AD 1993 nr 80

Sveriges Civilingenjörsförbund

mot

Allmänna Arbetsgivarförbundet och ÅF Energikonsult Syd Aktiebolag i Malmö.

Mellan Sveriges Civilingenjörsförbund (CF) och Allmänna Arbetsgivarförbundet (Arbetsgivarförbundet) gäller kollektivavtal. ÅF Energikonsult Syd Aktiebolag (ÅF Syd) är medlem i Arbetsgivarförbundet och därigenom bundet av ifrågavarande kollektivavtal.

ÅF Syd är ett bolag som ingår i den s.k. ÅF-koncernen, vars verksamhet består i att tillhandahålla tekniska konsulttjänster inom energi- och miljöområdet. Koncernens moderbolag heter AB Ångpanneföreningen och till detta bolag är ÅF Syd ett av 15 dotterbolag. ÅF Syd har drygt 100 anställda och kontor i fem städer i södra Sverige, däribland Malmö.

CF:s medlem K.A. avlade år 1987 civilingenjörsexamen och anställdes samma år i moderbolaget i ÅF-koncernen. Han har alltsedan dess varit verksam vid ÅF Syd:s kontor i Malmö. Vid årsskiftet 1990/1991 fördes K.A:s anställning över till ÅF Syd.

År 1991 valdes K.A. till ordförande i CF:s lokalavdelning vid ÅF Syd, som omfattar inte bara bolagets kontor i Malmö utan även kontoren i Göteborg, Växjö och Linköping. Förutom detta fackliga uppdrag kom K.A. också att vara företrädare för den s.k. tjänstemannatotalen vid bolaget, kallad PTK-L, som enligt Trygghetsavtalet skall företräda tjänstemännen i bl.a. förhandlingar om uppsägningar på grund av arbetsbrist. Med hänsyn till bolagets verksamhetsresultat och till prognosen för kommande år gjorde ÅF Syd hösten 1991 den bedömningen att en omorganisation måste ske av bolagets verksamhet och i anslutning härtill personalminskningar. Med början i januari 1992 hölls det MBL-förhandlingar i denna fråga, varvid ÅF Syd presenterade ett förslag till avtalsturlista som innebar bl.a. att K.A. och ytterligare ett antal anställda vid bolaget skulle sägas upp. Förslaget tillbakavisades av PTK-L, som vid ett sammanträde den 3 februari med stöd av 8 § första stycket förtroendemannalagen gjorde gällande att K.A. i egenskap av facklig ordförande skulle ges företräde till fortsatt arbete utan hinder av bestämmelserna i 22 § anställningsskyddslagen, d.v.s. att det var av särskild betydelse för den fackliga verksamheten på arbetsplatsen att K.A. gavs företräde till fortsatt arbete oavsett turordningsplats. Samtidigt lade PTK-L tolkningsföreträde enligt 9 § första stycket förtroendemannalagen i frågan. Under de fortsatta förhandlingarna föreslog ÅF Syd slutligen den 17 mars att fem befattningar skulle dras in, däribland K.A:s. och erbjöd K.A. omplacering som biträdande konstruktör i bolaget. Denne avvisade erbjudandet skriftligen den 24 mars, varefter bolaget i en skrivelse den 1 april sade upp honom på grund av arbetsbrist. Uppsägningen ogiltigförklarades av CF. Härefter har hållits en lokal och en central tvisteförhandling angående uppsägningen, dock utan att parterna kunnat enas.

CF har väckt talan mot Arbetsgivarförbundet och ÅF Syd. CF har därvid gjort gällande att uppsägningen av K.A. är ogiltig, eftersom den inte är sakligt grundad. Enligt CF har K.A. blivit uppsagd inte på grund av arbetsbrist utan av personliga skäl hänförliga till K.A:s verksamhet som facklig förtroendeman. Enligt CF hade K.A. tillräckliga kvalifikationer för andra mer kvalificerade arbeten än det arbete han erbjöds omplacering till. CF hävdar i första hand att uppsägningen haft ett föreningsrättskränkande syfte och att den strider mot 7 § anställningsskyddslagen. För den händelse arbetsdomstolen skulle finna att det förelegat arbetsbrist hävdar CF alternativt att uppsägningen skett i strid mot 8 § förtroendemannalagen. Enligt CF har bolaget inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet vare sig enligt 7 § anställningsskyddslagen eller 8 § förtroendemannalagen och vidare har bolaget kränkt det tolkningsföreträde som CF lagt enligt 9 § sistnämnda lag. Om arbetsdomstolen skulle finna att uppsägningen är giltig, hävdar CF i andra hand att ÅF Syd gjort sig skyldigt till brott mot turordningsbestämmelserna i 22 § anställningsskyddslagen.

Mot bakgrund härav har CF yrkat att arbetsdomstolen skall i första hand ogiltigförklara ÅF Syd:s uppsägning av K.A. förplikta ÅF Syd att till K.A. utge ett allmänt skadestånd med 50000 kr för brott mot 7 § anställningsskyddslagen alternativt 8 § förtroendemannalagen och förplikta ÅF Syd att till CF utge ett allmänt skadestånd med 50000 kr för brott mot 9 § första stycket förtroendemannalagen. CF har yrkat i andra hand att arbetsdomstolen skall förplikta ÅF Syd att till K.A. utge ett allmänt skadestånd med 30 000 kr för åsidosättande av 22 § anställningsskyddslagen och medge denne rätt att i mån av befogenhet återkomma med anspråk på ekonomiskt skadestånd för tid efter huvudförhandlingen. På samtliga belopp har CF yrkat ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess full betalning sker.

Stämning i målet delgavs ÅF Syd den 25 juni 1992. Arbetsgivarförbundet och ÅF Syd har bestritt käromålet men vitsordat ränteberäkningen i och för sig.

f sitt svaromål yrkade arbetsgivarparterna för egen del att arbetsdomstolen interimistiskt skulle förordna att K.A:s anställning skulle upphöra vid uppsägningstidens utgång eller vid den senare tidpunkt som domstolen bestämde. I ett beslut som meddelades den 20 augusti 1992 ansåg domstolen på grundval av den utredning som då förelåg att det inte fanns tillräckliga skäl för ett bifall till yrkandet och avslog det därför.

Parterna har fordrat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Civilingenjörsförbundet

K.A. avlade civilingenjörsexamen i Lund år 1987 vid utbildningslinjen Teknisk fysik och fick anställning med början den 1 april samma år vid AB Ångpanneföreningen. K.A:s ingångslön var 15 000 kr i månaden, vilket var mer än vad en nyexaminerad civilingenjör normalt erhöll. Anledningen härtill var att K.A. hade arbetslivserfarenhet från tiden före sin examen.

I den anställningsbekräftelse som K.A. erhöll angavs hans Yrkesbenämning/arbetsuppgift som "Civ.ing." och i det skriftliga anställningsavtal som parterna träffade angavs att K.A. skulle vara anställd som ingenjör. Hans arbetsuppgifter var främst att utföra hållfasthetsberäkningar och liknande. K.A. placerades i Malmö. Vid årsskiftet 1990/1991 träffades ett nytt anställningsavtal. De flesta av de anställda i moderbolaget kom då att få sina anställningar överflyttade till respektive dotterbolag i vilket de redan arbetade. Det innebar för K.A:s del att han fick anställning hos ÅF Syd. I det anställningsavtal som då upprättades skrevs bl.a. in följande.

I händelse av arbetsbrist i ÅF-Energikonsult Syd AB har K.A. rätt till i första hand likvärdig anställning i detta bolag eller i AB Ångpanneföreningen eller --- med hänsyn till det kompetenskrav som gäller för tjänsten, som skall tillsättas.

K.A:s arbete inom ÅF-koncernen gick till en början mycket bra. Efter en tids anställning fick han erbjudande från Kockums om anställning där, vilket skulle innebära en kraftig löneförhöjning. K.A. valde dock efter förhandling med ÅF Syd att stanna kvar i sin gamla anställning och fick i samband därmed en höjning av sin lön med näst intill 20 %. De goda förhållanden som rådde varade fram till dess att K.A. år 1991 åtog sig att bli facklig ordförande för CF:s lokalavdelning vid ÅF Syd. Detta uppdrag inkluderade att vara företrädare för tjänstemännen totalt genom PTK-L.

I sin egenskap av ordförande för klubben och företrädare för PTK-L kom K.A. att ha åtskilliga förhandlingskontakter med bolagets nytillträdde verkställande direktör M.L. Dessa kontakter skapade mycket stor irritation hos M.L. den s.k. personkemin mellan de två var mycket ansträngd, och så småningom kom de alls inte överens. Mötena mellan K.A. och M.L. var dock oundvikliga, eftersom K.A. var förtroendeman. Förhållandena till följd av K.A:s arbete som facklig förtroendeman blev så ansträngda att ÅF Syd sökte vägar, för att befria sig från honom som anställd. Uppsägningen av K.A. hade följaktligen sin grund i personliga förhållanden.

Uppsägningen av K.A. är enligt CF:s mening inte giltig. Den arbetsbristsituation som i och för sig tidigare hade förelegat vid AF Syd hade vid uppsägningstillfället avklingat efter de förhandlingar som K.A. var mycket hårt engagerad i.

Det har enligt CF:s mening inte förelegat någon anledning att omplacera K.A. det hade varit fullt tillräckligt om AF Syd hade fördelat arbetsuppgifter på ett något annorlunda sätt utan att därvid förändra innehållet i K.A:s anställningsavtal. Redan vid de lokala MBL- förhandlingarna i början av år 1992 gjorde den lokala fackklubben gällande att uppsägningen av K.A. var ogiltig. Klubben åberopade i 8 § första stycket förtroendemannalagen och lade också ett s.k. tolkningsföreträde enligt 9 § första stycket samma lag. Trots detta fullföljde AF Syd uppsägningen av K.A.

Vid AF Syd tillämpas den s.k. befattningsnomenklaturen för tjänstemän (BNT). Genom denna nomenklatur beskrivs innehållet i de anställdas arbetsuppgifter. K.A. anställdes i en befattning med koden 3105, vilken utvisar att arbetsuppgifterna låg inom befattningsfamiljen konstruktionsarbete (310) med svårighetsgraden 5. Det är vanligt att nyexaminerade civilingenjörer anställs i just 5-nivån, som är en relativt hög nivå. Ganska snart efter det att K.A. anställts fick hans arbete ett ännu "vassare" innehåll och han "kodades" om till en högre nivå, nämligen till BNTkoden 3104. Det är inte riktigt som arbetsgivarparterna hävdar att innehållet i K.A:s arbete skall karakteriseras som beräkningsingenjör. Denna yrkesbenämning hör till befattningsfamiljen 200, som står för matematiskt arbete, beräkningsmetodik och mätningsteknik, vilket inte alls svarar mot de uppgifter K.A. hade, även om vissa av dessa innehållit matematiska beräkningar.

I anslutning till förslaget att dra in K.A:s befattning erbjöd AF Syd denne omplacering till en befattning som biträdande konstruktör, vilken innehades av en person vid namn P.T. Enligt CF:s uppfattning var detta erbjudande närmast kränkande. Befattningen låg i en BNT-nivå kodad 3106, d.v.s. det var fråga om en befattning med betydligt mindre kvalificerat innehåll än det som K.A. hade i sin anställning, som var kodad 3104. I ett förslag till modell för kodning som tagits fram inom bolaget står svårighetsgraden 4 för en kvalificerad handläggare. Enligt förslaget betecknar koden erkänt kunniga handläggare som självständigt genomför projektarbete och som normalt bör sysselsätta sig själva och andra och kunna fungera som delprojektledare i större projekt och kunna påverka sina arbetsuppgifter. P.T:s befattning däremot hade ett innehåll som egentligen ligger utanför det som man normalt förväntar sig att en nyutexaminerad civilingenjör accepterar. I bolagets nämnda förslag betecknar koden 6 handläggare som utför arbete efter instruktioner och som inte kan påverka arbetets innehåll och omfattning. Vid uppsägningstillfället hade K.A. en lön på ca 21500 kr i månaden, medan den erbjudna befattningen uppgavs ha en månadslön på endast 14 000 kr, d.v.s. en lön som understeg vad K.A. på sin tid erhöll i ingångslön när han började sitt arbete vid Malmökontoret och som nu knappt översteg vad som skulle ha utgått i arbetslöshetsersättning om K.A. stod utan arbete. Till skillnad mot andra erbjudanden som lämnades till anställda om arbete med lägre lön än den de innehade innehöll erbjudandet till K.A. inte någon avtrappning av månadslönen under viss period, utan en direkt sänkning till 14000 kr.

Med hänsyn till K.A:s kvalifikationer, yrkeserfarenhet och tidigare verksamhet i bolaget var ÅF Syd:s erbjudande om P.T:s befattning närmast chikanöst och det lämnades antagligen i förhoppningen att K.A. skulle tacka nej till det. K.A. hade arbetsuppgifter och lön som med stor marginal översteg denna befattning. Detta styrker också att bolaget önskade bli av med K.A. som facklig förtroendeman. Att bolaget haft en sådan önskan stöds även av att oenigheten mellan bolaget och K.A. ofta varit mycket stor under de förhandlingar som K.A. deltagit i, något som bl.a. kommit till uttryck i att parterna inte ens lyckats enas om gemensamma formuleringar i protokollen från förhandlingarna utan ofta lagt fram var sin version. Bolaget har också i ett månadsbrev i april- maj 1992 till de anställda felaktigt lagt skulden på K.A. för att någon överenskommelse inte kunnat träffas under de förhandlingar som fördes om bolagets omorganisation.

Enligt CF:s mening borde K.A. inte ha sagts upp över huvud taget, eftersom han var facklig förtroendeman och det fanns andra anställda med kortare anställningstid och liknande arbetsuppgifter som borde sagts upp före honom. Om en omplacering av K.A. varit nödvändig, fanns det arbetsuppgifter som legat närmare dem som K.A. tidigare utfört och som han i första hand hade bort erbjudas. K.A. hade i vart fall tillräckliga kvalifikationer för samtliga de befattningar hos bolaget som i den uppgjorda lagturlistan hade i BNT-koden svårighetsgraden 4, d.v.s. sammanlagt 28 befattningar, vilka innehades av anställda med längre eller kortare anställningstid än K.A. En av dessa befattningar innehades av K-J.L. som K.A. hade arbetat tillsammans med vid samma sektion.

Sammantaget anser CF att uppsägningen av K.A. skall ogiltigförklaras och skadestånd utgå enligt förstahandsyrkandena I vart fall har bolaget genom sitt handlande begått tur ordningsbrott enligt 22 § anställningsskyddslagen och skall härför utge allmänt skadestånd till K.A. enligt ändrahandsyrkandet.

Arbetsgivarparterna

ÅF Syd tillhandahåller tekniska konsulttjänster. Omkring 50-60 % av verksamheten riktar sig mot industrin, 20-30 % mot kommunala energi- och fjärrvärmeverk och resterande ca 20 % mot uppdrag i utlandet, företrädesvis i s.k. utvecklingsländer. Antalet anställda i bolaget är nu 114, varav 60 arbetar vid Malmökontoret; 40 vid kontoret i Göteborg, 8 vid Växjökontoret, 5 vid kontoret i Linköping och l vid kontoret i Trollhättan.

Före den 1 januari 1991 hade ÅF Syd ingen egen anställd personal, utan alla var anställda i moderbolaget, AB Ångpanneföreningen. Motsvarande gällde flera andra dotterbolag inom koncernen. Vid årsskiftet 1990/1991 organiserades verksamheten om på så sätt att samtliga anställda i moderbolaget, med undantag av viss administrativ personal, överfördes till respektive dotterbolag där vederbörande arbetade sedan tidigare. I samband med detta upprättades nya anställningsavtal, bl.a. det avtal som gäller mellan K.A. och ÅF Syd.

ÅF-koncernen har numera ca 1400 anställda och består av dels moderbolaget med endast administrativ personal och dels drygt 15 dotterbolag, bl.a. ÅF Syd. Vissa dotterbolag har i sin tur egna dotterbolag. ÅF Syd har ett sådant dotterbolag, som heter ÅF-PPA och har sitt kontor i Göteborg. Verkställande direktör i både ÅF Syd och ÅF-PPA är M.L.

Vid ÅF Syd:s kontor i Malmö är ca 40 av de anställda medlemmar i Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) och ca 20 i CF. I januari 1991 blev K.A. klubbordförande för CF. Vid de MBL-förhandlingar som har föregått den i målet aktuella driftsinskränkningen företrädde K.A. även den gemensamma tjänstemannagruppen PTK-L. Dessförinnan företrädde han endast CF.

K.A. anställdes i AB Ångpanneföreningen den 1 april 1987 med placering vid ÅF Syd:s Malmökontor. I enlighet med då gällande rutiner ingicks först ett anställningsavtal med det bolag där den anställde skulle verka. I K.A:s fall hette detta bolag ÅF Energikonsult. Sistnämnda bolag kom sedermera att bli dels det i målet instämda ÅF Syd, dels ÅF Energikonsult Stockholm AB. Efter det att det första anställningsavtalet hade upprättats kom det att upprättas ett "definitivt" anställningsavtal beträffande K.A. vilket tecknades mellan moderbolaget och honom.

Vid anställningstillfället var K.A. nyutexaminerad civilingenjör från teknisk fysiklinje vid Lunds tekniska högskola. Han anställdes som beräkningsingenjör för att utföra avancerade tekniska beräkningar vid en sektion kallad Fjärrvärme. Han övertog i samband därmed en tidigare anställds arbetsuppgifter. Från bolagets sida var tanken att man skulle fortsätta att sälja just denna typ av specialisttjänster.

Den 1 juli 1988 övergick K.A. på egen begäran, till en sektion kallad Mekanisk konstruktion och hållfasthetsteknik. K.A. behöll dock sina tidigare sysslor som beräkningsingenjör, men kom att arbeta inom ett annat teknikområde. B.S. var chef för denna sektion Förutom denne och K.A. arbetade K-J.L. och ytterligare två personer inom sektionen.

Den 1 september 1991 skedde en omorganisation vid ÅF Syd. Den innebar att M.L. som sedan är 1981 hade arbetat som konsult i bolaget, tillträdde som verkställande direktör i bolaget och att de tidigare sektionerna upplöstes och gick upp i tre nybildade sektioner. Chef för sektionen Industriteknik, till vilken K.A:s sektion och befattning överflyttades, blev L.A. Samtidigt upphörde B.S:s befattning som sektionschef och han underställdes L.A.

Alltsedan K.A. anställdes i bolaget den l april 1987 har han, med undantag av år 1988, haft en låg debiteringsgrad, d.v.s. det antal timmar som debiterades kunderna som arvode för hans tjänster var låg. Som normal debiteringsgrad för en konsult i bolaget betraktas 1200-1300 timmar per år. K.A:s debiteringsgrad var för ettvart av åren 1987-1991 resp. 711,5 timmar (omräknat på helårsbasis ca 949 timmar), 1224 timmar, 521 timmar, 638 timmar och 247 timmar. Den senaste siffran motsvarar ungefär 16 % av möjlig, debiterbar tid mot kunder.

Under år 1991 började ÅF Syd:s marknad och verksamhetsresultat att markant försämras. Som en första åtgärd började ÅF Syd vidta vissa personalreduktioner vid kontoren i Karlskrona, Trollhättan, Göteborg och Linköping. I Karlskrona sades tre anställda upp på grund av arbetsbrist, under det att två slutade på egen begäran, varefter kontoret lades ned. I Trollhättan sades en anställd upp, i Göteborg två och i Linköping en. Beträffande Malmökontoret kunde de inledande personalreduktionerna ske utan uppsägningar. Där inleddes hösten 1991 samtal med ett antal anställda om övergång till deltidsanställningar och ansökan om delpension. Dessa samtal ledde till positiva resultat beträffande tre anställda, nämligen F.A. E.D. och J.G.

Samma höst beräknade ÅF Syd:s ledning att förlusten för året skulle bli ca 6,5 milj.kr. Med anledning härav och med hänsyn till de marknadsbedömningar som gjordes för år 1992 påbörjades i januari 1992 lokala MBL-förhandlingar angående driftsinskränkningar. Fyra sådana förhandlingar ägde rum, nämligen den 20 och 28 januari samt den 3 och 10 februari. Vid de tre inledande förhandlingarna föreslog ÅF Syd att man skulle träffa en överenskommelse om en s.k. avtalsturlista. Bland de nio arbetstagare som föreslogs bli uppsagda arbetade två halvtid. K.A. fanns med i den grupp av anställda som föreslogs bli uppsagda. Orsaken till att just dessa arbetstagare föreslogs bli uppsagda var att de hade låg debiteringsgrad. Under förhandlingarnas gång blev det alltmer tydligt att arbetstagarparten inte ville acceptera en avtalsturlista, och vid det tredje förhandlingstillfället, den 3 februari, lade arbetstagarparten ett s.k. tolkningsföreträde enligt 9 § förtroendemannalagen vad gällde den föreslagna uppsägningen av K.A. Såväl vid detta tillfälle som vid förhandlingstillfället den 10 februari var ÅF Syd:s uppfattning att det inte kunde anses vara av särskild betydelse för den fackliga verksamheten att K.A. gavs företräde till fortsatt anställning. ÅF Syd ansåg vidare att K.A. inte hade tillräckliga kvalifikationer för någon av de kvarvarande befattningarna i bolaget.

Vid ett styrelsemöte i ÅF Syd den 3 mars presenterade M.L. ett förslag innebärande en minskning av personalen med sex helårsanställda. Det var således fråga om ett, i förhållande till tidigare förslag, reducerat antal anställda som skulle sägas upp, vilket berodde på bl.a. att ytterligare en anställd (Lillian Atlas) hade gått ned på halvtid, en konsult (K.K.) hade erhållit sjukpension samt två chefskonsulter (T.B. och L.E.) föreslogs bli omplacerade till lägre befattningar med lägre lön. De två sistnämnda erhöll också senare omplaceringserbjudanden.

Vid den centrala MBL-förhandlingen den 17 mars 1992 presenterade ÅF Syd ett förslag innebärande att fem befattningar skulle dras in, bl.a. K.A:s. Då hade alltså antalet tilltänkta uppsägningar ytterligare reducerats, bl.a. beroende på att en anställd (G.G.) fått fortsatt anställning, då hans chef hade blivit sjukpensionerad, och en annan person (T.Å.) fått lönebidrag samt en på halvtid anställd ritare (M.K.) erbjudits sjukpension och därför inte behövde sägas upp. Innan detta förhandlingstillfälle ägde rum hade M.L. åt K.A. försökt finna annan anställning inom ÅF-koncernen. Sålunda tog M.L. bl.a. kontakt med personalchefen för koncernen, B.K. men fick svaret att det på grund av vikande lönsamhet inom hela koncernen inte fanns några lediga befattningar inom denna.

Vid nyssnämnda tillfälle och vid förhandlingen den 17 mars 1992 upplystes M.L. av B.K. respektive B.E. från Arbetsgivarförbundet om att K.A. i sin egenskap av klubbordförande i CF omfattades av den särskilda företrädesrättsregeln i 8 § förtroendemannalagen. Med anledning härav gick man på nytt igenom vilka kvalifikationer K.A. kunde ha för de kvarvarande befattningarna i ÅF Syd. Man fann då att K.A. i vart fall enligt lagens synsätt hade tillräckliga kvalifikationer för de uppgifter som då utfördes av biträdande konstruktören P.T. För övriga befattningar, bortsett från renodlade kanslisttjänster, i ÅF Syd ansågs emellertid K.A. inte ha tillräckliga kvalifikationer. I enlighet med detta erbjöds K.A. skriftligen omedelbart efter MBL-förhandlingen den 17 mars P.T:s arbete med en lön om 14 000 kr i månaden i 1991 års löneläge. Vid detta tillfälle var P.T:s och K.A:s månadslön 12000 kr resp. 20 996 kr. Senare under år 1992 höjdes K.A:s lön till 21311 kr i månaden. Som framgår av protokollet från förhandlingen den 17 mars förutsatte ÅF Syd att K.A. skulle tacka ja till omplaceringserbjudandet.

Den 23 mars kontaktade K.A. sektionschefen L.A. för att höra sig för angående P.T:s befattning. Eftersom L.A. inte var chef för den sektion till vilken P.T:s befattning hörde, hänvisade han K.A. till sektionschefen S.R. och även till M.L. Den 24 mars tackade K.A. dock nej till omplaceringserbjudandet. När K.A. avböjde erbjudandet var han sjukskriven sedan den 18 mars. I sitt skriftliga svar kommenterade K.A. omplaceringserbjudandet och framförde därvid bl.a. att han erhållit bristfällig information om P.T:s befattning och att det lämnade erbjudandet var oskäligt.

Med anledning av K.A:s skriftliga kommentarer sände M.L. till denne dels ett telefaxmeddelande, dels den 25 mars ett brev. I telefaxmeddelandet bekräftade M.L. att han hade fått K.A:s svar och kommenterade dennes påstående om bristande information. Till telefaxmeddelandet bifogade M.L. också en skriftlig beskrivning av befattningen. På grund av att K.A. varit sjukskriven, hade det inte varit möjligt att tidigare med honom gå igenom vad P.T:s befattning innebar. - I brevet till K.A. påpekade ÅF Syd att denne inte hade rätt att ställa krav på någon viss befattning i bolaget och att saklig grund för uppsägning förelåg, om en arbetstagare tackade nej till ett omplaceringserbjudande. Brevet avsändes efter kontakt med företrädare för Arbetsgivarförbundet. Varken telefaxmeddelandet eller brevet från ÅF Syd förde med sig något ändrat ställningstagande från K.A:s sida till omplaceringserbjudandet, vilket i sin tur ledde till att denne sades upp den 1 april på grund av arbetsbrist. Uppsägningsbeskedet skickades rekommenderat till K.A. eftersom han alltjämt var sjukskriven vid denna tidpunkt.

Den 6 april ogiltigförklarade CF uppsägningen, varför K.A:s anställning kommit att bestå. Denne har emellertid varit arbetsbefriad sedan den 1 september. Från denna dag har ingen anställd i ÅF Syd utfört K.A:s sysslor.

Att det förelegat arbetsbrist hos bolaget framgår bl.a. av att ytterligare två konsulter, nämligen R.L. och T.B. på egen begäran slutade i ÅF Syd mot att de blev arbetsbefriade under uppsägningstiden. En annan konsult, R.C. fick i maj 1992 tjänstledigt för att prova annan anställning, eftersom ÅF Syd inte kunde sysselsätta honom. Hösten 1992 sade han upp sig från sin anställning i ÅF Syd. En heltidsanställd växeltelefonist, L.C. gick i pension i augusti 1992, varvid en annan heltidsanställd medarbetare övertog hennes sysslor på halvtid. I oktober 1992 gick konsulten S.S. i pension, och hans befattning har inte återbesatts.

Vid ÅF Syd:s kontor i Göteborg sades är 1992 ytterligare sju personer upp på grund av arbetsbrist. Även i övriga bolag i ÅF-koncernen har kraftiga driftsinskränkningar skett dels genom uppsägningar, dels genom införande av korttidsvecka, arbetstidsförkortningar och lönesänkningar.

För den period som har redovisats har personalreduktionerna vid ÅF Syd uppgått till ca 30 personer, eller drygt 25 %. I koncernen som helhet har personalen minskats från ca 1700 till ca 1400.

Sammanfattningsvis hävdar arbetsgivarparterna att uppsägningen av K.A. varit sakligt grundad och att denne saknat tillräckliga kvalifikationer för något annat arbete än det han erbjöds. Det hade inte räckt med endast smärre förändringar av K.A:s arbetsuppgifter för att han skulle kunna kvarstå i arbete hos bolaget. Den rätt till likvärdig befattning som finns inskriven i K.A:s anställningsavtal med ÅF Syd gäller endast lediga platser och några sådana har inte funnits. Uppsägningen har skett på grund av arbetsbrist. Det vitsordas att K.A. hade företrädesrätt till annat arbete enligt 8 § förtroendemannalagen. Att bolaget ännu fram till den 17 mars ansåg att K.A. borde sägas upp hade sin grund i bristande kunskaper hos ÅF Syd om förtroendemannalagens regler på området. K.A. har erhållit ett erbjudande om omplacering som han bort anta, men som han avvisat. Någon kränkning av CF:s tolkningsföreträde har därför inte skett. Det finns inte något utrymme för ett bifall till CF:s andrahandsyrkande.

Domskäl

Bakgrund

Tvisten i målet gäller om ÅF Energikonsult Syd Aktiebolag (ÅF Syd) haft saklig grund för att den 1 april 1992 säga upp CF:s medlem K.A. tillika ordförande i CF:s lokalavdelning vid bolaget, från dennes anställning hos bolaget. Parterna är oense om huruvida orsaken till uppsägningen varit arbetsbrist och om bolaget fullgjort sin skyldighet att omplacera K.A.

I målet har förebragts en omfattande bevisning. Som muntlig bevisning har på CF:s begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med K.A. samt vittnesförhör med följande personer vid ÅF Syd, nämligen ordföranden i SIF-klubben L.H. samt civilingenjörerna M.B. och B.S. Vidare har på CF:s begäran hållits vittnesförhör med ombudsmannen vid förbundet H.S. På arbetsgivarparternas begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med bolagets verkställande direktör M.L. samt vittnesförhör med personalchefen i ÅF-koncernen B.K. sektionschefen i ÅF Syd L.A. och förhandlaren vid Arbetsgivarförbundet B.E. På arbetsgivarparternas begäran har även hållits förhör med professorn i termisk kraftverksteknik vid Lunds tekniska högskola T.T. Denne har hörts som s.k. privat sakkunnig. Vidare har från båda partssidorna förebragts skriftlig bevisning.

Av utredningen i målet framgår att bolaget hösten 1991 såg sig föranlåtet att omorganisera sin verksamhet och göra personalinskränkningar, sedan bolagets verksamhet försämrats och bolaget för kommande år förutsåg stora förluster. Från CF:s sida har gjorts gällande att någon uppsägning av K.A. över huvud taget inte hade behövt ske, eftersom bolaget hade kunnat förändra dennes arbetsuppgifter genom endast en omfördelning av arbetsuppgifterna inom ramen för dennes anställning. I vart fall, hävdar CF, har uppsägningen inte varit grundad på arbetsbrist - denna hade avklingat när uppsägningen ägde rum - utan gjorts av personliga skäl, nämligen att bolaget med K.A. velat bli av med en besvärlig facklig företrädare. CF har också hävdat att bolaget i vart fall inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet.

Har K.A. kunnat tillföras nya arbetsuppgifter inom ramen för sin anställning?

Av utredningen i målet framgår att K.A. fram till hösten 1991 arbetade vid en sektion som stod under ledning av B.S. Vid denna sektion fanns fem man sysselsatta. Förutom B.S. och K.A. fanns där anställda en man vid namn K-J.L. och ytterligare två andra. Man arbetade med mekaniska konstruktioner och hållfasthetsteknik, vilket innebar bl.a. att sektionen tog fram underlag för hållfasthetsberäkningar och s.k. SA- underlag, d.v.s. underlag för godkännande vid Statens Anläggningsprovning av konstruktioner. Sektionen sysslade inte endast med uppdrag som kunde debiteras externt utan det förekom också en intern konsultverksamhet samt forsknings- och utvecklingsarbete.

Enligt B.S. var vissa projekt inom sektionen mycket kostsamma och man hade från ledningens sida inte krav på samma höga debiteringsgrad som gällde för övriga sektioner, gentemot vilka sektionen kom att fungera som ett slags servicegrupp. Uppgifterna har bekräftats av M.L. som dock tillagt att bolaget hade kravet att lönsamheten vid sektionen totalt skulle gå ihop. Enligt vad såväl B.S. som K.A. uppgett arbetade man inom sektionen på ett informellt sätt, där alla förekommande arbetsuppgifter kunde fördelas mellan de anställda, men där varje anställd ändå hade sin speciella nisch. Utredningen visar att K.A. till inte ringa del kom att syssla med internt forsknings- och utvecklingsarbete, medan K-J.L. kom att ägna sig at att ta fram s.k. SA-underlag, ett arbete som var debiterbart gentemot kunder.

Annat har inte framkommit än att bolagets beslut att omorganisera sin verksamhet hade sin orsak i dålig lönsamhet. Omorganisationen påbörjades under hösten 1991 och följdes med början i januari 1992 av MBL- förhandlingar om bl.a. personalinskränkningar.

Enligt vad M.L. uppgett kom man från ledningens sida fram till att hela den sektion, där K.A. arbetade, inte kunde vara kvar i den omfattning den haft. Man hade från år 1989 underskott med flera hundratusen kronor varje är. Omorganisationen innebar enligt M.L. bl.a. att sektionen upplöstes, B.S:s befattning som sektionschef drogs in, och han och delar av sektionen kom att föras över till en nybildad sektion med L.A. som chef. Sammanlagt kom den personalminskning som bolaget gjorde totalt att omfatta omkring 30 personer, vilket motsvarade 25 % av personalstyrkan. Bland de befattningar som drogs irr fanns ytterligare en som sektionschef och en annan som marknadschef.

Såvitt gällde de anställda i B.S:s sektion kom ledningen fram till att gruppen var för stor för bolagets verksamhet. Enligt M.L. måste en medarbetare i inkomstläget 20 000 kr i månaden under normala förhällanden omsätta tjänster gentemot kunder till ett värde av 500 000-550 000 kr per år, vilket motsvarar en debitering om 1100-1200 timmar per år eller omkring 70 % av arbetstiden. Inom B.S:s grupp var det en markant skillnad i debiteringsgrad bland de anställda. K-J.L. låg över genomsnittet med en debitering på 70-90 %, medan K.A. hade en debitering varierande mellan 15-50 %. Frän ledningens sida drog man därför enligt M.L. slutsatsen att dra ner där man hade sämst beläggning. Beslutet innebar att K.A. inte kunde gå kvar med samma arbetsuppgifter.

Enligt arbetsdomstolens praxis gör domstolen i princip inte någon prövning av en begränsning eller omläggning av en arbetsgivares verksamhet såvitt förändringen grundas på företagsekonomiska överväganden. Inte heller är det domstolens sak att överpröva vad som bestämts i frågan hur en arbetsbristsituation skall hanteras med avseende på olika befattningar inom företaget. Det finns enligt arbetsdomstolens mening inget i utredningen som pekar på annat än att det var företagsekonomiska skäl som föranledde bolaget att besluta att de forsknings- och utvecklingsinsatser och övriga interna uppgifter som K.A. sysslat med skulle dras in. Det får också anses stå klart att beslutet innebar en sådan förändring av dennes arbetssituation att det krävdes att denne i inte ringa omfattning tilldelades andra uppgifter för att kunna vara kvar i företaget.

Något stöd för att det över huvud taget fanns några lediga arhetsuppgifter tillgängliga, vare sig före eller efter omorganisationen, står inte att finna i det förebragta materialet. För att K.A. skulle kunna kvarstarna i bolaget var det följaktligen nödvändigt att han placerades om till någon annan anställds befattning. Någon skyldighet för bolaget att organisera verksamheten så att det tillskapades en för K.A. lämplig befattning har inte förelegat. Hans anställningsavtal med ÅF Syd ger inte utrymme för en sådan tolkning. Något sådant synes för övrigt inte heller ha gjorts gällande från CF:s sida.

Har bolaget fullgjort sin omplaceringsskyldighet?

Frågan blir då om bolaget fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Det är ostridigt i målet att K.A. i sin egenskap av facklig företrädare hade företräde till fortsatt arbete i bolaget enligt bestämmelserna i 8 § första stycket förtroendemannalagen, utan hinder av de regler om turordning vid uppsägning som finns i 22 § anställningsskyddslagen.

Från arbetsgivarparternas sida har hävdats att bolaget fullgjort sin omplaceringsskyldighet genom att erbjuda K.A. en befattning som biträdande konstruktör, vilken denne avvisat. CF däremot hävdar att erbjudandet varit oskäligt och att K.A. bort omplaceras till i vart fall någon av de befattningar som i den uppgjorda lagturlistan angetts med slutsiffran 4 enligt befattningsnomenklaturen (BNT). Det innebär att CF hävdar att K.A. kunnat komma i fråga för 28 av de sammanlagt 64 befattningar som upptagits i listan. Arbetsgivarparterna har för sin del påstått att K.A. inte varit tillräckligt kvalificerad för någon av dessa befattningar.

Innan arbetsdomstolen går in närmare på de omplaceringserbjudanden som lämnats eller bort lämnas bör något i korthet sägas om de bestämmelser som är tillämpliga. Enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen föreligger inte saklig grund för uppsägning, om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Den omplaceringsskyldighet som kommer till uttryck i dessa bestämmelser är begränsad till sådana arbeten som är lediga. I en arbetsbristsituation däremot går arbetsgivarens omplaceringsskyldighet längre. Av bestämmelserna i 22 § i samma lag följer att en arbetsgivare vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall följa en viss turordning. Bestämmelserna medför att arbetsgivaren kan behöva säga upp en anställd med kortare anställningstid för att kunna omplacera en arbetstagare rited längre anställningstid för att på så sätt kunna bereda den sistnämnde fortsatt arbete. En förutsättning för att arbetstagaren skall få företräde enligt dessa turordningsbestämmelser är dock att denne har tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet. En reglering med motsvarande innehåll finns intagen i 8 § första stycket förtroendemannalagen. Bestämmelserna skiljer sig dock från anställningsskyddslagens så till vida att företrädesrätten enligt förtroendemannalagen gäller oavsett vilken turordningsplacering som förtroendemannen har enligt 22 § anställningsskyddslagen, d.v.s. denne har rätt till omplacering till annat arbete för vilket han är tillräckligt kvalificerad oavsett vilken anställningstid han kan tillgodoräkna sig hos arbetsgivaren. Vidare kan en uppsägning i strid mot 8 § förtroendemannalagen leda till en ogiltigförklaring av uppsägningen, vilket inte är fallet vid enbart ett brott mot turordningsbestämmelserna i 22§ anställningsskyddslagen. Förtroendemannalagens särskilda skyddsbestämmelser är motiverade av hänsyn till den fackliga verksamheten som sådan.

Det ligger i sakens natur att det arbete som bör erbjudas en arbetstagare vid omplacering så långt möjligt bör vara ett arbete som är likvärdigt med det som arbetstagaren dittills haft, under förutsättning dock att arbetstagaren också har tillräckliga kvalifikationer för arbetet (se prop. 1973:129 s. 121 f. och bl.a. AD 1983 nr 110). Denna princip får också anses komma till uttryck i det anställningsavtal som K.A. ingick med bolaget vid årsskiftet 1990/1991. En arbetstagare som utan godtagbar anledning avböjer att omplaceringserbjudande får i allmänhet finna sig i att bli uppsagd (se bl.a. AD 1977 nr 223, 1978 nr 161 och 1981 nr 1). En arbetstagare kan t.ex. behöva acceptera en lönesänkning (AD 1982 nr 60). För frågan om bolaget fullgjort sin omplaceringsskyldighet blir därför i första hand av intresse, vad för slags arbete K.A. erbjöds.

Det erbjudande K.A. gavs innebar omplacering till en befattning som biträdande konstruktör. Befattningen innehades av en person vid namn P.T. Vid en jämförelse med dennes befattning och den befattning K.A. innehade framkommer följande.

K.A. har utbildning som civilingenjör med inriktning på teknisk fysik. När K.A. anställdes år 1987 fick han en månadslön på 15 000 kr, vilken vid tidpunkten för omplaceringserbjudandet hade höjts till 21500 kr. K.A. skulle i P.T:s befattning erhålla en månadslön om 14 000 kr, således en lönesänkning med ca 30 %. I den erbjudna befattningen skulle, enligt den beskrivning som arbetsgivarparterna har gett in i målet, ingå att biträda konstruktörer med rit- och konstruktionshjälp, att utföra s.k. CAD-ritningar, att under ledning utföra egna enkla konstruktionsarbeten avseende undercentraler och fjärrvärmekulvertar samt att biträda i utredningsarbete och beräkningsarbete. De arbetsuppgifter av extern karaktär som K.A. dittills utfört i ÅF Syd hade - såvitt framkommit i målet - främst bestått i mer avancerade tekniska beräkningar och varit i hög grad självständiga.

Redan en övergripande bedömning av de arbetsuppgifter och den lön K.A. erbjöds visar enligt arbetsdomstolen att ornplaceringserbjudandet innefattat en befattning på klart lägre nivå än den K.A. innehade vid uppsägningstillfället. Därmed är dock inte sagt att K.A. också hade fog för att avvisa erbjudandet. Frågan huruvida K.A. bort anta erbjudandet måste, som framgår av vad som redan sagts, prövas de andra befattningar som CF anser bort erbjudas honom och som CF anser att han haft tillräckliga kvalifikationer för. Det rör sig alltså om de befattningar som i lagturlistan betecknats med BYT-kodens svårighetsgrad 4, som är samma beteckning som den vilken K.A:s befattning var åsatt när han sades upp.

Vad gäller BNTsystemet kan inledningsvis noteras att detta utgör ett slags befattningsbeskrivning som används främst vid lönesättning. Det förhållandet att en arbetstagare är placerad i en viss BNT nivå kan inte i sig anses innebära att arbetstagaren också har vissa kvalifikationer eller tillräckliga kvalifikationer för alla befattningar inom samma BNT nivå. En bedömning i kvalifikationsfrågan måste i stället göras utifrån förhållandena i varje enskilt fall, låt vara att BNTsystemet därvid kan utgöra en bland flera faktorer att ta hänsyn till vid bedömningen. Till saken hör också att BNTsystemet får anses mindre lämpat för en befattningsbeskrivning av konsultverksamhet, d.v.s. sådan verksamhet som ÅF Syd sysslar med.

I målet har förebragts meritförteckningar avseende samtliga de 28 arbetstagare, vars befattningar CF anser att K.A. haft tillräckliga kvalifikationer för och även en meritförteckning avseende denne själv. Enligt uppgift har förteckningarna upprättats av respektive arbetstagare och de används generellt som en del i marknadsföringen när den anställde söker konsultuppdrag för bolagets räkning.

Arbetsgivarsidan har som redan sagts gjort gällande att K.A. inte har tillräckliga kvalifikationer för de av CF nämnda befattningarna Till stöd härför har åberopats bl.a. ett utlåtande av och sakkunnigförhör med T.T. Denne har enligt egen uppgift granskat de berörda arbetstagarnas examensbetyg, arbetsintyg och meritförteckningar och även införskaffat information vid besök hos företaget. Dennes slutsats är att K.A. inte vid uppsägningstillfället kunde gå in och ersätta någon av de anställda på de aktuella befattningarna, beroende på bristande branschkunskap. Enligt T.T. skulle det krävas en "lärlingstid" på mellan ett och fem år för att K.A. skulle kunna överta någon av de berörda anställdas uppgifter.

Vad gäller innebörden av begreppet tillräckliga kvalifikationer i en omplaceringssituation kan inledningsvis konstateras att lagen inte kräver att en person redan från första dagen skall behärska de nya arbetsuppgifter som en omplacering medför; arbetsgivaren måste acceptera en viss upplärningstid. Vad som kan krävas är att arbetstagaren har de allmänna kvalifikationer som normalt krävs om fråga skulle vara om en sökande till befattningen (se prop. 1973:129 s. 260). Arbetsgivaren kan alltså inte fritt välja den enligt honom mest meriterade (se bl.a. AD 1984 nr 82).

Av vad som kommit fram vid genomgången av de 28 aktuella befattningarna finner arbetsdomstolen att den befattning som tilldrar sig störst intresse är K-J.L:s. Denne anges i meritförteckningen som Handläggare: Konstruktör, Teknisk beräkning och vidare är angivet att han sysslar med rörsystem, mekaniska konstruktioner, CAD och tekniska beräkningar samt ansvarar för delsystem i ett anläggningsprojekt. I meritförteckningen har denne redovisat bl.a. att han som konsult i ett stort antal fall tagit fram s.k. SA-underlag för olika rörsystem men även andra uppdrag finns upptagna. K.A. har i sin meritförteckning vid uppgifter som konsult redovisat främst beräkningar av olika slag och angett beräkningar inom tillämpad mekanik och matematik (mekanik, hållfasthetslära, värmeteknik, strömningsteknik, termodynamik) samt datorutveckling inom dessa ämnesområden som specialiteter.

Det är ostridigt att K.A. och K-J.L. fram till omorganisationen arbetade vid samma sektion i ÅF Syd och att K-J.L. då var sysselsatt främst med att ta fram s.k. SA-underlag.

T.T. har uppgett att han anser skillnaderna i de skolmässiga förutsättningarna mellan K.A. och dennes mer teoretiskt inriktade civilingenjörsexamen i teknisk fysik och K-J.L. och dennes mer yrkesanpassade examen med maskinteknisk inriktning endast är marginella. Även om K.A. enligt T.T. torde ha något bättre grundläggande teoretiska kunskaper än K-J.L. vad gäller SA-arbeten, förefaller det T.T. enligt vad han uppgett, som om K-J.L. har övat upp en praktisk skicklighet i fråga om att hantera s.k. SA-underlag som det skulle ta K.A. ett år att förvärva. T.T. har vidare uttalat att, om han vore ÅF Syd:s kund och sökte en konsult för framtagande av ett SA-underlag, han utan tvekan skulle välja K-J.L. framför K.A. eftersom den förre har redovisat 3500 timmar medan K.A. har redovisat bara ca 160-170 timmar för denna typ av arbeten. Även om K.A. skulle kunna bli upplärd av B.S. vad gäller SAunderlag, är det enligt T.T. "uppenbart" att K-J.L. är mer "konkurrenskraftig" på området. Denne har genom sitt arbete enligt T.T. erhållit större kunskaper om de normer som gäller för Anläggningsprovningens godkännandeverksamhet och han har också en större praktisk erfarenhet. Eftersom K.A. inte har K-J.L:s erfarenhet, skulle han - som T.T. bedömer det - inte kunna "ersätta" denne. T.T. har härvid särskilt framhållit att K.A. inte har de kundkontakter som är av stor betydelse för en konsults verksamhet och att det tar tid att bygga upp sådana kontakter. T.T. har även påpekat att innehållet i en konsults meritförteckning har mycket stor betydelse vid kundernas val av konsult och att det för detta val har stor betydelse om konsulten kan redovisa tidigare uppdrag av det slag kunden vill ha utfört.

K.A. har för sin del uppgett att han har erfarenhet av att ta fram s.k. SA-underlag, att det är han som en gång lärde upp K-J.L. på detta område och att han nu också kan ta över dennes uppgifter, som han behärskar väl. B.S. har vid förhöret uppgett att, om K-J.L. av något skäl var borta från arbetet under den tid denne arbetade på hans sektion, det bara var han själv och K.A. som kunde ta över K-J.L:s sysslor. Enligt B.S. skulle K.A. kunna utföra K-J.L:s arbetsuppgifter efter en kortare tid, kanske "en eller ett par veckor". B.S. har dock tillagt att han inte kan uttala sig om huruvida K.A. efter en så kort tid skulle utföra arbetet lika effektivt som K-J.L. eller då vara lika lönsam för företaget som denne.

Arbetsdomstolen konstaterar att det har kommit fram olika meningar om den tid som det skulle ta innan K.A. skulle kunna utföra K-J.L:s arbetsuppgifter. Utredningen i målet ger inte något entydigt besked i denna del. Vad saken gäller är dock inte i första rummet hur mer eller mindre snabbt K.A. kan ersätta K-J.L. Frågan är i stället om K.A. har i lagens mening tillräckliga kvalifikationer för K-J.L:s arbete. T.T. utsaga synes i vart fall delvis präglad av ett meritvärderingstänkande som inte har någon omedelbar betydelse för en prövning av kvalifikationsbegreppet enligt lagen. Så till vida kan av den tillgängliga utredningen konstateras att K.A. helt klart har erforderliga kunskaper i sig för att klara K-J.L:s arbetsuppgifter. Detta har även vitsordats av T.T. Det står också klart att K.A. inte har samma praktiska erfarenheter och samma externa kontaktnät på det aktuella området som K-J.L. Det framgår däremot inte av utredningen att dessa omständigheter inte skulle göra det möjligt för K.A. att inom rimlig tid åstadkomma godtagbara arbetsresultat. Även med beaktande av arbetsgivarens uppenbarligen företagsekonomiskt ansträngda läge finner arbetsdomstolen inte visat att en omplacering av K.A. till K-J.L:s befattning skulle medföra någon från bolagets sida oacceptabel konsekvens för verksamheten där.

Med hänsyn härtill och till vad arbetsdomstolen tidigare uttalat om P.T:s befattning finner arbetsdomstolen därför att bolaget inte kan anses ha fullgjort sin omplaceringsskyldighet.

Uppsägningen. av K.A.

Det är ostridigt i målet att det varit av särskild betydelse för den fackliga verksamheten på arbetsplatsen att K.A. gavs företräde till fortsatt arbete. Trots detta sades K.A. upp. Den frågan kan därför ställas, om K.A. så som CF gör gällande, sagts upp av personliga skäl.

K.A. har berättat att förhållandet mellan honom och M.L. successivt blev allt sämre fr.o.m. år 1991. Han har bl.a. uppgett att M.L. fick ett raseriutbrott i samband med att han i november 1991 biträdde en CF- medlem vid ett möte hos M.L. och som gällde bl.a. frågan om delpension för medlemmen. Av förebragta handlingar framgår också att arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan inte kunnat enas om utformningen av protokollen från förda förhandlingar utan upprättat var sina.

Mot CF:s påstående står dock inte bara M.L:s egna uppgifter - denne har uppgett bl.a. att K.A. ganska kraftigt överdrivit motsättningarna mellan de två-utan även de uppgifter som L.H. lämnat. Denne har sagt att han för sin del inte har märkt att något personligt agg eller liknande låg bakom uppsägningen av K.A. Inte heller har det kommit fram något stöd för att bolaget skulle ha erbjudit K.A. P.T:s befattning i förhoppningen att K.A. skulle avvisa erbjudandet och bolaget därigenom skulle få möjlighet att säga upp honom. Enligt arbetsdomstolens mening finns det inte anledning utgå ifrån annat än att bolaget utifrån sina företagsekonomiska överväganden gjorde en felbedömning utan något otillbörligt syfte.

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen därför till den slutsatsen att K.A. sades upp på grund av arbetsbrist. Uppsägningen gjordes trots att dennes fackliga organisation gett till känna sin mening att det var av särskild betydelse för den fackliga verksamheten att K.A. gavs företräde till fortsatt arbete. Bolaget har härigenom brutit mot 8 § första stycket förtroendemannalagen, varför uppsägningen skall ogiltigförklaras. Bolaget har vidare genom sin handlande brutit mot det tolkningsföreträde som K.A:s fackliga organisation lagt enligt 9 § första stycket samma lag.

Skadestånd

CF har yrkat allmänt skadestånd till K.A. för bolagets brott mot 8 § förtroendemannalagen med 50 000 kr.

Enligt 10 § förtroendemannalagen har ÅF Syd, genom sitt brott mot 8 § första stycket samma lag, blivit skyldigt att utge allmänt skadestånd till K.A. Vid bestämmandet av skadeståndets storlek bör å ena sidan hänsyn tas till att det har varit fråga om en uppsägning av en facklig förtroendeman i anslutning till att förhandlingar fördes om driftsinskränkning vid företaget, d.v.s. vid en tidpunkt då förtroendemannen har en särskilt viktig uppgift att fylla. Å andra sidan bör beaktas att bolaget före uppsägningen lämnade K.A. ett omplaceringserbjudande, lät vara att detta inte var till fyllest. Arbetsdomstolen finner vid en samlad avvägning att skadeståndet till K.A. bör bestämmas till 35 000 kr.

CF har för egen del yrkat allmänt skadestånd av bolaget för brott mot 9 § samma lag med 50 000 kr. Vad CF närmare lagt till grund för sin skadeståndstalan i denna del får uppfattas så att bolaget genom uppsägningen av K.A. brutit mot det lagda tolkningsföreträdet.

Bolaget är enligt 10§ förtroendemannalagen skadeståndsskyldigt härför. Vid bestämmandet av skadeståndets storlek beaktar arbetsdomstolen att uppsägningen ägde rum först efter det att K.A. avvisat erbjudandet om omplacering, som bolaget uppenbarligen uppfattade som tillräckligt. Arbetsdomstolen finner skäligt bestämma skadeståndsbeloppet till 20 000 kr.

På skadeståndsbeloppen skall utgå ränta. Arbetsgivarparterna har vitsordat CF:s ränteberäkning.

Rättegångskostnader

Med denna utgång i målet bör arbetsgivarparterna åläggas att med hälften vardera ersätta CF:s rättegångskostnader. Vid huvudförhandlingen yrkade CF ersättning med sammanlagt 74 953 kr, varav 58 300 avseende arvode och 16 653 kr utlägg. CF har härefter justerat yrkandet och begärt ersättning med sammanlagt 75 866 kr, varvid uppgetts att kostnaderna för utlägg sammanräknats felaktigt och rätteligen uppgår till 17 566 kr. Arbetsgivarparterna har beretts tillfälle yttra sig häröver, men har inte kommit in med något yttrande. Arbetsdomstolen, som inte finner något hinder mot att uppta det justerade yrkandet till prövning, finner yrkad ersättning skälig.