AD 1996 nr 140

Parter:

Svenska Metallindustriarbetareförbundet; Specialkonstruktioner i Dorotea Aktiebolag

140

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

mot

Specialkonstruktioner i Dorotea Aktiebolag.

Mellan Specialkonstruktioner i Dorotea AB och Svenska Metallindustriarbetareförbundet gällde vid tiden för talans väckande kollektivavtal av innebörd att parterna förbinder sig att tillämpa det vid varje tidpunkt gällande kollektivavtalet mellan förbundet och Sveriges Verkstadsförening. Kollektivavtalet mellan parterna upphörde att gälla den 1 april 1996.

P.B. är medlem i förbundet. Han anställdes hos bolaget år 1987. Den 1 november 1994 sades han upp på grund av arbetsbrist. Hans anställning upphörde vid utgången av februari 1995.

Den 27 februari 1995 överenskom bolaget om fortsatt anställning för S.L., som även han tidigare hade sagts upp på grund av arbetsbrist. Vidare anställde bolaget den 11 augusti 1995 J.S.. Mellan parterna har uppkommit tvist huruvida bolaget genom dessa anställningar åsidosatte P.B:s företrädesrätt till återanställning.

Förbundet har yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till P.B. utge ekonomiskt skadestånd för tiden den 1 - 29 mars 1995 med 12 833 kr, för tiden den 22 - 31 december 1995 med 4 178 kr, för januari 1996 med 14 125 kr, för den 1 - 4 februari 1996 med 1 290 kr, för den 27 - 30 april 1996 med 1 290 kr, för maj - augusti 1996 med 14 125 kr per månad och för 1 - 19 september 1996 med 9 040 kr. För den händelse domstolen skulle finna att bolaget har åsidosatt P.B:s företrädesrätt endast genom anställningen av J.S. har förbundet i andra hand yrkat ekonomiskt skadestånd med de nu angivna beloppen frånsett skadeståndet för tiden den 1 - 29 mars 1995. Förbundet har vidare yrkat förbehåll för P.B. att framdeles yrka ekonomiskt skadestånd för tiden efter den 19 september 1996. Vidare har förbundet yrkat förpliktande för bolaget att till P.B. utge allmänt skadestånd med 50 000 kr. På beloppen har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen på det ekonomiska skadeståndet från den sista dagen i den månad beloppet avser och på det allmänna skadeståndet från dagen för delgivning av stämning (den 26 januari 1996) till dess betalning sker.

Bolaget har bestritt samtliga yrkanden. Beloppen avseende det ekonomiska skadeståndet liksom ränteyrkandena har vitsordats som skäliga i och för sig.

Bolaget har genstämningsvis yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa att det mellan parterna har ingåtts ett förlikningsavtal, innebärande att bolaget skall utge 25 000 kr avseende såväl ekonomiskt som allmänt skadestånd med anledning av den tvist som målet gäller.

Förbundet har bestritt bolagets genkäromål.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utvecklande av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

P.B. blev bekant med bolagets ägare G.L. år 1986 när de båda arbetade på AktivDoro-verken i Dorotea. P.B. arbetade där med vissa monterings- och svetsarbeten avseende snöskotrar. G.L. var arbetsledare för P.B. vid den tiden. P.B. genomgick under våren 1987, under det att han var anställd vid AktivDoro-verken, en svetsutbildning hos AMU. Efter genomgången svetsutbildning, svetsade P.B. s.k. minplogar på AktivDoro-verken.

Under år 1987 slutade G.L. på AktivDoro-verken och startade en egen firma, Specialkonstruktioner i Dorotea AB. Efter fyra-fem månader erbjöds P.B. arbete hos bolaget. Han började arbeta där år 1987 och arbetade där under sin anställning med sådana olika arbetsuppgifter som finns på en metallverkstad. År 1989 anställdes S.L. hos bolaget för likartade arbetsuppgifter.

Den 1 november 1994 sades både P.B. och S.L. upp på grund av arbetsbrist. Uppsägningstiden var tre månader, men förlängdes med en månad så att anställningarna upphörde vid utgången av februari 1995. Förhandlingar fördes sedan mellan bolaget och förbundet om att förlänga uppsägningstiden ytterligare en gång. Vid förhandlingen uppgav bolaget att det förelåg arbetsbrist, varför det inte fanns behov av någon av de uppsagda arbetstagarna.

Omedelbart efter att förhandlingarna avslutats gick G.L. ut och erbjöd S.L. arbete vid bolaget. Erbjudandet avsåg en visstidsanställning på två månader. P.B. har längre anställningstid än S.L. och har enligt förbundets mening tillräckliga kvalifikationer för det arbete som S.L. erbjöds.

Förhandling i tvisten hölls den 22 mars 1995. Vid förhandlingen deltog G.L. och på arbetstagarsidan ombudsmannen R.A. och kontaktombudet vid företaget J.L.. Vid förhandlingen upprättades ett protokoll av R.A., som också har undertecknat detta. Av protokollet framgår att förbundet vid förhandlingen gjorde gällande att bolaget var skadeståndsskyldigt. Protokollet är däremot inte underskrivet av G.L.. G.L. har både inför denna och senare förhandlingar uppgett att han inte skriver under några protokoll över huvud taget.

Den 13 mars 1995 fick P.B. anställning vid Lohja Caravan. P.B. har under den tid för vilken ekonomiskt skadestånd yrkas haft flera korta anställningar.

I maj 1995 fick S.L. fast anställning hos bolaget. Han fick således vara kvar hos bolaget efter det att visstidsanställningen om två månader gått ut.

Under sommaren 1995 började J.S. arbeta vid bolaget. Första delen av sommaren kan det ha varit ett "sommarjobb", men den 11 augusti 1995 anställdes J.S. tillsvidare vid bolaget. Någon förhandling om att det var en visstidsanställning, ett praktikarbete eller något annat som föranleder att man i detta sammanhang kan bortse från P.B:s rätt till återanställning förekom inte. Det görs gällande att P.B. haft tillräckliga kvalifikationer för att utföra det arbete som J.S. kom att göra.

Bolaget har i tvisten gjort gällande att J.S. är en arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj och som därför inte omfattas av anställningsskyddslagen. Detta påstående bestrids. J.S:s far och G.L. växte upp tillsammans, men de är inte släkt. J.S. har inte ingått i G.L:s hushåll. Det förekommer således inga omständigheter som föranleder att han skulle anses som medlem av dennes familj.

En ytterligare tvisteförhandling hölls den 20 september 1995. Det framfördes krav på skadestånd för det åsidosättande av P.B:s företrädesrätt som anställningen av J.S. innebar. Det fördes vidare vissa diskussioner om möjligheterna till förlikning.

Den 22 december 1995 upphörde P.B:s anställning vid Lohja Caravan. Han gick arbetslös till och med vecka 5 år 1996. Veckan därpå började han arbeta vid Dorotea Emballageindustri, där han hade anställning till och med vecka 17. Därefter har han inte haft något arbete.

Den 2 maj 1996 skulle det hållas förlikningsförhandling vid bolaget. Det bestämdes att förbundet vid förhandlingen skulle företrädas endast av förbundsombudsmannen S.C.. Före förhandlingen träffade denne P.B. och R.A., varvid man drog upp riktlinjer för hur långt förbundet skulle gå i förlikningsförhandlingen.

Vid förhandlingen den 2 maj deltog endast G.L. och S.C.. Vid förhandlingen avhandlades inte bara tvistefrågan utan även lönefrågor för övriga anställda. I själva tvistefrågan framställdes från bolagets sidan vissa motkrav mot P.B. som inte hade angetts tidigare och som P.B. således inte tagit ställning till i förväg. Kraven avsåg ersättning för visst material som P.B. skulle ha tagit ut från bolaget. Förbundet och bolaget kom i alla fall fram till en preliminär uppgörelse i tvistefrågan. Men S.C. gjorde klart för G.L. att överenskommelsen måste förankras hos P.B. innan den blev definitiv.

När förhandlingssammanträdet var avslutat gick S.C. ut i personalrummet och informerade de anställda om resultatet av löneförhandlingarna Han förklarade också att parterna troligen skulle komma överens också i vad avsåg tvisten med P.B..

S.C. lämnade därefter Dorotea i sin bil. Under resan ringde han till P.B. och informerade om förslaget till uppgörelse. P.B. fick då höra talas om motkravet och var då inte beredd att godta den preliminära förlikningen. S.C. ringde upp G.L. och meddelade att förlikning i enlighet med förslaget inte kunde ingås. G.L. fick denna information omkring 10 minuter efter det att S.C. lämnat Dorotea.

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande följande. Bolaget har genom anställningarna av S.L. och J.S. åsidosatt P.B:s företrädesrätt till anställning. P.B. har tillräckliga kvalifikationer för de arbetsuppgifter som de utför. Någon förlikning i tvistefrågan har inte träffats. Förbundet har framställt krav på skadestånd och någon preskription har inte inträtt.

Bolaget

Det är riktigt att G.L. och P.B. arbetade tillsammans på AktivDoro- verken och att G.L. därvid var arbetsledare. Det kan dock inte vitsordas att P.B. där utförde svetsningsarbeten. Hans arbetsuppgifter bestod uteslutande i montering av skotrar.

G.L. slutade på AktivDoro-verken och startade Specialkonstruktioner i Dorotea AB. P.B. anställdes som förbundet har anfört år 1987 och utförde hos bolaget ordinärt verkstadsarbete. När P.B. anställdes var det aldrig tal om att han skulle utföra någon svetsning. G.L. visste inte ens om att P.B. kunde svetsa. Under den tid P.B. var anställd i bolaget blev han ibland tilldelad enklare svetsningsarbete. Vid dessa tillfällen förklarade han att han inte var någon svetsare och han ville gärna byta bort dessa uppgifter.

Hösten 1994 visade det sig att två personer måste sägas upp på grund av arbetsbrist. Bolaget valde i enlighet med de då gällande turordningsreglerna att undanta två arbetstagare, J.L. och T.E.. Dessa innehade kunskaper som gjorde dem helt nödvändiga för bolagets verksamhet. T.E. var den som var svetskunnig.

S.L. och P.B. sades upp den 1 november 1994. Anställningarna skulle upphöra den 27 februari 1995. Från och med den 1 mars 1995 skulle T.E. vara den ende vid bolaget som var svetskunnig. Under vintern hade bolaget fått kännedom om att han skulle vara pappaledig i fyra månader. Hans ledighet skulle påbörjas omkring den 1 april. Bolaget ställdes inför det faktum att man då inte skulle ha någon svetskunnig arbetstagare.

En lokal förhandling hölls den 27 februari 1995. Avsikten var att man då skulle diskutera arbetsbristen och möjligheten till fortsatt anställning för någon av de uppsagda. Vid förhandlingen blev det dock ingen diskussion om fortsatt anställning.

G.L. erbjöd därefter S.L. arbete först i två månader, mars och april. Senare erbjöds denne arbete för ytterligare två månader, maj och juni. Det var först den 26 juni 1995 som S.L:s anställning övergick till en tillsvidareanställning.

Den 14 mars 1995 skrev G.L. ett arbetsintyg till P.B.. I intyget beskrevs P.B:s arbetsuppgifter så att han hade utfört kapning, klippning, montering, slipning och gängning. Enligt intyget hade han också arbetat som operatör vid en datorstyrd stansmaskin samt kört truck. Det nämns inte något om att han skulle ha utfört svetsarbete. Någon invändning mot intyget har inte framförts till G.L..

Vid den förhandling som hölls den 22 mars 1995 förklarade G.L. att det var hans bestämda uppfattning att P.B. inte kunde svetsa och att det var därför han inte erbjudit honom arbete. Han uppgav vidare att han gärna lät P.B. genomgå ett svetsprov för att visa sin kompetens. Varken P.B. eller förbundet ville gå med på han skulle genomgå ett sådant prov. Vid det tillfället diskuterades inte något skadestånd.

Under våren eller försommaren frågade J.S. om han kunde få sommarjobb hos bolaget. G.L. talade med de anställdas kontaktombud på arbetsplatsen, J.L., om saken och anställde sedan J.S.. Denne påbörjade sitt arbete den 11 augusti 1995 och arbetade med instruktör. Det var tänkt som en form av praktikarbete fram till mars 1996, då han skulle påbörja sin militärtjänst. Anställningen kom också att upphöra i slutet av mars.

J.S. är son till S.S.. S.S. och G.L. växte upp i samma hem. G.L. var fosterson till S.S:s föräldrar. J.S. måste under dessa förhållanden anses tillhöra G.L:s familj. När man bedömer släktskapsfrågan måste man ta hänsyn till hur arbetsmarknaden ser ut på en ort som Dorotea. Arbetslösheten är där närmare 20 procent. Under sådana förhållanden ställs det starka krav på en närstående som eventuellt kan erbjuda arbete.

Vid förhandlingen den 20 september 1995 deltog förbundsombudsmannen B.S. samt R.A., J.L. och G.L.. För första gången kom då frågan om skadestånd upp. Det skadestånd som diskuterades vid förhandlingen gällde anställningen av S.L.. Anställningen av J.S. var däremot inte föremål för diskussion vid förhandlingen. Man diskuterade ett skadestånd till P.B. motsvarande två månadslöner. B.S. talade med G.L. om bolagets möjligheter att betala ett sådant belopp. G.L. erbjöd då P.B. att komma och arbeta. B.S. tog med sig förslaget till J.L. och R.A. och återkom sedan med beskedet att om det inte fanns några pengar så var det inte så mycket att göra.

Den 5 maj 1996 kontaktade G.L. arbetsförmedlingen med ett erbjudande om anställning för P.B.. K-E.L. återkom den 6 maj med besked om att P.B. inte var intresserad av erbjudandet.

G.L. träffade den 19 april 1996 ombudsmannen S.C.. De gick igenom bolagets ekonomiska situation. S.C. tog med sig uppgifterna och återkom den 2 maj 1996, då han besökte bolaget i Dorotea. S.C. inledde sitt besök genom att hålla ett möte med personalen, där han uppgav att man skulle försöka rädda bolaget. Därefter träffade S.C. G.L. och de diskuterade bl.a. frågan om en uppgörelse beträffande P.B.. De kom överens om ett förlikningsbelopp om 25 000 kr, vilket av bolaget skulle betalas under 14 månader. S.C. tog därefter under en paus kontakt med R.A. och P.B. för att få klartecken. Han återvände därefter till G.L. med uppgift att erbjudandet godtogs. De diskuterade därefter andra frågor. De tog i hand på uppgörelsen och inget nämndes om att den behövde förankras ytterligare för att bli bindande.

Efter mötet informerade S.C. personalen om att en uppgörelse hade träffats. Högst två timmar senare ringde S.C. och meddelade att P.B. inte kunde gå med på uppgörelsen. Skälet till att P.B. ville frånträda uppgörelsen var bolagets krav på P.B. avseende material som han tagit ut från bolaget. S.C. undrade om bolaget kunde bortse från motkravet, men G.L. förklarade att det inte var möjligt.

Sammanfattningsvis gör bolaget gällande följande.

Vid förhandlingen den 2 maj 1996 träffade parterna en förlikning rörande bolagets påstådda åsidosättande av P.B:s företrädesrätt till anställning. Förlikningen innebär givetvis att förbundet inte kan ställa ytterligare krav på bolaget.

För den händelse arbetsdomstolen skulle finna att det inte har träffats någon förlikning, gör bolaget gällande att P.B. saknar tillräckliga kvalifikationer för det arbete som S.L. erbjöds. Om han skulle han anses ha tillräckliga kvalifikationer, måste det beaktas att G.L. inte visste om detta eftersom han inte kände till den utbildning som P.B. hade genomgått. Ett eventuellt skadestånd bör därför jämkas.

Åsidosättandet av P.B:s företrädesrätt genom anställningen av S.L. påstås ha skett den 27 februari 1995. Krav på skadestånd framfördes emellertid först den 20 september 1995, varför rätten till skadestånd i förhållande till S.L:s anställning är preskriberad.

Det arbete som S.L. erbjöds den 27 februari 1995 avsåg två månader. När han därefter anställdes på nytt den 21 april och den 26 juni hade P.B. arbete på Lohja Caravan och bolaget hade då inte skyldighet att erbjuda honom arbete. Om det skulle anses föreligga en sådan skyldighet så måste misstaget betraktas som ursäktligt och ligga till grund för jämkning av skadeståndet. Därtill kommer den aspekten att Lohja Caravan stod i kundförhållande till bolaget.

P.B. har i varje fall den 20 september 1995 och den 6 maj 1996 erbjudits arbete hos bolaget, men avböjt detta. För tiden därefter kan inte skadestånd utgå.

J.S. är att anse som närstående och det förelåg därför inte någon skyldighet att erbjuda P.B. dennes arbete. Det skall även beaktas att det var fråga om en praktikantplats för tiden fram till mars 1995.

När det gäller bolagets åtgärd att anställa J.S. har det framställts skadeståndskrav först genom ansökan om stämning i målet. Rätten till skadestånd är därför preskriberad i den delen. Därtill skall beaktas att J.L. godkände anställningen av J.S. och att det därför skulle vara oskäligt om bolaget skulle behöva utge skadestånd. Det vitsordas i och för sig att P.B. hade tillräckliga kvalifikationer för det arbete för vilket J.S. anställdes.

För det fall skadeståndsskyldighet skulle anses föreligga bör jämkning ske av såväl det ekonomiska som det allmänna skadeståndet med beaktande av följande omständigheter. P.B. erbjöds att komma och arbeta och att genomföra ett svetsprov för att visa att han kunde svetsa. Han avböjde dessa erbjudanden. Bolaget saknar förmåga att utge de yrkade skadestånden. Om förbundets talan skulle bifallas, kommer bolaget att gå i konkurs. Det skall beaktas att arbetsmarknaden i Dorotea är sådan att 20 procent av invånarna är arbetslösa.

Förbundet

För att ingå avtal om tidsbegränsad anställning krävs det enligt verkstadsavtalet att det ingås en lokal överenskommelse. Någon sådan överenskommelse har inte ingåtts beträffande J.S.. Vad bolaget nu påstår om hans anställningsform är en efterhandskonstruktion. J.S. har varit tillsvidareanställd vid bolaget åtminstone från den 11 augusti 1995. Han har därvid varit anställd för sådana arbetsuppgifter som P.B. ostridigt hade tillräckliga kvalifikationer för.

Skadeståndskrav med anledning av bolagets åtgärd att anställa S.L. framställdes vid förhandlingen den 22 mars 1995. Vid förhandlingen den 20 september 1995 diskuterades även det förhållandet att J.S. anställts. Det finns således ingen grund för bolagets preskriptionsinvändningar.

Den anställning som P.B. hade hos Lohja Caravan var en tillfällig anställning, den påverkar således inte bolagets skyldighet att erbjuda P.B. återanställning.

Förbundet har inte, genom J.L., lämnat något godkännade till anställning av J.S..

Det bestrids att P.B. senare har erbjudits återanställning vid bolaget.

Domskäl

P.B. anställdes vid bolaget år 1987. Han sades upp på grund av arbetsbrist den 1 november 1994. Uppsägningstiden gick efter viss förlängning ut den 28 februari 1995. Den 27 februari 1995 erbjöds S.L., som även han hade blivit uppsagd och som hade kortare anställningstid än P.B., en fortsatt anställning i bolaget i form av visstidsanställning om två månader. S.L. har senare erhållit tillsvidareanställning vid bolaget. Den 11 augusti 1995 anställdes J.S. vid bolaget. Mellan parterna uppkom tvist huruvida bolaget genom dessa anställningar har åsidosatt P.B:s företrädesrätt till återanställning.

En första tvistefråga i målet gäller om parterna vid en förhandling den 2 maj 1996 har träffat en förlikning i tvisten. Bolaget har gjort gällande att så är fallet, medan förbundet förnekar att så har skett.

I den grundläggande tvistefrågan om P.B:s företrädesrätt har bolaget riktat ett flertal invändningar mot förbundets talan. Bolaget har gjort gällande att talan i sin helhet är preskriberad. Vidare har gjorts gällande att P.B. har saknat tillräckliga kvalifikationer för det svetsarbete för vilket S.L. anställdes samt att anställningen av J.S. inte innebar någon kränkning av P.B:s rätt till återanställning eftersom J.S. som närstående till bolagets ägare G.L. inte omfattas av anställningsskyddslagen.

Har parterna den 2 maj 1996 träffat ett förlikningsavtal i tvisten?

I målet är ostridigt att parterna den 2 maj 1996 förde förlikningsdiskussioner i bolagets lokaler. Bolaget företräddes därvid av G.L. och förbundet av avdelningsombudsmannen S.C.. Inga andra deltog i förlikningsdiskussionen.

G.L. och S.C. har båda hörts inför arbetsdomstolen. Av deras berättelser framgår att de vid tillfället förhandlade fram en överenskommelse som innebar att bolaget skulle utge 25 000 kr, med avdrag för vissa ospecifiserade motfordringar som bolaget ansåg sig ha på P.B..

G.L. har vidare uppgett följande. Det var en definitiv uppgörelse som träffades. Att även S.C. uppfattade saken så framgick av vad han sade till de övriga anställda vid den efterföljande informationen.

S.C. har berättat följande. P.B. hade visserligen givit honom ett visst mandat att träffa uppgörelse, men med tanke på de inte närmare preciserade motfordringarna ansåg han det vara nödvändigt att förankra överenskommelsen hos P.B.. Själv trodde S.C. att P.B. skulle godta den framförhandlade förlikningen och han sade också detta till G.L.. S.C. utgick från att bolagets motfordran gällde högst några hundra kronor. Han gav klart uttryck för att den träffade överenskommelsen var preliminär till dess att P.B. hade godkänt den. När han senare talade med P.B. var denne negativ till uppgörelsen på grund av de opreciserade motfordringar som bolaget ville göra gällande.

Enligt arbetsdomstolens mening saknas det anledning att ifrågasätta S.C:s uppgift om att han gav klart uttryck för att den träffade uppgörelsen för sin giltighet förutsatte P.B:s godkännande. På grund härav kan arbetsdomstolen inte finna styrkt att parterna vid tillfället träffade ett bindande förlikningsavtal i tvistefrågan. Bolagets yrkande om fastställande av att bindande förlikning ingåtts skall därför avslås.

Har förbundets skadeståndstalan preskriberats såvitt avser bolagets åtgärd att den 27 februari 1995 ge S.L. fortsatt anställning?

Bolaget har gjort gällande att krav på skadestånd i denna del framställdes först vid den centrala förhandlingen den 20 september 1995 och att det således framställdes för sent. Enligt förbundet framställdes skadeståndskrav redan vid den lokala förhandlingen den 22 mars 1995.

Vid förhandlingen den 22 mars 1995 deltog förbundets lokalombudsman R.A., kontaktombudet J.L. samt G.L.. R.A. upprättade senare ett protokoll från förhandlingen. Detta är inte undertecknat av G.L.. I protokollet anges bl.a. följande.

Metall anser att P.B. klarar dessa arbetsuppgifter och vidhåller att företaget brutit mot reglerna enligt LAS och därmed även är skadeståndsskyldiga.

G.L. har inför arbetsdomstolen uppgett att R.A. vid den lokala förhandlingen gjorde gällande att P.B. kunde svetsa och att förbundet avsåg att gå vidare med frågan men att det inte nämndes att man avsåg att kräva skadestånd. Han har inte undertecknat protokollet och således inte godkänt dess innehåll.

R.A. berättat följande. Frågan om rätt till skadestånd togs upp vid förhandlingen i enlighet med vad som finns antecknat i protokollet. Förbundet förbehöll sig rätten till skadestånd men preciserade inte något belopp. G.L. skriver i de flesta fall inte under de protokoll som förbundet upprättar.

J.L. har inför domstolen lämnat uppgifter om skadeståndsfrågans behandling vid förhandlingen som helt överensstämmer med vad R.A. uppgett i den delen.

Det finns enligt arbetsdomstolens mening ingen anledning att ifrågasätta R.A:s och J.L:s uppgifter om att förhandlingen gick till enligt vad som anges i protokollet. Arbetsdomstolen finner därför utrett att förbundet har framfört skadeståndskrav vid förhandlingen. Bolagets invändning om preskription i denna del av målet kan alltså inte godtas.

Har förbundets skadeståndstalan preskriberats såvitt avser bolagets åtgärd att den 11 augusti 1995 anställa J.S.?

Bolaget har gjort gällande att skadeståndskrav i denna del framställdes först genom ansökan om stämning i målet. Enligt förbundet diskuterades J.S:s anställning vid den centrala förhandlingen den 20 september 1995.

Förhandlingen den 20 september 1995 ägde rum i bolagets lunchrum. Enligt vad som framkommit visste G.L. inte om att en förhandling var planerad till det aktuella tillfället och han motsatte sig även inledningsvis att deltaga i densamma. Förutom G.L. deltog R.A., J.L. samt förbundsombudsmannen B.S.. Den sistnämnde har inför arbetsdomstolen uppgett att det var han som hade uppgiften att upprätta protokoll från förhandlingen, men att han underlät att göra detta eftersom han utgick från att ett protokoll inte skulle komma att undertecknas av G.L..

De fyra personer som deltog i förhandlingen har alla uppgett att de diskuterade skadestånd till P.B. och att en ersättning i storleksordningen två månadslöner var på tal. G.L:s grundinställning under förhandlingen var att bolaget inte hade förmåga att utge detta belopp och hans argumentation synes ha varit koncentrerad kring denna frågeställning. Förbundets inställning vid förhandlingen var att bolaget brutit mot turordningsreglerna vid tre tillfällen, nämligen när S.L. fick visstidsanställning, när S.L. fick tillsvidareanställning och när J.S. anställdes. Huruvida skadeståndsyrkandet framställdes så att det otvetydigt framgick att det avsåg även bolagets åtgärd att anställa J.S. går det emellertid inte att dra några säkra slutsatser om. Det framstår enligt arbetsdomstolens mening som oklart vad som yttrades från förbundets sida vid det aktuella förhandlingssammanträdet. Till oklarheten bidrar det förhållandet att det inte upprättades något protokoll från förhandlingen. Det finns därmed ingen skriftlig dokumentation av förbundets yrkanden vid förhandlingen med uppgift om vilka åtgärder eller händelser som lades till grund för anspråken.

Enligt arbetsdomstolens mening har förbundet inte förmått visa att det vid den aktuella förhandlingen klargjordes att det krävdes skadestånd med anledning av bolagets åtgärd att anställa J.S.. Förbundet har således förlorat sin talan i denna del.

Hade P.B. tillräckliga kvalifikationer för det svetsarbete för vilket S.L. anställdes?

Enligt 25 § första stycket anställningsskyddslagen är det en förutsättning för företrädesrätt att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen. I förarbetena till lagen uttalas att kravet på tillräckliga kvalifikationer inte får ges en vidare innebörd än att arbetstagare skall ha de allmänna kvalifikationer som normalt ställs på den som söker det arbete som det är fråga om och att en viss kortare upplärningstid ofta torde få accepteras. Det kan inte krävas att arbetstagaren fullständigt behärskar sina nya arbetsuppgifter redan från början utan endast att han eller hon har möjlighet att inom rimlig tid lära sig dem (prop. 1973:129 s. 158 f. och 260). Det anförda innebär enkelt uttryckt att arbetstagaren måste uppfylla en slags miniminivå i fråga om de allmänna kvalifikationer, framförallt utbildning och erfarenhet, som befattningen ställer (se domen 1984 nr 144). En arbetstagare kan i enlighet härmed oftast inte göra anspråk på arbetsuppgifter som kräver speciella yrkeskunskaper vilka arbetstagaren inte kan tillägna sig utan att genomgå omskolning eller motsvarande (jfr Lunning, Anställningsskydd, 1989, s. 367). Domstolen har tidigare uttalat att det i princip är arbetsgivaren som är bevisskyldig för påståendet att arbetstagaren saknar tillräckliga yrkeskvalifikationer (se domen 1978 nr 84).

Utredningen i frågan om P.B:s kvalifikationer för det aktuella arbetet består dels i uppgifter som inför arbetsdomstolen har lämnats av P.B., G.L. och J.L., dels viss skriftlig bevisning.

P.B. har uppgett i huvudsak följande. År 1980 blev han klar med yrkesskolan, där det ingick utbildning i svetsning och svarvning. År 1986 började han vid AktivDoro-verken. Han anställdes för att montera snöskotrar, men han fick även utföra svetsarbeten på skotrarna. Våren 1987 genomgick han en 13 veckors AMU-utbildning i grundläggande svetsning. Han fick därefter vid AktivDoro-verken utföra svetsarbeten på s.k. minplogar, som hade beställts av försvaret. Svetsningen utfördes i 5 mm hårdplåt, vilket motsvarar 10 mm lös plåt. G.L. var vid den tiden arbetsledare för honom. G.L. slutade dock under våren 1987. Sedan P.B. i september 1987 hade börjat hos bolaget kom han mestadels att utföra arbete vid en stansmaskin. Han utförde dock även vissa svetsarbeten. Under hösten 1987 svetsade han skidor på kälkar. Därefter hoppade han in på diverse småarbeten, vilka ibland innebar svetsning.

J.L. har uppgett bl.a. följande. Han har sett P.B. utföra svetsarbeten i form av smärre reparationer hos bolaget. Enligt hans bedömning skulle P.B. efter övning klara de flesta av de svetsarbeten som utförs hos bolaget. Själv är J.L. inte utbildad svetsare och han bedömer därför att han själv skulle behöva lite mer erfarenhet för att klara av motsvarande arbeten.

G.L. har berättat följande. Han har gått fyraårigt tekniskt gymnasium med inriktning på verkstadsindustri och har sedan vidareutbildat sig till licenssvetsare på rör och arbetat som svetsare. Dessutom har han genomgått 60 poängs studier i verkstadsteknik. Han slutade vid AktivDoro-verken i februari-mars 1987 och startade då Specialkonstruktioner i Dorotea AB. Detta bolags huvudsakliga verksamhet avser datorstyrd plåtbearbetning. Bolaget har för närvarande åtta anställda, av vilka två är svetsare. Svetsning är en stor del av det arbete som utförs. Bolaget arbetar mycket i rostfritt och i aluminium. Bolaget svetsar i stor utsträckning produkter åt elektronikindustrin. Den svetsning som förekommer är mestadels tunnplåtssvetsning, dvs. dimensioner upp till 1,5 mm. Bolaget utför nästan ingen sådan enklare svetsning som P.B. utförde vid AktivDoro-verken och som avsåg grövre plåt. Det är en annan typ av svetsning som utförs på sådant grövre material. Produkterna kan då slipas efteråt så att de blir snygga. En svetsning i tunnplåt måste däremot bli snygg från början och den kan inte slipas efteråt. Ju tunnare material, desto större känsla krävs för att man skall klara arbetet. P.B. har utfört en del mindre svetsarbeten under sin anställning hos bolaget. Det har dock aldrig varit fråga om att sätta honom i produktionssvetsning. För sådant arbete ställs det nämligen höga krav. De flesta arbeten utom just svetsningen är hos bolaget styrda av maskiner. Produktionssvetsningen har utförts av T.E. och S.L.. Det hade inte varit möjligt att lära upp P.B. på bolagets produktionssvetsning inom rimlig tid.

Av ett i målet åberopat intyg framgår att P.B. under våren 1987 genomgick en grundläggande svetsutbildning hos AMU under omkring tio veckor. Utbildningen följde den dåvarande Skolöverstyrelsens utbildningsbeskrivning för s.k. modulindelad svetsutbildning. Av utbildningsplanen framgår att utbildningstiden kan vara upp till 32 veckor, beroende på elevens förkunskaper och på vilka moduler elevens utbildning gäller. Enligt utbildningsplanen finns det sammanlagt 12 moduler med olika innehåll.

Av utbildningsintyget avseende P.B. framgår att utbildningen i hans fall avsåg modul 2 (grundläggande gassvetsning med gasskärning och lödning), modul 3 (grundläggande metallbågsvetsning) , modul 5 (MIG/MAG, gasmetallbågssvetsning) och modul 12 (NC-teknik). Av intyget kan man dra slutsatsen att P.B. inte har genomgått modul 4 (svetsning av aluminium, olegerat- och rostfritt stål), som enligt utbildningsplanen omfattar tre veckor. P.B. har vidare inte genomgått bl.a. modul 6 (skärning i aluminium, olegerat- och rostfritt stål så att snitt och mått ligger inom anvisad tolerans), som omfattar en vecka.

Sammanfattningsvis kan konstateras följande. P.B. genomgick våren 1987 en grundläggande utbildning i svetsning. Kursen var enligt vad som framkommit i målet utformad för att tillföra deltagarna de kunskaper som erfordrades för arbetet vid AktivDoro-verken. Kursen omfattade i hans fall inte svetsning i aluminium eller olegerat- och rostfritt stål. I målet är ostridigt dels att P.B. under år 1987 utförde svetsarbeten i grovplåt och dels att han därefter inte har utfört något kontinuerligt svetsarbete. Han har hos bolaget mestadels utfört arbeten vid en stansmaskin och vid enstaka tillfällen utfört svetsningar i form av lagningar och liknande mindre uppgifter.

Det nu anförda skall bedömas mot bakgrund av att bolagets produktion till större delen avser arbeten i tunnplåt i aluminium och rostfritt stål. Det finns enligt arbetsdomstolens mening ingen anledning att ifrågasätta G.L:s uppgifter om att svetsning av detta slag ställer höga krav på yrkeskunnande. Utredningen i målet ger vid handen att P.B. inte har genomgått den grundläggande utbildning som gäller för sådan svetsning. Till detta kommer att den svetsutbildning han har genomgått vid den i målet aktuella tidpunkten låg åtta år tillbaka i tiden och att han efter utbildningen inte har utfört kontinuerligt svetsarbete.

Arbetsdomstolen kommer till slutsatsen att P.B. inte kan anses ha haft tillräckliga kvalifikationer för det arbete som avsågs med S.L:s anställning. Bolaget har följaktligen inte åsidosatt P.B:s företrädesrätt till ny anställning genom att anställa S.L..

Rättegångskostnader

Utgången i målet innebär att förbundets talan i sin helhet avslås. Utgången innebär visserligen också att domstolen avslår det fastställelseyrkande som bolaget har framställt genstämningsvis. Arbetsdomstolen anser emellertid att vad bolaget därigenom har förlorat i målet är av endast ringa betydelse och därför inte skall inverka på fördelningen av rättegångskostnaderna.

Bolagets yrkande om ersättning omfattar bl.a. mervärdesskatt. Denna skatt kan inte anses utgöra en slutlig kostnad för bolaget (se domarna 1992 nr 24, 56 och 68 samt 1994 nr 68). Förbundet skall därför inte förpliktas att utge ersättning för mervärdesskatten.