AD 1996 nr 22

Parter:

Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbundet; Svenska Livsmedelsarbetareförbundet, Skogaholms Bröd Aktiebolag, vissa arbetstagare vid

Nr 22

Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbundet

mot

vissa arbetstagare vid Skogaholms Bröd Aktiebolag i Stockholm.

Mellan Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbundet och Svenska Livsmedelsarbetareförbundet gäller normalt ett riksavtal. Det i målet aktuella avtalet hade sagts upp av Svenska Livsmedelsarbetareförbundet den 9 juni 1995 med en uppsägningstid om sju dagar. Ett avtalslöst tillstånd inträdde således vid midnatt natten mot den 16 juni 1995.

Aktiebolaget Skogaholms Bröd är medlem i Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbundet. Bolaget tillverkar och distribuerar matbröd och bakverk. Stockholmsbagarn är en av sexton regionalt verksamma produktionsenheter inom Aktiebolaget Skogaholms Bröd. Bolagets huvudkontor finns i Eskilstuna. Vid varje enskild produktionsenhet finns en platsledning. Ägare till Skogaholms-koncernen är LRF genom Cerealia. Stockholmsbagarn är den största enskilda produktionsenheten inom Skogaholms-koncernen och har cirka 270 anställda.

Den 15 juni 1995 vid 19-tiden utbröt en strejk vid Stockholmsbagarn. Strejken avbröts påföljande dag. När kvällsskiftet startade den 16 juni hade samtliga strejkande arbetstagare återgått i arbete.

Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbundet har väckt talan vid arbetsdomstolen med anledning av strejken. Talan, såsom den slutligt bestämts, har riktats mot 62 arbetstagare som samtliga är medlemmar i Svenska Livsmedelsarbetareförbundet. Arbetstagarna har upptagits i bilaga 1 (utesluten här) till domen.

Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbundet har yrkat att arbetsdomstolen dels förklarar strejken otillåten såsom stridande mot 41 § medbestämmandelagen, dels ålägger var och en av arbetstagarna att till Aktiebolaget Skogaholms Bröd utge skadestånd med 2 000 kr.

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet och arbetstagarna har medgett att stridsåtgärden varit otillåten enligt 41 § medbestämmandelagen då den inte beslutats i behörig ordning. De har vidare vitsordat att arbetstagarna i och för sig är skadeståndsskyldiga men har yrkat att skadeståndsbeloppen med hänsyn till omständigheterna jämkas till noll kr.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbundet

I början av januari 1995 gjorde den dåvarande platschefen vid Stockholmsbagarn, B.F., en analys som visade att verksamheten vid Stockholmsbagarn utvecklades allt sämre och att man kunde tala om en akut kris. Analysen innehöll också vissa förslag till åtgärder som innebar att Stockholmsbagarn skulle göra besparingar på 10-11 miljoner kr. Analysen färdigställdes den 15 januari. Bolagets dåvarande VD delade inte B.F:s' bedömning att det var fråga om en akut kris och något beslut om besparingsåtgärder fattades inte med anledning av analysen.

Som bolaget uppfattade situationen var Livsklubben hos Stockholmsbagarn vid denna tidpunkt över huvud taget inte beredd att ens acceptera ett anställningsstopp.

Så småningom insåg bolagets ägare att någonting drastiskt måste göras för att komma till rätta med Stockholmsbagarns problem. I mitten av mars 1995 redovisades ytterligare en utredning, den sk. konsekvensutredningen, för koncernledningen. Koncernledningen accepterade konsekvensutredningens förslag till besparingsåtgärder.

Efter visst ytterligare utredningsarbete informerade platsledningen den 17 maj 1995 de tre fackliga organisationerna vid Stockholmsbagarn om konsekvensutredningens förslag till åtgärder. Förslaget innebar ett krav på besparingar om 20-22 miljoner kr. Det var 23 fackliga representanter som deltog vid informationen som även innehöll en genomgång avseende marknad och produktion samt en redovisning av en s.k. ABC-analys. Denna innehöll ett förslag om att kunderna skulle indelas i grupper beroende på storlek, där A-kunderna, som avsåg de största kunderna, skulle erhålla mer service än tidigare. Vid informationen den 17 maj bestämdes vidare datum för MBL-förhandlingar. Förhandlingar hölls med LEDARNA den 22 maj, med Livsklubben den 24 maj och med SIF den 1 juni.

Vid förhandlingen med Livsklubben den 24 maj 1995 redogjorde platsledningen för Stockholmsbagarns ekonomiska situation och förklarade att det måste göras besparingar på en nivå om 20-22 miljoner kr. I praktiken skulle detta innebära en minskning av personalen med omkring 70 tjänster per år. Livsklubben accepterade inte de föreslagna besparingsåtgärderna utan gjorde gällande att ett besparingsförslag om 20-22 miljoner kr var omöjligt att genomföra i praktiken och att förslaget var liktydigt med en nedläggning av Stockholmsbagarn. Livsklubben framförde även synpunkter på internprissättningen, vilken enligt klubben missgynnade Stockholmsbagarn och utgjorde en av orsakerna till besparingsförslaget. Platsledningen uppmanade då Livsklubben att presentera ett eget sparpaket. Förhandlingen ajournerades därefter fram till den 2 juni.

Vid den förhandling som ägt rum med LEDARNA hade parterna enats om att fyra arbetsledare, däribland G.S. och H.W., skulle sägas upp. Uppsägningarna av G.S. och H.W. väckte missnöje hos Livsklubben som ansåg att dessa båda arbetsledare borde få vara kvar.

När förhandlingen med Livsklubben återupptogs den 2 juni 1995 presenterade klubben ett eget förslag på besparingsåtgärder som klubben ansåg vara tillräckliga. Livsklubben framförde också med skärpa krav på att alla besparingar skulle ske genom naturlig avgång, dvs. klubben ville inte acceptera några uppsägningar. Vidare krävde Livsklubben att uppsägningarna av arbetsledarna G.S. och H.W. skulle återtas. Livsklubben fordrade också att företaget samma dag skulle besvara följande frågor: 1. Är företaget villigt att fortsätta förhandlingen? 2. Är företaget villigt att återta G.S:s och H.W:s varsel om uppsägning? 3. Är företaget villigt att acceptera principen "naturlig avgång" framöver? Livsklubben lät vidare meddela att om klubben inte fick ett jakande svar på de ställda frågorna skulle det skriftliga underlaget till Livsklubbens besparingsförslag återkrävas och någon förhandling om genomförande av Livsklubbens förslag inte ske. Detta måste enligt arbetsgivareförbundets uppfattning tolkas så att Livsklubbens inställning var att det inte skulle bli några fortsatta förhandlingar angående besparingsförslagen, om inte företaget gick med på Livsklubbens krav. Det framställdes således ett ultimatum från Livsklubbens sida för att fortsätta förhandlingen. Företaget lyckades dock få till stånd en ajournering av förhandlingen till den 12 juni, då företaget lovade att slutgiltigt besvara de frågor som Livsklubben ställt.

Vid tidpunkten för MBL-förhandlingarna var det en uppskruvad stämning bland vissa av Livsklubbens medlemmar och det förekom åtskilliga antydningar om vild strejk. Företaget försökte på alla sätt informera de anställda om allvaret med en olovlig strejk och om nödvändigheten av att göra kraftiga besparingar för att Stockholmsbagarn skulle kunna räddas. Det var inte samtliga anställda som hade avvisat företagets förslag på besparingar. Det fanns anställda som var villiga att acceptera nedskärningar.

Den 6 och den 7 juni 1995 inträffade tre fall av produktionsstörningar vilka med stor sannolikhet uppkommit genom sabotage. Den 6 juni hittades tre långa bitar svart isoleringstejp i bröd på linje ett. Den typ av tejp som påträffades används bara av mekaniker. Den 7 juni påträffades solrosfrön i en deg, vilket medförde att företaget tvingades kassera 240 limpor på grund av risken för allergiker. Samma dag stängdes även en sirapskran av med påföljd att två degar förstördes.

I Livsklubbens informationsblad, Livstecken, nr 9/95, som utkom den 7 juni 1995 stod under rubriken "Strejkhot" följande att läsa: "Så här står det till med "strejkhoten": Medlemmarna röstade 20-22/5 för att ta till strejk om företaget inte backar från sitt förslag. Nu förhandlar vi inte om företagets förslag, utan om vårt, så det strejkhotet bör inte vara aktuellt". Detta måste uppfattas så att strejkhotet inte skulle vara aktuellt om företaget gick med på att förhandla helt på Livsklubbens villkor och att acceptera Livs grundläggande krav.

Vid den fortsatta förhandlingen den 12 juni 1995 gick företagets representanter muntligen igenom en av företaget gjord analys av Livsklubbens förslag till besparingsåtgärder. Även en skriftlig analys av besparingsförslaget överlämnades till Livsklubben. En diskussion rörande förslaget fördes och klubben vidhöll sina tidigare krav. Företaget nödgades konstatera att parterna stod mycket långt ifrån varandra vad avsåg innehållet i en besparingsplan och att företaget inte hade någon möjlighet att tillmötesgå de av Livsklubben uppställda kraven för fortsatta förhandlingar. Med hänsyn till dessa omständigheter ansåg företaget att det inte var meningsfullt att fortsätta förhandlingen utan föreslog istället att parterna skulle bestämma ett datum för förhandling angående turordningen vid de kommande uppsägningarna inom Stockholmsbagarn. Livsklubben önskade emellertid förbehålla sig rätten att påkalla central förhandling och ville därför inte att något datum för förhandling rörande turordningsfrågor skulle fastställas. Livsklubben förklarade vidare att den eventuellt skulle komma att anklaga företaget för brott mot medbestämmandelagen.

För att belysa det förhandlingsklimat som rådde vid tillfället vill förbundet peka på att förhandlingsprotokollet förekommer i två versioner. Anledningen till detta är att Livsklubben inte velat godta protokollets ursprungliga lydelse utan för egen del strukit vissa delar av innehållet i en paragraf. Paragrafens ursprungliga lydelse är följande: "Livs hävdade att om Livs var tvungna att acceptera företagets förslag till bemanning, kommer Livs kontakter med fackklubbar i Göteborg (Volvo) och Borlänge (Domnarvets järnverk) resultera i en köpbojkott mot Skogaholms produkter, vilket skulle medföra stora problem för koncernens fortlevnad..........". När Livsklubbens ordförande skulle justera protokollet ville hon inte ha med detta uttalande. I den protokollsversion som har justerats av Livsklubbens ordförande har därför den ovan citerade meningen strukits över och Livsklubbens ordförande istället gjort följande anmärkning. "Sidokommentar som liksom en rad andra sidokommentarer från bägge parter ej hör till sakförhandlingen".

För att på något sätt komma ur den låsta situationen begärde företaget den 14 juni 1995 central förhandling i frågan. Samma dag inträffade ytterligare en incident på arbetsplatsen som företaget uppfattade som ett försök till sabotage. Någon hade då placerat brödbitar på två av de fotoceller som styr bromsarna vid returbanan för formarna. Detta hade kunnat leda till produktionsstörningar om inte det hela hade upptäckts innan formarna hade startats.

Den 15 juni 1995 avslutades förhandlingarna med SIF angående frågan om driftsinskränkningar i enighet.

Den 14 juni 1995 hade Livsklubben kallat till ett möte som skulle äga rum den 15 juni kl. 17.00. Kallelsen till mötet hade rubriken "Strejkmöte". I kallelsen stod att mötet skulle handla om dels förhandlingsläget vad avsåg nedskärningarna, dels det strejkvarsel som hade lämnats av Livsmedelsarbetareförbundet centralt i anslutning till de pågående löneförhandlingarna med Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbundet. Det kan nämnas att det centrala strejkvarslet i princip innebar att strejk skulle bryta ut på Skogaholms-bagerierna, dvs. även Stockholmsbagarn, den 19 juni.

Direkt efter mötet den 15 juni 1995 gick en ganska stor grupp livsmedlemmar till företaget. Utanför företaget fungerade sedan ett fyrtiotal Livsmedlemmar som strejkvakter och man hade även hundar med sig. Stämningen var uppskruvad och företagsledningen upplevde att det var ganska stora problem att över huvud taget röra sig ute på området. Under kvällen sågs två av Livsklubbens styrelseledamöter servera de strejkande varm dryck. Platsledningen tog sig dock in på området och kunde samlas där omkring kl. 21.00. Platsledningen hade emellertid svårigheter att skaffa sig en överblick över läget och den visste inte vid denna tidpunkt om packning, distribution och det senare nattskiftet skulle fungera. Det var inte samtliga arbetstagare som strejkade men de som arbetade kunde bara syssla med rengöring o.dyl. Omkring midnatt hade platsledningen fått omfattningen av strejken något så när klar för sig och beslutade då att lägga om produktionen till andra enheter inom koncernen. Det stämmer inte - som har påståtts från arbetstagarparternas sida - att platsledningen inte skulle ha önskat tala med de strejkande. Någon delegation från de strejkande har inte varit i kontakt med platsledningen. Däremot fick en arbetsledare en handskriven, icke undertecknad, lapp där det stod: "Vi på Skogaholm kräver att förhandlingarna om neddragningarna återgår till lokal nivå samt att platschefen B.F. kommer hit och förklarar hur företaget skall klara av föreslagna neddragningar". Det stod emellertid inte någonting om vem som platschefen skulle tala med eller vad "hit" innebar.

Det dröjde ytterligare någon tid innan platsledningen hade strejkens omfattning fullständigt klar för sig. Platschefen B.F. hade inte någon tidigare erfarenhet av denna typ av konflikt och han kände inte till innehållet i 43 § medbestämmandelagen. Han kunde inte heller kontakta arbetsgivareförbundet under natten. Efter att ha talat med arbetsgivareförbundet på morgonen den 16 juni 1995 fick han dock klart för sig att överläggningar skulle hållas. En överläggning med Livsklubben ägde sedan rum vid elvatiden på förmiddagen samma dag. Vid överläggningen uppgav Livsklubbens ordförande att strejken, enligt ett gruppbeslut som tagits under mötet den 15 juni, var planerad att pågå under 24 timmar och att strejken skulle upphöra under kvällen i och med att kvällsskiftet startade.

Beroende på den fördröjningseffekt som uppstod genom att Stockholmsbagarn tvingades att lägga om produktionen till andra enheter förlorade Stockholmsbagarn i praktiken två hela produktionsdagar på grund av strejken. Det kan vidare nämnas att företaget har tillerkänts konfliktersättning från Svenska Arbetsgivareföreningen motsvarande två hela produktionsdagar.

Efter strejken fortsatte förhandlingarna med Livsklubben och företaget anlitade vidare en löntagarkonsult för att på så sätt få en öppning i det låsta läge som hade uppstått. Konsultrapporten utmynnade emellertid inte i något ställningstagande i frågan vem som hade rätt i sin bedömning; företaget eller Livsklubben. Uppsägningar har skett och vid tiden för huvudförhandlingen hade 56 personer sagts upp. Företagets slutmål är att personalstyrkan skall minskas till totalt 200 anställda, varav cirka 150 på Livssidan. Företaget beräknar att slutmålet kommer att ha uppnåtts vid årsskiftet 1995/96. De månader som personalminskningen har fördröjts på grund av Livsklubbens agerande har redan kostat företaget flera miljoner kr.

Arbetsgivarsidan gör inte gällande att Livsklubben skulle ha anordnat strejken eller på annat sätt gjort sig skyldig till brott mot medbestämmandelagen. Enligt arbetsgivarsidans mening är det dock Livsklubbens militanta, ultimativa agerande under förhandlingarna som är den egentliga orsaken till att strejken bröt ut.

Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbundet gör gällande att strejken är otillåten dels på grund av att den inte har beslutats i behörig ordning, dels på grund av att den utbrutit vid en tidpunkt då riksavtalet fortfarande gällde. Förbundet bestrider vidare att det föreligger någon grund för jämkning av de yrkade skadestånden. Strejkens syfte har varit att tvinga bolaget att frångå sin uppfattning i en förhandlingsfråga och istället acceptera de krav som arbetstagarsidan framställde. Den omständigheten att förhandlingarna avsåg uppsägningar av arbetstagare är i sig inte tillräcklig grund för jämkning av skadestånden. Det är möjligt att en överläggning enligt 43 § medbestämmandelagen kunde ha hållits någon timme tidigare än vad som skedde men den fördröjning som inträffade har inte på något sätt påverkat strejkens förlopp då strejken redan från början varit planerad att pågå under 24 timmar och det var under kvällen och natten mot den 16 juni 1995 som flertalet av de 62 arbetstagarna lade ned arbetet.

Arbetstagarsidan

Stockholm är Aktiebolaget Skogaholms Bröds viktigaste marknad och Stockholmsbagarn är därför en betydelsefull fabrik för bolaget. Övriga närliggande enheter inom Skogaholms-koncernen finns i Uppsala och i Eskilstuna och det förekommer ett utbyte mellan dessa tre enheter. Bakningen kan ske vid en enhet och brödet transporteras till en annan enhet varifrån distributionen sker. Detta för att kunderna skall kunna få ett samlat utbud.

Stockholmsbagarn är en arbetsplats där de anställda arbetar under lång tid. Den fackliga verksamheten är väl organiserad och de allra flesta som arbetar inom Livsmedelsarbetareförbundets avtalsområde är fackligt anslutna till förbundet. Livsklubbens styrelse har innehaft sina förtroendeuppdrag under lång tid och styrelseledamöterna har även arbetat länge vid Stockholmsbagarn.

År 1993 blev B.F. platschef vid Stockholmsbagarn. Förhandlingskontakterna med Livsklubben fungerade till en början bra. Bl.a. förhandlades ett linjebemanningsavtal fram. Produktionen steg utan att några investeringar eller andra särskilda åtgärder vidtogs. Enligt Livsklubbens styrelse gick det att förhandla med platsledningen men det var givetvis fråga om att "både ge och ta". Parterna kunde dock komma överens vilket naturligtvis var till Stockholmsbagarns fördel.

Under hösten 1994 tyckte emellertid Livsklubben att förhandlingsklimatet försämrades. Det var egentligen inte så att motsättningar uppkommit mellan Livsklubben och platsledningen utan det var snarare så att man hade gemensamma problem med koncernledningen. Som exempel kan nämnas att både platsledningen och Livsklubben var missnöjda med koncernledningens sätt att förbereda en lansering av tunnbröd i Stockholm. Under hösten flyttades även en paketeringsmaskin från Stockholmsbagarn till Eskilstuna utan att det förts några förhandlingar i frågan. Detta är exempel på händelser där både platsledningen och Livsklubben kände att företagsledningen bestämde över saker som borde skötas på lokal nivå.

I januari 1995 lade platsledningen fram ett krispaket där besparingar om cirka 10 miljoner kr föreslogs. Livsklubben var beredd att förhandla om krispaketet. I Livsklubbens informationsblad, Livs-tecken nr 1/95, informerades medlemmarna om att klubbens målsättning var att parterna vid kommande förhandlingar skulle finna sådana lösningar på företagets problem att samtliga medlemmar kunde få behålla sina arbeten. Några förhandlingar kom emellertid inte till stånd. Anledningen till detta var att koncernledningen inte ansåg att Stockholmsbagarn stod inför en ekonomisk kris och därför inte tillät platsledningen att förhandla om besparingsförslaget.

Ett annat förslag till förändring av verksamheten vid Stockholmsbagarn vilket lades fram av platsledningen men som sedan stoppades av koncernledningen var genomförandet av den s.k. ABC-modellen. ABC- modellen är en distributionsmodell där beteckningen ABC står för olika kundkategorier. A-kunderna skall erhålla den bästa servicen medan B-kunderna skall erhålla en något lägre grad av service och C-kunderna utgör i princip strökunder som inte är så betydelsefulla ekonomiskt.

Någon gång i mars eller i april 1995 skedde förändringar i koncernledningen.

I slutet av mars 1995 uppfattade Livsklubben det som att platsledningen började tappa intresset för Stockholmsbagarn. Detta kom till uttryck bl.a. vid ett produktionsmöte vid företaget den 5 april där platsledningen meddelade att den lokala ledningsgruppens handlingsutrymme kraftigt hade begränsats under de senaste månaderna. Det är uppenbarligen så att den lokala ledningen vid Stockholmsbagarn har haft andra vyer än koncernledningen.

Vid ett möte med arbetsledarna i början av maj 1995 uppgav platschefen B.F. att det skulle komma ett sparförslag som innehöll mer långtgående krav på nedskärningar vid Stockholmsbagarn än tidigare förslag. B.F. framhöll att förslaget skulle ses som ett alternativ till en nedläggning av Stockholmsbagarn. Den 17 maj presenterades det nya sparförslaget för de lokala fackklubbarna vid Stockholmsbagarn och MBL-förhandlingar inleddes.

Förhandlingar mellan platsledningen och Livsklubben hölls den 24 maj, den 2 juni och den 12 juni 1995. Livsklubbens medlemmar ansåg inte att företagets besparingsförslag var genomförbart och klubben utarbetade egna förslag på besparingsåtgärder som presenterades för platsledningen. Vad medlemmarna bl.a. vände sig mot var företagets bemanningsplan vilken man ansåg var felaktig och skulle leda till produktionshinder. Det förslag som Livsklubben presenterade hade sammanställts efter möten och diskussioner bland Livsklubbens medlemmar på arbetsplatsen. Livsklubben var väl medveten om Stockholmsbagarns problem och att det var nödvändigt att vidta åtgärder. Även Livsklubben utgick i sitt förslag från att nedskärningar var ofrånkomliga. Företaget påstod att det fattades 6-8 miljoner kr i klubbens förslag jämfört med företagets och att företaget därför inte var villigt att föra förhandlingar angående Livsklubbens förslag. Den 14 juni begärde företaget central förhandling.

Påståendet från arbetsgivarsidan att Livsklubben framställde ett ultimatum under förhandlingarna skall ses utifrån det förhållandet att Livsklubben uppfattade det som att företagsledningen inte behandlade arbetstagarsidans sparförslag seriöst. Företagsledningen ville inte närmare ta del av förslaget och se fördelarna med det. Vad gäller uppsägningarna av G.S. och H.W. var båda mycket erfarna bagare som enligt Livsklubben verkligen kunde bageriyrket och haft stor betydelse för kvaliten på Stockholmsbagarns produkter. Livsklubben ansåg att deras kunnande behövdes för att Stockholmsbagarn skulle ha möjlighet att upprätthålla sin standard och att de därför var viktiga för företagets överlevnad.

Vid flera informella kontakter som förevar mellan platsledningen och Livsklubben uppmanades Livsklubben att godta företagets mer långtgående sparförslag. Annars skulle Stockholmsbagarn läggas ned. Även Cerealias koncernchef, P.S., uppgav vid två tillfällen, den 12 maj och den 19 maj 1995, för K.B., SIF:s representant i Cerealias styrelse, att företaget, om man inte fick ordning på verksamheten vid Stockholmsbagarn, skulle lägga ned enheten och starta den på nytt om ett år för att på så sätt undgå tillämpning av reglerna om företrädesrätt till återanställning. Det var fullt klart att P.S. önskade att hans uttalande skulle framföras till Livsklubben som ett påtryckningsmedel i de lokala förhandlingarna.

Vad gäller uppgifterna om sabotage så finns det naturliga förklaringar till de produktionsstörningar som arbetsgivarsidan har beskrivit. Några undersökningar för att se om det verkligen varit fråga om sabotage har inte gjorts från företagets sida utan det rör sig bara om löst utkastade påståenden. De produktionsstörningar som har redovisats är sådana som kan uppstå inom företaget antingen på grund av slarv eller på grund av misstag. Det rör sig absolut inte om något medvetet sabotage från arbetstagarnas sida.

Den 14 juni 1995 skulle ett sedan tidigare inplanerat möte mellan arbetstagarna och arbetsledarna, ett s.k. AO-möte, äga rum. Inför mötet begärde arbetstagarna att de vid mötet skulle få svar på hur företaget hade tänkt att produktionen skulle fungera efter de föreslagna personalinskränkningarna. Det framställdes även önskemål om att någon representant från företagsledningen skulle delta vid mötet och förklara hur nedskärningarna i praktiken skulle går till. Vid mötet gavs, trots frågor från arbetstagarna, inte något besked om hur arbetet skulle läggas upp och fördelas, om företagets besparingsförslag genomfördes. De anställda fick i stället ett intryck av att arbetsledarna inte kunde eller inte ville besvara deras frågor. Detta bidrog till att öka den osäkerhet om läget som redan tidigare fanns hos arbetstagarna.

Det är riktigt att Livsklubbens möte den 15 juni 1995 annonserades som ett "strejkmöte" men med detta uttryck avsågs dock det strejkvarsel som Livsmedelsarbetareförbundet lämnat centralt och enligt vilket strejker vid Stockholmsbagarn var planerade till den 19, den 20, den 25 och den 29 juni. Det var således väl motiverat av Livsklubben att vid ett möte informera medlemmarna om avtalsläget och om de pågående avtalsförhandlingarna samt om hur strejkvarslen skulle påverka förbundets medlemmar vid Stockholmsbagarn. Vid mötet den 15 juni diskuterades även vad som hade tilldragit sig vid mötet med arbetsledarna dagen före. Det konstaterades att arbetstagarna inte hade fått några svar på sina frågor. Mötet kom att dra ut på tiden och en del medlemmar gick till sina arbetsskift. Vid mötet fattades beslut om att lägga ned arbetet, om arbetstagarna inte fick den information från företaget som man ansåg sig ha rätt att kräva. Detta är förklaringen till den lapp ställd till B.F. med en begäran om att han skulle komma och förklara för arbetstagarna hur företaget skulle klara av neddragningarna, vilken senare under kvällen lämnades till en arbetsledare.

Strejken inleddes vid 19-tiden den 15 juni 1995 med att de personer som under kvällen skulle börja sina arbetsskift stannade utanför arbetsplatsen. Även de arbetstagare som i olika pass skulle ha arbetat den 16 juni mellan kl 03.45 och 15.00 anslöt sig till strejken. När kvällsskiftet startade den 16 juni kl. 18.30 återupptogs arbetet.

Det bestrids att stämningen bland de strejkande varit uppskruvad och det har inte varit fråga om någon belägring av arbetsplatsen. Ledamöter av Livsklubbens styrelse har funnits på arbetsplatsen under strejkdygnet. Två styrelseledamöter arbetade åtminstone från klockan nio på kvällen och under natten. Det har således funnits representanter från klubbstyrelsen tillgängliga för förhandlingar. Arbetstagarsidan har vidare svårt att se att det skulle ha förelegat några svårigheter för platsledningen att skaffa sig en överblick över situationen. Det fanns dessutom så mycket personal, t.ex. extra anställda och arbetsledare, som inte deltog i strejken att det hade varit möjligt att köra åtminstone tre linjer bröd. Även på brödutkörarsidan hade det varit möjligt att hålla verksamheten igång då det inte var så många chaufförer som deltog i strejken. Företaget föreföll dock inte att ha något intresse av att hålla produktionen igång.

Strejken var i princip över klockan elva på förmiddagen den 16 juni 1995, eftersom de flesta arbetstagarnas skift då hade slutat. Det fanns endast viss städning och brödutkörning kvar att göra.

De strejkande lade således ned arbetet under ett arbetspass var men resultatet blev att produktionen vid Stockholmsbagarn låg nere under 24 timmar.

Det kan anmärkas att platsledningen innan strejken bröt ut hade skickat brev till de anställda där de upplystes om vad som kunde hända i händelse av en olovlig strejk, nämligen att skadestånd kunde komma att dömas ut och att en strejk utgjorde ett illojalt uppträdande gentemot företaget. Däremot hade platsledningen inte brytt sig om att ta reda på vilka förpliktelser företaget hade vid en olovlig strejk. Det var först på förmiddagen den 16 juni 1995, efter påpekanden från ordföranden i Livsklubbens styrelse, som en överläggning enligt 43 § medbestämmandelagen kom tillstånd.

Företagets önskan att driva igenom ett besparingsförslag som i praktiken inte skulle kunna fungera skapade en stor osäkerhet bland Livsklubbens medlemmar och en undran över vad företagsledningen egentligen ville åstadkomma med förslaget. Bland medlemmarna uppstod funderingar över om detta var ett första steg till en nedläggning av Stockholmsbagarn. Samtidigt sade platsledningen att den arbetade för att det inte skulle bli någon nedläggning. Det har funnits tillfällen för företaget att informera arbetstagarna om vad man ville uppnå med förslaget, t.ex. vid AO-mötet den 14 juni 1995. Företaget har dock, trots önskemål om detta från arbetstagarnas sida, underlåtit att lämna sådan information. Dessa omständigheter samt det förhållandet att Livsklubbens sparförslag negligerades gjorde att det uppstod en osäker situation för de anställda. Detta är förklaringen till att strejken bröt ut.

Efter strejken slutade platschefen B.F. och hans andreman vid Stockholmsbagarn.

Av den konsultrapport som upprättades efter konflikten framgår att företagsledningens sparförslag enligt en schablonberäkning skulle ge 0,5 miljoner kr mer i personalkostnadsminskning jämfört med Livsklubbens förslag. Vidare konstaterade de anlitade konsulterna i rapportens sammanfattning att de funnit att parterna i sak stod nära varandra i bedömningen av nödvändiga förändringar. I konsultrapporten finns vidare en antydan om de planer som platsledningen haft ifråga om Stockholmsbagarn och om det förhållande som rått mellan koncernledningen och platsledningen. I rapporten uttalas angående Stockholmsbagarns ställning i ägarkretsen och frågan om det skulle vara bättre för Stockholmsbagarn och ägaren om Stockholmsbagarn organiserades som ett eget aktiebolag följande: "Det som talar för en sådan uppläggning är att Bagarn då kunde bestämma mer i egna frågor utan styrning som nu från HK i Eskilstuna. Den ledningsgrupp som arbetat i Stockholm de senaste 2 åren och som nu till 2/3 lämnar verksamheten har haft sådana tankar och kanske planer på självständighet inom Skogaholmsfamiljen". Detta visar att B.F. hade planer på att förändra verksamheten vid Stockholmsbagarn men inte fick något stöd från företagsledningen och därför bestämde sig för att sluta som platschef.

Förhandlingarna angående personalinskränkningar vid Stockholmsbagarn var vid tiden för huvudförhandlingen nästan avslutade. Enligt Livsklubbens uppfattning ligger den bemanningsplan som parterna nu har enats om mycket nära Livsklubbens ursprungliga förslag.

Arbetstagarparterna medger att strejken varit otillåten enligt 41 § medbestämmandelagen då den inte beslutats i behörig ordning. Vad gäller frågan om riksavtalet ännu gällde vid tidpunkten för strejken är arbetstagarsidans uppfattning den att gällande kollektivavtal sagts upp den 9 juni 1995 med sju dagars varsel och att ett avtalslöst tillstånd därmed inträtt från och med den 16 juni 1995.

Strejken har inte haft något otillåtet syfte och den har varit ursäktlig med hänsyn till den situation som varit och till vilken företaget i stor utsträckning bidragit genom sitt agerande. Det föreligger därför skäl att jämka skadestånden. Företaget har vidare på grund av platsledningens bristande kunskap om innehållet i 43 § medbestämmande- lagen inte gjort gjort vad som ankommit på företaget för att förhindra, förkorta och avsluta den olovliga strejken genom att omedelbart begära överläggning. Detta förhållande åberopas som en särskild jämkningsgrund. För det fall att arbetsdomstolen inte finner skäl att jämka skadestånden till noll kr bör i vart fall vid bestämmande av skadeståndens storlek beaktas att strejken pågått under kort tid, endast 7-8 arbetstimmar.

Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbundet

Vad gäller arbetstagarsidans påstående att det från bolagsledningens sida skulle ha förelegat hot om att lägga ned Stockholmsbagarn är det riktigt att företaget upprepade gånger framhållit att en nedläggning kunde vara det enda alternativet om Stockholmsbagarns ekonomi inte gick att ordna. Detta är också vad P.S. har sagt till K.B..

Domskäl

Arbetsdomstolens prövning i målet gäller en fråga om skyldighet för 62 arbetstagare vid Stockholmsbagarn att utge allmänt skadestånd för deltagande i en olovlig strejk. Strejken bröt ut den 15 juni 1995 vid 19-tiden. Vid kvällsskiftets början påföljande dag kl. 18.30 hade samtliga strejkande återgått i arbete.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har på Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbundets begäran vittnesförhör hållits med personaldirektören vid AB Skogaholms Bröd B.J., förre platschefen vid Stockholmsbagarn B.F., förre personalchefen vid AB Skogaholms Bröds region öst H.N. och koncernchefen för Cerealia P.S.. På arbetstagarparternas begäran har B.W., Y.N., Å.B., B.A. och N.Y., samtliga arbetstagare vid Stockholmsbagarn, hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med Livsklubbens ordförande F.T., ledamoten av Livsklubbens styrelse P.B., ledamoten av Livsklubbens styrelse L.O., ledamoten av Livsklubbens styrelse E.R. och SIF:s representant i Cerealias styrelse K.B.. Vidare har på arbetstagarparternas begäran professorn Joachim Israel hörts upplysningsvis.

Parterna är ense om att strejken har varit olovlig såsom stridande mot 41 § medbestämmandelagen därigenom att de i strejken deltagande arbetstagarna, som varit bundna av det mellan Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbundet och Svenska Livsmedelsarbetareförbundet gällande riksavtalet, deltagit i strejken utan att det senare förbundet i behörig ordning beslutat om åtgärden. Det har vidare framkommit att stridsåtgärden för tiden fram till midnatt natten mellan den 15 och den 16 juni 1995 varit stridande mot fredsplikten enligt det nämnda riksavtalet.

Rörande bakgrunden till strejkens uppkomst har följande framkommit i målet. Platsledningen vid Stockholmsbagarn presenterade den 17 maj 1995 ett sparförslag för de lokala fackklubbarna. Förslaget innebar omfattande personalnedskärningar. Livsklubbens vid företaget medlemmar uppfattade nedskärningarna som orealistiska och alltför långtgående samt i själva verket som en början till nedläggning av Stockhomsbagarn. Förhandlingar med Livsklubben hölls den 24 maj, den 2 juni och den 12 juni. Under förhandlingarna lade arbetstagarsidan fram ett eget besparingsförslag som innefattade en mindre långtgående personalneddragning. Bland arbetstagarna uppstod misstro mot arbetsgivarsidans avsikter med dess förslag till personalnedskärningar och förslagets konsekvenser för driften vid företaget samt missnöje med det sätt på vilket det egna förslaget mottogs av motparten och med den information som lämnades från företagsledningen. Förhandlingarna blev resultatlösa och arbetsgivarsidan påkallade den 14 juni centrala förhandlingar. På kvällen den 15 juni höll livsklubben ett klubbmöte för att lämna information till medlemmarna dels om förhandlingsläget vid företaget, dels om de samtidigt pågående riksavtalsförhandlingarna. Vid mötet, som drog ut på tiden, synes deltagarna ha fattat beslut om att lägga ned arbetet. Det argument för strejken som anfördes synes ha varit att arbetstagarna inte hade fått den information från företaget som de hade rätt att kräva.

Enligt arbetsdomstolens bedömande har blivit klarlagt genom vad som förekommit vid huvudförhandlingen att den huvudsakliga orsaken till strejken var missnöje från arbetstagarnas sida med det av företaget framlagda besparingsförslaget och med att företagsledningen inte varit berett att acceptera det av arbetstagarsidan framlagda förslaget.

Det kan i och för sig vara förståeligt att arbetstagarna var missnöjda med och ställde sig avvisande till företagsledningens planer på att genomföra omfattande personalneddragningar. Detta skall dock ställas mot att det obestridligen varit ofrånkomligt att vidtaga omfattande åtgärder för att förbättra Stockholmsbagarns ekonomi. Utredningen ger vidare stöd för att arbetsgivarsidan var beredd att genomföra förhandlingar i frågan och därvid även ta upp arbetstagarnas förslag till fortsatt diskussion och granskning. Mycket tyder på att frågan om personalneddragningar ännu inte var slutbehandlad mellan parterna vid tiden för utbrottet av arbetsnedläggelsen. Arbetsdomstolen kan inte finna att vad som förekommit i besparingsfrågan utgör någon godtagbar förklaring till arbetsnedläggelsen. Denna framstår enligt domstolens mening som ett allvarligt brott mot fredsplikten.

När det gäller frågan om skadeståndets storlek har arbetsdomstolen att beakta den lagändring avseende 60 § medbestämmandelagen som företogs med ikraftträdande den 1 juli 1992. Ändringen innebar att den tidigare gällande s.k. 200-kronorsregeln avskaffades och att fortsättningsvis skadeståndsbedömningen skall göras med tillämpning av de allmänna skadeståndsreglerna i medbestämmandelagen utan den begränsning som 200-kronorsregeln innebär. I förarbetena till lagändringen (prop. 1991/92:155 s. 7 f.) anförs bl.a. följande. Skadeståndet för en olovlig konflikt som varken innehåller försvårande eller förmildrande omständigheter bör ligga på nivån 2 000 kr i dagens penningvärde. Denna nivå bör lämpligen utgöra ett riktmärke vid utdömande av skadestånd vid en konflikt som utgör ett medvetet angrepp mot gällande kollektivavtal. Avsikten med förslaget att avskaffa 200-kronorsregeln är - - - att åstadkomma en väsentlig höjning av den generella skadeståndsnivån. Med förslaget uppnås också stora möjligheter till en nyanserad skadeståndsbedömning i det enskilda fallet. Det innebär att när försvårande omständigheter föreligger bör domstolen utdöma ett högre eller t.o.m. ett väsentligt högre skadestånd än vad som eljest skulle ha utgått. Sådana omständigheter kan exempelvis vara en vägran att följa arbetsdomstolens beslut om återgång i arbetet, långvariga konflikter, uppkomsten av betydande förmögenhetsskador eller att stridsåtgärden har medfört allvarliga störningar för tredje man. Rör det sig om ett fall där det med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt, bör skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.

Enligt arbetsdomstolens mening skall enligt den från den 1 juli 1992 tillämpliga lagstiftningen följande utgångspunkter gälla vid prövningen av ett yrkande om allmänt skadestånd för enskild arbetstagares deltagande i en olovlig strejk. Något maximibelopp för det allmänna skadeståndets storlek finns inte längre. Som en riktpunkt skall dock det i lagförarbetena angivna beloppet 2 000 kr tillämpas. Det är viktigt att understryka att beloppet 2 000 kr endast skall utgöra en riktpunkt och alltså inte skall betraktas som ett maximibelopp. I rättstillämpningen skall beloppet kunna överskridas eller underskridas allt efter omständigheterna i det enskilda fallet. I förarbetena betonas att lagändringen skall öppna möjlighet till en betydande nyansering av skadeståndsbeloppen i strejkmål.

Angivandet av ett visst bestämt belopp som en riktpunkt vid skadeståndsbedömningen reser frågan hur den olovliga strejk är beskaffad som svarar mot riktpunkten. I detta hänseende anges i förarbetena endast att riktpunkten gäller "en olovlig konflikt som varken innehåller försvårande eller förmildrande omständigheter". Detta uttalande ger emellertid inte något klargörande svar på frågan hur "normalkonflikten" är beskaffad. Man kan exempelvis ställa sig frågan hur länge en olovlig strejk kan pågå utan att den enbart med hänsyn till varaktigheten skall anses innehålla försvårande omständigheter. Enligt arbetsdomstolens uppfattning skall dock inte problemet med att finna utgångspunkten för skadeståndsbedömningen överdrivas. Det ligger, som domstolen ser det, närmast till hands att betrakta den arbetsnedläggelse som sker som ett påtryckningsmedel i en lokal löneförhandling som bedrivs under fredsplikt som en "normalkonflikt", om den pågår under högst någon eller några dagar efter det att sådan överläggning hållits som anges i 43 § medbestämmandelagen. Det sagda gäller under förutsättning att strejken inte i något annat avseende än som avser längden innehåller försvårande eller förmildrande omständigheter. Olovliga strejker av nu antydd karaktär har varit de avgjort vanligast förekommande i arbetsdomstolens rättstillämpning under årens lopp. Såsom ganska tydligt framgår av den nya lagstiftningens förarbeten förhåller det sig också så att den nu aktuella lagändringen har föranletts främst av konflikter som förekommit i anslutning till löneförhandlingar.

I det fall som nu föreligger till prövning finns såväl omständigheter som gör arbetsnedläggelsen allvarlig som omständigheter som talar i motsatt riktning. Arbetsnedläggelsen utgör ett allvarligt angrepp på fredsplikten särskilt med hänsyn till att företagets verksamhet är mycket känslig för störningar och att ett produktionsbortfall avseende två dygn uppstod. Emellertid måste även beaktas att strejken blev och redan från början var avsedd att vara kortvarig. Från arbetsgivarsidan har uppgivits att strejken föregicks av handlingar av sabotagekaraktär. Utredningen ger dock inte stöd för att de instämda arbetstagarna kan lastas för något sådant. Inte heller i övrigt föreligger några förhållanden som är ägnade att göra strejken i särskild grad allvarlig.

I målet har arbetstagarsidan riktat kritik mot företagsledningen vid Stockholmsbagarn för att man inte på ett tidigare stadium än som skedde kallade till överläggning enligt 43 § medbestämmandelagen. Enligt nämnda paragraf åligger det arbetsgivaren och berörd arbetstagarorganisation att omedelbart ta upp överläggningar med anledning av olovlig stridsåtgärd. Enligt arbetsdomstolens mening kan konstateras att arbetsledningen inte fullgjorde vad som sålunda ålåg den enligt medbestämmandelagen. Emellertid finns det inget som tyder på att detta förhållande ledde till att strejkens biläggande fördröjdes.

Enligt arbetsdomstolens mening föreligger ett par omständigheter som är ägnade att inverka i sänkande riktning på skadeståndets storlek. Som domstolen redan framhållit var strejken redan från början avsedd att vara kortvarig och den avbröts också efter mindre än ett dygn. Vidare är påtagligt att de strejkande inte framförde några direkta krav mot arbetsgivaren. Strejken är att uppfatta inte i första hand som ett påtryckningsmedel i syfte att påverka kollektivavtalsregleringen utan främst som en protestaktion. De nu anförda omständigheterna bör föranleda att skadeståndet bestäms till ett lägre belopp än riktpunkten. Särskilt med hänsyn till de allvarliga följder som konflikten fick för företaget i form av två dygns produktionsbortfall finner dock domstolen att ett betydande skadestånd är motiverat.

Arbetsdomstolen bestämmer det allmänna skadeståndet till 1 700 kr för var och en av arbetstagarna.

Arbetstagarna skall vidare förpliktas att ersätta arbetsgivarsidans rättegångskostnader i målet med ett avrundat belopp av 700 kr för var och en av dem.