AD 1994 nr 134

Parter:

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund; Solna kommun

Nr 134

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund

mot

Solna kommun.

Mellan Solna kommun och Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF) gäller kollektivavtal. Kommunen har totalt ca 4 000 anställda. A-L.S., född år 1957 och medlem i SKTF, har sedan år 1987 varit anställd som socialsekreterare inom kommunens socialförvaltning. Senast var hon sedan början av år 1992 placerad vid den s.k. flyktingenheten, där man arbetar med att ta emot och introducera nyanlända flyktingar i det svenska samhället samt handlägger frågor om ekonomiskt bistånd m.m. till flyktingarna.

Kommunen sade den 10 november 1992 upp A-L.S. från hennes anställning. Till grund för uppsägningen åberopade kommunen förhållanden som var att hänföra till A-L.S. personligen.

Uppsägningen har lett till tvist. Efter resultatlösa tvisteförhandlingar har SKTF väckt talan vid arbetsdomstolen mot kommunen och gjort gällande att uppsägningen inte är sakligt grundad. SKTF har med hänvisning därtill yrkat att domstolen skall ogiltigförklara uppsägningen och ålägga kommunen att till A-L.S. utge allmänt skadestånd med 80 000 kr. Vidare har yrkats att A-L.S. skall förbehållas rätt att i senare rättegång föra talan om ekonomiskt skadestånd avseende tid efter huvudförhandlingen i målet.

Solna kommun har bestritt bifall till käromålet.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SKTF

A-L.S. avslutade år 1980 en utbildning om 120 studiepoäng vid samhällsvetarlinjen vid Umeå universitet och har därmed en fil. kand.-examen. Ämnen som sociologi och statskunskap ingår i hennes examen, som i huvudsak kan jämställas med en socionomexamen. Hon har även tenterat 10 studiepoäng i invandrarkunskap. Sedan år 1988 är hon frånskild och bor tillsammans med sin nu sjuårige son.

Vid en arbetsplatsolycka under feriearbete år 1979 drabbades A-L.S. av en skallskada. Hon har alltjämt besvär av denna i form av huvudvärk, värk i axlarna, koncentrationssvårigheter och ibland stark trötthet vid stress. Skadan har klassats som arbetsskada med en medicinsk invaliditetsgrad som uppgår till 15 procent. A-L.S. lider även av kronisk njursten och av ett par hudsjukdomar: en svårartad form av akne som leder till variga blåsbildningar i huden, vilka läks med ärr, samt en jästsvampinfektion som ger små sår på kroppen och förlöper med besvärande klåda. Under vintern och våren 1992 drabbades hon dessutom av akut struma, upprepade urinvägsinfektioner och inflammation i hörselgången med blödningar. Hon utreddes under samma tid för akuta hjärtbesvär, förorsakade av akut svår stress, och följande ångest. Hon gick regelbundet till läkare och hon deltog i psykoterapibehandling. Samtidigt led hennes son av bl.a. allvarliga njurproblem som medförde att han periodvis måste vårdas på sjukhus.

Sammanfattningsvis levde A-L.S. under mycket pressande förhållanden. Hon var under vintern och våren 1992 i synnerligen stor omfattning sjukledig samt ledig för vård av sonen och för sina egna och sonens läkarbesök.

På grund av arbetsskadan år 1979 hade A-L.S. svårigheter att efter universitetsutbildningen gå direkt ut i arbetslivet. År 1980 fick hon ett uppdrag av Luleå kommun att undersöka kultur- och fritidsvanor hos barn och ungdom i Luleå. Hon flyttade därefter till Solna och hade under några veckor på hösten 1981 en praktikplats vid Arbetsmarknadsstyrelsen. Till följd av arbetsskadan blev hon genom Arbetsmarknadsinstitutets försorg testad för olika arbetsuppgifter. Ett led häri var att hon under två perioder vintern och våren 1982 praktiserade på halvtid som invandrarkonsulent vid invandrarbyrån hos Solna kommun. Arbetsuppgifterna var kvalificerade och hon fick mycket goda vitsord både för sitt arbete och för sin förmåga att samarbeta. Därefter hade hon två kortvariga anställningar hos Haninge kommun, som vikarierande invandrarassistent under tiden den 13 april - 14 maj och som vikarierande invandrarkonsulent under tiden den 23 augusti - 27 oktober 1982. Även från dessa anställningar fick hon mycket goda vitsord.

I november 1982 fick A-L.S. ett beredskapsarbete hos Solna kommun som syo-konsulent i den kommunala vuxenutbildningen. I augusti 1983 omvandlades beredskapsarbetet till en lönebidragsanställning som assistent med arbetsuppgifter bl.a. som syo-konsulent. Denna anställning förlängdes successivt t.o.m. år 1984. Det kan nämnas att arbetsledningen ville höja hennes lön i assistentanställningen på grund av att hon skötte arbetet förtjänstfullt.

Någon gång kring årsskiftet 1984/85 fick A-L.S. en ny lönebidragsanställning hos kommunen som bättre skulle svara mot hennes utbildning. Hon kom sålunda att arbeta vid den dåvarande flykting- och invandraravdelningens flyktingbyrå, där även den nuvarande chefen för flyktingenheten, E.L.J., tjänstgjorde. Arbetsuppgifterna kunde jämföras med en socialsekreterares sysslor.

I augusti 1987 sökte och fick A-L.S. en av kommunen utlyst befattning som socialsekreterare vid flyktingbyrån. Befattningen innebar bl.a. handläggning av frågor om ekonomiskt bistånd. Hon var vid denna tid gravid och vistades periodvis på sjukhus på grund av komplikationer. Under delar av graviditeten arbetade hon halvtid. Efter graviditeten var hon föräldraledig intill mitten av augusti 1988.

När A-L.S. då återkom till arbetet vid flyktingbyrån var det knappt om arbetsuppgifter för henne; den person som hade vikarierat för henne slutade inte när hon återkom i tjänst. A-L.S. var därför nära nog sysslolös under cirka sex månader. Detta bekom henne illa, eftersom hon är arbetsam och angelägen om att ha meningsfullt arbete.

Efter att med biträde av SKTF ha vänt sig till kommunen fick A-L.S. dock i februari 1989 nya och kvalificerade arbetsuppgifter som socialsekreterare vid flykting- och invandraravdelningen. En av hennes huvuduppgifter var då att fungera som en "länk" mellan övriga socialsekreterare vid avdelningen och mer eller mindre tillfälliga arbetsgivare för flyktingar som samtidigt genomgick svenskundervisning. Hon ville i och för sig arbeta heltid men var halvt sjukskriven.

A-L.S. fick inga klagomål på sitt arbete från vare sig arbetsledning, arbetskamrater eller klienter. Ett problem för henne var emellertid att hon kände sig åsidosatt; hon ansåg att hon borde få en mera rättvis lön genom att hon i likhet med andra socialarbetare vid lönesättningen skulle få tillgodoräkna sig hela sin anställningstid hos kommunen.

Hennes känsla av att vara diskriminerad ledde så småningom till att hon själv - alltså inte kommunen - kontaktade företagshälsovården. Med anledning därav hölls ett möte där den 25 april 1990. I mötet deltog - förutom företagsläkaren I.H. och en personalkonsulent från företagshälsovården - A-L.S. själv, ordföranden i SKTFs Solnaavdelning T.L. samt flykting- och invandraravdelningens chef G.H.. Mötet ledde till att G.H. lovade att satsa på A-L.S. vid nästa löneförhandling.

Genom en omorganisation av socialförvaltningen den 1 juli 1990 upphörde den särskilda enhet för arbetsmarknadsåtgärder för flyktingar som dittills hade funnits inom förvaltningen. Detta medförde att A-L.S. nödgades dela sina arbetsuppgifter med två andra arbetstagare. Arbetsfördelningen mellan de tre blev oklar och A-L.S. kom på nytt att känna sig undersysselsatt. Hon ansåg även att hon alltjämt var illa behandlad av arbetsgivaren.

A-L.S. tog därför initiativet till ett par nya möten om sin arbetssituation, vilka hölls i oktober 1990 och ledde till att invandrarkonsulenten E.J. erbjöd henne arbetsuppgifter vid invandrarbyrån inom flykting- och invandraravdelningen. A-L.S. tackade ja och kom därmed att arbeta vid invandrarbyrån från hösten 1990 till hösten 1991. Arbetet bestod främst i att hon inventerade, förtecknade och kompletterade de olika förvaltningarnas informationsmaterial för invandrare. Sedan detta arbete hade slutförts på hösten 1991 kom A-L.S. emellertid åter att sakna arbetsuppgifter fram till årsskiftet 1991/92.

Kommunen har påstått att det alltifrån år 1990 skulle ha förelegat svårigheter i samarbetet mellan A-L.S. och hennes olika arbetskamrater. Påståendet bestrids som ogrundat. Inte vid något av de tidigare nämnda mötena med bl.a. företrädare för kommunen som arbetsgivare påstods eller diskuterades något sådant. En helt annan sak är att A-L.S. tidvis var missnöjd med och framförde kritiska synpunkter på kommunens/arbetsgivarens sätt att behandla henne vid lönesättningen och på att hon tidvis fick gå utan arbetsuppgifter, ett förhållande som hon ständigt själv tvingades ta initiativet till att avhjälpa. När hon haft adekvata arbetsuppgifter har hon gjort ett utomordentligt gott arbete, vilket bl.a. hennes tid hos E.J. visar.

Under år 1991 förbereddes en omorganisation av socialförvaltningen som skulle träda i kraft vid årsskiftet 1991/92. Inför omorganisationen fick den redan anställda personalen "söka de nya tjänsterna". A-L.S. fick emellertid varken sin egen, "gamla" tjänst eller någon av de ca 30 andra tjänster av allehanda slag som hon hade anmält intresse för. Enligt kommunen saknade hon tillräcklig utbildning för befattningarna. Kommunen ville i samband därmed gå ifrån turordningsreglerna och säga upp A-L.S. på grund av arbetsbrist, vilket hon upplevde som mycket sårande. Det framkom även att hon var föremål för ryktesspridning enligt vilken hon var ett "samarbetsproblem", trots att det enda hon gjort var att hon vid olika tillfällen påtalat att hon inte hade arbetsuppgifter. Saken ledde till förhandlingar, vid vilka SKTFs främsta mål var att A-L.S. skulle få behålla sin anställning hos kommunen.

Efter central medbestämmandeförhandling placerade kommunen A-L.S. som socialsekreterare vid den fr.o.m. årsskiftet 1991/92 inrättade flyktingenheten, för vilken den förut nämnda E.L.J. hade utsetts till chef. Personalen i övrigt uppgick till knappt 15 personer och bestod bl.a. av fem socialsekreterare och tre familjepedagoger. Socialsekreterarna hade främst till uppgift att sköta det arbete som innefattade myndighetsutövning, medan familjepedagogerna snarast hade en stödfunktion.

Kommunens beslut att placera A-L.S. vid flyktingenheten var anmärkningsvärt. Det fattades av socialchefen L.W-J., trots att SKTF vid medbestämmandeförhandlingen framförde ett flertal tungt vägande invändningar mot placeringen och föreslog att A-L.S. i stället skulle placeras vid socialförvaltningens ekonomienhet. Enligt SKTF var flyktingenheten den absolut sämsta tänkbara arbetsplatsen för henne. Det skall nämnas att även Akademikerförbundet SSR, som organiserade en del av personalen vid enheten, ansåg att en placering av A-L.S. där var mycket olämplig.

SKTFs ståndpunkt byggde bl.a. på att A-L.S. hade hamnat i personlig motsättning till enhetschefen E.L.J., som enligt A-L.S:s uppfattning hade tagit ställning för hennes f.d. make i samband med äktenskapsskillnaden år 1988. A-L.S. och E.L.J. hade som nämnts varit arbetskamrater vid flyktingbyrån. I någon mån hade de även umgåtts privat, något som dock hade upphört i anslutning till äktenskapsskillnaden. En placering av A-L.S. vid flyktingenheten var klart olämplig även av det skälet att hennes f.d. make ofta anlitades som tolk vid enheten. Det skall nämnas att han i samband med äktenskapsskillnaden hade meddelats förbud att besöka A-L.S. och deras son. Besöksförbudet hade gällt under flera månader och hade sin grund i att mannen varit våldsam. Till dessa omständigheter kom det för kommunen väl kända förhållandet, att varken E.L.J. eller övriga anställda vid flyktingenheten ville att A-L.S. skulle placeras vid denna. Det var fråga om ett allvarligt motstånd. E.L.J. hade sagt rent ut att hon inte ville ha dit A-L.S.. Vidare hade både E.L.J. och socialsekreteraren Z.G. hotat att säga upp sig, om placeringen verkställdes. - Slutligen var förutsättningarna för ett gott samarbete vid enheten även allmänt sett mindre goda, eftersom det sedan flera år rådde ett mycket spänt förhållande mellan yrkeskategorierna socialsekreterare och familjepedagoger, vilka ömsesidigt brukade anklaga varandra för bristande kunskaper.

Från kommunens sida tog man emellertid inte någon som helst hänsyn till att det från flera olika synpunkter framstod som uppenbart olämpligt att låta A-L.S. arbeta just vid flyktingenheten. Hon fick börja tjänstgöra där den 29 februari 1992, trots att alla visste bl.a. att enhetschefen och en stor del av personalen inte välkomnade henne och att där fanns flera personer som inte hade några förutsättningar att samarbeta med henne. A-L.S. utsattes genom placeringen för mycket stark stress och kunde naturligtvis inte känna annat än misstänksamhet mot de personer som tyckte illa om henne och inte ville ha henne som arbetskamrat. Kommunen hade bäddat för ett misslyckande.

Under mars månad introducerades A-L.S. i arbetet av den vikarierande socialsekreteraren H.D., varjämte hon fick viss datorutbildning. På grund av att A-L.S. ofta måste vara ledig blev introduktionen av henne inte tillfredsställande, trots att hennes samarbete med H.D. fungerade väl. Vidare saknade hon även efter den nyss nämnda utbildningen mycket av de datorkunskaper som krävdes för att på bästa sätt klara uppgifterna vid flyktingenheten.

A-L.S. borde därför inte omedelbart ha getts det fulla ansvaret för klienter. Hennes möjligheter att fullständigt klara arbetsuppgifterna var begränsade både på grund av bristande erfarenhet och på grund av att hon ofta nödgades vara ledig. Hennes frånvaro berodde på hennes egna och sonens sjukdomar och andra besvär, vilka krävde läkarbesök och terapi. Frånvaron var så omfattande att hon inte heller rimligen kunde prövas av arbetsgivaren med avseende på prestation i arbetet eller samarbetsförmåga. Under tiden fram till sommaren 1992 arbetade hon endast 5-10 hela arbetsdagar vid enheten.

Även i övrigt blev starten av A-L.S:s tjänstgöring vid flyktingenheten problematisk för henne. På kvällen innan hon skulle börja ringde E.L.J. hem till henne och skrämde henne med att hennes besöksbok var fulltecknad redan första dagen. Den andra dagen av hennes tjänstgöring hölls en ordinarie s.k. personalhandledning under ledning av psykologen E.S., där det kom fram bl.a. att Z.G. inte ville medverka, om A-L.S. skulle vara med. Efter handledningen vände sig E.S. till E.L.J. och erbjöd sin hjälp med konfliktlösning, men E.L.J. var inte intresserad. Sedan fortsatte det med att A-L.S. mer eller mindre ständigt utsattes för trakasserier när hon var på arbetsplatsen. Det var fråga om sådant som att man inte ville hjälpa henne när hennes erfarenhet av arbetet inte räckte till, att man tystnade när hon närmade sig varefter hon fick höra skrattsalvor bakom sin rygg o.d.

Någon gång i början av april 1992 tog A-L.S. initiativ till ett möte med E.L.J. och SKTFs avdelningsordförande T.L., eftersom de bokningsrutiner som användes vid enheten inte fungerade för hennes del. Det hände att A-L.S:s kollegor bokade in klienter för besök hos henne trots att de visste att hon bl.a. på grund av sonens sjukdom hade svårt att säga när hon skulle vara på arbetsplatsen och utan att ens försöka kontrollera, om hon verkligen skulle kunna ta emot besöken. Delvis förekom det t.o.m. att man bokade sådana tider då man visste att hon skulle vara borta. Vid enheten fanns inte heller någon rutin för avbokning av klienter och tolkar vid en socialsekreterares oförutsedda frånvaro. Mötet ledde emellertid inte till någon ändring.

Senare i april 1992 fick A-L.S. hand om ett ärende som gällde ekonomiskt bistånd till hyra för en kvinna från Iran, som skulle hyra en lägenhet i andra hand. När A-L.S. fick del av hyreskontraktet var det underskrivet av uthyraren och sökanden. Hon kontrollerade adressuppgifterna och fann då att den angivna adressen inte stämde med den uppgivna hyresvärdens adress. Ärendet hade förberetts av en familjepedagog vid flyktingenheten, A.E.. Det framkom att han var folkbokförd på den adress som sökanden hade angett som sin hemadress vid ansökningstillfället. A-L.S. befarade att A.E. medverkat till att försöka få kommunen att betala hyreskostnader på falska uppgifter. Hon var emellertid osäker på hur hon skulle förfara i denna situation. Hon rådfrågade därför planeringssekreteraren H.T. vid socialförvaltningens kansli, som såvitt hon visste också var vikarierande socialchef. H.T. rekommenderade henne att ta upp hyreskontraktsfrågan i socialnämndens arbetsutskott och bokade en tid. Med hänsyn till H.T:s besked fann A-L.S. inte någon anledning att söka kontakt med socialchefen L.W-J., och med E.L.J. kunde hon inte tala om saken. A-L.S. anmälde frågan muntligen inför arbetsutskottet vid dess sammanträde den 14 eller 15 april 1992, varvid hon av utskottet uppmanades att presentera en skriftlig anmälan vid ett sammanträde veckan därpå.

Samma dag som A-L.S. hade gjort sin muntliga anmälan - den 14 eller 15 april 1992 - hade man s.k. handledning vid flyktingenheten under ledning av psykologen E.S.. A-L.S. deltog tillsammans med bl.a. Z.G., som vid tillfället lät förstå att E.L.J. hade fått kännedom om ärendet rörande hyreskontraktet och då hade yttrat något i stil med "skall A.E. aldrig lära sig". E.S. förklarade att han ansåg att ärendet borde föras vidare.

I enlighet med den uppmaning hon fått av socialnämndens arbetsutskott gjorde A-L.S. en skriftlig anmälan angående hyreskontraktet. Socialsekreteraren R.H. hjälpte henne med vissa formuleringar i anmälningen, som togs upp vid utskottets sammanträde den 22 eller 23 april 1992. Arbetsutskottet uppdrog då åt L.W-J. att låta verkställa en utredning. Uppdraget lämnades vidare till E.L.J.. Utredningen kom att bestå enbart i att E.L.J. talade med A.E. och godtog dennes uppgifter, trots att det visat sig att hyreskontraktet hade innehållit felaktiga adressuppgifter och att A.E. hade varit folkbokförd på samma adress som den kvinna som ansökte om bistånd för hyra. Det kan tilläggas att A.E. redan den 14 april 1992 hade blivit tillfrågad om hyreskontraktet och att han dagen därpå hade låtit ändra sin folkbokföringsadress. - SKTF påstår inte att A.E. gjort sig skyldig till någon oegentlighet, men det är däremot uppenbart att A-L.S. i vart fall hade fog för att anmäla saken till arbetsutskottet.

Den 23 eller 24 april, sedan A-L.S. hade gjort sin skriftliga anmälan till socialnämndens arbetsutskott, hölls ett personalmöte vid flyktingenheten. Stämningen var hätsk mot A-L.S. och hon utsattes för en mängd obefogade anklagelser. Flertalet anklagelser hade sin bakgrund dels i A-L.S:s höga frånvarofrekvens, dels i den ilska hennes anmälan av hyreskontraktsärendet hade väckt.

Någon tid senare kom L.W-J. till enheten. Personalen fick sätta sig i en ring. L.W-J. påtalade inledningsvis att arbetsgruppen bråkade och att klienterna blev lidande. Därefter uppmanade hon var och en, som så önskade, att tala om vad vederbörande tyckte om A-L.S.. Detta ledde till att flera fördömde A-L.S. för att hon hade anmält frågan om hyreskontraktet till arbetsutskottet. Medan den övriga personalen fick lämna "synpunkter" på A-L.S. satt denna själv och grät. L.W-J. avslutade mötet med att förklara att hon hade stort förtroende för E.L.J. och att A-L.S. skulle flyttas. Hon uttalade vidare en önskan att A-L.S. skulle "få det bättre någon annanstans" samt uppmanade henne att vända sig till sin fackförening.

Efter mötet med L.W-J. var A-L.S. i mycket stor utsträckning borta från arbetsplatsen. I juni 1992 fick hon en underrättelse om att kommunen övervägde att tilldela henne en skriftlig varning med anledning av hyreskontraktsärendet. Enligt underrättelsen hade A-L.S. brustit i omdöme och underlåtit att "utreda ärendet" på ett noggrant och grundligt sätt. Som tidigare framhållits hade A-L.S. fog för sin anmälan. Självfallet var det varken för henne eller någon annan socialsekreterare ett tjänsteåliggande att utreda misstänkta oegentligheter av en arbetskamrat. Kommunen saknade således all grund för att vidta någon disciplinär åtgärd mot A-L.S. med anledning av hennes anmälan till arbetsutskottet.

I en skrift den 16 juni 1992, undertecknad av anställda vid flyktingenheten, framfördes mer eller mindre oriktiga eller obefogade påståenden och anklagelser mot A-L.S.. Samma dag hölls en lokal förhandling enligt medbestämmandelagen, vid vilken kommunen föreslog att A-L.S. skulle med stöd av § 6 i AB 89 flyttas från flyktingenheten till behandlingsenheten, där hon skulle få mycket kvalificerade arbetsuppgifter. SKTF, som företräddes av avdelningsordföranden T.L., motsatte sig förflyttningen och förhandlingen avslutades i oenighet.

Den 22 juni 1992 hölls central medbestämmandeförhandling bl.a. i frågan om en förflyttning av A-L.S.. SKTF representerades vid förhandlingen av regionombudsmannen K.K.. Kommunen föreslog åter att A-L.S. skulle förflyttas till behandlingsenheten samt tillkännagav att hon som en disciplinär åtgärd skulle tilldelas en skriftlig varning med anledning av sin anmälan till socialnämndens arbetsutskott. SKTF lade emellertid ned mycken kraft på att övertyga kommunens företrädare om att det inte fanns någon giltig grund för en varning, vilket ledde till att frågan om varningen ajournerades och därmed kom att förfalla.

När det gällde förflyttningen var SKTF visserligen inte ense med kommunen om att det fanns vägande skäl för en förflyttning enligt § 6 i AB 89. Eftersom placeringen vid flyktingenheten från början varit olämplig och med tanke på den behandling som A-L.S. hade fått utstå där, ansåg SKTF dock att det var bra att hon fick byta arbetsplats. Förbundet föreslog att hon skulle placeras på en vakant socialsekreterarbefattning vid ekonomienheten. Då kommunen emellertid vidhöll sitt förslag om behandlingsenheten förklarade man sig på arbetstagarsidan vara beredd att acceptera en placering vid denna förutsatt att A-L.S:s sjukdomar, framför allt hudsjukdomarna, inte utgjorde hinder mot arbete där. Parterna enades om att man skulle avvakta ett läkarutlåtande och kommunen lovade att respektera ett utlåtande som gav vid handen att hon inte kunde arbeta vid behandlingsenheten.

Det skall här inskjutas att behandlingsenheten ansvarar för vuxna med missbruksproblem, bl.a. avseende narkotika, och för s.k. särskilda boendeformer. Det är inte fråga om direkt narkomanvård. Vid behandlingsenheten kommer man likväl på ett helt annat sätt än vid t.ex. ekonomienheten, där man sysslar med vanliga socialbidragsärenden, i kontakt med missbrukare som kan vara HIV-smittade eller lida av hepatit (gulsot). Detta gäller framför allt därför att det även i socialsekreterarnas arbete vid behandlingsenheten ingår att göra hembesök och således träffa klienten i dennes bostad utan att man på förhand vet vilket tillstånd personen i fråga befinner sig i. Det kan i vart fall undantagsvis hända att socialsekreteraren vid hembesök träffar på en aggressiv person eller en person som t.ex. ligger medvetslös i blod eller andra kroppsvätskor och behöver någon form av omedelbar fysisk hjälp.

För att förbereda sitt eventuella arbete vid behandlingsenheten, där hon under tidigare angiven förutsättning skulle ha börjat den 20 augusti 1992, träffade A-L.S. chefen för enheten, C.M.. Denna förklarade vid deras samtal bl.a. just att det vid hembesök kunde hända att A-L.S. tillfälligt fick ta hand om t.ex. en medvetslös narkotikamissbrukare. A-L.S. fick uppfattningen att detta innebar att hon med sina hudsjukdomar löpte särskild risk att bli smittad av farliga sjukdomar. C.M. sade också att arbetet inte kunde ordnas så, att A-L.S. slapp att göra hembesök.

Efter sitt samtal med C.M. skaffade A-L.S. ett intyg från nuvarande överläkaren vid Karolinska sjukhusets hudklinik H.H., som behandlade henne för hudsjukdomarna. Intyget är daterat den 4 augusti 1992 och inkom till företagshälsovården i mitten eller slutet av samma månad. H.H:s slutsats enligt intyget var att det med hänsyn till A-L.S:s hudsjukdomar naturligtvis skulle vara bättre, om hon kunde ges ett arbete där det saknades risk för smitta av hepatitvirus-B eller HIV. Det bör betonas att H.H. när han utfärdade detta intyg inte hade anledning att uttala sig om annat än lämpligheten av att A-L.S. tjänstgjorde vid behandlingsenheten. I ett intyg den 13 september 1994 har H.H. gjort bedömningen att det inte finns något hinder mot att A-L.S. arbetar i vanliga socialsekreterarfunktioner "vid sidan av direkt narkomanvård".

Den 2 september 1992 hölls ett anpassningsmöte i vilket företagsläkaren I.H., socialförvaltningens personalsekreterare J.L., G.S. från SKTF och A-L.S. deltog. Vid mötet framhöll SKTF att smittorisken vid vårdbasen och vid behandlingsenheten var större än vid socialförvaltningens övriga enheter. I.H. ansåg att A-L.S. inte borde placeras inom verksamhet där det förelåg ökad risk för smitta av HIV eller hepatit-B och att en placering vid behandlingsenheten därför var olämplig. Vid mötet framkom dock att det fanns ett ledigt vikariat som socialsekreterare vid barn- och familjeenheten, och vid diskussion om detta förklarade I.H. uttryckligen att smittorisken där var mindre än vid behandlingsenheten. A-L.S. var därför villig att ta ett arbete vid barn- och familjeenheten, och hon var som tidigare framgått även villig att arbeta vid ekonomienheten. Hon erbjöds emellertid aldrig det nyss nämnda vikariatet vid barn- och familjeenheten, trots att I.H. hade uppmanat J.L. att ta kontakt med enhetens chef. Enligt vad som numera har framkommit berodde detta på att J.L. helt på egen hand gjorde bedömningen, att smittorisken var lika stor vid alla socialförvaltningens enheter. Detta var inte en korrekt bedömning. J.L. och andra på kommunens sida hade också fullt klart för sig, att A-L.S. inte ville undvika varje liten teoretisk smittorisk. Vad hon ville undgå var den onödigt stora smittorisk som följde av arbetet med hembesök vid behandlingsenheten.

J.L. och A-L.S. träffades därefter den 16 oktober 1992. I J.L:s anteckningar från det mötet nämns inget om samarbetsproblem, men väl om smittorisker. Fem dagar senare förtecknade J.L. de befattningar som då skulle finnas lediga hos kommunen. Det rörde sig om en befattning som sakkunnig i arbetsrätt och avtalsfrågor, en som upphandlingsspecialist, en som vikarierande äldreomsorgschef och en som parkeringsvakt. Ingen av dessa befattningar vare sig erbjöds A-L.S. eller redovisades för SKTF, utan de blev kända först sedan förbundet i samband med överläggningarna om uppsägningen hade efterfrågat en omplaceringsutredning. Förbundet hävdar att A-L.S. hade tillräckliga kvalifikationer för befattningen som parkeringsvakt. Denna var vakant den 21 oktober 1992, dvs. under tid när kommunen undersökte frågan om en omplacering av A-L.S..

Efter uppsägningen har framkommit att det - utöver tjänsten som parkeringsvakt - hos kommunen fanns ett flertal andra lediga och för A-L.S. lämpliga befattningar, som hon dock inte erbjöds i samband med uppsägningen och som inte heller presenterades för SKTF. Detta gäller bl.a. dels en befattning som socialsekreterare vid barn- och familjeenheten, dels en befattning som socialsekreterare vid ekonomienheten som ostridigt var ledig och känd för J.L. vid uppsägningstillfället den 10 november 1992. A-L.S. hade självklart tillräckliga kvalifikationer för dessa befattningar.

SKTFs rättsliga grunder i målet kan sammanfattas enligt följande.

Kommunen har inte haft saklig grund för att säga upp A-L.S. med hänvisning till samarbetsproblem. Enligt SKTFs uppfattning har det över huvud taget inte funnits några samarbetsproblem i egentlig mening. A-L.S. har inga svårigheter att samarbeta med andra under förhållanden och i en psykisk arbetsmiljö som kan betecknas som normala. Kommunens gravt olämpliga placering av henne vid flyktingenheten, en från början avog inställning mot henne vid denna enhet och hennes omfattande men helt legitima frånvaro som inte möttes med adekvata arbetsorganisatoriska åtgärder från arbetsledningens sida försatte henne emellertid i en omöjlig situation. Hennes i och för sig befogade anmälan om en misstänkt oegentlighet från en kollegas sida utlöste sedan en akut reaktion hos arbetskamraterna, som resulterade i en förstärkning av den utfrysning och kränkande särbehandling som hon redan tidigare var utsatt för.

Mot denna bakgrund går det enligt SKTFs mening i vart fall inte att tala om något slags bestående förhållande av samarbetssvårigheter. Det har rört sig om tidsmässigt klart avgränsade händelser, framkallade av en olämplig arbetsplacering och olyckliga yttre förhållanden. Med hänsyn därtill gör SKTF gällande att de påstådda samarbetssvårigheterna på våren 1992 enligt den då gällande s.k. månadsregeln i 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen inte kan åberopas till stöd för uppsägningen sent på hösten samma år.

Kommunen har inte heller rätt att åberopa några andra omständigheter än de påstådda samarbetsproblemen till stöd för uppsägningen. Den 23 november 1992 lämnade nämligen kommunen genom L.W-J. enligt 9 § anställningsskyddslagen en närmare specificerad skriftlig uppgift om de omständigheter som åberopades till grund för uppsägningen. Därvid angavs endast "samarbetssvårigheter".

För det fall att det skulle anses att det förelegat samarbetsproblem vid flyktingenheten, gör SKTF gällande att dessa inte berott på A-L.S.. Med hänsyn till den begränsade tid under vilken hon faktiskt tjänstgjort vid flyktingenheten har det inte funnits möjlighet för kommunen att göra en seriös prövning av den frågan.

I vart fall har de påstådda samarbetsproblemen inte varit av sådan karaktär att de utgjort saklig grund för uppsägning av A-L.S.. Kommunen har inte gjort vad på den ankommit för att söka lösa de uppgivna problemen. Företrädare för kommunen som arbetsgivare har sålunda inte vid något enda tillfälle på allvar tagit sig an problemen i positiv anda, sökt utreda deras orsaker och vidta åtgärder för att avhjälpa dem. Kommunen har inte, på sätt som ålegat den enligt 2 kap. 1 § och 3 kap. 3 §arbetsmiljölagen, anpassat arbetet till A-L.S:s förhållanden när hon år 1992 placerades vid flyktingenheten. Det gjordes inte ens försök att organisera arbetet så, att hon trots sin omfattande frånvaro skulle klara uppgifterna där. Inte heller har kommunen tagit det rehabiliteringsansvar som följer av 22 kap. 3 § lagen om allmän försäkring. I samband med att kommunen sommaren 1992 ville omplacera A-L.S. gjorde kommunen sålunda inte någon utredning med anledning av hennes sjukdomsbild, och man sökte inte anpassa de lediga arbetena efter hennes befogade rädsla för en onödigt stor smittorisk.

Kommunen har inte heller, så som fordras enligt fast rättspraxis, gjort A-L.S. uppmärksam på att hon riskerade sin anställning om hon fortsatte med sitt påstått felaktiga beteende.

I juni 1992 gjorde kommunen själv bedömningen, att en förflyttning av A-L.S. var en tillräcklig åtgärd för att komma till rätta med de påstådda samarbetsproblemen. Dessa kan då självfallet inte åberopas som saklig grund för den långt mer ingripande åtgärden att säga upp henne. I anslutning härtill skall framhållas att SKTF bestrider att det förelåg sådana vägande skäl för en förflyttning av A-L.S. mot hennes vilja, som krävdes enligt 6 § i det för kommunen bindande kollektivavtalet AB 89.

Slutligen gör SKTF gällande att kommunen i vart fall inte har fullgjort den omplaceringsskyldighet som följer av 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Det har som framgått funnits ett flertal lediga arbeten hos kommunen som A-L.S. haft tillräckliga kvalifikationer för. Kommunen har enligt förbundets mening inte gjort en fullständig omplaceringsutredning före uppsägningen. Även med hänsyn till det nu anförda har saklig grund för uppsägning av A-L.S. inte varit för handen.

Eftersom kommunen sålunda sagt upp A-L.S. utan saklig grund skall uppsägningen förklaras ogiltig och kommunen förpliktas att utge allmänt skadestånd till henne. A-L.S. är alltsedan sommaren 1992 i realiteten avstängd från arbete. Trots begäran om arbetsuppgifter ges hon inga sådana, utan kommunen betalar bara ut lön i enlighet med vad som följer av 34 § anställningsskyddslagen. Situationen är och har varit utomordentligt pressande för henne. Det skall nämnas att SKTF har påkallat tvisteförhandlingar med kommunen under åberopande av att hon utsatts för en otillåten avstängning.

Solna kommun

Kommunen kan i allt väsentligt vitsorda SKTFs faktauppgifter om A-L.S:s utbildning, personliga förhållanden och olika anställningar hos kommunen. SKTF får däremot självt stå för sina värderande omdömen. Bl.a. kan inte vitsordas att A-L.S:s utbildning är jämställd med en socionomutbildning.

Redan när A-L.S. vid mitten av 1980-talet arbetade vid den dåvarande flyktingbyrån hände det att hon uppträdde på ett sätt som inte gynnade samarbetet med arbetskamrater, även om det inte ledde till några allvarliga störningar. Framför allt var hon ofta "arg på det mesta" och gav också uttryck för detta. När hon sedan under år 1990 arbetade som en "länk" mellan övriga socialsekreterare och arbetsgivare för flyktingar visade det sig emellertid tydligare att det fanns brister i hennes förmåga att samarbeta. Hon var t.ex. av olika anledningar ofta frånvarande från arbetet men motsatte sig då bestämt att de andra socialsekreterarna tog direktkontakt med arbetsgivarna, en inställning som ledde till kontroverser och onödiga problem. Även från personer som A-L.S. hade varit i kontakt med angående arbete för invandrare kom klagomål mot henne. Man klagade på att A-L.S. var "envis", framhöll och framhärdade i sina egna uppfattningar och inte lyssnade på vad andra hade att säga.

Under år 1990 blev frågan om A-L.S:s problem också ett ärende hos företagshälsovården och dess anpassningsverksamhet. Kommunen kan vitsorda att det var A-L.S. som vände sig till företagshälsovården. Hon ansåg att hon hade alltför låg lön och för få arbetsuppgifter och hon påstod att hon kände sig mobbad av arbetsledningen. Vid ett möte hos företagshälsovården den 25 april 1990 konstaterades dock efter en samlad bedömning att det inte kunde styrkas att hon blev mobbad och därför skulle vara aktuell för omplacering. Att det förelåg samarbetsproblem framgår även av minnesanteckningar från ett möte den 9 oktober 1990 mellan A-L.S., åtföljd av SKTFs avdelningsordförande T.L., och hennes dåvarande arbetsledare E.L.J.. Vid detta möte förklarade E.L.J. bl.a. att kommunen ansåg att A-L.S:s benägenhet att råka i konflikt med andra försvårade arbetet.

Kommunens företrädare var inställda på att försöka lösa A-L.S:s problem, och frågan om en omplacering av henne började diskuteras på allvar. Detta ledde till att hon i slutet av år 1990 fick den för henne särskilt anpassade tjänsten hos E.J. vid invandrarbyrån. Som SKTF har uppgett bestod hennes arbetsuppgifter där främst i ett slags utredningsarbete avseende informationsmaterial för invandrare. Hon arbetade självständigt utan något större mått av kontakter med arbetskamrater eller klienter. Detta är förmodligen förklaringen till att det inte förekom tecken på egentliga samarbetsproblem under den tid då hon sysslade med detta arbete.

År 1991 beslöts en omorganisation av kommunens socialförvaltning som skulle träda i kraft vid årsskiftet 1991/92. Följden blev bl.a. att A-L.S:s dåvarande, personligt anpassade tjänst drogs in. Som tidigare nämnts kan hennes utbildning inte jämställas med en socionomexamen. Av bl.a. den anledningen tog personalsekreteraren J.L. vid de medbestämmandeförhandlingar som föregick omorganisationen upp frågan, om man inte borde placera A-L.S. på någon annan befattning än en socialsekreterartjänst. SKTF och A-L.S. motsatte sig dock bestämt en sådan placering, och så småningom böjde sig kommunens företrädare för denna inställning.

När det så gällde att placera A-L.S. på en socialsekreterartjänst ansåg kommunen att en tjänst vid flyktingenheten var den mest lämpliga för henne. Kommunen kan inte vitsorda att det förelåg motsättningar av personlig art mellan A-L.S. och E.L.J., som gjorde det olämpligt att placera A-L.S. vid flyktingenheten. I vart fall ansåg inte E.L.J. att det fanns någon konflikt som kunde inverka på arbetet och det bestrids att hon hotade att säga upp sig, om A-L.S. placerades vid enheten. - Det är däremot riktigt att det fanns en konflikt mellan socialsekreterarna och familjepedagogerna som yrkesgrupper. Den har dock inte haft någon betydelse när det gällt att bedöma A-L.S:s samarbetsförmåga.

Sedan A-L.S. i slutet av februari 1992 börjat som socialsekreterare vid flyktingenheten återkom och t.o.m. förvärrades de samarbetsproblem som hade funnits under hennes tid vid dåvarande flykting- och invandraravdelningen. Det är visserligen riktigt att A-L.S. ofta var frånvarande på grund av egen sjukdom eller för vård av sin son. Hon var dock på arbetet i sådan utsträckning att samarbetsproblemen kom klart i dagen.

Vid enhetens personalmöten anklagade A-L.S. ofta andra arbetstagare vid enheten för inkompetens, lättja och felaktigt arbetssätt. Detta skedde aggressivt och högljutt. Hon gick bakom ryggen på arbetskamrater och försökte spela ut olika personer mot varandra. Hon framförde grundlösa påståenden om att enhetschefen E.L.J. och andra tjänstemän konspirerade mot henne i syfte att få henne att begå tjänstefel. Hon påstod att E.L.J. hade förtalat henne genom att skriva till politiker och kommunledning och framföra negativa omdömen om henne. När A-L.S. var frånvarande från arbetet hände det att hennes kollegor bokade in klientbesök hos henne någon tid framöver. A-L.S. reagerade häftigt mot detta och skällde ut kollegorna för att de hade bokat in klienter utan att först ha talat med henne om saken.

Anledningen till att tidbokningen inte fungerade var emellertid att A-L.S. inte ville medverka genom att ge besked om när hon skulle vara frånvarande för läkarbesök m.m. E.L.J. talade allvarligt med henne om detta vid ett tillfälle i slutet av mars 1992 och beordrade henne då att alltid anmäla frånvaro till E.L.J. personligen. Såvitt E.L.J. kunde konstatera iakttog A-L.S. emellertid inte detta.

Såväl andra socialsekreterares misslyckade bokningar för A-L.S:s räkning som hennes slarv med att vid förhinder avboka besök som hon själv bokat ledde ofta till att andra handläggare nödgades rycka in i hennes ställe så gott det gick, vilket de upplevde som kränkande. Bl.a. i dessa situationer uppstod problem och irritation också av det skälet att A-L.S. inte höll ordning på akter och handlingar i ärendena. Det kunde vara svårt att finna ansökningar och andra handlingar som A-L.S. var ansvarig handläggare för. Hon hade bl.a. hand om ansökningar från flyktingar om dagbidrag - ekonomiskt understöd till flyktingar som är i akut behov av pengar - men eftersom hon slarvade med handläggningen kunde det dröja alltför lång tid innan pengarna betalades ut. Det "tack" som andra handläggare fick av A-L.S. när de ryckt in i hennes ställe var mestadels rena utskällningar för att de hade "lagt sig i" hennes ärenden. Både vid sådana tillfällen och i övrigt var hon ofta högljudd och använde ett mustigt språk med svordomar. Hon uppträdde också störande på annat sätt. Det hände sålunda att hon utan att knacka bara klev in till andra tjänstemän, som satt i klientsamtal, och ställde ovidkommande frågor.

Allt detta ledde till mycket stor irritation hos A-L.S:s socialsekreterarkollegor och andra anställda vid flyktingenheten. Stämningen blev "jobbig" och verksamheten lidande.

Minst lika allvarligt var emellertid att A-L.S. ofta uppträdde aggressivt och bryskt även mot de klienter som hon hade hand om. Klienterna vid flyktingenheten är personer som kommer från olika håll i världen. Åtskilliga av dessa personer har en bakgrund i fattigdom, krig, tortyr eller annat våld. Ofta finns ekonomiska svårigheter och sjukdomar med i bilden. På socialsekreterarna och annan personal vid enheten ställs därför stora krav på professionalism och förmåga till empati. Socialarbetaren är inte sällan flyktingens enda kontakt med "samhället". - Det förekom att A-L.S:s klienter blev skrämda av henne, och av hennes 15-20 klienter var det en så ovanligt stor andel som fyra eller fem som till E.L.J. eller andra anställda vid enheten framförde att de önskade byta handläggare. Bl.a. kom en man till E.L.J. och berättade att hans hustru aldrig mer ville ha med A-L.S. att göra, sedan hustrun av henne hade uppmanats att inte "komma och tigga".

Vid ett tillfälle hände det att A-L.S. förvanskade journalanteckningar som E.L.J. hade gjort i en klientjournal, ett handlande som kommunen ser mycket allvarligt på.

En händelse som väl belyser de samarbetsproblem som föranleddes av A-L.S. är hennes av SKTF nämnda anmälan i april 1992 till socialnämndens arbetsutskott rörande ärendet med hyreskontraktet. Familjepedagogen A.E. råkade skriva fel adress när han hjälpte en klient att renskriva ett s.k. andrahandskontrakt. Sålunda skrev han Björnstigen i stället för Järvstigen e.d. Hyresrättsinnehavarna, klienten och A.E. är samtliga av utländsk härkomst, varför det inte är märkvärdigt att fel adress av misstag angavs i kontraktet. Det anmärkningsvärda med ärendet är i stället att A-L.S. - utan att dessförinnan ha gjort någon form av kontroll med vare sig A.E., E.L.J. eller socialchefen L.W-J. - anmälde händelsen direkt till de politiska ledamöterna i arbetsutskottet och föreslog att utskottet skulle vidta lämpliga åtgärder. Arbetsutskottets sekreterare C.E. hade dessförinnan förgäves sökt förmå A-L.S. att inte gå direkt till ledamöterna i utskottet utan i stället vända sig till sin närmaste arbetsledare. Anmälningen till arbetsutskottet ledde, som SKTF har redovisat, till en utredning av hyreskontraktsärendet. Efter denna utredning konstaterade socialchefen L.W-J. att A-L.S:s anmälan saknade grund.

Det är enligt kommunens mening inte förvånande att A-L.S:s anklagelse mot A.E. och det sätt på vilket den hade gjorts skapade ett mycket dåligt klimat mellan henne och övriga anställda vid flyktingenheten. Personalen vid enheten kom att kräva att arbetsledningen skulle vidta åtgärder mot henne. Socialchefen L.W-J. kom därför till ett möte vid flyktingenheten den 30 april 1992. Vid mötet framförde handläggarna kravet att A-L.S. skulle omplaceras och således sluta tjänstgöra vid flyktingenheten. I en av i stort sett samtliga A-L.S:s arbetskamrater undertecknad skrift den 16 juni 1992 angavs att arbetssituationen vid enheten var dålig på grund av henne.

Sammanfattningsvis ledde A-L.S:s agerande på arbetsplatsen alltså till svåra problem i samarbetet mellan henne och övriga anställda vid flyktingenheten, problem som gick ut över verksamheten. Därtill kom hennes dåliga relation till klienterna, ett förhållande som var mycket allvarligt med hänsyn till att dessa måste kunna hysa förtroende för handläggarna.

E.L.J. försökte vid flera tillfällen tala A-L.S. till rätta, både under den tid då A-L.S. arbetade vid dåvarande flyktingbyrån, alltså fram t.o.m. hösten 1990, och under tjänstgöringstiden vid flyktingenheten år 1992. En annan sak är att det var relativt svårt att kommunicera med A-L.S. under hennes sista tid vid flyktingenheten, eftersom motsättningarna inom enheten då hade blivit alltför stora.

Den 3 juni 1992 hade A-L.S. av kommunen underrättats om att man övervägde att tilldela henne en skriftlig varning med anledning av hennes handlande i ärendet rörande hyreskontraktet. Någon varning kom dock aldrig att meddelas. I stället inriktade sig kommunen på att försöka omplacera henne; det var uteslutet att behålla henne vid flyktingenheten. Kommunen föreslog SKTF och A-L.S. en omplacering av henne till behandlingsenheten. Hon skulle där få syssla med enskilda sociala ärenden, arbetsuppgifter som var relativt lika dem som hon dittills haft. Kommunens företrädare gjorde bedömningen att en placering vid behandlingsenheten skulle kunna genomföras trots de samarbetsproblem som dittills hade uppstått, eftersom man vid den enheten hade en väl fungerande arbetsgrupp och en handlingskraftig ledning.

Vid medbestämmandeförhandlingen den 16 juni 1992 om en omplacering av A-L.S. invände SKTF att det inte förelåg sådana vägande skäl som avses i AB 89 § 6 för att förflytta henne från flyktingenheten. Kommunen vidhöll dock sin uppfattning. Vid den centrala medbestämmandeförhandlingen i frågan den 22 i samma månad enades parterna om att det fanns kollektivavtalsenliga skäl att förflytta A-L.S. från flyktingenheten till arbete vid behandlingsenheten.

Vid de nämnda medbestämmandeförhandlingarna framförde arbetstagarsidan emellertid att det med hänsyn till A-L.S:s hudbesvär kunde finnas svårigheter för henne att arbeta med vissa klienter. Kommunen hade inte tidigare hört talas om detta. Man kom emellertid överens om att man skulle avvakta ett läkarintyg i frågan.

Den 18 augusti 1992 fick företagshälsovården del av det av H.H. den 4 augusti utfärdade intyget rörande A-L.S:s hudåkommor. Man samlades därefter till ett möte den 2 september 1992, vid vilket företagshälsovården och dess läkare I.H. med ledning av H.H:s intyg i sin tur gjorde bedömningen att det inte skulle vara lämpligt att placera A-L.S. vid behandlingsenheten. Kommunen böjde sig för detta ställningstagande och uppdrog åt socialförvaltningens personalsekreterare J.L. att undersöka vilka andra arbeten som A-L.S. eventuellt skulle kunna omplaceras till.

Vid ifrågavarande tid pågick en stor omstrukturering av kommunens verksamhet som medförde att det fanns många arbetstagare som var aktuella för omplacering enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. J.L. tog vid sin undersökning av omplaceringsmöjligheter för A-L.S. kontakt med P.K., som i samband med omstruktureringen skötte inventeringen av lediga befattningar. P.K. lämnade den 21 oktober 1992 beskedet att det fanns fyra vakanta befattningar, bl.a. den tjänst som parkeringsvakt som A-L.S. enligt SKTFs mening kunnat omplaceras till. Denna tjänst tillsattes emellertid den 26 oktober med en övertalig barnskötare och var alltså bemannad vid tidpunkten för uppsägningen av A-L.S..

Det är i och för sig riktigt att det fanns en socialsekreterartjänst vid socialförvaltningens ekonomienhet som var ledig när A-L.S. blev uppsagd. Enligt kommunens mening finns emellertid i stort sett samma risk för smitta av hepatitvirus B eller HIV vid flertalet enheter inom socialförvaltningen. Arbetsuppgifterna för en socialsekreterare är sålunda i huvudsak likadana vid barn- och familjeenheten, flyktingenheten och ekonomienheten som vid behandlingsenheten. Inte vid någon av dessa enheter förekommer narkomanvård som ett inslag i socialsekreterarnas arbete. Kommunen kan inte vitsorda att chefen för behandlingsenheten C.M. uttalat sig om arbetet vid enheten på det sätt som SKTF påstått. De egentliga narkomanerna har sina kontakter med den s.k. vårdbasen. Det är riktigt att socialsekreterarna vid behandlingsenheten måste göra hembesök, något som i vart fall inte förekommer vid ekonomienheten. Undantagsvis kan man emellertid vid alla enheter få att göra med narkotikamissbrukare, och såväl vid t.ex. ekonomienheten som vid behandlingsenheten tar socialsekreterarna emot klienter för samtal i tjänsterummet.

Mot denna bakgrund gjorde J.L. den bedömningen, att om A-L.S. på grund av sina hudbesvär och därav följande smittorisk inte kunde placeras vid behandlingsenheten, så kunde hon inte heller placeras vid någon annan enhet inom socialförvaltningen. Av denna anledning lämnade kommunen inte några erbjudanden till henne om socialsekreterarbefattningar, sedan hon hade avböjt en placering vid behandlingsenheten med hänvisning till de angivna medicinska skälen. Kommunen anser att A-L.S. på den av henne själv uppgivna grunden saknade "tillräckliga kvalifikationer" för en befattning som socialsekreterare. Det görs däremot inte gällande att det var några andra omständigheter, t.ex. de tidigare berörda samarbetsproblemen, som enligt kommunens mening hindrade en omplacering av A-L.S. till en ledig befattning som socialsekreterare vid någon annan enhet än flyktingenheten.

De av kommunen som grund för uppsägningen åberopade samarbetsproblemen utgjorde ett fortlöpande förhållande, som alltjämt bestod när A-L.S. sades upp. Den s.k. månadsregeln i 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen är därför inte tillämplig i tvisten.

Såvitt gäller kommunens rehabiliteringsansvar enligt bestämmelser i arbetsmiljölagen och i lagen om allmän försäkring, hävdar kommunen att dessa bestämmelser inte varit tillämpliga. Kommunen sade inte upp A-L.S. under åberopande av sjukdom hos henne, och varken SKTF eller hon själv har förrän långt efter uppsägningen gjort gällande att hon varit i behov av rehabilitering. Därtill kommer att de krav som följer av ifrågavarande bestämmelser rent faktiskt blivit uppfyllda. Kommunen har sökt omplacera A-L.S. till ett för henne lämpligt arbete, och företagshälsovården har varit engagerad i hennes situation sedan år 1990.

Sammanfattningsvis hävdar kommunen att det har förelegat saklig grund för uppsägning av A-L.S. på grund av omständigheter hänförliga till henne personligen. Kommunen har visat att det på grund av hennes bristande samarbetsförmåga i förhållande till arbetskamrater, arbetsledare och klienter varit nödvändigt att skilja henne från arbetet som socialsekreterare vid flyktingenheten. Man har från kommunens sida sökt tala henne till rätta och även i övrigt gjort vad som skäligen kunnat krävas för att avhjälpa problemen. Kommunen har slutligen noggrant undersökt möjligheten att omplacera A-L.S. för att undvika uppsägning, men något lämpligt arbete att omplacera henne till har inte funnits.

SKTF

A-L.S. känner inte alls till att det skulle ha riktats klagomål mot henne under den tid då hon tjänstgjorde som en "länk" mellan socialsekreterare och arbetsgivare. Av de uppgifter som kommunen lämnat om de påstådda klagandena måste dras slutsatsen att det kan röra sig om personförväxlingar. Påståendena om att samarbetsproblem skulle ha diskuterats vid möten som ägde rum innan A-L.S. i början av år 1992 placerades vid flyktingenheten är oriktiga. De torde vara grundade enbart på att E.L.J. i minnesanteckningar betecknat A-L.S:s missnöje med sin lön, med oklar arbetsfördelning och med att hon periodvis inte hade arbetsuppgifter som "samarbetsproblem".

Kommunens påstående att A-L.S. skällde ut kollegor vid flyktingenheten när de vid hennes frånvaro tillfälligt fick ta hand om hennes ärenden innebär en förvanskning. Vad som förekom var att A-L.S. naturligtvis kunde bli arg när det visade sig att man bokat besök för henne på tider när hon inte kunde vara på arbetsplatsen, så att kollegor fick ta besöken med det missnöje som följde därav. Hon kunde också klaga på att någon kollega då inte förde ordentliga journalanteckningar, med följd att A-L.S. inte visste vad som hänt i ärendet. Sättet att framställa henne som "högljudd och svärande" är fullständigt felaktigt och närmast vulgärt.

Det bestrids att A-L.S. uppträdde aggressivt eller bryskt mot klienter vid flyktingenheten. Hon har själv hört talas endast om ett klagomål från en kvinna, som ville byta handläggare. Såvitt hon känner till hade denna kvinna emellertid aldrig besökt henne.

Vidare bestrids att A-L.S. gjort den av kommunen påstådda förvanskningen av en journalanteckning. Om det över huvud taget är fråga om en förvanskning, så vet kommunen lika väl som SKTF att man endast kan spekulera i vem som åstadkommit den.

Domskäl

Huvudfrågan i målet är om Solna kommuns uppsägning den 10 november 1992 av A-L.S. från hennes anställning som socialsekreterare hos kommunen varit sakligt grundad. SKTF har gjort gällande att så inte varit fallet och har med hänvisning därtill yrkat att uppsägningen skall ogiltigförklaras och kommunen förpliktas att till A-L.S. utge allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen. Kommunen har bestritt bifall till käromålet samt gjort gällande att det mellan på ena sidan A-L.S. och på andra sidan hennes arbetsledning, kollegor och klienter vid socialförvaltningens flyktingenhet förelegat sådana samarbetsproblem att kommunen, sedan det visat sig att A-L.S. inte kunnat omplaceras, haft saklig grund för uppsägningen.

Parterna har i målet åberopat såväl skriftlig som muntlig bevisning. På SKTFs begäran har A-L.S. hörts under sanningsförsäkran, personalkonsulenten J.B., socialsekreteraren H.D., personalsekreteraren M.F., socialsekreteraren E.J., S.K., I.P. och biträdande smittskyddsläkaren S.S. hörts som vittnen samt ordföranden i förbundets avdelning 132 T.L. och ombudsmannen i förbundets Stockholmsregion K.K. hörts upplysningsvis. På kommunens begäran har läkaren vid socialförvaltningens rådgivningsbyrå S.B., personalkonsulenterna Z.G. och A-L.H., socialsekreteraren R.H. och arbetsledaren E.L.J. hörts som vittnen samt personalsekreteraren vid kommunens socialförvaltning J.L. hörts upplysningsvis.

Arbetsdomstolen gör följande bedömanden.

Genom utredningen i målet har blivit fullständigt klarlagt att det mycket snart efter det att A-L.S. av kommunen placerats som socialsekreterare vid socialförvaltningens flyktingenhet och börjat tjänstgöra där vid månadsskiftet februari/mars 1992 uppkommit allvarliga störningar i samarbetet mellan henne och flera andra anställda vid enheten.

I fråga om orsakerna och skulden till dessa störningar har parterna redovisat skilda uppfattningar. Domstolen kan inte finna annat än att det varit fråga om en situation där flera olika faktorer samverkat på ett olyckligt sätt.

En viktig faktor har uppenbarligen varit A-L.S:s svåra personliga situation vid ifrågavarande tid. Enligt vad utredningen visat nödgades hon, som var ensamstående mor till en då femårig son, i synnerligen stor omfattning vara ledig från arbetet på grund av såväl egna som sonens problem med hälsan. Det är uppenbart att hon därmed fick svårigheter att komma in i ett ordnat arbete vid enheten. Vidare har framgått att hennes omfattande frånvaro - för vilken hon inte kunnat lastas - vållat problem för arbetets gång vid enheten och irritation hos en del av hennes arbetskamrater, som därmed fått en större arbetsbörda än eljest.

Att problem uppkom har från kommunens sida förklarats med att A-L.S. inte alltid på ett korrekt sätt skötte anmälningar om sin frånvaro och ombokningar av klienter eller andra åtgärder som fordrades med anledning av denna.

Mot A-L.S:s bestridande har inte visats att hon åsidosatt sin skyldighet att anmäla frånvaro. Däremot har av utredningen framgått att det förekommit att ombokningar av klienter inte alltid skett och att andra arbetstagare därmed i viss utsträckning oförberett fått rycka in i A-L.S:s ställe. Utredningen har emellertid inte gett stöd åt påståendet att detta berott på försummelser från A-L.S:s sida. Enligt vad som framkommit har orsaken i stället - i den mån den över huvud taget varit att söka i A-L.S:s förhållanden - varit att hon bl.a. på grund av sonens sjukdom ofta tvingats till oförutsebar frånvaro med så kort varsel att det inte funnits möjlighet att lämna återbud till klienter. Samtidigt har blivit tydligt att arbetsledningen gjort föga för att tillse, att A-L.S:s otvivelaktigt besvärande men lovliga frånvaro i vart fall inte behövde leda till en mot henne personligen riktad irritation. Tvärtom synes situationen mer eller mindre omedvetet ha tillåtits utveckla sig på sämsta sätt, inte bara när det gällt de av A-L.S:s frånvaro föranledda problemen utan även när det gällt samarbetsklimatet i övrigt vid enheten.

Enligt arbetsdomstolens mening är det knappast rättvist att i någon högre grad lasta vare sig A-L.S. eller andra arbetstagare vid enheten för att förhållandet mellan dem kommit att utvecklas till ett från samarbetssynpunkt oacceptabelt läge, där kritik enligt vad utredningen visat skulle kunna riktas såväl mot A-L.S:s som mot andra arbetstagares uppträdande i olika enskilda situationer.

Vad som förekommit i målet får nämligen anses visa, att det redan från början saknats rimliga förutsättningar för att placeringen av A-L.S. vid flyktingenheten skulle utvecklas på ett positivt sätt. Genom förhören med bl.a. A-L.S., T.L., E.L.J. och Z.G. har bekräftats inte bara att A-L.S. och SKTF av fullt förståeliga skäl motsatte sig att hon placerades vid flyktingenheten, utan också att en sådan placering betraktades med stark motvilja av enhetschefen och i vart fall delar av enhetens personal. Kommunens beslut att likväl placera A-L.S. vid enheten är därför ägnat att förvåna. Detta gäller i all synnerhet som kommunen i målet inte redovisat några särskilda skäl för beslutet och såvitt visats inte heller vidtog några åtgärder för att ge E.L.J. som enhetschef eller A-L.S. stöd i en situation som båda uppenbarligen upplevde som svårhanterlig. Anmärkningsvärt är sålunda bl.a. vad E.L.J. berättat därom, att placeringen verkställdes så snabbt att hon inte ens hann förbereda enhetens personal på det sätt som hon önskat.

Mot den nu angivna bakgrunden finner domstolen inte skäl att uppehålla sig i detalj vid de händelser som så småningom ledde till att en förflyttning av A-L.S. från flyktingenheten aktualiserades. Med anledning av vad som andragits mot henne bör dock slås fast att det inte visats fog för påståendet att hon uppträtt bryskt eller aggressivt mot sina klienter och inte heller för påståendet att hon gjort sig skyldig till förvanskning av en journalanteckning. Vidare kan domstolen inte finna att hon som ansvarig tjänsteman handlat felaktigt genom att till en behörig instans - socialnämndens arbetsutskott - anmäla sina farhågor om att det förekommit ett oegentligt förfarande i det s.k. hyreskontraktsärendet. Snarare framstår det som uppseendeväckande, att kommunens socialchef enligt vad utredningen visat ansett sig kunna väcka frågan om att på grund därav som en disciplinåtgärd tilldela A-L.S. en skriftlig varning.

Med hänvisning till det hittills anförda kan arbetsdomstolen inte finna att kommunen visat skäl för sin ståndpunkt, att enbart A-L.S. skulle kunna lastas för de svårigheter i samarbetet vid flyktingenheten som under våren 1992 utvecklades till en ohållbar konfliktsituation. Det är emellertid tydligt att denna gått ut över arbetet vid enheten och över de anställdas välbefinnande och trivsel i arbetet på ett sådant sätt, att den inte kunnat tillåtas bestå. Parterna hyser skilda uppfattningar i frågan vilka åtgärder kommunen därmed varit skyldig resp. berättigad att vidta för att avhjälpa problemen. Kommunen hävdar att den haft rätt att välja att skilja A-L.S. från hennes anställning sedan det enligt kommunens mening visat sig att hon inte kunde omplaceras till annat arbete hos kommunen, medan SKTF bestrider detta på ett flertal olika grunder. En av dessa är att kommunen inte fullgjort den omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen, vars fullgörande är en förutsättning för att en uppsägning skall vara sakligt grundad.

Enligt arbetsdomstolens mening får till en början konstateras att det inte rimligen kan ha legat i A-L.S:s intresse att få fortsätta sin tjänstgöring vid flyktingenheten. Av utredningen framgår också att parterna vid den centrala medbestämmandeförhandling, som ägde rum den 22 juni 1992, med A-L.S:s samtycke enades om att hon i augusti månad skulle börja arbeta vid behandlingsenheten inom socialförvaltningen, förutsatt att hennes hudbesvär inte kunde anses utgöra hinder mot en placering vid den enheten.

Sedan A-L.S:s placering vid behandlingsenheten uppskjutits hölls den 2 september 1992 ett möte mellan A-L.S., G.S. från SKTF, socialförvaltningens personalsekreterare J.L. och företagsläkaren I.H.. Vid detta möte förelåg ett den 4 augusti 1992 utfärdat intyg från A-L.S:s hudläkare H.H., enligt vilket hennes hudsjukdomar "med anledning av klåda och medföljande rivningsrisk" innebar att det fanns en möjlighet att hon kunde "inokulera smittämnen från arbetsmiljön", i första hand innebärande risk för "hepatitvirusBinfektion och möjligen HIV". Enligt intyget var det "naturligtvis bättre" om A-L.S. kunde ges ett arbete där denna risk saknades. Innehållet i H.H:s intyg och I.H:s bedömning med anledning av detta ledde vid mötet den 2 september 1992 ostridigt till enighet om att A-L.S. på grund av smittorisker inte borde placeras vid behandlingsenheten.

J.L. har berättat att han efter mötet den 2 september 1992 på nytt, med de utgångspunkter han då ansåg sig ha fått, undersökte möjligheterna att bereda A-L.S. ett annat arbete hos kommunen än det vid flyktingenheten. Resultatet blev enligt J.L. att det inte fanns något annat arbete att erbjuda henne och att det därför inte fanns annat alternativ än att säga upp henne.

Av J.L:s uppgifter har emellertid framgått att det fanns vissa vakanser vid andra enheter inom socialförvaltningen, bl.a. en befattning som socialsekreterare vid förvaltningens ekonomienhet, där arbetet består i att utreda behovet av samt besluta om socialbidrag. SKTF har gjort gällande att A-L.S. kunnat omplaceras till bl.a. denna befattning, som ostridigt aldrig erbjöds henne, medan kommunen har bestritt att det förelegat skyldighet för kommunen att erbjuda henne ifrågavarande befattning.

Grunden för kommunens ståndpunkt i denna fråga är uteslutande att det enligt kommunens mening finns i stort sett samma smittorisker i socialsekreterarnas arbete vid t.ex. ekonomienheten som i deras arbete vid behandlingsenheten. När A-L.S. av detta medicinska skäl ansågs inte böra arbeta vid behandlingsenheten, kunde hon enligt kommunens mening följaktligen inte heller placeras vid ekonomienheten. Enligt kommunen bör man kunna se saken så att hon av nyss angivet skäl inte hade "tillräckliga kvalifikationer" för ifrågavarande arbete. SKTF har bestritt riktigheten av dessa slutsatser samt framhållit att A-L.S. hela tiden varit beredd att tjänstgöra som socialsekreterare bl.a. vid ekonomienheten.

I frågan om de omtvistade smittoriskerna har utredningen bestått i hörandet av S.S. och S.B. samt i ett av H.H. den 13 september 1994 utfärdat intyg. H.H. har i detta intyg uttalat att det inte skulle på grund av A-L.S:s hudbesvär föreligga något hinder mot att hon arbetar i "vanliga socialsekreterarfunktioner vid sidan av direkt narkomanvård". Av S.S:s och S.B:s uppgifter har framgått att det i själva verket varken vid behandlingsenheten eller vid t.ex. ekonomienheten kan anses ha förelegat några mer betydande smittorisker för den som arbetat som socialsekreterare. Emellertid framgår vidare av deras uppgifter att den omständigheten, att socialsekreterarna vid behandlingsenheten gör hembesök hos klienterna, likväl typiskt sett medför större risker för sådana kontakter med dessa som kan innebära en ökad risk för smitta av farliga sjukdomar. De har därtill båda förklarat att man givetvis bör om möjligt respektera t.ex. en arbetstagares befogade rädsla för att i arbetet utsättas för särskilda smittorisker. Såvitt domstolen förstår är det också synpunkter av detta slag som legat bakom enigheten vid det tidigare nämnda mötet den 2 september 1992 om att A-L.S. med hänsyn till sina hudsjukdomar inte borde placeras vid behandlingsenheten.

Av förhören med A-L.S. och med J.L., som var den som på arbetsgivarsidan gjorde bedömningen att A-L.S. av medicinska skäl inte kunde placeras vid någon av socialförvaltningens enheter, har framgått att man på kommunens sida inte haft något stöd för att anta, att A-L.S. inte var beredd att tjänstgöra som socialsekreterare vid t.ex. ekonomienheten. Att A-L.S. inte erbjöds den ostridigt lediga befattningen där berodde enligt vad J.L. har uppgett i stället enbart på att han själv gjorde bedömningen, att det förhållandet att A-L.S. med hänsyn till smittorisker inte ansetts böra arbeta vid behandlingsenheten även uteslöt ett arbete vid ekonomienheten. Som framgår av det tidigare anförda har denna bedömning - vilken enligt J.L. gjorts utan kontakter i frågan vare sig med A-L.S. eller med läkare - inte haft fog för sig.

Slutsatsen av det anförda blir att kommunen i vart fall genom att underlåta att erbjuda A-L.S. den vid tiden för uppsägningen ostridigt lediga befattningen som socialsekreterare vid ekonomienheten åsidosatt den omplaceringsskyldighet som följer av 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Redan detta förhållande leder till att det inte förelegat saklig grund för kommunens uppsägning av A-L.S.. Uppsägningen skall därför ogiltigförklaras. Vidare skall kommunen förpliktas att utge allmänt skadestånd till A-L.S. för den kränkning som den ogrundade uppsägningen inneburit.

När det gäller storleken av det allmänna skadeståndet har arbetsdomstolen visserligen i det föregående funnit skäl att rikta kritik mot kommunens beslut att placera A-L.S. vid flyktingenheten, en kritik som innebär att kommunen får anses ha stor del i ansvaret för de samarbetsproblem som kommit att utvecklas vid enheten. Kommunen har emellertid senare sökt rätta till detta misstag genom att med SKTFs och A-L.S:s samtycke omplacera A-L.S. till en annan socialsekreterartjänst. När den ursprungligen tilltänkta omplaceringen till behandlingsenheten sedermera funnits inte böra genomföras, har kommunen genom J.L. sökt finna andra lediga befattningar hos kommunen. Domstolen finner inte anledning till antagande att man hos kommunen inte tagit omplaceringsfrågan på det allvar som måste krävas av en arbetsgivare. Inte heller finns skäl att anta att J.L. gjort den nyss berörda felbedömningen i något slags ond tro. Med hänsyn till det anförda finner domstolen skäligt att bestämma det allmänna skadeståndet till 50 000 kr.

Kommunen skall som förlorande part förpliktas att ersätta SKTFs rättegångskostnader. Vad förbundet har fordrat i det hänseendet får anses skäligt.