AD 1994 nr 66

Parter:

JUSEK; Staten genom Kriminalvårdsstyrelsen

Nr 66

JUSEK

mot

Staten genom Kriminalvårdsstyrelsen.

Inledning

Mellan staten och JUSEK gäller kollektivavtal.

Kriminalvårdsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för Kriminalvårdsverket, som i övrigt består av sju regionmyndigheter samt av de kriminalvårdsanstalter, häkten och frivårdsmyndigheter som finns i de olika regionerna. Benämningen frivårdsmyndighet infördes den 1 januari 1991 för de myndigheter som dessförinnan benämndes skyddskonsulent. Inom Kriminalvårdsverket finns f.n. ett sextiotal frivårdsmyndigheter, vilka var och en står under ledning av en frivårdschef samt har frivårdsinspektörer och andra tjänstemän anställda. I det följande används benämningen frivårdsmyndighet även för skyddskonsulent.

Tvisten

Tvisten i detta mål gäller huruvida tre medlemmar i JUSEK, som under en lång följd av år utfört ett stort antal personundersökningar (personutredningar) avseende brottsmisstänkta personer, härvid blivit att betrakta som arbetstagare (anställda) hos myndighet inom Kriminalvårdsverket.

Personundersökningar och personutredningar

Frågor rörande personundersökning i brottmål reglerades intill den 1 juli 1992 av lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål och den därtill anknytande förordningen (1964:567) om personundersökning i brottmål. Enligt personundersökningslagen skulle brottmålsdomstolen i vissa fall inhämta en personundersökning beträffande den som misstänktes för brott. Ursprungligen gällde att brottmålsdomstolen därvid antingen kunde uppdra åt frivårdsmyndighet att föranstalta om undersökningen eller själv kunde utse någon till personundersökare. Fr.o.m. den 1 april 1974 (SFS 1973:1214) ändrades detta så, att brottmålsdomstolen alltid skulle uppdra åt frivårdsmyndighet att föranstalta om personundersökning. Undersökningen kunde sedan, enligt frivårdsmyndighetens bestämmande, utföras antingen av en tjänsteman vid frivårdsmyndighet eller av en personundersökare som utsågs av frivårdsmyndigheten (extern personundersökare).

1964 års personundersökningslag och personundersökningsförordning ersattes fr.o.m. den 1 juli 1992 av lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m., och den därtill anknytande förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Enligt personutredningslagen beslutar brottmålsdomstolen att inhämta yttrande från frivårdsmyndighet om den misstänktes personliga förhållanden eller om åtgärder som kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet. Det ankommer sedan på frivårdsmyndigheten att ombesörja den personutredning som myndigheten behöver för yttrandet. Frivårdsmyndigheten kan därvid, om det behövs, förordna en särskild personutredare (extern personutredare) att bistå med utredningen.

Av intresse i målet är också systemet för ersättning till externa personundersökare och personutredare. Enligt personundersökningslagen och personundersökningsförordningen bestämdes ersättningen till en extern personundersökare, för varje utförd personundersökning, av brottmålsdomstolen. Ersättningen betalades därefter ut av Domstolsverket och belastades ett anslag som beviljats detta verk. När personutredningslagen och personutredningsförordningen trädde i kraft den 1 juli 1992 ändrades systemet så, att medel för täckande av kostnaderna för personundersökningar överfördes från Domstolsverket till Kriminalvårdsverket och där anvisas de olika frivårdsmyndigheterna för täckande av kostnaderna för personutredningar. Om en frivårdsmyndighet anlitar en extern personutredare, bestäms ersättningen till denne av frivårdsmyndigheten, som också betalar ersättningen av de medel som anvisats myndigheten.

Närmare om personundersökningar

Beträffande den närmare regleringen av personundersökningarna enligt 1964 års personundersökningslag och personundersökningsförordning skall nämnas följande, som avser regleringen fr.o.m. den 1 april 1974. Vad som här redovisas är alltså innehållet i förfatningstext. För enkelhetens skull används dock beteckningen frivårdsmyndighet även för skyddskonsulent.

Som redan nämnts var det brottmålsdomstolen som förordnade om personundersökning och uppdrog åt frivårdsmyndighet att föranstalta om undersökningen. Uppdraget skulle lämnas till den frivårdsmyndighet som hade sitt verksamhetsområde där den misstänkte var bosatt eller annars uppehöll sig. Personundersökningen skulle verkställas av en tjänsteman vid frivårdsmyndighet eller av en extern personundersökare som frivårdsmyndigheten utsåg. Till personundersökare fick utses endast den som hade undergått för ändamålet avsedd utbildning eller eljest hade erforderliga kunskaper (3 § första stycket och 4 § första stycket personundersökningslagen).

Chefen för en frivårdsmyndighet skulle ha tillsyn över och ansvara för personundersökningsverksamheten inom myndighetens verksamhetsområde. Frivårdsmyndigheten var skyldig att se till att en personundersökning blev utförd på ett tillfredsställande sätt, och skulle lämna den som fått i uppdrag att utföra undersökningen de anvisningar som behövdes. Personundersökaren skulle i erforderlig utsträckning samråda med frivårdsmyndigheten (3 § personundersökningsförordningen).

En personundersökning skulle planläggas med omsorg. Den skulle till sin omfattning och utformning anpassas efter omständigheterna och sålunda utföras med noggrant beaktande av vad som i varje särskilt fall krävdes för att den skulle fylla sitt ändamål. Den skulle utföras så att den misstänkte eller hans anhöriga inte i onödan tillfogades lidande eller men. Fanns det tidigare personundersökning eller annan personutredning beträffande den misstänkte, borde undersökningen, om så lämpligen kunde ske, begränsas till att avse tiden efter den tidigare utredningen, s.k. kompletterande personundersökning (4 § personundersökningsförordningen).

Personundersökaren skulle, i den mån så erfordrades och kunde ske, ta del av anteckningar och andra handlingar från förundersökningen samt närvara vid förhör med den misstänkte. Personundersökaren skulle vidare, i den mån det var möjligt, sätta sig i förbindelse med den misstänkte, sammanträffa med honom, besöka hans hem, inhämta upplysningar från hans familj och andra närstående samt söka bilda sig en på egna iakttagelser grundad uppfattning om den misstänkte och förhållandena i hans omgivning. Inhämtade uppgifter skulle i erforderlig utsträckning kontrolleras och fullständigas genom hänvändelse till myndigheter, institutioner och lämpliga personer. Den misstänkte borde lämnas tillfälle att uttala sig i frågan om vilka personer som lämpligen borde höras under personundersökningen. Kunde det befaras att hänvändelse till arbetsgivare eller annan skulle lända den misstänkte till avsevärd olägenhet, fick undersökningen i den delen begränsas (6 § personundersökningsförordningen).

Vid personundersökning skulle i erforderlig utsträckning samråd ske med socialnämnd angående de åtgärder som kunde främja den misstänktes anpassning i samhället. Sådant samråd skulle alltid äga rum, om skyddstillsyn med föreskrift om behandlingsplan kunde komma i fråga. Om annan än socialnämnd skulle vara huvudman för behandlingen, skulle samråd ske även med sådan huvudman. I den mån det var påkallat skulle samråd ske med arbetsförmedling. Om personundersökaren fann anledning anta att det förelåg behov av läkarintyg eller rättspsykiatrisk undersökning beträffande den misstänkte, skulle personundersökaren utan dröjsmål anmäla sina iakttagelser till brottmålsdomstolen och frivårdsmyndigheten. Fann personundersökaren att den misstänkte var i behov av förtroendeman eller eljest behövde stöd och hjälp, skulle han utan dröjsmål underrätta frivårdsmyndigheten om detta (7 och 8 §§ samt 9 § andra stycket personundersökningsförordningen).

Personundersökaren skulle i samråd med frivårdsmyndigheten upprätta förslag i påföljdsfrågan, i tillämpliga fall föreslå övervakare och yttra sig om behovet av särskilda föreskrifter för den misstänkte. Över personundersökningen skulle upprättas en skriftlig berättelse med utlåtande om lämpliga åtgärder. Berättelsen skulle innehålla uppgifter i de hänseenden som angavs i ett av Kriminalvårdsstyrelsen fastställt formulär samt undertecknas av personundersökaren och frivårdsmyndigheten. Berättelsen skulle av frivårdsmyndigheten avlämnas till brottmålsdomstolen. Företrädare för frivårdsmyndigheten och personundersökaren var skyldiga att på anmodan av brottmålsdomstolen fullständiga personundersökningen samt att på kallelse inställa sig vid domstolen för att gå denna till handa med upplysningar (10 § första stycket, 11 § första stycket och 12 § personundersökningsförordningen).

Personundersökare hade rätt till ersättning för utförd personundersökning. Ersättningen skulle betalas av staten. Regeringen meddelade bestämmelser om sådan ersättning, och regeringen eller myndighet som regeringen bestämde fick fastställa taxa som skulle tillämpas vid bestämmande av ersättning åt den som utan biträde utfört en personundersökning (10 § personundersökningslagen).

Till den som utfört ett personundersökningsuppdrag som ett tjänsteåliggande utgick inte någon ersättning vid sidan av tjänsten (14 § första stycket personundersökningsförordningen).

En extern personundersökare hade rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Den taxa som nyss nämndes fastställdes av Domstolsverket. Ersättningen bestämdes av brottmålsdomstolen (14 § första, tredje och fjärde styckena personundersökningsförordningen) och utbetalades som tidigare nämnts av Domstolsverket.

Det skall nämnas att talan mot brottmålsdomstolens beslut om ersättning till en extern personundersökare kunde föras av denne men också av åklagaren i brottmålet (se NJA 1966 s. 10).

Den personundersökartaxa som för tiden intill den 1 juli 1992, då personutredningslagen och personutredningsförordningen trädde i kraft, fastställdes av Domstolsverket innebar i huvudsak följande (belopp enligt taxan fr.o.m. den 1 januari 1992, se DVFS 1991:21, B 91).

Ersättning för arbete utgick i normalfallet med 1 000 kr för en fullständig och med 775 kr för en kompletterande personundersökning, vartill kom ersättning för utskrift med normalt 130 kr, om personundersökaren själv utförde utskriften, samt ersättning med normalt 200 kr om personundersökaren utfört tolknings- eller översättningsarbete. De nämnda beloppen fick överskridas, om uppdraget varit av särskilt svår beskaffenhet, och underskridas bl.a. om personundersökningen krävt avsevärt mindre arbete än normalt. De omfattade allt arbete med en personundersökning samt ersättning för tidsspillan om högst en timme. Vidare omfattade de normala kostnader för telefon och porto m.m.

Ersättning för tidsspillan som sammanlagd översteg en timme utgick med 30 kr per överskjutande timme. - Ersättning för utlägg kunde ges för utlägg för utskrift genom annan person, för anlitande av tolk eller översättare och för resa m.m. I sistnämnda hänseende ersattes kostnader för resa, logi och uppehälle med högst de belopp som angavs i de avtal om reseförmåner vid tjänsteresa som gällde inom Domstolsverkets verksamhetsområde, bl.a. kollektivavtalen Allmänt reseavtal (ARA) och Sektoravtal för civila statsförvaltningen (SA-C).

Närmare om personutredningar

Den närmare regleringen av personutredningarna enligt 1991 års personutredningslag och 1992 års personutredningsförordning överensstämmer i sina huvuddrag med regleringen av personundersökningarna. Bestämmelserna om själva utförandet av en personutredning är dock inte alls så ingående och detaljerade som de tidigare bestämmelserna om utförandet av en personundersökning. Beträffande ersättning för uppdrag som extern personutredare gäller enligt 10 § personutredningslagen att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om sådan ersättning.

Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat närmare föreskrifter om särskild personutredning i brottmål (KVVFS 1992:1). Enligt dessa får en extern personutredare anlitas, om den misstänkte är bosatt på stort avstånd från frivårdsmyndigheten, om utredningen måste utföras skyndsamt, om tolk därigenom kan undvikas, om utredaren har en speciell sakkunskap för ärendet eller om det föreligger andra sådana särskilda omständigheter.

Externa personutredare har enligt Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter rätt till ersättning för arbete enligt en taxa som anger en viss ersättningsberättigad tidsåtgång för olika åtgärder, sammanlagt högst sju timmar, och ett arvode om 120 kr per timme plus s.k. lönekostnadspålägg. Vid brådskande utredning lördag/söndag eller helg får arvodesbeloppet räknas upp med 25 %. Arbete med utskrift ersätts med 20 kr per sida och för egen tolkning utgår ett tillägg om 200 kr. För tidsspillan som sammanlagd överstiger en timme utgår för överskjutande tid ersättning med 30 kr per timme. Resekostnader ersätts med högst det belopp som anges i ARA, vid resa i egen bil kan ersättning dock utgå med upp till 25 kr per mil.

Yrkanden m.m.

Medlemmarna i JUSEK T.A., L.B. och A.M. har, huvudsakligen efter förordnanden av olika frivårdsmyndigheter, sedan slutet av 1970-talet utfört personundersökningar i sådan omfattning att de kommit att ha detta som sin huvudsakliga eller enda försörjningskälla. De har därvid - för T.A. bortsett från vissa perioder då han ostridigt varit anställd vid frivårdsmyndighet - för personundersökningarna uppburit ersättning som bestämts av brottmålsdomstolarna med tillämpning av den taxa som Domstolsverket fastställt för externa personundersökare. Sedan personundersökningslagen den 1 juli 1992 ersatts av personutredningslagen har frivårdsmyndigheterna kommit att i en betydligt större omfattning än tidigare låta personer, som ostridigt är anställda hos dessa myndigheter, utföra här aktuella utredningsuppgifter. Därmed har antalet uppdrag av detta slag till T.A., L.B. och A.M. sjunkit drastiskt. - Med anledning därav har uppkommit tvist mellan parterna, och efter resultatlösa tvisteförhandlingar har JUSEK väckt talan vid arbetsdomstolen mot staten genom Kriminalvårdsstyrelsen.

JUSEK har därvid, så som talan slutligt bestämts, yrkat i första hand att arbetsdomstolen skall fastställa att T.A., L.B. och A.M. som personundersökare är att betrakta som arbetstagare i förhållande till kriminalvårdens regionmyndighet i Stockholm. I andra hand har JUSEK yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa att T.A. är att betrakta som arbetstagare i förhållande till Frivårdsmyndigheten Stockholms norra förorter, att L.B. är att betrakta som arbetstagare i förhållande till Frivårdsmyndigheten Stockholm-Centrum och att A.M. är att betrakta som arbetstagare i förhållande till Frivårdsmyndigheten Sundbyberg.

Staten har bestritt JUSEKs talan.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

JUSEK

Kriminalvårdsorganisationen i Stockholmsregionen består av Regionmyndigheten Stockholm, tio frivårdsmyndigheter samt ett antal kriminalvårdsanstalter och häkten. Frivårdsmyndigheternas uppgifter har bestått och består i att ha hand om dels ärenden rörande övervakning, dels personundersökningsverksamheten (numera personutredningsverksamheten).

T.A., L.B. och A.M. kom samtliga i kontakt med personundersökningsverksamheten under senare hälften av 1970-talet. De hade då anställningar på olika håll, T.A. vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala, L.B. vid Polishögskolan i Stockholm och A.M. vid Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm. Från tjänstemän hos frivårdsmyndigheterna fick de eller skaffade de sig information om personundersökningsverksamheten, genomgick den för personundersökare föreskrivna utbildningen och började få uppdrag som personundersökare.

Till en början förelåg inte några omständigheter som innebar att T.A., L.B. och A.M. i sin egenskap av personundersökare kunde betraktas som arbetstagare hos någon frivårdsmyndighet. Emellertid kom personundersökningarna snart att ta alltmer av deras tid i anspråk. För T.A. blev uppdragen som personundersökare hans huvudsakliga inkomstkälla från omkring år 1980. Han var dock under perioder knuten till någon frivårdsmyndighet eller kriminalvårdsanstalt som ostridigt anställd. För L.B. blev uppdragen som personundersökare hans enda inkomstkälla från år 1982, då han sade upp sin lärartjänst vid Polishögskolan för att på heltid ägna sig åt personundersökningar. För A.M. blev de hans enda inkomstkälla från år 1978, då han efter en tids tjänstledighet sade upp sig från Föreningen Skyddsvärnet för att uteslutande ägna sig åt personundersökningar.

Före de författningsändringar som trädde i kraft den 1 juli 1992 utfördes praktiskt taget alla personundersökningar av externa personundersökare, som anlitades av de olika frivårdsmyndigheterna i landet. Beträffande omfattningen av de tre medlemmarnas personundersökningsverksamhet skall nämnas att T.A. från början av 1980-talet utförde 250-300 personundersökningar per år; år 1990 utförde han 308, år 1991 utförde han 323 och under första halvåret 1992 åtog han sig 233 personundersökningar. L.B. utförde omkring 250 personundersökningar per år; han kom efter hand att koncentrera sig på mer omfattande undersökningar avseende personer som var misstänkta för ekonomisk brottslighet. A.M. utförde 300-350 personundersökningar per år.

T.A. gjorde några personundersökningar för Justitiedepartementet i nådeärenden, men i övrigt var det för alla tre fråga om personundersökningar efter beslut därom av brottmålsdomstol och därpå följande uppdrag med förordnanden för dem från den frivårdsmyndighet som skulle föranstalta om personundersökningen. De erhöll för dessa personundersökningar ersättning enligt beslut av brottmålsdomstolen med tillämpning av Domstolsverkets personundersökartaxa. Ofta gjorde de undersökningar som var av sådan omfattning eller svårighetsgrad att de i taxan angivna normalbeloppen överskreds. Deras genomsnittliga årsinkomst av personundersökningarna låg under 1980-talet och t.o.m. första halvåret 1992 på 300 000 - 400 000 kr.

Enligt JUSEKs mening talar ett antal omständigheter entydigt för att T.A., L.B. och A.M. i sin verksamhet som personundersökare blivit att betrakta som arbetstagare i civilrättslig mening hos frivårdsmyndigheterna.

De har sålunda utfört arbetet som personundersökare enligt avtal med olika frivårdsmyndigheter. Det har därvid inte varit fråga om enbart avtal avseende den enskilda personundersökningen, utan de har samtliga träffat en formlös överenskommelse med olika frivårdsmyndigheter om att de fortlöpande stod till förfogande för efter hand uppkommande personundersökningsuppdrag. Som en följd därav har frivårdsmyndigheterna räknat med och förväntat sig att så skulle vara fallet.

Därmed har uppkommit en skyldighet för T.A., L.B. och A.M. att på angivet sätt stå till förfogande samt en skyldighet för frivårdsmyndigheterna att förse dem med så många personundersökningsuppdrag, att de kunde fylla sin arbetstid med sådana uppdrag. I vart fall har de tre med fog hyst uppfattningen, att det förelegat sådana ömsesidiga skyldigheter mellan dem och frivårdsmyndigheterna. För frivårdsmyndigheterna har det varit känt att T.A. i huvudsak samt L.B. och A.M. helt försörjt sig på sin verksamhet som personundersökare. Omfattningen av deras uppdrag för olika frivårdsmyndigheter har varit sådan att de inte haft möjlighet att utföra annat arbete av betydelse.

Mot T.A:s, L.B. och A.M:s beroende av personundersökningsuppdrag för sin utkomst har svarat frivårdsmyndigheternas beroende av att ha en pålitlig och tillgänglig kader av personundersökare. Frivårdsmyndigheterna har författningsenligt haft skyldighet att svara för personundersökningsverksamheten och har därför varit tvungna att rekrytera, utbilda och vidmakthålla en tillräckligt stor styrka av goda personundersökare. Såsom redan framgått har förhållandet mellan de tre medlemmarna och frivårdsmyndigheterna haft den intensitet och varaktighet som typiskt sett präglar ett anställningsförhållande. Bortsett från de allra första kontakterna under 1970-talet har det alltid varit frivårdsmyndigheterna som vänt sig till de tre för att få arbete utfört. De har således inte själva behövt efterfråga arbete.

Ett utflöde av de nyss berörda, formlösa avtalen eller överenskommelserna har varit att det i inte oväsentlig omfattning förekommit att T.A., L.B. och A.M. inte inför varje personundersökningsuppdrag särskilt tillfrågats, om de kunnat åta sig uppdraget. Att de erhållit en sådan särskild förfrågan har visserligen varit det vanligaste, men det har inte sällan hänt att de fått uppdrag sig tilldelade utan föregående förfrågan, t.ex. om frivårdsmyndigheterna inte kunnat få kontakt med dem. Det har också hänt att de efter förfrågan avseende endast en misstänkt fått sig samtidigt tillsända uppdrag avseende även andra misstänkta i samma mål. Förfaranden av detta slag har byggt på de nämnda överenskommelserna och visar hur de tre medlemmarna - i likhet med den typiske arbetstagaren - fortlöpande stått till förfogande för de arbetsuppgifter som efter hand uppkommit.

Ytterligare ett utflöde av nämnda överenskommelser har varit att T.A., L.B. och A.M. alltid hållit de olika frivårdsmyndigheter, till vilkas förfogande de stått, underrättade om sådana förhållanden som längre ledigheter, sjukdom o.d. T.A. har sålunda varje år - till det tjugotal myndigheter inom frivården som utnyttjat hans tjänster - för kännedom sänt ett brev i vilket han angett ett antal veckor under vilka han avsett att vara ledig. På liknande sätt har frivårdsmyndigheter fått kännedom om L.B:s och A.M:s planerade ledigheter. Det skall nämnas att det i L.B:s fall har förekommit att en frivårdsmyndighet bett honom skjuta på en sådan ledighet och att det i A.M:s fall ofta var olika frivårdsmyndigheter som hörde av sig med förfrågningar om hans kommande ledigheter.

När det gäller själva utförandet av arbetet med personundersökningar skall till en början framhållas att T.A., L.B. och A.M. har varit skyldiga att personligen utföra arbetet, vilket är utmärkande för en arbetstagare. Ansvaret för att arbetet utförts på ett tillfredsställande sätt har ytterst vilat på frivårdsmyndigheterna. Som en följd därav har de tre medlemmarna inom ramen för de författningsregler som gällt haft att följa frivårdsmyndighetens anvisningar för arbetet och sålunda stått under frivårdsmyndigheternas ledning. De kunde t.ex. få anvisningar om var de skulle sammanträffa med den misstänkte eller om att någon särskild person skulle höras som ett led i undersökningen. Vidare skall i detta sammanhang nämnas att det, på grund av att de varit mycket erfarna som personundersökare, förekommit att de utfört sådana till en personundersökning hörande moment som normalt ankommer på en handläggare hos frivårdsmyndigheterna. I övrigt har utförandet av deras arbete med personundersökningarna inte på något sätt skilt sig från det sätt på vilket arbetet utfördes i de relativt sällsynta fall då ett personundersökningsuppdrag lämnades till någon tjänsteman som ostridigt var anställd hos frivårdsmyndigheten.

T.A., L.B. och A.M. kan sägas ha varit inlemmade i frivårdsmyndigheternas organisation. Förutom vad som tidigare sagts om de ömsesidiga skyldigheterna och det ömsesidiga beroendet samt om hur planerade ledigheter hanterats, skall nämnas att frivårdsmyndigheterna vid återkommande tillfällen anordnat och bekostat fortbildning avseende personundersökningsverksamheten för de personundersökare som brukat anlitas. De tre medlemmarna har regelmässigt deltagit i sådan fortbildning. Beträffande T.A. och A.M. skall nämnas att den förre utan särskild ersättning även tjänstgjort som lärare vid utbildning av personundersökare och att de båda hos frivårdsmyndigheter utan särskild ersättning sysslat med handledning av praktikanter eller nyrekryterade personundersökare.

Ersättningen för arbetet som personundersökare har som nämnts utgått enligt den av Domstolsverket fastställda taxan, vilken kan sägas motsvara en prestationsberoende lön, en ersättningsform som är vanlig i anställningsförhållanden. De har vidare, så som är typiskt för anställningsförhållanden, erhållit ersättning för utlägg och särskilda kostnader. Reseersättning har på grund av bestämmelserna i personundersökartaxan utgått enligt de normer som gällt för statliga tjänstemän. Att all ersättning beslutats av brottmålsdomstolarna och betalats av Domstolsverket saknar betydelse för bedömningen. Det har i dessa avseenden varit fråga om administrativa anordningar som inte kan utesluta att de tre som personundersökare skall betraktas som arbetstagare i förhållande till den statliga myndighetsorganisation för vilken de utfört sitt arbete, nämligen kriminalvårdens frivårdsorganisation.

På de ersättningar som utgick till T.A., L.B. och A.M. gjorde Domstolsverket avdrag för preliminär A-skatt. Detta gjordes därför att de inte kunde betraktas som rörelseidkare med B-skatt. Preliminärskatteavdragen gjordes därvid enligt tabell, dvs. inte enligt de regler som gällde för utbetalning av engångsbelopp utan enligt de regler som gällde för periodiskt förfallande lön. Att de tre medlemmarna som personundersökare varit att betrakta som arbetstagare framgår också av en dom från Kammarrätten i Jönköping den 20 februari 1991 som gällde Domstolsverkets skyldighet att betala socialavgifter på ersättning till en personundersökare.

Personundersökningsverksamhetens omfattning hos frivårdsmyndigheterna har under årens lopp varit sådan, att T.A., L.B. och A.M. kunnat räkna med att alltid ha full sysselsättning som personundersökare. Med ledning av den av Domstolsverket fastställda personundersökartaxan har de därmed kunnat på förhand räkna ut sina ungefärliga inkomster av personundersökningar och även kunnat se dessa som garanterade inkomster på vilka de kunnat bygga sin tillvaro ekonomiskt, precis som en arbetstagare kan bygga sin tillvaro på sin i huvudsak fasta lön. Det var det nu berörda förhållandet som gjorde att de tre en gång kunde och vågade fatta besluten att lämna sina tidigare anställningar för att ställa sig till frivårdsmyndigheternas förfogande för personundersökningsuppdrag.

För T.A., L.B. och A.M. blev det närmast en katastrof, när frivårdsmyndigheterna inför ikraftträdandet den 1 juli 1992 av personutredningslagen förklarade, att personutredningarna i den nya ordningen huvudsakligen skulle komma att utföras av tjänstemän, som ostridigt var anställda hos frivårdsmyndigheterna. Eftersom dessa myndigheter inte betraktade de externa personundersökarna som anställda, skulle de komma att anlitas i betydligt mindre grad. Verkligheten har blivit den, att T.A. fått utföra ett fåtal personutredningar som extern personutredare och i övrigt haft olika tillfälliga vikariat hos frivårdsmyndigheter. L.B. och A.M. är alltsedan andra halvåret 1992 i praktiken arbetslösa.

Denna utveckling av förhållandena har berott på att staten genom Kriminalvårdsstyrelsen felaktigt har utgått från att T.A., L.B. och A.M. inte varit att betrakta som arbetstagare i förhållande till frivårdsmyndigheterna. De tre har därmed undandragits det rättsliga skydd som bl.a. anställningsskyddslagen ger åt en anställd och som därmed rätteligen tillkommer dem. JUSEK har därför nödgats väcka sin talan i målet. Eftersom staten inte velat erkänna de tre medlemmarnas ställning som arbetstagare och därmed inte heller velat knyta dem till någon viss frivårdsmyndighet, har JUSEK vid bestämmandet av sina yrkanden fått anknyta till vad som ter sig mest naturligt och motiverat när det gäller arbetsgivarmyndighet för de tre medlemmarna. De har samtliga utfört personundersökningar för ett flertal frivårdsmyndigheter, men med koncentration på myndigheter i Stockholmsregionen. I första hand bör de därför förklaras vara arbetstagare hos Regionmyndigheten Stockholm, som är den övergripande myndigheten för Stockholmsregionen. I andra hand bör de förklaras vara arbetstagare hos den myndighet inom Stockholmsregionen, till vilken de under årens lopp haft den starkaste anknytningen och för vilken de utfört de flesta personundersökningarna. Andrahandsyrkandena har bestämts i enlighet därmed. Det skall dock tilläggas, att T.A., L.B. och A.M. efter en bifallande dom inte skulle motsätta sig placering vid någon annan frivårdsmyndighet, om Kriminalvårdsstyrelsen finner det mera lämpligt.

Staten

Staten ifrågasätter inte riktigheten i huvudsak av de uppgifter som JUSEK har lämnat om hur T.A., L.B. och A.M. kom att ägna sig åt personundersökningar som sin huvudsakliga eller enda sysselsättning i förvärvssyfte, om antalet personundersökningar som de utfört under årens lopp och om de inkomster som de haft av denna verksamhet.

Staten bestrider emellertid att någon av dem på grund av sin verksamhet som personundersökare och vad som därmed sammanhängt blivit att civilrättsligt bedöma som arbetstagare, dvs. som anställd, hos någon myndighet inom Kriminalvårdsverket.

Arbetet med att utföra en personundersökning har alltid betraktats som ett uppdrag som inte konstituerat ett anställningsförhållande. Här kan hänvisas till arbetsrättskommittens betänkande (SOU 1975:1) Demokrati på arbetsplatsen, s. 737. Ett skäl till detta torde vara att uppdraget som personundersökare har i detalj reglerats genom lag och förordning. Denna reglering har omfattat bl.a. hur en personundersökare utses, vilka uppgifter personundersökaren har i samband med en personundersökning, hur uppdraget närmare skall utföras samt ersättningen för uppdraget.

När det gäller ersättningen skall understrykas att redan 1964 års personundersökningslag och personundersökningsförordning på ett avgörande sätt skilde mellan den som utförde en personundersökning som anställd hos en frivårdsmyndighet och den som arbetade som extern personundersökare. Den förre erhöll ingen särskild ersättning vid sidan av tjänsten för uppdraget, medan den externa personundersökaren fick ersättning enligt reglerna i de nyss nämnda författningarna och med tillämpning av den av Domstolsverket fastställda personundersökartaxan.

Det kan också sägas att det var systemet för ersättning till personundersökare som lade grunden till att frivårdsmyndigheterna mot slutet av 1970-talet, då frivårdspåföljder alltmer började användas, kom att till helt övervägande del anlita externa personundersökare för de personundersökningsuppdrag som brottmålsdomstolarna lämnade till frivårdsmyndigheterna. Sålunda anlitades externa personundersökare för praktiskt taget alla de 15 000 - 17 000 personundersökningar, som gjordes varje år under 1980-talet och fram till halvårsskiftet 1992. De externa personundersökarna belastade inte frivårdsmyndigheternas egna ekonomiska resurser, eftersom ersättningen till dem utgick från ett av Domstolsverkets anslag. Domstolsverket för sin del kunde inte råda över vem som skulle utses till personundersökare.

Att det inte var samma myndigheter som fördelade uppdragen och som svarade för ersättningarna till de externa personundersökarna ansågs medföra att kostnadskontrollen blev lidande. Det var bl.a. detta som ledde till 1992 års reform. Vid denna överfördes medlen för personundersökningsverksamheten (personutredningsverksamheten) till frivårdsmyndigheterna, som numera alltså har att svara även för alla kostnader för verksamheten. Detta har i sin tur lett till att frivårdsmyndigheterna inrättat en del nya tjänster för att klara större delen av personutredningarna med anställd personal - som kan utnyttjas också för andra uppgifter - medan anlitandet av externa personutredare har minskats högst avsevärt.

En följd av det före 1992 års reform gällande ersättningssystemet var att den som ville ägna sig åt verksamhet som extern - dvs. ej anställd - personundersökare kunde skaffa sig goda inkomster på sådan verksamhet under förutsättning att vederbörande var en effektiv och skicklig utredare och tog på sig många personundersökningar. Om en sådan person anslog hela eller större delen av sin normala arbetstid åt personundersökningsverksamhet kunde han eller hon, särskilt i storstadsområdena, komma upp i årsinkomster som vida översteg årslönen till de tjänstemän hos en frivårdsmyndighet som kunde ha personundersökningar som ett tjänsteåliggande, utan rätt till särskild ersättning. En sådan tjänsteman hade år 1993 en årsinkomst om ca 170 000 kr.

Det är mot den nu angivna bakgrunden som T.A:s, L.B:s och A.M:s verksamhet som personundersökare skall ses. De har med full vetskap om vilka rättsliga förutsättningar som gällt, bl.a. att de som externa personundersökare inte skulle bli att betrakta som arbetstagare i förhållande till någon frivårdsmyndighet, själva valt att huvudsakligen eller helt ägna sin tid åt uppdrag som personundersökare. Grunden för detta har varit att de funnit att de i det före den 1 juli 1992 gällande systemet väl kunnat försörja sig på denna verksamhet. Det har inte varit någon frivårdsmyndighet som framfört önskemål om att de skulle ägna sig åt personundersökningar, och det bestrids att frivårdsmyndigheterna på sin sida i förhållande till dem på något sätt missbrukat eller obehörigt utnyttjat deras val så, att det skulle kunna sägas att någon frivårdsmyndighet sökt "kringgå" arbetsrättslig lagstiftning.

I ett anställningsförhållande måste det finnas en arbetsgivare. Inom Kriminalvårdsverket liksom inom annan statlig myndighetsverksamhet är det den enskilda myndigheten som är anställningsmyndighet. T.A., L.B. och A.M. har som personundersökare inte arbetat på uppdrag av endast en frivårdsmyndighet, utan samtidigt haft uppdrag från flera sådana myndigheter. Detta har i själva verket varit en förutsättning för att de skulle kunna komma upp i de årsinkomster om minst 300 000 kr som har redovisats. Det är därför en ren konstruktion - nödvändiggjord av att man som arbetstagare måste ha en arbetsgivare - när JUSEK i sina yrkanden har knutit de påstådda anställningsförhållandena till en viss myndighet. Det skall nämnas att Regionmyndigheten Stockholm sedan länge över huvud taget inte handhaft personundersökningsverksamhet och att såvitt känt ingen av de tre någonsin fått något uppdrag av denna myndighet. T.A. har haft personundersökningsuppdrag inte bara för frivårdsmyndigheter i Stockholmsregionen utan även för andra frivårdsmyndigheter. L.B. och A.M. har haft uppdrag för ett flertal olika frivårdsmyndigheter inom Stockholmsregionen.

Staten bestrider att det funnits någon överenskommelse mellan någon av de tre ifrågavarande JUSEK-medlemmarna och någon frivårdsmyndighet, som inneburit att han varit skyldig att stå till myndighetens förfogande för personundersökningsuppdrag eller att myndigheten varit skyldig att ge honom sådana uppdrag. Vad som funnits har varit det i sammanhanget vanliga, nämligen en lista e.d. hos olika frivårdsmyndigheter med uppgifter om ett större antal personer - däribland T.A., L.B. och A.M. - som anmält sig villiga att åta sig uppdrag som personundersökare. En sådan anmälan har inte grundat någon skyldighet för dem att fortlöpande stå till förfogande för sådana uppdrag, och det har inte heller någon av dem kunnat tro. De har när som helst utan motivering kunnat tacka nej till uppdrag, liksom de kunnat välja ett uppdrag från en myndighet framför ett uppdrag från en annan myndighet. Vidare har de när som helst och med omedelbar verkan kunnat dra tillbaka sina anmälningar samt enligt sitt eget bestämmande kunnat inskränka sin personundersökningsverksamhet, om de velat ägna sig åt annat arbete.

Lika litet har det förelegat någon skyldighet för någon frivårdsmyndighet att ge T.A., L.B. och A.M. uppdrag som personundersökare. När ett personundersökningsuppdrag har kommit in till en frivårdsmyndighet och tilldelats en handläggare där har denne alltid, om en extern personundersökare anlitats, haft frihet att välja vilken som helst lämplig person för uppdraget. Någon brist på externa personundersökare har aldrig förelegat.

En annan sak är att T.A., L.B. och A.M. på grund av sitt eget val att söka försörja sig på verksamhet som personundersökare naturligtvis har varit intresserade av att få så många uppdrag som möjligt, liksom frivårdsmyndigheterna uppenbarligen gärna anlitat dem på grund av att de varit skickliga och effektiva. Det har vidare säkert varit känt för ett flertal frivårdsmyndigheter att T.A., L.B. och A.M. - i likhet med flera andra personer bl.a. i Stockholmstrakten - ägnat sig åt personundersökningar "på heltid" och därmed kunnat antas vara mera generellt tillgängliga för sådana uppdrag. Inget av dessa förhållanden har kunnat ge upphov till någon "formlös överenskommelse" som medfört skyldigheter, vare sig för de tre eller för någon frivårdsmyndighet. Det har heller aldrig föresvävat någon av de tjänstemän som handlagt frågor rörande personundersökningar vid de frivårdsmyndigheter som anlitat bl.a. T.A., L.B. och A.M. som personundersökare, att de tre skulle vara att betrakta som anställda hos frivårdsmyndigheten eller hos någon annan myndighet inom Kriminalvårdsverket.

Frivårdsmyndigheterna har - bortsett från rena undantagsfall - alltid tagit kontakt med T.A., L.B. och A.M. innan de fått förordnande för det enskilda personundersökningsuppdraget. I den mån så inte skett, har det berott på att de via telefonsvarare eller på annat sätt tillkännagett för frivårdsmyndigheterna att de varit beredda att ta på sig uppdrag även om de tillfälligtvis inte kunnat nås. Hos den aktuella frivårdsmyndigheten kan man då undantagsvis ha "chansat på" att den av dem som sökts kunnat utföra ett personundersökningsuppdrag. Någon rätt att beordra eller eljest ålägga någon av dem att utföra en personundersökning har dock inte förelegat, vilket däremot skulle ha varit fallet om de varit arbetstagare hos myndigheten.

I enlighet med det anförda har T.A., L.B. och A.M. också alltid själva kunnat bestämma, om de under någon period velat avstå från personundersökningsuppdrag för att på ett eller annat sätt rekreera sig. Det har då inte varit fråga om semesterledighet från någon frivårdsmyndighet, och någon sådan har inte heller haft rätt att påverka längden eller förläggningen av deras "ledighet".

Beträffande själva utförandet av arbetet med personundersökningar är det riktigt att T.A., L.B. och A.M. har varit skyldiga att personligen utföra varje personundersökning som de åtagit sig. Detta har emellertid följt av bestämmelserna i personundersökningslagen. Den frivårdsmyndighet som fått ett personundersökningsuppdrag från en brottmålsdomstol har haft att uppdra åt lämplig person att utföra en personundersökning. Givetvis har denna person inte sedan kunnat överlämna utförandet av uppdraget åt någon annan.

T.A., L.B. och A.M. har vid utförandet av personundersökningarna inte stått under frivårdsmyndigheternas ledning i vidare mån än som följt av personundersökningslagen och personundersökningsförordningen, vars bestämmelser bundit såväl personundersökarna som frivårdsmyndigheterna. På grund härav har personundersökningarna fått utföras på väsentligen samma sätt vare sig de utförts av tjänstemän vid frivårdsmyndigheterna eller av externa personundersökare. Om den misstänkte varit berövad friheten har frivårdsmyndigheten varit tvungen att anvisa T.A., L.B. och A.M. att sammanträffa med den misstänkte där han eller hon funnits. - I annat fall har de emellertid, med iakttagande av lagens och förordningens bestämmelser, själva kunnat råda över tid och plats för samtal med den misstänkte och andra personer. Även i övrigt har de själva bestämt sin arbetsplats och sina arbetstider, något som klart skilt dem från den typiske arbetstagaren. De har för arbetet använt egen erforderlig utrustning.

T.A., L.B. och A.M. har inte varit "inlemmade" i någon frivårdsmyndighets organisation. De har inte deltagit i det dagliga arbetet vid någon sådan myndighet, i dess planering eller i dess interna utbildning för arbetet vid myndigheten. Deras anknytning till frivårdsmyndigheterna har enbart bestått i att de hört till de personer som frivårdsmyndigheterna kunnat kontakta när en personundersökning blivit aktuell. Frivårdsmyndigheterna har varit skyldiga att anordna utbildning och fortbildning av personundersökare för att ha tillgång till lämpliga personer för uppdragen. När externa personundersökare som T.A., L.B. och A.M. har deltagit i sådan utbildning har det skett frivilligt och utan ersättning. Likaså har det varit fråga om frivilliga och tillfälliga åtaganden, om T.A. fungerat som lärare i samband med någon kurs för personundersökare och om någon av de tre någon gång gett handledning åt en praktikant eller en oerfaren personundersökare. Eftersom de har anlitats flitigt, har de givetvis varit väl kända hos olika frivårdsmyndigheter och därmed kunnat tillfrågas, om de varit villiga att hjälpa till med någon sådan uppgift.

Ersättningen till T.A., L.B. och A.M. för personundersökningsuppdragen har inte utgått i form av avtalad lön från någon frivårdsmyndighet. Den har utgått i form av arvode och kostnadsersättning för varje personundersökning och generellt bestämts genom offentligrättsliga föreskrifter som utfärdats av Domstolsverket. Ersättningen för den enskilda personundersökningen har inte beslutats av någon frivårdsmyndighet utan av den brottmålsdomstol som förordnat om att personundersökning skulle äga rum. Ersättningen har inte heller betalats av någon frivårdsmyndighet eller av Kriminalvårdsverket över huvud taget.

Den omständigheten att Domstolsverket vid utbetalning av ersättningar till T.A., L.B. och A.M. gjort avdrag för preliminär A-skatt enligt tabell betyder i och för sig inte att de som personundersökare varit att betrakta som arbetstagare. Det skatterättsliga inkomstslaget tjänst, för vilket preliminär A-skatt i princip skall dras av, är inte begränsat till inkomster av anställning. T.A., L.B. och A.M. hade hos Domstolsverket inte företett B-skattesedlar. Att socialavgifter skall erläggas av den som utbetalar en viss ersättning innebär inte heller att den som uppburit ersättningen är att betrakta som arbetstagare i civilrättslig mening. Under alla förhållanden saknar behandlingen av ersättningarna till T.A., L.B. och A.M. när det gäller skatteavdrag och socialavgifter all betydelse för frågan om de varit arbetstagare hos någon myndighet inom Kriminalvårdsverket.

Domskäl

Medlemmarna i JUSEK T.A., L.B. och A.M. har sedan omkring år 1980 - huvudsakligen efter förordnanden av olika frivårdsmyndigheter inom Kriminalvårdsverket - utfört personundersökningar i brottmål i sådan omfattning att de kommit att ha detta som sin huvudsakliga eller enda försörjningskälla. Tvisten i målet gäller, om de i denna sin verksamhet som personundersökare blivit att civilrättsligt bedöma som arbetstagare i förhållande till någon av de myndigheter inom Kriminalvårdsverket som har angetts i JUSEKs yrkanden i målet. JUSEK gör gällande att så är fallet, medan staten bestrider detta.

Parterna har i målet åberopat såväl skriftlig som muntlig bevisning. På JUSEKs begäran har T.A., L.B. och A.M. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör ägt rum med frivårdscheferna E.G. och Å.H. ävensom med länsassessorn S.H., tidigare frivårdsassistent vid vad som numera är Frivårdsmyndigheten Stockholms norra förorter. På statens begäran har vittnesförhör ägt rum med frivårdsinspektören X.X. och med frivårdschefen B.S..

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Uppdrag som s.k. extern personundersökare i brottmål har av hävd inte ansetts ge upphov till något arbetsgivar-arbetstagarförhållande mellan personundersökaren och den myndighet som lämnat denne uppdraget (jfr SOU 1975:1 s. 737). Skälen härtill torde vara flera. Ett är att uppdraget som personundersökare har varit utförligt reglerat i författning och att avtalsmomentet i förhållandet mellan uppdragsgivaren och den externa personundersökaren till följd därav har varit rudimentärt. Det har egentligen endast inneburit att personundersökaren åtagit sig att i enlighet med personundersökningslagen och personundersökningsförordningen samt på författningsenliga villkor utföra undersökningen. Ett annat skäl torde vara att uppdraget gått ut på att i ett enskilt fall åstadkomma ett visst resultat, nämligen en berättelse över undersökningen med förslag till åtgärder. Vidare har ersättningen till en extern personundersökare för hans eller hennes arbete m.m. utgått på ett sätt som helt skiljer sig från vad som normalt gäller i anställningsförhållanden. Ersättningen har sålunda för det första varit bestämd i offentligrättsliga föreskrifter, inte genom avtal mellan uppdragsgivare och uppdragstagare. Vidare har, i vart fall sedan den 1 april 1974, ersättningen till en extern personundersökare alltid beslutats av annan myndighet än den som anlitat personundersökaren. Ersättningen har sålunda - för varje enskild personundersökning - efter framställning av personundersökaren fastställts av den brottmålsdomstol som förordnat om undersökningen. Ersättningsbeslutet har kunnat överklagas till högre rätt, inte bara av personundersökaren utan också av åklagaren i brottmålet (se NJA 1966 s. 10). Ersättningen har inte heller betalats av den uppdragsgivande frivårdsmyndigheten utan av Domstolsverket från ett anslag som ställts till dettas förfogande. Det skall tilläggas, att före den 1 april 1974 brottmålsdomstolen själv kunde förordna en lämplig person att utföra en personundersökning. Såvitt känt har aldrig hävdats, att ett sådant förordnande skulle ha gett upphov till ett anställningsförhållande mellan domstolen och den förordnade.

Det förhåller sig alltså otvivelaktigt så, att det enskilda uppdraget som extern personundersökare inte grundat något arbetsgivar- arbetstagarförhållande mellan den uppdragsgivande myndigheten och personundersökaren. Något annat synes JUSEK inte heller vilja göra gällande i målet. Vad som enligt JUSEK gör att T.A., L.B. och A.M. skall bedömas som arbetstagare hos någon av de av JUSEK angivna myndigheterna är de särskilda omständigheter under vilka de kommit att under lång tid utföra personundersökningar på uppdrag av olika frivårdsmyndigheter.

De omständigheter som härvid starkast skulle kunna tala för att T.A., L.B. och A.M. i sin verksamhet som personundersökare blivit att betrakta som arbetstagare är omfattningen och varaktigheten av deras sysslande med personundersökningar på uppdrag av olika frivårdsmyndigheter. I målet är sålunda klarlagt att de under mer än ett årtionde arbetat med sådana uppdrag på heltid och härigenom varit beroende därav för sin försörjning. Betydelsen av nu nämnda förhållanden måste emellertid bedömas i belysning av omständigheterna i övrigt.

Det har i målet inte ens påståtts att de tre formellt anställts eller förespeglats anställning som personundersökare hos någon frivårdsmyndighet. Enligt vad utredningen gett vid handen har de inte heller haft fog för att uppfatta situationen så, att någon sådan myndighet betraktat dem som arbetstagare hos myndigheten. Av vad T.A. och L.B. har berättat framgår sålunda att de båda, var för sig, vid ett eller ett par tillfällen med någon frivårdsmyndighet tagit upp frågan, om de inte kunde anställas för utförandet av personundersökningar. Enligt vad de vidare har uppgett hade man hos den eller de tillfrågade myndigheterna i och för sig varit intresserad av ett sådant arrangemang, men saken hade stupat på att medlen för att ersätta dem för arbetet med personundersökningar inte disponerades av frivårdsmyndigheterna. Sistnämnda förhållande har självfallet även stått klart för en erfaren personundersökare som A.M.. Det bör i sammanhanget nämnas att frivårdsmyndigheterna enligt vad som upplysts inte haft några tjänster som "personundersökare", varför en anställning av dem formellt skulle ha markerats och därmed framgått genom att de anställts t.ex. som frivårdsinspektör eller frivårdsassistent vid en frivårdsmyndighet.

Av utredningen framgår vidare att T.A., L.B. och A.M. alla under den i målet aktuella tiden utfört personundersökningar på uppdrag av ett flertal olika frivårdsmyndigheter, vilket såsom staten har framhållit torde ha varit en förutsättning för att de skulle kunna nå upp till de relativt betydande inkomster av verksamheten som har redovisats i målet. Medan en vid en frivårdsmyndighet anställd tjänsteman som kunnat ha till uppgift bl.a. att utföra personundersökningar år 1993 hade en årsinkomst om ca 170 000 kr, har envar av de tre sålunda under aktuell tid enligt uppgift haft en genomsnittlig inkomst av sin personundersökningsverksamhet om minst ca 300 000 kr per år. Det förhållandet att de sålunda utfört uppdrag för ett flertal myndigheters räkning - i T.A:s fall ett tjugotal - pekar på att de i avsaknad av formellt beslut om anställning knappast kan anses ha intagit ställning som arbetstagare hos någon av dessa.

JUSEK har gjort gällande att T.A., L.B. och A.M., var och en för sin del, genom överenskommelse med olika frivårdsmyndigheter åtagit sig en skyldighet att stå till dessas förfogande för utförande av efter hand uppkommande personundersökningsuppdrag. Utredningen i målet ger emellertid inte stöd för att det mellan någon av dem och någon frivårdsmyndighet förelegat en överenskommelse av beskaffenhet att medföra den påstådda skyldigheten. Arbetsdomstolen har sålunda inte kunnat finna att förhållandet mellan dem och olika frivårdsmyndigheter haft annan karaktär än att de hos vissa sådana myndigheter anmält sig tills vidare vara beredda att åta sig personundersökningsuppdrag och att de till följd därav hos de aktuella myndigheterna har förts upp på en lista e.d. över tillgängliga personundersökare. De kan emellertid inte anses därmed ha iklätt sig någon skyldighet att stå till någon frivårdsmyndighets förfogande för uppdrag som personundersökare i den meningen, att någon frivårdsmyndighet kunnat ålägga dem att utföra ett sådant uppdrag. Tvärtom kan det inte råda tvekan om att de vid varje tillfälle, då ett personundersökningsuppdrag aktualiserats, rättsligt sett haft full frihet att avböja uppdraget. Så som framgått av deras egna uppgifter har de därmed också själva kunnat bestämma över huruvida och när de skulle ha en kortare eller längre ledighet från sin verksamhet som personundersökare. De har vidare, med de begränsningar som kan ha följt av förutsättningarna för ett enskilt uppdrag, varit fria att själva bestämma över tid och plats för sitt arbete.

Vad T.A., L.B. och A.M. har uppgett i målet ger visserligen vid handen att det i viss utsträckning har förekommit, att de fått uppdrag sig tilldelade utan föregående kontakt från vederbörande frivårdsmyndighet. Av deras egna uppgifter - samt av vad E.G. och Å.H. har uppgett beträffande de fall av sådant slag som de båda haft kännedom om - framgår emellertid att även detta mer undantagsvis tillämpade förfarande grundats på vad som får anses ha utgjort ett medgivande från T.A., L.B. eller A.M. för det enskilda fallet och inte på att de haft någon på avtal grundad skyldighet att utföra personundersökningar enligt vederbörande frivårdsmyndighets bestämmande.

Utredningen i målet ger inte heller stöd för att någon frivårdsmyndighet skulle ha åtagit sig en skyldighet gentemot någon av T.A., L.B. eller A.M. att förse honom med personundersökningsuppdrag. En annan sak är att de, enligt vad som framkommit i målet, vid ett flertal frivårdsmyndigheter varit mycket uppskattade som personundersökare och att det därför säkerligen kan ha legat i dessa myndigheters intresse att ge dem så många uppdrag, att de fortsatt varit villiga att gå ifrågavarande myndigheter till handa med personundersökningar. På motsvarande sätt har det naturligen legat i T.A:s, L.B:s och A.M:s intresse att inte i sådan utsträckning avböja uppdrag från olika frivårdsmyndigheter, att deras namn som personundersökare skulle förlora i aktualitet.

Redan det hittills anförda - varvid särskild vikt måste fästas vid att de fortlöpande utfört personundersökningar på uppdrag av ett flertal olika frivårdsmyndigheter och vid att de inte haft skyldighet att stå till någon frivårdsmyndighets förfogande för efter hand uppkommande uppdrag - talar med styrka mot att T.A., L.B. och A.M. i sin verksamhet som personundersökare verkat under förhållanden som skulle kunna bedömas som anställningar i civilrättslig mening. Därtill kommer att de under hela den i målet aktuella tiden - när det gäller T.A. dock bortsett från vissa perioder då han tillfälligt varit ostridigt anställd hos någon frivårdsmyndighet - för sitt sysslande med personundersökningar uppburit ersättning med stöd av de regler i personundersökningsförordningen och Domstolsverkets personundersökartaxa, enligt vilka det varit en förutsättning att undersökningarna inte utförts som ett tjänsteåliggande i anställning hos någon frivårdsmyndighet. De har sålunda för sitt arbete m.m. avseende personundersökningarna inte uppburit lön eller annan ersättning från någon myndighet inom Kriminalvårdsverket, utan för varje undersökning ersatts enligt beslut av domstol, varefter ersättningen har betalats ut av Domstolsverket. Den sammanfattande slutsatsen måste enligt arbetsdomstolens mening bli, att T.A., L.B. och A.M. inte kan anses ha utövat sin verksamhet som personundersökare i ett civilrättsligt anställningsförhållande. Vad JUSEK i övrigt har anfört till stöd för att så skulle ha varit fallet ändrar inte denna bedömning.

Den frågan bör likväl ställas, om enbart den inledningsvis berörda omfattningen och varaktigheten av T.A:s, L.B:s och A.M:s arbete med personundersökningar för olika frivårdsmyndigheter skulle kunna medföra att de trots det anförda bör bedömas som arbetstagare i förhållande till myndighet inom Kriminalvårdsverket. Det synes nämligen vara just dessa omständigheter som utgör det grundläggande motivet för JUSEKs ståndpunkt i målet och som föranlett JUSEK att i första hand göra gällande att de tre skall förklaras vara arbetstagare hos Regionmyndigheten Stockholm.

För att en sådan bedömning skall kunna komma i fråga måste enligt arbetsdomstolens mening fordras, att det skulle kunna anses att man hos de myndigheter inom Kriminalvårdsverket som anlitat T.A., L.B. och A.M. för personundersökningar utnyttjat situationen för att kringgå eller på annat obehörigt sätt åsidosätta de rättsregler som gäller för anställningsförhållanden. I målet har emellertid inte framkommit något som ger grund för en sådan slutsats. Utredningen visar sålunda inte annat än att det varit på T.A:s, L.B:s och A.M:s egna initiativ och på grund av deras egna beslut som de kommit att helt eller huvudsakligen ägna sig åt verksamhet som personundersökare och därmed gjort sig ekonomiskt beroende av denna. Bakgrunden härtill har enligt vad som framgått av deras egna uppgifter varit, förutom deras intresse för själva sysslan och för vad den inneburit, att de iakttagit att verksamheten på grund av det stora antalet uppdrag till externa personundersökare kunnat få en sådan omfattning och intensitet att de väl skulle kunna försörja sig på denna. Som tidigare berörts har de inte förespeglats eller haft fog för att anta att deras verksamhet som personundersökare skulle innebära anställning hos någon myndighet inom Kriminalvårdsverket. Av deras egna uppgifter har i stället framgått att de - uppenbarligen i förlitande på att det tidigare gällande systemet med en omfattande användning av externa personundersökare skulle bestå - med öppna ögon själva valt att ägna sig åt en verksamhet som varit inkomstbringande men som inte inneburit anställning. Den omständigheten att förutsättningarna för deras beslut att ägna sig åt denna verksamhet brustit till följd av 1992 års reform av systemet för personutredning i brottmål kan inte leda till att den rättsliga bedömningen av förhållandet mellan dem och deras uppdragsgivare ändras.

I enlighet med det anförda kan JUSEKs talan i målet inte till någon del vinna bifall. Vid denna utgång skall JUSEK förpliktas att ersätta staten för dess rättegångskostnader.