AD 1995 nr 37

Parter:

Svenska Elektrikerförbundet; Elektriska Arbetsgivareföreningen; Elajo Elinstallationer Aktiebolag

Nr 37

Svenska Elektrikerförbundet

mot

Elektriska Arbetsgivareföreningen och Elajo Elinstallationer Aktiebolag i Oskarshamn.

Mellan Elektriska Arbetsgivareföreningen (EA) och Svenska Elektrikerförbundet (SEF) gäller kollektivavtal, bl.a. ett avseende elektriska installationsarbeten, vanligen benämnt installationsavtalet.

I installationsavtalets kapitel 3, som rör anställnings upphörande, finns i 2 § följande bestämmelser om turordning vid uppsägning.

1. Med branschanpassning av 22 § i lagen om anställningsskydd är parterna överens om följande.

Såsom driftsenhet - - -

2. Vid förestående minskning av arbetsstyrkan på grund av arbetsbrist bör - företag där uppdelning på avdelningar ej förekommer - vid lokalt samråd beaktas parternas gemensamma intresse av att montörer, vars yrkeskunnighet är nödvändig för företagets fortsatta verksamhet, får behålla sina anställningar. Vid oenighet mellan de lokala parterna gäller lagen.

3. Med yrkeskunnighet enligt föregående stycke bör jämställas förmågan att såsom ledande montör leda större arbeten. Ledande montör för arbetslag omfattande i genomsnitt tre à fyra montörer bör, så länge det arbete han leder pågår, kvarstå i tjänst.

Elajo Elinstallationer AB (bolaget) är medlem i EA och därigenom bundet av installationsavtalet. T.H. och B-A.S., som är medlemmar i SEF, har varit anställda av bolaget som elmontörer.

Bolaget sade den 5 juli 1993 upp T.H. och B-A.S. på grund av arbetsbrist. T.H:s anställning upphörde den 4 september 1993 och B-A.S:s den 4 december 1993.

Förbundet har väckt talan mot bolaget och påstått att bolaget brutit mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen samt 11 § medbestämmandelagen. Förbundet har, som talan slutligt bestämts, yrkat att bolaget skall förpliktas att

1) till T.H. utge ekonomiskt skadestånd med 191 861 kr avseende tiden fr.o.m. september 1993 t.o.m. dagen för huvudförhandlingen jämte ränta enligt 6 § räntelagen på ett periodiskt förfallande belopp om 10 000 kr från den första i varje kalendermånad fr.o.m. den 1 november 1993 till dess betalning sker,

2) till B-A.S. utge ekonomiskt skadestånd med 53 316 kr avseende tiden fr.o.m. december 1993 t.o.m. dagen för huvudförhandlingen jämte ränta enligt 6 § räntelagen på ett periodiskt förfallande belopp om 5 000 kr från den första i varje kalendermånad fr.o.m. den 1 februari 1994 till dess betalning sker,

3) till envar av T.H. och B-A.S. utge allmänt skadestånd med 60 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker,

4) till förbundet utge allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Förbundet har vidare yrkat förbehåll för rätten att yrka ytterligare ekonomiskt skadestånd för tiden efter huvudförhandlingen.

Arbetsgivarsidan har bestritt samtliga yrkanden.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SEF

T.H. och B-A.S. anställdes vid bolagets filial i Markaryd år 1989 respektive 1990.

I februari och mars 1993 hölls en förhandling mellan bolaget och SEF:s avdelning 18. Förhandlingen hade påkallats av bolaget med hänvisning till att det förelåg arbetsbrist. Bolaget avsåg att vidta uppsägningar och ville därvid göra avsteg från turordningsreglerna på så sätt att de två arbetstagare som hade längst anställningstid, T.H. och B-A.S., skulle sägas upp. Avdelningen motsatte sig detta. Någon överenskommelse träffades inte. Förhandlingen avslutades den 4 mars med ett hot från arbetsgivarsidan om nedläggning av filialen i Markaryd. Den 19 mars hölls på bolagets begäran en ny förhandling. Bolaget anförde då att man avsåg att säga upp samtliga fem montörer vid filialen. Avdelningens uppfattning var att det inte förelåg arbetsbrist för fem montörer. Någon enighet kunde inte nås.

SEF påkallade enligt 14 § medbestämmandelagen central förhandling om nedläggningen av filialen och en sådan hölls den 26 april 1993. Vid detta tillfälle ingicks en överenskommelse. Denna innebar att T.H. och B-A.S. skulle erbjudas anställningar vid bolagets enhet i Älmhult och därvid få bl.a. disponera en servicebuss för resor mellan bostaden och arbetet. SEF:s företrädare trodde att T.H. och B-A.S. skulle acceptera erbjudandet men någon slutlig överenskommelse kunde inte träffas, eftersom de inte var kvar på platsen när förhandlingen avslutades. Det var vid förhandlingen inte tal om att frångå anställningsskyddslagens turordningsregler och inte heller om vad som skulle ske om de två avböjde erbjudandet.

Frågan om vad som skulle ske om de två berörda arbetstagarna avböjde erbjudandet kom dock upp efter förhandlingen. M.L., som förhandlat för EA, och Å.H., som förhandlat för SEF, åkte tillsammans i en taxi från förhandlingen. M.L. frågade under resan vad som skulle ske om de två arbetstagarna inte antog erbjudandet. Å.H. svarade att i så fall var överenskommelsen förfallen och nya förhandlingar aktuella. M.L. gjorde ingen invändning mot detta.

Ett protokoll från förhandlingen skrevs av M.L. och sändes över till SEF för justering. Å.H. justerade protokollet den 18 juni 1993. Omkring två månader hade då gått utan att Å.H. hade hört något om vad som skett. Han tog för givet att allt hade ordnats och skrev under protokollet utan att granska det särskilt noggrant. Först därefter agerade bolaget. Den 30 juni 1993 erbjöd bolaget T.H. och B-A.S. nya anställningar i Älmhult och begärde svar av dem den 5 juli. Av olika skäl kunde de inte anta erbjudandena och de avböjde dessa. Redan samma dag, den 5 juli, sade bolaget upp dem.

T.H. och B-A.S. kontaktade Å.H. som i sin tur kontaktade M.L.. Detta ledde inte till någon ändring. Anställningarna upphörde därför till följd av uppsägningarna den 4 september respektive den 4 december 1993.

Bolagets uppsägningar överraskade SEF, eftersom det inte hade varit tal om att åsidosätta anställningsskyddslagens turordningsregler och arbetsgivarsidan inte hade antytt att T.H. och B-A.S. skulle sägas upp om de inte accepterade erbjudandet.

Enligt en uttrycklig regel i installationsavtalet gäller anställningsskyddslagens regler, om de lokala parterna inte kan enas om turordningen. SEF centralt kan visserligen träffa överenskommelser om annat men detta skulle vara något mycket ovanligt.

Sammanfattningsvis menar SEF att avtal om att frångå lagens turordningsregler inte har träffats samt att T.H. och B-A.S. har sagts upp i strid mot dessa regler och därmed är berättigade till allmänt och ekonomiskt skadestånd.

När arbetstagarna avböjde erbjudandena om nya anställningar ålåg det bolaget att ta initiativ till ny förhandling innan uppsägningar vidtogs. Genom att inte göra det har bolaget brutit mot 11 § medbestämmandelagen och ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till SEF. För det fall att arbetsdomstolen finner att en överenskommelse om turordning träffats påstås det inte att bolaget brutit mot medbestämmandelagen.

Arbetsgivarparterna

Bolagets verksamhet är i likhet med andra Elajo-företags i första hand inriktad på att ge service till industriföretag, främst mindre sådana som inte har en egen behörig installatör men kontinuerligt behöver ha tillgång till montörer. Denna servicemarknad skiljer sig från entreprenadmarknaden. Bolaget har montörer som stått för servicen åt en och samma kund under många år, upp till 15 år, numera som anställda av bolaget och tidigare som anställda av andra nu nedlagda företag. Entreprenadmarknaden har drabbats särskilt hårt av lågkonjunkturen under det att servicemarknaden inte drabbats av lika stor nedgång. Att bolaget ville nå en överenskommelse om uppsägningar av T.H. och B-A.S. berodde på dessa förhållanden. De var sysselsatta inom entreprenadverksamheten under det att de övriga tre montörerna vid filialen sysselsattes med servicearbete, där kunderna har ett starkt intresse av att få behålla de montörer som länge arbetat åt dem.

Bolaget påkallade förhandlingar för att få till stånd en turordningsöverenskommelse men arbetstagarsidan ville inte ingå någon sådan. Bolaget meddelade i samband därmed att en nedläggning av filialen i Markaryd var aktuell och den 19 mars 1993 hölls en lokal förhandling och den 26 april en central förhandling.

Det är förvånande att SEF påstår att det skulle ha varit främmande för arbetstagarsidan att det skulle bli tal om uppsägningar den 26 april 1993. Redan av SEF:s förhandlingsframställan och EA:s bekräftelse av denna framgår att förhandlingen avsåg en nedläggning av filialen, dvs. uppsägning av fem montörer.

Utgångspunkten för förhandlingarna var att bolaget ville lägga ned filialen. Man enades sedan vid den centrala förhandlingen om en kompromiss. Denna innebar att verksamheten vid filialen skulle fortsättas och att två montörer bereddes arbete på annat håll. Uppgörelsen innebar en uppdelning av montörerna i två kategorier. De montörer som skulle bli kvar vid filialen skulle företrädesvis sysselsättas med service åt industrier.

Några dagar efter förhandlingen den 26 april skrev M.L. ett protokoll och sände det först till bolagets företrädare A.J. och sedan till SEF. Det dröjde sedan en tid innan protokollet återkom justerat av Å.H.. U.B., som hade att vidta åtgärder för bolagets räkning, hade tidigare frågat när han kunde vidta åtgärder i enlighet med överenskommelsen och fått beskedet att han kunde göra det genast. Han valde dock att vänta till dess han fått det justerade protokollet. När han fått det framförde han omplaceringserbjudandet till T.H. och B-A.S. och upplyste dem samtidigt om att alternativet till omplacering var uppsägning. T.H. och B-A.S. avböjde omplaceringserbjudandet. Bolaget sade då upp dem.

Enligt arbetsgivarparternas mening träffades vid den centrala förhandlingen den 26 april en överenskommelse som bolaget sedan följt. Något brott mot anställningsskyddslagens turordningsregler föreligger därför inte och inte heller något brott mot medbestämmandelagens förhandlingsregler.

Om en överenskommelse inte anses ha ingåtts skall skadestånd ändå inte utgå enligt arbetsgivarsidans mening. Filialen skulle ha lagts ned om en överenskommelse inte träffats och någon skada har inte åsamkats arbetstagarna genom bolagets handlande. I vart fall har de av T.H. och B-A.S. utsedda förhandlarna ingett bolaget och EA uppfattningen att en överenskommelse träffats och skadestånden bör därför jämkas till noll.

Beräkningen av det för B-A.S:s del yrkade ekonomiska skadeståndet vitsordas som i och för sig riktig liksom ränteyrkandena såvitt avser båda arbetstagarna. Däremot kan arbetsgivarsidan inte vitsorda att det ekonomiska skadeståndet till T.H. beräknats på ett riktigt sätt. Det yrkade beloppet bör minskas med ett belopp om 4 788 kr, eftersom bolaget inte hade arbete åt honom. Väntetidsersättning skulle därför periodvis ha utgått och sådan ersättning är lägre än den tidlön yrkandet beräknats på.

SEF

Arbetsgivarsidans påstående att arbetstagarna inte åsamkats någon skada är ohållbart. Man kan inte utgå från hypotetiska resonemang om hur arbetsgivaren skulle kunna ha agerat utan måste utgå från hur han faktiskt agerat, dvs. att han sagt upp dessa två arbetstagare och behållit andra med kortare anställningstider.

Det bestrids att SEF varit medvållande. SEF har dessutom erbjudit sig att bortse från uppsägningarna om dessa återtogs.

Det ekonomiska skadeståndet skall enligt SEF:s mening beräknas på timlönen och inte på väntetidsersättningen. Man vet inte hur det skulle ha blivit med arbete för de två uppsagda om i stället två andra montörer sagts upp. Det kunde också ha blivit ackordsarbete som gett en högre inkomst än timlönen. Det enda rimliga är att grunda beräkningen på timlönen. Dessutom är det SEF:s uppfattning att väntetidsersättningen i detta fall uppgår till samma belopp som tidlönen.

Domskäl

T.H. och B-A.S. har av bolaget sagts upp på grund av arbetsbrist. Det skedde trots att de enligt anställningsskyddslagens regler hade företrädesrätt till fortsatt anställning framför andra montörer med kortare anställningstid hos bolaget. Tvisten i målet rör huvudsakligen frågan om bolaget i en mellan EA och SEF ingången överenskommelse hade stöd för att handla på detta sätt, vilket arbetsgivarparterna gjort gällande men SEF bestritt.

Ostridigt är att bolaget vid förhandling i februari och mars 1993 ville uppnå en överenskommelse om avvikelser från turordningsreglerna på så sätt att T.H. och B-A.S. skulle sägas upp på grund av arbetsbrist trots att de hade längre anställningstider hos bolaget än andra montörer som bolaget ville behålla samt att någon överenskommelse inte kom till stånd, eftersom arbetstagarsidan inte ville gå med på en sådan. Vidare är det klart att bolaget med anledning därav aktualiserade frågan om nedläggning av filialen i Markaryd och påkallade en ny förhandling. Någon enighet kunde inte nås vid den lokala förhandlingen. SEF påkallade sedan central förhandling.

Den överenskommelse som arbetsgivarparterna åberopat till stöd för att frångå anställningsskyddslagens turordningsregler ingicks den 26 april 1993 vid den centrala förhandlingen, i vilken EA och SEF var parter. I det justerade protokollet från förhandlingen har antecknats att den rörde uppsägning på grund av arbetsbrist. Avslutningsvis antecknades i protokollet följande.

Efter enskilda överläggningar enades parterna om att arbetsbristen vid Markarydsfilialen omfattar två personer. Parterna träffade följande överenskommelse:

1. B.J., L.J. samt C.A. behåller sina anställningar vid Markarydsfilialen.

2. B-A.S. och T.H. omplaceras till Älmhult (d v s erbjuds en ny anställning i Älmhult).

3. Företaget ställer en servicebuss till B-A.S:s och T.H:s förfogande (inkl bensin) för deras resor mellan bostaden och arbetet. För dessa resor utgår ej restidsersättning.

4. Beträffande det fortsatta arbetet vid Markarydsfilialen skall företaget i möjligaste mån sysselsätta samtliga montörer på de olika industrientreprenaderna.

Att en överenskommelse ingicks vid detta tillfälle är ostridigt liksom att det i och för sig är möjligt för EA och SEF att ingå överenskommelser om avvikelser från anställningsskyddslagens turordningsregler. Däremot råder det tvist om innebörden av den träffade överenskommelsen. Arbetsgivarsidans ståndpunkt är att det är en överenskommelse om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Arbetstagarsidans ståndpunkt är däremot att överenskommelsen inte kan ges en sådan innebörd utan att överenskommelsen endast innefattar att T.H. och B-A.S. skulle erbjudas arbete i Älmhult och inte någon överenskommelse om vad som skulle ske om de avböjde detta erbjudande.

Arbetsdomstolen noterar inledningsvis att det i överenskommelsen inte nämns något om uppsägning eller turordning. Ingen av de personer som på ett eller annat sätt deltog i förhandlingen och som hörts i målet - Å.H., SEF, och B.B., SEF:s avd. 18, samt M.L., då anställd vid EA, och A.J. och U.B., båda från bolaget - har heller påstått att man vid förhandlingen berört frågan vad som skulle hända för det fall att T.H. och B-A.S., som inte var närvarande då överenskommelsen ingicks, senare avböjde erbjudandena. Att denna fråga inte togs upp synes ha berott på att ingen under förhandlingen räknade med den möjligheten. Däremot togs frågan upp efter förhandlingen enligt vad både Å.H., som företrädde SEF, och M.L., som företrädde EA, uppgett då de hörts i målet. De har visserligen olika minnesbilder av vad som förekom. Gemensamt för deras utsagor är dock att frågan, vad som skulle hända om T.H. och B-A.S. avböjde erbjudandena, kom upp dem emellan efter förhandlingen. Visserligen går deras uppgifter om vad som sades isär. Ingen av dem har dock påstått att de skulle ha hyst någon gemensam uppfattning om att överenskommelsen hade den innebörd som arbetsgivarsidan nu gjort gällande i målet. Att frågan kom upp föranledde inte heller någon komplettering av överenskommelsen.

Mot bakgrund av dessa omständigheter finns det enligt arbetsdomstolens mening inte utrymme för att betrakta överenskommelsen som ett avtal om turordning. För att man skall kunna tala om ett turordningsavtal hade det i detta fall krävts att parterna enats om att T.H. och B-A.S. skulle komma att sägas upp för det fall att de avböjde erbjudandena om annat arbete trots att de hade längre anställningstid hos bolaget än tre andra montörer som inte sades upp. Något sådant berördes inte på något sätt under förhandlingen. Det kan också noteras att överenskommelsen, även om man tar fasta på arbetsgivarsidans uppfattning om dess innebörd, inte ger något besked om vad som skulle hända t.ex. om en av de två accepterade erbjudandet och den andre avböjde detta. Den bedömning arbetsdomstolen nu gjort påverkas inte av det förhållandet att parterna förklarade sig vara överens om att det förelåg arbetsbrist och att arbetsgivarsidan må ha gått in i förhandlingen med den uppfattningen att en överenskommelse med det innehåll arbetsgivarsidan hävdat i målet utgjorde det enda alternativet till en nedläggning av filialen i Markaryd.

Arbetsgivarsidan har inte gjort någon annan invändning mot påståendet om brott mot turordningsreglerna. Däremot har arbetsgivarsidan invändningar mot SEF:s yrkanden om skadestånd till T.H. och B-A.S..

Arbetsgivarsidans ståndpunkt är att de båda arbetstagarna inte åsamkats någon skada genom bolagets handlande, eftersom filialen där de arbetade skulle ha lagts ned, om en överenskommelse om att de skulle sägas upp oberoende av sin plats i turordningen inte kommit till stånd. Arbetsdomstolen kan instämma i de invändningar som SEF gjort mot detta synsätt. Bolaget har faktiskt inte lagt ned filialen, i vilket fall några turordningsfrågor inte uppkommer, utan sagt upp de två arbetstagarna samtidigt som andra arbetstagare med kortare anställningstider hos bolaget inte sagts upp. Ett brott mot anställningsskyddslagen är därmed begånget och detta måste rimligen medföra skadeståndsskyldighet, även om arbetsgivaren invänder att han skulle ha lagt ned verksamheten om han inte fått göra avsteg från turordningsreglerna. Annars skulle turordningsreglerna inte ge arbetstagarna det skydd de är avsedda att ge utan sakna praktisk betydelse i många fall.

Arbetsgivarparterna har också hävdat att skadestånden bör jämkas på grund av medvållande från arbetstagarsidans företrädare i förhandlingarna. Även mot detta har SEF gjort invändningar. Enligt arbetsdomstolens mening ger utredningen i och för sig stöd för att företrädare för bolaget hyst uppfattningen att man handlade i enlighet med en överenskommelse mellan EA och SEF när uppsägningarna vidtogs. Men det är för att jämkning inte skall företas tillräckligt att konstatera att utredningen inte ger något belägg för att arbetstagarsidans förhandlare kan lastas för att arbetsgivarsidan hyst en oriktig uppfattning om överenskommelsens innebörd. Bolaget har dessutom getts en möjlighet att återta uppsägningarna, vilket bolaget vägrade.

De allmänna skadestånden till envar av T.H. och B-A.S. bör enligt arbetsdomstolens mening bestämmas till 40 000 kr.

Arbetsgivarsidan har också invänt att det ekonomiska skadeståndet till T.H. bör bestämmas till ett lägre belopp än det yrkade som beräknats efter den timlön denne var berättigad till, eftersom bolaget inte hade kunnat bereda honom arbete om anställningen bestått och han därför under delar av varje avlöningsperiod skulle ha varit berättigad endast till väntetidsersättning, som enligt arbetsgivarsidan är lägre än timlönen. SEF har för sin del gjort gällande att väntetidsersättningen i detta fall uppgår till samma belopp som timlönen men också invänt att man inte kan utgå från att väntetidsersättning skulle ha utgått, bl.a. därför att andra arbetstagare kunde ha sagts upp. SEF har också pekat på att man vid beräkningen av ekonomiskt skadestånd i detta fall inte vet om arbetstagaren skulle ha utfört ackordsarbete och kunnat få en högre förtjänst än timlönen, om anställningen bestått. Enligt arbetsdomstolens mening måste beräkningen av ekonomiskt skadestånd bli i viss mån schabloniserad, när lönen kan variera beroende på vilket arbete som utförs och det är ovisst vad arbetstagaren skulle ha gjort om anställningen bestått. Arbetsdomstolen delar SEF:s uppfattning att det är rimligt att lägga T.H:s timlön till grund för beräkningen av det ekonomiska skadeståndet till honom. Yrkandet i denna del skall alltså bifallas och arbetsdomstolen saknar därmed anledning att gå in på frågan om väntetidsersättningens storlek. Om beräkningen av det ekonomiska skadeståndet till B-A.S. föreligger ingen tvist.

Det återstår i sak för arbetsdomstolen att ta ställning till SEF:s yrkande om allmänt skadestånd för egen del för brott mot 11 § medbestämmandelagen. I denna del har arbetsgivarsidan, för det fall att en överenskommelse inte finnes föreligga, invänt endast att förhandlingsskyldigheten fullgjorts genom de förhandlingar som arbetsgivarsidan ändå tagit initiativ till och genomfört före uppsägningarna. Visserligen har förhandlingar genomförts och en överenskommelse träffats men uppsägningarna stod som arbetsdomstolen konstaterat inte i överensstämmelse med den träffade överenskommelsen. Under sådana förhållanden borde arbetsgivarsidan ha tagit initiativ till nya förhandlingar innan beslut om uppsägningarna fattades. Arbetsgivarsidan kan alltså inte sägas ha fullgjort sina skyldigheter i detta avseende. Å andra sidan står det klart att bolagets handlande berott på att man misstagit sig på innebörden i den träffade överenskommelsen samt att bolaget inte i den arbetsbristsituation som målet rör i något annat avseende undandragit sig sina skyldigheter i förhandlingshänseende. Omständigheterna är enligt arbetsdomstolens mening sådana att det allmänna skadeståndet i denna del bör bestämmas till 15 000 kr.

Med hänsyn till utgången i målet bör arbetsgivarparterna förpliktas att utge ersättning för SEF:s rättegångskostnader.