AD 1996 nr 47

Parter:

Handelsanställdas Förbund; Dimitra Inköp Handelsbolag; A., D., A., A.

Nr 47

Handelsanställdas Förbund

mot

Dimitra Inköp Handelsbolag, D.A. och A.A., samtliga i Malmö.

Mellan Handelsanställdas Förbund (förbundet) och Dimitra Inköp HB (bolaget) gäller kollektivavtal. Bolagsmän i bolaget är D.A., som också är firmatecknare, och A.A.. K.L., U-B.H. och K.S. är medlemmar i förbundet.

Bolaget övertog hösten 1994 en ICA-butik på Söderkullatorget i Malmö, där bl.a. K.L., U-B.H. och K.S. var anställda. Vid övertagandet träffades en överenskommelse om att bolaget skulle låta de aktuella arbetstagarna arbeta i butiken under deras uppsägningstid på sex månader. Mot slutet av denna tid, den 2 februari 1995, hölls förnyade förhandlingar om de anställdas framtid. Den uppkomna tvisten rör bl.a. frågan vad som överenskoms vid det tillfället. Förbundets inställning är i huvudsak att K.L., U-B.H. och K.S. då blev tillsvidareanställda av bolaget och att de senare avskedades genom att bolaget meddelade att de inte var anställda hos bolaget. Bolagets och bolagsmännens inställning är i första hand att några anställningsavtal inte ingicks vid det tillfället och i andra hand, för det fall att anställningsavtal anses ingångna, att dessa var tidsbegränsade.

Tvisteförhandlingar har förts utan att enighet kunnat nås.

Enligt förbundet är bolagets vägran att ta emot K.L., U-B.H. och K.S. efter deras uppsägningstid att betrakta som ett avskedande, utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat. Mot bl.a. denna bakgrund har förbundet väckt talan mot bolaget och bolagsmännen och yrkat att arbetsdomstolen förpliktar dem att solidariskt

till K.L. utge

1. ekonomiskt skadestånd med 4 624 kr för mars 1995, med 6 165 kr i månaden för tiden april - maj 1995 och med 5 675 kr för juni 1995, totalt 22 629 kr, samt

2. allmänt skadestånd med 80 000 kr,

till envar av U-B.H. och K.S. utge

1. ekonomiskt skadestånd med 4 624 kr för mars 1995, med 6 165 kr i månaden för tiden april 1995 - februari 1996 och med 1 541 kr för tiden den 1 - 8 mars 1996, totalt 73 980 kr, samt

2. allmänt skadestånd med 80 000 kr.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att skäl för avskedande ej förelegat men väl saklig grund för uppsägning yrkar förbundet att bolaget och bolagsmännen förpliktas att solidariskt

till K.L. utge ekonomiskt och allmänt skadestånd i enlighet med vad som angivits ovan,

till envar av U-B.H. och K.S. utge

1. ekonomiskt skadestånd med 36 990 kr avseende lön och semesterersättning under uppsägningstid sex månader, 13 mars - 12 september 1995, samt

2. allmänt skadestånd med 80 000 kr.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att ett avtal om visstidsanställning har träffats mellan parterna yrkar förbundet att arbetsdomstolen förpliktar arbetsgivarparterna att solidariskt till envar av K.L., U-B.H. och K.S. utge allmänt skadestånd med 80 000 kr samt ekonomiskt skadestånd med 6 165 kr avseende lön och semesterersättning för en månad.

Ränta enligt 6 § räntelagen har yrkats på de ekonomiska skadestånden från den sista i respektive månad samt på de allmänna skadestånden från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet. Inget belopp avseende allmänt skadestånd har vitsordats som skäligt i och för sig. Beräkningen av de ekonomiska skadestånden har vitsordats som riktig i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna i huvudsak anfört följande.

Förbundet

Bolaget bedriver verksamhet i två ICA-butiker i Malmö, varav en är belägen på Söderkullatorget. Av bolagsmännen i bolaget, D.A. och A.A., är D.A. ensam firmatecknare.

Butiken på Söderkullatorget övertogs av bolaget hösten 1994. Vid överlåtelsetillfället fanns sex anställda i butiken; K.L., U-B.H., K.S., M-B.B., en köttmästare och en helganställd. K.L., U-B.H. och K.S. har samtliga mycket lång anställningstid vid butiken.

De anställda sades i anledning av överlåtelsen upp av det säljande bolaget den 12 september 1994, och i anledning därav hölls en förhandling. Vid förhandlingen var det säljande bolaget, det övertagande bolaget, företrätt av D.A., och förbundet, företrätt av ombudsmännen K-E.C. och G.R., närvarande. Vid förhandlingen bestämdes att de anställda under sin uppsägningstid på sex månader skulle arbeta vid det övertagande bolaget. I anledning därav upprättades skriftliga anställningsavtal om visstidsanställningar för bl.a. de tre arbetstagare som målet rör. Av anställningsavtalen framgår att anställningstiden löpte ut den 11 mars 1995. Vid förhandlingen den 12 september 1994 diskuterades även vad som skulle hända med anställningarna efter den 11 mars 1995. Parterna kom överens om att en ny förhandling skulle hållas mot slutet av arbetstagarnas visstidsanställningar. Redan vid denna tidpunkt talades det om att visstidsanställningarna skulle följas av tillsvidareanställningar.

Arbetet under uppsägningstiden förflöt bra. Förutom K.L., U-B.H., K.S. och M-B.B. arbetade även D.A:s make, X.X., och deras son, H.A., i butiken. Köttmästaren och den helganställde fick andra arbeten och slutade vid butiken.

Den 2 februari 1995 hölls en ny förhandling i syfte att besluta om vad som skulle hända med K.L:s, U-B.H:s, K.S. och M-B.B:s anställningar efter den 11 mars 1995. Vid förhandlingen var bolaget, företrätt av D.A., förbundet, företrätt av K-E.C., samt K.L., U-B.H., K.S. och M-B.B. närvarande. Vid förhandlingen konstaterades att M-B.B. inte kunde erbjudas fortsatt anställning vid butiken och att hennes anställning skulle upphöra den 11 mars 1995 i enlighet med avtalet om visstidsanställning. K.L., U-B.H., K.S. och M-B.B. var alla överens om att det var M-B.B. som skulle sluta. De övriga, K.L., U-B.H. och K.S., erbjöds och accepterade tillsvidareanställningar om 20 timmar i veckan, vilket innebar en förkortning av deras tidigare arbetstid med 8-12 timmar i veckan. Det beslutades vidare att arbetstiden skulle förläggas inom vissa tidsramar eftersom bolaget inte ville att de skulle arbeta på obekväm arbetstid. Vid förhandlingen bestämdes vidare att arbetsgivaren senast den 6 februari 1995 skulle presentera ett nytt arbetstidsschema som skulle gälla från och med den 13 mars 1995.

Det utlovade arbetstidsschemat kom emellertid aldrig. Trots påstötningar från K.L:s, U-B.H:s och K.S:s sida hände ingenting. Efter ett tag hörde bolaget av sig till förbundet för att diskutera en överenskommelse om visstidsanställning månad för månad av K.L., U-B.H. och K.S. i stället för tillsvidareanställning. Förbundet accepterade inte detta. I början av mars skrev K-E.C. ett brev till bolaget där han klargjorde förbundets inställning och informerade bolaget om vad det skulle göra för det fall det önskade ändra den ingångna uppgörelsen. Förbundet fick aldrig något svar på brevet.

Fredagen den 10 mars 1995 var sista arbetsdagen för K.L., U-B.H. och K.S. i deras visstidsanställningar. De levde i den förvissningen att deras tillsvidareanställningar skulle påbörjas måndagen den 13 mars. Eftersom de fortfarande inte hade erhållit något nytt arbetstidsschema gick de tillsammans in till D.A. på morgonen den 10 mars för att efterhöra vilka tider de skulle börja på måndagen. D.A. gav dem då beskedet att de inte behövde komma tillbaka på måndagen utan att deras anställningar hade upphört.

Vid de tvisteförhandlingar som fördes mellan parterna i mars/april 1995 var bolagets inställning att avtal om visstidsanställningar månad för månad hade ingåtts. Denna inställning har sedermera frångåtts.

Sammanfattningsvis utgör grunden för förbundets talan att det mellan bolaget och envar av K.L., U-B.H. och K.S. vid förhandlingen den 2 februari 1995 träffades avtal om tillsvidareanställning. Tillsvidareanställningarna skulle påbörjas den 13 mars 1995 och avsåg en arbetstid om 20 timmar i veckan. Bolaget har genom sitt förfarande avskedat K.L., U-B.H. och K.S. trots att det inte ens förelegat saklig grund för uppsägning. De har således avskedats i strid mot 18 § anställningsskyddslagen. För brottet mot anställningsskyddslagen skall bolaget förpliktas att utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd till K.L., U-B.H. och K.S.. Bolagsmännen är enligt 2 kap. 20 § handelsbolagslagen solidariskt betalningsskyldiga för bolagets skulder.

Arbetsgivarparterna

Arbetsgivarparterna vitsordar förbundets beskrivning av händelseförloppet fram till den 2 februari 1995.

Vid förhandlingen den 2 februari 1995 framförde förbundet ett krav på tillsvidareanställning. Bolaget kunde emellertid endast erbjuda timanställning månad för månad. Förstahandsinställningen från arbetsgivarparternas sida är att anställningsavtal över huvud taget inte har träffats. K.L:s, U-B.H:s och K.S:s anställningar upphörde således den 11 mars 1995 i enlighet med avtalen om visstidsanställningar. Denna inställning har bolaget vidhållit hela tiden och arbetsgivarsidan bestrider att det medgivits att avtal om visstidsanställningar träffats.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att anställningsavtal har träffats görs det gällande att dessa avsett viss tid, en månad.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att avtal om tillsvidareanställning har träffats skall avtalen ogiltighetsförklaras enligt 33 eller 36 § avtalslagen. Det strider mot tro och heder att åberopa avtalet eftersom bolagets företrädare, D.A. som har bristfälliga kunskaper i svenska, inte förstod att ett avtal träffades.

Det har i vart fall förelegat saklig grund för uppsägning i form av arbetsbrist, eftersom bolaget saknat ekonomiska förutsättningar att ha K.L., U-B.H. och K.S. anställda.

Domskäl

En förutsättning för bifall till något av förbundets yrkanden är att K.L., U-B.H. och K.S. anställts av bolaget även för tiden efter de tidsbegränsade anställningar som de ostridigt hade hos bolaget. Den grundläggande tvistefrågan mellan parterna i målet är således om K.L., U-B.H. och K.S. kan anses ha blivit anställda vid bolaget vid den förhandling som hölls den 2 februari 1995.

Det är ostridigt att skriftliga anställningsavtal inte upprättats. Vad som påstås från förbundets sida är att det vid förhandlingen den 2 februari skulle ha ingåtts muntliga avtal om tillsvidareanställning mellan bolaget och envar av K.L., U-B.H. och K.S.. Utredningen om vad som förekom vid det tillfället består främst av muntlig bevisning. På begäran av förbundet har förhör under sanningsförsäkran hållits med U-B.H., K.S. och K.L.. På förbundets begäran har även vittnesförhör hållits med ombudsmännen K-E.C. och G.R. samt med M-B.B.. På arbetsgivarsidans begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med D.A. samt vittnesförhör med mäklaren R.B. och H.A.. Vidare har i målet åberopats viss skriftlig bevisning.

K.L., U-B.H. och K.S. har samtliga berättat att de var närvarande vid förhandlingen den 2 februari 1995, att D.A. efter en diskussion på grekiska med sin make erbjöd dem anställning om 20 timmar i veckan utom helger och kvällar och att bolaget inte hade något arbete åt M-B.B., att de tre hade en diskussion med M-B.B. angående bl.a. turordningen, att de tackade ja till D.A:s erbjudande, att D.A. därefter frågade om det gick bra att anställa dem en månad åt gången, att K-E.C. sade nej till det förslaget, att K-E.C. därefter gick igenom praktiska detaljer som t.ex. schemaläggning samt att K-E.C. sade att han skulle prata med D.A:s son, H.A., om schemat och att sonen skulle lämna det till K-E.C. den 6 mars 1995. De har samtliga även förklarat att de när de lämnade förhandlingen trodde att de var tillsvidareanställda av bolaget från och med den 13 mars 1995. M-B.B. har i sitt vittnesmål i stort bekräftat de uppgifter som K.L., U-B.H. och K.S. lämnat.

K-E.C., som förde förhandlingen med D.A. den 2 februari 1995, har uppgett följande. Vid förhandlingen diskuterade parterna hur framtiden skulle se ut för personalen. D.A. frågade om det gick att ha personalen anställd månad för månad. K-E.C. förklarade att det inte gick och uppfattade det som att D.A. accepterade att det skulle vara tillsvidareanställningar. D.A. förklarade att bolaget inte hade råd att ha fler än tre stycken anställda samt att arbetstimmarna måste reduceras. Hon hade ett samtal med sin make på grekiska varefter hon avgav erbjudandet på 20 timmar i veckan förlagda på icke obekväm arbetstid. K.L., U-B.H. och K.S. och M-B.B. kom överens om vilka som skulle stanna i bolaget varefter K.L., U-B.H. och K.S. tackade ja till erbjudandet. Därefter fortsatte diskussionen ett tag till angående arbetstidsschemat. Direkt efter förhandlingen talade han om för H.A., som satt i kassan i butiken, att förhandlingen hade resulterat i att K.L., U-B.H. och K.S. hade blivit tillsvidareanställda av bolaget. När H.A. sade att det inte var vad han hade förväntat sig av förhandlingen utan att det borde ha varit månadsvisa anställningar, hänvisade K-E.C. honom till firmatecknaren, D.A.. När inget schema lämnades ut av bolaget tog K-E.C. kontakt med H.A. angående detta. H.A. förklarade då att det inte skulle bli något schema, eftersom bolaget inte hade råd att ha personalen tillsvidareanställd. Det skulle dock gå bra med månadsvisa anställningar. K-E.C. har även uppgivit att han har talat vardagssvenska och inte använt sig utav några svårare termer vid förhandlingen.

D.A. har uppgett följande. Eftersom hon själv vid den tiden inte arbetade i butiken var det hennes make som gav henne det förslag till erbjudande om anställning, som hon framförde vid förhandlingen den 2 februari 1995. Förslaget gick ut på att tre arbetstagare skulle få arbeta 20 timmar i veckan under en månad. För det fall det vid månadens slut fanns förutsättningar för vidare anställningar skulle de förlängas en månad i taget. Eftersom K-E.C. tackade nej till erbjudandet träffades inte någon överenskommelse om anställning. Eftersom inget anställningsavtal slöts var det inte heller aktuellt med ett schema. Så fort bolaget erhöll protokollet från förhandlingen reagerade bolaget över innehållet och kontaktade en advokat. Det var vidare allmänt känt att butiken skulle drivas som ett familjeföretag och att bolaget inte skulle ha behov av anställd personal.

H.A. har uppgett följande. Familjen hade internt diskuterat att ha kvar K.L., U-B.H. och K.S. i månadsvisa anställningar, 20 timmar i veckan. Det är riktigt att K-E.C:s direkt efter förhandlingen gick fram till H.A. vid kassan. H.A. frågade om det hade gått att anställa K.L., U-B.H. och K.S. månadsvis. K-E.C. förklarade att det inte hade gått. H.A. sade då att K.L., U-B.H. och K.S. var arbetslösa från och med den 13 mars 1995 eftersom bolaget inte hade råd att ha dem tillsvidareanställda. Dagen efter förhandlingen bad D.A. honom att kontakta K-E.C., eftersom denne ville ha ett schema. H.A. ringde upp K-E.C. för att tala om att något anställningsavtal inte hade slutits och att något schema därmed inte var aktuellt.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Det är förbundet som har att styrka sitt påstående om att anställningsavtal ingicks mellan bolaget och de tre berörda medlemmarna i förbundet vid förhandlingen den 2 februari 1995.

Den utredning som förebringats i målet ger inte några helt entydiga besked om vad som förekom vid förhandlingen i fråga. Följande framgår dock av utsagor från samtliga som deltog vid det tillfället. Förhandlingen rörde frågan om fortsatt arbete hos bolaget för de tre berörda arbetstagarna efter det att deras tidsbegränsade anställningar löpt ut, dvs. frågan om nya anställningsavtal för dem. Vid förhandlingen berördes bl.a. frågor om veckoarbetstidens längd och förläggning samt på visst sätt även anställningsformen. I vilken ordning detta skett ger utredningen inte något klart besked om. Det saknar dock enligt arbetsdomstolens mening omedelbar betydelse. Man måste nämligen se till förhandlingen i dess helhet. Innan det kan sägas att ett anställningsavtal ingåtts måste enighet ha nåtts om alla de delar som skall ingå i anställningsavtalet.

Samtliga som deltog i förhandlingen har också uppgett att D.A. tog upp frågan om att anställa de tre "månad för månad" dvs. att tidsbegränsa anställningarna samt att K-E.C. sade nej till detta. Därefter berördes såvitt framgår av utredningen frågan om anställningsformen inte mer under förhandlingen. Det har inte ens påståtts att D.A. uttryckligen skulle ha accepterat att sluta avtal om tillsvidareanställningar. K-E.C. har dock uppgett att han uppfattade det som att D.A. accepterade tillsvidareanställningar.

Av utredningen framgår också följande. Efter förhandlingen upprättade K-E.C. ett protokoll. I detta anges utan att någon tidsbegränsning nämns att de tre erbjöds anställningar med viss arbetstid per vecka och att "Handels meddelade att medlemmarna accepterade företagets anställningserbjudande". Protokollet översändes till bolaget. Det undertecknades av D.A., som kontaktat advokat, med "följande tillrättalägganden" ... " endast timanställning kan erbjudas och då får bedömning göras månad för månad beträffande behov. Fast anställning kan inte erbjudas."

Enligt arbetsdomstolens mening framstår det som anmärkningsvärt att den i sammanhanget mycket viktiga frågan om anställningsformen inte diskuterades mer sedan K-E.C. sagt nej till tidsbegränsade anställningar. Av enbart den omständigheten att frågan inte ytterligare berördes kan man inte sluta sig till att D.A. var beredd att ingå avtal om tillsvidareanställningar. Av den omständigheten att det också fördes diskussioner om arbetstidens längd och förläggning - något som enligt några av de hörda personerna skedde efter det att anställningsformen berörts - kan man inte heller dra den slutsatsen. För att ett anställningsavtal skall anses ha träffats måste parterna, som nämnts i det föregående, ha nått enighet om alla delar i avtalet.

K-E.C:s avsikt vid förhandlingen var uppenbarligen att för medlemmarnas räkning åstadkomma avtal om tillsvidareanställningar och inget annat. Samtidigt visar utredningen att D.A:s avsikt var att träffa avtal om tidsbegränsade anställningar och inte om tillsvidareanställningar. Inte bara hennes egna och H.A:s uppgifter talar för detta utan också K-E.C:s uppgifter om H.A:s reaktioner vid kontakterna med denne efter förhandlingen. Agerandet från bolagets sida efter förhandlingen, då man kontaktade advokat och inte upprättade arbetsschema eller anställningsbevis, är väl förenligt med dess ståndpunkt att anställningsavtal inte hade träffats.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det vid det tillfälle då anställningsavtalen enligt förbundets mening ingicks inte förelåg någon gemensam partsavsikt att sluta avtal om vare sig tillsvidareanställning eller visstidsanställning. Slutsatsen av detta blir att några anställningsavtal inte kan anses ha ingåtts vid det tillfället. Denna slutsats gäller även om de tre berörda arbetstagarna i samband med förhandlingen bibringats uppfattningen att de blivit tillsvidareanställda, vilket det inte finns någon anledning att betvivla.

Av det anförda följer att förbundets yrkanden skall avslås.

Med hänsyn till utgången i målet skall förbundet förpliktas ersätta bolaget och bolagsmännen för deras rättegångskostnader. Yrkat belopp är skäligt.