AD 1994 nr 140

Parter:

SACO, Sveriges Akademikers Centralorganisation genom Sveriges Civilingenjörsförbund; Staten genom Högskolan i Luleå

Nr 140

SACO, Sveriges Akademikers Centralorganisation genom Sveriges Civilingenjörsförbund

mot

Staten genom Högskolan i Luleå.

Bakgrund

Högskolan i Luleå bedriver utbildning och forskning. Högskolan leds av högskolestyrelsen och rektorn (intill den 1 juli 1993 rektorsämbetet). Under dem finns ett antal linjenämnder för grundutbildningen och en fakultetsnämnd för forskarutbildningen och forskningen. Vidare finns vid högskolan vissa gemensamma serviceinrättningar och stabsorgan, bl.a. en personalenhet.

Utbildningen och forskningen bedrivs vid högskolans institutioner. Verksamheten vid varje institution leds av en institutionsstyrelse som består av bl.a. professorerna vid institutionen, ämnesföreträdarna. Vanligen innehar en av dessa även det tidsbegränsade uppdraget att vara institutionens prefekt. Prefekten verkställer institutionsstyrelsens beslut samt handhar den löpande administrativa ledningen, ansvarar för den ekonomiska förvaltningen och utövar arbetsledningen vid institutionen.

Målet gäller förhållanden vid den tidigare särskilda institutionen för Gruv- och berganläggningsteknik (sedan den 1 juli 1993 sammanförd med institutionen för Anläggningsteknik till institutionen för Väg- och vattenbyggnad). Prefekt för institutionen för Gruv- och berganläggningsteknik var under en del av den i målet aktuella tiden professorn S.G.. Han efterträddes som prefekt i september 1991 av professorn G.A..

En av institutionens två avdelningar var avdelning Bergmekanik (bergmekanik = "bergets hållfasthetslära"). Ämnesföreträdare för Bergmekanik var under åren 1974-1990 professorn O.S.. Han efterträddes den 1 januari 1991 tillfälligt av tillförordnade professorn E.N.. I augusti 1992 blev professorn B.S. ordinarie ämnesföreträdare för Bergmekanik.

Docenten P.D. - medlem i Sveriges Civilingenjörsförbund - är född år 1943 och brittisk medborgare. Han avlade examen som "B. Sc. Special Honours Mathematics" (motsvarar närmast fil. kand. i matematik) år 1965 och vann motsvarigheten till en filosofie doktorsgrad i geofysik år 1968, allt vid University College i London. Han ägnar sig åt forskning inom områdena vågutbredning i granulära material, bergsprängning och datorsimulering av bergsprängning, brottmekanik och skademekanik samt seismologi. Denna forskning har tillämpningar inom bl.a. petroleumindustrin och gruvindustrin. P.D. har efter sin doktorsexamen publicerat vetenskapliga artiklar i internationella vetenskapliga tidskrifter samt författat företagsrapporter och konferensbidrag. Han var anställd som forskare vid University College åren 1968-1969, som biträdande professor i tillämpad matematik vid University of Western Ontario i Canada åren 1969-1971, som föreläsare och forskare i tillämpad matematik vid Nottingham University i Skottland och Bradford University i England åren 1971-1975 samt som forskare vid Royal Dutch Shell Laboratory i Nederländerna åren 1975-1981.

År 1981 sökte och fick P.D. en tjänst vid Högskolan i Luleå som forskare i bergdynamik vid avdelning Bergmekanik inom institutionen för Gruv- och berganläggningsteknik. År 1986 utnämndes han till docent i bergmekanik där (en s.k. oavlönad docentur).

Tvisten

Högskolan i Luleå sade den 2 mars 1993 upp P.D. från hans anställning vid högskolan. Som grund för uppsägningen angavs arbetsbrist. Uppsägningen har lett till tvist. Sedan parterna inte kunnat lösa denna vid tvisteförhandlingar har SACO, Sveriges Akademikers centralorganisation genom Sveriges Civilingenjörsförbund väckt talan mot staten vid arbetsdomstolen.

Så som käromålet slutligt bestämts har SACO - under påstående att uppsägningen i själva verket berott på P.D:s personliga förhållanden och inte varit sakligt grundad - yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara uppsägningen och förplikta staten att till P.D. för brott mot 7 § anställningsskyddslagen utge allmänt skadestånd med 40 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 26 augusti 1993 tills betalning sker.

Staten har bestritt bifall till käromålet men vitsordat ränteyrkandet som i och för sig skäligt. För det fall att uppsägningen befinns stridande mot anställningsskyddslagen har staten hemställt att skadeståndet måtte jämkas, i första hand till noll.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader. För det fall att käromålet avslås har SACO hemställt att rättegångskostnaderna måtte kvittas med stöd av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen.

Parternas utveckling av talan

SACO

P.D. är i grunden matematiker. Han är en skicklig forskare med internationella erfarenheter och meriter. Tjänsten som forskare vid Högskolan i Luleå lockade honom därför att den innebar ett stort mått av forskning under frihet, utgjorde en tillsvidareanställning och avlönades med s.k. fakultetsanslag, dvs. medel som anslås till högskolan i statsbudgeten och fördelas av högskolans fakultetsnämnd. Tjänsten innebar att han vid avdelningen Bergmekanik inom institutionen för Gruv- och berganläggningsteknik skulle utföra egen forskning inom och utom institutionen, särskilt beträffande sprickbildning och vågutbredning i berg. Därjämte skulle han i någon mån verka som lärare vid kurser och som handledare för doktorander och andra forskarstuderande. Han anställdes dock inte som lärare. Vid anställningstillfället kom P.D. och den dåvarande ämnesföreträdaren O.S. överens om att P.D. av sin arbetstid skulle använda 65-70 % för forskning och 20-30 % för annat. Under tiden den 1 juli 1986 - 30 juni 1989 var P.D. vid sidan av sin forskartjänst förordnad som studierektor för forskarutbildningen inom institutionen mot ett särskilt arvode om 1 836 kr/mån. Hans lön uppgår idag till 22 372 kr/mån.

I mars 1989 frågade O.S., om P.D. var beredd att i sina framtida ansökningar om externa medel till forskningsprojekt begära medel även för sin egen lön. Detta ville P.D. inte gå med på. Skälen till hans inställning var följande. Han var tillsvidareanställd av högskolan och ansåg att denna skulle svara för hans lön. Alltsedan han anställdes år 1981 hade han gett in projektansökningar utan att i dessa uttryckligen begära medel för sin egen lön, ansökningar som hade tillstyrkts av O.S.. P.D. befarade att ett medgivande från hans sida att begära medel för sin lön skulle uppfattas som ett samtycke till ändring av hans anställningsvillkor och allvarligt försvaga hans anställningstrygghet. Han förklarade därför att han liksom tidigare var villig att söka externa anslag för sina forskningsprojekt men inte uttryckligen för sin egen lön. - Denna fråga om finansieringen av P.D:s lön har sedan dess löpt som en röd tråd genom hans förhållande till högskolan.

I november 1990 fick P.D. kännedom om att det fanns allvarliga ekonomiska problem vid avdelningen Bergmekanik. Det var fråga om ett ackumulerat underskott på cirka en och en halv miljon kronor, och det påstods att en viktig orsak till problemen var att han inte ville skaffa pengar utifrån till sin lön. Institutionens dåvarande prefekt S.G. skrev i ett brev till P.D. den 16 november 1990 att avdelningens ekonomiska situation var kritisk, att P.D:s ovillighet att bidra till anskaffning av medel för sin forskning och sin lön betydde att åtgärder måste vidtas för att lösa problemen och att åtgärderna kunde komma att innefatta personaländringar. Det skall påpekas att P.D. aldrig varit ovillig att ansöka om medel till sin forskning.

I ett brev till högskolans personalenhet den 17 december 1990 begärde den dåvarande prefekten S.G. att P.D. skulle varslas om uppsägning. I brevet uppgavs att det mycket stora underskottet i avdelningens ekonomi gjorde det nödvändigt att se över dess personalsituation. Vidare påstods att det inte fanns tillräckligt med arbetsuppgifter för P.D. inom institutionen. Därefter följde en rad påståenden om P.D. personligen, nämligen att han inte hade lärt sig svenska, att försöket att nyttja honom som studierektor hade misslyckats och att han "trots avsaknad av andra arbetsuppgifter" inte hade producerat och publicerat vetenskapliga artiklar i en omfattning som kunde förväntas av honom. I den mån påståendena kunde uppfattas som kritik mot P.D. var kritiken ogrundad.

I och med detta brev inleddes vad SACO bedömer som högskolans försök att avsluta P.D:s anställning på grund av hans personliga förhållanden. Vid ett möte i juni 1991 kunde P.D. och S.G. emellertid konstatera att P.D. och en annan forskare fått 200 000 kr för att handleda doktoranden X.T.och att P.D. i december 1991 skulle ansöka om medel till ett forskningsprojekt. Rektorsämbetet avbröt då varselförfarandet med motiveringen att finansieringen av P.D:s lön var ordnad för det kommande verksamhetsåret.

S.G. avled hastigt vid månadsskiftet augusti/september 1991 och efterträddes då som prefekt av G.A.. Detta ledde mycket snart till problem för P.D.. Den 10 oktober 1991 kallades han till ett möte med G.A. och den dåvarande ämnesföreträdaren för Bergmekanik E.N.. Dessa framhöll vid mötet bl.a. att avdelning Bergmekaniks finanser var dåliga och att P.D:s lön borde externfinansieras i så stor utsträckning som möjligt, eftersom fakulteten bidrog med endast 180 000 kr per år. De förklarade att man borde iaktta restriktivitet när det gällde P.D:s resor och att dessa inte borde få inkräkta på undervisningen; E.N. och G.A. skulle före varje resa samråda i frågan huruvida den skulle godkännas eller ej. Vidare hävdade G.A. att P.D. helst borde undervisa under 50 % av sin arbetstid samt lära sig svenska för att bredda sin undervisningsinsats. Till sist framförde G.A. det som P.D. uppfattade som den egentliga kontentan av mötet, nämligen att den "bästa lösningen" för P.D. nog skulle vara att byta till en annan institution, t.ex. den för matematik eller den för hållfasthetslära.

P.D. framhöll vid mötet att finansieringen av hans lön hade fungerat i närmare tio år. Han inhämtade alltid G.A:s godkännande av resor, dock med undantag för en resa under två veckor i slutet av november 1991. Denna resa var av så stor vikt för honom att han - efter att ha fått problem med G.A. avseende en av S.G. godkänd resa i augusti 1991 - inte vågade anmäla den i förväg av rädsla för att den skulle stoppas. Han var villig att sköta den undervisning som anförtroddes åt honom, trots att det aldrig tidigare hade varit tal om att han skulle undervisa under hälften av sin arbetstid. Det är riktigt att han inte kunde mycket svenska. När han anställdes hade han fått veta att detta inte skulle vara något problem i hans arbete. Han var inte ointresserad av att lära sig svenska, men han är ingen språkbegåvning och hade bedömt andra göromål som viktigare. På G.A:s förslag skulle han dock efter mötet gå en kurs i svenska. Han genomgick därför ett skriftligt prov för att hans kunskapsnivå skulle fastställas. Därefter togs emellertid inte någon kontakt med honom, och svenskundervisningen blev därmed inte av. Det har aldrig varit något problem att han undervisat på engelska. Vad angår bytet av institution kunde P.D. väl tänka sig ett byte, eftersom hans situation hade blivit obehaglig. Han kunde emellertid inte åstadkomma ett sådan byte på egen hand, utan det hade fordrat medverkan av mer inflytelserika personer. Någon sådan medverkan lämnades inte.

Den 2 december 1991 kallades P.D. till ett nytt möte med G.A. och E.N.. Han kritiserades vid detta möte för den nyss nämnda resan i november 1991, och för att godkänna resan krävde G.A. en skriftlig redogörelse för varje resdag, vilket P.D. ansåg vara ett rent slöseri med tid. Han kritiserades för att resan skulle ha medfört en avkortning av en av honom hållen kurs i linjäranalys från 38 till 28 timmar; detta hade han dock informerat studenterna om och kompenserat dem med annan tid än den schemalagda. G.A. tog också upp frågan om finansieringen av P.D:s anställning och bedömde utsikterna som dåliga. P.D. ansåg för sin del att det fanns möjlighet att få mera pengar, eftersom han ett par år tidigare av Styrelsen för Teknisk Utveckling (STU) fått 200 000 kr för ett projekt och i brev från STU hade uppmanats att inkomma med en ansökan om ytterligare medel. - Vid mötet framförde P.D. ett önskemål om att få disponera en del av de nyssnämnda projektmedlen för att anlita en konsult från en annan institution och skrivhjälp. G.A. ville då att P.D. i stället skulle komma med ett förslag enligt vilket han själv skulle sköta allt arbete i projektet för att maximera avdelning Bergmekaniks intäkter. En sådan uppläggning av arbetet var omöjlig, men trots att P.D. förklarade detta vägrade G.A. att godkänna den av P.D. önskade användningen av projektmedlen. - Slutligen råkade P.D. och G.A. vid mötet i dispyt om en faktura på 1 250 kr för ett översättningsarbete som P.D. hade utfört utom tjänsten. G.A. menade att P.D. borde visa god vilja och låta avdelning Bergmekanik få dessa pengar, något som P.D. inte ville gå med på eftersom han inte ansåg sig bli bemött med god vilja.

Ett par dagar efter detta möte - den 4 december 1991 - informerades P.D. av G.A. om att institutionsstyrelsen samma dag hade beslutat att hos personalenheten anhålla om förnyat varsel om uppsägning av P.D.. Som skäl angavs brist på pengar och svårigheter att sysselsätta honom vid institutionen. P.D. ansåg sig emellertid vid tillfället ha full sysselsättning. Han arbetade med publiceringen av två vetenskapliga skrifter. Han handledde doktoranden X.T., vilket han skulle fortsätta med fram till hennes licentiatexamen i mars 1992. Vidare arbetade han med sin tidigare nämnda ansökan om ytterligare medel till ett projekt. Denna ansökan skulle kunna ge så mycket som 1 148 000 kr i nytt externt anslag. P.D. tog med G.A. åter upp sitt önskemål om att få disponera redan beviljade medel för konsult- och skrivhjälp, vilket dock även nu förvägrades honom.

Institutionsstyrelsens anhållan om varsel beträffande P.D. fullföljdes, varvid G.A. den 20 december 1991 kompletterade denna med ett brev till personalenheten, vilket enligt SACO:s mening är belysande när det gäller skälen för den kommande uppsägningen. Brevet har följande lydelse.

Anhållan om varsel av forskaren P.D., kompletterande information

Avd för Bergmekanik, Inst för Gruv- och Berganläggningsteknik, har efter professor O.S:s avgång genomfört personalförändringar i syfte att ekonomiskt rekonstruera avdelningens verksamhet. Bland åtgärderna ligger varsel av forskaren P.D., som institutionsstyrelsen beslutade att anhålla om vid sitt senaste sammanträde 1991-12-04.

Motiven för anhållan om varsel var att det ej finns tillräckliga arbetsuppgifter för P.D. inom institutionen. Det går ej att utnyttja honom i grundutbildningen vid vår institution på grund av hans speciella kompetensområde. Försvårande därvidlag är att han trots 9 år i Sverige ej har lärt sig svenska.

Antalet forskarstuderande på avdelningen är vikande, varför det bara finns begränsade arbetsuppgifter för honom som handledare. För några år sedan försökte vi nyttja hans tjänster som studierektor för de forskarstuderande, vilket dock misslyckades.

P.D. har ej heller, trots avsaknad av nämnvärda andra arbetsuppgifter, producerat och publicerat vetenskapliga artiklar i en omfattning som kan förväntas av honom. Under de senaste fem åren har han ej publicerat någonting eget, utan endast medverkat i sampubliceringar. De senaste två åren har ej någonting publicerats.

Sammanfattningsvis anser vi, att P.D. har en kompetensprofil, som ej passar vår institution. Vi har dock under årens lopp haft många diskussioner med P.D. för att förbättra situationen. Han själv anser att vår institution har en "bad environment".

Bilaga 1 visar en lönefinansieringsplan för P.D. 91/92 och 92/93. Som synes är den finansiella belastningen stor för institutionen. Ett troligt värde är max.behovet c:a 150 Kkr per år, som måste betalas utan någon motprestation från P.D.'s sida. Fakultetsmedlena bedömes ej heller uppvägas av någon nämnvärd prestation från P.D.'s sida. Undervisningsmedlena härrör enbart från undervisning utanför institutionen. P.D. har inte visat några ambitioner att möjliggöra en extern självfinansiering.

Vi har alltså inom överskådlig tid inga arbetsuppgifter för P.D. vid institutionen, ej heller en täckande finansiering för hans lönekostnader. Förhoppningsvis kan det lättare uppnås vid annan institution, dit P. P.D. isåfall bör överflyttas.

Flera av de anmärkningar av personlig natur som i brevet riktas mot P.D. har berörts tidigare. Här skall tilläggas att det inte var hans fel att han inte kunde fortsätta som studierektor. Vid ett sammanträde med institutionsstyrelsen hade två forskningsingenjörer och två andra företrädare för annan personal än lärarna röstat mot att P.D. skulle få fortsätta som studierektor och därvid bildat majoritet. De hade inte någon kunskap om hans insatser som studierektor, utan bakgrunden var tydligen att ett par forskarstuderande av okänd anledning var missnöjda med P.D.. Det är felaktigt att hans kompetensprofil inte passade vid institutionen, snarare passade den nu bättre än under tidigare år och den var absolut inte "passe" för institutionen. Det hade gjorts gällande att han borde bredda sin forskning, men hans forskningsområden var ingalunda "smala". Sedan 1989 hade han författat fyra vetenskapliga artiklar, av vilka två hade tryckts.

I december 1991 hade P.D. färdigställt sin tidigare nämnda ansökan om projektmedel. Ansökan var ställd till Teknikvetenskapliga Forskningsrådet (TFR) och avsåg ett slags fortsättning av det förut berörda STU-projektet. Han hade anmodat G.A. att i enlighet med den normala proceduren underteckna ansökningen utan villkor. Vid ett möte mellan P.D., G.A. och E.N. den 23 december framförde G.A. emellertid att han och E.N. tvekade att godkänna ansökningen, varvid som skäl angavs dels att G.A. hade fått kännedom om "reservationer" beträffande möjligheten att föra projektet till framgång, dels att ansökningen inte upptog en post för P.D:s egen lön. G.A. och E.N. sade sig dock vara beredda att godkänna ansökningen under villkor att projektet vid bifall genomfördes vid en annan institution; skälet uppgavs vara att finansieringsläget vid institutionen för Gruv- och berganläggningsteknik var "oförändrat otillfredsställande". Ett sådant villkor var P.D. inte beredd att införa i ansökningen. Eftersom denna avsåg en fortsättning på ett projekt som tidigare godkänts för genomförande vid avdelning Bergmekanik befarade han att medel inte skulle beviljas vid ett byte av institution. Det är riktigt att doktor F.O., som av P.D. ombetts att avge ett ärligt utlåtande, hade uttalat farhågor för att projektet var alltför ambitiöst. En ambitiös målbeskrivning är emellertid nödvändig för att väcka intresse hos den som beviljar medel. P.D. kunde över huvud taget inte se något rationellt skäl för G.A:s inställning, eftersom ansökningen kunde leda till att institutionen tillfördes 1 148 000 kr. P.D. väntade och hoppades på G.A:s godkännande ända fram till sista ansökningsdagen, men förgäves. G.A. hade därmed utestängt honom från en möjlighet att bidra till finansieringen vid institutionen och avdelningen.

G.A:s inställning till P.D. återspeglas inte bara i G.A:s nyss redovisade brev till personalenheten den 20 december 1991, utan även i två av G.A. den 9 respektive 11 mars 1992 upprättade "problemlistor" avseende P.D.. Dessa har bl.a. följande innehåll.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

P.D., PROBLEMLISTA I (1992-03-09)

1. Arbetsbrist på Institutionen, läge 91/92

Ingen grundutbildning på institutionen. (Ca 10 % på annan inst).

10 % forskarutbildning på institutionen.

Ett externt FoU-projekt, som P.D. vill bedriva utanför institutionen (uttalande 2/12, 4/12).

P.D. är uppmanad av mig och E.N. vid möten 10 oktober:

a) Viktigt att extern finansiering ger stöd åt avd bergmekanik

b) P.D. bör undervisa mera, helst 50 %, bör lära sig svenska. Resor får ej inkräkta på undervisning.

pkt a) också upprepad vid möte 4/12.

2. Vägran acceptera prefekt - ämnesföreträdares uppmaningar

Rest utomlands 2 gånger (11/11-23/11 -91, 17/2-5/3 -92) utan att P.D. gett besked om när, var och varför. P.D. meddelad vid möte 10/10 om "restriktivitet för utlandsresor, får ej inkräkta på undervisning, prefekt - ämnesföreträdare skall samråda före varje resa om godkännande".

P.D. meddelad vid möte 2/12 (efter 1:a resan) att GA, EN önskar skriftlig redogörelse för varje resdag före ev godkännande av resan. (P.D. meddelar att han ej anmält i förväg pga risk bli stoppad). Resan innebär att kursinsats minskat fr 38h till 28h. (Någon skriftlig redogörelse har ej inkommit, 9/3 -92).

P.D. blev tillfrågad 6/3 (efter 2:a resan) om var han varit och vad han gjort. P.D. svarade att han svarar om vi ser till att resekostnader och traktamenten betalas för augustiresan 91 (Reseräkning "färsk"). Vi svarade att vi först måste kontrollera skäligheten också i denna resa (semester oklar).

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

P.D., PROBLEMLISTA II (1992-03-11)

1. P.D:s lön betalas av institutionen, utan att han gör påtagliga arbetsinsatser för institutionen,

* inga grundkurser, bara 10 % forskarhandledning

* inga extern medel (går till annat), (dock 10 % från annan inst. grundkurs)

2. P.D. stödjer ej institutionen

* genom att begränsa grundkursinsats på annan inst.

* genom att föreslå ansökan om externa medel utan eget lönebidrag till institutionen

* genom svårighet att tilldelas gemensamma arbetsuppgifter (studierektor, etc).

3. P.D. bryter mot högskolans bestämmelser genom att

* vara långvarigt borta från högskolan utan angivande var, varför och hur länge han är borta

* reser utomlands utan godkännande av inst. ledning (inst riskerar resekostnader och lönekostnader. P.D:s NFR-anslag är begränsat).

* vägrar svara på frågor från inst ledning vid gjorda utlandsresor avseende uppehållsort och göromål (också svårighet med semesterkontroll, P.D. anhåller ej om semesteruttag).

* deltager troligtvis i externa projekt (Delft, London) utan att meddela inst. ledning (se P.D:s prof. ansökan, bifogas, också betalda resor (?)).

Som synes är det fråga om en mängd sådana anmärkningar mot P.D. som inte har med arbetsbrist att göra utan är av den art som ofta förekommer i tvister om uppsägningar på grund av personliga förhållanden.

Institutionsstyrelsens anhållan om uppsägningsvarsel beträffande P.D. ledde så småningom till förhandlingar mellan på ena sidan högskolan och på andra sidan SACO och TCO-OF. Dessa slutfördes genom en lokal förhandling den 6 november 1992 och en central förhandling mellan högskolan och SACO den 24 november 1992. Vid förhandlingarna påstod högskolan att det förelåg skäl att säga upp P.D. på grund av arbetsbrist, medan SACO bestred att det förelåg verklig arbetsbrist och hävdade att högskolan hade andra skäl för sin önskan att säga upp P.D.. Enighet kunde inte nås, och den 2 mars 1993 beslöt rektorsämbetet att säga upp P.D. "med anledning av den arbetsbrist som föreligger inom Institutionen för Gruv- och berganläggningsteknik". Uppsägningstiden var tolv månader.

Mot den nu angivna bakgrunden gör SACO gällande att det avgörande skälet till högskolans uppsägning av P.D. inte har varit arbetsbrist, utan förhållanden som är att hänföra till honom personligen. Avgörande har sålunda varit P.D:s bristande vilja eller förmåga att skaffa pengar till finansiering av sin egen lön, missnöje från högskolans och institutionens sida med hans prestationer och handlande i anställningen samt en personlig konflikt mellan honom och prefekten G.A.. Det har därvid inte varit fråga om förhållanden som utgjort saklig grund för en uppsägning. - Parentetiskt skall i klarläggande syfte framhållas att SACO, för den händelse uppsägningen av P.D. befinns ha berott på arbetsbrist, inte hävdar att uppsägningen har stått i strid med gällande regler om turordning vid uppsägning på sådan grund.

Att uppsägningen i själva verket har berott på förhållanden som är att hänföra till P.D. personligen visas dels av den samlade bild i vilken uppsägningen ingår som en del, dels av det sätt på vilket uppsägningen aktualiserades, dels av att det har framkommit att han inte skulle ha blivit uppsagd om han hade dragit in pengar till sin egen lön och dels av G.A:s uppträdande och åtgärder gentemot honom.

När det gäller den samlade bilden skall nämnas att Högskolan i Luleå år 1993 hade 914 personer anställda. Av dessa var 43 professorer, 500 lärare och 371 personal för administration, teknik och service. Under perioden november 1990 - juni 1993 sades förutom P.D. sammanlagt endast tio anställda upp med hänvisning till arbetsbrist. Vid avdelning Bergmekanik inom institutionen för Gruv- och berganläggningsteknik uppsades den 6 november 1990 en gästforskare och den 1 juli 1991 två tekniker. Vid andra institutioner uppsades med början i oktober 1992 fyra forskningsingenjörer, två forskare och en adjunkt. SACO har inte fått uppgifter om vilka nyanställningar som har gjorts efter november 1990. I vart fall har högskolan inte infört stopp för nyanställningar, och SACO påstår att högskolan inte minskat det totala antalet anställda utan enbart åberopat arbetsbrist för att göra sig av med anställda som den inte velat ha kvar.

Den samlade bilden ger sålunda vid handen att uppsägningen av P.D. är att betrakta som en sådan enstaka uppsägning under åberopande av arbetsbrist, som aktualiserar de särskilda principer för fördelning av bevisbördan och för kraven på arbetsgivarens bevisning för sitt påstående om arbetsbrist, som arbetsdomstolen har antagit i domen AD 1976 nr 26. Härvid skall även framhållas att det uppgivna ackumulerade underskottet vid avdelning Bergmekanik uppgått till omkring en miljon kronor, medan högskolan årligen tillförs några hundra miljoner kronor för sin verksamhet.

Uppsägningen av P.D. aktualiserades på ett sätt som inte är det vanliga när det gäller arbetsbrist. Högskolan tog varken på hösten 1990 eller på hösten 1991 upp förhandlingar om ifrågasatt neddragning av personalen vid avdelningen Bergmekanik, förhandlingar som normalt skulle ha lett till diskussioner om alternativa åtgärder och därefter, för det fall att en minskning av personalen bedömts som oundviklig, till diskussioner om vem som skulle sägas upp. I stället angavs redan från början av institutionen och högskolan att det var P.D. som skulle bort, varvid man drog fram personlig kritik mot honom.

Såväl staten som högskolan har vitsordat att P.D. inte skulle ha blivit uppsagd, om han hade dragit in pengar till sin egen lön. Anledningen till att han inte gjort detta har varit hans personliga inställning att högskolan skall svara för hans lön. Dessutom har såväl O.S. som den nuvarande ämnesföreträdaren för Bergmekanik professor B.S. uppgett att P.D. inte hade de personliga förutsättningarna för att "sälja" projekt till industrin.

Slutligen framgår av det tidigare anförda att det sedan länge har förelegat personliga motsättningar mellan P.D. och G.A.. Konflikten belyses bl.a. av vad som förekommit vid de tidigare redovisade mötena och av G.A:s förut återgivna brev och "problemlistor". G.A. hyste uppenbarligen missnöje med P.D. i en rad olika hänseenden, ett missnöje som sakligt sett var oberättigat. Som en följd därav har G.A. sökt bli av med P.D., varvid G.A. i olika sammanhang utsatt P.D. för grundlös kritik, motarbetat honom och omkring årsskiftet 1991/92 på nyss beskrivet sätt t.o.m. gjort det omöjligt för honom att skaffa projektmedel.

Av intresse för prövningen av vad som utgjort den reella orsaken till uppsägningen är emellertid också att P.D. i samband med uppsägningen utsattes för trakasserier från G.A:s och högskoleledningens sida. Den 22 februari 1993 blev han av G.A. tilldelad nya arbetsuppgifter. Han skulle upprätta en skriftlig rapport om aktiviteter och resultat i den forskarstuderandeskola för vilken han fyra år tidigare hade varit studierektor, han skulle sammanställa kompendier avseende vissa kurser som han hållit och han skulle granska engelska språket i skrifter som tillhörde avdelningen Bergmekanik. Enligt SACO:s mening var P.D. i sin anställning som forskare inte skyldig att utföra någon av dessa arbetsuppgifter, vilka G.A. torde ha ålagt honom i provocerande syfte.

Strax därefter fick P.D. en inbjudan att besöka University College i London och universitetet i Delft under tiden den 15 mars - 14 april 1993. När han anmälde detta vägrade G.A. att godkänna resan med hänvisning till de nämnda arbetsuppgifterna. SACO ser detta som rent trakasseri. Resan avsåg ett forskningssamarbete som redan i och för sig var av stor betydelse för P.D.. Vidare var ett upprätthållande av internationella kontakter av betydelse för hans möjligheter att få en ny anställning, eftersom hans arbetsmarknad i Sverige är begränsad. Enligt inbjudningarna skulle resa och uppehälle bekostas av inbjudarna. Internationella forskningskontakter ingick i P.D:s tjänst vid högskolan, varför det var helt i sin ordning att denna skulle betala hans lön för den tid som resan tog i anspråk. Självfallet var det inte nödvändigt att de arbetsuppgifter som hade ålagts honom utfördes under denna tid; uppsägningstiden var som nämnts tolv månader och institutionen påstod sig ha svårt att sysselsätta honom. Dessutom hade Sveriges Civilingenjörsförbund förklarat att P.D. enligt dess mening inte var skyldig att utföra ifrågavarande arbetsuppgifter samt utövat sitt tolkningsföreträde i frågan enligt 34 § medbestämmandelagen. Högskolan hade inte förklarat sig genombryta detta tolkningsföreträde. P.D. hade därför kunnat "sitta och rulla tummarna" tills rättstvisten om arbetsskyldigheten hade blivit avgjord. Vad som skedde blev dock i stället att han på förbundets inrådan genomförde resan, och den lönetvist som därvid uppkom har sedermera förlikts.

Staten

Uppsägningen av P.D. berodde på vad som vid tillämpningen av anställningsskyddslagen betecknas som arbetsbrist, nämligen både brist på arbetsuppgifter och brist på ekonomiska resurser för att fortsatt ha honom anställd vid högskolan. Uppsägningen är därmed sakligt grundad. Det är riktigt att det i olika sammanhang har förts fram kritik mot P.D:s förhållningssätt och handlande i olika hänseeenden, men det är inte sådana förhållanden som varit avgörande för beslutet att säga upp honom. Uppsägningen skulle ha skett även om det inte funnits någon anledning att kritisera honom. G.A. har varken hyst agg mot P.D. eller velat motarbeta honom, och i vart fall har inte heller någon sådan faktor haft betydelse för uppsägningen.

Skulle arbetsdomstolen likväl finna att uppsägningen rättsligt är att bedöma som en uppsägning av s.k. personliga skäl, gör staten emellertid gällande att den även för detta fall varit sakligt grundad. Staten åberopar i så fall hans ovillighet att bidra till finansieringen av lönekostnaderna vid institutionen och avdelningen, hans "smala" kompetens och ovillighet att bredda sin forskning, hans ovillighet att utveckla bl.a. sina språkkunskaper så att han kunnat utnyttjas för andra uppgifter än sin egen forskning samt hans agerande främst i samband med resor.

Till närmare utveckling av det sagda får staten anföra följande.

Finansieringen av högskolans verksamhet sker i huvudsak på följande sätt. Till grundutbildningen utgår statliga anslag över statsbudgeten, s.k. undervisningsmedel. Storleken av dessa medel har i allt högre grad gjorts beroende av högskolans prestationer inom grundutbildningen, så att den nu i stort sett "får betalt per styck". Även till forskarutbildningen och forskningen utgår i viss mån statliga anslag över statsbudgeten, s.k. fakultetsmedel. Också när det gäller dessa medel har storleken av anslagen i allt högre grad knutits till högskolans prestationer. Återstoden av finansieringsbehovet måste täckas med s.k. externa medel från olika håll. Det är fråga dels om statliga och andra medel som i form av forskningsbidrag e.d. fördelas via forskningsråd och liknande medelsbeviljande organ, dels om s.k. uppdragsmedel som betalas av industrin för olika forskningsuppdrag e.d. Alla externa medel måste anskaffas genom att forskarna vid högskolan ansöker om medel eller förvärvar uppdrag från företag och organisationer.

Inom högskolan fördelas de statliga anslagen för grundutbildningen, undervisningsmedlen, på så sätt att varje institution får ett uppdrag att genomföra ett visst antal kurser och erhåller medel för att täcka kostnaderna för dessa kurser. De statliga anslagsmedlen för forskarutbildning och forskning, fakultetsmedlen, fördelas på förslag av fakultetsnämnden mellan institutionerna. Fakultetsmedlen används för det första för att i mån av behov betala fullmaktshavarnas, professorernas, löner. När det i övrigt gäller fördelningen av fakultetsmedlen är institutionens prestationer i forskarutbildningen avgörande, vilket sammanhänger med att regering och riksdag ekonomiskt har prioriterat forskarutbildningen framför forskningen. Detta betyder att storleken av en institutions fakultetsmedel är beroende av antalet doktorander vid institutionen och att medlen till betydande del används för att bestrida kostnader för doktorandtjänster. I Luleå betalar fakultetsnämnden ungefär hälften av dessa kostnader. Återstoden får institutionerna betala med sina samlade resurser i form av bl.a. externa medel. Detta betyder att det är en förutsättning för en institutions framgång inom forskarutbildning och forskning att institutionen är framgångsrik när det gäller att samla in externa medel från olika håll.

Sådana externa medel tillhör inte den enskilde forskaren utan högskolan, men de "stannar" vid institutionen och disponeras av denna. I praktiken hanterar institutionerna självständigt inte bara de externa medlen utan även undervisningsmedlen och fakultetsmedlen. Det ligger i sakens natur att professorerna vid en institution har ett starkt inflytande över medelsanvändningen.

Högskolan i Luleå har till skillnad från många andra högskolor som policy att i så stor utsträckning som möjligt tillämpa anställningsformen tillsvidareanställning för samtliga personalkategorier. Därmed blir bl.a. anställningsskyddslagens regler om saklig grund för uppsägning, omplaceringsskyldighet och iakttagande av uppsägningstid tilllämpliga, vilket påverkar behovet av framförhållning i planeringen. Vidare följer att t.ex. medelsbrist vid en institution kan via turordningsreglerna få betydelse även för den som medverkat till att dra in mycket medel till institutionen. Omvänt innebär detta att alla som har möjlighet därtill söker bidra till finansieringen av institutionens verksamhet.

Eftersom undervisningsmedlen går till grundutbildningen och fakultetsmedlen i allt högre grad styrts till forskarutbildningen är dessa medel långt ifrån tillräckliga för att finansiera den normala verksamheten vid en institution. Det är alltså en självklar nödvändighet att professorer och forskare skaffar externa medel till bl.a. finansiering av sin lön genom att i ansökningar om projektmedel begära pengar även till sin egen lön inom ramen för projektet. Ofta finansieras verksamheten vid en teknisk institution till 50 eller 60 % med externa medel, och det finns även exempel på att så sker till 70 %. Det torde inte finnas något anslagsbeviljande organ som reagerar mot att ansökningar om externa medel upptar en post avseende lön till den sökande. Tvärtom föranleder en ansökan som inte upptar en sådan post numera ofta en förfrågan från det anslagsbeviljande organet.

Något beslut eller avtal om att P.D:s anställning skulle finansieras med fakultetsmedel har aldrig existerat. När P.D. anställdes vid Högskolan i Luleå år 1981 hade institutionen för Gruv- och berganläggningsteknik emellertid en relativt god ekonomi med god tillgång på såväl fakultetsmedel som externa medel för forskning. Bl.a. var O.S. framgångsrik när det gällde att skaffa externa medel. Detta innebar att institutionen under en stor del av 1980-talet utan problem kunde finansiera lönerna både till P.D. och till en del andra anställda vid avdelning Bergmekanik - bl.a. en relativt stor stab av tekniker och ingenjörer - utan att just de behövde dra in externa medel till sin lön.

Efter hand blev tiderna emellertid betydligt hårdare. Det blev därmed allt svårare för institutionen och avdelning Bergmekanik att dra in externa forskningsmedel, och redan under de sista åren av 1980-talet började avdelningen att gå med underskott. Som SACO har nämnt vände sig O.S. som ämnesföreträdare då till P.D. och uppmanade denne att när han ansökte om projektmedel begära pengar även till sin egen lön för att därmed förbättra institutionens och avdelningens ekonomi. P.D. vägrade emellertid att gå med på detta varvid han menade, att det var högskolans sak att svara för hans lön. Denna inställning var naturligtvis helt verklighetsfrämmande, eftersom det avgörande under alla förhållanden är vilka samlade resurser som finns att tillgå. O.S. sökte i många diskussioner med P.D. förklara detta enkla faktum, men förgäves.

När O.S. vid årsskiftet 1990/91 lämnade avdelning Bergmekanik för en tjänst som professor vid Kungl. Tekniska Högskolan i Stockholm hade avdelningens ackumulerade underskott vuxit till ett betydande belopp. Det rörde sig om cirka en och en halv miljon kronor, vilket skall ställas mot avdelningens totala omsättning på fyra - fem miljoner kronor per verksamhetsår.

Detta var anledningen till att prefekten S.G. på hösten 1990 med institutionsstyrelsens stöd inledde åtgärder för att nedbringa institutionens kostnader. En kinesisk gästforskare vid avdelning Bergmekanik fick enligt beslut den 6 november 1990 inte förlängt förordnande efter februari 1991. Vidare inriktade man sig på att minska antalet assistenter vid institutionen och antalet tekniker vid avdelningen. Slutligen bedömdes det som nödvändigt att begära varsel om uppsägning av P.D. på grund av arbetsbrist.

Det var givet att just P.D. skulle drabbas av en tilltänkt uppsägning på grund av arbetsbrist, eftersom personalsammansättningen vid avdelningen var sådan att det för att verksamheten skulle kunna bedrivas endast fanns utrymme för att minska på assistenter, tekniker och forskare. Vid avdelningen fanns sålunda - utöver tekniker, ingenjörer och doktorander - endast en professor, en högskolelektor som undervisade i grundutbildningen och P.D.. Det är ju också ostridigt i målet, att uppsägningen av P.D. inte stått i strid med regler om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist.

Resultatet av institutionsstyrelsens åtgärder blev att personalen vid avdelningen i en första omgång minskades med en och en halv assistenttjänst - motsvarande två personer - samt med tre tekniker, av vilka en dock kunde återanställas vid en annan institution. Det var alltså ingalunda fråga om att varslet beträffande P.D. utgjorde en enstaka, isolerad åtgärd. Som SACO har redovisat kunde uppsägningsförfarandet beträffande honom emellertid avbrytas på sommaren 1991, sedan institutionen och rektorsämbetet gjort bedömningen att finansieringen av honom kunde klaras under ytterligare ett verksamhetsår.

När G.A. tillträdde som prefekt i september 1991 - han hade även tidigare under många år haft uppdraget som prefekt - gjordes en förnyad genomgång av institutionens och avdelning Bergmekaniks ekonomi. Man kunde då konstatera att det ackumulerade underskottet vid avdelningen fortfarande var drygt en miljon kronor, att det med en tillförordnad professor som blott tillfällig ämnesföreträdare inte fanns så goda möjligheter att dra in externa medel till avdelningen och att P.D. kostade avdelningen och institutionen mycket pengar.

Mot den bakgrunden tog G.A. kontakt med professorn B.L., som då företrädde SACO vid Högskolan i Luleå. Vid deras diskussioner rekommenderade B.L. en del åtgärder med syftet att P.D. eventuellt skulle kunna behållas vid institutionen, såsom att man skulle försöka att i största möjliga omfattning nyttja honom i undervisningen, vilket aktualiserade att han borde lära sig svenska, samt att man borde försöka få honom att söka projektmedel även för sin lön.

Vid det av SACO nämnda mötet den 10 oktober 1990 mellan P.D., G.A. och E.N. tog G.A. upp B.L:s rekommendationer. Det är riktigt att P.D. ställde sig positiv till undervisning i och för sig, men som G.A. uppfattade saken var han avvisande till att lära sig svenska och menade att han klarade sig bra med engelska. Vidare framförde G.A. att man i besparingssyfte borde bedöma P.D:s resebehov mera restriktivt, och de kom överens om att G.A. och E.N. alltid skulle samråda om hans resor. Anledningen till att G.A. tog upp frågan om ett byte av institution var att han - oavsett övriga diskuterade åtgärder - gjorde den mera långsiktiga bedömningen att det skulle bli mycket svårt för institutionen att ekonomiskt klara P.D:s anställning.

I slutet av oktober 1991 redovisade G.A. i institutionsstyrelsen institutionens och avdelning Bergmekaniks ekonomiska läge. Styrelsen gav honom då i uppdrag att undersöka alla möjligheter att ge P.D. fortsatt sysselsättning vid institutionen. Medan G.A. arbetade med detta inträffade det att P.D. i november 1991 reste utomlands under två veckors tid utan att först anmäla detta vare sig till G.A. eller till E.N..

Med anledning därav kallades P.D. till mötet den 2 december 1991, varvid hans beteende att resa utan överenskommet föregående samråd kritiserades. Detta berodde inte på något slags personliga motsättningar, utan det var G.A:s självklara skyldighet som prefekt att påtala ett felaktigt beteende. Som ansvarig för institutionens ekonomi ville han givetvis också ha en detaljerad redogörelse för en icke på förhand auktoriserad resa, innan han kunde besluta huruvida institutionen skulle bekosta resan eller ej.

G.A:s granskning av möjligheterna att behålla P.D. vid institutionen ledde till bedömningen att dessa var ytterst begränsade. I samråd med andra lärare vid institutionen övervägdes grundutbildningen, varvid man fann att P.D. inte kunde i nämnvärd grad sysselsättas inom denna. Institutionen har få studenter. Lärarbehovet var i realiteten fyllt av de professorer och högskolelektorer som fanns vid institutionen. Dessutom ansågs P.D:s kompetens ligga på en ganska speciell och hög teoretisk nivå som inte gjorde honom lämpad för undervisning inom grundutbildningen; saken blev inte bättre av att han inte kunde undervisa på svenska. När det gällde forskarutbildningen konstaterades att institutionen inte hade så många doktorander som på 1980-talet och att några kurser inte skulle ges. Doktoranden X.T.arbetade med sin licentiatavhandling och handleddes därvid av P.D.. Det stod emellertid klart att denna handledning skulle upphöra när X.T.tog sin licentiatexamen i början av år 1992, eftersom hon hade uttryckt önskemål om att få en praktiskt orienterad inriktning på sin doktorsavhandling. Slutligen hade man vid institutionen iakttagit att P.D:s egen forskning inte var så intensiv och inte heller hade sådan inriktning att den i och för sig kunde vara av större intresse för institutionen. Hans forskning bedrevs också till den helt övervägande delen utanför institutionen och kunde därmed inte tillföra denna medel.

Vid institutionsstyrelsens sammanträde den 4 december 1991 beslöt styrelsen mot den nu angivna bakgrunden att begära förnyat uppsägningsvarsel beträffande P.D.. Grunden var uteslutande den konstaterade bristen på ekonomiska medel och sysselsättning, dvs. arbetsbrist. Anledningen till att G.A. skrev det av SACO åberopade brevet av den 20 december 1991 till personalenheten var att denna hade begärt en utförligare motivering av institutionsstyrelsens begäran om varsel. Brevet innebär egentligen inget annat än en viss uppdatering av det som S.G. hade framfört i sitt brev ett år tidigare. De upplysningar i brevet som SACO velat beteckna som något slags personliga anmärkningar mot P.D. - hans speciella kompetensområde, hans bristande kunskaper i svenska, att han inte kunde undervisa inom institutionen, att denna trots professorernas stöd för honom inte hade kunnat anlita honom som studierektor för en forskarstuderandeskola, att han inte publicerat sig i förväntad omfattning och att han inte hade visat några ambitioner att möjliggöra en extern självfinansiering - är som redan torde ha framgått endast förklaringar till att institutionen inte längre hade förutsättningar att sysselsätta honom eller ekonomiska möjligheter att ändå behålla honom som anställd.

De "problemlistor" som G.A. upprättade i mars 1992 tillkom på begäran av högskolans dåvarande personalchef, som enligt vad G.A. har uppgett sade sig ha "läst alla paragrafer" och ville ha ett underlag även för en bedömning av frågan, om det kunde föreligga saklig grund för att säga upp P.D. av personliga skäl. Uppsägningen har emellertid, som framhållits inledningsvis, grundats enbart på arbetsbrist i form av brist på arbetsuppgifter och brist på medel. Dessa faktorer var även de enda som låg till grund för institutionens begäran om varsel i december 1990 och i december 1991.

Beträffande den ansökan om projektmedel som P.D. i december 1991 ville få godkänd av G.A. som prefekt vill staten framhålla följande. G.A. ville i och för sig gärna godkänna ansökningen, eftersom han förstod att P.D. annars skulle bli besviken och utsätta honom för mycken kritik. G.A. prövade därför frågan mycket noggrant i samråd med den dåvarande ämnesföreträdaren E.N.. Det som fällde avgörandet blev dels att de båda bedömde förutsättningarna för ett genomförande av projektet som mycket små eller obefintliga, dels att P.D. fortfarande vägrade att ansöka om medel för sin egen lön. Den förstnämnda bedömningen sammanhängde med att ansökningen avsåg ett slags fortsättning av ett tidigare projekt, som inte kunnat genomföras på grund av att man inte hade lyckats finna en doktorand för projektet. G.A. bedömde att det inte skulle bli lättare att nu finna en doktorand, varför institutionen skulle bli tvungen att sätta till resurser för att söka efter en sådan. Än viktigare var emellertid P.D:s fortsatta vägran att söka medel för sin egen lön. Denna inställning var i vart fall vid det laget helt unik och den innebar att institutionen, även om man fann en doktorand, skulle ha behövt finansiera hela P.D:s lön för en längre tid. Som tidigare framgått saknade institutionen helt enkelt pengar för detta.

För att inte göra P.D. alltför besviken ville G.A. emellertid söka nå ett "gentlemen's agreement" med honom: G.A. skulle tillstyrka ansökningen på villkor att projektet vid ett eventuellt bifall till ansökningen kunde genomföras vid någon institution inom högskolan som hade möjlighet att bekosta P.D:s lön. När P.D. inte ville gå med på en sådan överenskommelse, återstod inte annat för G.A. som ansvarig för institutionens ekonomi än att lämna ansökningen utan godkännande. Det fanns således inget inslag av personlig motvilja bakom G.A:s handlande. Detsamma gäller beträffande G.A:s nekande svar på P.D:s önskemål om att få använda vissa redan beviljade projektmedel för att anlita en konsult utanför institutionen. Huvudskälet till G.A:s inställning i den frågan var att ifrågavarande medel inte hade beviljats för konsulthjälp utan för en doktorand, som skulle ha varit verksam vid institutionen men som inte hade kunnat engageras. Därtill kom att pengarna med den av P.D. önskade uppläggningen till stor del skulle ha frångått avdelning Bergmekanik och därmed institutionen.

Sedan institutionen den 4 december 1991 hade begärt varsel beträffande P.D. fortsattes under en stor del av år 1992 prövningen av möjligheterna att behålla honom i anställning vid institutionen eller i vart fall vid högskolan. Under år 1992 kom två nya professorer till institutionen, nämligen dels G.A:s efterträdare på halvtid P-A.L. och dels O.S:s egentlige efterträdare B.S.. G.A. undersökte med dem bl.a., om de kunde nyttja P.D. i sin forskning. Detta bedömdes emellertid inte som möjligt eller ändamålsenligt.

Sedan B.S. i augusti 1992 hade tillträtt som professor och ämnesföreträdare vid avdelning Bergmekanik gick även han förutsättningslöst igenom avdelningens verksamhet, ekonomi och struktur. Det tidigare nämnda ackumulerade underskottet sedan slutet av 1980-talet låg fortfarande på omkring 900 000 kr. B.S. hade vid samtal med högskolans rektor försökt bli "befriad" från detta underskott men inte rönt någon som helst framgång.

Avdelningen stod sålunda fortsatt inför ett betydande besparingskrav, samtidigt som det inte hade blivit lättare att skaffa externa medel. I denna situation höll B.S. s.k. personalutvecklingssamtal med de anställda vid avdelningen, däribland P.D.. Det förtjänar framhållas att B.S. och P.D. sedan gammalt är goda vänner. Vid deras samtal gick de i detalj igenom vad P.D. skulle vilja och kunna arbeta med. P.D. sade sig vara beredd att syssla med undervisning, dock inte inom ämnesområdet bergmekanik, där han ansåg sig sakna kompetens som lärare, utan i matematik. Vidare sade han sig vara särskilt intresserad av att handleda forskarstuderande, men han uppställde därvid som en förutsättning att B.S. svarade för finansieringen av hans arbete; P.D. var alltså lika litet som tidigare villig att ta något ansvar för denna.

Mot denna bakgrund fann B.S. att det skulle bli svårt att sysselsätta P.D. vid avdelningen och att finansiera hans lön. Vid institutionen förekommer inte undervisning i matematik. När det gällde forskarutbildningen krävdes det att avdelningens verksamhet riktades in mot ett mål. B.S:s verksamhetsinriktning är till skillnad från O.S:s verksamhetsinriktning och P.D:s forskning i huvudsak orienterad mot praktisk-tillämpad vetenskap, inte mot teoretisk grundforskning. Det kunde förutses att detta skulle få sådana effekter på rekryteringen av doktorander och valen av avhandlingsämnen att P.D. skulle kunna handleda doktorander endast i högst begränsade avsnitt, för varje doktorand kanske bara under någon månad av en total studietid om 3-5 år.

Sedan B.S. hade skaffat sig ett mera samlat grepp över avdelningens och institutionens verksamhet träffades han och P.D. för ett nytt samtal, men förutsättningarna för P.D:s fortsatta anställning hade inte förbättrats. De undervisningsmedel som anslogs till avdelningen täckte inte mer än grundutbildningen. Fakultetsmedlen räckte bara till basbehoven för forskarutbildningen. Återstoden av verksamheten måste finansieras med externa medel. I det rådande statsfinansiella läget och den rådande konjunkturen har forskningsråd och liknande bidragsgivare fått mindre medel till sitt förfogande, vilket medfört att de prioriterar bland forskningsändamålen. Bergmekanik har därvid inte hört till de områden som getts hög prioritet. Avdelning Bergmekanik hade under år 1994 fem ansökningar för prövning hos Naturvetenskapliga Forskningsrådet (NFR). Samtliga ansökningar avslogs.

Externa medel måste därför huvudsakligen hämtas från industrin. Detta kräver att avdelningen kan "sälja" sin verksamhet till företag och organisationer inom industrin. Avdelningen måste då kunna erbjuda forskning med stor praktisk tillämpning, ofta ren utredningsverksamhet med inslag av forskning. Detta passar för B.S:s praktiska verksamhetsinriktning men inte för grundläggande teoretisk forskning av det slag som P.D. ägnar sig åt. Avdelningen har sedan flera år tillbaka inte haft några planer på att bedriva forskning inom hans forskningsområden. Detta innebär inte att dessa är allmänt sett "passe", men de är inte aktuella för avdelningen, institutionen eller Högskolan i Luleå. B.S. har i sina kontakter med industrin presenterat P.D:s kompetens och inriktning, men detta har inte resulterat i pengar för honom. P.D. har inte heller själv kunnat skaffa några externa medel.

I denna situation har det varit helt nödvändigt för högskolan att av ekonomiska skäl säga upp P.D., sedan personalenheten även undersökt möjligheterna att sysselsätta honom vid någon annan institution än institutionen för Gruv- och berganläggningsteknik. Det har visat sig att någon sådan möjlighet inte finns.

Vad SACO har anfört om "den samlade bilden" saknar all betydelse för bedömningen i tvisten. Institutionerna vid högskolan fungerar verksamhetsmässigt och ekonomiskt självständigt och fristående från varandra. Detta innebär att en institution kan råka i svårigheter samtidigt som en annan institution går framåt. Arbetsbristuppsägningar kan bli nödvändiga såvitt gäller en institution samtidigt som nyanställningar sker för en annan. Den enskildes trygghet i anställningen vid högskolan blir därmed beroende bl.a. av om hon eller han vid en personalneddragning vid hennes eller hans institution kan beredas arbete vid en annan institution.

Som staten tidigare har berört var det självklart att det utöver vissa tekniker och assistenter var just P.D. som måste drabbas av uppsägning på grund av arbetsbrist vid avdelning Bergmekanik. Det låg således inte något anmärkningsvärt i att institutionens begäran om varsel redan från början avsåg honom. SACO:s påståenden om något slags personlig motvilja mot P.D. från G.A:s sida faller redan med hänsyn till att det var S.G. som först aktualiserade en uppsägning av P.D. och till att inte heller B.S. kunde finna vare sig arbetsuppgifter eller ekonomiskt utrymme för att behålla honom som anställd vid avdelningen.

Staten vill i anslutning därtill understryka att såväl G.A. som S.G. och B.S. gjort betydande ansträngningar för att rädda P.D:s anställning. Både B.S. och G.A. har förbehållslöst förklarat att P.D. hade fått vara kvar vid avdelningen och institutionen, om man bara kunnat finansiera hans lön. SACO och P.D. missförstår eller vantolkar uttalandena om att P.D. inte skulle ha blivit uppsagd, om han hade dragit in pengar till sin egen lön. Givetvis hade varken avdelningens, institutionens eller högskolans ledning motsatt sig att han arbetade kvar vid avdelningen, om han kunnat anskaffa så mycket externa medel att det täckt lönekostnaderna för honom. Detta är fast praxis inom högskolevärlden. Det är inte heller på grund av P.D:s ovillighet i och för sig att söka externa medel till sin egen lön som han blivit uppsagd, utan på grund av bl.a. den ekonomiska situation vid avdelningen, som han därmed inte ens försökt att förbättra.

Det bestrids att P.D. utsatts för provokation eller trakasseri i anslutning till uppsägningen. Vad konflikten mellan på ena sidan högskolan och på andra sidan P.D. och SACO genom Sveriges Civilingenjörsförbund i början av mars 1993 handlade om var att institutionen ville ha valuta för den lön som betalades till P.D.. De arbetsuppgifter som han tilldelades i slutet av februari avsåg sådant som var av klar nytta för institutionen, och det är statens uppfattning att han enligt sitt anställningsavtal var skyldig att utföra ifrågavarande uppgifter. Den resa som P.D. önskade företa var däremot inte något som låg i institutionens eller högskolans intresse. Därtill kom att P.D. hade mycket outtagen semester som innebar en belastning på institutionens ekonomi. Mot denna bakgrund ville G.A. som ekonomiansvarig att P.D. åtminstone skulle ta ut semester för resan. Då P.D. inte ville göra detta, ville G.A. markera att institutionen på sin sida inte var beredd att betala lön för tid som inte kom institutionen till nytta. När P.D. sedan likväl reste - utan arbetsledningens tillstånd - drog högskolan in hans lön för ifrågavarande tid, eftersom han därmed faktiskt gjorde sig skyldig till olovlig frånvaro från arbetet. Som SACO nämnt har den särskilda tvist som uppkom på grund av dessa händelser förlikts.

Domskäl

Tvisten

Högskolan i Luleå sade den 2 mars 1993 upp docenten P.D. från hans anställning som forskare vid avdelning Bergmekanik inom högskolans institution för Gruv- och berganläggningsteknik. Som grund för uppsägningen angav högskolan arbetsbrist.

Tvisten i målet gäller huruvida uppsägningen är sakligt grundad. SACO genom Sveriges Civilingenjörsförbund har gjort gällande att så inte är fallet, varvid SACO hävdat att uppsägningen i själva verket inte berott på arbetsbrist utan på förhållanden som är att hänföra till P.D. personligen (s.k. personliga skäl) och som inte utgjort saklig grund för uppsägningen. Med hänvisning därtill har SACO yrkat att uppsägningen skall ogiltigförklaras och staten förpliktas att utge allmänt skadestånd till P.D. för brott mot 7 § anställningsskyddslagen. Staten genom Högskolan i Luleå har bestritt bifall till käromålet och för sin del hävdat i första hand att uppsägningen berott på arbetsbrist och därmed är sakligt grundad, samt i andra hand att uppsägningen är sakligt grundad även om den skulle bedömas som en uppsägning på grund av P.D:s personliga förhållanden.

Utredningen i målet

I målet har förebringats skriftlig bevisning, varjämte vid huvudförhandlingen i arbetsdomstolen ett antal personer hörts upplysningsvis till utredning av omständigheterna i målet.

På SACO:s begäran har sålunda hörts P.D., personalchefen vid Högskolan i Luleå E.V.D., professorn i hållfasthetslära vid Uppsala universitet B.L. (förut vid Högskolan i Luleå) och professorn i teoretisk fysik vid Chalmers Tekniska Högskola X.X..

På statens begäran har hörts kanslichefen vid Tekniska Högskolan i Örebro C.L. (förut planeringschef vid Högskolan i Luleå), professorn i bergteknik vid Högskolan i Luleå G.A., professorn i bergmekanik vid Högskolan i Luleå B.S. och professorn i teknisk geologi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm O.S. (förut professor i bergmekanik vid Högskolan i Luleå).

Arbetsdomstolens bedömanden

Rättslig bakgrund

En första fråga som föreligger till bedömning i målet är alltså, huruvida högskolans uppsägning av P.D. berott på arbetsbrist eller utgjort en uppsägning av s.k. personliga skäl. Det bör därför erinras om att, när man vid tillämpningen av anställningsskyddslagen talar om uppsägning på grund av arbetsbrist, termen "arbetsbrist" används som ett rent rättstekniskt begrepp. Det omfattar inte endast fall av konkret brist på arbetsuppgifter, utan samtliga fall där en uppsägning från arbetsgivarens sida beror på något annat än förhållanden som är att hänföra till arbetstagaren personligen (personliga skäl). Såvitt i målet är av intresse faller under begreppet arbetsbrist alltså även sådant som att arbetsgivaren inte längre anser det befogat att visst arbete drivs vidare inom ramen för hans verksamhet eller eljest av företagsekonomiska, organisatoriska eller därmed jämförliga skäl anser det nödvändigt att säga upp en eller flera arbetstagare.

Arbetsbrist i den sålunda översiktligt beskrivna meningen utgör, som framgår redan av förarbetena till såväl 1974 års som 1982 års anställningsskyddslag, normalt saklig grund för uppsägning. Anställningsskyddslagen bygger vidare på principen att det därvid ytterst är arbetsgivarens bedömningar i t.ex. organisatoriskt eller företagsekonomiskt hänseende som får bli avgörande. Detta innebär bl.a. att en domstol normalt inte har att gå närmare in på frågor om det berättigade från företagsekonomisk, organisatorisk eller därmed jämförlig synpunkt i en av arbetsgivaren beslutad personalinskränkning (se prop. 1973:129 s. 123, prop. 1981/82:71 s. 65).

Situationen är emellertid en annan, om arbetsgivaren visserligen har angett arbetsbrist som grund för en uppsägning men i själva verket haft andra skäl för denna (s.k. fingerad arbetsbrist). I ett sådant fall har domstol givetvis att pröva tillåtligheten av uppsägningen utifrån den verkliga grunden (jfr bl.a. AD 1976 nr 26).

Fingerad arbetsbrist?

SACO:s påståenden i målet går i vart fall i första hand ut på att uppsägningen av P.D. skulle utgöra ett fall av s.k. fingerad arbetsbrist, dvs. att uppsägningen i själva verket haft en annan grund än den som högskolan åberopade vid uppsägningen och som staten har hävdat i målet.

De enda omständigheter som med nämnvärd grad av sannolikhet skulle kunna tala för att uppsägningen i verkligheten föranletts av andra skäl än den av staten åberopade arbetsbristen är enligt arbetsdomstolens mening dels vad som har framkommit om förhållandet fr.o.m. hösten 1991 mellan prefekten vid institutionen för Gruv- och berganläggningsteknik G.A. och P.D., dels de båda "problemlistor" avseende P.D. som G.A. i mars 1992 upprättade och tillställde högskolans personalenhet. Övriga av SACO i denna del åberopade omständigheter, främst vad som har kallats "den samlade bilden" och det förhållandet att institutionen kom att direkt begära uppsägningsvarsel beträffande just P.D., har från statens sida belysts och förklarats på sådant sätt att de inte i och för sig kan anses ge stöd för SACO:s ståndpunkt i frågan om skälen för uppsägningen.

När det gäller förhållandet mellan G.A. och P.D. fr.o.m. hösten 1991, är det tydligt att detta varit spänt. Härom vittnar inte bara vissa i målet åberopade minnesanteckningar från olika möten mellan dem, utan även vad som förekom i samband med att P.D. i anslutning till uppsägningstillfället i mars 1993 önskade anta en inbjudan avseende besök vid University College i London och Universitetet i Delft. En samlad bedömning av vad som har framkommit i nu berört hänseende ger enligt domstolens mening emellertid inte grund för slutsatsen att det förelegat någon egentlig personlig konflikt mellan de båda. Snarare synes det ha varit fråga om att G.A. intagit vad man kan beteckna som en sträv attityd gentemot P.D., en attityd som denne visserligen kunnat uppfatta som avog eller ogin, men som enligt vad utredningen visat väl kan förklaras och försvaras med hur G.A. sett på det ansvar för institutionens verksamhet och ekonomi som åvilat honom i hans egenskap av prefekt. Det finns med andra ord inte skäl för antagande att G.A. låtit sitt handlande styras av några ovidkommande hänsyn.

I anslutning till det sagda bör särskilt slås fast att utredningen i målet inte har gett domstolen underlag för att ifrågasätta sakligheten hos G.A:s beslut att inte godkänna eller tillstyrka den ansökan om projektmedel, som P.D. i december 1991 underställde G.A.. Detsamma gäller beträffande G.A:s avslag på P.D:s önskemål om att få använda vissa redan beviljade projektmedel för att anlita bl.a. en konsult. Det har följaktligen inte visats fog för SACO:s och P.D:s i vart fall antydda påståenden, att G.A. vid sin handläggning av dessa ärenden obehörigen motarbetat P.D. eller på något annat otillbörligt sätt sökt försvåra dennes ställning.

Av mera påtaglig betydelse som stöd för SACO:s ståndpunkt, att uppsägningen föranletts av personliga skäl, är de båda "problemlistorna" från mars 1992. Som SACO har påpekat innehåller dessa avsnitt med sådana uppgifter rörande P.D:s handlande m.m. som brukar åberopas till stöd för uppsägning på grund av arbetstagarens personliga förhållanden. G.A. har inför arbetsdomstolen också förklarat att anledningen till att "problemlistorna" upprättades och gavs bl.a. detta innehåll var, att högskolans dåvarande personalchef hade begärt att få ett underlag även för bedömning av frågan huruvida det fanns grund för att säga upp P.D. av personliga skäl. Enligt G.A. hade han då fått "spela med" personalchefen, som hänvisade till sin sakkunskap; G.A:s egen och institutionsstyrelsens inställning var dock att det var bristen på arbetsuppgifter och institutionens ekonomiska situation som motiverade den vid ifrågavarande tid aktuella begäran om varsel om uppsägning av P.D..

Mot det som alltså på något sätt skulle kunna tyda på att personliga skäl haft betydelse för uppsägningen av P.D. - vilken för övrigt skedde ett helt år efter det att de båda "problemlistorna" upprättades - står emellertid i målet ett material i form av skriftlig bevisning och annan utredning som med styrka talar för att orsaken till uppsägningen varit enbart de bedömningar av i huvudsak företagsekonomisk natur som staten har redovisat och utvecklat i sin sakframställning.

Det är sålunda för det första ostridigt, att avdelning Bergmekanik redan i slutet av 1980-talet hade börjat gå med ett ekonomiskt underskott, som vid 1990-talets början hade ackumulerats till i vart fall drygt en miljon kronor och som enligt B.S:s obestridda uppgifter alltjämt uppgick till ca 900 000 kr när han i augusti 1992 tillträdde som professor och ämnesföreträdare vid avdelningen. Det kan inte råda tvekan om att avdelningen och institutionen därmed, såsom staten med instämmande av G.A. och B.S. har uppgett, befann sig i ett allvarligt ekonomiskt läge som krävde kostnadsbesparingar. Av utredningen framgår också att tjänsterna för den tillsvidareanställda personalen vid institutionen av detta skäl och med början år 1990 minskats med - bortsett från P.D:s forskartjänst - en och en halv assistenttjänst samt tre teknikertjänster.

Vidare har genom utredningen i målet, främst då skriftlig bevisning och G.A:s uppgifter, blivit klarlagt att det sedan en tid tillbaka förelegat stora svårigheter att utnyttja P.D:s arbetskraft och kompetens i avdelningens och institutionens verksamhet. Av B.S:s uppgifter har framgått att utsikterna därtill inte blivit bättre utan snarare sämre sedan han tillträtt som ämnesföreträdare och ansvarig för avdelning Bergmekaniks verksamhet. Från SACO:s och P.D:s sida har inte framlagts någon utredning eller eljest lämnats några konkreta uppgifter som gett anledning att ifrågasätta det korrekta och rättvisande i den beskrivning av sysselsättningsläget för P.D. som sålunda har lämnats av G.A. och B.S..

Med hänsyn till det anförda saknas enligt arbetsdomstolens mening skäl att betvivla riktigheten av statens påstående att det avgörande för högskolans beslut i mars 1993 att säga upp P.D. varit en kombination av bristande möjligheter att ge P.D. enligt institutionens mening lämpliga arbetsuppgifter och bristande ekonomiskt underlag för finansiering av hans lön. Av betydelse när det gällt tillgången på arbetsuppgifter har därvid, enligt vad utredningen visat, varit en brist på underlag vid institutionen för undervisning i för P.D. lämpade ämnen, ett enligt institutions- och avdelningsledningens mening alltför litet underlag avseende handledning av doktorander samt slutligen att det vid institutionen och avdelningen inte funnits några planer på forskningsprojekt inom P.D:s forskningsområden.

SACO synes emellertid möjligen vilja hävda, att de skäl av ekonomisk natur och de omständigheter avseende möjligheterna att sysselsätta P.D., som domstolen sålunda har funnit ligga till grund för uppsägningen, i förevarande fall likväl bör rättsligt bedömas som förhållanden som är att hänföra till P.D. personligen.

SACO har sålunda fäst avseende bl.a. vid de såväl i åberopade skriftliga handlingar som i olika personers utsagor förekommande uttalandena om att P.D. - vilket i och för sig är ostridigt - inte velat medverka till finansieringen av sin egen lön genom att i ansökningar om medel för forskningsprojekt ta upp en post avseende denna.

Enligt arbetsdomstolens mening är det emellertid tydligt att vad som rättsligt är att betrakta som grunden för uppsägningen inte har varit den omständigheten i och för sig, att P.D. vägrat att ansöka om medel för sin egen lön, utan i stället bl.a. det förhållandet att avdelningen och institutionen till följd av brist på medel funnit sig inte kunna finansiera sina lönekostnader. En sak för sig är att P.D. genom att i projektansökningar - såsom enligt vad utredningen visat är fast praxis i vart fall för forskare vid tekniska högskoleinstitutioner - begära medel även för sin egen lön möjligen kunde ha bidragit till att förbättra avdelningens och institutionens ekonomi så att uppsägningar kunnat undvikas.

Vidare har SACO lagt vikt vid uttalanden från högskolans sida av innebörd att P.D. "inte skulle ha blivit uppsagd, om han hade dragit in medel till sin egen lön".

Vad som därvid åsyftats har emellertid, enligt vad som framgått av utredningen, endast varit att P.D. i vart fall kunnat få behålla sin anställning vid högskolan, om han genom projektansökningar o.d. kunnat för egna forskningsprojekt anskaffa externa medel i så stor mängd, att institutionen och avdelningen därmed fått täckning för hans lön. Inte heller detta förändrar det faktum, att grunden för uppsägningen varit bl.a. institutionens och avdelningens totala ekonomiska situation, inte något till P.D:s person knutet förhållande.

Slutligen har SACO i nu berört hänseende även uppehållit sig vid de anmärkningar som från högskolans och statens sida framställts avseende P.D:s bristande kunskaper i svenska, hans påstått "smala" kompetens och hans påstådda "ovillighet" att bredda sin forskning.

Av utredningen i målet har emellertid framgått att inte heller dessa - i och för sig till P.D:s person hänförliga - förhållanden utgjort grunden för uppsägningen. De har endast utgjort en del av förklaringen till att sysselsättningsunderlaget för honom enligt institutionens och avdelningens bedömning blivit alltför litet.

Sammanfattande slutsatser

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen alltså till slutsatsen, att högskolans uppsägning av P.D. haft sin grund i sådana faktorer av företagsekonomisk och organisatorisk natur som vid tillämpningen av anställningsskyddslagen är att hänföra till uppsägningsgrunden arbetsbrist. Som framgår av vad som i inledningen av domskälen har anförts under rubriken "Rättslig bakgrund" ankommer det inte på domstolen att, i vidare mån än som här skett vid prövningen av SACO:s påstående om s.k. fingerad arbetsbrist, gå närmare in på det från företagsekonomisk eller därmed jämförlig synpunkt berättigade i de överväganden som därvid gjorts från högskolans sida.

Av utredningen i målet framgår också att högskolan fullgjort sin skyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen att söka omplacera P.D. till annat arbete vid högskolan; det har inte framkommit anledning att ifrågasätta riktigheten av statens uppgift att något sådant annat arbete inte funnits att tillgå.

Det anförda innebär att högskolans uppsägning av P.D. är att anse som sakligt grundad. Käromålet skall följaktligen avslås.

Rättegångskostnader

Arbetsdomstolen finner inte skäl att med tillämpning av 5 kap. 2 § andra stycket arbetstvistlagen förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. SACO skall därför som förlorande part ersätta staten för dess rättegångskostnader.