AD 1994 nr 13

Parter:

Stensele Lokala Samorganisation av Sveriges Arbetares Centralorganisation; Staten genom Rikspolisstyrelsen

Nr 13

Stensele Lokala Samorganisation av Sveriges Arbetares Centralorganisation

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen.

BAKGRUND

Mellan Rikspolisstyrelsen (RPS) och Stensele Lokala Samorganisation av Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC (nedan SAC) föreligger inte något kollektivavtal. RPS är bundet av kollektivavtal med Svenska Polisförbundet, det s.k. SA-C/POLIS.

L-G.J., född 1945, har varit polis i 25 år och är sedan 1979/80 anställd som polisassistent med placering i Storumans polisdistrikt. Han sysselsätts i denna tjänst i arbete som omfattas av det ovan nämnda kollektivavtalet. Han är sedan år 1980 medlem i SAC.

En konflikt uppstod vid polismyndigheten i Storuman kring år 1980, det s.k. polisbråket. Som följd av att Polisförbundet centralt stödde arbetsgivarsidan i konflikten lämnade ett tiotal poliser, däribland L-G.J., Polisförbundet och anslöt sig i stället till SAC.

I december 1989 utlyste polisdistriktet i Storuman en tjänst som kansliinspektör vid polismyndigheten i Storuman. Flera personer, bland dem L-G.J., sökte tjänsten. Enligt de regler som gällde före halvårsskiftet 1990 var det polisstyrelsen och efter denna tidpunkt polismyndigheten i Storuman, dvs. ytterst polismästaren H.F., som hade att besluta i frågan. Polisledningen fattade under beredningen beslut att föreslå L-G.J. till tjänsten. L-G.J. informerades om detta. Han kom sedan att förordnas som vikarie på tjänsten fr.o.m. februari t.o.m. september 1990. L-G.J. genomgick med början den 11 augusti 1990 en reguljär vidareutbildning om tre månader för kommissarier och inspektörer. Den 13 augusti 1990 informerades H.F. av länspolismästaren N.H. om dennes bedömning av L-G.J.. Innehållet i referensen från N.H. fick polisledningen att ompröva sitt beredningsbeslut och i stället föreslå en annan sökande, S.H., till tjänsten. Den 5 november 1990 förordnade polismyndigheten i Storuman S.H. på den aktuella tjänsten med tillträde den 15 november samma år. Sedan L-G.J. hade besvärat sig fastställde Länsstyrelsen i Västerbottens län i beslut den 20 juni 1991 polismyndighetens beslut.

Ett flertal polisassistenter vid polismyndigheten i Storuman anmälde med anledning av det inträffade bland andra H.F. och N.H. till riksdagens ombudsmän. Justitieombudsmannen har den 2 mars 1993 avgett yttrande.

YRKANDEN OCH GRUNDER

SAC har gjort gällande att L-G.J. av polismyndigheten i Storuman förbigåtts vid tjänstetillsättningen på grund av sin organisationstillhörighet och att en föreningsrättskränkning enligt 8 § medbestämmandelagen därför har skett.

SAC har yrkat att arbetsdomstolen skall

1. förplikta staten genom RPS att tillse att L-G.J. förordnas på en tjänst som kansliinspektör vid Storumans polisdistrikt,

2. förplikta staten genom RPS att till L-G.J. utge ersättning för den inkomstförlust han drabbats av genom att ej tillerkännas den sökta tjänsten med 2 000 kr per månad utgörande löneskillnaden mellan hans nuvarande tjänst och tjänsten som kansliinspektör från den 15 november 1990 t.o.m. dagen för arbetsdomstolens dom,

3. förplikta staten genom RPS att till L-G.J. utge ett allmänt skadestånd med 100 000 kr, samt

4. förplikta staten genom RPS att till SAC utge ett allmänt skadestånd om 50 000 kr av samma skäl som angetts under punkten 2 ovan.

Staten har bestritt käromålet i dess helhet. Bestridandet vad gäller yrkandet under punkten 1 har i första hand grundats på att polismyndighetens i Storuman beslut överklagats till Länsstyrelsen som fastställt beslutet. Länsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft. Staten ser ingen möjlighet att enligt medbestämmandelagen på annat sätt pröva saken. I andra hand görs gällande att staten genom RPS saknar praktisk möjlighet att förordna L-G.J. på någon tjänst över huvud taget i Storuman, då behörig myndighet, enligt polisförordningen, är den lokala polismyndigheten i Storuman. I sista hand görs gällande att det inte förekommit någon föreningsrättskränkning. Vad gäller yrkandena under punkterna 2-4 har staten i första hand gjort gällande att någon föreningsrättskränkning inte skett. I andra hand har staten hävdat, vad gäller yrkandet under punkten 2, att det inte föreligger någon skada. Det arbete som utförs i en inspektörstjänst i Storuman är mer kvalificerat och mer förpliktigande än en polisassistenttjänst och ger därför genomsnittligt en högre lön. L-G.J. har inte behövt utföra kansliinspektörstjänsten och har därför inte lidit någon skada genom en minskad inkomst. Han har erhållit den lön han har genom sin ordinarie tjänst som polisassistent. Skulle domstolen ändå finna att staten är ersättningsskyldig, skall ersättning utgå fr.o.m. dagen för länsstyrelsens beslut, den 20 juni 1991. Vad gäller yrkandena under punkterna 3 och 4 görs i andra hand gällande, för det fall en föreningsrättskränkning kan anses ha skett, att denna inte är av en sådan art att en ersättningsgill skada uppkommit.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört bl.a. följande.

SAC

L-G.J. uppmanades av polismästaren H.F. att söka den aktuella tjänsten. Han var när han hade sökt tjänsten tveksam om han skulle fullfölja sin ansökan. H.F. övertalade honom dock att vidhålla ansökan. Ärendet bereddes och föredragning och anställningsintervjuer ägde sedan rum. H.F. sade därefter till L-G.J. att denne skulle få tjänsten. I avvaktan på en organisationsförändring, som innebar bl.a. att beslutanderätten vid tjänstetillsättningar överfördes från polisstyrelsen till polismästaren, skulle enligt H.F. L-G.J. få tjänsten på vikariat under två perioder om fyra månader. Detta skedde av praktiska skäl för att man på så vis skulle kunna se till att L-G.J. verkligen fick tjänsten. H.F. ville även att L-G.J. för den aktuella tjänsten skulle genomgå en utbildning vid polishögskolan i Stockholm. Det var en utbildning för kommissarier och polisinspektörer. L-G.J. påbörjade utbildningen den 11 augusti 1990.

När L-G.J. hade följt utbildningen i 14 dagar blev han kontaktad av H.F. som meddelade att utbildningen skulle avbrytas, eftersom han inte skulle få tjänsten. L-G.J. blev mycket förvånad över detta och frågade vad det berodde på. De uppgifter han fick av H.F. var något svävande. H.F. uppgav att han hade blivit kontaktad av länspolischefen N.H. som hade sagt att L-G.J. politiska uppfattning inte gillades och att L-G.J. på grund härav ansågs olämplig att erhålla tjänsten. H.F. sade att han trodde det gällde det s.k. polisbråket i Storuman 1980 och att det rörde sig om uttalanden som L-G.J. då skulle ha gjort. Polismän i Storuman diskuterade vid s.k. "korridorsnack" varför L-G.J. inte fick den aktuella tjänsten. Den allmänna meningen var att polisledningen inte ville ha en aktiv syndikalist på en chefsbefattning. L-G.J. har sedan han övergick till SAC varit fackligt aktiv. Enligt SAC är polismyndighetens agerande märkligt eftersom man under beredningen kom fram till att L-G.J. med hänsyn till förtjänst och skicklighet skulle ha tjänsten. Man sade sig ha gjort en noggrann och omdömesgill behandling av ärendet.

I anledning av beskedet att L-G.J. inte skulle få tjänsten kontaktade han SAC som begärde förhandlingar med polismyndigheten. Förhandling ägde första gången rum den 6 september 1990, vid vilken bl.a. H.F. informerade om att en annan sökande skulle tillsättas på tjänsten. SAC förklarade sig inte kunna acceptera detta och krävde att tjänsten skulle tillsättas med L-G.J.. SAC begärde därefter att få besked om bakgrunden till att L-G.J. inte fick den aktuella tjänsten. Något sådant besked lämnades aldrig under de förhandlingar som hölls. Nästa förhandling hölls den 3 oktober 1990. SAC förklarade sig då inte kunna acceptera polismyndighetens ställningstagande och tillbakavisade bl.a. att L-G.J. skulle ha dåligt omdöme eller vara illojal. SAC önskade få del av det samlade beslutsunderlaget rörande tillsättningen, däribland anteckningar från upptagna referenser. En ny förhandling hölls den 22 oktober 1990, men inte heller då kunde parterna enas.

Den 5 november 1990 förordnade H.F. S.H. på tjänsten som kansliinspektör med tillträde den 15 november samma år. Vid tillfället stod endast S.H. och L-G.J. kvar som sökande. Till saken hör att tjänsten då ändrats till en inspektörstjänst. L-G.J. besvärade sig över beslutet till Länsstyrelsen. Länsstyrelsen ändrade inte det överklagade beslutet. Parterna förhandlade ånyo den 17 januari 1993 utan att nå enighet.

Tillsättningsförfarandet gjorde att arbetskamrater till L-G.J. anmälde bl.a. polismästaren och länspolischefen till justitieombudsmannen. I sitt beslut bedömde justitieombudsmannen handläggningen av ärendet och kritiserade därvid att det i ärendet inte hade översänts protokoll från MBL-förhandlingar och inte heller anteckningar över de referenser som tagits in.

I justitieombudsmannens utredning framkom vad det var för referens N.H. avgett till H.F. och som denne hade stött sig på när S.H. slutligen förordnades på den aktuella tjänsten. En minnesanteckning över referensen gavs nämligen in till justitieombudsmannen. Det rörde sig om en handskriven, icke daterad handling som lyder som följer.

"N.H:s bedömning av LGJ. LGJ har personligen historiskt visat prov på bristande lojalitet och att vid intressekonflikter inte varit helt lojal. På fråga vad han grundade sina påståenden på uppgav H. att han hade sakuppgifter som jag /oläsligt/ kanske hade haft tillgång till. Uppgifterna ska vara graverande."

I yttrande av N.H. till justitieombudsmannen uppgav denne att han till H.F. lämnat uppgifter som i stort överensstämmer med H.F:s minnesanteckning. Enligt SAC går detta inte ihop. Det kan i vart fall inte ha gått till på det sätt som N.H. skrivit.

SAC menar sammanfattningsvis att L-G.J. var den av de sökande som hade den lämpligare utbildningen och bakgrunden. Han hade en bredare yrkesbakgrund, större skicklighet och större förtjänst. Hela handläggningen visade att L-G.J. skulle ha fått tjänsten som han blivit utlovad. Han hade också blivit uppmanad att söka tjänsten. Det har inte getts något tillfredsställande svar på varför polismyndigheten ändrade sig. Något annat skäl än att det beror på L-G.J:s organisationstillhörighet, vilket yppat sig genom telefonsamtalet från N.H. till H.F., finns inte. L-G.J. inblandning i det s.k. polisbråket och hans fackliga verksamhet därefter är det som legat honom i fatet. Att en föreningsrättskränkning ägt rum framgår även av uttalanden att det hade varit lättare om personen ifråga hade varit med i Polisförbundet istället för SAC.

Staten

Vad som faktiskt inträffat är i det stora hela otvistigt mellan parterna. I slutet av år 1989 utlystes den aktuella tjänsten, som benämndes kansliinspektör. Det uppsattes en sökprofil där de sökandes egenskaper jämfördes och graderades varefter en sammanställning gjordes. Man intervjuade sedan dem som sökt tjänsten och tog in referenser. I inledningsskedet sattes samma betyg på de två huvudsökandena, L-G.J. och S.H.. Prognosen för den sökta tjänsten var densamma för båda, men med hänsyn till sökprofilen ansågs L-G.J. ha ett försteg. Beslutet under beredningen var inte ett beslut i juridisk mening, utan enbart ett praktiskt förfaringssätt.

Vid tillfället hade aviserats en proposition med ändringar i polisens grundorganisation av innebörd bl.a. att beslutanderätten när det gällde denna typ av tjänster skulle överföras till den lokala polismyndigheten. På grund av dessa förändringar ville polisledningen skjuta på tillsättningsförfarandet. Det hade inte från början sagts att L-G.J. skulle vikariera på tjänsten i två omgångar om fyra månader. Detta hade varit ett brott mot anställningsförordningen. Kan det förväntas att ett vikariat skall vara längre tid än sex månader skall tjänsten nämligen utlysas som ett långtidsvikariat. Man tillsatte L-G.J. på ett korttidsvikariat som löpte på fyra månader. När denna vikariatsperiod närmade sig slutet kunde man konstatera att propositionen inte lagts. Man valde då att förordna L-G.J. på ytterligare ett korttidsvikariat.

Polisledningen var inledningsvis positivt inställd till L-G.J. med avseende på tjänsten och fäste inte något avseende vid hans föreningstillhörighet. Den 13 augusti 1990 fick dock H.F. per telefon information av länspolismästaren N.H. angående dennes bedömning av L-G.J.. H.F. gjorde en minnesanteckning rörande samtalet samma dag. När polisledningen fick höra att L-G.J., som var på väg att bli föreslagen till en arbetsledande tjänst, hade varit illojal var det självklart att man istället valde att tillsätta tjänsten med den andre huvudkandidaten, S.H.. Denne måste efter vad som hade framkommit om L-G.J. anses som skickligare på tjänsten. Förfarandet visar att just skicklighet vägdes in i bedömningen.

Domskäl

Tvisten i målet gäller huruvida syftet med polismyndighetens åtgärd att förordna annan än L-G.J. på den aktuella tjänsten har varit sådant att åtgärden utgör en föreningsrättskränkning.

Med tanke på de svårigheter en arbetstagare kan ha att föra bevisning om arbetsgivarens syfte med en åtgärd i denna typ av mål har arbetsdomstolen sedan länge tillämpat en fördelning av bevisbördan. Det ankommer således på arbetstagarparten att först visa sannolika skäl för att en kränkning av föreningsrätten förekommit. Om arbetstagarparten lyckas med detta, är det sedan arbetsgivarens sak att styrka att denne haft skälig orsak till sin åtgärd oberoende av föreningsrättsfrågan. Bevisbörderegeln har inte bara tillämpats då arbetsgivaren vidtagit aktiva åtgärder, såsom avskedande och uppsägning, mot arbetstagaren utan också i fall där åtgärden från arbetsgivarsidan har bestått i en underlåtenhet att t.ex. befordra en arbetstagare.

I det aktuella målet består den föreningsrättskränkande åtgärden, enligt SAC, av en underlåtenhet från polismyndighetens sida att förordna L-G.J. på viss tjänst. En arbetstagare har i och för sig ingen rätt att erhålla en viss annan tjänst hos arbetsgivaren som tillsätts efter prövningsförfarande. Däremot kan arbetstagaren förvänta sig att själva tillsättningsförfarandet sker korrekt och att ovidkommande hänsyn såsom avseende arbetstagarens föreningstillhörighet inte tas. Polismyndighetens underlåtenhet i detta fall är därför, enligt domstolens mening, i och för sig en sådan aktivitet som kan innefatta en föreningsrättskränkning. För att arbetstagarsidan skall anses ha gjort sannolikt att arbetsgivarsidans agerande i befordringsärendet innefattar en kränkning av L-G.J:s föreningsrätt måste, enligt domstolens mening, dock starkare krav än eljest ställas på den bevisning arbetstagarsidan skall prestera för att ha fullgjort sin bevisskyldighet. Följden kan annars bli att ett obefogat ingrepp görs i ordningen för tjänstetillsättning (jfr AD 1955 nr 16).

Arbetsdomstolen har alltså att pröva om L-G.J. förbigåtts vid den aktuella tjänstetillsättningen på grund av sin organisationstillhörighet. Det centrala i målet är vilket syfte polismyndigheten i Storuman, dvs. ytterst polismästaren H.F., hade när L-G.J. inte förordnades på den aktuella tjänsten.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning huruvida SAC med sin bevisning förmått visa sannolika skäl för att polismyndighetens åtgärd att förordna annan på tjänsten är att anse som en föreningsrättskränkning.

I målet är klarlagt att polisledningen till att börja med agerade med utgångspunkt från att L-G.J. skulle förordnas på kansliinspektörstjänsten. Detta kom till uttryck genom att L-G.J. erhöll vikariat på tjänsten och även uppmanades att genomgå viss utbildning för tjänsten vid Polishögskolan. Av avgörande betydelse när det gäller polismyndighetens syfte med handlandet är skälen för polismyndighetens ändrade inställning i detta hänseende. Av betydelse blir då den för L-G.J. negativa referens som länspolischefen N.H. avgav till H.F.. Den bevisning SAC åberopat och som direkt berör denna fråga är enbart den minnesanteckning H.F. gjort efter samtalet med N.H..

Vad först gäller minnesanteckningen har dess innehåll redovisats i det föregående. Enligt domstolens mening ger innehållet ensamt inte tillräckligt fog för antagandet att N.H. med sina påståenden avsett att missgynna L-G.J. på grund av dennes medlemskap i SAC. Frågan är då om någon annan av SAC åberopad bevisning stödjer SAC:s uppfattning att det var detta som låg bakom minnesanteckningen.

Av utredningen framgår att vad som hände under det s.k. polisbråket fortfarande vid det aktuella tillfället var en realitet för de anställda vid polismyndigheten i Storuman och att spänningar mellan SAC och polisledningen alltjämt existerar. Enligt domstolens mening synes detta i sig kunna medföra att förutsättningar förelegat för att föreningskränkande åtgärder skulle kunna vidtagas av arbetsgivaren. Detta är emellertid inte detsamma som att någon kränkning verkligen skett i detta fall. Enligt domstolens mening har L-G.J. och en del av de övriga personer som hörts på begäran av SAC endast lämnat antydningar om att det skulle ha förelegat ett föreningskränkande syfte bakom den aktuella underlåtenheten. Domstolen kan emellertid inte finna att SAC genom bevisningen i övrigt kunnat föra fram någon konkret omständighet som med styrka talar för att H.F. åsyftat att kränka L-G.J:s föreningsrätt med sitt handlande. Tvärtom synes av utredningen i målet snarast framgå att H.F., som kände till L-G.J:s organisationstillhörighet, till att börja med helst såg att L-G.J. fick tjänsten. Av förhöret med T.S., som var med om att bereda tillsättningsärendet, har framgått att de båda huvudkandidaterna till den utlysta tjänsten, L-G.J. och S.H., meritmässigt låg mycket nära varandra. Enligt domstolens mening kan det därför rimligtvis inte ha krävts mycket till L-G.J:s nackdel för att S.H. istället skulle framstå som den lämpligare på tjänsten. Det är vidare förståeligt att H.F. fann anledning att ta avsevärd hänsyn till den av N.H. i dennes egenskap av länspolismästare under tjänsteansvar framförda uppfattningen.

Arbetsdomstolen finner vid en samlad bedömning av de omständigheter som SAC anfört till stöd för sin talan att SAC inte förmått visa sannolika skäl för att polismyndighetens åtgärd att förordna annan än L-G.J. på den aktuella tjänsten haft sin grund i L-G.J:s medlemskap i SAC. SAC:s talan kan därför inte bifallas.

Vid denna utgång i målet skall SAC ersätta staten dess rättegångskostnader.