AD 1996 nr 125

Parter:

SEKO - Facket för Service och Kommunikation; Sveriges Redareförening; Stena Line Aktiebolag

Nr 125

SEKO - Facket för Service och Kommunikation

mot

Sveriges Redareförening och Stena Line Aktiebolag i Göteborg.

Mellan Sveriges Redareförening och SEKO - Facket för Service och Kommunikation gäller kollektivavtal för färjepersonal. Avtalet slöts på arbetstagarsidan av Svenska Sjöfolksförbundet, som den 1 januari 1996 gick upp i SEKO - Facket för Service och Kommunikation (i det följande benämnt förbundet). Stena Line Aktiebolag är genom medlemskap i Sveriges Redareförening bundet av kollektivavtalet.

Avtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

§ 22

- - - - -

Lön och andra förmåner under uppsägningstiden

Mom. 2. Arbetstagare har rätt till lön och andra anställningsförmåner under uppsägningstiden, även om arbetsgivaren inte erbjuder den anställde arbete. Sådana förmåner får inte understiga vad som normalt skulle ha utgått till arbetstagare om vederbörande fått behålla sina arbetsuppgifter.

Från lön som utgår enligt första stycket får arbetsgivaren avräkna inkomst, som arbetstagare under den tid lönen avser har förvärvat i annan anställning. Rätt till avräkning föreligger också beträffande inkomst, som arbetstagare under denna tid uppenbarligen kunde ha förvärvat i annan anställning, som han skäligen bort godta. Arbetsgivaren kan således begära, att arbetstagare står till arbetsgivarens förfogande under hela uppsägningstiden, liksom även att den anställde håller arbetsgivaren underrättad om eventuell annan sysselsättning under denna tid och de inkomster den anställde uppburit för densamma.

A.H., som är medlem i förbundet, har varit anställd hos Stena Line Aktiebolag som ekonomibiträde. Den 11 november 1994 sade Stena Line Aktiebolag upp A.H. från hennes anställning under åberopande av skäl som var att hänföra till A.H. personligen. Bolaget förklarade vidare att det inte avsåg att betala någon lön till A.H. under hennes uppsägningstid.

Tvist har uppstått mellan parterna om A.H. har rätt till lön under uppsägningstiden. Efter resultatlösa tvisteförhandlingar har förbundet väckt talan i arbetsdomstolen mot arbetsgivarparterna och därvid yrkat att domstolen skall förplikta bolaget att till A.H. utge dels allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 3 augusti 1995) till dess betalning sker dels uppsägningslön med 6 964 kr för tiden den 12 november - den 30 november 1994 jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 november 1994, 10 996 kr för december 1994 jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 31 december 1994, 10 996 kr för januari 1995 jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 31 januari 1995, 10 996 kr för februari 1995 jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 28 februari 1995 och 4 032 kr för tiden den 1 mars 1995 - den 11 mars 1995 jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 31 mars 1995, allt till dess betalning sker.

Förbundet har vidare yrkat att bolaget skall förpliktas att till förbundet utge allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 3 augusti 1995 till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet men vitsordat yrkade månadsbelopp avseende uppsägningslönen och ränteyrkandena som skäliga i och för sig. Inget belopp vad avser de allmänna skadestånden har vitsordats som skäligt i och för sig. För det fall arbetsdomstolen skulle finna att A.H. är berättigad till uppsägningslön har arbetsgivarparterna gjort gällande att avdrag skall göras för vad A.H. skulle ha uppburit i lön om hon accepterat bolagets erbjudande om att under uppsägningstiden utföra arbete med s.k. landstädning.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

A.H. är född på Kap Verde 1957. Hon flyttade till Sverige 1979. I mars 1983 erhöll hon en anställning som ekonomibiträde vid Stena Line Aktiebolag och hon har därefter tjänstgjort på rederiets olika fartyg. Arbetet som ekonomibiträde har innefattat städning, diskning etc. i fartygens intendenturavdelning. Arbetet på intendenturavdelningen har även inneburit att hon tvingats utföra tunga lyft.

Den 5 oktober 1992 blev A.H. sjukskriven med diagnosen myalgi i skuldror och rygg, epicondylit bilateralt, muskelvärk i höger skuldra och arm samt fibromyalgi. A.H. led av ett slags reumatisk muskelvärk som kan uppträda på olika ställen i kroppen. Sedan A.H. hade varit sjukskriven en tid anlitade rederiet Arbetslivstjänster i Göteborg för att utreda A.H:s fortsatta möjligheter till arbete inom bolaget. I maj 1993 erhöll A.H. möjlighet till arbetsprövning ombord på fartyget Stena Germanica. Arbetsprövningen skulle gälla försäljning vid fartygets presentshop under två resor. Arbetsledningen på fartyget följde dock inte de uppsatta riktlinjerna för arbetsprövningen utan lät A.H. utföra tunga lyft och sköta uppackning av varor på presentshopens lager. A.H. orkade inte med att utföra sådana tunga arbetsmoment. Hon drabbades av värk och tvingades därför att avbryta arbetsprövningen efter första resan.

I en skrift den 22 september 1994 meddelade försäkringskassan i Falkenberg A.H. att hennes arbetsförmåga inte längre bedömdes vara nedsatt och att ytterligare sjukpenning inte skulle utbetalas efter den 16 oktober 1994. Anledningen till försäkringskassans ställningstagande var att A.H., som under juni 1994 varit inlagd på Spenshults Reumatikersjukhus för behandling, av sjukhusets läkare bedömts kunna klara av fysiskt lättare arbete. A.H. erhöll något senare även ett beslut från försäkringskassan om att hennes sjukpenning skulle dras in.

Med anledning av att hon från och med den 17 oktober 1994 inte längre skulle vara sjukskriven och erhålla sjukpenning kontaktade A.H. i slutet av september eller i början av oktober 1994 personalhandläggaren vid rederiets personalavdelning, E.I. och bad att få börja arbeta igen. Vid detta tillfälle informerade A.H. om att hon nu bedömdes vara arbetsför och att försäkringskassan därför hade beslutat att dra in hennes sjukpenning.

En förutsättning för tjänstgöring ombord på fartyg är att arbetstagaren erhåller ett läkarintyg för sjöfolk. Företagsläkaren L.A. vid Hamn- och Rederihälsan i Göteborg hade i ett läkarintyg för sjöfolk, daterat den 7 oktober 1994, uttalat att A.H. på grund av sin sjukdom inte alls kunde tjänstgöra till sjöss.

I slutet av oktober 1994 varslades förbundet och A.H. om att rederiet avsåg att säga upp A.H. Skälet till uppsägningen var A.H:s medicinska tillstånd vilket medfört att hon inte kunde uppvisa ett läkarintyg för sjöfolk. Vid tidpunkten för varslet hade rederiet fullständig kännedom om att försäkringskassan och den läkare som hade behandlat A.H. vid reumatikersjukhuset bedömt henne vara arbetsför vad avsåg fysiskt lättare arbeten.

En överläggning med anledning av varslet om uppsägning hölls den 7 november 1994. Troligtvis i samband med varselöverläggningen förklarade A.H. för bolagets förhandlingsansvarige, J.J., att hon ville att bolaget skulle ge henne ett arbete. Hon fick svaret att det inte fanns några arbeten. Det bestrids att rederiet, vilket påståtts från arbetsgivarparternas sida, skulle ha erbjudit A.H. städarbete i land. Vid detta tillfälle nämndes inte någonting om att rederiet inte avsåg att betala någon uppsägningslön utan rederiets inställning i denna fråga fick förbundet klar för sig först då protokollet från överläggningen skulle justeras.

Den 11 november 1994 sade rederiet upp A.H. från hennes anställning med sista anställningsdag den 11 mars 1995. Skälet till uppsägningen var att A.H. enligt rederiets mening var arbetsoförmögen på grund av sjukdom. Rederiet har med motiveringen att A.H. på grund av sin sjukdom inte stått till arbetsgivarens förfogande för arbete under uppsägningstiden vägrat att utbetala uppsägningslön till henne. Frågan om uppsägningslönen har därefter varit föremål för såväl lokala som centrala tvisteförhandlingar mellan parterna. Förbundet har som framgår av protokollet från den centrala tvisteförhandlingen den 14 mars 1995 intagit följande ståndpunkt vad avser frågan om uppsägningslön.

SSF (Svenska Sjöfolksförbundet, arbetsdomstolens anmärkning) är eniga med rederiet att det för närvarande inte finns några lediga befattningar som H. kan omplaceras till. H. är dock enligt läkarintyg ej sjukskriven utan arbetsför i fysiskt lättare arbeten. Arbeten av den art som H. kan utföra finnes i rederiet. Att rederiet för närvarande inte har några sådana lediga tjänster kan inte lastas H. H. står till rederiets förfogande om någon sådan tjänst skulle bli ledig och har därmed rätt till uppsägningslön.

Som tidigare nämnts bestrider förbundet att rederiet skulle ha erbjudit A.H. städarbete på land under uppsägningstiden. Det arbete som det i så fall skulle ha handlat om är städning av fartyg som ligger vid kaj (landstädning), dvs. samma typ av arbetsuppgifter som hon av läkare inte bedömts vara frisk nog att utföra på fartyg till sjöss. A.H. hade av medicinska skäl inte kunnat utföra detta arbete. Oavsett om A.H. erbjudits arbetet eller ej menar förbundet att rederiet i vart fall godtagit att hon på grund av sin sjukdom inte klarade av den sortens arbete och därför inte heller krävt att hon skulle utföra landstädarbete under uppsägningstiden.

Vad gäller de fysiskt lättare arbeten som A.H. kunnat utföra och vilka förbundet menar funnits hos rederiet har det varit möjligt för A.H. att sköta försäljningen ombord på fartygens parfymavdelning. I land har A.H. kunnat beredas arbete inom vaktmästeriet med postsortering och annan posthantering. Hon har där även kunnat placeras vid rederiets hittegodsavdelning eller uniformsavdelning, där det finns fysiskt lättare arbeten.

Enligt § 22 mom 2 i det mellan parterna gällande kollektivavtalet har en arbetstagare rätt till lön och andra anställningsförmåner under uppsägningstiden, även om arbetsgivaren inte erbjuder den anställde arbete. Den aktuella kollektivavtalsbestämmelsen har samma innebörd som bestämmelserna i 12 och 13 §§anställningsskyddslagen.

Förbundet hävdar att A.H. har rätt till lön under sin uppsägningstid enligt kollektivavtalets 22 § mom 2 alternativt 12 § anställningsskyddslagen. Det är riktigt att A.H. på grund av sin sjukdom inte kunde fortsätta sitt ordinarie arbete ombord på fartyg. Rederiet har inte heller påfordrat att hon skulle utföra sitt ordinarie arbete under uppsägningstiden. Enligt förbundets mening har det förhållande att en arbetstagare inte står till arbetsgivarens förfogande för sitt ordinarie arbete under uppsägningstiden endast betydelse för frågan om uppsägningslön skall utgå eller ej i de fall där arbetsgivaren ansett att arbetstagaren varit oförhindrad att utföra arbete och därför påfordrat arbetets utförande. I A.H:s fall har företaget emellertid ansett henne vara förhindrad att utföra sitt ordinarie arbete och därför inte krävt att hon skulle utföra dessa arbetsuppgifter. A.H. är således berättigad till uppsägningslön.

Förbundet gör som en ytterligare grund gällande att A.H. under sin uppsägningstid stått till rederiets förfogande för fysiskt lättare arbeten såväl ombord på fartyg som i land. Rederiet har emellertid varken erbjudit henne något sådant arbete eller påfordrat att hon skulle utföra sådant arbete. Förbundet delar i och för sig arbetsgivarens bedömning att det inte funnits några lediga befattningar som A.H. hade kunnat omplaceras till inom företaget. A.H. har dock under uppsägningstiden stått till arbetsgivarens förfogande för fysiskt lättare arbete. Det förhållandet att det inte funnits några lediga tjänster avseende lättare arbeten som A.H. kunnat omplaceras till befriar inte rederiet från skyldigheten att utge lön till A.H. under hennes uppsägningstid.

Enligt förbundets mening saknar det betydelse om uppsägningen grundas på personliga förhållanden eller på arbetsbrist. De aktuella bestämmelserna i kollektivavtalet och anställningsskyddslagen innebär att, även om en arbetsgivare inte kan eller vill erbjuda en arbetstagare som har arbetsförmåga några arbetsuppgifter under uppsägningstiden, arbetsgivaren likväl är skyldig att utge uppsägningslön. Denna skyldighet förutsätter dock att arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande om arbetsgivaren påfordrar detta. A.H. har under uppsägningstiden stått till arbetsgivarens förfogande för fysiskt lättare arbeten. Sådana arbeten har funnits inom bolaget. Det saknar i detta fall betydelse om dessa arbeten varit upptagna utan det väsentliga är att A.H. stått till bolagets förfogande för fysiskt lättare arbete om arbetsgivaren påfordrat detta vilket bolaget inte gjort. Även på denna grund är A.H. alltså berättigad till uppsägningslön.

Vad gäller yrkandet om allmänt skadestånd så gör SEKO i första hand gällande att bolaget brutit mot bestämmelsen i 22 § mom 2 kollektivavtalet varför såväl A.H. och SEKO är berättigade till allmänt skadestånd. För det fall arbetsdomstolen skulle finna att bolaget inte brutit mot kollektivavtalets bestämmelse så gör SEKO i andra hand gällande att bolaget brutit mot bestämmelserna i 12-13 §§anställningsskyddslagen och att bolaget därför är skyldigt att utge allmänt skadestånd till A.H.

Arbetsgivarparterna

A.H. började år 1983 att arbeta hos Stena Line Aktiebolag som vikarie. År 1985 fick hon en fast anställning hos rederiet som ekonomibiträde, vilket innebar att hon skötte städning och diskning i fartygens intendenturavdelning. År 1989 sade A.H. upp sig från sin anställning för att starta en egen rörelse. I januari 1992 erhöll hon på nytt en tillsvidareanställning som ekonomibiträde hos rederiet. Under den mellanliggande tiden hade hon dock haft vikariat på rederiets fartyg. Enligt anställningsavtalet har A.H. varit anställd som ekonomibiträde. Hon har vidare varit rederianställd vilket innebär en skyldighet för den anställde att tjänstgöra på vilket som helst av rederiets fartyg. En rederianställd är dock inte skyldig att utföra arbete i land.

I oktober 1992 blev A.H. långtidssjukskriven på grund av muskelvärk och fibromyalgi. Som rederianställd har man särskilt förmånliga villkor bl.a. vad gäller rätten till sjuklön; om man varit rederianställd upp till ett år erhåller man full sjuklön från rederiet under två månader utan karensdag och med tillägg för kostersättning. Den som varit rederianställd upp till fem år äger rätt till 90 dagars full sjuklön samt kostersättning och den som varit rederianställd fem år och längre äger rätt till 150 dagars full sjuklön. När A.H. blev sjukskriven i oktober 1992 erhöll hon därför två månaders sjuklön från rederiet och därefter betalades sjukersättningen av försäkringskassan.

Redan i december 1992 remitterades A.H. till Arbetslivstjänster i Göteborg för rehabilitering. Eftersom A.H. varit verksam i rederiet sedan år 1983 och under denna tid ofta varit sjuk kände rederiet väl till A.H:s sjukdomsbild och insåg att det i detta fall krävdes professionella insatser för att hjälpa A.H. att komma tillrätta med sina problem.

I maj 1993 fick A.H. möjlighet till arbetsprövning ombord på bolagets fartyg Stena Germanica. Hon skulle då arbeta i fartygets presentshop. Anledningen till att arbetsprövningen skulle ske i presentshopen var att arbetet där bedömdes vara det fysiskt lättaste arbetet på fartyget då presentshopen har väldigt små varuvolymer och inte samma lagerhållning jämfört med taxfreebutikerna; det blir därför inte fråga om några tunga lyft. Denna arbetsprövning avbröt dock A.H. efter tre dagar på grund av värk.

I Göteborg har försäkringskassan ett speciellt sjöfartskontor för handläggning av sjömäns sjukfall. I samarbete med sjöfartskontoret har bolaget en särskild rehabiliteringsgrupp. Från försäkringskassans sida brukar denna grupp framhållas som ett särskilt gott exempel på hur ett rehabiliteringsarbete skall bedrivas.

Inom rehabiliteringsgruppen ansåg man att A.H., för att öka sina möjligheter till framtida sysselsättning inom rederiet, behövde vidareutbilda sig. A.H. började därför i augusti 1993 en utbildning på Komvux. Denna utbildning avbröt hon dock efter två månader, bl.a. med motiveringen att det var för tungt för henne att bära böckerna.

Rehabiliteringsarbetet fortsatte sedan ända fram till den 17 oktober 1994 då A.H. av försäkringskassan förklarades frisk för fysiskt lättare arbete.

Ett krav för alla ombordanställda är att de för att kunna upprätthålla en befattning ombord måste kunna uppvisa ett s.k. läkarintyg för sjöfolk. Det är Sjöfartsverket som bestämmer vilka kriterier som gäller för de personer som skall arbeta ombord. Företagsläkaren L.A., som följt rehabiliteringsarbetet med A.H. under åren 1992-94, slog i ett läkarintyg den 7 oktober 1994 fast att A.H. inte längre kunde få lakarintyg för sjöfolk. A.H. kunde således inte längre utföra det arbete som hon anställts för då all tjänstgöring ombord på fartyg var omöjlig i framtiden. Samtidigt kom försäkringskassans besked att A.H. bedömdes arbetsför vad gällde fysiskt lättare arbeten.

Eftersom A.H. inte längre kunde få läkarintyg för sjöfolk var vidare ombordanställning utesluten. Det fanns inte heller någon möjlighet att omplacera henne till fysiskt lättare arbete i land. Rederiet beslutade därför att säga upp A.H. av personliga skäl.

Rederiet varslade A.H. om uppsägning den 28 oktober 1994. En överläggning med anledning av varslet hölls den 7 november 1994. Vid denna överläggning var uppsägningsfrågan otvistig mellan parterna medan man var oense vad avsåg frågan om uppsägningslön skulle utbetalas eller ej. I protokollet från överläggningen som justerats av förbundets facklige förtroendeman Jens Ole Hansen anges bl.a. följande.

Hänvisande till genomförd rehabiliteringsutredning och att H. ej erhåller läkarintyg för sjöfolk har förbundet inget att erinra mot företagets avsikter att säga upp H. på grund av personliga skäl som grundar sig på sjukdom.

- - - - -

Företaget avser ej att utbetala uppsägningslön med anledning av att H. ej står till arbetsgivarens förfogande då det inte finns några arbetsuppgifter inom organisationen som H. kan utföra på grund av hennes sjukdom.

- - - - -

Parterna stannade i skiljaktig mening vad gäller förbundets krav att företaget utbetalar uppsägningslön under uppsägningstiden.

Under varselöverläggningen erbjöd bolaget A.H. landstädningsarbete, vilket innebär städning på fartyg som ligger vid kaj. Denna typ av arbete liknar i mycket arbetet som ekonomibiträde. Rederiet, som var väl insatt i A.H:s sjukdomsbild, insåg att detta skulle bli ett tungt arbete för henne. Men eftersom förbundet hävdade att det måste finnas någon ledig tjänst så förklarade rederiet att det enda arbete som kunde erbjudas A.H. var landstädning. Rederiet beordrade emellertid inte A.H. att utföra detta arbete.

Den 11 november 1994 sade rederiet upp A.H. från hennes anställning. Därefter har lokal och central tvisteförhandling angående frågan om uppsägningslön ägt rum mellan parterna. Vid den centrala tvisteförhandlingen den 14 mars 1995 var parterna eniga om att rederiet hade uttömt sina omplaceringsmöjligheter vad gällde A.H.Vid förhandlingen intog dock förbundet den ståndpunkten att arbeten av den art som A.H. kunde utföra fanns hos rederiet och då A.H. stod till rederiets förfogande om någon sådan tjänst skulle bli ledig var hon berättigad till uppsägningslön.

Enligt förarbetena till anställningsskyddslagen är en grundregel för att en anställd skall uppbära uppsägningslön att den anställde skall stå till arbetsgivarens förfogande under uppsägningstiden. I förarbetena sägs vidare att att om en arbetstagare av någon anledning inte kan eller vill arbeta under uppsägningstiden, exempelvis på grund av sjukdom har den anställde inte rätt till uppsägningslön (prop 1973:129 s 138). Det krävs således inte en dokumenterad ohälsa eller att arbetstagaren skall vara sjukskriven för att lön under uppsägningstiden inte skall utgå. I fall då den anställde inte står till arbetsgivarens förfogande och detta inte beror på orsaker som är relaterade till arbetsgivaren, har arbetstagaren inte rätt till uppsägningslön i större utsträckning än lön under pågående anställning.

Regeln om att den anställde skall stå till arbetsgivarens förfogande under uppsägningstiden för att äga rätt till lön under uppsägningstiden har också tagits in i kollektivavtalets § 22 mom 2 första och andra stycket. Den aktuella paragrafen i kollektivavtalet emanerar från 12 och 13 §§anställningsskyddslagen. Enligt arbetsgivarparternas uppfattning är det anställningsskyddslagens bestämmelser som är tillämpliga i detta fall.

Förbundet har hävdat att A.H. under uppsägningstiden borde ha omplacerats till ett fysiskt lättare arbete och därvid lämnat exempel på arbeten förbundet menar att A.H. borde ha erbjudits. Rederiet har cirka 1 800 ombordanställda arbetstagare. Cirka 400 anställda tjänstgör i land. Vad gäller arbete ombord på fartyg kan nämnas att arbetsprövningen i presentshopen avbröts av A.H. på grund av värk. När det gäller postavdelningen är denna avdelning uppdelad på två olika kategorier, dels en tjänst där man för in all inkommande post på data; detta är en kvalificerad tjänst som kräver datautbildning, dels en vaktmästartjänst där den anställde sköter mottagande och utskick av post samt utdelning av post; denna tjänst innebär tunga lyft. Det har inte funnits några lediga tjänster på hittegods- eller uniformsavdelningarna. Uniformsavdelningen är en liten avdelning som har hand om skötseln av uniformer och det förekommer även tunga lyft på denna avdelning, t.ex. av tvättkorgar. Arbetsgivarsidans inställning är att det inte funnits några fysiskt lättare arbeten i land som kunnat erbjudas A.H. då hon saknat den utbildning som erfordrats för dessa arbeten. Det enda lediga arbete som funnits har varit inom landstäd.

Under tvisteförhandlingarna har parterna varit eniga om att det inte fanns något arbete inom rederiet att tillgå för A.H. Före uppsägningen av A.H. var parterna vidare eniga om att företaget hade uttömt sina omplaceringsmöjligheter. Förbundet accepterade således att det förelåg saklig grund för uppsägning. Enligt arbetsgivarparternas mening har denna situation varit oförändrad även under uppsägningstiden. Det kan inte inträda ett annat sätt att bedöma sysselsättningsmöjligheterna på grund av att försäkringskassan funnit att A.H. har viss restarbetsförmåga. Om man i kravet på ovillkorlig rätt till uppsägningslön lägger in det synsättet att uppsägningslönen skall ses som en form av omställningsbidrag, menar arbetsgivarparterna att ett sådant synsätt saknar rättsligt stöd och att i allt fall omställningsperioden för A.H:s del passerats eftersom hon inte uppburit lön från bolaget sedan 1992. Arbetsgivarparterna hävdar vidare att A.H. inte lidit någon ekonomisk skada då hon erhållit ersättning från A-kassan under hela den period som hon skulle ha haft uppsägningslön.

Om arbetsdomstolen skulle finna att det i detta fall föreligger en ovillkorlig omplaceringsskyldighet under uppsägningstiden hävdar arbetsgivarparterna att A.H. varit skyldig att acceptera det erbjudande om arbete som lämnats från arbetsgivarens sida. Under sådana förhållanden skall därför avdrag göras från den uppsägningslön som skall utgå med ett belopp motsvarande vad A.H. skulle ha erhållit om hon arbetat med landstädning under sin uppsägningstid, nämligen 13 000 kr i månaden.

Arbetsgivarparterna hävdar sammanfattningsvis som grund för bestridandet att A.H. med anledning av sitt hälsotillstånd inte kunnat stå till arbetsgivarens förfogande under uppsägningstiden. Detta eftersom hon inte fick läkarintyg för sjöfolk vilket varit en förutsättning för att hon skulle kunna utföra den tjänst som hennes anställningsavtal avsåg och då något lämpligt arbete i land inte fanns att tillgå.

Förbundet

A.H. har erhållit A-kasseersättning under uppsägningstiden med sedvanligt villkor om återbetalningsskyldighet. Eftersom ersättningen från A-kassan varit lägre än hennes lön hos bolaget har hon inte erhållit full täckning för den inkomstförlust som uppkom i och med att hon inte erhöll någon uppsägningslön.

Domskäl

A.H. sades den 11 november 1994 upp från sin anställning som ekonomibiträde hos rederiet. Rederiets skäl för uppsägningen var att A.H. på grund av sjukdom inte klarade sina arbetsuppgifter som ekonomibiträde samt att någon möjlighet till omplacering inte förelåg. Uppsägningen som sådan föranledde ingen tvist. Däremot uppkom skilda meningar huruvida rederiet var skyldigt att betala lön till A.H. under uppsägningstiden, som uppgick till fyra månader. Hon utförde under den tiden inte något arbete för rederiet.

Den rättsliga bakgrunden

Enligt § 22 mom. 2 i det mellan parterna gällande kollektivavtalet har en arbetstagare rätt till lön och andra anställningsförmåner under uppsägningstiden, även om arbetsgivaren inte erbjuder den anställde arbete. Parterna i målet är ense om att denna regel - som har samma ordalydelse som 12 § 1974 års anställningsskyddslag - har samma innebörd som den motsvarande, i denna del tvingande bestämmelsen i nu gällande anställningsskyddslag. I den sistnämnda bestämmelsen anges att en arbetstagare som har blivit uppsagd har rätt att under uppsägningstiden behålla sin lön och andra anställningsförmåner även om arbetstagaren inte får några arbetsuppgifter alls eller får andra arbetsuppgifter än tidigare.

De återgivna bestämmelserna kan ge intryck av att en arbetstagare under uppsägningstiden har en alldeles ovillkorlig rätt till lön. Detta har emellertid inte varit avsikten. Vid tillkomsten av 1974 års anställningsskyddslag gjorde departementschefen följande uttalanden, vilka har aktualitet även vid tillämpningen av den nu gällande anställningsskyddslagen (se prop.1973:129 s. 138 f).

För att vara bevarad vid rätten till uppsägningslön måse arbetstagaren stå till arbetsgivarens förfogande under uppsägningstiden, om arbetsgivaren påfordar det. Detta följer av att anställningsförhållandet består under uppsägningstiden. Om arbetstagaren av någon anledning inte kan eller vill utföra anvisat arbete, bör arbetsgivaren i enlighet härmed inte vara skyldig att betala ut uppsägningslön. Ett exempel på en sådan situation är att arbetstagaren till följd av sjukdom blir förhindrad att arbeta. Givet är också att rätten till uppsägningslön upphör om anställningen skulle löpa ut före uppsägningstidens utgång, t.ex. till följd av en uppsägning från arbetstagarens sida. Vad jag nu har sagt torde följa utan särskild lagreglering. Befriar arbetsgivaren arbetstagaren från dennes skyldighet enligt anställningsavtalet att stå till arbetsgivarens förfogande under uppsägningstiden för att arbetstagaren t.ex. skall kunna skaffa sig arbete på annat håll, utgår likväl uppsägningslön och andra anställningsförmåner.

- - - - -

Principen att arbetstagaren måste stå till arbetsgivarens förfogande under uppsägningstiden för att ha rätt till lön har bekräftats i arbetsdomstolens praxis (se bl.a. domarna 1985 nr 71, 1988 nr 78 samt 1990 nr 31, jfr Lunning, Anställningsskydd, 7 uppl. s. 305 ff). Detta innebär att det är en förutsättning för uppsägningslön att arbetstagaren är beredd att utföra arbete för arbetsgivarens räkning. Uppsägningslön skall under den förutsättningen betalas även om arbetsgivaren inte har någon nytta av arbetstagarens tjänster, t.ex. i fall då det saknas arbetsuppgifter och arbetsgivaren har sagt upp arbetstagaren på grund av arbetsbrist. Att arbetsgivaren då inte kan dra nytta av arbetstagarens prestationer beror i ett sådant fall på förhållanden som är hänförliga till arbetsgivarens egen sida i avtalsförhållandet. Men även i sådana fall är det alltså en förutsättning för att arbetstagaren skall vara berättigad till uppsägningslön att arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande. Om arbetsgivaren inte kan erbjuda några arbetsuppgifter och arbetstagaren t.ex på grund av sjukdom inte kan arbeta, har denne inte rätt till uppsägningslön (se domen 1988 nr 78).

Betydelsen av att rederiet inte påfordrade att A.H. skulle utföra arbete

Av utredningen framgår att rederiet inte påfordrade att A.H. skulle utföra arbete som ekonomibiträde under uppsägningstiden. Förbundet har gjort gällande att A.H. redan av detta skäl har rätt till uppsägningslön.

Enligt arbetsdomstolens mening kan rederiets underlåtenhet att påfordra arbete få betydelse endast om underlåtenheten innebär att rederiet kan anses ha befriat A.H. från en henne åliggande skyldighet att utföra arbete som ekonomibiträde (jfr arbetsdomstolens dom 1988 nr 78). Situationen var i förevarande fall den att det stod klart såväl för rederiet som för A.H. att hon på grund av sin sjukdom inte var skyldig att stå till rederiets förfogande för arbete som ekonomibiträde. Att rederiet inte påfordrade arbete som ekonomibiträde innebar alltså inte att hon befriades från en skyldighet att stå till rederiets förfogande som annars skulle ha ålegat henne. Arbetsdomstolen kan därför inte finna att A.H. har rätt till uppsägninglön på den nu angivna grunden.

Arbetsdomstolen har uppfattat förbundets inställning så att uppsägningslön skall utges till A.H. även av det skälet att rederiet inte ens har påfordrat att hon skulle utföra sådana lättare arbetsuppgifter som förekommer inom rederiet och som hon skulle ha kunnat klara av. Förbundets inställning i denna del synes innebära att A.H. även om hon inte skulle anses stå till rederiets förfogande likväl skulle ha rätt till uppsägningslön eftersom rederiet inte har påfordrat arbetet. Arbetsdomstolen kan inte dela förbundets uppfattning i denna del. Det avgörande för rätten till uppsägningslön bör vara huruvida A.H. faktiskt kan anses ha stått till rederiets förfogande genom att hon har varit beredd att utföra vissa lättare arbetsuppgifter som förekommer inom rederiets verksamhet. Domstolen övergår nu till den frågan.

Betydelsen av att A.H. kunde utföra lättare arbete som förekom hos rederiet

Förbundets inställning är att A.H. har stått till rederiets förfogande eftersom hon varit beredd att utföra lättare arbetsuppgifter som förekom på fartygens parfymavdelningar eller på någon av rederiets landbaserade arbetsplatser, nämligen på uniformsavdelningen, vaktmästeriet eller hittegodsavdelningen. Förbundet har menat att det har ålegat rederiet att bereda A.H. sådana arbetsuppgifter trots att rederiet enligt förbundets mening i och för sig inte har varit skyldigt enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen att erbjuda henne omplacering till sådant arbete. Enligt förbundets uppfattning saknar det betydelse att en placering av A.H. på någon av dessa arbetsplatser skulle ha inneburit att hon så att säga blev en extraresurs vid sidan av de ordinarie arbetstagarna på dessa arbetsplatser.

Arbetsgivarparternas inställning är att det inte har förelegat någon skyldighet för rederiet att erbjuda A.H. arbete på någon av de aktuella arbetsplatserna eftersom det skulle ha inneburit att man tillskapade en tjänst som det inte fanns något behov av.

Tvisten gäller i denna del frågan i vad mån en uppsagd arbetstagare kan anses stå till arbetsgivarens förfogande om han på grund av sjukdom inte längre kan utföra de arbetsuppgifter han är anställd för, men däremot kan utföra annat arbete som förekommer hos arbetsgivaren. Saken kan kanske uttryckas så att arbetstagaren i dessa fall bara delvis står till arbetstagarens förfogande. Rimligen måste arbetstagaren i åtskilliga fall kunna anses stå till arbetsgivarens förfogande trots att han inte kan utföra det arbete han varit anställd för. Å andra sidan förefaller det leda alltför långt om arbetstagaren undantagslöst skulle anses stå till arbetsgivarens förfogande därför att han kan utföra något arbete som förekommer hos arbetsgivaren. Som exempel kan tas det fallet att en uppsagd arbetstagare inte längre kan utföra arbetsuppgifter som han haft i likhet med ett stort antal andra anställda. Arbetstagaren kan visserligen klara lättare arbetsuppgifter som utförs av ett par arbetstagare på en annan del av företaget, men något behov av förstärkning behövs inte där och någon möjlighet att lösa saken genom ytterligare omplaceringar föreligger inte. I ett sådant fall faller det sig inte naturligt att anse att arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande.

Enligt arbetsdomstolens mening måste svaret på frågan om arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande bli beroende på förhållandena i det enskilda fallet. Vid bedömningen får man ta hänsyn till arten av arbetsgivarens verksamhet och de arbetsuppgifter som utförs i den samt till arbetstagarens arbetsförmåga. Mycket talar för att bedömningen i fall som det aktuella bör göras på i huvudsak samma sätt som en bedömning vid tillämpning av omplaceringsregeln i 7 § andra stycket anställningsskyddslagen (jfr domen 1982 nr 55). Det betyder att arbetsgivaren i varje fall måste se om det någonstans i verksamheten finns ledigt arbete som under uppsägningstiden kan erbjudas den arbetstagare som inte längre kan utföra de arbetsuppgifter för vilka han är anställd. Om det inte finns något sådant ledigt arbete uppkommer frågan i vad mån det är skäligt att kräva att arbetsgivaren vidtar åtgärder för att arbetstagaren ändå skall kunna sysselsättas under uppsägningstiden. Lika litet som vid tillämpning av omplaceringsregeln i anställningssskyddslagen kan det enligt arbetsdomstolens mening i en sådan situation begäras att arbetsgivaren utvidgar sin verksamhet eller på annat sätt skapar arbetstillfällen som inte går att erbjuda i verksamheten sådan den är avsedd att bedrivas (jfr beträffande omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen arbetsdomstolens domar 1977 nr 151, 1980 nr 168, 1983 nr 42 och 127 samt Lunning, a.a. s. 266 f.).

Det skulle kunna invändas att skälighetshänsyn borde föranleda att man anlägger ett gentemot arbetstagaren mera generöst synsätt med tanke på att det i de nu aktuella fallen är fråga om lön endast under en begränsad tid. Enligt arbetsdomstolens mening måste man dock beakta att anledningen till att arbetstagaren i dessa fall inte kan utföra något arbete till egentlig nytta för arbetsgivaren står att söka i omständigheter som är hänförliga till arbetstagarens sida i avtalsförhållandet.

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att frågan om en arbetstagare står till arbetsgivarens förfogande i de nu aktuella fallen bör avgöras efter en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet på ungefär samma sätt som vid en bedömning enligt omplaceringsregeln i 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Om en tillämpning av den regeln vid uppsägning på grund av sjukdom har lett till att det har ansetts föreligga saklig grund för uppsägning, kommer arbetstagaren normalt inte att anses stå till arbetsgivarens förfogande under uppsägningstiden. Samma frågeställning kan bli aktuell även i andra fall, exempelvis när uppsägning har skett på annan grund än sjukdom och arbetstagaren först därefter drabbas av kroppsskada eller sjukdom som inte helt men delvis hindrar honom från att ställa sina tjänster till arbetsgivarens förfogande under uppsägningstiden.

Det bör betonas att det anförda tar sikte på fall där anställningen har avsett arbetsuppgifter som arbetstagaren på grund av sjukdom inte till någon del kan utföra under uppsägningstiden. Saken kan vara att bedöma på ett annat sätt om arbetsoförmågan gäller endast vissa av de arbetsuppgifter som avsågs med anställningen.

Mot bakgrund av det anförda gör arbetsdomstolen följande bedömande i den nu aktuella tvisten.

Parterna i målet är ense om att situationen på de arbetsplatser där det förekom lättare arbetsuppgifter var sådan att det inte fanns några lediga befattningar eller motsvarande och att det därför inte förelåg någon skyldighet för rederiet att omplacera A.H. till någon av dem. Det har i enlighet med vad domstolen har anfört i det föregående inte kunnat krävas att rederiet under hennes uppsägningstid skulle ha tillskapat arbetsuppgifter som inte gick att erbjuda i verksamheten sådan denna var vid den tiden.

På grund av det anförda kommer arbetsdomstolen till slutsatsen att A.H. inte kan anses ha stått till rederiets förfogande på grund av att hon hade kunnat utföra sådana lättare arbetsuppgifter som förbundet har pekat på. Hon är vid en sådan bedömning inte berättigad till lön under uppsägningstiden. Förbundets talan skall alltså avslås.

Vid denna utgång i målet bör förbundet förpliktas att utge ersättning för arbetsgivarparternas rättegångskostnader.