AD 1995 nr 152

Parter:

Vårdförbundet SHSTF; HAO Privatvårdens Arbetsgivarförbund; Praktikertjänst Aktiebolag

Nr 152

Vårdförbundet SHSTF

mot

HAO Privatvårdens Arbetsgivarförbund och Praktikertjänst Aktiebolag i Stockholm.

BAKGRUND

Mellan HAO Privatvårdens Arbetsgivarförbund (HAO) och Vårdförbundet SHSTF (SHSTF) gäller kollektivavtal om bl.a. allmänna anställningsvillkor. Praktikertjänst AB är genom medlemskap i HAO bundet av kollektivavtalet.

Praktikertjänst AB ägs av de läkare, tandläkare, sjukgymnaster och laboratoriechefer som arbetar i bolagets verksamhet. Ägarna är också anställda hos bolaget. Därutöver finns anställd personal som inte äger aktier i bolaget. Det totala antalet anställda utgörs av drygt 11 000 personer. Av dessa är knappt 500 personer medlemmar i SHSTF, nämligen sjuksköterskor och laboratorieassistenter. Bolagets verksamhet omfattar stora delar av Sverige med viss koncentration till Storstockholms- området. Knappt hälften av SHSTF:s hos bolaget anställda medlemmar arbetar inom detta område. Verksamheten består av dels en central administrativ enhet som svarar för administration, utbildning och inköp m.m., dels ett antal praktiker. Varje praktik - eller i vissa fall flera praktiker tillsammans - bildar ett kostnadsställe med en praktikansvarig. Den praktikansvarige har genom delegation från bolagsledningen såväl ekonomiskt som medicinskt ansvar för verksamheten vid kostnadsstället.

Sjuksköterskan C.S., som är född år 1941 och är medlem i SHSTF, innehar sedan år 1973 anställning hos bolaget. Under de senaste sju åren har hon varit placerad och arbetat som sjuksköterska vid kostnadsstället Öron- näsa-halsmottagningen inom Läkarhuset Hötorgscity i Stockholm (ÖNH- praktiken).

Praktikansvarig för ÖNH-praktiken har tidigare sedan länge varit läkaren R.P.. Inför dennes pensionering vid årsskiftet 1994/95 fick praktiken på hösten 1994 en ny praktikansvarig, läkaren P.L.. Denne började sin anställning hos bolaget den 17 oktober 1994 och övertog ansvaret för praktiken fr.o.m. den 1 januari 1995.

Den 4 januari 1995 upprättade och översände bolaget till C.S. ett besked om uppsägning av henne på grund av arbetsbrist. I beskedet angavs att uppsägningsdatum var den 9 januari och sista anställningsdag den 9 juli 1995. C.S. fick beskedet den 7 januari 1995.

Tvist har uppstått mellan p0arterna huruvida bolaget haft saklig grund enligt 7 § anställningsskyddslagen för att säga upp C.S..

YRKANDEN M.M.

SHSTF har yrkat att arbetsdomstolen förklarar att uppsägningen av C.S. är ogiltig. Vidare har SHSTF yrkat att Praktikertjänst AB förpliktas att till C.S. utge ett allmänt skadestånd med 60 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena men vitsordat ränteyrkandet som skäligt i och för sig och har, för det fall att arbetsdomstolen skulle finna att uppsägningen inte varit sakligt grundad, yrkat att det allmänna skadeståndet jämkas till noll med hänsyn till att situationen varit svårbedömd för bolaget.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen har i beslut den 6 juli och den 2 november 1995 avslagit arbetsgivarparternas yrkande om att domstolen interimistiskt skall besluta att C.S:s anställning skall upphöra vid uppsägningstidens utgång respektive omedelbart.

GRUNDER

SHSTF har gjort gällande att arbetsgivaren inte har sagt upp C.S. på grund av arbetsbrist utan på grund av att hon vägrat att acceptera den av arbetsgivaren önskade och föreslagna sänkningen av hennes lön vilket är omständigheter som är hänförliga till henne personligen. Detta har inte utgjort saklig grund för uppsägningen. Arbetsgivaren har vidare inte undersökt möjligheterna att omplacera henne varför det inte heller med hänsyn härtill förelegat saklig grund för att säga upp henne. Det fanns vid tidpunkten för uppsägningen i vart fall två längre vikariat att omplacera henne till.

Arbetsgivarparterna har anfört att C.S. sagts upp på grund av arbetsbrist samt att möjligheterna till att omplacera henne har undersökts och att det därvid framkommit att det inte fanns några lediga tjänster.

PARTERNAS SAKFRAMSTÄLLNINGAR

SHSTF

Inför R.P:s pensionering, som beräknades ske vid årsskiftet 1994/95, påbörjades våren 1994 diskussioner om vad som skulle ske med praktiken och om vem som eventuellt skulle efterträda honom som praktikansvarig. Det blev sedermera bestämt att P.L. skulle ta över praktiken och denne anställdes av bolaget den 17 oktober 1994. P.L. hade dessförinnan, troligen under våren 1994, fått del av ekonomiska rapporter avseende praktiken.

C.S. hade vid tidpunkten för P.L:s anställning en lön om 19 445 kr i månaden. Enligt vad SHSTF fått erfara fick P.L. i diskussionerna inför övertagandet veta att lönen för en sjuksköterska inte behövde vara mer än 13 500 kr i månaden. I augusti 1994 blev C.S. upplyst om att hennes lön fortsättningsvis skulle vara 15 500 kr i månaden. En sådan lönesänkning ville hon inte acceptera. Hon kontaktade därför A.S. vid SHSTF som under hösten 1994 tog upp diskussioner med bolaget om C.S:s lön.

Den 7 december 1994 hölls ett sammanträde i vilket C.S., A.S., R.P., P.L. samt ytterligare några personer deltog. Bolaget angav vid sammanträdet att C.S. skulle bli uppsagd på grund av arbetsbrist. Den 19 december meddelades emellertid R.P. av bolaget genom P.E. att C.S. skulle få fortsatt anställning i bolaget med bibehållen lön. Den 22 december 1994 erhöll hon en anställningsbekräftelse från bolaget i vilken bl.a. angavs att hennes lön alltjämt skulle vara 19 445 kr.

Redan vid denna tidpunkt stod det klart att Försäkringskassan beräknade intäkterna för år 1995 avseende kostnadsstället ÖNH-praktiken till minst 1 657 000 kr och högst 2 007 000 kr. Siffrorna är i och för sig inte så intressanta för det fall arbetsbrist uppstår i en del av ett företag, eftersom det är bolaget i dess helhet som skall uppvisa vinst och förlust. Bolaget redovisade en vinst på 253 milj. kr för det senaste räkenskapsåret.

Enligt en framställan daterad den 29 december 1994, vilken förbundet fick del av den 2 januari 1995, begärde bolaget förhandling med SHSTF enligt 11 § medbestämmandelagen. Vid denna tidpunkt var emellertid SHSTF:s expedition stängd. Bolaget angav att förhandlingen begärdes med anledning av en förändring av doktor P.L:s kostnadsställe och att förändringen berörde C.S.. Vidare ombads SHSTF att kontakta A.D. under vecka 1. Med anledning därav ringde en av SHSTF:s förtroendevalda, E.P., upp A.D. den 4 januari 1995 för att närmare efterhöra vad förhandlingsframställningen gällde. Någon förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen ägde emellertid inte rum vid detta samtal. Detta påpekades för bolaget när SHSTF fick del av ett protokoll som A.D. upprättat med utgångspunkt från att telefonsamtalet skulle ha utgjort en förhandling. Härvid skall beaktas att det finns en tradition inom bolaget för hur förhandlingar skall ske och en önskan från bolagets sida om hur SHSTF bör vara representerat vid olika förhandlingar. I bolagets personalhandbok, s. 17, anges bl.a. att en facklig förtroendeman, exempelvis ett arbetsplatsombud, inte har mandat att förhandla om planerade driftsinskränkningar och att arbetsgivarens förhandlingsskyldighet i sådana situationer skall fullgöras i enlighet med medbestämmandelagens bestämmelser. Vidare anges att den fackliga sidan skall företrädas av en ombudsman vid förhandlingar enligt 11 § medbestämmandelagen. Dessa anvisningar är väl kända av SHSTF. Samma dag som den påstådda förhandlingen ägde rum, dvs. den 4 januari, hade emellertid C.S. sagts upp av bolaget på grund av arbetsbrist. När A.S. återgick i tjänst den 9 januari 1995 försökte hon vid ett flertal tillfällen komma i kontakt med A.D. för att meddela bolaget att förhandlingsskyldigheten enligt SHSTF:s uppfattning inte hade fullgjorts. Detta framfördes till A.D. den 16 januari. Bolaget kunde således vid denna tidpunkt ha valt att genomföra en förhandling men detta avstod bolaget från med hänvisning till att en förhandling redan hade genomförts.

Bolaget har inte före uppsägningen tagit ställning till om C.S. kunde omplaceras. Mellan parterna har varken i gällande kollektivavtal eller på annat sätt överenskommits om vad som skall förstås med anställningsskyddslagens begrepp driftsenhet. Bolaget har vid ett flertal tillfällen aktualiserat denna fråga och framställt önskemål om att parterna i ett avtal skulle definiera begreppet. SHSTF har dock inte velat sluta något avtal i denna fråga. På samma sätt som omfattningen av bolagets omplaceringsskyldighet har begreppet driftsenhet bestämts vid varje tillfälle frågan har aktualiserats. I bolagets personalhandbok definieras begreppet "kostnadsställe" som ekonomisk redovisningsenhet och "praktik" som arbetsplatsen, lokalen där praktikens/kostnadsställets verksamhet bedrivs (en praktik kan omfatta ett eller flera kostnadsställen, ett kostnadsställe kan omfatta en eller flera praktiker). Med detta vill SHSTF visa att en anställd kan arbeta vid flera kostnadsställen trots att denne endast arbetar vid en praktik. Detta förhållande gällde för C.S.. Hon arbetade vid ÖNH-praktiken men hennes lön belastade två kostnadsställen.

Till utveckling av de rättsliga grunderna för förbundets talan kan följande tilläggas. Bolaget redovisade en vinst för 1994 om 253 milj. kr. Bolaget har inför uppsägningen av C.S. inte förhandlat enligt 11 § medbestämmandelagen trots att bolaget har erinrats om att det brustit i sin förhandlingsskyldighet. Omorganisationen av kostnadsstället ÖNH- praktiken har enbart haft till syfte att säga upp C.S.. Någon misskötsamhet från hennes sida har inte ens påståtts av bolaget. Bolaget har inte vidtagit någon omplaceringsutredning. I vart fall har något omplaceringserbjudande inte lämnats henne. Sammantaget har uppsägningen av C.S. skett av skäl hänförliga till henne personligen och inte på grund av arbetsbrist. Det är alltså fråga om s.k. fingerad arbetsbrist. Saklig grund för uppsägningen föreligger därmed inte enligt 7 § anställningsskyddslagen. På grund härav skall uppsägningen av henne förklaras ogiltig och bolaget skall förpliktas utge skadestånd för den kränkning uppsägningen inneburit för C.S..

Arbetsgivarparterna

Praktikertjänst AB är i formell mening ett rörelsedrivande bolag med ca 11 000 anställda. Även de praktikansvariga läkarna innehar anställning hos bolaget. Emellertid är det så att varje praktikansvarig driver sin verksamhet utifrån strikt företagsekonomiska grunder. Det är den praktikansvarige och de arbetstagare som arbetar vid praktiken/kostnadsstället som genererar intäkterna och det är den praktikansvarige som bestämmer lönerna för dem som är verksamma vid praktiken. Nyanställningar görs av bolaget men på uppdrag av den praktikansvarige och det är uteslutande den praktikansvarige som bestämmer vem som skall anställas och vilken lön som skall betalas. Det är vidare praktiken/kostnadsstället som belastas av de kostnader som Praktikertjänst AB debiterar för de administrativa tjänster som bolaget tillhandahåller praktiken. Ur den praktikansvariges synvinkel är denna situation egentligen inte annorlunda än att denne bedrev verksamheten i ett eget bolag och externt köpte in de tjänster som behövdes. Det kan ifrågasättas om det är den praktikansvarige som handlar på delegation av bolaget eller om det är den praktikansvarige som ger bolaget uppdrag att verkställa vissa åtgärder som denne betalar för. Om den praktikansvarige är sjuk, utgår ingen sjuklön från bolaget. Inte heller har denne rätt till semesterlön eller semesterersättning. Det finns sammantaget inget i relationen mellan den praktikansvarige och bolaget som tyder på ett anställningsförhållande. Det är således den praktikansvarige som helt självständigt styr sin verksamhet. Denne avgör själv vilka investeringar som skall göras, hur många anställda praktiken skall ha och vilken lön som skall utges.

Något förenklat kan en praktiks ekonomiska verksamhet beskrivas enligt följande. Alla intäkter som praktiken uppbär bokförs på ett visst konto. Kontot belastas för alla utgifter, såsom bolagets debitering av administrationskostnader, lön till sköterskor, avskrivningar, samt lån och räntekostnader som belastar verksamheten. Läkaren kan därför påverka avskrivningstakten och det egna löneuttaget beroende på vilka kostnader han väljer att belasta verksamheten med.

En praktiserande privatläkare kan inte verka utan en etableringsrätt. Etableringsrätten grundar möjligheten för en privatpraktiserande läkare att bedriva verksamhet och denna etableringsrätt lägger hela ansvaret för verksamheten på läkaren. Det är landstinget som medger etableringsrätter. Dessa kunde fram till nyligen överlåtas från en läkare till en annan men denna handel har nu kraftigt begränsats. Detta innebär att det blir upp till varje praktikansvarig att själv bestämma strukturen för verksamheten, såsom om denne skall ha några anställda, vilka de skall vara och sättet för hur arbetet skall bedrivas. Bolaget kan därför inte påverka läkaren utan att därmed också göra våld på det ansvar som läkaren har för verksamheten i enlighet med vad som följer av etableringsrätten. Bokföringsmässigt blir praktiken ett kostnadsställe. Arbetsgivaransvaret åligger emellertid alltid i dess helhet bolaget.

Det stämmer att bolaget redovisade en vinst för år 1994. Största delen härav är medel som framkommit vid försäljning av fastigheter och aktier som bolaget förvaltar i pensionsfonder. Vinsten används dels till att höja aktievärdet i bolaget, dels till avsättningar för att trygga framtida pensionsutbetalningar. Om en praktik går med förlust, görs först försök till att vända förlusten men om detta inte lyckas avvecklas verksamheten. Detta innebär att den praktikansvarige får träda ut ur bolaget. Den förlust som därvid kan ha uppstått står bolaget normalt slutligen för men en uppgörelse görs alltid mellan den praktikansvarige och bolaget vid ett sådant utträde. Uppgörelsen är beroende på grunden till varför praktiken gått med förlust.

Det är korrekt att P.L. övertog den verksamhet R.P. tidigare bedrivit. P.L. hade blivit kontaktad av någon eller några läkarkolleger, vilka var verksamma vid Läkarhuset. Dessa hade uppgivit att R.P. avsåg att pensionera sig och att det kunde finnas en möjlighet för P.L. att ta över praktiken. P.L. satte sig i förbindelse med R.P.. Diskussioner mellan dem ledde så småningom till ett avslut, varigenom P.L. övertog ansvaret för ÖNH-praktiken.

Under diskussionerna med R.P. blev P.L. något förvånad över den i hans ögon höga lön som C.S. uppbar. C.S. var inte villig att gå med på en lönesänkning och R.P. hade utlovat att hon även fortsättningsvis skulle få behålla sin lön. Detta bekräftades sedermera i den handling som upprättades den 22 december 1994. Handlingen innebar egentligen inte annat än att hon överfördes från R.P:s kostnadsställe till P.L:s kostnadsställe.

Naturligtvis analyserades praktikens ekonomiska förutsättningar under P.L:s och R.P:s samtal. Därvid bör man ha i åtanke att R.P. hade varit verksam under en lång tid, att de investeringar han gjort var avskrivna och han därför hade ett stort ekonomiskt utrymme i sin verksamhet. P.L. däremot skulle vid övertagandet erlägga en summa för övertagandet av inventarierna samt göra en del egna nyinvesteringar. Han inledde därför sin verksamhet med ett betydande underskott vilket i januari 1995 uppgick till 435 000 kr. Dessutom skall beaktas att det av myndigheterna beslöts att en läkare fr.o.m. den 1 juli 1994 inte fick debitera för fler än tre patienter i timmen. För P.L. innebar detta att det var ytterst tveksamt om intäkterna skulle räcka till för att täcka de kostnader han hade. Han var därför tvungen att försöka skapa en situation där han var så lite sårbar som möjligt. Han fann efter ett tag att det fanns utrymme för vissa rationaliseringar vid praktiken, bl.a. kunde han externt lägga ut en del av de arbetsuppgifter som tidigare hade skötts av C.S.. Dessutom fann han efter att ha gjort vissa investeringar, såsom en datorisering av mottagningen, att han själv kunde utföra flertalet av de övriga uppgifter som hade ankommit på C.S.. På grund härav ansåg han att det fanns anledning att säga upp henne.

I fråga om bolagets förhandlingsframställan och de kontakter som förekom mellan bolaget och förbundet med anledning av denna vitsordar arbetsgivarparterna vad förbundet anfört, utom såvitt att arbetsgivarparterna anser att en förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen kom till stånd vid telefonsamtalet mellan A.D. och E.P. den 4 januari 1995. Enligt fast praxis brukar förhandlingar av denna art genomföras telefonledes. Under samtalet var E.P. införstådd med att en förhandling genomfördes och parterna blev ense om att avsluta denna sedan förhandlingsfrågan behandlats.

Uppsägningen av C.S. har sin grund i arbetsbrist och bolaget har fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Det föreligger därför saklig grund för uppsägningen.

DOMSKÄL

Tvisten

C.S. blev genom ett besked den 4 januari 1995 uppsagd från sin anställning som sjuksköterska hos Praktikertjänst AB. I beskedet angavs arbetsbrist som grund för uppsägningen.

SHSTF har gjort gällande i första hand att uppsägningen i själva verket skedde av personliga skäl och att saklig grund för åtgärden enligt 7 § första stycket anställningsskyddslagen inte förelegat samt i andra hand att bolaget inte före uppsägningen fullgjort sin skyldighet att omplacera C.S. till annat arbete hos bolaget och att uppsägningen därför i varje fall inte var sakligt grundad enligt andra stycket i nyssnämnda paragraf.

Bolagets inställning är att saklig grund för uppsägningen av C.S. har förelegat. Åtgärden har vidtagits på grund av arbetsbrist och någon omplacering av C.S. till annat arbete hos bolaget har inte varit möjlig.

Har uppsägningen skett av personliga skäl eller på grund av arbetsbrist?

Vid tillämpning av regeln i 7 § första stycket anställningsskyddslagen att en uppsägning skall vara sakligt grundad gäller att arbetsbrist godtas som saklig grund. Häri ligger att domstolen i princip inte prövar de skäl av företagsekonomisk eller därmed jämförlig natur som ligger till grund för arbetsgivarens konstaterande att arbetsbrist föreligger. I situationer där det påstås att s.k. fingerad arbetsbrist föreligger kan emellertid komma i fråga att granska de uppgivna företagsekonomiska skälen betydligt mer ingående än annars.

P.L. har hörts vid huvudförhandlingen under sanningsförsäkran i fråga om vilka överväganden han gjorde innan beslut fattades att C.S. skulle sägas upp. Han har sammanfattningsvis anfört följande.

Han blev under våren 1994 kontaktad av två läkarkolleger vid Läkarhuset som informerade honom om att R.P. avsåg att pensionera sig. De uppgav att det kunde finnas möjligheter för honom att ta över R.P:s verksamhet. P.L. satte sig i förbindelse med R.P. och en diskussion mellan dem kom till stånd. De bestämde att P.L. skulle börja som vikarie vid praktiken i oktober 1994. R.P. förevisade under våren en månadsrapport som redovisade det ackumulerade överskottet från det gångna året. De berörde även C.S:s lön, varvid R.P. uppgav att han hade ett muntligt avtal med henne om en relativt hög lön. Under sommaren ringde P.L. Praktikertjänst AB för att efterhöra vad sjuksköterskornas medianlön inom bolaget uppgick till och fick då reda på att den var 15 500 kr i månaden. Några diskussioner om C.S:s lön förekom egentligen inte härutöver. - Sammanlagt har P.L. investerat ca 850 000 kr i praktiken. Av de inventarier som han övertog var endast en utrustning för hörselkontroll modern. Övriga inventarier var från slutet av 50-talet eller möjligen 60-talets början. Dessa inventarier har han ersatt med modernare. Av investeringarna kan nämnas en läkarstol, en patientstol, en undersökningsenhet - vilket är en av de stora investeringarna - samt en diskningsutrustning. Dessutom har han datoriserat mottagningen innebärande att registrering av patienter, patientjournaler, väntelistor, receptutskrifter, remissutskrifter och beräkning av försäkringskasseersättning sköts med hjälp av en dator. Datoriseringen har inneburit en förenkling av många sysslor som tidigare sköttes manuellt. - Iden till att han skulle kunna driva praktiken utan C.S:s hjälp fick han i ett brev från företaget Läkarbokning som tillhandahåller service för läkarmottagningar med tidbokning och övrig telefonhjälp. Han märkte vidare under hösten 1994 att han skulle kunna spara in en del tid om mottagningen datoriserades. Dessutom finns möjlighet att få receptionist- och sekreterarhjälp från Läkarhuset. Patienter som väntar i väntrummet hämtar han själv och tycker att detta är ett bra sätt att skapa kontakt med patienterna. Av de nio läkare som arbetar vid Läkarhuset är det bara fem som har hjälp av sjuksköterska.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Av P.L:s egna uppgifter framgår att han reagerade över storleken på den lön om 19 445 kr i månaden som utgick till C.S. medan R.P. var praktikansvarig och att han under sommaren 1994 tog reda på att sjuksköteskornas medianlön inom bolaget uppgick till 15 500 kr. Parterna i målet har lämnat olika uppgifter om vad som därefter förekom i lönefrågan. SHSTF:s inställning är att frågan om lönen diskuterades mellan P.L. och C.S., att P.L. därvid hade föreslagit att lönen skulle kraftigt sänkas men att C.S. inte accepterat denna lönesänkning samt att det var detta förhållande som var den verkliga orsaken till att hon senare blev uppsagd från sin anställning. Arbetsgivarsidan har för sin del gjort gällande att några egentliga diskussioner om C.S:s lön inte fördes mellan P.L. och C.S. och att alltså något förslag om sänkning av hennes lön inte framfördes.

Arbetsdomstolen har fått det intrycket av de uppgifter som berörda personer har lämnat under förhör vid huvudförhandlingen att P.L. visserligen får antas ha engagerat sig i frågan om C.S:s lön i större utsträckning än vad som framgår av hans berättelse. Utredningen ger dock inte stöd för att en direkt diskussion om lönens storlek med bud och motbud förekom mellan P.L. och C.S.. Detta är också förklarligt mot bakgrund av att enligt arbetstagarsidans mening diskussionen skulle ha skett så tidigt som i augusti 1994. Vid den tiden var det ännu inte avgjort att P.L. verkligen skulle överta praktiken från R.P.. Detta skedde, såvitt framgår av utredningen, först ett par månader senare. Omständigheterna ger intrycket att P.L:s agerande i lönefrågan skedde på ett förhållandevis tidigt stadium innan han ännu säkert överblickade de ekonomiska förutsättningarna för övertagandet av praktiken. Enligt domstolens mening måste vid prövningen av den aktuella frågan också beaktas att R.P. uppenbarligen engagerade sig för att C.S. efter överlåtelsen av praktiken skulle få arbeta kvar vid denna och få behålla den utgående lönen och att diskussioner i lönefrågan tydligtvis förekom mellan R.P. och C.S. utan att P.L. deltog. Omständigheterna ger också stöd för att såväl C.S. som SHSTF:s företrädare ombudsmannen A.S. mycket länge under senare delen av år 1994 utgick från att det avgörande för om en fortsatt anställning skulle komma till stånd för C.S. var att man kunde enas om lönens storlek. Belysande är vad som förekom inför och under sammanträdet mellan berörda personer den 7 december 1994. Från arbetstagarsidan gick man uppenbarligen till detta sammanträde i tron att lönefrågan skulle diskuteras. Man blev tydligtvis överraskad av att vad bolaget ville ta upp vid överläggningen gällde frågan om praktikens drivande fortsättningsvis utan sjuksköterska och en uppsägning av C.S. på grund av arbetsbrist.

Den anställningsbekräftelse som C.S. mottog den 22 december 1994, dvs. endast en dryg vecka före uppsägningen, kan te sig svårförståelig i sammanhanget. Uppenbarligen kom C.S. att härigenom tro att hon trots vad som sagts vid sammanträdet den 7 december skulle få fortsatt anställning med bibehållen lön. Utredningen ger emellertid vid handen att bekräftelsen kom till stånd med anledning av att P.L. fr.o.m. årsskiftet skulle inträda som kostnadsansvarig. Det finns inget som tyder på att arbetsgivarsidan efter sammanträdet den 7 december skulle ha ändrat sig och inte velat genomföra den omläggning av verksamheten vid praktiken innebärande att någon sköterska inte skulle vara anställd.

I målet har parterna utförligt uppehållit sig vid vad som förekom vid ett telefonsamtal den 4 januari 1995 mellan A.D. och E.P.. Frågan har gällt om telefonsamtalet var att betrakta såsom en telefonöverläggning varigenom förhandlingskravet i 11 § medbestämmandelagen uppfylldes eller om samtalet endast var av informationskaraktär. Arbetsdomstolen saknar anledning att ta ställning till vad som närmare förekom vid telefonsamtalet och till om förhandlingskravet uppfylldes. Domstolen konstaterar endast att vad som har förekommit i denna särskilda fråga inte har någon större betydelse för ställningstagandet till hur uppsägningen av C.S. är att uppfatta.

Vad som hittills har anförts medför dock inte att man utan vidare kan bortse från möjligheten att det verkliga motivet till att C.S. sades upp var ett annat än vad som åberopades från bolagets sida. Det finns därför anledning att närmare gå in på vad som i detta hänseende har anförts av arbetsgivarparterna.

Anledning föreligger att först gå in på vad som har framkommit om hur den av bolaget bedrivna verksamheten är upplagd. Utredningen visar att bolaget till den person som är praktikansvarig - en läkare eller en tandläkare - har delegerat ett mycket långtgående ekonomiskt ansvar för driften vid praktiken. Den praktikansvarige disponerar, ungefär som en självständig företagare, över praktikens intäkter sedan betalning erlagts till Praktikertjänst AB för de administrationskostnader som uppstått. Genom att minska sitt eget uttag av lön eller kostnaderna för personalens lön får den praktikansvarige ett mindre underskott eller ett större överskott att förfoga över. Härigenom kan kapital friställas för exempelvis nyinvesteringar eller för avbetalning på tagna lån.

Av P.L:s uppgifter har framkommit att hans kostnader för övertagandet av ÖNH-praktiken sammantaget med de investeringar i verksamheten som han har gjort uppgått till ca 850 000 kr. I syfte att få praktiken lönsam ville han minska kostnaderna genom att lägga om och rationalisera driften. P.L. har lämnat en relativt ingående redogörelse för hur verksamheten har bedrivits sedan övertagandet. Särskilt har han därvid uppehållit sig vid vilka förändringar som har vidtagits med anledning av att han inte har någon sjuksköterska anställd. Det har inte förekommit något i målet som ger anledning att inte sätta tilltro till de sålunda lämnade uppgifterna. Det anförda skall även ses mot bakgrund av att det har upplysts att det numera är vanligt förekommande att en praktik drivs på sätt som liknar den av P.L. beskrivna uppläggningen. Från SHSTF:s sida har heller inte ifrågasatts att P.L. genom de genomförda rationaliserings- och besparingsåtgärderna har åstadkommit att kostnaderna minskats på sätt som avsetts.

Vid ett övervägande av vad som har anförts kommer arbetsdomstolen till den uppfattningen att förbundet inte har kunnat göra sannolikt att uppsägningen av C.S. beror på omständigheter som är hänförliga till henne personligen. Arbetsdomstolen finner i stället att uppsägningen av C.S. har föranletts av de rationaliseringar P.L. genomfört i syfte att minska praktikens kostnader. Uppsägningen har alltså skett på grund av arbetsbrist. Denna arbetsbrist har direkt berört C.S.. Detta betyder att frågan huruvida uppsägningen är sakligt grundad skall prövas med utgångspunkt från att arbetsbrist förelegat.

Har bolaget fullgjort omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen?

Enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen föreligger inte saklig grund för uppsägning, om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren i stället bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. I omplaceringsskyldigheten ligger att det ankommer på arbetsgivaren att göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan och därvid ta till vara föreliggande möjligheter att ordna en omplacering samt att, om det föreligger oklarhet huruvida omplacering har kunnat ske, detta normalt bör leda till att omplaceringsskyldigheten inte anses fullgjord. Omplaceringsskyldighetens omfattning har på den privata arbetsmarknaden i princip ansetts omfatta hela företaget. Har ett företag flera driftsenheter bör därför undersökningen ta sikte på alla företagets driftsenheter.

Vad särskilt gäller bolagets situation har framkommit i målet att en påtaglig oklarhet har rått och råder inom bolaget rörande tillämpning av anställningsskyddslagens regler rörande omplaceringsskyldigheten och för övrigt även beträffande andra regler på anställningsskyddets område. Oklarheten hänger samman med tydligt skönjbara särdrag i uppbyggnaden av bolagets verksamhet. Bolaget har velat betrakta kostnadsställena som självständiga enheter under den praktikansvariges ledning inte bara vad gäller resultatansvar utan även i fråga om företagsledande och andra uppgifter i förhållande till anställda och detta i sådan utsträckning att man velat beskriva bolagets centrala administration som en serviceverksamhet i förhållande till den enskilda praktiken. Intrycket är att man velat ge den praktikansvarige ställning som skulle ha följt med exempelvis en aktiebolagsbildning avseende praktiken. Bolaget har ändå rent rättsligt agerat som arbetsgivare i förhållande till arbetstagare som är verksamma vid de olika kostnadsställena. Det vill dock synas som bolaget inte har fullt ut dragit konsekvenserna av arbetsgivarställningen. Det är lätt att se att den nu antydda oklarheten har på ett för C.S. negativt sätt påverkat handläggningen av det ärende som givit upphov till tvisten. Enligt domstolens mening hade det kunnat begäras av bolaget med hänsyn till de resurser som bolaget besitter att denna oklarhet undanröjts.

Vad härefter gäller frågan huruvida bolaget i det föreliggande fallet har fullgjort sin omplaceringsskyldighet skall först anmärkas att några omplaceringserbjudanden inte lämnades C.S. innan bolaget sade upp henne.

Beträffande bolagets omplaceringsutredning har, främst genom förhören med A.D. och E.B., framkommit följande. Inför varje uppsägning görs en kontroll av om den berörda arbetstagaren i stället kan omplaceras. I första hand görs kontrollen vid den enhet där den som riskerar att bli uppsagd arbetar. Därutöver görs en kontroll genom den s.k. kontaktförmedling som finns vid bolaget. Till kontaktförmedlingen kan varje praktikansvarig anmäla om denne har behov av ytterligare personal. Även den som är arbetslös eller som arbetar hos annan arbetsgivare kan genom kontaktförmedlingen anmäla sitt intresse för att börja arbeta vid Praktikertjänst AB. Kontaktförmedlingen tillhandahåller således dels en förteckning över lediga tjänster, dels en förteckning över arbetssökande. Genom förhören har emellertid framkommit att det inte föreligger någon skyldighet för den praktikansvarige att anmäla sitt behov av arbetskraft till kontaktförmedlingen. Man kan därför aldrig med säkerhet veta om det inom bolaget finns fler lediga tjänster än vad som framgår av kontaktförmedlingens förteckning. Det händer att praktikansvariga på eget initiativ annonserar efter personal. Ofta kommer ett sådant förfarande till personalkontorets kännedom men någon garanti härför finns inte. Vidare skall noteras att kontaktförmedlingens information är dagsaktuell och man vet därför inget om behovet har ändrats nästföljande dag, om inte en ny kontroll görs då. Personal som blivit uppsagd hamnar på en särskild företrädesrättslista. En praktikansvarig är i princip tvungen att följa denna lista som anger en särskild turordning när denne önskar nyanställa personal.

E.B. har berättat att det var hon som undersökte möjligheterna till att omplacera C.S.. Hon minns inte vilken dag hon gjorde undersökningen men hon har uppgett att det var i anslutning till uppsägningen. Tillsammans med P.L. konstaterade hon att möjlighet till omplacering vid praktiken inte fanns. Inte heller fann hon några lediga tjänster när hon via sin persondator såg i kontaktförmedlingens register.

Förbundet har som skriftlig bevisning åberopat en information om tidsbegränsade anställningar för förbundets medlemmar som ges ut av förbundet. Enligt denna fanns i vart fall två tidsbegränsade tjänster som sjuksköterska vid Praktikertjänst AB inom Stockholms-området hos A-S.S., den ena för hela år 1995 med krav på grundutbildning och den andra under tiden fr.o.m. den 23 januari 1995 och året ut med krav på vidareutbildning. C.S. hade tillräckliga kvalifikationer för båda dessa tjänster. C.S. har dessutom själv uppgett att hon läste en annons i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet om en läkare vid en ÖHN-praktik inom Stockholms-området som sökte en sjuksköterska för en heltidsanställning och som uppgav sig vara väletablerad inom Praktikertjänst AB. Det angavs vidare att anställningen som erbjöds var ett långtidsvikariat eller alternativt en tillsvidareanställning och de som ville ansöka om tjänsten anmodades att göra det vid huvudkontoret. Hon har sedermera fått reda på att det var en dr L. som hade annonserat. I samtal med den sköterska som erhöll tjänsten har hon fått veta att anställningen nu övergått till en tillsvidareanställning.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Av bolagets i målet förebringade utredning har framkommit att de sedvanliga kontrollerna av omplaceringsmöjligheter har gjorts inför uppsägningen av C.S.. Emellertid har av utredningen också framkommit att bolaget inte har kunnat med någon säkerhet säga att det vid denna tidpunkt inte fanns några lediga tjänster till vilka C.S. hade kunnat omplaceras. Det sistnämnda bekräftas även av förbundets skriftliga bevisning och av de uppgifter C.S. har lämnat. Det skall även anmärkas att omständigheterna tyder på att bolagets handläggare inte hade fullt klart för sig vilken räckvidd omplaceringsskyldigheten hade för bolaget i ett fall som C.S:s. Bolaget har att bära ansvaret för den oklarhet som sålunda synes ha förelegat.

Vid en bedömning på grundval av det anförda finner arbetsdomstolen att bolaget inte kan anses ha fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Med anledning härav har inte saklig grund för uppsägningen av C.S. förelegat. Uppsägningen av henne skall därför ogiltigförklaras.

Bolaget är även skyldigt att utge allmänt skadestånd för den kränkning av C.S. som uppsägningen inneburit. Omständigheterna är dock sådana att arbetsdomstolen finner att skadeståndet skall bestämmas till ett lägre belopp än vad som yrkats från SHSTF:s sida. Skadestånd bör skäligen utgå med 30 000 kr.

Vid denna utgång skall arbetsgivarparterna ersätta SHSTF för förbundets rättegångskostnader i målet. Det råder inte någon tvist om beloppets storlek.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen ogiltigförklarar Praktikertjänst Aktiebolags uppsägning av C.S..

2. Arbetsdomstolen förpliktar Praktikertjänst Aktiebolag att till C.S. utge allmänt skadestånd med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 22 maj 1995 tills betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar HAO Privatvårdens Arbetsgivarförbund och Praktikertjänst Aktiebolag att med hälften var utge ersättning till Vårdförbundet SHSTF för rättegångskostnader avseende ombudsarvode med trettiosextusenfyrahundra (36 400) kr jämte ränta på detta belopp från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1995-12-13, målnummer A-86-1995

Ledamöter: Hans Stark, Kjerstin Nordborg, Karin Isacsson, Henrik Sahlin, Ola Bengtson, Staffan Holmertz och Erik Adolfsson (förste ombudsman vid Försvarets Civila Tjänstemannaförbund; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Jan Bergman