AD 1995 nr 67

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Sollefteå kommun

Nr 67

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Sollefteå kommun.

Mellan Sollefteå kommun (kommunen) och Sveriges Kommunalarbetareförbund (SKAF) gäller kollektivavtal.

L.N., som är medlem i SKAF, har varit anställd i kommunen i drygt 25 år. Under anställningstiden har han haft varierande arbetsuppgifter inom olika förvaltningar. Sedan början av år 1992 har hans arbete organisatoriskt varit placerat på tekniska kontorets fastighetsavdelnings egen-regigrupp.

Kommunen sade upp L.N. från hans anställning i november 1992. Uppsägningstiden löpte ut den 30 november 1993.

SKAF har väckt talan i målet och yrkat att arbetsdomstolen 1) förklarar att Sollefteå kommuns uppsägning av L.N. är ogiltig, 2) förpliktar Sollefteå kommun att till L.N. utge allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen om 70 000 kr och lön med i stämningsansökan angivna belopp jämte ränta. Därutöver har SKAF förbehållit sig rätten att, i mån av befogenhet, föra talan om ekonomiskt skadestånd för framtida ekonomisk förlust. Som grund för sin talan åberopade SKAF att L.N. sagts upp av personliga skäl och inte på grund av arbetsbrist såsom kommunen gjort gällande.

Vid muntlig förberedelse i målet i arbetsdomstolen har SKAF tillagt ett andrahandsyrkande till yrkandet om ogiltigförklaring. Under åberopande av att Sollefteå kommun under alla omständigheter brutit mot gällande turordningsregler, har SKAF i andra hand yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta Sollefteå kommun att till L.N. utge ett allmänt skadestånd om 50 000 kr och ekonomiskt skadestånd med samma belopp som yrkats som lön i förstahandsyrkandet.

Kommunen har bestritt käromålet och yrkat att SKAF:s andrahandsyrkande skall avvisas med hänvisning till att förhandlingskravet i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen inte är uppfyllt.

SKAF har bestritt avvisningsyrkandet.

Till utveckling av sin talan i avvisningsfrågan har parterna i huvudsak anfört följande.

SKAF

Tvisten i målet gäller om uppsägningen av L.N. har skett i strid med anställningsskyddslagens regler. SKAF har yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara uppsägningen under åberopande av att det saknats saklig grund för uppsägningen.

Enligt SKAF:s mening är arbetstvistlagens förhandlingskrav uppfyllt även såvitt gäller det framställda andrahandsyrkandet om skadestånd för brott mot turordningsreglerna. Det kan nämligen inte ställas stränga krav på precision av förhandlande part avseende de skilda tvistefrågor som förhandlingen kan tänkas avse. Man måste se vad som enligt ett naturligt betraktelsesätt ligger inom ramen för förhandlingen, med tanke på vad som utlöst denna. Det kan i vart fall inte ställas högre krav på precision än vad som gäller enligt bestämmelserna om ändring av talan i tvistemål enligt rättegångsbalkens bestämmelser.

Enligt SKAF:s uppfattning är andrahandsyrkandet en tillåten ändring av talan enligt 13 kap. 3 § punkten 3 rättegångsbalken. Andrahandsyrkandet skall dessutom ses som en inskränkning av talan enligt samma lagrum och som sådan tillåten att framställas när som helst under målets gång. Slutligen kan det rimligen inte krävas av arbetstagarsidan att vid förhandling ta upp ett alternativt yrkande som går i linje med arbetsgivarens argument.

Kommunen

Frågan om turordningsbrott har begåtts har inte avhandlats vid tvisteförhandlingarna. Andrahandsyrkandet skall av den anledningen avvisas med stöd av 4 kap. 7 § arbetstvistlagen. Turordningsbestämmelserna i det aktuella fallet är reglerade i kollektivavtal. Bestämmelserna är till viss del komplicerade. Frågan om kommunen har begått ett turordningsbrott är av väsentlig betydelse och omfattning. Kravet på genomförd förhandling måste i sådana fall ha ett särskilt berättigande. En turordningstvist av aktuellt slag är inte någon självklar eller betydelselös delfråga i relation till frågan om saklig grund för uppsägning utan har sin egen väsentliga betydelse. Andrahandsyrkandet är en otillåten ändring av talan enligt rättegångsbalkens bestämmelser. Rättsföljden för uppsägning utan saklig grund är ogiltigförklaring och/eller skadestånd. Rättsföljden av ett turordningsbrott är enbart skadestånd. Skadestånd kan utdömas både för brott mot anställningsskyddslagen och kollektivavtalet.

Skäl

Arbetsdomstolen har att ta ställning till om SKAF:s andrahandsyrkande om skadestånd för turordningsbrott skall avvisas med anledning av att frågan om turordningsbrott inte har varit föremål för förhandling mellan parterna enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen.

I målet är ostridigt att såväl lokal som central förhandling har ägt rum i frågan om L.N:s uppsägning. Det är likaså ostridigt att vid dessa förhandlingar frågan om turordningsbrott inte har behandlats.

Enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen får en talan inte tas upp till prövning av arbetsdomstolen förrän sådan förhandling som kan påkallas enligt medbestämmandelagen eller som anges i kollektivavtal har ägt rum rörande tvistefrågan. Arbetsdomstolen har i tidigare avgöranden (t.ex. AD 1978 nr 161 och AD 1986 nr 61) uttalat att om en taleändring är tillåten enligt rättegångsbalken kan det knappast komma ifråga att ställa upp ett strängare krav på precisering av yrkandena vid de förhandlingar som föregår det rättsliga förfarandet. Detta synsätt innebär i det aktuella fallet att förhandlingskravet i arbetstvistlagen skall anses uppfyllt i fråga om turordningsbrottet, om andrahandsyrkandet är en tillåten taleändring enligt rättegångsbalken.

I 13 kap. 3 § rättegångsbalken finns bestämmelser om ändring av talan. Utgångspunkten för dessa bestämmelser är att en väckt talan inte får ändras. I första stycket har dock undantag gjorts från dessa bestämmelser i, såvitt nu är av intresse, punkten 3. En taleändring får tillåtas enligt denna punkt, om det nya yrkandet stöder sig på väsentligen samma grund.

Den talan SKAF väckte genom sin stämningsansökan grundas på det förhållandet att L.N., enligt SKAF:s mening, sagts upp av kommunen utan att det förelegat saklig grund. SKAF menar att uppsägningen skedde av personliga skäl, medan kommunens inställning är att den hade sin grund i arbetsbrist. En uppsägning som grundas på arbetstagarens personliga förhållanden kan alltefter arbetstagarens yrkande ogiltigförklaras eller föranleda skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren, om denne saknat saklig grund för uppsägningen. En uppsägning som grundas på arbetsbrist men som så till vida är felaktig att arbetsgivaren begått turordningsbrott kan däremot normalt inte ogiltigförklaras utan endast föranleda skadeståndsskyldighet. Som framgår av arbetsdomstolens dom AD 1990 nr 95 anses det inte som en otillåten ändring av talan att en arbetstagare som yrkat ogiltigförklaring av en uppsägning ändrar yrkandet till att avse ekonomiskt skadestånd. Enligt arbetsdomstolens dom AD 1993 nr 92 kan inte heller det förhållandet att en arbetstagare alternativt till ett yrkande om ogiltigförklaring av uppsägning yrkar ekonomiskt skadestånd på grund av turordningsbrott anses utgöra en otillåten taleändring. Även i detta fall måste arbetstagarens yrkande anses stödja sig på väsentligen samma grund, nämligen att arbetsgivaren genom sitt handlande felaktigt skilt arbetstagaren från sin anställning.

Arbetsdomstolen finner således att SKAF:s andrahandsyrkande stödjer sig på väsentligen samma grund som ogiltighetsyrkandet. Yrkandet är alltså en tillåten ändring av talan enligt 13 kap. 3 § rättegångsbalken.

Som inledningsvis anförts anser arbetsdomstolen att strängare krav inte bör uppställas när det gäller att tillämpa förhandlingskravet i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen. Arbetsdomstolen anser i enlighet härmed att förhandlingskravet får anses uppfyllt såvitt gäller SKAF:s andrahandsyrkande. Avvisningsyrkandet kan alltså inte bifallas.

Slut

Arbetsdomstolen lämnar kommunens avvisningsyrkande utan bifall.

Beslut 1995-05-17, målnummer A-248-1994

Ledamöter: Hans Stark, Bo Hansson och Thore Ziethen. Enhälligt.

Sekreterare: Elise-Marie Donovan