärder har inte utgjort någon kränkning av de aktuella arbetstagarnas föreningsrätt. De har varit rättsligt behöriga åtgärder i en konfliktsituation där arbetstagarna vägrat att utföra de arbetsuppgifter som Postverket ålagt dem. Att blockaden var lovlig och inte omfattade arbete vid spridningsenheten saknar därvidlag betydelse, eftersom de ifrågavarande arbetstagarna inte längre hade sina arbetsuppgifter vid spridningsenheten under de aktuella arbetspassen. Postsyndikatets ståndpunkt i denna del synes grundad på den totalt felaktiga uppfattningen att arbetstagarna själva eller syndikatet skulle ha rätten att bestämma över organisationen, ledningen och fördelningen av arbetet vid terminalen.

Med vad som nu sagts om arbetsledningsrätten sammanhänger också det av Postsyndikatet påtalade förhållandet att I.A.A., N.F. och S.M. inte erhöll övertidsersättning och OB-tillägg för arbete vid spridningsenheten under pingsthelgen i maj 1991.

Dessa ersättningar utgår enligt avtal endast för beordrat arbete. Att de tre nämnda arbetstagarna arbetade vid spridningsenheten på helgtid berodde emellertid inte på att de hade beordrats därtill, utan på det tidigare berörda förhållandet att de efter att ha vägrat att gå till BSM-enheten i stället självsvåldigt gick till spridningsenheten. Postverket ansåg att de vid sådant förhållande inte hade avtalsenlig rätt att erhålla ifrågavarande ersättningar. Att de inte erhöll dessa hade alltså inte något föreningsrättskränkande syfte. Staten är fortfarande av den uppfattningen att de egentligen inte haft rätt till ersättningarna. Att de så småningom erhöll dessa berodde på att man vid Tomtebodaterminalen föll undan för påtryckningar från Postsyndikatets sida.

Det låg inte heller något föreningsrättskränkande syfte bakom det förhållandet att de i målet aktuella arbetstagarna fick sina rabattkort till Stockholms Vattenfestival, de s.k. vattenpassen, först sedan festivalen hade pågått under några dagar. Detta berodde helt enkelt på en administrativ lapsus. Vattenpassen hade kommit i buntar till Tomtebodaterminalen och hämtades på arbetsplatsen av arbetstagarna vid terminalen. Av rent förbiseende kom ingen att tänka på att de arbetstagare som enligt det tidigare sagda fr.o.m. den 13 juni 1991 hade avstängts från arbetsplatsen därmed inte kunde hämta sina vattenpass. Det är riktigt att vattenpassen sändes hem till en del arbetstagare, nämligen till sådana som den administrativa personalen visste var frånvarande på grund av olika ledigheter. Den administrativa personalen hade emellertid inga uppgifter om att de avstängda arbetstagarna inte fanns på arbetsplatsen. Så snart de avstängda arbetstagarna påpekade att de inte hade fått sina vattenpass delades dessa ut till dem.

Sammanfattningsvis bestrider staten att Postverket i något hänseende gjort sig skyldigt till en kränkning av de i målet aktuella arbetstagarnas föreningsrätt. Ledningen vid Tomtebodaterminalen har gjort sitt bästa för att rätt hantera en överraskande och kaotisk situation, i vilken Postsyndikatet vägrat att lämna den medverkan som behövts för att klarlägga förhållanden av betydelse. Något syfte att hindra arbetstagarna från att utnyttja sitt medlemskap i Postsyndikatet eller att skada dem på grund av att de utnyttjat detta har inte i något fall legat bakom de av syndikatet påtalade åtgärderna. Postsyndikatets käromål är alltså ogrundat.

Domskäl

Våren 1991 beslöt Postverket att omorganisera arbetet vid spridnings- och BSM-enheterna vid Tomtebodaterminalen i Stockholm. Omorganisationen innebar i stort sett att deltidsarbetande personal med ständigt nattarbete vid spridningsenheten överfördes till BSM-enheten. Överföringen skulle ske successivt med början i månadsskiftet april-maj för att vara slutförd i månadsskiftet juli-augusti 1991.

Genom en skrivelse av den 22 april 1991 till arbetsledningen vid Tomtebodaterminalen varslade Syndikalistsektion Tomteboda inom Postsyndikatet om blockad mot nattarbete (kl. 21.30-06.30) vid BSM- enheten. Blockaden skulle enligt varslet gälla från midnatt den 2 maj 1991 tills vidare och omfatta samtliga medlemmar i sektionen som arbetade natt vid spridningsenheten. Anledningen till blockaden var enligt varslet att sektionen inte accepterade överflyttning av personal från spridningsenheten till BSM-enheten "innan acceptabel överenskommelse gjorts". I målet är ostridigt att något kollektivavtal inte upprättats mellan Postsyndikatet och staten genom Postverket. Staten har vidare förklarat det vara ostridigt att blockaden därmed utgjorde en lovlig stridsåtgärd i förhållandet mellan staten och de medlemmar i syndikatet, som inte på annan grund var bundna av kollektivavtal gentemot staten genom Postverket.

Tvisten mellan parterna gäller huruvida staten genom Postverket, genom olika åtgärder som vidtagits sedan blockaden trätt i kraft i enlighet med varslet, gjort sig skyldig till föreningsrättskränkningar gentemot de medlemmar i Postsyndikatet för vilka syndikatet för talan i målet och därmed också gjort intrång i syndikatets verksamhet.

Föreningsrätten definieras i 7 § medbestämmandelagen som rätten för arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation, att utnyttja medlemskapet och att verka för organisationen eller för att sådan bildas. Enligt 8 § första stycket samma lag skall föreningsrätten lämnas okränkt. En kränkning av föreningsrätten föreligger, om någon på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan vidtar åtgärd till skada för någon på andra sidan för att denne har utnyttjat sin föreningsrätt eller om någon på ena sidan vidtar åtgärd mot någon på andra sidan i syfte att förmå denne att inte utnyttja sin föreningsrätt. Enligt 8 § andra stycket är arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation inte skyldig att tåla sådan kränkning av föreningsrätten som innebär intrång i dess verksamhet.

Postsyndikatet har gjort gällande att staten genom Postverket under den tid som blockaden pågick kränkt i målet aktuella syndikatmedlemmars föreningsrätt genom att

1) beordra dem till nattarbete vid BSM-enheten,

2) hota med arbetsrättsliga påföljder och i sista hand uppsägning om de vägrade att efterkomma denna beordring,

3) rapportera deras vägran såsom tjänsteförseelse,

4) vägra att till vissa av dem utge övertidsersättning och OB-tillägg för arbete under pingsthelgen 1991,

5) avstänga vissa av dem från arbete och lön fr.o.m. den 13 juni 1991, samt

6) alltför sent tilldela dem förmånen av rabattkort till Stockholms Vattenfestival 1991.

Staten genom Postverket har på samtliga punkter bestritt påståendena om föreningsrättskränkning.

I målet har åberopats skriftlig bevisning. Vidare har på Postsyndikatets begäran förhör under sanningsförsäkran ägt rum med ledamoten i syndikatets styrelse L.A., med I.A.A. och med N.F. samt vittnesförhör ägt rum med L.M. som är ordförande i Stockholms Lokala Samorganisation av Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC. På statens begäran har vittnesförhör ägt rum med arbetsledarna vid Tomtebodaterminalen C.T. och I.P., med förutvarande produktionschefen för inrikes brevenheten vid terminalen J.E. och med förutvarande personalchefen vid terminalen P.-O.V.

Arbetsdomstolen tar i det följande under skilda rubriker upp de olika påståendena om föreningsrättskränkningar till bedömning. Domstolen har dock funnit lämpligt att därvid bedöma de nyss under punkt 1)-3) upptagna påståendena i ett sammanhang.

Påståendena om föreningsrättskränkningar

1) 3) Beordringen till arbete vid BSM-enheten, hoten om arbetsrättsliga påföljder och upprättandet av rapporter.

Av utredningen i målet framgår att i målet aktuella medlemmar i Postsyndikatet, fr.o.m. det nattskift den 2 maj 1991 då blockaden trädde i kraft och för varje arbetspass därefter då respektive medlem enligt Postverkets beslut skulle tjänstgöra vid BSM-enheten, av arbetsledningen beordrats att bege sig till denna enhet för instruktion och övning. Postsyndikatet har obestritt uppgett att detta gällt samtliga de medlemmar i syndikatet för vilka syndikatet i målet för talan om allmänt skadestånd. Vidare framgår av utredningen att ifrågavarande medlemmar i syndikatet därvid av arbetsledningen behandlats i enlighet med den skriftliga "Instruktion för arbetsledare", som den 3 maj 1991 upprättats av P.-O.V. De har sålunda, när de vägrat att efterkomma den nämnda ordern, fått veta att följderna av en sådan vägran skulle vara hemskickning och löneavdrag och att vägran skulle utgöra underlag för vidare arbetsrättsligt agerande - i värsta fall uppsägning. När de fortfarande vägrat har arbetsledarna enligt vad som framgår av utredningen som regel beordrat dem att lämna arbetsplatsen samt för var och en av dem upprättat en skriftlig rapport på en blankett med rubriken "Anmälan/Meddelande", vilken ostridigt brukar användas för rapportering av tjänsteförseelser. Arbetsledarna har därvid, såvitt framgår av i målet ingivna rapporter, i praktiskt taget samtliga rapporter som upprättats före den 7 juni 1991 angett att fråga varit om "ohörsamhet" och/eller "arbetsvägran?".

Beträffande vad som närmare uttalats om vägran att tjänstgöra vid BSM- enheten som underlag för "vidare arbetsrättsligt agerande" har förekommit i huvudsak följande. L.A. har uppgett att J.E. redan vid det första tillfället den 2 maj 1991 sagt att rapporterna för sådan vägran kunde leda till disciplinära åtgärder och att ett antal rapporter kunde komma att leda till uppsägning. Enligt L.A. upprepades dessa uttalanden vid många efterföljande tillfällen av olika arbetsledare. J.E. har för sin del uppgett att han den 2 maj 1991 visserligen framhållit att en vägran att gå till BSM-enheten kunde få allvarliga konsekvenser men att han begränsat detta uttalande till att gälla arbetstagare som eventuellt omfattades av fredsplikt. I.A.A. har uppgett att hon inte minns att uppsägning var på tal hos J.E. den 2 maj 1991, men däremot att olika arbetsledare vid upprepade tillfällen framhållit att ett antal rapporter för vägran att tjänstgöra vid BSM-enheten, varierande mellan tre och fem, kunde leda till disciplinära åtgärder och eventuellt till uppsägning. N.F. har uppgett att han och andra som blivit rapporterade första natten hade frågat C.T. vad rapporterna betydde. De hade då fått svaret att det efter tre eller fem rapporter kunde bli fråga om uppsägning. C.T. har uppgett att han i sitt agerande följde den av P.-O.V. upprättade instruktionen för arbetsledare. När han vid olika tillfällen tillfrågades om vad rapporterna kunde leda till, brukade han svara att en enda rapport inte ledde till någonting men att flera rapporter skulle leda till att det vidtogs disciplinära åtgärder och att det i "slutänden" kunde bli fråga om uppsägning.

Utredningen visar att situationen inne på J.E. kontor på kvällen den 2 maj 1991 präglades av upprördhet på båda sidor. Med hänsyn härtill måste risken för missuppfattningar bedömas ha varit stor. Arbetsdomstolen kan därför inte mot J.E. uppgifter finna styrkt att han vid tillfället gjort sådana reservationslösa uttalanden som L.A. har uppgett. Genom L.A.s uppgifter i övrigt samt genom de uppgifter som lämnats av I.A.A., N.F. och C.T. finner domstolen emellertid utrett, att de i målet aktuella medlemmarna i syndikatet i samband med att de fr.o.m. den 2 maj 1991 beordrats att tjänstgöra vid BSM-enheten fått besked att deras vägran att göra detta skulle leda till upprättandet av skriftlig rapport och att ett antal sådana rapporter skulle leda till disciplinära åtgärder och i sista hand kunde leda till uppsägning.

Själva beordringen av arbetstagarna att bege sig till BSM-enheten för att tjänstgöra natt där kan, till skillnad från vad Postsyndikatet synes anse, inte bedömas som en föreningsrättskränkande åtgärd. Oaktat nattarbetet vid enheten var föremål för en av syndikalistsektionen beslutad och ostridigt lovlig blockad har arbetsgivaren haft rätt att genom en av arbetsledningen given order ge arbetstagarna besked om att det var där som de enligt arbetsgivarens mening skulle tjänstgöra vid ifrågavarande tillfällen.

Annorlunda förhåller det sig med de besked om följderna av en vägran att tjänstgöra vid BSM-enheten som enligt vad domstolen nyss funnit utrett, lämnats till arbetstagarna i samband med de vägrat att efterkomma beordringen att tjänstgöra där. De besked som därvid getts till arbetstagarna har typiskt sett varit ägnade att förmå dem att avstå från att respektera blockaden. Det har inte framkommit anledning att ifrågasätta sanningsenligheten av L.A.s, I.A.A.s och N.F.s uppgifter om att arbetstagarna uppfattat beskeden som allvarligt menade hot om disciplinåtgärder och eventuellt uppsägning som påföljder av ett respekterande av blockaden, hot som av arbetstagarna upplevts som skrämmande och vållat osäkerhet om hur de skulle agera. Det står därmed klart att det här varit fråga om åtgärder som, beroende på syftet, kan vara att bedöma som kränkningar av de i målet aktuella syndikatmedlemmarnas föreningsrätt. Detsamma gäller i princip upprättandet av de skriftliga rapporterna. Upprättandet av dessa står dock i ett så omedelbart samband med de nyss berörda beskeden att det inte finns skäl att bedöma de olika åtgärderna var för sig.

För den fortsatta bedömningen är av betydelse att konstatera, att de ifrågavarande beskeden till arbetstagarna i vart fall såvitt gäller de medlemmar i Postsyndikatet som var obundna av kollektivavtal - och beträffande andra saknar arbetsdomstolen anledning att uttala sig i målet - inte utgjort en sådan korrekt information om rättsläget som det stått arbetsgivarsidan fritt att lämna. Det har när det gäller sådana medlemmar i syndikatet tvärtom varit fråga om rättsligt ohållbara besked, eftersom de enligt 10 kap. 1 § andra stycket lagen (1976:600) om offentlig anställning inte under några förhållanden skulle ha kunnat bli föremål för disciplinära åtgärder på grund av att de vägrade att utföra arbete som försatts i blockad av deras fackliga organisation. Självfallet skulle de inte heller på sådan grund lagligen ha kunnat bli uppsagda från sina anställningar. Domstolen bortser då från den möjlighet till uppsägning av arbetstagare vid lovlig facklig stridsåtgärd som kan tänkas förekomma i speciella undantagssituationer (jfr uttalanden i t.ex. AD 1983 nr 65). Det är nämligen uppenbart att det inte varit tanken på någon sådan undantagssituation som föranlett de besked om eventuell uppsägning som i förevarande fall lämnades till arbetstagarna.

Staten har till stöd för sitt bestridande av de i detta avsnitt behandlade påståendena om föreningsrättskränkning åberopat att ledningen vid Tomtebodaterminalen när blockaden varslades och trädde i kraft kände till att Postsyndikatet hade medlemmar på arbetsplatsen som på grund av dubbel facklig tillhörighet eller på grund av tidigare medlemskap i annan facklig organisation var bundna av kollektivavtal och därmed av fredsplikt i förhållande till staten genom Postverket. Enligt staten visste man dock inte vilka medlemmar i syndikatet som sålunda var bundna av fredsplikt och vilka som inte var det. Av den anledningen behandlades alla arbetstagare lika, nämligen i enlighet med den av P.-O.V. utfärdade instruktionen för arbetsledare.

Av utredningen i målet framgår att vad staten sålunda har anfört så till vida har fog för sig, som det bland syndikatets medlemmar på arbetsplatsen faktiskt fanns sådana som på angiven grund var bundna av fredsplikt. Emellertid har genom utredningen vidare ställts utom tvivel att ledningen vid terminalen - i vart fall J.E. och P.-O.V. - redan från blockadens ikraftträdande måste ha insett att det bland de av syndikatets medlemmar på arbetsplatsen som kunde förväntas efterkomma blockadbeslutet också fanns sådana som inte var bundna av fredsplikt och som enligt vad som är ostridigt i målet hade rätt att respektera blockadbeslutet. Det är tydligt att de båda nämnda arbetsgivarföreträdarna, av vilka P.-O.V. svarade för den skriftliga instruktionen till arbetsledarna, med hänsyn därtill hade bort se till att de besked som av arbetsledarna lämnades till de arbetstagare som vägrade att utföra det av syndikalistsektionen blockerade arbetet åtminstone försågs med den uttryckliga reservationen, att uttalandena om arbetsrättsliga följder av en sådan vägran inte gällde de medlemmar i syndikatet som var obundna av kollektivavtal och fredsplikt. Utredningen i målet får emellertid anses visa att några sådana reservationer i vart fall inte framfördes till arbetstagarna förrän i samband med och efter den tvisteförhandling som ägde rum den 7 juni 1991. Sålunda har av C.T.s vittnesmål framgått bl.a. att han inte förrän på ett sent stadium - troligen i början av juni 1991 - över huvud taget blev av sina chefer underrättad om att arbetstagarnas vägran att tjänstgöra vid BSM-enheten hade sin bakgrund i en av syndikalistsektionen beslutad stridsåtgärd.

Såsom arbetsdomstolen tidigare har konstaterat har de ifrågavarande beskeden av arbetstagarna uppfattats som allvarligt menade hot och typiskt sett varit ägnade att förmå arbetstagarna att avstå från att respektera blockaden. Detta har otvivelaktigt stått klart för ledningen vid terminalen. Samtidigt måste som nyss sagts i vart fall J.E. och P.-O.V. som ansvariga arbetsgivarföreträdare ha insett att det bland de arbetstagare som erhöll beskeden fanns sådana medlemmar i Postsyndikatet som ostridigt var obundna av kollektivavtal och fredsplikt. När beskeden - trots dessa insikter på arbetsgivarsidan - utan reservation lämnats även till sådana medlemmar i syndikatet kan arbetsdomstolen således inte undgå att bedöma detta såsom åtgärder som i strid med 8 § första stycket medbestämmandelagen vidtagits för att förmå dessa arbetstagare att inte utnyttja sitt medlemskap i syndikatet och att verka för syndikatet. Detsamma gäller upprättandet av de skriftliga rapporterna, vilka varit ägnade att för arbetstagarna understryka allvaret i hoten om påföljder för ett respekterande av blockaden.

Annat har inte visats i målet än att I.A.A., N.F., E.G., L.J., Å.J., S.M., T.P., E.Å. och O.Ö. - såsom Postsyndikatet har påstått - varit vid tidpunkten för blockaden obundna av kollektivavtal och fredsplikt. Arbetsdomstolen finner alltså i enlighet med det anförda att staten genom Postverket på nyss angivet sätt kränkt deras föreningsrätt. Dessa kränkningar av föreningsrätten har också inneburit intrång i Postsyndikatets verksamhet. Staten genom Postverket har därmed på den nu berörda grunden ådragit sig skyldighet att för brott mot 8 § medbestämmandelagen utge allmänt skadestånd såväl till de nämnda arbetstagarna som till Postsyndikatet. Arbetsdomstolen återkommer senare till frågan om storleken av skadeståndet.

Det skall tilläggas att vad som nu sagts rörande föreningsrättskränkningar begränsas till tiden från blockadens ikraftträdande den 2 maj 1991 till tvisteförhandlingen den 7 juni 1991. I målet får nämligen anses utrett att arbetsgivarsidan under denna förhandling - vid vilken arbetstagarsidan representerades av bl.a. sju av de i målet aktuella arbetstagarna - lämnat sådana förklaringar beträffande rapporteringen och vad därmed sammanhängde att arbetstagarna måste ha fått klart för sig att de som medlemmar i syndikatet inte löpte risk att utsättas för påföljder på grund av ett respekterande av blockadbeslutet. Den omständigheten att arbetsledningen även i tiden efter den 7 juni 1991 upprättat en del rapporter har mot den bakgrunden inte med fog kunnat uppfattas annat än som en ren dokumentation av vilka arbetstagare som inte velat tjänstgöra vid BSM-enheten.

4) Vägran att till I.A.A., N.F. och S.M. utge övertidsersättning och OB- tillägg för arbete under pingsthelgen i maj 1991.

Den utredning som har förebragts i denna del är synnerligen bristfällig. Mot statens bestridande har genom utredningen inte ens gjorts sannolikt, att Postverkets vägran att utge ifrågavarande ersättningar haft någon annan orsak än att Postverket i god tro hävdat att arbetstagarna, på grund av bristande beordring till det aktuella arbetet, enligt gällande avtal inte varit berättigade att erhålla ersättningarna. Arbetsdomstolen kan följaktligen inte finna att det varit fråga om föreningsrättskränkande åtgärder.

5) Avstängningen av vissa av arbetstagarna från arbetsplatsen och från lön fr.o.m. den 13 juni 1991.

Genom utredningen i målet är klarlagt att Postverkets beslut om omorganisationen av arbetet vid spridnings- och BSM-enheterna innebar att de arbetstagare vid spridningsenheten, som skulle överföras till BSM-enheten, redan fr.o.m det första arbetspass då respektive arbetstagare var inplanerad för instruktion och övning vid BSM-enheten inte längre skulle tjänstgöra vid spridningsenheten helgfri måndag- fredag. Vidare är ostridigt att dessa arbetstagare enligt sina anställningsavtal i och för sig varit skyldiga att tjänstgöra vid BSM- enheten. Postverket har alltså, i kraft av sin rätt att organisera, leda och fördela arbetet vid Tomtebodaterminalen, varit berättigat att beordra arbetstagarna till den ifrågavarande tjänstgöringen vid BSM- enheten. Att det därvid till en början varit fråga om instruktion och övning kan inte medföra annan bedömning.

När de i denna del av målet aktuella arbetstagarna med hänvisning till blockaden av nattarbete vid BSM-enheten vägrat att tjänstgöra där, har de följaktligen vägrat att utföra det enda arbete som de enligt Postverkets behöriga beslut haft att utföra under de aktuella arbetspassen. Någon skyldighet för Postverket att med avsteg från sitt nyss nämnda beslut i stället bereda arbetstagarna arbete vid spridningsenheten under dessa arbetspass har inte förelegat. Antagandet av en sådan skyldighet skulle i själva verket innebära att Postverket förmenades rätten att under blockaden söka genomdriva sin ståndpunkt i den bakom blockaden liggande intressekonflikten. Så långt sträcker sig emellertid inte skyddet för föreningsrätten vid öppen konflikt (jfr t.ex. AD 1983 nr 65).

Arbetstagarna har sålunda på grund av blockaden inte stått till Postverkets förfogande för det arbete som Postverket med stöd av anställningsavtalen fordrat av dem. Vid sådant förhållande har Postverket på sin sida enligt anställningsavtalen inte varit skyldigt att utge lön till dem för ifrågavarande arbetspass. Såvitt visats har arbetstagarna inte heller haft något behörigt intresse av att få vistas på den av Postverket disponerade arbetsplatsen trots att de inte stått till förfogande för beordrat arbete. Postverket har därför haft rätt att avvisa dem därifrån under de aktuella arbetspassen. Det har i målet inte ens påståtts att Postverkets nu berörda vägran att utge lön till arbetstagarna och avstängningen av dem från arbetsplatsen avsett annan tid än sådana arbetspass då de med hänvisning till blockaden vägrat att enligt Postverkets beslut tjänstgöra vid BSM-enheten. Sammanfattningsvis saknas alltså i denna del av målet fog för Postsyndikatets påstående om kränkning av föreningsrätten. Härav följer även att Postsyndikatets yrkande om lön till de här aktuella arbetstagarna inte kan bifallas.

6) Den alltför sena tilldelningen av förmånen av rabattkort (s.k. vattenpass) till Stockholms Vattenfestival 1991.

Den förklaring som staten genom Postverket lämnat till att de medlemmar i Postsyndikatet som utestängts från arbetsplatsen fick de s.k. vattenpassen senare än andra arbetstagare vid Tomtebodaterminalen, och först sedan vattenfestivalen pågått en tid, framstår med hänsyn till omständigheterna som trovärdig. Det förefaller sålunda enligt arbetsdomstolens mening inte ens sannolikt att Postverket skulle ha underlåtit att i rätt tid ge de ifrågavarande medlemmarna i syndikatet den här aktuella, helt bagatellartade förmånen i syfte att skada dem på grund av deras organisationstillhörighet. Arbetsdomstolen kan alltså inte finna fog för Postsyndikatets påstående att staten genom Postverket i denna del gjort sig skyldig till föreningsrättskränkning.

Skadeståndsfrågan

Arbetsdomstolen har på sätt tidigare framgått funnit att staten genom Postverket gjort sig skyldig till föreningsrättskränkningar gentemot I.A.A., N.F., E.G., L.J., Å.J., S.M., T.P., E.Å. och O.Ö. genom de besked som under tiden den 2 maj-6 juni 1991 lämnats till dem med anledning av deras vägran att tjänstgöra natt vid BSM-enheten samt genom de rapporter som i samband därmed upprättats beträffande dem. Dessa föreningsrättskränkningar har också inneburit intrång i Postsyndikatets verksamhet. I övrigt har domstolen inte funnit fog för Postsyndikatets påståenden om föreningsrättskränkningar. - Utredningen i målet får vidare anses ge vid handen att de föreningsrättskränkningar som sålunda förekommit mera berott på bristfälliga rutiner hos och kommunikationer inom ledningen vid Tomtebodaterminalen än på ett direkt lagstridigt uppsåt. Detta kan visserligen inte frita staten genom Postverket från ansvar för föreningsrättskränkning men bör beaktas vid bestämmandet av de allmänna skadeståndens storlek. Hänsyn bör härvid också tas till att arbetstagarsidan får anses ha bidragit till att skapa en för ledningen vid terminalen inte helt lättbedömd situation genom att varsla om en blockad omfattande "samtliga" medlemmar i Syndikalistsektion Tomteboda som arbetade natt vid spridningsenheten oaktat man även på den sidan var medveten om att det bland sektionens medlemmar fanns sådana som var bundna av fredsplikt.

Mot den nu angivna bakgrunden finner arbetsdomstolen att det allmänna skadeståndet bör bestämmas till 12 000 kr för var och en av de i målet aktuella arbetstagarna och till 30 000 kr för Postsyndikatet.

Rättegångskostnaderna

Postsyndikatet är huvudsakligen vinnande i målet. Då syndikatet emellertid framställt ett flertal påståenden om föreningsrättskränkningar som funnits obefogade men som otvivelaktigt har dragit rättegångskostnader finner arbetsdomstolen skäligt att ålägga staten genom Postverket att till syndikatet utge en till hälften jämkad ersättning för syndikatets rättegångskostnader.