AD 1995 nr 55

Parter:

E.W.; Föreningen Malmö Folkhögskola

Nr 55

E.W. i Malmö

mot

Föreningen Malmö Folkhögskola i Malmö.

ÖVERKLAGAD DOM

Malmö tingsrätts, avd. 6:5, dom den 25 maj 1994, DT 198

Tingsrättens dom, se bilaga.

E.W. har - såsom hon slutligt bestämt sin talan i arbetsdomstolen - yrkat att arbetsdomstolen skall med ändring av tingsrättens dom

1. förklara att de åtgärder som Föreningen Malmö Folkhögskola (i det följande skolan) vidtagit mot E.W. är att jämställa med en av skolan verkställd uppsägning alternativt ett av skolan verkställt avskedande av henne samt ogiltigförklara uppsägningen alternativt avskedandet,

2. förplikta skolan att till E.W. utge lön och semesterersättning för tiden den 16 augusti 1993 - den 30 april 1994 med - efter avdrag för vad hon erhållit från försäkringskassan - följande belopp:

1993

augusti 1 394 kr

september 7 414 kr

oktober 8 091 kr

november 8 417 kr

december 8 091 kr

1994

januari 8 091 kr

februari 12 847 kr

mars 13 127 kr

april 18 197 kr

3. förplikta skolan att till E.W. utge premie för pensionsförsäkring med 725 kr 90 öre per månad fr.o.m. den 1 april 1993 till dagen för slutligt avgörande av tvisten,

4. förplikta skolan att till E.W. utge 576 kr avseende sjukvårdskostnader,

5. förplikta skolan att till E.W. utge allmänt skadestånd med 70 000 kr för den kränkning som hon utsatts för dels genom brott mot 7 § alternativt 18 § anställningsskyddslagen, dels genom skolans otillbörliga agerande att låta anställningen upphöra i strid med god sed på arbetsmarknaden och grunderna för anställningsskyddslagen, samt

6. förplikta skolan att till E.W. utge ränta enligt 6 § räntelagen på lönebelopp från respektive kalendermånads utgång samt i övrigt från den 19 maj 1993, allt tills betalning sker,

7. förbehålla E.W. rätten att senare i mån av befogenhet föra talan mot skolan avseende ekonomisk skada för tid efter huvudförhandlingen vid tingsrätten, samt

8. i första hand befria E.W. från skyldigheten att ersätta skolans rättegångskostnader vid tingsrätten och i stället förplikta skolan att ersätta hennes rättegångskostnader där samt i andra hand, nämligen för det fall att hennes talan inte vinner bifall, med stöd av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad vid tingsrätten.

Skolan har bestritt bifall till E.W:s ändringsyrkanden.

Skolan har som i och för sig skäligt vitsordat vad som yrkats under punkt 3 och 4. Beträffande lön och semesterersättning (punkt 2) samt ränta därpå (del av punkt 6) har skolan som i och för sig skäligt vitsordat följande:

1993

den 16 augusti - 2 september 540 kr (endast semester-

ersättning)

den 23 augusti - 5 september 1 911 kr

den 6 - 22 september 4 371 kr

den 30 september - 31 december 12 285 kr

1994

den 1 - 31 januari 4 231 kr

den 1 februari - 13 mars 11 193 kr

den 14 mars - 30 april 25 662 kr,

jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 1 394 kr från den 31 augusti, på 7 676 kr från den 30 september, på 11 771 kr från den 31 oktober, på 15 866 kr från den 30 november, på 19 961 kr från den 31 december 1993, på 24 192 kr från den 31 januari, på 31 836 kr från den 28 februari, på 43 813 kr från den 31 mars och på 57 765 kr från den 30 april 1994, allt tills betalning sker.

I övrigt har yrkad ränta av skolan vitsordats som i och för sig skälig.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen. E.W. har för det fall att hennes talan inte vinner bifall yrkat att arbetsdomstolen skall med stöd av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad även i arbetsdomstolen.

Parterna har förklarat sig vara ense om att det i tingsrättens domslut under punkt 2 angivna beloppet 55 000 kr rätteligen skall vara 56 000 kr.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har E.W. och L.B. på nytt hörts under sanningsförsäkran, medan förhöret under sanningsförsäkran vid tingsrätten med B.W. samt vittnesförhören vid tingsrätten med K.Z., L.T., B.L., I.B. och M.H. har förebringats genom uppspelning av tingsrättens bandupptagningar av förhören.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i huvudsak detsamma som i det hänseendet har antecknats i tingsrättens dom.

Domskäl

Det samtal som vid 12-tiden tisdagen den 2 mars 1993 ägde rum mellan E.W. och L.B. i den senares tjänsterum tillkom ostridigt på E.W:s initiativ. Samtalet utvecklades enligt vad utredningen visar till ett upprört meningsutbyte som slutade med att E.W., i samband med att hon lämnade rummet, bad L.B. att "dra åt helvete". Mot L.B:s bestridande är inte styrkt att han, såsom E.W. har uppgett, därvid svarade med att hon kunde göra detsamma.

Det är ostridigt att E.W., som vid tillfället hade slutat sitt arbete för dagen, en kort stund efter det att samtalet hade avslutats lade sina nycklar till skolans lokaler på L.B:s skrivbord. Detta skedde i L.B:s frånvaro. E.W. uteblev därefter, enligt vad utredningen visat, fr.o.m. onsdagen den 3 mars 1993 från sitt arbete vid skolan utan att till skolan uppge att hon ansåg sig ha giltigt förfall för sin utevaro.

Av E.W:s uppgifter framgår att hon fredagen den 5 mars nåddes av försändelsen med L.B:s brev av den 4 mars och att hon genast lät returnera försändelsen utan att ha öppnat kuvertet. L.B. har uppgett att han i början av den följande veckan fick motta den sålunda returnerade försändelsen. Han har vidare uppgett att han med anledning därav onsdagen den 10 mars sände det rekommenderade brev till E.W. i vilket han - med hänvisning till att hon inte kontaktat skolan angående sin frånvaro och till att hon returnerat hans brev av den 4 mars oöppnat - konstaterade att hon hade lämnat sin tjänst vid skolan. I målet är ostridigt att E.W. inte förrän i april 1993 löste ut detta brev och tog del av dess innehåll.

Av E.W:s uppgifter framgår att hon onsdagen den 10 mars skrev ett brev till A.L. vid ABF, som fungerade som skolans personalredogörare. E.W. bad genom brevet A.L. att fylla i en av E.W. bifogad blankett för arbetsgivarintyg. På denna blankett, avsedd för ansökan om ersättning vid arbetslöshet, har E.W. själv under rubriken "Personuppgifter och anställningstid" dels angett att hon varit anställd fr.o.m. "1.8.91" t.o.m. "2.3.93", dels lämnat en kryssruta vid texten "Fortfarande anställd/permitterad/tjänstledig" tom. I brevet till A.L. har E.W. uppgett att hon "slutade vid Malmö Folkhögskola den 2.3.93".

L.B. har uppgett att han torsdagen den 11 mars av A.L. fick beskedet att E.W. sålunda hade skrivit och meddelat att hon slutat sin anställning vid skolan den 2 mars samt begärt ett arbetsgivarintyg. Enligt L.B. hade han på kvällen den 11 mars hämtat de handlingar som E.W. hade tillställt A.L., varefter han under fredagen den 12 mars hade iordningställt det av E.W. delvis ifyllda arbetsgivarintyget och räknat ut hennes slutlön samt måndagen den 15 mars till E.W. sänt ett brev innehållande uppgifterna om hennes slutlön och med arbetsgivarintyget bifogat.

E.W. har uppgett att hon, sedan hon onsdagen den 10 mars hade sänt sitt brev till A.L., samma dag haft ett samtal med en företrädare för föreningen Exodus. Hon hade för denne berättat vad hon gjort, varvid han hade sagt att "så skall du inte göra" och förklarat att det kunde uppfattas så, att hon hade sagt upp sig. Enligt E.W. hade hon därför på morgonen den 11 mars ringt upp ABF och bett att få tala med A.L., varvid kvinnan som tog emot samtalet förklarade att A.L. skulle komma först på eftermiddagen. E.W. hade då bett kvinnan som tog emot samtalet att meddela A.L. att denna skulle "riva arbetsgivarintyget och lägga det i papperskorgen" eftersom E.W. inte hade slutat utan var sjuk. Enligt E.W. hade hon vidare lämnat sitt telefonnummer för att A.L. skulle kunna ringa upp henne, om det "kladdade till sig".

B.L. har i sitt vittnesmål berättat att hon började vikariera i ABF:s telefonväxel den 15 mars 1993 och att det därför måste ha varit tidigast den dagen som hon tog emot ett telefonsamtal från E.W., som då ville tala med A.L.. Eftersom A.L. vid tillfället hade semester fick B.L. ta emot ett meddelande till A.L. som gick ut på att denna skulle "slänga brevet". B.L. skrev ned meddelandet på en lapp med angivande av datum och tid för telefonsamtalet samt av vem som hade ringt. Enligt B.L. fick A.L. meddelandet när hon återvände efter sin semesterledighet.

Utredningen i målet ger alltså inte klarhet i frågan när A.L. - som inte hörts i målet - fått del av E.W:s meddelande om att hennes brev till A.L. med blanketten till arbetsgivarintyg skulle förstöras. Av betydelse är dock endast att konstatera att E.W., med hänsyn till B.L:s berättelse, mot skolans och L.B:s bestridande inte förmått styrka att skolan före den 18 eller 19 mars nåtts av något meddelande om att E.W. inte, såsom hon angett i sitt brev till A.L. den 10 mars och på den därvid fogade blanketten till arbetsgivarintyg, ansåg sig ha slutat sin anställning hos skolan den 2 mars 1993. Denna bedömning ändras inte av att E.W. - först i arbetsdomstolen - har uppgett att hon i själva verket haft två liknande telefonsamtal med kvinnor hos ABF, varav det ena skulle ha ägt rum den 11 mars och det andra den 18 mars, det förra med en för henne okänd kvinna och det senare troligen med B.L..

E.W. har emellertid vidare uppgett att hon redan måndagen den 8 eller tisdagen den 9 mars till skolan insänt det läkarintyg, utfärdat den 8 mars, som utvisar att hon sjukskrivits för tiden den 8 - 22 mars 1993. Denna uppgift har bestritts av skolan och L.B., som förklarat att nämnda läkarintyg i vart fall inte kommit skolan till handa före den 24 mars, och då tillsammans med det läkarintyg som utvisar att E.W. den 22 mars även sjukskrivits retroaktivt för tiden den 2 - 7 mars. E.W:s uppgift i denna del har inte vunnit sådant stöd av omständigheterna i övrigt att det mot skolans bestridande kan anses styrkt att läkarintygen kommit skolan till handa före den 24 mars. Vid den bedömningen har arbetsdomstolen beaktat bl.a. att E.W. enligt egen uppgift den 10 mars skrivit till A.L. och förklarat att hon slutat sin anställning vid skolan den 2 mars, vilket uppenbarligen gör det mindre sannolikt att hon likväl skulle ha sänt in läkarintyget av den 8 mars redan vid den tidpunkt som hon uppgett.

I målet är inte visat att L.B. eller annan behörig företrädare för skolan på något annat sätt före den 18 eller 19 mars nåtts av något meddelande från E.W. av innebörd att hon inte ansåg sig ha slutat sin anställning vid skolan utan var frånvarande på grund av sjukdom.

På grundval av vad sålunda och i övrigt förekommit gör arbetsdomstolen följande bedömanden.

Arbetsdomstolen finner det ställt utom tvivel att E.W. avsett att avsluta sin anställning vid Malmö Folkhögskola med verkan fr.o.m. den 3 mars 1993. Denna slutsats stöds inte endast av hennes återlämnande av nycklarna till skolans lokaler den 2 mars, av hennes åtgärd att låta återsända L.B:s brev av den 4 mars oöppnat och av uppgifterna i hennes brev till A.L. och på den därvid fogade blanketten till arbetsgivarintyg, utan även av de berättelser som i målet lämnats av B.W., I.B. och M.H.. E.W:s påstående om att anledningen till de uppgifter som hon lämnade i brevet till A.L. och på blanketten för arbetsgivarintyg skulle ha varit att hon - trots att hon inte ansåg sig ha slutat sin anställning och trots att hon ansåg sig ha giltigt skäl för sin utevaro i form av sjukdom - trodde sig vara tvungen att ansöka om arbetslöshetsersättning för att få sin försörjning förtjänar enligt domstolens mening inte avseende. Detsamma gäller hennes i arbetsdomstolen framförda påstående att ytterligare en anledning till att hon i brevet och på blanketten för arbetsgivarintyg skrivit att hon slutat sin anställning varit, att hon fått uppfattningen att hon av skolan förbjudits att utöva sin tjänst. Enligt vad utredningen visar har E.W. inte haft något som helst fog för en sådan uppfattning.

Det är enligt arbetsdomstolens mening också ställt utom tvivel att E.W. insett att hennes åtgärder avseende nycklarna och L.B:s brev av den 4 mars samt hennes brev till A.L. skulle av skolans ledning uppfattas så som skett, nämligen att hon slutat sin anställning. Utredningen i målet ger inte stöd åt E.W:s ståndpunkt att hennes avslutande av anställningen skulle ha på sådant sätt föranletts av L.B:s handlande den 2 mars 1993 eller eljest, att situationen är att jämställa med att skolan sagt upp eller avskedat henne. Vidare framgår av det anförda att arbetsdomstolen inte finner fog för E.W:s påstående, att skolan skulle ha utnyttjat en oklar situation till att låta hennes anställning upphöra. Sedd från skolans synpunkt måste situationen enligt vad utredningen visar tvärtom ha framstått som klar, i vart fall sedan skolan mottagit E.W:s brev till A.L. med den därvid fogade och delvis ifyllda blanketten till arbetsgivarintyg.

Det inträffade är alltså såsom tingsrätten funnit att bedöma så, att E.W. enligt eget val lämnat anställningen hos skolan med verkan fr.o.m. den 3 mars 1993. Oaktat hon inte formellt sagt upp sig är hennes handlande, sådant det med fog uppfattats av skolan, rättsligt sett lika bindande för henne som en egen uppsägning.

Vad som sedermera hänt måste enligt vad utredningen ger vid handen uppfattas så, att E.W. någon gång efter den 10 mars ändrat sig och önskat återfå anställning vid skolan. I målet är ostridigt att hon den 18 eller 19 mars 1993 - sedan hon mottagit L.B:s brev av den 15 mars - per telefon meddelat honom att hon, som vid tiden för detta telefonsamtal var sjukskriven, avsåg att återkomma i tjänst när hon blivit bättre. L.B. hade då ostridigt svarat något av innebörd att detta inte gick för sig. Så som E.W. får uppfattas har hon gjort gällande att skolan genom att sålunda inte låta henne återgå i tjänst handlat i strid med grunderna för anställningsskyddslagen. Skolan har på sin sida bestritt detta men i första hand gjort gällande att det härvid är fråga om en omständighet som E.W. åberopat först i arbetsdomstolen, vilket E.W. i sin tur har bestritt. Arbetsdomstolen finner emellertid inte anledning att ta ställning till den sålunda väckta processuella frågan. Det står nämligen klart att skolan inte kan anses ha handlat i strid med grunderna för anställningsskyddslagen genom att vid ifrågavarande tidpunkt hålla E.W. bunden vid att hon lämnat sin anställning vid skolan. Detta gäller i all synnerhet som skolan, enligt vad L.B. obestritt har uppgett, sedan han den 11 mars hade mottagit E.W:s brev till A.L. med uppgiften att E.W. slutat sin anställning den 2 mars, hade anställt en lärare i hennes ställe för återstoden av vårterminen.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att tingsrättens domslut i huvudsaken (punkt 1) skall fastställas.

Rättegångskostnader m.m.

När det gäller rättegångskostnaderna föreligger inte skäl att tillämpa bestämmelsen i 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen. E.W. skall därför som förlorande part ersätta skolan dess rättegångskostnader såväl vid tingsrätten som i arbetsdomstolen. Vad som upptagits i tingsrättens domslut under punkt 2 skall därför fastställas, dock med den av båda parter medgivna justeringen att av skolans rättegångskostnader vid tingsrätten 56 000 kr avser ombudsarvode.

Skolan har i arbetsdomstolen fordrat ersättning för rättegångskostnader här med 46 070 kr, varav 42 000 kr i ombudsarvode. Den fordrade ersättningen framstår som skälig och skall därför utges av E.W..

K.C. har i arbetsdomstolen begärt ersättning enligt rättshjälpslagen för det biträde hon lämnat E.W. här med 42 557 kr, varav 36 465 kr inklusive mervärdesskatt avser 39 timmars arbete. Med hänsyn till målets relativt enkla beskaffenhet och då den av K.C. ingivna kostnadsräkningen inte ger anledning till annan bedömning får hon emellertid anses för sitt arbete bli skäligen tillgodosedd med en ersättning motsvarande 25 arbetstimmar.

Det skall anmärkas att arbetsdomstolen genom särskilt beslut denna dag i domstolens mål nr B 98/94 prövar K.C:s överklagande av det under punkt 3 i tingsrättens domslut upptagna beslutet om ersättning enligt rättshjälpslagen till henne för det biträde hon lämnat E.W. vid tingsrätten. Domstolen tar därför genom denna dom inte ställning till tingsrättens nu nämnda beslut.

Domskäl

Som skriftlig bevisning har E.W. åberopat intyg från chefsöverläkaren L.L. vid psykiatriska kliniken på Malmö Allmänna Sjukhus. I intyget uttalas bl.a. att E.W. den 24 mars 1993 besökt akutmottagningen, varvid hennes insufficienstillstånd tolkats som en krisreaktion.

Malmö Folkhögskola har såsom skriftlig bevisning åberopat ovannämnda skrivelser från L.B. till E.W., arbetsgivarintyget, av E.W. till Malmö Folkhögskola ingivna läkarintyg samt två tjänstgöringsintyg, dagtecknade den 30 april respektive den 7 maj 1993, vilka L.B. utfärdat på begäran av E.W.. På det ena läkarintyget, utfärdat den 8 mars 1993, är E.W. upptagen som "arbetssökande". I tjänstgöringsintygen anges att E.W. varit tillsvidareanställd och slutat på egen begäran.

På parternas begäran har förhör hållits med E.W. och L.B.. Vittnesförhör har på E.W:s begäran hållits med eleven vid Malmö Folkhögskola K.Z. och läraren därstädes L.T. samt med kontoristen vid ABF B.L.. På Malmö Folkhögskolas begäran har vittnesförhör hållits med förbundssekreteraren vid SFHL I.B., eleven vid Malmö Folkhögskola M.H. samt med styrelseledamoten i Föreningen Malmö Folkhögskola B.W..

E.W. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad hon anfört till utveckling av sin talan. Beträffande händelsen den 2 mars 1993 och vad som hände därefter har hon tillagt: Samtalet med L.B. skedde efter det att hennes arbete var slut för dagen. Samtalet avslutades med att hon sade åt L.B. att han kunde "dra åt helvete", varvid han svarade att det kunde hon också göra. Anledningen till att hon sedan lämnade sina nycklar på L.B:s bord var dels att hon inte behövde dem och dels att hon inte ville ha dem eftersom det hade förekommit en del snatterier på skolan och hon inte ville bli beskylld för något sådant. Hon hade länge tänkt att lämna ifrån sig nycklarna. Hon mådde dåligt och kände att hon hade fått en blödning. När hon gick hem tog hon med sig material till nästa dags lektioner. Hon lämnade kvar privata tillhörigheter såsom böcker och dylikt. Samma eftermiddag tog hon kontakt med I.B. och berättade vad som hade hänt. Hon talade om för I.B. att hon var sjuk och fick uppfattningen att I.B. skulle föra detta vidare till L.B.. Hon hade även kontakt med L.T.. Denne kände till grälet mellan henne och L.B. och att hon var sjuk. Hon talade också med B.W., fyra elever och en lärare. Hon förutsatte att det kommit även till L.B:s kännedom att hon blivit sjuk. Den 8 mars gick hon till vårdcentralen och blev sjukskriven. På blanketten för arbetsgivarintyget skrev hon sig som anställd t.o.m. den 2 mars 1993. Under rubriken "orsak till att arbetet upphört" satte hon kryss i rutan för "den anställdes egen begäran". Facket rådde henne att ange sig som arbetslös. På arbetsförmedlingen fick hon beskedet att enda möjligheten att erhålla ekonomisk ersättning var genom A-kassan. Hon har inte sökt anställning på en annan folkhögskola utan endast ringt och förhört sig om möjligheten att vara lärare vid vissa kortkurser där. Tjänstgöringsintygen begärde hon för att kunna söka annan anställning sedan hon fått besked om att hennes fackliga organisation inte ville driva hennes sak vidare.

L.B. har uppgivit, bl.a.: Bakgrunden till meningsutbytet den 2 mars var att några elever hade reagerat över att E.W. - som de uppfattade det - planerade att ha en "tenta" efter sportlovet. Han hade talat med klassen om detta och förklarat att prov och liknande inte fick förekomma på en folkhögskola. Vid sitt besök på hans tjänsterum den 2 mars var E.W. upprörd över att han hade talat med hennes klass. Samtalet blev alltmer irriterat och E.W. lämnade rummet med ett kraftuttryck. När han efter lunch fann hennes nycklar på sitt bord tänkte han att det var möjligt att hon inte skulle komma till skolan påföljande dag. Han kontaktade därför en annan lärare som kunde ta över E.W:s lektioner om hon skulle utebli. Den 3 mars försökte han ringa till E.W. på eftermiddagen men fick inget svar. Den 4 mars skrev han till henne och bad henne omedelbart kontakta skolan och förklara sitt beteende och orsaken till frånvaron. Brevet återkom oöppnat. Vid ett möte på Östra Grevie Folkhögskola den 9 mars träffade han en facklig funktionär, R.V., som omtalade att E.W. hade ringt till SFHL och anmält sig som arbetslös. På kvällen den 10 mars fick han veta att man hade ringt från samma skola och begärt referenser på E.W.. Enligt uppgift hade E.W. sökt arbete där och sagt att hon hade slutat på Malmö Folkhögskola. Han skrev då ytterligare ett brev till E.W. där han konstaterade att hon hade slutat sin anställning. Den 11 mars ringde A.L. från ABF och omtalade att där låg ett brev från E.W., vari det stod att hon hade slutat och att hon ville ha ett arbetsgivarintyg utfärdat. Han utfärdade intyget och skickade det till E.W. troligen den 15 mars. Den 22 mars fick han ett brev jämte läkarintyg från E.W.. I brevet uppgav hon att hon inte alls hade slutat utan var sjuk. Han har också utfärdat tjänstgöringsintyg åt E.W.. Hon har anmärkt på vissa formuleringar i intyget men inte på uppgiften att hon hade slutat sin anställning på egen begäran.

B.L. har bekräftat E.W:s uppgifter om att hon tagit emot ett telefonmeddelande från E.W. om att A.L. skulle slänga brevet där E.W. begärde ett arbetsgivarintyg. Enligt hennes uppfattning skedde telefonsamtalet någon gång efter den 15 mars. E.W. nämnde inte vid samtalet att hon var sjuk.

L.T. har uppgett att L.B. för honom omtalat att E.W. besökt L.B. och varit upprörd över dennes agerande i en konflikt. En vecka efter den händelsen tog E.W. kontakt med honom. Han frågade då om hon var sjuk, vilket hon bekräftade. Han rekommenderade henne då att skaffa ett sjukintyg. Detta berättade han sedan för L.B..

I.B. har uppgett att hon haft många samtal med E.W. angående problem på arbetsplatsen. E.W. hade särskilt berättat om ett tillfälle, då hon lagt sina nycklar på L.B:s bord. E.W. var ganska upprörd då hon berättade om detta och sade att L.B. borde förstå att hon hade slutat. Därefter har E.W. ringt henne två gånger angående sitt tjänstgöringsintyg.

B.W. har uppgett att han blivit kontaktad av E.W. som klagade på skolledningen och på L.B.. Innebörden av vad hon sade var helt klart att hon var upprörd och att hon skulle sluta på skolan. Han har inget minne av att E.W. uppgav att hon var sjuk. Det märktes dock att hon mådde psykiskt dåligt och att hon var ledsen och upprörd.

M.H. har uppgett att hon talat med E.W. i telefon den 2 mars. E.W. var då mycket upprörd och arg och omtalade för henne att hon hade slängt sina nycklar på rektorns bord och att hon inte skulle gå tillbaka till den skolan mer. Vid ett telefonsamtal med E.W. någon dag senare förklarade E.W. att hon var sjukskriven. Hon har sagt vid flera tillfällen att hon inte ämnade återvända till skolan.

Tingsrättens bedömning:

Frågan om E.W:s anställning upphört genom arbetsgivarens åtgärder eller genom hennes eget handlande får prövas utifrån samtliga omständigheter. Av särskild betydelse vid prövningen är vilken innebörd parternas åtgärder objektivt sett kan anses ha och hur vardera parten uppfattat motpartens handlande. Om oklarhet råder om arbetstagarens avsikter åligger det arbetsgivaren att i görligaste mån söka klargöra dessa innan han drar slutsatsen att arbetstagaren slutat sin anställning.

Av utredningen framgår att samtalet den 2 mars 1993 mellan E.W. och L.B. fördes i en irriterad ton och att åtminstone E.W. råkade i affekt. Meningsutbytet gällde emellertid frågor om undervisningen och frågan om E.W:s fortsatta anställning berördes inte. Det har inte framkommit något som ger stöd åt E.W:s uppfattning att L.B. avsåg att skilja henne från anställningen.

Efter samtalet har E.W. bl.a. lämnat tillbaka sina nycklar till arbetsgivaren, uteblivit från arbetet utan att på gängse sätt sjukanmäla sig, begärt arbetsgivarintyg, där hon markerat att hon slutat på egen begäran, omtalat för andra att hon hade slutat på Malmö Folkhögskola samt hört sig för om annat arbete. E.W:s agerande kan objektivt sett svårligen tolkas på annat sätt än att hon hade beslutat sig för att lämna sin anställning vid Malmö Folkhögskola. De åtgärder som L.B. vidtagit sedan E.W. hade lämnat skolan den 2 mars 1993 har väl uppfyllt vad som med hänsyn till omständigheterna rimligen kan begäras av en arbetsgivare. Hans handlande har varit föranlett enbart av E.W:s eget agerande och kan inte betraktas som åtgärder i syfte att skilja E.W. från hennes anställning.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten ej visat att E.W:s anställning vid Malmö Folkhögskola upphört genom någon åtgärd som arbetsgivaren vidtagit. Det är i stället klarlagt att E.W. självmant med omedelbar verkan lämnat sin anställning utan att iaktta uppsägningstid. Vid sådant förhållande skall E.W:s talan ogillas till alla delar.

Rättegångskostnader

E.W. har ifrågasatt nödvändigheten av att Malmö Folkhögskola anlitat ombud från Stockholm, då detta enligt hennes uppfattning inneburit merkostnader.

Malmö Folkhögskola har förklarat att deras ombud är verksam vid en advokatbyrå som den organisation som skolan tillhör, Arbetsgivaralliansen, brukar anlita i arbetsrättsliga tvister och att valet av ombud därför inte inneburit någon fördyring.

Tingsrätten finner ej skäl till nedsättning av Malmö Folkhögskolas ersättningsanspråk på den av E.W. ifrågasatta grunden.

K.C. har för sitt biträde åt E.W. fordrat ersättning av allmänna medel med 61 425 kr, avseende 67,5 timmars arbete.

Tingsrätten anser att den uppgivna tidsåtgången framstår som alltför hög i förhållande till målets omfattning och svårighetsgrad. Tingsrätten finner på grund av det anförda att ersättningen åt K.C. bör bestämmas till skäliga ansedda 50 000 kr.