AD 1995 nr 149

Parter:

Sveriges Läkarförbund; HAO Privatvårdens Arbetsgivarförbund; Kungsbacka Hälsan Aktiebolag

Nr 149

Sveriges Läkarförbund

mot

HAO Privatvårdens Arbetsgivarförbund och Kungsbacka Hälsan Aktiebolag i Kungsbacka.

Mellan HAO Privatvårdens Arbetsgivarförbund (HAO) och Sveriges läkarförbund gäller kollektivavtal. Kungsbacka Hälsan Aktiebolag (bolaget) är medlem i HAO och är därmed bundet av kollektivavtal i förhållande till läkarförbundet.

Bolaget bedriver företagshälsovård i Kungsbacka.

M.M., som är medlem i läkarförbundet, anställdes den 1 mars 1989 som företagsläkare hos bolaget. Den 1 oktober 1994 sade bolaget upp M.M. med sista anställningsdag den 31 mars 1995. Som grund för uppsägningen åberopade bolaget arbetsbrist.

Mellan parterna har uppkommit tvist huruvida bolaget genom uppsägningen av M.M. har brutit mot anställningsskyddslagen.

Läkarförbundet har vid arbetsdomstolen väckt talan mot HAO och bolaget. Förbundet har därvid gjort gällande att bolagets uppsägning av M.M. i första hand har föranletts av personliga skäl som inte utgjort saklig grund för uppsägning och i andra hand inte är sakligt grundad eftersom någon arbetsbrist över huvud taget inte har förelegat.

Med hänvisning till det anförda har läkarförbundet, som talan slutligen bestämts, yrkat att bolaget skall förpliktas att till M.M. utge

1. allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen med 80 000 kr, och

2. ekonomiskt skadestånd motsvarande förlust av lön, semesterersättning och andra anställningsförmåner för tiden från och med den 1 april 1995 till dagen för huvudförhandling i målet (den 21 september 1995) med sammanlagt 50 834 kr per månad, varav 36 660 kr för lön, 5 773 kr för semesterersättning, 7 400 kr för bilförmån, 422 kr för rikskuponger och 579 kr för sjukförsäkringsavgift.

Läkarförbundet har yrkat ränta enligt 6 § räntelagen; på det allmänna skadeståndet från dagen för delgivning av stämning och på det ekonomiska skadeståndet från den 25 varje månad varpå skadeståndet belöper till dess betalning sker.

Läkarförbundet har vidare yrkat att M.M. skall förbehållas rätt att i senare rättegång föra talan om ersättning för den ekonomiska skada som hon på grund av uppsägningen kan lida efter huvudförhandlingen i målet.

Arbetsgivarparterna har i första hand yrkat att arbetsdomstolen skall avvisa läkarförbundets talan. Som skäl för avvisningsyrkandet har de anfört att förhandlingskravet i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen inte är uppfyllt. De har i andra hand bestritt bifall till läkarförbundets talan. Vad gäller det ekonomiska skadeståndet har arbetsgivarparterna som i och för sig skäligt belopp per månad vitsordat 60 procent av lönen 36 660 kr och av bilförmånen 7 400 kr samt, i fråga om semesterersättningen, 0,8 procent av den månadslön som arbetsdomstolen finner skall utgå multiplicerad med 35 (dvs. M.M:s semesterdagar per år). För det fall arbetsdomstolen skulle finna att allmänt skadestånd skall utgå har arbetsgivarparterna hemställt att beloppet skall jämkas på grund av att det varit en svårbedömd situation för bolaget. De har vitsordat ränteberäkningarna som skäliga i och för sig.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Bolaget delgavs stämning i målet den 7 februari 1995.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Sveriges läkarförbund

Målet i sak

M.M. är legitimerad läkare med specialistkompetens i anestesiologi och företagshälsovård. De senaste sju åren har hon arbetat inom företagshälsovården. Dessförinnan tjänstgjorde hon bl.a. vid universitetssjukhuset i Göteborg. Hon har även en engelsk läkarexamen.

Kungsbacka Hälsan Aktiebolag bedriver företagshälsovård i Kungsbacka. Bolaget tog över verksamhet från Landstingshälsan i mars 1989. M.M., som då varit anställd som företagsläkare hos Landstingshälsan sedan november 1988, påbörjade den 1 mars 1989 i stället en tillsvidareanställning hos bolaget som företagsläkare på heltid. Bolagets huvudägare är Kungsbacka kommun som även är bolagets största kund.

Bolaget har under flera år velat säga upp M.M. och har på olika sätt trakasserat henne.

I slutet av år 1992 beslutade regeringen att dra in de statliga bidragen till företagshälsovårdsverksamheten i landet. Detta fick till följd att bolaget fick ekonomiska problem och tvingades till besparingsåtgärder. Den 12 november 1992 ägde förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen rum mellan bolaget och läkarförbundet angående neddragningar av verksamheten. Vid förhandlingen förklarade bolaget att det ville göra avsteg från turordningsbestämmelserna och säga upp M.M. i stället för en annan läkare som hade kortare anställningstid. Bolaget angav även motiven för detta önskemål. Läkarförbundet motsatte sig emellertid ett sådant avsteg från turordningsreglerna och resultatet blev att den andra läkaren sades upp.

I november 1993 varslades M.M. om uppsägning av personliga skäl. Vid en förhandling den 13 december samma år med anledning av varslet uppgav bolagets styrelseordförande F.H. att skälet till uppsägningen var samarbetssvårigheter. Efter diskussion enades parterna om att låta en konsult utreda och belysa problematiken rörande samarbetssvårigheterna inom bolaget. Parterna överenskom vidare att förhandlingen skulle ajourneras i avvaktan på att utredningen färdigställdes. När förhandlingen återupptogs den 30 maj 1994 diskuterades förslag till en uppgörelse som innebar att bolaget skulle utge ett avgångsvederlag till M.M.. Parterna lyckades dock inte komma överens och förhandlingen avslutades. Läkarförbundet riktade i sammanhanget även kritik mot att förbundet inte getts tillfälle att utvärdera konsultrapporten. Diskussioner angående ett avgångsvederlag fortsatte en tid och underhandskontakter togs för att söka träffa en överenskommelse. Någon överenskommelse uppnåddes dock inte.

När bolaget varslade M.M. om uppsägning i november 1993 var hon sjukskriven under några veckor. Hon var därefter sjukskriven från och med den 20 april fram till den 13 juni 1994. Under hennes sjukskrivningstid, strax efter det att förhandlingarna angående ett avgångsvederlag hade strandat, erhöll M.M. ett brev från bolagets dåvarande VD, B.B., i vilket han meddelade henne att hon - till dess relationerna mellan bolaget och henne var slutgiltigt lösta - var avstängd och därför inte skulle infinna sig på arbetsplatsen efter sjukskrivningsperiodens slut. I brevet uppgav B.B. vidare att hon skulle få fortsätta att arbeta med ett påbörjat projekt angående skolhälsovård men att detta skulle ske med utgångspunkt från hennes hem. Beslutet om att avstänga M.M. hade inte föregåtts av några kontakter med vare sig M.M. eller läkarförbundet. Några arbetsuppgifter inom det sk. skolprojektet fanns inte under sommaren. Under den tid som M.M. var avstängd anlitade bolaget en annan läkare på konsultbasis.

Den 22 augusti 1994, på M.M:s 50 - års dag, blev hon trots att hon motsatte sig detta kallad till F.H. för att diskutera ett förlikningsbud. När parterna inte lyckades komma överens erhöll hon någon vecka senare en kallelse till förhandling avseende ändrad inriktning av läkartjänsten. Vid den förhandling som ägde rum den 6 september 1994 informerade bolaget om att det avsåg att minska läkarresursen till 75 procent och att bolaget fortsättningsvis skulle övergå till att köpa läkarresurserna på konsultbasis. Med hänsyn till den planerade förändringen av läkartjänsten avsåg bolaget att säga upp M.M. på grund av arbetsbrist. Anledningen till den ändrade inriktningen var enligt bolaget dels styrelsens beslut att bolaget inte längre skulle bedriva allmän sjukvård dels kundernas krav på rehabiliteringstjänster. Enligt ett av bolaget den 1 september 1994 upprättat förslag avseende den ändrade inriktningen skulle den köpta läkartjänsten motsvara 0,75 procent av en heltidstjänst, fördelat på ca 0,4 procent ortopedi/företagsläkare och ca 0,35 procent medicin/företagsläkare.

I september 1994, när M.M. var avstängd från arbetet, drog bolaget in hennes lön under åberopande av att hon inte lämnat in några tidrapporter. Först sedan läkarförbundet kontaktat bolaget angående det felaktiga i bolagets agerande betalades lönen ut.

Den 1 oktober 1994 sades M.M. upp av bolaget. Som grund för uppsägningen åberopades arbetsbrist. Sista anställningsdag var den 31 mars 1995. I uppsägningshandlingen meddelade bolaget vidare att M.M. under uppsägningstiden var befriad från arbetsplikt och därför inte behövde infinna sig på arbetsplatsen.

M.M. har således inte utfört några arbetsuppgifter för bolaget sedan hennes sjukskrivningsperiod upphörde den 13 juni 1995.

Bolaget har inte visat att de genomförda förändringarna avseende läkartjänsten har medfört någon ekonomisk vinst för bolaget. Läkarförbundet bestrider att bolagets medicinska inriktning har ändrats och att det förekommit någon ökad efterfrågan på ortopedtjänster. I alla händelser bestrids att företagsekonomiska överväganden legat till grund för uppsägningen.

Läkarförbundet åberopar sammanfattningsvis följande grunder till stöd för sin talan.

Läkarförbundet gör i första hand gällande att uppsägningen av M.M. i själva verket har sin orsak i personliga omständigheter. Dessa omständigheter är vare sig av sådan art eller omfattning att de utgör saklig grund för uppsägning.

I andra hand gör läkarförbundet gällande att de skäl som bolaget anför till stöd för uppfattningen att arbetsbrist föreligger inte är tillräckliga. Bolaget har alltjämt behov av läkare och M.M. har tillräckliga kvalifikationer för kvarvarande arbetsuppgifter. Arbetsbrist är således inte för handen och uppsägningen är därmed inte sakligt grundad.

På grund av att uppsägningen av M.M. inte är sakligt grundad har bolaget gjort sig skyldigt till brott mot lagen om anställningsskydd. Bolaget är därmed skyldigt att till M.M. utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd.

Vad gäller yrkat ekonomiskt skadestånd för semesterersättning anges i det mellan parterna gällande kollektivavtalet att semesterersättning beräknas som 4,6 procent av den aktuella månadslönen per outtagen betald semesterdag jämte semestertillägg uppgående till 0,8 procent av aktuell månadslön per outtagen betald semesterdag. Utifrån denna beräkning uppgår M.M:s semesterersättning per månad till 5 773 kr.

Avvisningsfrågan

Läkarförbundet bestrider avvisningsyrkandet. Förbundet har i skrift den 28 september 1994 ogiltigförklarat uppsägningen av M.M. och påkallat förhandling samt även framställt yrkande om skadestånd till ett belopp som senare skulle preciseras. Bolaget har i kallelse till begärd tvisteförhandling angett att förhandlingen skulle avse uppsägningen av M.M.. I § 2 i protokollet från den centrala förhandlingen har noterats att läkarförbundet begärt central förhandling om ogiltigförklaring av uppsägningen. Vid förhandlingen förde parterna en diskussion om uppsägningen av M.M.. Mellan parterna har även diskuterats bud och motbud i ekonomiska termer. Förhandlingskravet är härigenom uppfyllt.

Arbetsgivarparterna

Målet i sak

Kungsbacka Hälsan AB ägs av en ekonomisk förening i vilken kommunen och 60 - 70 olika företag är medlemmar.

Förhållandet mellan M.M. och bolagets ledning samt mellan M.M. och den övriga personalen har inte varit problemfritt. Det har förekommit diskussioner och dispyter. Detta ledde successivt till att bolaget förlorade kunder. Under den tid som diskussionerna om M.M:s anställning fördes förlorade bolaget två stora kunder med sammanlagt 2 000 anställda. Kundunderlaget minskade därmed från 7 000 till 5 000 anställda. Orsaken till att M.M. sades upp är dock arbetsbrist.

Bolagets ekonomiska situation har varit och är alltjämt mycket ansträngd. I och med att statsbidragen för företagshälsovårdsverksamhet upphörde från och med den 1 januari 1993 har bolaget varit tvunget att bedriva verksamheten under strikt marknadsmässiga förhållanden och i konkurrens med andra företagshälsovårdscentraler. Redan vid årsskiftet 1992/93 genomförde bolaget en omorganisation som innebar att 5,5 tjänster, däribland en läkartjänst, togs bort. Den läkartjänst som återstod innehades av M.M..

I den konsultrapport som upprättades i mars 1994 sägs bl.a. följande: "På den svenska marknaden för företagshälsovård ser vi idag en kraftig strukturomvandling, framtvingad dels av statsbidragets borttagande, dels det uppsagda arbetsmiljöavtalet. De nya och dominerande företagshälsorna är klart marknadsorienterade och konkurrensinriktade samt positionerar sig på marknaden genom att diskutera samgående eller utnyttjande av gemensamma resurser på ett bättre sätt. Resurser då i form av både personal och lokaler. Ett genomgående tema är att man tar stor hänsyn till kundens önskemål och verkligen sätter kunden i centrum". Detta uttalande beskriver väl den verklighet som bolaget befinner sig i. I rapporten lämnades följande förslag till åtgärder. "1. Lös läkarfrågan genom att flytta läkaren till Skolförvaltningen. 2. Inrätta en liten organisation med fast anställda. 3. Komplettera personalresurserna genom att utnyttja konsulter/timanställda. 4. Utred parallellt möjligheterna till en snar försäljning. 5. Gör ett strategiskt val så snart som möjligt, alternativt avvakta en försäljning, angående den framtida inriktningen och verksamheten. 6. Hyr in VD under begränsad tid för genomförande av förändringsarbetet."

Av en den 2 mars 1995 upprättad balansrapport avseende perioden den 1 december - den 31 december 1994 framgår att bolaget hade långfristiga skulder om 475 650 kr utgörande lån från medlemsföretag och att bolaget tvingats ta skatteutjämningsreserven om 344 800 kr i anspråk för att förbättra rörelsens resultat. Det beräknade resultatet kom därför att uppgå till 55 kr och 53 öre. Det är således uppenbart att bolaget under 1994 har haft ett negativt rörelseresultat i storleksordningen 819 800 kr (475 000 + 344 800).

Det är i och för sig riktigt att styrelsen diskuterat M.M. som person. Bolagets dåliga resultat krävde dock att åtgärder vidtogs för att förbättra bolagets ekonomiska ställning. Konsultrapporten påvisade behovet av en tydlig marknadsorientering för att bolaget skulle kunna fortsätta sin verksamhet. Bolagets kunder hade även framställt önskemål om att företagshälsovården skulle kunna erbjuda en bredare kompetens och att verksamheten skulle vara mer flexibel. Enligt bolagets uppfattning var vidare systemet med endast en läkare utomordentligt sårbart då företagshälsovården vid sjukdom och annan ledighet stod utan läkare. Det kan nämnas att bolaget sedan slutet av år 1993 och under 1994 har haft kostnader för vikarier och övriga ersättare för M.M. om ca 370 000 kr.

För att finna en lösning på problemen kontaktade bolaget Göteborgshälsan AB, som är en stor företagshälsocentral med verksamhet inom Göteborgsregionen. Bolagen träffade den 31 januari 1995 ett samarbetsavtal enligt vilket Göteborgshälsan AB förbinder sig att fr.om. den 1 februari 1995 och t.o.m. den 31 mars 1996 leverera företagsläkartjänster motsvarande 70 procent av en heltidsbefattning inkluderande tillgång till ortopedspecialist. För de erhållna läkartjänsterna skall Kungsbacka Hälsan betala en ersättning om 56 500 kr i månaden exklusive mervärdesskatt. Därutöver tillkommer ersättning för resekostnader, för närvarande uppgående till 24 kr per mil.

Tjänstgörande läkare enligt avtalet är för närvarande M.B. och G.T.. M.B. är leg. läkare med specialistkompetens i allmän internmedicin, allmän medicin och företagshälsovård. G.T. är leg. läkare med specialistkompetens i ortopedisk kirurgi och företagshälsovård. Dessa båda läkare har tillsammans specialistkompetenser som överstiger M.M:s kompetenser.

Bolagets ekonomiska situation och kraven från marknaden har gjort att bolaget ställts inför valet att antingen sälja alternativt upphöra med verksamheten eller försöka förnya verksamhetens inriktning. Detta alldeles oberoende av den diskussion som förts angående M.M..

Sedan avtalet med Göteborgshälsan AB träffats har Kungsbacka Hälsan väsentligt ökat sin effektivitet. Av upprättad besöksstatistik framgår att M.M. i genomsnitt år 1993 hade 1,1 patientbesök/vecka under veckorna 16-25, 7,3 patientbesök/ vecka under veckorna 32-43 samt 6,3 patientbesök/vecka under veckorna 48-52. Under veckorna 1-16 1994 hade hon 11,6 patientbesök/vecka. M.B. har år 1995, med en tjänstgöringsgrad om 0,6 procent av en heltidstjänst, haft ett genomsnittligt antal patientbesök/dag av 7,7 under februari, 7,4 under mars, 5,7 under april, 11,1 under maj, 7,1 patienter under juni och 3,7 under augusti. Han har således haft fler patientbesök per dag än vad M.M. haft i genomsnitt per vecka. På den tid som inte täcks av patientbesök har M.B. bl.a. haft teamarbeten och personalmöten, arbetat med ett projekt avseende en gymnasieskola, deltagit vid skyddskommittemöten och personalmöten samt besökt Kungsbackamässan. G.T., med en tjänstgöringsgrad om 0,1 procent av en heltidstjänst, har haft ett genomsnittligt antal patientbesök/dag av 6,3 under maj, 5,6 under juni och 5 under augusti. Hans patientbesök per dag uppgår således till ett lika stort antal som M.M., i bästa fall, haft per vecka. Även de läkare som vikarierat för M.M. har haft en väsentligt högre besöksfrekvens per dag än vad M.M. hade per vecka.

Genom organisationsförändringen har bolaget alltså ökat antalet patientbesök väsentligt. Eftersom omorganisationen lett till ökad effektivitet har bolaget haft fog för att genomföra förändringen av läkartjänsten.

Bolaget gör sammanfattningsvis gällande att uppsägningen av M.M. har skett på grund av arbetsbrist och att någon möjlighet att omplacera M.M. inom bolaget inte har funnits.

Vad gäller de yrkade skadeståndsbeloppen vill bolaget anföra följande. Det är riktigt att M.M:s lön jämte tillkommande förmåner har uppgått till av läkarförbundet angivna belopp. Bolaget kan dock endast vitsorda 60 procent av det yrkade ekonomiska skadeståndet avseende lön och bilförmån som skäligt i och för sig. Genom avtalet med Göteborgshälsan AB har bolaget köpt in motsvarande 70 procent av en heltidsläkartjänst. När avtalet slöts var tanken att den köpta läkartjänsten till 40 procent skulle avse allmän medicin och till 30 procent skulle avse ortopedisk kirurgi. Den nuvarande fördelningen är dock den att den allmänna företagsläkartjänsten uppgår till 60 procent och ortopeditjänsten till 10 procent av en heltidstjänst. Om M.M:s läkartjänst funnits kvar efter omorganisationen kan på goda grunder antas att M.M. drabbats av någon form av uppsägning på grund av arbetsbrist med erbjudande om återanställning till en läkartjänst uppgående till 60 procent av den tidigare heltidstjänsten och att bolaget köpt in ortopeditjänsten. Denna omständighet måste beaktas vid bedömande av det ekonomiska skadeståndets storlek.

Om M.M. kvarblivit i tjänst kan vidare antas att bolaget inte skulle ha haft ekonomiska möjligheter att betala en så pass stor kostnad som bilförmånen utan i stället avlöst bilen genom att höja M.M:s månadslön med 60 procent av 7 400 kr. Bolaget vitsordar därför ett belopp som utgör 60 procent av lönen på 36 660 kr och 60 procent av bilförmånen på 7 400 kr som skäligt i och för sig.

Vad avser de ekonomiska skadeståndsbeloppen i övrigt bestrids dessa i första hand på den grunden att de inte lagligen kan utgå. I 39 § anställningsskyddslagen behandlas endast fast kontant månadslön. Rikskuponger utgör en av arbetsgivaren ensidigt utgiven förmån som tillkommer en arbetstagare som är i tjänst. Denna förmån kan inte avlösas med något annat värde. Inte heller semesterersättning eller sjukförsäkringsavgifter innefattas i begreppet fast månadslön i 39 § anställningsskyddslagen. Vad gäller semesterersättningen vitsordar bolaget att denna, enligt kollektivavtalet, utgör 4,6 procent + 0,8 procent per icke erhållen men intjänad semesterdag. För det fall arbetsdomstolen skulle finna att uppsägningen av M.M. inte är sakligt grundad skall emellertid M.M. i princip försättas i samma ekonomiska situation som om uppsägningen inte inträffat och hon i stället haft kvar anställningen. 4,6 procent utgör vid beräkning av semesterersättning dagslönen. Om man först räknar 12 månadslöner som ersättning för ett år och vidare antar att M.M. haft semester under året så löper den rullande månadslönen. För varje dag som hon har sin betalda semester så ingår de 4,6 procenten i månadslönen. Till detta kommer 0,8 procent som kan ses som en form av bonus. De 4,6 procenten konsumeras således av månadslönen. Bolaget vitsordar därför, per år räknat, 0,8 procent av den månadslön arbetsdomstolen finner skall utgå multiplicerad med 35 dagar som i och för sig skälig semesterersättning.

Avvisningsfrågan

Enligt bolagets uppfattning är det innehållet i det av parterna justerade protokollet från den centrala förhandlingen den 25 oktober 1994 som är avgörande för frågan om förhandlingskravet är uppfyllt. I protokollet noteras i § 2 att förbundet begärt central förhandling om ogiltigförklaring av uppsägningen. Av protokollet framgår dock inte att något yrkande om att M.M. skulle återfå sin anställning framställts under förhandlingen. Inte heller har något skadestånd yrkats. Eftersom rubriken för tvisteförhandlingen varit ogiltigförklaring av uppsägningen av M.M. måste det primära målet för läkarförbundet ha varit att försöka förmå arbetsgivaren att återta M.M. i tjänst. Läkarförbundets agerande vid den centrala förhandlingen måste rimligen förstås så att förbundet hade låtit sig nöja med att bolaget återtagit uppsägningen av M.M. och att hon därefter fått återinträda i tjänst. I detta fall har det visserligen tidigare förts diskussioner i ekonomiska termer men detta har inte på något sätt skett under tvisteförhandlingsskedet.

Det är förvisso så att de yrkanden som nu framställs av arbetstagarsidan vilar på väsentligen samma grund som ett yrkande om ogiltigförklaring. Nu handlar emellertid inte målet om ogiltigförklaring utan enbart om skadestånd. Det kan därför inte anses föreligga en sådan identitet mellan de frågor som diskuterades vid tvisteförhandlingen och de yrkanden som sedermera framställts i rättegången som förutsätts i 4 kap 7 § arbetstvistlagen. En arbetsgivare måste ges möjlighet att redan under de lokala och centrala tvisteförhandlingarna få ett begrepp om vilka yrkanden som arbetstagarparten kan komma att framställa vid en rättegång. I detta fall måste vidare beaktas att arbetstagarparten vid förhandlingen företräddes av en jurist. Något utrymme för att sänka kravet angående protokollets exakthet föreligger därför inte.

Domskäl

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet gäller huruvida bolagets uppsägning av M.M. har varit sakligt grundad. Läkarförbundet har gjort gällande dels att uppsägningen föranletts av personliga skäl som inte utgör saklig grund för uppsägning, dels att någon arbetsbrist inte har förelegat. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att uppsägningen har föranletts av arbetsbrist.

Vid huvudförhandlingen i arbetsdomstolen har förebringats såväl muntlig som skriftlig bevisning. På läkarförbundets begäran har M.M. hörts under sanningsförsäkran samt sekreteraren i Hallands läkarförening, distriktsläkaren C-E.T., och tidigare styrelseledamoten i bolaget, K.E., hörts som vittnen. På arbetsgivarparternas begäran har bolagets styrelseordförande, kommunalrådet F.H., hörts under sanningsförsäkran och sekreteraren vid bolaget L.O. hörts som vittne.

Arbetsgivarparterna har också yrkat att arbetsdomstolen skall avvisa läkarförbundets talan. De har därvid gjort gällande att den föreliggande tvisten inte har varit föremål för tvisteförhandling mellan parterna. Arbetsdomstolen tar först ställning till avvisningsfrågan.

Avvisningsfrågan

Enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen får talan inte tas upp till prövning av arbetsdomstolen förrän förhandling har ägt rum rörande tvistefrågan. Arbetsdomstolen har i tidigare avgöranden ( se bl.a. AD 1992 nr 133 och där anmärkta rättsfall) slagit fast att det inte bör ställas något strängt krav på parterna i fråga om att vid förhandling precisera de skilda tvistefrågor som ligger inom ramen för den händelse, åtgärd, avtalstillämpning eller dylikt som föranlett förhandlingen. Domstolen har därvid uttalat att det ofta finns anledning att mindre se till hur de förhandlande parterna har preciserat sig i tal eller skrift än till vad som enligt ett naturligt betraktelsesätt ligger inom ramen för förhandlingen med tanke på vad som har utlöst denna.

Arbetsgivarparterna har som grund för avvisningsyrkandet anfört att läkarförbundet inte framställt något yrkande om ogiltigförklaring eller skadestånd vid den centrala förhandling som ägde rum den 25 oktober 1994 och att förhandlingskravet enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen därför inte är uppfyllt.

I en skrift daterad den 28 september 1994 ställd till bolaget har läkarförbundet angett att förbundet - med anledning av uppsägningen av M.M. - vill ogiltigförklara uppsägningen och påkalla tvisteförhandling. I skriften uppger förbundet vidare att det yrkar skadestånd med ett belopp som senare kommer att preciseras.

I § 2 i protokollet från den centrala förhandlingen noteras bl.a. att läkarförbundet begärt central förhandling om ogiltigförklaring av uppsägningen av M.M..

C-E.T., som var närvarande vid den centrala förhandlingen, har uppgett att läkarförbundet vid förhandlingen klart gav uttryck för att uppsägningen enligt förbundets mening var ogrundad och att s.k. fingerad arbetsbrist förelåg.

Arbetsdomstolen anser mot bakgrund härav att det vid förhandlingstillfället måste ha stått klart för bolaget att Läkarförbundet hävdade att uppsägningen skulle ogiltigförklaras. Läkarförbundet har därutöver i förhandlingsframställan ostridigt framställt ett yrkande om skadestånd. Av den utredning som föreligger framgår emellertid inte att frågan om skadestånd till M.M. faktiskt har tagits upp vid den centrala förhandlingen.

Arbetsdomstolen har i flera fall se t.ex. AD 1979 nr 161, 1986 nr 61, 1987 nr 24 och 1990 nr 95 som en allmän princip angett att reglerna i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen inte bör anses uppställa strängare krav på precisering av tvistefrågorna än vad som för underrättsprocessens del följer av reglerna om ändring av talan. Eftersom yrkandet om ogiltigförklaring av uppsägningen och yrkandena om skadestånd stöder sig på väsentligen samma grund - att uppsägningen av M.M. inte har varit sakligt grundad - får kravet på allmänt och ekonomiskt skadestånd anses ha omfattats av de tvisteförhandlingar som har föregått talans väckande.

Med hänsyn till det anförda är förhandlingskravet i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen enligt arbetsdomstolens mening uppfyllt.

Frågan om uppsägningen av M.M. har varit sakligt grundad

Till stöd för att uppsägningen hade sin verkliga grund i personliga motsättningar mellan bolagets ledning och M.M. har läkarförbundet främst åberopat att bolaget redan vid två tidigare tillfällen önskat säga upp M.M.; i november 1992 genom att i samband med en personalinskränkning föreslå att hon, med frångående av turordningsreglerna, skulle sägas upp i stället för en annan läkare och i november 1993 då hon varslades om uppsägning på grund av samarbetssvårigheter. Läkarförbundet har vidare gjort gällande att bolaget på olika sätt trakasserat M.M. exempelvis genom att avstänga henne från arbetsplatsen, felaktigt hålla inne hennes lön under en del av avstängningsperioden samt beordra henne att inställa sig till förlikningsdiskussioner på hennes 50 - års dag.

Arbetsgivarparterna har vidgått att det förekommit konflikter mellan bolagets ledning och M.M. men har bestritt att uppsägningen varit föranledd av personliga skäl. Enligt arbetsgivarparterna har M.M:s läkartjänst blivit överflödig genom att en omorganisation och ändrad inriktning av bolagets verksamhet skett, varför uppsägningen har sin grund i en uppkommen arbetsbrist.

Arbetsbrist utgör normalt sett saklig grund för uppsägning. Det är härvid ytterst arbetsgivarens bedömning av behovet av att genomföra exempelvis en inskränkning eller omorganisation av verksamheten som får bli avgörande för frågan huruvida arbetsbrist skall anses föreligga. Situationen är givetvis en annan, om arbetsgivaren i själva verket haft andra skäl för uppsägningen. I ett sådant fall har arbetsdomstolen att pröva tillåtligheten av uppsägningen utifrån den verkliga grunden. Som arbetsdomstolen tidigare närmare har utvecklat (se AD 1976 nr 26) får den bevisprövning som skall ske när arbetsgivaren som grund för uppsägningen åberopar arbetsbrist och arbetstagaren påstår att annan grund i själva verket varit bestämmande för arbetsgivarens handlande särskild karaktär i fall då förändringen av verksamheten tar sikte på enstaka arbetstagare. Ju sannolikare det i ett sådant fall framstår att uppsägningen orsakats av annan omständighet än den av arbetsgivaren uppgivna, desto starkare krav bör ställas på arbetsgivaren att visa att uppsägningen skulle ha företagits av företagsekonomiska skäl även om den andra omständigheten inte förelegat. I sammanhanget bör dock enligt arbetsdomstolens mening framhållas att om arbetsbrist konstateras föreligga det i och för sig saknar betydelse att arbetsgivaren även ansett att anställningen borde avslutas av skäl som är hänförliga till arbetstagaren personligen (jfr AD 1987 nr 34).

I målet är ostridigt mellan parterna att det förekommit meningsskiljaktigheter vad avser verksamhetens bedrivande mellan bolagets ledning och M.M.. Bolaget har också redan tidigare försökt bringa M.M:s anställning att upphöra genom att dels föreslå att hon, med frångående av turordningsreglerna, skulle sägas upp i samband med den omorganisation som skedde vid årsskiftet 1992/93, dels att hösten 1993 varsla henne om uppsägning av personliga skäl under åberopande av samarbetssvårigheter.

Med hänsyn till de ovan redovisade omständigheterna får det enligt arbetsdomstolens mening anses klarlagt att man från bolagsledningens sida redan före uppsägningen hösten 1994 i och för sig önskade avveckla M.M:s anställning. Det är vidare utrett att de motsättningar som förelåg mellan bolagets ledning och M.M. alltjämt bestod vid tiden för uppsägningen i oktober 1994. K.E. har sålunda uppgivit att bolagets styrelse så sent som vid ett möte i augusti 1994 gav styrelsens ordförande i uppdrag att säga upp M.M. av personliga skäl. Betydelsen av att sådana motsättningar förelåg måste emellertid bedömas mot bakgrund av de omständigheter som arbetsgivarparterna har åberopat till stöd för att det förelåg en arbetsbristsituation och att det var denna som föranledde den uppsägning av M.M. som faktiskt vidtogs (jfr AD 1986 nr 158).

I målet är parterna överens om att bolaget alltsedan de statliga bidragen togs bort vid årsskiftet 1992/93 har befunnit sig i en svår ekonomisk situation.

Arbetsgivarparterna har anfört att den uppsägning av M.M. som skedde i september 1994 uteslutande har haft sin orsak i bolagets dåliga ekonomiska ställning och de marknadsmässiga krav som efter de statliga bidragens borttagande ställs på företagshälsovårdsverksamhet. De har därvid framhållit att den ekonomiska situationen även ledde till att befattningen som VD för bolaget i praktiken togs bort och att styrelsens ordförande F.H. i stället upprätthåller denna funktion utan särskild ersättning. Enligt arbetsgivarparterna har bolaget i samband med uppsägningen av M.M. vidtagit den omorganisationen, att bolaget i stället för att ha en läkare anställd på heltid köper in erforderliga läkartjänster motsvarande 70 procent av en heltidstjänst på konsultbasis. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att detta medfört såväl ekonomiska fördelar som ökad effektivitet i verksamheten. Arbetsgivarparterna har framhållit att det med Göteborgshälsan AB träffade avtalet innebär att bolagets verksamhet har blivit mindre sårbar och att flexibiliteten har ökat. De har också bl.a. pekat på att bolaget inte längre har kostnader för vikarier. F.H. har vid förhör uppgett att bolaget oavsett M.M:s person med hänsyn till den svåra ekonomiska situationen varit tvingat att minska och förändra sin verksamhet och att det inom styrelsen även fördes diskussioner om att överlåta verksamheten till annan. F.H. har också uppgett att diskussionerna med Göteborgshälsan AB angående ett samarbete påbörjades omkring ett år före det att avtalet slöts. Uppgifterna om att det inom styrelsen förts en diskussion för att finna lösningar på bolagets ekonomiska problem, där bl.a. en försäljning övervägts har bekräftats av K.E..

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Det är i målet klarlagt att bolagets ekonomi under flera år har varit synnerligen ansträngd. Det framstår därför enligt arbetsdomstolens mening som helt naturligt att bolaget genom ändringar och omorganisation av verksamheten har försökt att komma till rätta med situationen. Det är också klarlagt att bolaget redan vid förhandlingen den 6 september 1994 klargjorde sin avsikt att övergå till att köpa in läkartjänster på konsultbasis och att bolaget faktiskt har vidtagit de förändringsåtgärder som påståtts i målet. Att avtalet mellan bolaget och Göteborgshälsan AB dagtecknats först i januari 1995 kan därför inte tillmätas någon avgörande betydelse.

Av utredningen har inte närmare framgått de ekonomiska konsekvenserna av den vidtagna förändringen. Så mycket står dock klart att de vidtagna åtgärderna typiskt sett är av sådan art som ett företag kan tänkas genomföra i syfte att söka komma till rätta med en svår ekonomisk situation. Utredningen får också anses visa att åtgärderna medfört att bolagets kostnader för läkarfunktionen har minskat med ett inte obetydligt belopp. En viss mindre breddning av läkarkompetensen synes också ha uppnåtts. Det råder enligt arbetsdomstolens mening inte heller något tvivel om att bolagets verksamhet har blivit mindre sårbar genom det med Göteborgshälsan AB träffade avtalet. Av utredningen har inte framkommit något som tyder på att avtalet skall uppfattas på annat sätt än som framgår av dess lydelse, nämligen att Göteborgshälsan AB mot viss ersättning skall leverera företagsläkartjänster av viss omfattning. Detta måste uppfattas så att bolagets verksamhet inte längre påverkas av sjukdom eller annan frånvaro för läkare. Några kostnader för vikarier uppkommer därmed inte heller.

Genom vad som sålunda förekommit finner arbetsdomstolen styrkt att den av bolaget gjorda förändringen av verksamheten har vidtagits av företagsekonomiska eller därmed jämförliga skäl. Även med beaktande av det krav på en nyanserad bevisbedömning som bör ställas upp när det är fråga om uppsägning av en enstaka arbetstagare under åberopande av arbetsbrist finner således arbetsdomstolen att uppsägningen av M.M. berott på arbetsbrist och därmed varit sakligt grundad. I sammanhanget bör erinras om att termen "arbetsbrist " vid tillämpningen av anställningsskyddslagen används som ett rent rättstekniskt begrepp som omfattar inte endast fall av konkret brist på arbetsuppgifter, utan samtliga fall där en uppsägning från arbetsgivarens sida beror på något annat än förhållanden som är att hänföra till arbetstagaren personligen. Det innebär att under begreppet arbetsbrist faller att arbetsgivaren inte längre anser det befogat att visst arbete drivs vidare inom ramen för hans verksamhet eller att arbetsgivaren eljest av företagsekonomiska, organisatoriska eller därmed jämförliga skäl anser det nödvändigt att säga upp en eller flera arbetstagare (jfr AD 1994 nr 140). Som redan framgått påverkas inte den bedömningen av att bolaget också skulle ha önskat avsluta M.M:s anställning av skäl hänförliga till henne personligen. I målet har inte gjorts gällande att bolaget skulle ha brutit mot omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Läkarförbundets talan skall därför lämnas utan bifall.

Vid denna utgång skall läkarförbundet ersätta arbetsgivarparterna deras rättegångskostnader. Bolaget har särskilt yrkat ersättning med 500 kr för L.O:s inställelse till huvudförhandlingen i målet vid sidan av den ersättning som för hennes del yrkats för resa och logi. Bolaget har emellertid inte visat att det haft någon motsvarande kostnad. Någon ersättning i denna del skall därför inte utgå. Vad arbetsgivarparterna i övrigt yrkat i ersättning för rättegångskostnader framstår enligt arbetsdomstolens mening som skäligt.