AD 1996 nr 108

Parter:

Tjänstemannaförbundet HTF; Pihl, C.I., Aktiebolaget

Nr 108

Tjänstemannaförbundet HTF

mot

HAO Handelsarbetsgivarna och Aktiebolaget C.I. Pihl i Göteborg.

Mellan HAO Handelsarbetsgivarna och Tjänstemannaförbundet HTF (HTF) gäller kollektivavtal. Aktiebolag C.I.Pihl (bolaget) är medlem i arbetsgivarförbundet och bundet av kollektivavtalet.

H.M. är född år 1936 och är medlem i HTF. Han anställdes hos bolaget som försäljningsingenjör år 1963. Genom ett den 1 september 1994 daterat avtal mellan H.M. och bolaget kom H.M:s anställning hos bolaget att avslutas den 31 augusti 1995.

Ostridigt i målet är att H.M., utöver vissa i avtalet stipulerade förmåner, hade rätt till bibehållna anställningsförmåner fram till den 31 augusti 1995. Bland dessa anställningsförmåner fanns rätt till tantiem.

H.M:s rätt till tantiem reglerades första gången mellan parterna i ett skriftligt anställningsavtal från år 1984. I avtalet anges bl.a. följande

- - - - -

1. H.M. ansvarar som produktchef för de affärer som Bolaget gör för i första hand Honsel-Werke samt Tital inom bilindustrin och övrig industri.

2. H.M. åtnjuter --- från 1983-11- 01.

Den fasta lönen --- per år.

Förutom den fasta lönen utgår till H.M. ett tantiem motsvarande 3 % (tre procent) på över SEK 1,5 miljoner på årsbasis i Bolaget bokad provision, inom det försäljningsområde H.M. ansvarar för enligt paragraf 1, vid Avtalets tecknande eller i framtiden gällande, dock alltid för Honsel- Werke och Tital. Basbeloppet, SEK 1,5 miljoner, skall omförhandlas vartannat år med början 1986. Omförhandlingen skall syfta till att basbeloppet justeras med hänsyn till prisutvecklingen på området.

- - - - -

Under åren 1986 - 1992 skedde ostridigt inga förhandlingar om justering av basbeloppet utan tantiem beräknades utifrån ett basbelopp om 1,5 milj. kr.

Tantiem brukade betalas årligen i två omgångar. En första utbetalning gjordes i slutet av det år som tantiemet avsåg och resterande del betalades under våren året därpå. För år 1993 gjordes den andra utbetalningen först i november 1994. H.M. fick, sedan han tillskrivit bolaget, erfara att bolaget för 1993 och även för 1994 beräknat tantiem utifrån ett basbelopp om 2 325 000 kr.

Eftersom H.M. var av uppfattningen att bolaget i strid med anställningsavtalet ensidigt hade höjt basbeloppet krävde HTF att bolaget skulle betala ut resterande tantiem. Bolaget svarade skriftligen att man inte ansåg sig skyldigt att betala vad H.M. begärde. I ett brev till bolaget, daterat den 31 juli 1995, påtalade HTF att rättstvist om ersättningen hade uppkommit och att bolaget genom att inte påkalla förhandling i tvisten, enligt 35 § medbestämmandelagen var skyldigt att utge den begärda ersättningen. Då bolaget inte betalade ut vad HTF hade begärt påkallade förbundet i skrift den 8 september 1995 tvisteförhandlingar för brott mot 35 § medbestämmandelagen samt framställde därvid även krav på allmänt skadestånd till HTF.

HTF har i målet yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att

1) till H.M. utge tantiem för år 1993 med 24 750 kr och för år 1994 med 24 750 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 49 500 kr från den 31 augusti 1995 tills betalning sker samt

2) till HTF utge allmänt skadestånd med 50 000 kr för brott mot medbestämmandelagen, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 9 januari 1996) tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till HTF:s talan men har vitsordat riktigheten i beräkningen av tantiemet utifrån de förutsättningar HTF har använt samt ränteberäkningen.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

HTF

HTF har tillskrivit bolaget och begärt att resterande tantiem för år 1993 och 1994 om sammanlagt 49 500 kr skall betalas ut till H.M.. Genom bolagets skriftliga bestridande av kravet har rättstvist om lön uppstått. Eftersom bolaget inte omedelbart har påkallat förhandling i tvisten har rättsverkan enligt 35 § medbestämmandelagen inträtt med skyldighet för bolaget att utge ersättning till H.M. med begärt belopp. Den 31 juli 1995 har HTF påpekat detta för bolaget som ändå underlåtit att utge begärd ersättning. Då kravet inte är oskäligt skall bolaget förpliktas utge den ersättning som begärts samt ett allmänt skadestånd till HTF för brott mot medbestämmandelagen.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att 35 § medbestämmandelagen inte är tillämplig gör HTF i andra hand gällande att bolaget likväl är betalningsskyldigt för resterande tantiem i enlighet med anställningsavtalet från år 1984 och 12 § anställningsskyddslagen.

Bolagets verksamhet består av förmedling av avtal mellan olika tillverkare och kunder, främst inom motorbranschen. H.M. anställdes i bolaget 1963 som försäljningsingenjör. I november 1983 initierade bolaget förhandlingar med H.M. angående omreglering av hans anställningsavtal. Syftet med omregleringen var att bolaget önskade införa en konkurrensklausul i H.M:s anställningsavtal och upprätta skriftliga anställningsavtal med de anställda, vilket man tidigare inte tidigare haft.

Vid denna tidpunkt ägdes bolaget av Handimex AB. Förhandlingarna angående omreglering av anställningsavtalet sköttes för bolagets räkning av dåvarande VD:n i såväl Handimex AB som i bolaget, L.A.. L.A., som är en erfaren förhandlare, biträddes dessutom av Handimex AB:s jurist. Bolaget förelade H.M. ett första skriftligt förslag till anställningsavtal. Detta ledde till förhandlingar och parterna utväxlade därefter flera avtalsförslag. I slutet av 1984 träffade parterna en överenskommelse, varvid C.A. undertecknade avtalet för bolaget. C.A. var sedan den 1 juli 1984 VD i Aktiebolaget C.I.Pihl och i Handimex AB.

Under förhandlingarna om avtalet var parterna överens om att basbeloppet för beräkning av tantiem, 1,5 milj. kr, kunde justeras såväl upp som ner. Detta framgår bl.a. av ett brev från L.A. den 12 januari 1984 till H.M. i vilket det anges att en omfördelning av basbeloppet givetvis bör gälla både vid upp- och nedgång av pris. Parterna var vidare ense om att en omförhandling skulle föregå en förändring av basbeloppet. Det fanns alltså inte möjlighet för någon av parterna att ensidigt justera basbeloppet.

Varken bolaget eller H.M. har någon gång begärt omförhandling av basbeloppet. Inte heller har någon överenskommelse om en förändring av basbeloppet träffats. Bolaget har, i vart fall inte till H.M., gjort gällande att utebliven justering av basbeloppet var att anse som löneglidning utöver sedvanliga löneförhöjningar. Det bestrids att H.M. borde ha förstått att bolaget skulle göra en uppräkning.

Under 1994 genomfördes förändringar i bolaget. Utan att dessförinnan kontakta H.M. meddelade bolaget den 23 augusti 1994 att man hade för avsikt att säga upp honom. Den 25 augusti sades han upp med angivande av arbetsbrist som grund. Vid en uppsägning från bolagets sida på grund av arbetsbrist skulle H.M. inte längre vara bunden av konkurrensklausulen i anställningsavtalet. Nästan samtidigt meddelade bolaget att det ville träffa en uppgörelse med H.M. om avlösning. Parterna träffade en sådan överenskommelse den 1 september 1994. Vid förhandlingarna inför det avtalet nämnde bolaget inget om basbeloppet eller om dess storlek.

I uppgörelsen från den 1 september 1994 anges i avtalets första punkt att H.M:s anställning består till och med 31 augusti 1995. H.M. gavs alltså en uppsägningstid om ett år. Av 12 § anställningsskyddslagen följer att han under denna tid har rätt till bibehållna anställningsförmåner, såsom tantiem. Uppgörelsen innefattade också en för H.M. mycket sträng konkurrensklausul.

Tantiem utbetalades vanligtvis vid två tillfällen per år. En första utbetalning gjordes i slutet av det år som tantiemet avsåg. För H.M. innebar det att bolaget gjorde en inbetalning till hans privata pensionssparande. Resterande del skulle enligt anställningsavtalet utbetalas senast 60 dagar efter årsskiftet. Första delen av 1993 års tantiem utbetalade bolaget i december 1993 och beloppet sattes in på H.M:s privata pensionssparande. Den andra delen utbetalades först i november 1994. Totalt utbetalades tantiem för 1993 med 66 731 kr. Tantiem för 1994 utbetalades den 26 april 1995 med ett belopp om 96 815 kr. Vid utbetalningstillfällena lämnade bolaget ingen redovisning av hur tantiemet hade beräknats. H.M. erhöll således tantiem utan att han kunde kontrollera hur de var beräknade. Genom sin syster, som är advokat, tillskrev han därför den 15 februari 1995 bolaget med begäran om en redovisning av hur tantiemet hade beräknats. Först efter ytterligare en påstötning erhöll H.M. brev från bolaget den 31 mars 1995 i vilket bolaget redogjorde för beräkningen. Först då insåg H.M. att bolaget vid beräkningen av 1993 års tantiem ensidigt hade justerat basbeloppet till 2 325 000 kr. På motsvarande sätt beräknade bolaget tantiem för år 1994 och senare även för år 1995.

Mellan parterna föreligger kollektivavtal. Vidare föreligger en rättstvist om lön. Arbetsgivaren har inte agerat i enligt med medbestämmandelagen då man vare sig har påkallat förhandlingar eller väckt talan. I stället har HTF väckt talan mot bolaget. Genom bolagets brist på agerande har ett fristående betalningsanspråk uppstått och bolaget är betalningsskyldigt enligt 35 § medbestämmandelagen såvida kravet inte är oskäligt. Kravet är inte oskäligt. För sin underlåtenhet att utge ersättning till H.M. sedan rättsverkan enligt 35 § medbestämmandelagen inträtt har bolaget ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till HTF för brott mot medbestämmandelagen.

Arbetsgivarparterna

Bolaget grundades 1946 och har sitt säte i Göteborg. Bolaget arbetar med tyska systemleverantörer och handhar bl.a. deras marknadsföring samt deltar i olika utvecklingsarbeten. I bolaget finns 10 anställda, varav fyra är kundansvariga för sina respektive kunder. Personalen har industriell erfarenhet samt teknisk och kommersiell erfarenhet och utbildning. Kännetecknande för bolaget är att personalen arbetar integrerat med bolagets kunder. Det ställs därför höga krav på personalen i fråga om samarbetsförmåga och flexibilitet.

C.A. anställdes hos bolaget som projektledare år 1980 och blev då ganska snart involverad i en omstrukturering av den dåvarande ägaren Investmentbolaget Säveåns handelssektor i vilken bolaget ingick. Under åren 1982 - 83 avyttrade Investmentbolaget Säveån bolaget. Så småningom fick C.A. tillfälle att köpa hälften av aktierna i Handimex AB som i sin tur då hade förvärvat Aktiebolaget C. I. Pihl. Denna aktiepost innehades tidigare av den dåvarande VD:n L.A., vilken C.A. efterträdde. Från och med 1 januari 1984 blev C.A. ensam ägare till Aktiebolaget C. I. Pihl.

H.M. anställdes hos bolaget år 1963. När han avslutade sin anställning hade han under de senaste 20 åren varit kundansvarig för det tyska bolaget Honsel-Werke. Det tyska bolaget svarade för ca 35 procent av Aktiebolaget C. I. Pihls intäkter och för 80 procent av dess vinst. Härigenom hade H.M. en synnerligen viktig position i bolaget.

Anledningen till att bolaget önskade träffa ett skriftligt anställningsavtal med konkurrensklausul med H.M. var att bolaget hade underrättats av Honsel-Werkes VD om att H.M. övervägde att lämna sin anställning i bolaget för att starta en konkurrerande verksamhet med Honsel-Werke som kund. C.A. uppfattade detta som mycket alarmerande. Vid ytterligare kontakt med Honsel-Werke fick C.A. erfara att det bolaget önskade fortsatt samarbete med såväl Aktiebolaget C. I. Pihl som H.M.. C.A. insåg då att det gällde att knyta H.M. till bolaget på ett fast och varaktigt sätt.

Olika förslag till anställningsavtal utväxlades mellan bolaget och H.M.. Däremellan fördes diskussioner, främst mellan H.M. och L.A.. Förhandlingarna ledde fram till att H.M. presenterade ett avtalsförslag som undertecknades av honom och av bolaget genom C.A.. Det slutliga anställningsavtalet, som visserligen är baserat på de förhandlingar som förts mellan H.M. och L.A., är således upprättat av H.M. eller dennes juridiska ombud.

Förutom konkurrensklausulen enades parterna i anställningsavtalet om för H.M. positiva förmåner såsom en relativt hög fast lön, en årlig uppräkning av lönen med fem procent samt tantiem. I fråga om tantiem enades parterna om ett basbelopp från vilket ersättningen skulle beräknas samt att avtalet skulle kunna justeras. Tanken var att basbeloppet skulle kunna justeras såväl upp som ner med hänsyn till prisutvecklingen. Avtalet byggde på att basbeloppet skulle omförhandlas vartannat år med början 1986. Under åren fram till 1992 gjordes emellertid inga justeringar. Anledningen härtill var att förändringen av DEM-kursen var relativt liten. Bolaget ansåg vidare att man genom att inte justera basbeloppet kunde höja H.M:s lön något extra utöver vad som följde av avtalet, s.k. löneglidning. H.M. erhöll därför under åren 1986 - 92 tantiem beräknat på ett basbelopp om 1,5 milj. kr. Årligen gjordes dock tantiemberäkningar. I samband med den slutliga utbetalningen av varje års tantiem presenterades en avräkning för H.M.. Vid dessa tillfällen förekom även diskussioner mellan H.M. och representanter för bolaget, varvid parterna enades om att inte göra någon uppjustering av basbeloppet. Detta förfarande gynnade H.M. men det bör poängteras att det var en medveten åtgärd från bolagets sida att inte påkalla förhandlingar.

Under år 1993 steg den tyska valutan kraftigt i förhållande till den svenska kronan. Ökningen var så kraftig att bolaget fann situationen ohållbar. Även andra faktorer bidrog till den situationen, såsom ett högt pris på aluminium. Bolaget ansåg då att H.M:s tantiem ökade oproportionerligt mycket. Detta medförde att bolaget under 1993, trots att det året enligt anställningsavtalet inte var sådant år då bolaget kunde påkalla förhandlingar i fråga om basbeloppets justering, beslöt att ta upp en dialog med H.M. om dennes tantiem. Bolagets ekonomichef E.M. fick därför i november/december 1993 i uppdrag att diskutera frågan med H.M.. De träffades varvid E.M. redogjorde för bolagets inställning. Som E.M. uppfattade det var H.M., om än motvilligt, införstådd med att DEM-kursens utveckling hade påverkat utvecklingen av hans tantiem på ett sätt som inte någon av parterna hade avsett vid avtalets tillkomst. Vid den fortsatta diskussionen om basbeloppet förde H.M. in aluminiumprisets utveckling samt andra faktorer som enligt hans mening inverkade på hur man skulle bestämma basbeloppet. E.M. uppgav därvid att om H.M. hade särskild kunskap om aluminiumprisets utveckling och dess påverkan på basbeloppet så var denne välkommen att presentera en utredning härom. I avvaktan på en sådan konstaterade E.M. och bolaget att parterna måste kunna bli överens om basbeloppet under tiden samt att en kurs DEM-kurs om 4,50 kr borde användas. H.M. och E.M. skildes härefter och den sistnämnde rapporterade till C.A. att överenskommelse hade träffats om att justera basbeloppet efter en DEM-kurs om 4,50 kr.

Bakgrunden till avtalet den 1 september 1994 var ett önskemål från bolagets sida att avsluta H.M:s anställningsförhållande sedan bolaget erhållit viss kritik beträffande hans sätt att sköta sina kontakter med en av bolagets större kunder. Det är bolagets uppfattning att avtalet var mycket generöst för H.M:s del, vilket också var avsikten med hänsyn till H.M:s långa anställning hos bolaget och då denne genom åren hade gjort bolaget stora tjänster. Syftet var att parternas samtliga mellanhavanden slutligt skulle regleras.

Avtalet anger bl.a. att H.M. under tiden den 1 september 1994 - 31 augusti 1995 i princip var arbetsbefriad med undantag för viss konsultativ verksamhet. Under den tiden var han alltså alltjämt anställd i bolaget med rätt till bibehållna anställningsförmåner. Vad parterna inte är överens om är vilka anställningsförmånerna var.

Avtalet den 1 september 1994 träffades från bolagets sida mot bakgrund av att man enats med H.M. om att dennes tantiem skulle beräknas med ett basbelopp som skulle justeras efter en DEM-kurs om 4,50 kr. Om bolaget insett att H.M. var av annan uppfattning i den frågan skulle avtalet sannolikt fått ett annat innehåll.

I anställningsavtalet från år 1984 anges att basbeloppet "skall omförhandlas vartannat år med början 1986". Avtalet ingicks från bolagets sida mot bakgrund av att förändringar som påverkade tantiemet mer eller mindre automatiskt skulle göra det möjligt för parterna att justera basbeloppet. Ordet "omförhandla" leder till tanken att en överenskommelse skall träffas. Bolagets uppfattning om partsavsikten var emellertid att det inte nödvändigtvis behövde träffas en uppgörelse. Om detta skulle vara innebörden av avtalet skulle den ena partern lätt kunna omintetgöra en förändring genom att blockera förhandlingarna.

Arbetsgivarsidan menar att 35 § medbestämmandelagen inte är tillämplig i detta fall. Det är inte en rättstvist om lön, eftersom tvisten rör sakförhållanden och inte avtalstolkning. För det fall arbetsdomstolen finner att 35 § medbestämmandelagen är tillämplig i förevarande mål vitsordar arbetsgivarparterna att andra invändningar inte kan resas än mot skäligheten av kravet. Under sådana omständigheter gör arbetsgivarparterna gällande att kravet inte är skäligt. Denna inställning baseras delvis på omständigheterna kring tillkomsten av anställningsavtalet från 1984. Avtalet är slutligt formulerat av H.M. och dennes juridiska ombud. Såsom författare till avtalet får H.M. bära ett särskilt ansvar för formuleringarna. En annan omständighet som medför att kravet inte är skäligt är att den uppgörelse som träffades med H.M. den 1 september 1994 var mycket förmånlig för H.M.. Dessutom måste det ha stått klart för H.M. att bolagets avsikt med den uppgörelsen var att slutligt reglera anställningsförhållandet, inbegripet att basbeloppet genom en tidigare uppgörelsen hade justerats med hänsyn till en DEM- kurs om 4,50 kr.

Sammanfattningsvis invänder arbetsgivarparterna i första hand följande. I november/december 1993 träffades en uppgörelse mellan bolaget genom E.M. och H.M. angående en ändring av basbeloppet. Den förändring som parterna enades om var att basbeloppet skulle justeras med hänsyn till en DEM-kurs om 4,50 kr. Eftersom 1993 inte var ett år då basbeloppet enligt anställningsavtalet kunde justeras krävdes att parterna blev överens. För jämna år krävdes emellertid inte att parterna var överens utan sådana år kunde mer eller mindre automatiska justeringar göras. För det fall arbetsdomstolen inte skulle finna att parterna träffade en överenskommelse i november/december 1993 så vitsordas att någon automatisk justering av basbeloppet inte kunde göras det året.

HTF

Det bestrids att någon överenskommelse träffats mellan E.M. och H.M. om justering av basbeloppet. Någon kritik från kunder har aldrig vidarebefordrats till H.M.. Dessa uppgifter mot hans person föranleder förbundet att poängtera att H.M., innan överenskommelsen den 1 september 1994 träffades, sades upp från sin anställning, varvid arbetsbrist angavs som grund. Bolagets uppgift om att intäkterna från Honsel-Werke uppgick till 80 procent av bolagets vinst stämmer inte. Vitsordas kan dock att det tyska bolaget var en stor inkomstkälla för Aktiebolaget C. I. Pihl. Avtalet den 1 september 1994 är upprättat av C.A.. Skulle det vara några oklarheter i det avtalet får det gå ut över bolaget. Det bör vidare noteras att förändringar av DEM-kursen endast är en av flera parametrar för bestämmande av basbeloppet. Andra parametrar är inflation, produktionssatser, produktionsavtal med leverantörer och priset på aluminium.

Domskäl

H.M. har varit anställd hos bolaget. Anställningen upphörde den 31 augusti 1995 enligt en överenskommelse mellan H.M. och bolaget. Parterna är ense om att han för tiden fram t.o.m. den dagen var berättigad till lön och andra anställningsförmåner. Till anställningsförmånerna hörde tantiem som enligt ett 1984 tecknat anställningsavtal skulle beräknas på visst sätt. H.M. menade att de belopp som av bolaget utbetalades som tantiem för åren 1993 och 1994 inte var beräknade enligt anställningsavtalet och vände sig till den arbetstagarorganisation som han är medlem i, HTF. Denna organisation framställde gentemot bolaget krav på resterande tantiem. Bolaget svarade att man inte ansåg sig betalningsskyldigt men påkallade inte förhandling med HTF.

HTF har nu i målet i huvudsaken yrkat att bolaget skall förpliktas utge resterande tantiem med de belopp som man tidigare krävt av bolaget. HTF har i första hand grundat sin talan på att rättsverkan enligt 35 § medbestämmandelagen har inträtt. I andra hand har förbundet gjort gällande att skyldigheten för bolaget att utge resterande tantiem till H.M. grundas på anställningsavtalet samt 12 § anställningsskyddslagen.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet. I första hand har de därvid åberopat att 35 § medbestämmandelagen inte är tillämplig på tvisten. Det är enligt arbetsgivarsidan inte en rättstvist om lön, eftersom tvisten inte rör avtalstolkning utan en tvist om faktiska omständigheter. Enligt arbetsgivarparterna skall arbetsdomstolen pröva om parterna i anställningsavtalet har träffat en ny överenskommelse om hur tantiemet skall beräknas eller om bolaget av annan anledning haft rätt att förändra villkoren för tantiemberäkningen. För det fall domstolen skulle finna att bestämmelserna i 35 § medbestämmandelagen är tillämpliga, är arbetsgivarparternas inställning att HTF:s talan skall ogillas då kravet är oskäligt.

I 35 § medbestämmandelagen föreskrivs följande. Uppkommer mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisation, som är bundna av samma kollektivavtal, rättstvist om lön eller annan ersättning till medlem i organisationen, är arbetsgivaren skyldig att omedelbart påkalla förhandling i tvisten. Kan tvisten inte lösas vid förhandling, skall arbetsgivaren väcka talan vid domstol. Underlåter arbetsgivaren att påkalla förhandling eller väcka talan, är han såvitt avser det omtvistade beloppet skyldig att utge ersättning enligt arbetstagarorganisationens mening, om kravet inte är oskäligt.

Arbetsgivarsidan har som enda skäl för att 35 § inte skulle vara tillämplig anfört att tvisten i detta fall inte utgör en rättstvist om lön eller annan ersättning. Arbetsdomstolen kan dock för sin del inte finna annat än att det är en sådan tvist, även om tvisten innefattar frågan om parterna i anställningsavtalet har träffat en ny överenskommelse om beräkningen av tantiem och frågan om bolaget av annan anledning haft rätt att ändra beräkningen av tantiem.

För det fall arbetsdomstolen finner att 35 § medbestämmandelagen är tillämplig har arbetsgivarsidan som nämnts gjort gällande att kravet är oskäligt och att betalningsskyldighet därför inte föreligger. Arbetstagarsidan har bestritt att kravet är oskäligt.

Till stöd för påståendet att kravet skulle vara oskäligt har arbetsgivarsidan åberopat dels omständigheter som hänför sig till tillkomsten av 1984 års avtal, dels att överenskommelsen den 1 september 1994 var mycket förmånlig för H.M. dels att det vid den uppgörelsen skulle ha stått klart för H.M. att bolagets avsikt med den överenskommelsen var att slutligt reglera anställningsförhållandet, inbegripet en justering av basbeloppet.

Enligt vad arbetsdomstolen uttalat i tidigare domar är medbestämmandelagen att uppfatta på det sättet i förevarande hänseende att det är det fordrade beloppets storlek i förhållande till vad som skall betalas om rättsverkan enligt paragrafen inte inträder som skall ligga till grund för prövningen om kravet är oskäligt (se t.ex. AD 1977 nr 187). Arbetsdomstolen har också givit uttryck åt uppfattningen att ett krav är att anse som oskäligt, om det stått klart eller borde stått klart för arbetstagarorganisationen att det varit helt grundlöst ( se t.ex. AD 1986 nr 91).

I detta fall kan konstateras att det av arbetstagarorganisationen framställda kravet grundas på ett skriftligt anställningsavtal vars ordalydelse otvivelaktigt talar för att kravet är berättigat och som under närmare tio år ostridigt tillämpats på det sätt som arbetstagarsidan nu hävdar att det skall tillämpas på. Arbetsgivarsidan har också vitsordat att beräkningen av det yrkade tantiemet står i överensstämmelse med det skriftliga anställningsavtalets faktiska innehåll. Kravet avser ett i förhållande till övriga förmåner enligt överenskommelsen den 1 september 1994 mycket begränsat belopp. Även om arbetsdomstolen inte har anledning att gå närmare in på bedömningen i övrigt kan det konstateras att den utredning som förebringats i målet inte ger något påtagligt stöd för arbetsgivarsidans påstående om att anställningsavtalet ändrats så som arbetsgivarsidan påstått, vilket talar för att H.M. skulle ha varit berättigad till samma belopp även om rättsverkan enligt 35 § medbestämmandelagen inte skulle ha inträtt. Mot denna bakgrund kan arbetsdomstolen inte finna att kravet skulle vara oskäligt eller grundlöst och än mindre att arbetstagarorganisationen bort inse det senare. Den bedömningen kan inte förändras av vad arbetsgivarsidan anfört.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att betalningsskyldighet enligt 35 § medbestämmandelagen har inträtt. Bolaget skall alltså förpliktas att till H.M. utge vad som av HTF yrkats till honom.

För sin underlåtenhet att fullgöra den betalningsförpliktelse som har följt av 35 § medbestämmandelagen skall bolaget åläggas att betala ett allmänt skadestånd till HTF. Arbetsdomstolen finner att detta bör bestämmas till 20 000 kr.

Vid denna utgång skall arbetsgivarparterna svara för HTF:s rättegångskostnader. Tvist om beloppets storlek råder inte.