Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den s.k. ZOO-kronorsregeln i 60 & sista stycket lagen (l976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) avskaffas. Enligt den bestämmelsen får som huvudregel högre skadestånd än 200 kr inte åläg- gas en arbetstagare för deltagande i en olovlig stridsåtgärd. Förslaget inne- bär att i de fall skadestånd blir aktuellt bedömningen skall göras med tillämp- ning av de allmänna skadeståndsreglerna i MBL utan den begränsning som ZOO-kronorsregeln innebär. Lagändringcn föreslås träda i kraft den ljuli 1992.

• Sida 2
•  Original

Propositionens lagförslag

Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 60 5 lagen (1976:580) om medbestämmande i ar- betslivet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

60 å'

Om det är skäligt kan skadestånd sättas ned eller helt falla bort. I mål om skadestånd för arbetstagares deltagande i en olovlig stridsåtgärd skall domstolen, om arbetskonflikten ännu pågår och om domstolen finner den olovlig, så snart som möjligt

1. ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet och

2. om det bedöms lämpligt för att undanröja orsakerna till arbetskonflik- ten, besluta att en ny överläggning enligt 43 & genast efter återgång till arbe- tet skall tas upp under ledning av en förlikningsman.

Arbetstagare som senast i samband med en första överläggning enligt 43 & varaktigt har återgått till arbetet får åläggas skadestånd bara om det finns särskilda skäl till det.

Högre skadestånd än tvåhundra kronor får inte åläggas en arbetsta- gare för deltagande i en olovlig strids- åtgärd. Denna begränsning gäller dock inte, om arbetstagaren underlå- ter att följa ett åläggande av domsto- len om återgång till arbetet och strids- åtgärden med hänsyn till omständig- heterna måste betraktas som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992. I fråga om skadeståndsansvar som har uppkommit före ikraftträdandet gäller 60 å i sin äldre lydelse.

* Senaste lydelse 1984:817

• Sida 3
•  Original

1. Ärendet och dess beredning

Genom beslut den 19 april 1990 bemyndigade dåvarande regeringen chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med upp- gift att lägga fram förslag som syftade till att förbättra förhandlingsforrnerna och spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden. Till utredare utsågs f.d. 1:e förbundsordföranden i Statsanställdas förbund Lars-Erik Nicklasson.

Utredningen som antog namnet löneförhandlingsutredningen avlämnade i februari 1991 en rapport (SOU 1991:13) Spelreglerna på arbetsmarknaden.

I rapporten föreslås vissa ändringar i lagen (1976:580) om medbestäm- mande i arbetslivet (MBL). Bland annat föreslås att den s.k. 200-kronorsre- geln i 60 & sista stycket skall avskaffas. Utredningen pekar på att den nuva- rande nivån på 200 kr knappast får någon att av ekonomiska skäl avstå från att delta i en olovlig konflikt. Vidare framhålls att ett skadestånd om 200 kr inte står i någon rimlig proportion till ett avtalsbrott som kan få stora konse- kvenser för arbetsgivaren och tredje man. Enligt utredningen innebär olov- liga stridsåtgärder i de flesta fall ett angrepp på det kollektivavtal som den egna fackliga organisationen träffat och kan leda till en försvagning av orga- nisationens ställning och förhandlingssystemet. En olovlig stridsåtgärd står dessutom i konflikt med den fredsplikt som gäller enligt lag och avtal.

Mot denna bakgrund bör, enligt utredningen, skadeståndsansvaret för den enskilde arbetstagaren vid olovliga stridsåtgärder skärpas.

Utredningen uttalar att det utdömda skadeståndet i en olovlig konflikt som varken innehåller försvårande eller förmildrande omständigheter borde kunna ligga på nivån 2000 kr i dagens penningvärde. Ett skadestånd på denna nivå är, enligt utredningen, tillräckligt högt för att såväl avhålla någon från att delta i en vild konflikt som att markera intresset av att avtal skall hållas. Samtidigt får skadeståndet inte några oacceptabla sociala konsekven- ser. Enligt utredningen bör det finnas möjlighet att utdöma såväl högre som lägre skadestånd vid försvårande respektive förmildrande omständigheter.

Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas till protokollet som bilaga I . Remissyttrandena finns att tillgå i ar- betsmarknadsdepartementet (dnr R 2484/91).

• Sida 4
•  Original

Lagrådet

Regeringen beslutade den 6 februari 1992 att inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Förslaget hade upprättats inom arbetsmarknadsdepartementct. Det remitterade förslaget överensstämmer med propositionens lagförslag.

Lagrådet har sammanfattningsvis inte haft något att erinra mot lagförsla- get, enligt vilket arbetstagares skadeståndsskyldighet för olovlig stridsåtgärd fastställs med tillämpning av MBL:s allmänna skadeståndsregler. Om en mer bestämd nivå på skadeståndets storlek anses önskvärd bör detta emellertid enligt lagrådet komma till uttryck i lagtexten. Lagrådet har vidare i sitt ytt- rande pekat på att det kan råda viss osäkerhet om huruvida och i vilken mån ekonomisk skada kan komma i beaktande när det gäller att bestämma skade- stånd på grund av olovliga stridsåtgärder och att frågan får ökad praktisk betydelse när nu de allmänna skadeståndsreglerna skall gälla utan någon be- loppsmässig begränsning.

Lagrådcts yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 2. Jag behandlar lagrådets synpunkter under avsnitt 3.

Jag redovisar i det följande mina förslag med anledning av utredningens förslag om att avskaffa den s.k. 200-kronorsregeln. När det gäller övriga för- slag av löneförhandlingsutredningen avserjag att återkomma till regeringen i ett annat sammanhang.

2. Bakgrund och gällande rätt

Före tillkomsten av MBL gällde enligt 1928 års kollektivavtalslag att en en- skild arbctstagarc inte kunde för ett lag- eller avtalsbrott ådömas skadestånd med ett högre belopp än 200 kronor. Regeln hade sin praktiska betydelse i fråga om skadestånd för deltagande i olovlig strejk, men den ansågs tillämp- lig också i vissa andra fall av kollektivavtalsbrott. I regeringens proposition om MBL på våren 1976 föreslogs att 200-kronorsregeln skulle behållas och föras över från kollektivavtalslagen till den nya medbestämmandelagen (prop. 1975/76:105 bil.l s. 285 ff, 510 ff, 538 f) Riksdagens beslut blev emel- lertid, efter lottning, att begränsningen av den enskilde arbetstagarens ska- deståndsansvar till 200 kr skulle tas bort (jfr. InU 1975/76z45 s. 51f, 118) I riksdagen rådde dock enighet om att skadeståndspåföljden — även efter det att 200-kronorsregeln från kollektivavtalslagen hade fallit bort — skulle hållas på en måttlig nivå.

I arbetsdomstolen (AD) utvecklades en praxis som sammanfattningsvis kan sägas ha gått ut på följande. När inga särskilt försvårande eller förmild- rande omständigheter förelåg, bestämdes skadeståndet till 200 kr, vilket be- lopp så småningom (se AD 1982 nr 129) höjdes till 300 kr med hänsyn till den fortgående penningvärdeförändringen. I några fall från den tiden då 200 kr utgjorde normalpåföljden har skadestånd dömts ut med 300 eller 400 kr. Det har då rört sig om stridsåtgärder som innehållit moment som kom dem att framstå som särskilt allvarliga eller anmärkningsvärda. Som högst har un- der den tiden ett belopp av 600 kr ålagts den enskilde arbetstagaren för delta-

Prop. 1991/921155

• Sida 5
•  Original

gande i olovlig stridsåtgärd. I sin bedömning av det fallet, som gjordes i två skilda avgöranden, uttalade domstolen att om parterna inte kunde enas om en lösning av konflikten syntes medbestämmandelagens regler om påföljder vid fredspliktsbrott ha spelat ut sin roll i det fall som saken gällde.

Bl.a. på grundval av förslag av nya arbetsrättskommittén (SOU 1982:60) genomfördes fr.o.m den 1 januari 1985 vissa ändringar i 60 & MBL. Genom de nya reglerna återinfördes skadeståndsnivån till 200 kr som huvudregel. Undantag får göras bara för arbetstagare som inte går tillbaka till arbetet, när domstolen har beslutat om detta, och stridsåtgärden med hänsyn till om- ständigheterna måste betraktas som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd. Arbetsdomstolen skall också kunna, om det bedöms lämpligt, besluta om förnyade lokala överläggningar enligt 43 & MBL genast efter återgång till ar- betet och under ledning av en förlikningsman, innan skadeståndsmålet av- görs. Arbetstagare som varaktigt återgår i arbete senast i samband med en första överläggning får åläggas skadeståndsskyldighet endast om det finns särskilda skäl till det.

I detta sammanhang kan också nämnas det förslag till skadeståndsregel för fredspliktsbrott som föreslogs i februari 1990 av den dåvarande regeringen i en prOposition om allmänt lönestopp (prop. 1989/90:95). I propositionen uttalades att det för att upprätthålla respekten för lagens regler ansetts erfor- derligt att frångå den regel i 60 & MBL som begränsar skadeståndsskyldighe- ten till tvåhundra kronor för arbetstagare som deltar i olovlig stridsåtgärd. Mot denna bakgrund föreslogs en regel som maximerade skadeståndsskyl- digheten till femtusen kronor. Propositionen antogs dock inte av riksdagen.

3. Höjt skadestånd för fredspliktsbrott

Mitt förslag: Den s.k. 200-kronorsregeln i 60 & sista stycket MBL när det gäller enskild arbetstagares skadeståndsansvar vid olovliga strids- åtgärder avskaffas. Det innebär att i de fall skadestånd blir aktuellt bedömningen skall göras med tillämpning av de allmänna skade- ståndsreglerna i samma lag utan den begränsning som följer av 200- kronorsregeln. Avsikten med förslaget är att åstadkomma en väsent- lig höjning av den generella skadeståndsnivån.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Utredningens förslag har tillstyrkts av övervägande flertalet remissinstanser. Endast Landsorganisationen i Sverige (LO) har ställt sig direkt aWisande till förslaget och anser att otillåtna konflikter i första hand måste lösas med andra medel än skadestånd. Flera arbetsgivar- organisationer menar att det föreslagna ”normalskadeståndet” på 2000 kr är för lågt. Svenska arbetsgit'areföreningen (SAF) anser att skadestånden i nor- malfallcn i vart fall inte bör understiga 5000 kr och att beloppet bör vara indexreglerat. Även statens arbetsgivarverk anser att skadeståndet bör vara indexreglerat och föreslår att det i normalfallet bör motsvara 10 procent av

• Sida 6
•  Original

basbeloppet. Företagarnas Riksorganisation föreslår ett belopp motsvarande en normallön efter skatt medan Arbetsgivarföreningen SFO anser att nor- malbeloppet bör ligga på 5000 kr. Konjunkturinstitutet hänvisar till det danska systemet för sanktioner vid olovliga konflikter dvs. skadestånd med bestämt belopp per strejktimme. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anser att hela sanktionssystemet bör ses över i ett sammanhang.AD anser att en lagändring är motiverad för att en nyanserad skadeståndsbedömning skall kunna göras men ifrågasätter det lämpliga i att en mer väsentlig höjning av skadeståndsnivån bör ske enbart genom motivuttalanden.

Skälen för mitt förslag: Som redovisas i löneförhandlingsutredningens rap- port finns det flera omständigheter som talar för en väsentlig höjning av skadeståndsnivån för deltagande i olovliga strejker. Den nuvarande skade- ståndsnivån på 200 kr har varit oförändrad sedan år 1928 då den motsvarade en månadslön för en industriarbetare. En begränsning av skadeståndet till högst 200 kr innebär i dagens läge endast ett symboliskt skadestånd som är svår att försvara både från allmänna och rättsliga utgångspunkter. Som AD påpekar i sitt remissyttrande är risken för att sanktionssystemet råkar i van— rykte inte helt försumbar samtidigt som det med nuvarande regler är svårt att tillämpa en nyanserad skadeståndsbedömning.

Avgörande för en väsentlig höjning av skadeståndsnivån är emellertid vik- ten av att upprätthålla respekten för ingångna kollektivavtal och den lagstad- gade fredsplikten. Olovliga konflikter innebär ett angrepp på det kollektiv- avtal som den egna fackliga organisationen träffat och den arbetsfred som parterna kommit överens om. Detta innebär i sin tur en försvagning av den fackliga organisationens ställning och ett hot mot själva förhandlingssyste- met. Vilda strejker och särskilt hot om sådana leder i många fall till löneök- ningar utöver gällande kollektivavtal vilket förorsakar oro även på den öv— riga arbetsmarknaden.

Som framhålls i rapporten måste man i detta sammanhang utgå från att skadeståndsbeloppets storlek har en avhållande effekt och att det närmast är en självklarhet att ett skadestånd på 200 kr inte får någon att av ekonomiska skäl avstå från att delta i en olovlig konflikt. Härtill kommer betydelsen av att skadeståndet bör stå i en mera rimlig proportion till avtalsbrottet än idag. Till bilden hör att arbetsgivarens skador ofta uppgår till mycket stora belopp redan vid en kortvarig stridsåtgärd. Som en jämförelse kan nämnas de ganska betydande skadestånd som utkrävs av arbetsgivare som gör sig skyl- dig till tämligen bagatellartade brott mot vissa regler av ordningskaraktär i den arbetsrättsliga lagstiftningen.

Mot denna bakgund bör, enligt min mening, skadeståndsnivån generellt sett för arbetstagares deltagande i olovliga stridsåtgärder väsentligen höjas. I stort sett samtliga remissinstanser, utom LO, har också tillstyrkt en sådan höjning. När det gäller frågan om på vilken nivå skadeståndet bör ligga och hur det hela skall lösas lagtekniskt har olika uppfattningar förts fram. Flera arbetsgivarorganisationer har framhållit att det i rapporten föreslagna ”nor- malskadeståndet” om 2000 kr är för knappt tilltaget för att effekten skall kunna bli den avsedda.

Problemet är att få till stånd en rimlig awägning av den enskilde arbetsta- garens skadeståndsskyldighet.

• Sida 7
•  Original

Vid denna bedömning måste åtminstone tre krav vara uppfyllda. För det första bör de skadestånd som döms utvara så stora att de, för att få en avhål- lande effekt, verkligen medför en uppoffring för den enskilde arbetstagaren. Skadeståndet får inte vara rent symboliskt. Det andra kravet som måste vara uppfyllt är att skadeståndet bör kunna differentieras med hänsyn till freds- pliktsbrottets svårighetsgrad. Slutligen bör skadeståndet ligga på en sådan nivå att det inte får socialt oacceptabla konsekvenser.

Enligt min mening uppfyller den i rapporten angivna skadeståndsnivån för normalfallet dessa krav. Det innebär att skadeståndet för en olovlig konflikt som varken innehåller försvårande eller förmildrande omständigheter bör ligga på nivån 2000 kr i dagens penningvärde. Denna nivå bör lämpligen ut- göra ett riktmärke vid utdömande av skadestånd vid en konflikt som utgör ett medvetet angrepp mot gällande kollektivavtal.

Den nu angivna höjningen av den generella skadeståndsnivån kan natur- ligvis, på sätt arbetsdomstolen föreslagit, åstadkommas genom att 200-kro- norsregeln i 60 & sista stycket MBL ersätts av en liknande regel men med ett annat belopp. Som exempel på en sådan regel kan nämnas den skadestånds- regel för fredspliktsbrott som den dåvarande regeringen i februari 1990 före- slog i den tidigare nämnda propositionen om allmänt lönestopp. I proposi- tionen föreslogs en regel av innebörd att högre skadestånd än femtusen kro- nor inte fick åläggas en arbetstagare för brott mot i den lagen stadgade freds- plikten. En regel motsvarande denna i MBL skulle kunna innebära en vä- sentlig höjning av skadeståndsbeloppcn. Lagrådet har påpekat att om en mer bestämd nivå på skadeståndets storlek anses önskvärd, bör detta komma till uttryck i lagtexten.

Enligt min mening vore det emellertid olyckligt att ånyo reglera skade- ståndsbeloppets storlek direkt i lagen. En sådan regel —oavsett om den utfor- mas som en schablon — eller maximiregel — har sina olägenheter. Den blir med nödvändighet stel och riskerar att låsa rättsutvecklingen. Den kan också försvåra en önskvärd differentiering vid bedömningen av fredspliktsbrottet. Regeln kan vidare lätt missförstås och riskerar dra med sig onödiga tillämp- nings- och avgränsningsproblem (exempelvis om flera på varandra följande arbetsnedläggelser skall betraktas som en eller flera stridsåtgärder). Till bil- den hör också att en sådan regel skulle innebära en awikelse från skade- ståndsreglerna i övrigt i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Flertalet remissin- stanser som uttalat sig i denna fråga har också förordat, i likhet med förslaget i rapporten, ett system där skadeståndsbeloppets storlek inte anges i lagen.

Detta innebär att för det fall skadestånd för arbetstagares deltagande i olovlig stridsåtgärd blir aktuellt bedömningen får göras med tillämpning av MBLs allmänna skadeståndsregler. Vad som här blir aktuellt är reglerna om s.k. allmänt skadestånd dvs. ersättning för annan än ekonomisk skada. Det allmänna skadeståndets funktion beskrivs närmare i 55 & MBL. Storleken av ett sådant skadestånd bestäms efter en skälighetsbedömning i varje enskilt fall, varvid avgörande blir sådana omständigheter som lag- eller avtalsbrot- tets grovhet, skadans omfattning, den skadevållandes större eller mindre skuld, den skadelidandes medvållande och den skadegörande handlingens beskaffenhet i övrigt. Av bestämmelsen i 60 5 första stycket framgår vidare

• Sida 8
•  Original

att skadeståndet kan sättas lägre än vad som är brukligt ijämförbara fall eller helt falla bort exempelvis när förmildrande omständigheter föreligger.

Lagrådet har i detta sammanhang pekat på att det kan råda viss osäkerhet om huruvida och i vilken mån ekonomisk skada kan komma i beaktande när det gäller att bestämma skadestånd på grund av olovliga konflikter och att frågan får ökad praktisk betydelse när nu de allmänna skadeståndsreglerna skall gälla utan någon beloppsmässig begränsning.

I denna del vill jag anföra följande. Som lagrådet framhållit i sitt yttrande är den allmänna utgångspunkten för skadeståndsskyldigheten enligt MBL att den som bryter mot lagen eller mot kollektivavtal i princip skall ersätta uppkommen skada (54 å). Härvid skall inte bara ekonomisk skada utan också omständigheter av annat slag komma i beaktande (55 5). När det gäller skadeståndsansvar för enskild arbetstagares deltagande i en olovlig stridsåt- gärd har det dock sedan länge varit erkänt att man inte kan utkräva skade- stånd som täcker arbetsgivarens förluster. Skadeståndets funktion i dessa sammanhang är i första hand preventivt dvs. att upprätthålla respekten för ingångna kollektivavtal och inte att utgöra ersättning för liden skada. Den omständigheten att 200-kronorsregeln med förslaget slopas är inte avsedd att medföra några ändringar i det nu beskrivna rättsläget. I mål om ansvar för olovliga stridsåtgärder har det med andra ord inte någon omedelbar bety- delse för skadeståndets belopp vilken ekonomisk skada som har uppkommit. Den omständigheten att den ekonomiska skadan blivit särskilt omfattande kan emellertid på sätt som framhålls nedan betraktas som ett försvårande moment vid skadeståndsbedömningen.

Avsikten med förslaget att avskaffa 200-kronorsrcgeln är alltså att åstad- komma en väsentlig höjning av den generella skadeståndsnivån. Med försla-' get uppnås också stora möjligheter till en nyanserad skadeståndbcdömning i det enskilda fallet. Det innebär att när försvårande omständigheter förelig- ger bör domstolen utdöma ett högre eller t.o.m. ett väsentligt högre skade- stånd än vad som eljest skulle ha utgått. Sådana omständigheter kan exem- pelvis vara en vägran att följa arbetsdomstolcns beslut om återgång i arbetet, långvariga konflikter, uppkomsten av betydande förmögenhetsskador eller att stridsåtgärdcn har medfört allvarliga störningar för tredje man. Rör det sig om ett fall där det med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt bör skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.

Ett par remissinstanser har varit inne på att införa någon form av indexre- glerat skadestånd, exempelvis genom att anknyta detta till basbeloppet. Så— vitt gäller penningvärdeförändringens betydelse för skadeståndsbeloppen har arbetsdomstolen i flera sammanhang gett uttryck för uppfattningen att en fortgående urholkning av det allmänna skadeståndets avhållande effekt inte bör tillåtas (se bl.a. AD 1982 nr 129) Jag utgår från att arbetsdomstolen även fortsättningsvis kommer att i sin praxis beakta den fortgående penning- värdeförändringen.

Slutligen vill jag peka på bestämmelsen i 60 & tredje stycket MBL. Denna bestämmelse innebär som vissa remissinstanser påpekat en risk för att kort- variga olovliga stridsåtgärder uppfattas som acceptabla. Det är viktigt att denna uppfattning inte får spridning. Bestämmelsen i 60 & tredje stycket stadgar att arbetstagare som senast i samband med en första överläggning

• Sida 9
•  Original

enligt 43 & varaktigt har återgått till arbetet får åläggas skadestånd bara om det finns särskilda skäl till det. Sådana särskilda skäl föreligger t.ex. när ett antal enskilda arbetstagare systematiskt medverkar i upprepade stridsåtgär- der i syfte att tvinga fram ändringar i gällande kollektivavtal.

Övergångsbestämmelser

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992. Ifråga om skadeståndsan- svar som har uppkommit före ikraftträdandct gäller 60 å i sin äldre lydelse.

4. Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1976z580) om medbestäm- mande i arbetslivet.

5. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställerjag att regeringen före- slår riksdagcn att anta förslaget till lag om ändring i lagen (l976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

6. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden lagt fram.

• Sida 10
•  Original