AD 1995 nr 51

Parter:

Sveriges Verkstadsförening; Svenska Metallindustriarbetareförbundet

Nr 51

Sveriges Verkstadsförening

mot

Svenska Metallindustriarbetareförbundet.

Mellan Sveriges Verkstadsförening och Svenska Metallindustriarbetareförbundet gäller varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal, det s.k. verkstadsavtalet.

Verkstäderna Weibulls AB (bolaget) är genom medlemskap i Verkstadsföreningen bundet av verkstadsavtalet.

Medlemmen i Metallindustriarbetareförbundet P.L. är anställd hos bolaget. Han ansökte om och beviljades ledighet enligt lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning (studieledighetslagen) för att delta i en facklig kurs under tiden den 9 - 11 maj 1994. Ledigheten var inte förenad med rätt till lön från bolaget. Den 8 maj drabbades P.L. av en hjärnskakning som förhindrade honom att delta i kursen. Han sjukanmälde sig till bolaget på förmiddagen den 9 maj och begärde sjuklön. Bolaget ansåg att sjuklön inte skulle utges av bolaget.

Frågan har därefter varit föremål för såväl lokal som central förhandling utan att enighet kunnat uppnås.

Verkstadsföreningen har vid arbetsdomstolen väckt talan mot Metallindustriarbetareförbundet och som talan slutligt bestämts yrkat att domstolen fastställer att P.L. inte har rätt till sjuklön den 10 och 11 maj 1994.

Metallindustriarbetareförbundet har bestritt yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 10 § tredje stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister på parternas begäran företagit målet till avgörande utan huvudförhandling.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Metallindustriarbetareförbundet

P.L. har enligt förbundets mening aldrig påbörjat sin studieledighet. Skulle det anses att ledigheten påbörjats har han i vart fall avbrutit den. I båda fallen måste han anses ha återinträtt i tjänst och därmed blivit berättigad till sjuklön vid sjukdom.

P.L. skulle ha varit ledig den 9 - 11 maj 1994 för att delta i en facklig kurs. Dagen före kursstarten drabbades han av en hjärnskakning som förhindrade honom att delta i kursen. Han anmälde sin sjukdom till bolaget på förmiddagen den 9 maj och meddelade att han inte skulle delta i den kurs som han hade begärt ledigt för. Därmed förföll hans rätt till ledighet. Det följer av 1 § studieledighetslagen. I och med detta var han skyldig att stå kvar i arbete och hade också en rätt till det. Eftersom han var sjuk är han berättigad till sjuklön från bolaget för den 10 och 11 maj 1994.

Skulle arbetsdomstolen finna att P.L. har påbörjat utbildningen har han under alla förhållanden haft rätt att omedelbart avbryta den. Av 10 § tredje stycket studieledighetslagen framgår att inga underrättelsefrister gäller i fråga om ledighet som sammanlagt motsvarar högst en arbetsvecka. Genom det besked han den 9 maj lämnade bolaget har P.L. avbrutit sin ledighet och återinträtt i tjänst. Eftersom han var sjuk är han därmed berättigad till sjuklön från bolaget för den 10 och 11 maj 1994.

Begreppet "återgå i arbete" i 10 § studieledighetslagen används för att beteckna motsatsen till att vara ledig för utbildning.

Verkstadsföreningen

Av förarbetena till lagen (1991:1047) om sjuklön framgår att sjukdom under ledighet ger rätt till sjuklön endast i den omfattning som ledigheten är förenad med rätt till lön. Anledningen är bl.a. att arbetstagaren inte drabbas av något bortfall av inkomst från sin arbetsgivare om han är sjuk under icke-avlönad ledighet. Mot denna bakgrund ter det sig egendomligt om en arbetstagare - genom att försöka häva ledigheten - skulle kunna tillskansa sig sjuklön trots att han ändå inte skulle kunnat få lön om han varit frisk. En jämförelse kan göras med läget vid sjukdom under semester. Det sägs uttryckligen i förarbetena till sjuklönelagen att sjuklön endast kan utgå under betalda semesterdagar. Detta trots att den anställde enligt 15 § semesterlagen på samma sätt kan återkalla både betalda och obetalda semesterdagar.

Det är riktigt att 10 § studieledighetslagen vid så kort ledighet som nu är aktuell ger arbetstagaren rätt att omedelbart återgå i arbete. Något uttalande eller ens antydan om att återgångsregeln skulle kunna användas för att få en ekonomisk förmån som man inte annars skulle vara berättigad till finns inte i förarbetena till studieledighetslagen. Bestämmelsens ordalag, "återgå i arbete", talar dessutom direkt emot att regeln skulle kunna tillämpas i en sjukdomssituation.

I detta fall har arbetstagaren försökt häva sin studieledighet för att erhålla en ekonomisk förmån, inte för att han ville återgå i arbete eller för att ändamålet med ledigheten förfallit.

Metallindustriarbetareförbundet

Det är riktigt att en arbetsgivare inte behöver betala sjuklön till en arbetstagare som blir sjuk under en obetald ledighet. Vad tvisten gäller är enbart hur sjuklönelagen skall tillämpas när arbetstagaren aldrig har påbörjat ledighet enligt studieledighetslagen eller har avbrutit ledigheten med iakttagande av studieledighetslagens regler.

Domskäl

Tvisten i målet gäller om en arbetstagare som har beviljats obetald ledighet för tre dagars studier är berättigad till sjuklön sedan han anmält till arbetsgivaren att han blivit sjuk och därför inte kan delta i den avsedda utbildningen.

Metallindustriarbetareförbundets medlem P.L. beviljades av bolaget ledighet för fackliga studier under tiden den 9 - 11 maj 1994. Det är ostridigt att han den 8 maj drabbades av en lättare hjärnskakning och att han på grund därav inte deltog i den planerade kursen. Det är vidare ostridigt att han på förmiddagen den 9 maj anmälde sin sjukdom till bolaget och begärde sjuklön.

Metallindustriarbetareförbundet har i första hand gjort gällande att P.L. aldrig påbörjade den aktuella kursen och att hans rätt till ledighet därför förföll. En följd av detta är att han var skyldig att stå kvar i arbete och att han också hade en rätt till det. För det fall att P.L. skulle anses ha påbörjat ledigheten har förbundet i andra hand gjort gällande att han har haft rätt att omedelbart avbryta den. När ledigheten avbrutits genom beskedet till bolaget den 9 maj återinträdde han enligt förbundets mening i tjänst hos bolaget. I båda fallen är P.L. enligt förbundet berättigad till sjuklön från bolaget för den 10 och 11 maj 1994 eftersom han på grund av sjukdom inte kunde arbeta.

Verkstadsföreningen har å sin sida gjort gällande att en förutsättning för att sjukdom under ledighet skall ge rätt till sjuklön är att ledigheten är förenad med rätt till lön. Mot denna bakgrund anser Verkstadsföreningen att det ter sig egendomligt att en arbetstagare skulle kunna tillskansa sig sjuklön genom att avbryta sin ledighet trots att han inte skulle ha fått lön om han varit frisk.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Arbetsdomstolen har uppfattat parternas ståndpunkter så att de i och för sig är överens om att sjukdomsfall vid tjänstledighet utan lön inte berättigar till sjuklön. Tvisten mellan parterna gäller i stället om P.L. i den uppkomna situationen har haft rätt att avstå från, eller i vart fall att avbryta, sin ledighet och därigenom komma i åtnjutande av sjuklön för sin sjukdomstid.

Metallindustriarbetareförbundet har gjort gällande att P.L. inte kan anses ha påbörjat sin ledighet eftersom han över huvud taget inte deltog i den aktuella kursen. Av förarbetena till studieledighetslagen (prop. 1974:148 s. 107) framgår att lagstiftaren avsett att rätten till ledighet enligt den lagen förfaller om utbildningen över huvud taget inte påbörjas samt att arbetstagaren då har rätt att stå kvar i arbete. Arbetsdomstolen kan inledningsvis konstatera att P.L. rent faktiskt aldrig påbörjade utbildningen. I sammanhanget bör emellertid också beaktas att P.L. anmälde till bolaget att han var sjuk på förmiddagen den 9 maj, vilket var den första dagen av den planerade utbildningen. För bolaget torde det alltså på morgonen den dagen ha framstått som om P.L. hade påbörjat sin utbildning helt enligt de ursprungliga planerna. Annat har inte framkommit än att det först när P.L. på förmiddagen samma dag ringde och sjukanmälde sig kan ha stått klart för bolaget att denne inte hade påbörjat den avsedda kursen. Arbetsdomstolen finner det emellertid inte erforderligt att i detta mål ta ställning till om P.L. skall anses ha påbörjat sin studieledighet. Oavsett hur det förhåller sig med den saken har P.L. nämligen enligt bestämmelserna i studieledighetslagen haft rätt att omedelbart avbryta sin utbildning.

En arbetstagares rätt att avbryta sin utbildning regleras i 10 § studieledighetslagen. Av första stycket i den bestämmelsen framgår att en arbetstagare som avbryter sin utbildning har rätt att återgå i arbete. Av tredje stycket framgår att detta kan ske utan att arbetstagaren i förväg underrättar arbetsgivaren om det när ledigheten, som i detta fall, motsvarar sammanlagt högst en arbetsvecka. Av förarbetena (a. prop. s. 108) framgår klart att lagstiftaren avsett att det är arbetstagaren ensam som bestämmer om han vill avbryta studierna. Det har inte ställts upp några som helst begränsningar av arbetstagarens rätt att avbryta studierna. Denne kan alltså av vilket skäl som helst avstå från att fullfölja utbildningen. P.L. har alltså haft rätt att avbryta utbildningen och att återgå i arbete.

Verkstadsföreningen har gjort gällande att uttrycket "återgå i arbete" i 10 § studieledighetslagen visar att bestämmelsen inte är tillämplig i en sjukdomssituation. Föreningen synes med detta mena att den valda ordalydelsen ger uttryck för att lagstiftaren avsett att bestämmelsen är tillämplig endast om arbetstagaren i stället för att delta i utbildningen återgår till arbetsplatsen och utför sina arbetsuppgifter. Metallindustriarbetareförbundet å sin sida har gjort gällande att ordalydelsen har valts endast för att beteckna motsatsen till att vara ledig för utbildning.

Innebörden av det använda uttrycket har inte utvecklats närmare i studieledighetslagen eller dess förarbeten. Uttrycket förekommer även i de lagar som reglerar en arbetstagares bortovaro vid värnpliktstjänstgöring och havandeskap. Inte heller i dessa sammanhang har uttryckets närmare innebörd berörts. Enligt arbetsdomstolens mening kan det inte komma i fråga att utan särskilt stöd för det i uttrycket "återgå i arbete" lägga in en begränsning av arbetstagarens rätt att avbryta utbildningen. Närmare till hands ligger att endast uppfatta uttrycket så att lagstiftaren önskat markera att en arbetstagare som avbryter en utbildning, för vilken ledighet erhållits enligt bestämmelserna i studieledighetslagen, därvid återgår till sin anställning och de villkor som gäller för denna.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att P.L. enligt arbetsdomstolens mening har haft rätt att avbryta sin utbildning och därvid återgå i sin anställning hos bolaget. Eftersom han på grund av sjukdom avhållit sig från arbete under den aktuella tiden har han enligt sjuklönelagen varit berättigad till sjuklön. Verkstadsföreningens talan skall därför avslås.

Med denna utgång i målet skall Verkstadsföreningen förpliktas ersätta Metallindustriarbetareförbundet för rättegångskostnader.