AD 1994 nr 75

Parter:

G.I.; Höganäs Aktiebolag

Nr 75

I.G. i Höganäs

mot

Höganäs Aktiebolag i Höganäs.

ÖVERKLAGAD DOM

Helsingborgs tingsrätts dom den 10 mars 1993, nr DT 219

Tingsrättens dom, se bilaga.

Sedan I.G. blivit på grund av personliga förhållanden uppsagd från sin anställning hos Höganäs AB väckte han vid Helsingborgs tingsrätt talan mot bolaget och yrkade bl.a. att uppsägningen skulle ogiltigförklaras. I.G. gjorde därvid gällande bl.a. att uppsägningen hade skett utan saklig grund. Enligt uppsägningsbeskedet skulle den sista anställningsdagen vara den 17 maj 1993. Sedan tingsrätten utfärdat stämning på bolaget förklarade detta i skriftligt svaromål att I.G:s yrkanden bestreds. Bolaget hävdade att saklig grund för uppsägningen förelåg. Vid sammanträde för muntlig förberedelse i tingsrättens mål den 10 mars 1993 var I.G. jämte hans ombud och biträde enligt rättshjälpslagen, advokaten G.N., samt bolagets ställföreträdare, A.A., och dess ombud, J.A., närvarande. Vid sammanträdet träffades en förlikning i tvisten. Parternas ombud begärde att tingsrätten skulle genom dom stadfästa förlikningen. Senare samma dag avkunnade tingsrätten dom, varvid förlikningen stadfästes. - I beslut den 18 mars 1993 förordnade tingsrätten om rättelse i domen såvitt angick den däri lämnade fullföljdshänvisningen.

I.G. upprättade därefter en såsom besvärsinlaga betecknad och den 6 april 1993 daterad överklagandeskrift rörande tingsrättens dom. Genom en annan, den 10 april 1993 dagtecknad skrift ansökte I.G. om resning avseende domen. Till stöd för ansökningen anförde han bl.a. att han av tingsrätten hade "fått felaktig upplysning" såvitt gällde den tid inom vilken tingsrättsdomen skulle överklagas. Högsta domstolen, som prövade ansökningen, fann att I.G. också fick anses ha ansökt om återställande av försutten tid. Genom beslut den 27 december 1993 biföll Högsta domstolen, enligt 58 kap. 11 § rättegångsbalken, den ansökan om återställande av försutten tid som I.G. sålunda ansågs ha gjort samt förordnade att hans överklagandeskrift skulle överlämnas till arbetsdomstolen för erforderlig behandling.

I.G. har i arbetsdomstolen, som han slutligt bestämt sin talan och denna får förstås, yrkat att domstolen skall undanröja tingsrättens dom.

Bolaget har, som dess talan får förstås, bestritt I.G:s talan samt för egen del fordrat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen med 2 400 kr avseende ombudsarvode inklusive mervärdeskatt.

I arbetsdomstolen har framkommit att I.G., när han väckte talan vid tingsrätten, var medlem i Industrifacket (tidigare Svenska Fabriksarbetareförbundet) och att han alltjämt är medlem i det förbundet. Industrifacket har förklarat att förbundet inte avser att föra I.G:s talan i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 15 § andra stycket arbetstvistlagen avgjort målet utan huvudförhandling.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i huvudsak följande.

I.G.

De av bolaget åberopade skälen för uppsägningen av I.G. är felaktiga och osanna. Han tillbakavisar således samtliga anklagelser som bolaget riktat mot honom till stöd för uppsägningen. I.G. har begärt att få ta del av de bevis, bl.a. vittnesmål, som bolaget åberopat i uppsägningsfrågan, men bolaget har inte tillmötesgått hans begäran. Han vet inte vem som står bakom de falska anklagelserna mot honom, men vederbörande har tydligen lyckats dupera såväl fackföreningen som arbetsgivaren.

När förlikningsdiskussionerna fördes i samband med förberedelsesammanträdet vid tingsrätten fick I.G. inte klart för sig vad som ingick i det belopp, 80 000 kr, som bolaget skulle betala till honom, t.ex. om summan även omfattade ersättning för innestående semester. Bolagets ombud var inte närvarande när advokaten G.N. diskuterade innehållet i förlikningen med I.G.. När ombuden "kom överens om förlikningen" var I.G. inte närvarande. När alla var samlade inför tingsrättens ordförande fick I.G. höra att semesterlön och semesterdagar skulle ingå i förlikningssumman och att anställningen skulle upphöra den 10 mars 1993 i stället för den 17 maj samma år. I.G. visade i samband därmed för G.N. sitt lönebesked, i vilket antalet sparade semesterdagar angavs. G.N. sade då att de skulle tala om detta senare. I alla händelser förstod I.G. det så. I.G. anser att ombuden har "gjort förlikningen över huvudet" på honom.

Med hänsyn till det anförda samt till det lidande och de problem, som I.G. åsamkats till följd av bolagets falska påståenden - vilka försämrat hans möjligheter att i framtiden få anställning - och övriga handlande, är han berättigad till ytterligare ersättning från bolaget. Enligt hans mening har han sålunda rätt bl.a. till ett skadestånd om 500 000 kr och lön fram till pensioneringen samt ersättning för sparade semesterdagar och semester fram till den 17 maj 1993 och för sina rättshjälpskostnader om 5 310 kr, allt att utges av bolaget.

Höganäs AB

Det föreligger enligt bolagets mening inte något sådant fel i tingsrättens dom som skulle kunna ligga till grund för att undanröja denna. Sålunda var I.G. vid förlikningstillfället biträdd av advokaten G.N., som med I.G. noggrant diskuterade igenom innehållet i förlikningsavtalet. - Bolaget har den 5 april 1993 på I.G:s konto satt in förlikningssumman 80 000 kr.

Domskäl

Det spörsmål som arbetsdomstolen har att ta ställning till i målet är huruvida tingsrättens dom, som såvitt nu är i fråga innefattar stadfästelse av en mellan I.G. och Höganäs AB träffad förlikning, skall undanröjas. Domstolens prövning kan därvid endast hänföra sig till stadfästelsen som sådan, bl.a. den ifrågavarande förlikningens giltighet som avtal (jfr Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, 1949, s. 184 f.).

I.G. har i målet gjort gällande bl.a. att uppsägningen av honom inte var sakligt grundad och att han med hänsyn bl.a. härtill skulle vara berättigad till ett högre skadestånd m.m. än det belopp om 80 000 kr som bolaget utgett till honom enligt förlikningen. Vidare har I.G., som hans inställning får förstås, hävdat att hans ombud och biträde enligt rättshjälpslagen, advokaten G.N., i samband med förlikningen inte skulle ha tillvaratagit hans intressen på det sätt som denne borde ha gjort eller, i vart fall, att förlikningen skulle ha träffats av ombuden utan att I.G. fick i erforderlig mån ta del i diskussionerna om densamma. Mot denna bakgrund skulle, enligt I.G:s mening, förlikningen inte vara bindande för honom. - Bolaget på sin sida har uppgett att G.N. noggrant diskuterade igenom förlikningsöverenskommelsen med I.G..

Av handlingarna i målet framgår att G.N. vid tingsrätten företedde och ingav en av I.G. undertecknad rättegångsfullmakt. Enligt fullmakten ägde G.N. bl.a. rätt att ingå förlikning. I.G. har för övrigt inte påstått att, vid det tillfälle då förlikningen träffades, G.N. i och för sig saknade behörighet att då träffa denna på I.G:s vägnar. Inte heller kan I.G. anses ha åberopat att någon på bolagets sida skulle ha insett eller bort inse att G.N. saknade befogenhet att träffa den aktuella förlikningen. I detta sammanhang finns skäl att anteckna att I.G. själv var närvarande vid det förberedelsesammanträde då ombuden anmälde att parterna träffat förlikningen och begärde att denna skulle stadfästas genom dom samt att I.G. i samband därmed, såvitt framkommit, inte gentemot tingsrätten eller motpartsombudet förklarade sig ha någon erinran mot förlikningen. Vidare bör i tydlighetens intresse tilläggas, att arbetsdomstolen i och för sig inte har funnit att utredningen i målet ger något stöd för att G.N. skulle ha handlat i strid med sina befogenheter i förlikningsfrågan.

Med hänsyn till det anförda har inte annat framkommit än att förlikningen utgör en för I.G. bindande överenskommelse. Det förhållandet, att I.G. förklarat sig vidhålla att bolaget saknade grund för uppsägningen av honom, förändrar inte bedömningen. Någon annan omständighet, som skulle kunna leda till ett undanröjande av tingsrättens dom, föreligger ej. Till följd härav skall I.G:s talan avslås och tingsrättens dom stå fast.

Som förlorande part i arbetsdomstolen skall I.G. åläggas att ersätta bolagets rättegångskostnader i domstolen, dock med undantag av den del därav som utgör mervärdeskatt, eftersom denna del inte kan anses utgöra en slutlig kostnad för bolaget (jfr arbetsdomstolens domar 1992 nr 24, 56 och 68).