AD 1995 nr 66

Parter:

Industrifacket; Tekoindustrierna; Strömma Sweden Produktion Aktiebolag

Nr 66

Industrifacket

mot

Tekoindustrierna och Strömma Sweden Produktion Aktiebolag i Norrköping.

Mellan Tekoindustrierna och Industrifacket gäller kollektivavtal. Genom medlemskap i Tekoindustrierna är Strömma Sweden Produktion Aktiebolag (bolaget) bundet av avtalet.

Bolaget förvärvades under våren 1992 av Borås Wäfveri Aktiebolaget (BW). Bolaget hade vid den tidpunkten omkring 250 anställda i Norrköping. Bolaget avvecklades i stora delar under hösten 1992 och våren 1993. Produktionen överfördes till BW:s anläggningar. Numera tillverkar och försäljer bolaget textilier och rullgardiner och har omkring 35 anställda.

Industrifackets medlemmar M.F., J.K. och R.W. var anställda i bolaget som spinnmaskinreparatörer. De sades upp den 3 augusti 1992 under åberopande av arbetsbrist. På grund av olika långa uppsägningstider var den angivna sista anställningsdagen för de två förstnämnda den 1 december 1992 och för R.W. den 3 februari 1993. På föranledande av bolaget kom arbetstagarna emellertid att kvarstå i anställningarna efter de i uppsägningsbeskeden angivna uppsägningstidernas utgång. Arbetstagarnas sista arbetsdag blev den 24 augusti 1993.

Tvisten i målet gäller i första hand huruvida arbetstagarna blev avskedade den 24 augusti 1993 eller om uppsägningstidernas utgång framflyttats till nämna dag genom överenskommelse mellan bolaget och var och en av arbetstagarna.

Industrifacket har yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att

1. till M.F. utge ekonomiskt skadestånd för perioden den 24 augusti - 24 november 1993 med sammanlagt 50 049 kr och allmänt skadestånd med 50 000 kr,

2. till J.K. utge ekonomiskt skadestånd för perioden den 24 augusti - 24 oktober 1993 med sammanlagt 31 703 kr och allmänt skadestånd med 50 000 kr,

3. till R.W. utge ekonomiskt skadestånd för perioden den 24 augusti 1993 - 24 februari 1994 med sammanlagt 100 097 kr och allmänt skadestånd med 50 000 kr, samt

4. till Industrifacket utge allmänt skadestånd med 15 000 kr.

På beloppen yrkas ränta enligt 6 § räntelagen på de allmänna skadestånden från dagen för delgivning av stämning och på de ekonomiska skadestånden från respektive belopps förfallodag enligt följande:

1. för M.F.

förfallodagar belopp

31.8.1993 3 033 kr

30.9.1993 16 683 kr

31.10.1993 16 683 kr

30.11.1993 13 650 kr

2. för J.K.

förfallodagar belopp

31.8.1993 2 882 kr

30.9.1993 15 852 kr

31.10.1993 12 970 kr

3. för R.W.

förfallodagar belopp

31.8.1993 3 033 kr

30.9.1993 16 683 kr

31.10.1993 16 683 kr

30.11.1993 16 683 kr

31.12.1993 16 683 kr

31.1.1994 16 683 kr

28.2.1994 13 650 kr

Arbetsgivarparterna har bestritt Industrifackets talan.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

Industrifacket

Arbetet som spinnmaskinreparatör innebär att man sysslar med allt som har med spinnmaskinerna att göra. Det innefattar bl.a. att montera upp, ställa in, sätta i gång, reparera och montera ner maskinerna.

När M.F. och J.K. blev uppsagda hade de två månaders uppsägningstid och sista anställningsdag var i uppsägningsbeskeden angiven till den 1 december 1992. M.F. har efter den 23 november 1992, då han fyllde 30 år, rätt till tre månaders uppsägningstid. Den första förlängningen löpte till den 23 december 1992 och den andra till den 26 mars 1993. Dessa två förlängningar informerades arbetstagarna om genom att de fick en kopia av uppsägningsbeskedet med en påskrift om ändrad sista anställningsdag.

R.W. hade en uppsägningstid om sex månader och hans ursprungliga uppsägningstid var angiven till den 3 mars 1993. Hans uppsägningstid förlängdes på samma sätt som för de andra två till den 26 mars 1993.

En överenskommelse ingicks den 11 december 1992 mellan fackklubben och bolaget om ekonomisk kompensation för arbetstagarna på spinneriavdelningen som övergick från femskift till 36-timmars vecka. Denna kompensation utgick med 15 kr 54 öre i timmen fram till den 24 augusti 1993. M.F:s och R.W:s månadslöner blev med kompensationen 16 683 kr och J.K:s blev 15 852 kr.

Strax före den 26 mars 1993 fick de tre arbetstagarna besked om att de kunde vara kvar ytterligare en tid. Vid detta tillfälle fick de ingen uppgift om hur länge anställningarna skulle vara. Vid förfrågan om detta sade arbetsledaren K.K. att han inte visste något och att de skulle fortsätta arbeta tills vidare. Under våren och sommaren diskuterades det fortsatta arbetet först med K.K. och, sedan denne slutat, med F.K.. Det har aldrig givits exakta besked om hur länge arbetet skulle fortgå. Några överenskommelser har varken skriftligt eller muntligt ingåtts om uppsägningstidernas förlängning. Under hela våren pågick olika arbeten. Sålunda spanns bomull upp som bolaget hade haft i lager, prover kördes för BW och arbetstagarna monterade ner maskiner. När de tre arbetstagarna slutade fanns det fortfarande arbetsuppgifter kvar att göra. Bland annat var alla maskiner på källarplanet fortfarande uppmonterade.

Det var F.K. som muntligen omkring den 20 augusti 1993 meddelade att det efter den 24 augusti 1993 inte fanns något arbete kvar för dem. Beskedet kom mycket överraskande för dem. De ifrågasatte tidigt om bolaget fick göra så mot dem. Efter den 24 augusti 1993 har de tre arbetstagarna varit utan arbete.

Industrifacket utvecklar grunderna för talan enligt följande. I och med att M.F., J.K. och R.W. arbetade kvar ett helt år efter uppsägningarna i augusti 1992 och mer än sex månader efter uppsägningstidens utgång har uppsägningarna förlorat sin verkan. I och med detta har arbetstagarna efter den 26 mars 1993 erhållit fortsatta tillsvidareanställningar i bolaget för att fortsätta med sina ordinarie arbetsuppgifter. Uppsägningarna skall med hänsyn till den långa förlängningen av uppsägningstiden anses ha gjorts för säkerhets skull. Skulle anställningsförhållandet under våren 1993 anses vara återkommande nya anställningar skall anställningarna för M.F. och J.K. efter den 19 maj 1993 och för R.W. efter den 30 april 1993 anses vara tillsvidareanställningar då bolaget inte uppgav att anställningarna skulle innefatta visstidsanställningar. I andra hand görs gällande att anställningsförhållandet under våren 1993 skall anses vara tillsvidareanställning, då bolaget dels inte hade rätt att visstidsanställa, dels inte enligt 5 § anställningsskyddslagen får anställa under viss tid på grund av arbetsanhopning mer än sex månader. Industrifacket anser att bolagets handlande den 24 augusti 1993 är att se som felaktiga avskedanden i strid med 18 § anställningsskyddslagen. Genom åtgärderna har bolaget ådragit sig skadeståndsskyldighet innefattande allmänt skadestånd och ekonomiskt skadestånd motsvarande uppsägningslön gentemot M.F., J.K. och R.W.. I samband med anställningarnas upphörande i augusti 1993 iakttog bolaget inga som helst formregler vad gäller varsel, underrättelser, skriftligt förfarande eller dylikt och har därigenom även på denna grund ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot M.F., J.K. och R.W. samt i denna del också mot Industrifacket. Industrifacket grundar storleken på de ekonomiska skadestånden på den överenskommelse som ingicks mellan bolaget och fackklubben om kompensation när femskiftsarbetet upphörde.

Arbetsgivarparterna

Efter BW:s övertagande av bolaget beslutades det om avveckling av tillverkningen i Norrköping. Samtliga anställda sades upp på grund av arbetsbrist. Avvecklingen beräknades vara avklarad till den 1 december 1992. Det visade sig dock att bolaget behövde fortsätta med produktionen även därefter. Förlängningar av uppsägningstiderna kom att ske för olika kategorier anställda med varierande tid. Bolaget ingick överenskommelse om förlängning med den berörda arbetstagaren. Som en bekräftelse på överenskommelsen strök bolaget datumet för sista anställningsdag på uppsägningsbeskedet och skrev det nya och sedan signerade personalchefen det. En kopia på det ändrade uppsägningsbeskedet överlämnades därefter till arbetstagaren.

Reguljär produktion pågick i bolaget fram till den 26 mars 1993. Förlängningar av anställningar till den 30 april 1993 och därefter till den 19 maj 1993 genomfördes. Dessa förlängningar gällde även de tre arbetstagarna i målet. På samma sätt som tidigare fördes uppgifterna in på arbetsgivarens exemplar av uppsägningsbeskedet och en kopia överlämnades till varje enskild arbetstagare. Efter den 19 maj 1993 övergick bolaget till andra rutiner. F.K., som då var närmast ansvarig chef för de tre, ingick muntliga överenskommelser med dem utan att därefter bekräfta med en kopia på uppsägningsbeskedet. Det fördes heller inte in på arbetsgivarens exemplar av detsamma. Därutöver hölls fackklubbens ordförande B.E. underrättad. Alla inblandade var överens, även arbetstagarna. Dessa var tacksamma över att de fick fortsätta att arbeta. De var medvetna om att det endast rörde sig om förlängningar av uppsägningstiden. M.F., J.K. och R.W. fick redan i mars 1993 besked om att någon ytterligare förlängning efter den 24 augusti 1993, då F.K. skulle sluta, inte kunde komma ifråga. Den 24 augusti 1993 var också avvecklingsarbetet på spinneriavdelningen slutfört. Arbetstagarna hade meddelat att de kunde tänka sig ytterligare förlängningar men inte efter den 1 september 1993. Anledningen till detta var att de fått kännedom om att ett förslag om införande av fem karensdagar i lagen om arbetslöshetsförsäkring var under utarbetande. Förslaget innebar att karensdagarna skulle införas från den 1 september 1993. Dessutom hade bl.a. de tre aktuella arbetstagarna begärt att få utbetalat all innestående semester under sommaren. Denna begäran grundade sig på ett missförstånd att avräkning skulle ske mot ersättningen från arbetslöshetskassan. Slutligen har R.W. skrivit under en AGB-anmälan. Av anmälan framgår att hans sista anställningsdag var den 24 augusti 1993. Undertecknandet skedde utan några som helst protester från hans sida. Anledningen till att M.F. och J.K. inte har gjort anmälan är att de inte uppfyller ålderskravet. Dessa tre omständigheter tyder på att arbetstagarna var väl medvetna om att det endast handlade om förlängningar av uppsägningstiderna och att deras sista anställningsdag var den 24 augusti 1993.

Arbetsgivarparterna gör gällande att var och en av M.F., J.K. och R.W. träffade överenskommelser med bolaget om att vid varje av bolaget uppgivet tillfälle förlänga uppsägningstiden. Det har varit klarlagt för dem att sista anställningsdag var den 24 augusti 1993. Arbetsgivarparterna gör vidare gällande att det inte har varit fråga om visstidsanställningar. Om arbetsdomstolen skulle komma fram till att visstidsanställningar uppstått till följd av bolagets agerande, är det enligt arbetsgivarsidans uppfattning tillåtna sådana med hänsyn till arbetets särskilda beskaffenhet. Bolagets avsikt var inte att avskeda M.F., J.K. och R.W. den 24 augusti 1993 utan det var endast fråga om att deras uppsägningstid löpte ut. Bolaget vitsordar att en överenskommelse ingåtts om kompensation för spinneriarbetare som övergick från femskift till 36-timmars vecka. Vidare vitsordar bolaget att denna ersättning utgick under uppsägningstiden fram till den 24 augusti 1993. Det bestrids dock att det ekonomiska skadeståndet skall baseras på denna överenskommelse. För beräkningen av skadeståndet vitsordar bolaget en månadslön om 11 667 kr för M.F. och R.W. och 10 836 kr för J.K.. Under alla förhållanden bör det yrkade allmänna skadeståndet nedsättas till noll eller kraftigt jämkas.

Domskäl

Med anledning av att Strömma Sweden Produktion AB:s verksamhet till stora delar skulle avvecklas blev flertalet anställda uppsagda på grund av arbetsbrist. Industrifackets medlemmar M.F., J.K. och R.W. sades upp den 3 augusti 1992 med sista anställningsdag för M.F. och J.K. den 1 december 1992 samt för R.W. den 3 februari 1993. På föranledande av bolaget kom arbetstagarna emellertid att kvarstå i anställningarna efter den i uppsägningsbeskeden angivna uppsägningstidens utgång. Deras sista arbetsdag blev den 24 augusti 1993, således drygt ett år efter det att de mottog uppsägningarna.

Arbetstagarsidans grundinställning är att de ursprungliga uppsägningarna hade förfallit när de tre arbetstagarnas anställningar avslutades och att arbetstagarna då var att betrakta som tillsvidareanställda. Enligt arbetstagarsidans mening blev arbetstagarna skilda från anställningarna genom avskedande i strid med 18 § anställningsskyddslagen.

Arbetsgivarparternas förstahandsståndpunkt är att uppsägningstiderna hade förlängts för de tre arbetstagarna i omgångar genom överenskommelser mellan bolaget och de anställda i varje enskilt fall. I enlighet härmed är det arbetsgivarsidans mening att något avskedande inte ägde rum utan att anställningarna avslutades som följd av uppsägning från bolagets sida i giltig ordning.

En huvudfråga i målet är vad som förekom mellan bolaget och de anställda i samband med att tiden för anställningarnas upphörande framflyttades. I denna fråga har på begäran av Industrifacket förhör under sanningsförsäkran ägt rum med M.F., J.K. och R.W. samt vittnesförhör hållits med fackklubbens ordförande B.E. och ombudsmannen vid Industrifackets avdelning 12, B.H.. På begäran av svarandeparterna har i samma fråga vittnesförhör ägt rum med f.d. personalchefen W.J. och f.d. produktionschefen F.K.. Därutöver har viss skriftlig bevisning åberopats.

M.F., J.K. och R.W. har sammanfattningsvis uppgivit i huvudsak följande. Vid de första förlängningarna av uppsägningstiderna lämnades kopior på uppsägningsbeskeden ut till arbetstagarna. Det var inte fråga om några överenskommelser. Bolagets representanter informerade dem om att det skulle bli förlängningar. Till en början angavs också nytt datum för sista anställningsdag. Inför den 26 mars 1993 sade emellertid förmannen K.K. att de fick vara kvar tills vidare och att bolaget inte skrev några papper eftersom man inte visste hur länge arbetstagarna skulle få vara kvar. Det sades att de skulle spinna klart det material som fanns i lager. När detta var klart fick de emellertid nya arbetsuppgifter. Slutligen började de montera ner maskinerna. Det verkade som om ingen visste hur länge det fanns arbete. Alla väntade på besked från BW. Arbetstagarna hade inte i förväg klart för sig att arbetet definitivt skulle vara slut den 24 augusti 1993. Det fick de reda på några dagar innan de slutade. När de slutade fanns det fortfarande arbete kvar att göra. Bland annat fanns maskiner kvar i källaren. Det fanns arbetstagare kvar i anställning så länge som till i mars 1994.

Ordföranden i fackklubben B.E. har uppgivit följande. Han var aldrig inblandad i någon förlängning av uppsägningstiderna för de tre aktuella arbetstagarna. Den enda överenskommelsen avseende dem som han varit med om är den om bibehållen lön under uppsägningstiden. Han träffade F.K. i stort sett varje dag under den aktuella perioden men de ingick aldrig någon överenskommelse om de tre arbetstagarna i målet. De tre arbetstagarna visste i och för sig att de skulle sluta men det var oklart när. De fick sluta med bara några få dagars varsel.

Personalchefen W.J. har uppgivit följande. Alla anställda sades upp från bolaget och alla hade ett givet slutdatum som baserade sig på den i varje enskilt fall aktuella uppsägningstiden. Överföringen av produktionen till BW tog emellertid längre tid än vad man hade räknat med. Bolaget tvingades därför förlänga uppsägningstiderna. BW gav bolaget uppgifter om hur lång tid de olika avdelningarna beräknades vara kvar. Bolaget hade nära kontakter med fackföreningen på arbetsplatsen. Både fackföreningen och de enskilda arbetstagarna var intresserade av att få förlängningar till stånd. Varje gång någon förlängning blev aktuell förankrades detta dels hos fackföreningen, dels hos den berörda arbetstagaren. Oftast var det den ansvarige arbetsledaren som fick uppdraget att informera den enskilda arbetstagaren. I det stora flertalet fall överlämnades sedan en kopia på uppsägningsbeskedet med det nya datumet för sista anställningsdag införd. I slutskedet kom besluten från BW så tätt att bolaget gjorde undantag från den beskrivna rutinen för spinneriet. Bolaget fann det mest praktiskt att övergå till ett helt muntligt förfarande. F.K. fick information direkt från BW och denna information spred han sedan till arbetarna på spinneriet. All personal hade vetskap om att det handlade om förlängda uppsägningstider och de kände också till hur lång varje förlängning var. Det fanns ingen möjlighet att ha kvar några anställda i spinneriet efter det att F.K. slutade den 24 augusti 1993. De ordinarie arbetsuppgifterna för spinnmaskinreparatörerna var slut liksom de arbetsuppgifter som F.K. hade lyckats skaffa fram för att bereda sysselsättning. Det kunde ha blivit mer men BW sade nej.

Produktionschefen F.K. har anfört följande. Till en början använde sig bolaget av skriftliga förlängningar. Dessa skrevs ut av personalavdelningen och distribuerades antingen av honom själv eller av förmannen K.K.. Anledningen till att bolaget inte fortsatte detta förfarande var att det successivt blev så korta förlängningar. Det var alltid tidsbegränsade förlängningar. De tre arbetstagarna kände till förlängningarna så pass att de visste om att de skulle komma till arbetet följande måndag. Förlängningen kunde vara två till tre veckor. Han hade informella kontakter med fackklubbens ordförande B.E.. F.K. drack ofta kaffe med M.F., J.K. och R.W. både när han hade information att ge och när han inte hade det. Den 24 augusti 1993 fanns fortfarande maskiner kvar som inte var nedmonterade. De tre arbetstagarna kan ha trott att de skulle fortsätta tills även det arbetet var slut. Det har dock inte sagts något om det från bolagets sida. Någon eller några veckor före den 24 augusti 1993 informerade F.K. M.F., J.K. och R.W. om att den dagen skulle bli den sista arbetsdagen. De var nöjda med att sluta så att de inte skulle drabbas av karensdagar i fråga om arbetslöshetsersättningen.

Som skriftlig bevisning har bolaget åberopat kopior av uppsägningsbesked med sista anställningsdag angiven för M.F. och J.K. den 19 maj 1993 och för R.W. den 30 april 1993.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Anställningsskyddslagens bestämmelser hindrar i och för sig inte att en förlängning sker av den uppsägningstid som följer av lag och avtal. En given förutsättning är dock att en överenskommelse träffas därom mellan arbetsgivaren och arbetstagaren i det enskilda fallet. Arbetstagaren kan alltid motsätta sig arbetsgivarens önskemål om en förlängning av uppsägningstiden samt ta fasta på uppsägningen och lämna anställningen vid den ursprungligen angivna uppsägningstidens utgång. Bevisbördan för att en överenskommelse om att förlänga uppsägningstiden träffats ligger på arbetsgivaren.

I det föreliggande fallet framgår av utredningen att några regelrätta överenskommelser med arbetstagarna om förlängning av uppsägningstiderna över huvud taget inte träffades. Tillvägagångssättet var till en början att bolaget underrättade arbetstagarna om att bolaget önskade att sista anställningsdag flyttades framåt i tiden till viss angiven senare dag. Bolaget förutsatte att arbetstagarna var beredda att acceptera önskemålet. En bekräftelse på förlängningen av uppsägningstiderna lämnades i den formen att arbetstagarna erhöll en kopia av uppsägningshandlingen med den ändrade slutdagen angiven jämte ett signum av personalchefen.

Enligt arbetsdomstolens mening får antas - med hänsyn till den situation som förelåg och som bl.a. innebar att alternativet för arbetstagarna var att gå ut i arbetslöshet samt den inställning arbetstagarna synes ha givit uttryck för innebärande att de var intresserade av att fortsätta arbeta efter utgången av den angivna uppsägningstiden - att överenskommelser om förlängning av uppsägningstiderna kom till stånd genom att arbetstagarna tog emot kopiorna av uppsägningarna med ändringen av slutdagen och arbetade vidare utan att protestera, dvs. vad som med juridiskt språkbruk brukar kallas överenskommelse genom konkludent handlande. Utredningen ger emellertid vid handen att det angivna tillvägagångssättet övergavs vid någon tidpunkt på våren 1993. Det saknar intresse för utgången i målet att ta ställning till när exakt förändringen skedde. För den sista tiden av anställningen, utgörande i varje fall mer än två månader, föreligger inte någon utredning som styrker att överenskommelser om förlängning av uppsägningstiderna kommit till stånd. Utredningen ger närmast intrycket av att arbetstagarna för en eller ett par veckor i taget informerades om att det fanns ytterligare arbete som skulle utföras. Arbetsdomstolen anser att läget får uppfattas på det sättet att de ursprungliga uppsägningarna därmed förlorade sin verkan och att arbetstagarna fortsättningsvis var att anse som tillsvidareanställda.

Följden av att uppsägningarna förlorade sin verkan blev att bolaget i augusti 1993 inte lagligen kunde bringa anställningarna att upphöra på annat sätt än genom att genomföra förnyade uppsägningar. Bolagets besked till arbetstagarna att deras sista anställningsdag skulle vara den 24 augusti 1993 är mot nyss angivna bakgrund att formellt betrakta som avsked. Det är ostridigt i målet att det förelåg en arbetsbristsituation i bolaget, vilket innebär att saklig grund för uppsägning förelåg. Bolaget är dock skadeståndsskyldigt på grund av att arbetstagarna inte sades upp på nytt.

Arbetstagarna har rätt till ekonomiskt skadestånd motsvarande lönen under uppsägningstiden. M.F. är berättigad till tre månaders uppsägningstid enär han den 24 augusti 1993 hade fyllt 30 år. J.K. och R.W. är berättigade till samma uppsägningstid som vid den första uppsägningen, det vill säga två respektive sex månader. Det ekonomiska skadeståndet skall med tillämpning av bestämmelsen i 12 § anställningsskyddslagen beräknas på den månadslön som avtalats i den överenskommelse som ingåtts mellan bolaget och den lokala fackföreningen.

Därutöver är arbetstagarna berättigade till allmänt skadestånd. Detta skall på grund av den ringa skada som de åsamkats bestämmas till 15 000 kr för var och en av dem.

Med hänsyn till de särskilda omständigheterna kan skäl inte anses föreligga att tillerkänna Industrifacket något allmänt skadestånd.

Med denna utgång i målet skall arbetsgivarparterna stå för Industrifackets rättegångskostnader.