AD 1995 nr 64

Parter:

Svenska Journalistförbundet; Arbetsgivareförening SRAO

Nr 64

Svenska Journalistförbundet

mot

Arbetsgivareföreningen SRAO.

Mellan Arbetsgivareföreningen SRAO (SRAO) och Svenska Journalistförbundet (SJF) gäller kollektivavtal om allmänna anställningsvillkor.

Det för tiden den 1 april 1993 t.o.m. den 31 mars 1995 gällande avtalet har, såvitt nu är av intresse, följande lydelse.

§ 1 Avtalets omfattning

--------------------------

Mom 5 Tjänsteresa utomlands

Mom 5:1 Allmänt

Om en tjänsteman företar tjänsteresa utomlands skall anställningsvillkoren under utlandsvistelsen regleras

- genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och tjänstemannen, eller

- genom särskilt utlandsreglemente, eller

- enligt mom 5:3 nedan, såvitt gäller programproduktion utomlands som bedrivs under kontrollerbara former.

-------------------------

Mom 5:3 Programproduktion under kontrollerbara former

När tjänsteman företar tjänsteresa under 2-30 dygn i följd utomlands för deltagande i programproduktion gäller följande villkor.

Tjänstemannens arbetstid under resan skall om möjligt planeras inom i genomsnitt 39 timmar 10 minuter per helgfri sjudagarsperiod samt med en dygnsvila om minst 10 timmar.

Vid förläggningen av arbetstid skall särskilt beaktas kravet på effektivitet i produktionshänseende och lokala förutsättningar för arbetets bedrivande.

Komprimerad förläggning av arbetstid är tillåten i den utsträckning detta motiveras av hänsyn till ovanstående.

Särskild kompensation för arbete utöver ovan angivna ramar eller på s k obekväm tid utgår ej.

Som kompensation för anpassningen av arbetstidens förläggning med hänsyn till programproduktionens krav, utges per arbetsdag, exklusive resdagar, ett s k produktionsresetillägg om 200 kr. Tillägget utgör lön i beskattningshänseende.

Ovanstående ersättning utgår ej till tjänsteman med lön överstigande den i § 6 mom 1:1 angivna lönegränsen.

----------------------------------------

Bestämmelserna i § 1 mom. 5:3 och den hänvisning till detta delmoment som finns i mom. 5:1 sista streck-satsen infördes i avtalet vid 1993 års avtalsförhandlingar. Dessförinnan hade mom. 5:1 den lydelse som framgår av den nuvarande lydelsen i övrigt.

Tvist har uppkommit mellan parterna om tolkningen av avtalets § 1 mom. 5:3 såvitt avser frågan vilken kompensation som skall utgå till en tjänsteman som företar tjänsteresa som avses där. Tvisteförhandlingar har ägt rum utan att parterna har kunnat enas.

Yrkanden

Enligt SJF erhöll tjänstemännen före avtalsändringen år 1993 enligt fast praxis ersättning för övertid vid utlandsresa enligt principen "timme för timme", om inte överenskommelse om annat hade träffats. Principen innebar att tjänstemännen kompenserades med en timmes ledighet för varje timme, inkl. restid, som de vid utlandsresa hade arbetat utöver sin avtalsenliga arbetstid. Med produktionsresetillägget i mom. 5:3 erhöll tjänstemännen därutöver, enligt förbundet, rätt till kompensation "för anpassningen av arbetstidens förläggning".

Mot denna bakgrund har SJF yrkat att arbetsdomstolen måtte förklara, för det fall överenskommelse inte har träffats eller utlandsreglementet inte är tillämpligt enligt kollektivavtalet § 1 mom. 5:1, att § 1 mom. 5:3 i samma kollektivavtal har den innebörden att tjänsteman vid tjänsteresa utomlands är berättigad till dels ledighet motsvarande den tid tjänstemannen utfört arbete utöver den tid som följer av kollektivavtalets § 1 mom. 5:3 andra stycket, dels ett produktionsresetillägg om 200 kr per arbetsdag.

SRAO har bestritt förbundets talan.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SRAO

Sveriges Radio-koncernen tillhörde under åren 1965-1982 Allmänna Gruppen inom SAF. Under åren 1983-1991 var koncernen medlem i Tidningarnas Arbetsgivareförening. Vid årsskiftet 1991/92 lämnade koncernen föreningen och funktionen som förhandlande arbetsgivarpart kom därefter att läggas på moderbolaget, varvid förkortningen SRAO uppstod. SRAO, som idag inte står för någon namnförkortning, betydde då Sveriges Radio- koncernens Arbetsgivarorganisation.

Arbetsgivareföreningen SRAO är numera ett fristående arbetsgivareförbund som organiserar de företag som tillkom när Sveriges Radio-koncernen upplöstes vid årsskiftet 1992/93. Medlemmar i SRAO är programbolagen Sveriges Television AB med ca 3 400 anställda, Sveriges Radio AB med ca 2 550 anställda, Sveriges Utbildningsradio AB med ca 300 anställda samt ett antal mindre bolag.

SRAO är central arbetsgivarpart för medlemsbolagen och träffar avtal för sina medlemmars räkning. Kollektivavtal har träffats med SJF som har ca 1 800 medlemmar i bolagsgruppen, med Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) som har ca 3 000 medlemmar där, med Sveriges Civilingenjörsförbund (CF) som har ca 150 medlemmar hos bolagen och med några andra förbund, bl.a. Teaterförbundet, Dramatikerförbundet, Författarförbundet och Musikerförbundet. Avtalen med de sistnämnda förbunden, med undantag för det med Teaterförbundet, reglerar endast upphovsrättsliga ersättningar.

Avtalen med SJF, SIF och CF är sinsemellan i princip likalydande och i allt väsentligt likalydande också med tjänstemannaavtalen inom SAF- och PTK-områdena. Den nu omtvistade bestämmelsen, § 1 mom. 5:3 i avtalet med SJF, har dock likalydande motsvarighet endast i avtalet med CF.

Bestämmelsen i § 1 mom. 5:3 tillkom genom avtal den 20 augusti 1993. Innan dess fanns det, förutom vissa avtalsfästa sjuk- och pensionsförmåner, inga regleringar om vilka anställningsvillkor som skulle gälla vid tjänsteresa utomlands. Anställningsvillkoren vid utrikes produktionsresa reglerades före 1993 års avtal antingen genom överenskommelser mellan arbetsgivaren och den enskilde tjänstemannen eller genom lokala överenskommelser mellan arbetsgivaren och den lokala fackliga organisationen. Det bestrids således att det fanns en etablerad praxis som innebar att kompensation utgick enligt principen timme för timme och som hela tiden slog igenom när en tjänsteman, utöver vissa ramar, hade utfört arbete utomlands. Det förekom olika lösningar. Framför allt vid större idrottsevenemang, såsom OS och VM, träffades det i förväg överenskommelser om schablonersättningar till arbetstagarna för övertid per vecka. Vid hemkomsten var dessa arbetstagare "nollställda", dvs. de erhöll inte i efterhand någon kompensation i form av ledighet eller på annat sätt utan all ersättning reglerades genom överenskommelsen.

1993 års avtalsförhandlingar genomfördes dels av stora delegationer från samtliga förhandlingsparter som satt åtskilda, dels av små förhandlingsdelegationer där förhandlingarna fördes gemensamt mellan å ena sidan SRAO och å andra sidan SJF, SIF och CF. I de små delegationerna fördes de reella förhandlingarna. SRAO var i den lilla delegationen nästan alltid representerat av VD:n C.F., vice VD:n B.L., ordföranden i SRAO:s förhandlingsdelegation P.F. och vice VD:n i Sveriges Radio P.E.. SJF var vid dessa förhandlingar representerat av C.L.L., L.R. och L.P.. Förhandlingarna påbörjades den 24 mars och avslutades den 20 augusti 1993.

Inför 1993 års avtalsförhandlingar förelåg det krav från tjänstemannaorganisationerna om avtalsreglering av arbetstid och ersättning för övertid m.m. vid utlandsresor i tjänsten. Den 24 mars erhöll SRAO ett meddelande från SJF i vilket förbundet angav att man önskade ta upp förhandlingar om avtalsreglering av dessa frågor. Den 23 april träffades SRAO, SJF, SIF och CF i de små delegationerna, varvid SJF framhöll att förbundet önskade få till stånd ett utlandsreseavtal. Ytterligare precisering angavs inte, men vid ett möte den 28 april begärde samtliga arbetstagarparter att SRAO skriftligen skulle redogöra för sina avtalskrav. SRAO förklarade sig då berett att diskutera ett utlandsreseavtal, något som arbetsgivarsidan förut ställt sig kallsinnig till. Den 29 april överlämnade och kommenterade SRAO ett förslag i vilket organisationen för första gången i ett dokument förklarade att man var berett att diskutera ett regelverk för vad som skulle gälla vid korttidsförrättningar utanför Sverige men inom Europa och vad regelverket principiellt borde innehålla. Den 5 maj hölls ett möte inom de små delegationerna, varvid SJF:s representanter vid slutet av mötet sade att förbundet skulle återkomma.

Parterna träffades på nytt den 18 maj, varvid C.F. vid diskussionerna om utlandsresor föreslog att det skulle införas en schablonregel motsvarande en som fanns vid Danmarks Radio och som innebar att tjänstemännen erhöll en ersättning i ett för allt. Vid fortsatta överläggningar den 19 maj sade L.R. att förslaget med en schablonavlösning var intressant.

SRAO sände den 21 maj ett telefaxmeddelande till SJF med ett mera preciserat förslag till hur SRAO ville se regleringen. I detta angavs att SRAO var berett att överlämna en preciserad lösning på hur avlösning av vissa arbetstidsrelaterade frågor kunde ske vid korttidsförrättningar utomlands och att lösningen skulle kunna innehålla regler av bl.a. följande slag:

- föreslagen avlösning utgår vid programproduktionsresa, som sträcker sig längre än x dagar;

- avlösningen utgår ej vid annan typ av resa som t ex deltagande i festivaler, kongresser, utbildning och liknande eller som utgör ett inslag i normal personalutveckling;

- vissa personalkategorier skall på grund av tjänsteställning eller tjänstetyp kunna undantagas från regelverket;

- i princip skall reglerna i § 7 mom. 3 om genomsnittlig arbetstid vid tjänsteresa äga tillämpning även vid korttidsförrättning utomlands. Men då produktionsresor utomlands ofta innebär att deltagarna i produktionsteamet eller motsvarande önskar uppnå en hög grad av effektivitet skall komprimering av arbetstid kunna ske;

- anpassning av arbetstidsförläggningen skall även kunna ske med hänvisning till lokala förutsättningar på inspelningsplatsen utomlands. Sådana förutsättningar gäller t ex skillnader i seder och bruk, andra kulturella skillnader, klimatet på platsen och liknande;

- som kompensation för mertids- eller övertidsarbete liksom för anpassning till lokala förhållanden utges per arbetsdag (ej produktionslediga dagar) ett produktionsresetillägg om yyy kronor. Tillägget behandlas skattemässigt som lön;

- genom avlösningen med produktionsresetillägget är all mertid, övertid och OB under produktionsresan reglerad och nollställd vid hemkomsten.

Såsom framgår av de två sista styckena av det citerade innehållet angav SRAO att man med sitt förslag om ett tillägg syftade till att all kompensation för bl.a. övertidsarbete skulle vara reglerad med tillägget och att arbetstagaren därigenom vid sin hemkomst skulle vara "nollställd". För arbetsgivaren hade det ofta ställt till problem när en tjänsteman återkom efter en utrikesresa och framställde krav på att vara kompensationsledig när han egentligen behövdes i produktionen. Det var inte okänt för SJF att det var detta problem som SRAO önskade komma till rätta med genom den föreslagna avtalsregleringen.

Den 24 maj kommenterade SJF skrivningarna i telefaxmeddelandet och sade att man ville se ett förslag till reseavtal och sedan göra en bedömning. Den 25 maj fortsatte förhandlingarna och SRAO överlämnade då förslag till avtalstexter. Ett första förslag lämnades på morgonen och ett andra på kvällen. Det andra förslaget kom i princip att motsvara det som i dag utgör avtalstext. Förslaget hade följande lydelse.

Mom 5:3 Programproduktion med kontrollerbar arbetstid.

När tjänsteman företar tjänsteresa under 2-30 dygn i följd utomlands för deltagande i programproduktion gäller följande villkor:

- Tjänstemannens arbetstid under resan skall om möjligt planeras inom i genomsnitt 39 timmar 10 minuter per helgfri sjudagarsperiod samt med dygnsvila om minst 10 timmar.

- Vid förläggningen av arbetstid skall särskilt beaktas kravet på effektivitet i produktionshänseende och lokala förutsättningar för arbetets bedrivande.

Komprimerad förläggning av arbetstid är tillåten i den utsträckning detta motiveras av hänsyn till ovanstående.

- Särskild kompensation för arbete utöver ovan angivna ramar eller på s.k. obekväm arbetstid utgår ej.

- Som kompensation för anpassningen av arbetstidens förläggning med hänsyn till programproduktionens krav, utges per arbetsdag, exklusive resdagar, ett s.k. produktionsresetillägg om 175 kronor. Tillägget utgör lön i beskattningshänseende.

Ovanstående ersättning utgår ej till tjänsteman med lön överstigande den i § 6 mom 1:1 angivna lönegränsen.

Förslaget innebar i förhållande till det första förslaget samma dag att texten stramades upp, att produktionsresetillägget som tidigare inte angetts till något belopp nu angavs till 175 kr per arbetsdag samt, efter önskemål från SJF, att tjänsteresan skulle vara under 2-30 dygn i följd i stället för som i en tidigare skrivning minst sju dygn och högst tre månader i följd.

SRAO erhöll i ett brev daterat den 8 juni från SIF och SJF svar på förslagen den 25 maj. Brevet innehöll två olika förslag, ett från SIF och ett från SJF, som tog sikte på tjänsteresa utomlands. I SJF:s förslag hade förbundet arbetat in en hel del av SRAO:s villkor i tidigare översända förslag. Med undantag för att produktionsresetillägget föreslogs uppgå till 500 kr per dag, hade SRAO:s och SJF:s förslag i stort sett samma innehåll. SJF:s förslag hade följande innehåll.

§ 1 mom 5 Tjänsteresa utomlands

mom 5:1

Om en tjänsteman företar överenskommen tjänsteresa utomlands skall anställningsvillkoren under utlandsvistelsen regleras i enlighet med i detta avtal stadgade grunder.

Nuvarande mom. 5 stycke 2-4 kvar.

mom 5:2

Vid tjänsteresa utomlands som sträcker sig över mer än 48 timmar och avser nyhets- eller programproduktion gäller följande:

- arbetstiden under utlandsuppdraget ska om möjligt planeras inom 39 timmar och 10 minuter per sjudagarsperiod, samt med en dygnsvila om minst 10 timmar

- vid förläggning av arbetstid ska beaktas kravet på effektivitet i produktionshänseende och lokala förutsättningar för arbetets bedrivande

- som kompensation för arbetstidsanpassning samt för eventuellt förekommande arbete på OB- och övertid utges ett resetillägg om 500 kronor per arbetsdag under utlandsuppdraget

Resetillägg enligt ovan utgår ej till tjänsteman med lön överstigande den i § 6 mom 1:1 angivna lönegränsen.

Den 13 juni träffades SRAO och SJF för att diskutera det förslag SJF översänt. Dagen därpå ajournerades förhandlingarna inför sommaren.

Den 9 augusti träffades företrädare för SRAO och SJF för kansliöverläggningar, varvid parterna enades om att ta upp de ajournerade förhandlingarna. Förhandlingarna fortsatte med början den 19 augusti, varvid SIF kom att frånträda förhandlingarna, som i stället fortsatte mellan å ena sidan SRAO och å andra sidan SJF och CF. Parterna gick på nytt igenom de aktuella förhandlingsfrågorna, vilket gjordes med utgångspunkt i ett brev som SRAO hade tillställt bl.a. SJF och där det angetts att utlandsresereglerna var en förhandlingsfråga som skulle tas upp. Även det gamla förslaget till avtalstext som SRAO hade upprättat diskuterades. SJF:s företrädare önskade att SRAO klargjorde innebörden av begreppet "kontrollerbar arbetstid" som angavs i rubriken till det föreslagna mom. 5:3. Dessutom sade SJF att det föreslagna produktionsresetillägget om 175 kr var för lågt och att förbundet efterlyste ett svarsbud på förbundets krav om 500 kr. Några ytterligare synpunkter på SRAO:s förslag till avtalstext lämnades inte från SJF.

Dagen efter överlämnade SRAO till SJF och CF ett heltäckande förslag till nytt löneavtal och förändringar i de allmänna villkoren. I detta hade, såvitt avser tjänsteresa utomlands, rubriken som SJF begärt ett klargörande av, ändrats till "kontrollerbara former". SJF reagerade, såvitt avser reglerna om tjänsteresa utomlands, endast på nivån av produktionsresetillägget som alltjämt var upptaget till 175 kr och som förbundet ansåg var för lågt. SRAO föreslog därefter att nivån skulle bestämmas till 200 kr, vilket accepterades och blev avtalsinnehåll.

SRAO hävdar att ordalydelsen i avtalstexten klart anger vad produktionsresetillägget är tänkt att ersätta. I mom. 5:3 andra stycket finns bestämmelser om planeringen av arbetstiden och i femte stycket föreskrivs att någon särskild kompensation för utfört arbete utöver de angivna ramarna eller på s.k. obekväm arbetstid inte utgår. Någon kompensation utöver produktionsresetillägget skall alltså inte utges. SJF:s tolkning svarar inte mot allmänt språkbruk och inte heller mot hur uttrycket särskild kompensation används i övrigt i kollektivavtalet. Detta innehåller exempel också på andra fall där en schablonersättning kan komma i fråga. Så finns det i § 4 mom. 3 bestämmelser om semesterns längd och om rätt enligt § 6 till särskild övertidskompensation. Arbetsgivaren och tjänstemannen kan under närmare angivna förutsättningar komma överens om att ersätta rätten till särskild övertidskompensation med längre semester med angivet antal dagar. Med SJF:s tolkning nu av uttrycket särskild kompensation skulle tjänstemannen i dessa fall utöver den längre semestern ha rätt till ersättning för övertid.

SRAO hävdar att ordalydelsen i avtalstexten klart anger vad produktionsresetillägget är tänkt att ersätta och vad som var avsikten med förslaget som lämnades under förhandlingarnas inledningsskede och som sedan kom att mynna ut i en slutlig avtalstext. SRAO har också under förhandlingarna - både muntligt och skriftligt - klart angett vad organisationen hade för avsikt med sitt förslag och SRAO har också fullgjort sin upplysningsplikt gentemot SJF om hur bestämmelsen skulle användas och vad den skulle ersätta.

En schablonersättning kan innebära både för- och nackdelar. Från SJF:s sida har hävdats att den ersättning som produktionsresetillägget utgör kan leda till orimligt låg ersättning. Denna invändning kan emellertid inte tillmätas någon betydelse. Om så skulle visa sig bli fallet kan detta - nu som tidigare - lösas genom en överenskommelse mellan arbetsgivaren och tjänstemannen enligt § 1 mom. 5:1 vid tjänstemannens hemkomst.

SJF kan uppfattas så att förbundet anser att alla utrikes resor företas under orimliga förhållanden. Så är emellertid inte fallet. Programproduktion innebär inte bara nyhetsproduktion - som ibland kan innebära besvärliga arbetsförhållanden - utan även all annan programproduktion, t.ex. dramaproduktion, där det är möjligt att i förväg planera arbetet. Produktionsresetillägget enligt mom. 5:3 utgör en bra och vettig avlösningsform.

Det finns inte i avtalstexten någon regel om att tjänstemannen har rätt till övertidskompensation vid utrikesresa. Om så varit fallet, skulle detta ha stått i avtalet. Inte heller i det avtalsförslag som SJF självt överlämnade under förhandlingarna går det att utläsa att tjänstemannen skulle ha någon sådan rätt. SJF:s avtalsförslag var oklart; trots att SJF hade lång tid på sig att klarlägga innebörden av sitt förslag gjorde man inte det. Under huvudförhandlingen i målet har det nu också kommit fram att den förhandlare från SJF:s sida som lade fram SJF:s förslag till avtalstext inte själv kände till att det vid utrikesresor förekom att överenskommelser träffades om att ersättning skulle utgå "timme för timme". SJF kan redan därför med sitt förslag inte ha avsett att produktionsresetillägget skulle utgå utöver en sådan ersättning.

Kollektivavtal kräver skriftlig form. Det föreliggande avtalets ordalydelse är klar. Det ställs höga krav för att frångå ett kollektivavtals klara lydelse och lägga in en innebörd som inte kan utläsas ur avtalstexten. SJF har inte styrkt sin talan, varför förbundets yrkande inte kan vinna bifall.

SJF

Allmänt anses, om annat inte har avtalats, att svenska kollektivavtal inte har giltighet utomlands. Mot denna bakgrund uttalade SJF:s kongress år 1992 att förbundet i kommande avtalsförhandlingar skulle kräva att kollektivavtalsregler för arbete inom landet i fortsättningen även skulle gälla för arbete utomlands. På SRAO:s avtalsområde gällde vid utlandsarbeten en fast och mångårig praxis med innebörd att arbetstagaren efter hemkomsten kompenserades med ledighet timme för timme i förhållande till det arbete utöver avtalsenlig arbetstid som arbetstagaren utfört under utlandsresan. Grunden för denna praxis fanns i personalhandboken. Regleringen där finns fortfarande kvar, men gäller numera endast i förhållande till arbetstagare anslutna till SIF.

Mot bakgrund av kongressens uttalande framförde förbundet vid 1993 års avtalsförhandlingar ett krav med den av kongressen uttalade innebörden. Kravet bemöttes av SRAO i ett telefaxmeddelande den 21 maj med ett motförslag. I motförslaget angavs hur en avlösning av vissa arbetstidsrelaterade frågor skulle kunna ske vid korttidsförrättningar utomlands. Förslaget följdes upp av SRAO den 25 maj genom två förslag till avtalstext. Det senare motsvarar mer eller mindre det som utgör avtalstexten i § 1 mom. 5:3.

SJF svarade på det sista förslaget med ett eget förslag till avtalstext. Förbundets förslag innebar, med undantag för mindre redaktionella ändringar, att SRAO:s förslag godtogs med den justeringen att förbundet ansåg att produktionsresetillägget skulle bestämmas till 500 kr per arbetsdag.

Under sommaren 1993 låg förhandlingarna nere men återupptogs i augusti då parterna träffade avtal enligt nu gällande avtalstext, varvid produktionsresetillägget bestämdes till 200 kr per arbetsdag. Några närmare diskussioner om de nya bestämmelserna fördes inte under förhandlingarna. Förbundet uppfattade emellertid de nya bestämmelserna som en kompromiss mellan parterna. Förbundet hade inte fått fullt gehör för sitt förslag om att samma bestämmelser skulle gälla vid utrikesarbeten som vid inrikesarbeten, men man ansåg att positionerna hade flyttats fram genom produktionsresetillägget. Ganska snart upptäcktes dock att parterna hade olika tolkningar av innebörden av bestämmelserna.

SRAO hävdar att den omtvistade bestämmelsen skall tolkas så att allt arbete arbetstagaren utför utöver 39 timmar 10 minuter under en sjudagarsperiod är avsett att kompenseras med produktionsresetillägget om 200 kr per arbetsdag. SJF hävdar däremot att de nya bestämmelserna inte innebär att förbundet har avstått från den kompensation som tidigare utgått, nämligen att arbetstagaren erhöll ledighet timme för timme när han vid utlandsuppdrag hade arbetat övertid. Däremot har förbundet genom de nya bestämmelserna avstått från att begära förhöjd ersättning för övertidsarbete och arbete under obekväm arbetstid, något som annars är en allmän regel inom svensk arbetsmarknad. Förbundet har vidare avstått från att motsätta sig komprimerad arbetstid, dvs. att motsätta sig arbete under tider under vilka arbetstagaren normalt skulle vara ledig. Det är för denna anpassning av arbetstidens förläggning som parterna har överenskommit om en schabloniserad kompensation om 200 kr per arbetsdag. Enligt förbundets uppfattning skall denna utgå utöver kompensation enligt principen timme för timme.

Förbundets hävdar att dess uppfattning i tvisten för det första stöds av ordalydelsen i avtalstexten. Det finns anledning att här peka på skillnaden mellan skälig ersättning för utfört arbete och förhöjd ersättning för övertidsarbete (se AD 1976 nr 65). I § 1 mom. 5:3 talas om att särskild kompensation inte skall utgå. Mot bakgrund av den vedertagna praxis som rått hos arbetsgivaren och som inneburit att tjänstemannen fått ersättning timme för timme för övertidsarbete är det inte förenligt med avtalets ordalydelse att tolka texten så att det inte skall utgå någon kompensation alls för det utförda arbetet. Om arbetsgivaren hade avsett att avtalet skulle ha någon annan innebörd, skulle texten ha formulerats på ett annat sätt.

I andra hand gör förbundet gällande att oklarheten bör gå ut över SRAO, eftersom det är SRAO som har föreslagit och formulerat bestämmelsen utan att klargöra att man därmed avsett att förändra den långvariga praxis som dittills hade gällt om kompensation timme för timme. Beaktas bör också att SRAO:s avtalsförslag lades fram mot bakgrund av SJF:s begäran om en förbättring av den ordning som tidigare hade gällt. Visserligen talades det i SRAO:s telefax den 21 maj om att den lösning som organisationen skissade skulle innebära att all mertid, övertid och OB under produktionsresan skulle vara reglerad och nollställd vid hemkomsten, men kravet på "nollställning" försvann i hanteringen på arbetsgivarens eget initiativ och finns inte med i den slutliga avtalstexten.

Vidare bör vid tolkningen av bestämmelsen - som en självständig tolkningsfaktor - beaktas den praxis som hade rått under många års tid och som alltså innebar att ersättning utgick timme för timme för övertidsarbete vid utlandsresa.

Slutligen gör förbundet gällande att dess tolkning är mest förenlig med det naturliga syftet med bestämmelsen. SRAO:s tolkning däremot står i strid med vedertagna regler på svensk arbetsmarknad och leder till uppenbart oskäliga konsekvenser.

Till belysning av det sistnämnda kan anföras att förbundets medlem S.A. vid ett utlandsuppdrag i Israel under tiden den 31 augusti till den 12 september 1994 arbetade 63 timmar utöver ordinarie schemalagd arbetstid. Som ersättning fick han ett produktionsresetillägg om 2 400 kr, vilket motsvarar en ersättning om 38 kr per timme för övertidsarbetet. Ersättningen för normal arbetstid ligger på ca 120 kr per timme. Arbetsgivarsidan har därefter insett att dess tolkning av bestämmelsen i fallet S.A. har varit orimlig, varför denne erhållit ytterligare kompensation. Ett annat exempel är ersättningen till fotografen L.S. som arbetade samma tid, två veckor, i Israel. Han arbetade under fyra dagar, då han skulle ha varit ledig men även han erhöll bara 2 400 kr i ersättning.

Bestämmelsen så som den tolkas av arbetsgivarsidan leder till uppenbart oskäliga konsekvenser sett i belysning också av att arbetstidslagen och kollektivavtalets allmänna bestämmelser om arbetstid endast gäller för arbete i Sverige. Det finns därför ingen begränsning i fråga om arbetsgivarens övertidsuttag för arbete i utlandet; denne kan ta ut så mycket arbete som arbetstagaren orkar utföra. En arbetsgivare måste betala för utfört arbete. I jämförelse med andra arbetstagares arbetsvillkor krävs det många gånger av journalister att de med kort varsel skall utföra arbete och även utföra arbete under förhållanden som är farliga.

SRAO har också insett att den tolkning som förespråkas i detta mål leder till orimliga konsekvenser och har därför gått ut med en chefsinformation den 10 oktober 1993, nr 11. I denna anges bl.a. att anställningsvillkoren vid utlandsresa, bortsett från utlandsstationering, enligt avtalets mom. 5:1 kan bestämmas på två sätt. Antingen träffas uppgörelse om de villkor som skall gälla innan tjänsteresan påbörjas eller så utgår ersättning enligt avtalets mom. 5:3. Det anges vidare att överenskommelse enligt principen timme för timme även kan träffas i de fall produktionsresetillägget om 200 kr inte kan anses komma att ge rimlig kompensation för merarbete utomlands.

SJF hävdar emellertid att avtalet innebär att tjänstemännen vid utlandsresa utöver produktionsresetillägg har rätt till kompensation för övertidsarbete med timme för timme. Det är inte rimligt att tjänstemannen för att få ersättning för utfört övertidsarbete skall vara beroende av att arbetsgivaren är villig att träffa överenskommelse om detta.

Domskäl

Tvisten och dess bakgrund

Tvisten i målet rör frågan huruvida § 1 mom. 5:3 i kollektivavtalet har den innebörden, att tjänsteman vid sådan tjänsteresa utomlands som avses i detta moment är berättigad till inte bara ett produktionsresetillägg om 200 kr per arbetsdag utan därutöver också kompensation enligt principen "timme för timme" för arbete mer än 39 timmar 10 minuter under en sjudagarsperiod. SJF hävdar att så är fallet, medan detta bestrids av SRAO. Parterna är - så som arbetsdomstolen uppfattat det - överens om att kollektivavtalet utöver dess § 1 mom. 5 inte gäller för arbete vid tjänsteresa utomlands. Prövningen av den föreliggande tvisten skall därför ske enbart med utgångspunkt i bestämmelserna i § 1 mom. 5:1 och 5:3.

Momentet 5:3 i kollektivavtalets § 1 infördes vid 1993 års avtalsförhandlingar. Dessförinnan gällde enligt avtalets dåvarande § 1 mom. 5:1 vid tjänsteresa utomlands att anställningsvillkoren under utlandsvistelsen reglerades genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och tjänstemannen eller genom särskilt utlandsreglemente.

SJF har gjort gällande att det före 1993 års avtalsändring hade utvecklats en fast praxis hos arbetsgivarna, vilken innebar att tjänstemännen vid utlandsresa utan särskild överenskommelse erhöll kompensation för övertidsarbete under utlandsvistelsen med en timmes ledighet alternativt motsvarande ersättning per arbetad övertidstimme, principen timme för timme. Enligt förbundet kvarstår efter 1993 års avtalsändring den långvariga praxis som dittills hade gällt, vilket innebär att arbetsgivarna är skyldiga såväl att betala produktionsresetillägg enligt det tillagda tredje delmomentet i § 1 mom. 5 som att kompensera tjänstemännen enligt principen timme för timme.

SRAO har bestritt att det funnits någon praxis med den innebörd SJF påstår och att arbetsgivarna är skyldiga att utöver produktionsresetillägg enligt § 1 mom. 5:3 utge kompensation timme för timme för tjänstemäns övertidsarbete vid utlandsresa.

Utredningen i målet

Arbetsdomstolen har vid huvudförhandlingen hållit förhör upplysningsvis med på SJF:s begäran förbundsordföranden C.L.L., förhandlingschefen L.R., förbundsombudsmannen L.P. samt ordförandena för journalistklubbarna vid Sveriges Television AB respektive Sveriges Radio AB C.S. och L.A.. På SRAO:s begäran har motsvarande förhör hållits med verkställande direktören i SRAO C.F. och personalchefen vid Sveriges Television AB, tillika ordförande i SRAO:s förhandlingsdelegation P.F.. Vidare har förebragts viss skriftlig bevisning.

Gemensam partsavsikt?

Det har inte gjorts gällande av någon av parterna att det vid avtalsförhandlingarna funnits någon gemensam partsavsikt rörande den omtvistade bestämmelsen. Utredningen i målet ger inte heller stöd för att så varit fallet.

Avtalets ordalydelse

Enligt SRAO skall § 1 mom. 5:3 tolkas så att allt arbete som tjänstemannen utför utöver 39 timmar 10 minuter under en sjudagarsperiod skall kompenseras endast med produktionsresetillägget om 200 kr per arbetsdag och att denna uppfattning stöds av avtalets ordalydelse. SJF däremot hävdar att ordalydelsen stöder förbundets uppfattning i tvisten.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Av § 1 mom. 5:1 i avtalet framgår att tjänstemannens anställningsvillkor under en utlandsvistelse kan regleras på tre sätt, nämligen genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och tjänstemannen, genom särskilt utlandsreglemente eller enligt mom. 5:3 under där närmare angivna förutsättningar. Bortsett från utlandsreglementet, som ostridigt inte är relevant i den förevarande tvisten, finns det följaktligen två sätt på vilka villkoren kan bestämmas, antingen genom en överenskommelse eller enligt regleringen i mom. 5:3. Avtalets ordalydelse talar således för att bestämmelserna i detta moment uttömmande reglerar villkoren vid utlandsresa i de fall dessa bestämmelser är tillämpliga vid en utrikes tjänsteresa.

I mom. 5:3 finns bestämmelser dels om arbetstiden, dels om kompensation för arbete m.m. I sistnämnda del sägs att särskild kompensation för arbete utöver de ramar som anges i samma moment eller på s.k. obekväm tid inte utgår. SJF hävdar att detta skall förstås så att man i avtalet endast gett uttryck för att någon förhöjd ersättning för övertidsarbete inte skall utgå. Däremot är arbetsgivaren skyldig enligt förbundet att enligt den praxis som gällde före avtalsändringen kompensera övertidsarbete enligt principen timme för timme. SRAO däremot hävdar att avtalets ordalydelse i mom. 5:3 klart stöder organisationens uppfattning och att den tolkning av uttrycket särskild kompensation som SJF hävdar inte svarar mot vare sig allmänt språkbruk eller hur uttrycket används i andra bestämmelser i avtalet om allmänna villkor.

Enligt arbetsdomstolens mening ligger det närmast till hands att uppfatta uttrycket särskild kompensation när fråga är om övertidsarbete så att därmed förstås hela den kompensation som utgår för arbete av detta slag. Så används uttrycket bl.a. i avtalets § 6, som innehåller bestämmelser om särskild kompensation för övertidsarbete och där bestämmelser ges om hela den ersättning eller ledighet som skall utgå. En sådan tolkning synes också bäst svara mot allmänt språkbruk. Om det i en avtalstext tas in en reglering i fråga om kompensation för arbete utöver närmare angivna ramar finns det därför starka skäl att utgå ifrån att därmed avses kompensationen i sin helhet och inte endast någon överskjutande del. Denna tolkning av uttrycket särskild kompensation förstärks i detta fall dessutom av att det i mom. 5:3 ges särskilda bestämmelser om produktionsresetillägg som kompensation för anpassningen av arbetstidens förläggning med hänsyn till programproduktionens krav, en ersättning som i beskattningshänseende förklaras utgöra lön. Sammantaget talar därför avtalets ordalydelse enligt arbetsdomstolens mening för att någon kompensation för övertidsarbete eller för arbete på s.k. obekväm tid inte skall utgå utöver produktionsresetillägget.

Parternas agerande under avtalsförhandlingarna

SJF har till stöd för att avtalet ändå skall tolkas så som förbundet gjort gällande uppgett att tjänstemännen före avtalsändringen enligt långvarig praxis erhöll kompensation enligt principen timme för timme vid övertidsarbete utan någon särskild överenskommelse med arbetsgivaren och att avtalstexten mot denna bakgrund hade bort formuleras på ett annat sätt, om SRAO avsett att avtalet skulle ha någon annan innebörd än den SJF hävdar. I vart fall hade det enligt SJF ålegat SRAO - som författat avtalstexten - att klargöra att kompensation "timme för timme" inte längre skulle utgå utan ersättas av produktionsresetillägg. Att principen timme för timme tidigare gällde vid utrikesresor har åberopats av SJF också som en särskild tolkningsfaktor.

Den utredning som förebragts stöder att det före avtalsändringen var vanligt att tjänstemännen kompenserades enligt principen timme för timme för övertid vid utrikes resor. Det är också ostridigt att denna princip för ersättning kom till uttryck i personalhandboken, där det under rubriken Reglemente vid tjänsteresor utomlands stod bl.a följande: "Övertidsersättning utgår ej. Tid utöver angivet arbetstidsmått kompenseras med en ledighet timme för timme". Skrivningen finns ostridigt ännu kvar, men gäller numera endast i förhållande till medlemmar i SIF, som saknar en avtalsreglering motsvarande den i § 1 mom. 5:3 i det nu omtvistade kollektivavtalet. Enbart det förhållandet att principen finns inskriven i personalhandboken kan dock inte tas till intäkt för att man på arbetsgivarsidan varit rättsligt förpliktad att ge tjänstemännen kompensation för övertidsarbete vid utrikes resor. Utredningen visar att det förekommit också i vart fall en annan form av ersättning. Så får SJF anses ha vitsordat SRAO:s uppgifter att det inför större sportevenemang utomlands, t.ex. VM eller OS, träffades överenskommelser om vilken ersättning som i sin helhet skulle utgå för utlandsarbetet, även om sådana överenskommelser enligt SJF inte var så vanligt förekommande.

Enligt vad C.F. uppgett utgjorde just det förhållandet att tjänstemännen efter utrikesresor ställde krav på kompensationsledighet för övertidsarbete ett problem vid arbetsgivarnas produktionsplanering och detta var ett skäl för att man från SRAO:s sida till sist blev intresserad av en avtalsreglering i fråga om kompensation för övertidsarbete vid utlandsarbete.

Av de förhör som hållits i arbetsdomstolen framgår att avtalsparterna gick in i förhandlingarna med olika utgångspunkter. SJF krävde enligt vad förbundets förhörspersoner uppgett i första hand att samma villkor skulle gälla vid utrikes som inrikes tjänstgöring och att skälet till detta var att olikheterna i fråga om kompensation beroende på tjänstgöringsort genom åren hade visat sig vara orimliga. Om förbundets förstahandskrav inte gick att uppnå ville SJF i vart fall att villkoren vid utlandstjänstgöring skulle förbättras. SRAO var enligt C.F. inledningsvis emot en reglering över huvud taget beroende på att man såg principiella och praktiska komplikationer, bl.a. hur det skulle styrkas att tjänstemannen hade arbetat övertid. Sedan SJF fört fram tanken på en avtalsreglering som med förebild i bestämmelserna om inrikes resor utgick från en genomsnittlig arbetstid på 39 timmar 10 minuter lade SRAO enligt C.F. muntligen fram ett förslag om kompensation med ett schablonbelopp per dag i ett för allt. Förebilden för SRAO:s förslag var enligt C.F. de lösningar som fanns i Danmark och Norge och som innebar att man med ett schablonbelopp avlöste alla ersättningar. SRAO såg med förslaget en möjlighet att kunna nå en reglering, där tjänstemannen efter hemkomsten från en utrikesresa var vad man kallar nollställd, dvs. kompensationsfrågan skulle vara avklarad vid hemkomsten och denne skulle inte kunna ställa några ytterligare krav.

Parterna har lämnat olika uppgifter om vad som förevar under förhandlingarna i de delar som gäller den omtvistade bestämmelsen. De personer som hörts från SJF:s sida har uppgett att det inte fördes någon diskussion om vad SRAO:s förslag innebar eller vad uttrycket "särskild kompensation" stod för och att SRAO inte heller upplyste om att man med förslaget om ett schablonbelopp avsåg att ersätta principen om kompensation timme för timme. Enligt vad SJF:s förhörspersoner uppgett uppfattade förbundet det så att uttrycket "särskild kompensation" betydde att det inte skulle utgå någon förhöjd ersättning för övertidsarbete; principen om ersättning timme för timme skulle däremot finnas kvar och produktionsresetillägget ansåg SJF endast utgjorde kompensation för de olägenheter som följde med att arbetstiden utomlands anpassades till programproduktionens krav. SRAO däremot har hävdat att man såväl muntligt som skriftligt förklarade innebörden av den föreslagna schablonersättningen i enlighet med vad organisationen åsyftade, dvs. att tjänstemannen skulle vara "nollställd" vid hemkomsten.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning.

Att SRAO upplyst SJF om att man med sitt förslag till schablonersättning syftade till att därmed i sin helhet reglera rätten till ersättning för arbete utöver angivna ramar vinner stöd av det underlag i vilket SRAO första gången skriftligen presenterade sin ide. I telefaxmeddelandet den 21 maj presenterades lösningen med ett produktionsresetillägg som en "kompensation för mertids- eller övertidsarbete liksom för anpassning till lokala förhållanden" och vidare angavs att genom denna avlösning "all mertid, övertid och OB under produktionsresan är reglerad och nollställd vid hemkomsten". Denna presentation kan inte uppfattas på annat sätt än att SRAO avsåg att någon ytterligare kompensation inte skulle utgå. C.F. och P.F. har under förhören uppgett att man vid förhandlingarna också klart gav uttryck för denna uppfattning. Enligt C.F. sade man från SJF:s sida inget om principen om kompensation timme för timme eller att förbundet ville att den gamla ordningen skulle vara kvar.

Att någon diskussion inte fördes under förhandlingarna om den gamla praxis som gällt om kompensation timme för timme har bekräftats under förhören med SJF:s förhörspersoner. Att så inte skedde kan sannolikt tillskrivas i vart fall två omständigheter. Enligt vad C.L.L. uppgett gick ca 90 procent av förhandlingstiden åt till interna diskussioner mellan SIF och övriga arbetstagarparter om huruvida man skulle förhandla enbart om ett löneavtal eller också om allmänna anställningsvillkor. Det kan därför antas att SJF inte tillräckligt uppmärksammade frågan om den föreslagna schablonersättningens betydelse för tjänstemännens kompensation vid övertidsarbete vid utrikes resa. Vidare har L.P. berättat att han, som arbetade fram det enda skriftliga förslag till avtalstext i denna del som SJF lade fram, inte själv kände till att det fanns en praxis sedan tidigare som innebar att tjänstemännen kompenserades enligt principen timme för timme vid övertidsarbete under en utlandsresa. Detta får ses som en förklaring till att SJF:s skriftliga förslag som en del i ett nytt mom. 5:2 bl.a. innehöll skrivningen att "som kompensation för arbetstidsanpassning samt för eventuellt förekommande arbete på OB- och övertid utges ett resetillägg om 500 kronor per arbetsdag under utlandsuppdraget". Förslaget i denna del ter sig visserligen motsägelsefullt i förhållande till den inledning SJF:s avtalsförslag om tjänsteresa utomlands innehöll och som var intagen som mom. 5:1. Här föreslog SJF att anställningsvillkoren under utlandsvistelsen skulle regleras i enlighet med "i detta avtal stadgade grunder". L.P. har emellertid förklarat att det föreslagna mom. 5:2 var alternativt till mom. 5:1, dvs. om SJF inte fick gehör för sitt önskemål om att samma villkor skulle gälla vid utrikes som inrikes resor, så ville man ha en reglering enligt mom. 5:2.

Förslaget i SRAO:s telefaxmeddelande den 21 maj att tjänstemannen vid hemkomsten skulle vara "nollställd" kom inte att kvarstå i de följande textförslagen. Enligt C.F. tog SRAO bort uttrycket nollställd av den anledningen att uttryck av detta slag normalt inte tas in i avtalstexter; uttrycket fick enligt honom i stället en annan språklig dräkt. SJF har inte framfört någon erinran mot uppgiften att uttrycket nollställd togs bort och arbetades om på SRAO:s eget initiativ. Det har alltså inte påståtts att ändringen var föranledd av någon reaktion från SJF:s sida mot den beskrivning som SRAO lämnade i telefaxet om vilken verkan produktionsresetillägget skulle få i detta avseende.

Sammantaget finner arbetsdomstolen genom den förebragta utredningen att SRAO får anses ha klart redovisat för SJF att man med sitt förslag om en schablonersättning avsåg att i sin helhet reglera tjänstemännens rätt till ersättning för arbete på övertid vid utlandsresa. Utredningen ger inget stöd för att SRAO insett eller bort inse att SJF uppfattade förslaget på annat sätt. Snarare får SJF:s skriftliga avtalsförslag anses ha gett SRAO fog för att uppfatta situationen så att SJF godtog en ersättning med ett schablonbelopp i ett för allt, och att SJF hade erinringar endast mot det föreslagna beloppets storlek. Även med beaktande av att det var i vart fall vanligt förekommande före 1993 års avtalsförhandlingar att arbetsgivaren lämnade kompensation efter principen timme för timme för övertidsarbete i utlandet, kan SRAO inte anses ha lagt fram ett oklart formulerat avtalsförslag och inte heller ha brustit i sin upplysningsskyldighet gentemot SJF i fråga om innebörden av förslaget.

Regleringens naturliga syfte m.m.

SJF har som ytterligare stöd för sin talan anfört att det står i strid med den ifrågavarande bestämmelsens naturliga syfte att tolka avtalet så som SRAO hävdar och att organisationens tolkning strider mot vedertagna regler på svensk arbetsmarknad.

Det är ostridigt att parterna med den ändring som gjordes i § 1 mom. 5 för första gången tog in en direkt reglering i avtalet om kompensation för övertidsarbete vid utrikes resa. Det får mot denna bakgrund enligt arbetsdomstolens mening anses mest förenligt med regleringens syfte att tolka mom. 5:3 så att kompensationsfrågan blev uttömmande reglerad med de bestämmelser som togs in där. Det kan här särskilt pekas på att det i avtalets mom. 5:1 uttryckligen anges att mom. 5:3 utgör ett av alternativen för hur anställningsvillkoren under utlandsvistelsen kan regleras. Något stöd i avtalet för att tjänstemannen vid detta alternativ skulle ha rätt till ersättning utöver vad som följer av bestämmelserna där finns inte. SJF har för övrigt inte ens påstått att man från förbundets sida någonsin tog upp frågan med SRAO om att tjänstemannen utöver produktionsresetillägget enligt mom. 5:3 skulle ha kompensation också för varje timme denne arbetat övertid.

SJF har gjort gällande också att SRAO:s tolkning leder till oskäliga konsekvenser. Förbundet har härvid pekat på ett par fall där ersättning enligt mom. 5:3 enligt förbundets mening gett orimliga resultat. C.L.L. har under förhöret framhållit att det blivit allt vanligare att journalister skickas utrikes med mycket kort varsel för att bevaka en händelse på plats och att det då många gånger blir fråga om arbete dygnet runt och också arbete under svåra förhållanden. L.A. har vidare uttalat att han uppfattat produktionsresetillägget som ohemult lågt, om avtalet skall förstås så att tjänstemannen går miste om kompensation för övertidsarbete. Enligt honom utlöste meddelandet från arbetsgivarsidan om att kompensationen enligt principen timme för timme hade ersatts av en schablonersättning på 200 kr per arbetsdag en proteststorm bland medlemmarna.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning.

Det är givet att en schablonersättning i enskilda fall kan ge olika utfall. Som SRAO också framhållit omfattar avtalet alla förbundets medlemmar inom avtalsområdet och bestämmelserna tar sikte också på de fall där arbetet utomlands i förväg kan planeras efter produktionens krav. Det innebär att schablonbeloppet ibland kan komma att utgöra kompensation för arbete under en omfattande övertid och i andra fall utgår utan att något övertidsarbete över huvud taget har förekommit.

Beaktas bör också att SRAO inte gjort gällande att regleringen i mom. 5:3 är absolut i den meningen att ersättning inte kan utgå i någon annan ordning när förutsättningarna för produktionsresetillägg är uppfyllda. Som SJF också upplyst om har SRAO gått ut med en information till sina chefer om att överenskommelse enligt principen timme för timme kan träffas i de fall en reglering enligt mom. 5:3 inte kan anses komma att ge rimlig kompensation för merarbete utomlands. Att tjänstemannen här är beroende av att arbetsgivaren är villig att träffa en sådan överenskommelse kan inte anses utgöra någon omständighet av betydelse för tolkningen av avtalet.

Arbetsdomstolens slutsats

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen med hänvisning till vad som här anförts till den slutsatsen att SJF inte förmått visa att § 1 mom. 5:3 i kollektivavtalet har den innebörd som förbundet påstår. Förbundets talan skall därför ogillas.

Rättegångskostnader

Vid den nu angivna utgången skall förbundet såsom förlorande part ersätta SRAO:s rättegångskostnader. Det råder inte tvist om det fordrade beloppets storlek.