AD 1996 nr 68

Parter:

Vårdförbundet SHSTF; Landstinget i Älvsborg

Nr 68

Vårdförbundet SHSTF

mot

Landstinget i Älvsborg.

Mellan Landstinget i Älvsborg och Vårdförbundet SHSTF (förbundet) gäller kollektivavtal.

C.B. är medlem i förbundet. Sedan den 1 mars 1989 har han varit anställd som avdelningsföreståndare vid ett sjukhem, vilket bedrivits i landstingets regi. Den 3 juli 1992 fyllde han i och undertecknade en uppsägningshandling, i vilken han begärde att hans anställning skulle upphöra samma dag. Sedan landstinget erhållit uppsägningshandlingen, avfördes han från anställningen.

Förbundet har senare gjort gällande att C.B:s uppsägning av anställningen är ogiltig enligt bestämmelserna i 33 § avtalslagen eller att omständigheterna varit sådana att den i vart fall skall lämnas utan avseende enligt bestämmelserna i 36 § samma lag. Tvist i frågan har uppkommit mellan parterna. Tvisteförhandlingar har avslutats utan att parterna kunnat enas.

Förbundet har i arbetsdomstolen väckt talan mot landstinget och yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att C.B:s uppsägning är ogiltig och att hans anställning vid landstinget alltjämt består.

Landstinget har bestritt käromålet i dess helhet samt för det fall talan bifalles med stöd av 36 § avtalslagen yrkat att ett sådant bifall i första hand skall leda till en jämkning på så sätt att C.B:s uppsägning likväl skall gälla men vara förenad med uppsägningstid enligt avtal, dvs. tre månader.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

C.B. är född 1947. Han har varit anställd inom primärvården i Vänersborg som lyder under landstinget i Älvsborg. Sedan den 1 mars 1989 var han anställd som avdelningsföreståndare vid Ekens sjukhem i Vänersborg. Sjukhemmet är en psykogeriatrisk avdelning för äldre.

Det ansvar som C.B. hade som avdelningsföreståndare inbegrep bl.a. de privata medel som patienterna hade. Varje patient hade kontanta medel i en egen s.k. bankkassett. Kassetterna förvarades i ett kassaskåp. Kassaskåpet var låst och nyckeln förvarades i medicinskåpet. C.B. hade en nyckel till medicinskåpet. Före ädelreformens genomförande den 1 januari 1992 hade även förstaskötarna tillgång till en nyckel till medicinskåpet. Efter reformens genomförande var det endast personal vid hemsjukvården som hade tillgång till den andra nyckeln till medicinskåpet. För varje patient redovisades i en lista inkommande pengar och utgifter. Dessa listor fördes i två exemplar. Originalen och verifikationer redovisades till den gode mannen medan en kopia fanns kvar hos landstinget.

På den avdelning där C.B. var föreståndare fanns en patient vid namn E.J.. För henne fanns förordnad en god man som var bosatt i Småland. Denne skickade regelbundet pengar till E.J. i poster om 2 000 kr åt gången. Pengarna skickades per postanvisning. C.B. löste personligen ut pengarna. I normalfallet bokförde C.B. de inkommande medlen i listan avseende E.J. och lade pengarna i hennes bankkassett.

Det förekom att C.B. ansåg att det fanns för mycket pengar i en patients bankkassett. Han tog då kontakt med patientens gode man och bad denne att inte skicka mer pengar på ett tag. Skälet till det var att han tyckte att det inte skulle finnas för mycket pengar i kassetterna. Om den gode mannen trots detta sände mer pengar, tog C.B. ut pengarna och lade dem i en låst skrivbordslåda. När sedan pengarna i bankkassetten började ta slut, förde han över pengar från skrivbordslådan till kassetten.

I samband med ett sammanträde den 26 maj 1992 uppmanades C.B. av G.B.R., som vid den tiden var hans närmaste chef, att ta kontakt med primärvårdens ekonomichef. Skälet till denna uppmaning var att det från vissa i personalen vid sjukhemmet hade framförts klagomål angående hanteringen av E.J:s pengar. C.B. följde uppmaningen och någon gång därefter förekom en genomgång av hur patienternas medel skulle skötas. I den mån det fanns behov av det ändrade C.B. därefter rutinerna för hanteringen av patientmedlen i överensstämmelse med vad som kommit fram vid genomgången.

Den 3 juni 1992 kallades C.B. till ett möte med G.B.R.. Då gick man igenom alla patienters kassetter. Därvid uppstod det tveksamhet kring ett belopp på 2 000 kr för E.J:s del. C.B. ringde då till E.J:s gode man för att klara ut hur det förhöll sig. Det konstaterades då att inga pengar saknades. Slutsatsen måste vara att inga pengar har försvunnit. Vidare kan konstateras att årsredovisningarna avseende E.J:s ekonomi för åren 1990, 1991 och 1992 har granskats av överförmyndaren utan anmärkning.

C.B. hade den 16 juni 1992 ännu ett sammanträffande med G.B.R.. Anledningen till det mötet var att hon ytterligare en gång hade blivit kontaktad av personal vid sjukhemmet angående hanteringen av patienternas privata medel. Vid det här tillfället började C.B. uppleva dessa kontakter som synnerligen besvärande. Hans sjukdomsbild började uppträda vid denna tid.

På förmiddagen den 17 juni 1992 skulle G.B.R. tillsammans med personalchefen R.A. och förbundets lokale företrädare sammanträffa med C.B. på sjukhemmet, men fick beskedet att denne ringt och förklarat att han mådde dåligt och skulle komma till arbetet kl. 12.00. De ringde då till C.B. men fick inget svar. De åkte då hem till honom och gick in i lägenheten med hjälp av en fastighetsskötare. De fann då C.B. djupt medvetslös i badkaret efter ett självmordsförsök. C.B. fördes till sjukhus. Efter någon dag fördes han över till psykiatriska avdelningen vid Borås lasarett.

Den 24 juni 1992 fick C.B. besök på kliniken av R.A. och förmodligen P.L., som då var förvaltningschef för primärvården i Vänersborg. Det var endast fråga om ett kort sammanträffande.

Den 1 juli 1992 återkom R.A. och P.L. till C.B.. Vid besöket var även andra personer närvarande, bl. a. B-M.H. som var överläkare vid kliniken. Vid detta tillfälle hade R.A. och P.L. med sig en uppsägningshandling. De försökte förmå C.B. att fylla i och skriva under handlingen. Denne vägrade göra det och sprang ut ur rummet. När besöket var slut lämnades uppsägningshandlingen kvar. Troligen lämnades den hos C.B:s kontaktman på kliniken. Dagen därpå och även dagen därefter fick C.B. av någon i personalen vid psykiatriska kliniken vetskap om att någon från landstinget ringt och hört efter om han skrivit under uppsägningshandlingen.

Den 3 juli 1992 skrev C.B. under uppsägningshandlingen. Han vet inte vem som sänt in handlingen till landstinget. Han har efter undertecknandet inte sett handlingen förrän landstinget företedde den i det nu aktuella målet i arbetsdomstolen.

Den 28 juli 1992 skrevs C.B. ut från Borås lasarett och var därefter sjukskriven fram till den 24 maj 1994.

På E.J:s vägnar polisanmäldes C.B. den 16 juni 1992 av G.B.R.. Åklagarmyndigheten i Vänersborg lade ned förundersökningen mot honom den 30 september 1993 med motiveringen att brott inte kan styrkas.

Den depression som C.B. led av gjorde att denne hade mycket svårt att ta itu med de problem som uppstått genom självmordsförsöket och uppsägningen m.m. Mot slutet av sjukskrivningsperioden började han dock fundera över frågan. Han kom därvid den 18 maj 1994 att genom den advokat han haft som försvarare i brottmålsutredningen tillskriva landstingets chefsjurist. I brevet gjorde han gällande att uppsägningen av anställningen hade provocerats fram och upplyste att diskussioner fördes med förbundet om hur han skulle kunna få saken prövad.

C.B. kontaktade alltså förbundet för att få hjälp. Det tog dock en tid innan förbundet kallade till förhandling, eftersom C.B. på grund av bristande betalning av medlemsavgifter hade kommit att bli utesluten ur förbundet. Lokal och central förhandling avslutades sedan i oenighet den 10 januari respektive den 14 september 1995.

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande att den av C.B. underskrivna uppsägningen är att anse som ogiltig enligt 33 § avtalslagen eller skall lämnas utan avseende enligt 36 § samma lag.

Uppsägningen har skett på landstingets initiativ. C.B. var intagen på en psykiatrisk klinik efter ett självmordsförsök när han fick besök av förvaltningschefen och personalchefen som hade en uppsägningshandling med sig. C.B. ville först inte skriva under handlingen. Han gjorde dock det efter ytterligare påtryckningar från landstingets sida. Landstingets företrädare hade fullständig kännedom om C.B:s hälsotillstånd.

Som det sedermera visat sig har det inte förelegat saklig grund för avskedande eller uppsägning. Inga pengar har försvunnit från avdelningen och förundersökningen mot C.B. är nedlagd. Även det förhållandet att någon kompensation eller något avgångsvederlag inte har utgått eller över huvud taget diskuterats gör att uppsägningen skall lämnas utan avseende.

Landstinget

Någon gång under 1990 kontaktades dåvarande primärvårdschefen P.L. av en företrädare för Svenska Kommunalarbetareförbundet angående vad som uppfattades som oklara rutiner kring hanteringen av patientmedel vid Ekens sjukhem. Med anledning av denna kontakt, samt att det kommit klagomål från en del företag som haft problem med betalningen för varor som levererats till sjukhemmet, framförde P.L. till C.B. vikten av att patientmedel hanterades noga och att det fanns en ordentlig dokumentation av användningen av medlen. C.B. berättade då att han var straffad för förskingring av betydande belopp under den tid han varit anställd som lantbrevbärare och att han hade en svår privat situation med besvärlig ekonomi. P.L. uttalade sitt förtroende för C.B. i det arbete denne utförde.

Under 1991 gjordes en revision av hanteringen av vissa patienters privata medel. Vid denna revision framkom att C.B. i vissa fall hanterade patientmedel på ett sätt som inte var tillfredsställande. Han hade gjort ett flertal uttag av kontanter för patienters räkning ur den kassett som fanns för varje patient. Dessa uttag hade bara han själv signerat i det bokföringsblad som fanns för varje patient. Det saknades alltså kontrasignering av en annan person. Det klargjordes för C.B. att kontrasignering av insättningar och uttag av kontanter ur respektive patients kassett måste göras.

I april 1992 blev dåvarande projektledaren för sjukhemmen Eken och Brinken, G.B.R., kontaktad av personal vid Ekens sjukhem. Det framfördes allvarliga klagomål på C.B:s hantering av patientmedel. G.B.R. tog därför upp med honom hur patientmedel skulle hanteras. De kom därvid överens om en ordning för detta.

I maj 1992 berättade en anställd vid Eken för G.B.R. att hanteringen av patientmedel inte sköttes på rätt sätt. Bland annat hade den gode mannen för E.J. skickat 2 000 kr i december 1991. Dessa pengar hade kvitterats ut av C.B. men inte redovisats och skrivits in i bokföringen. Vid ett möte den 3 juni 1992 konstaterades att samtliga patienters kassor stämde, men att C.B. i flera fall tagit ut pengar för patienters räkning utan att uttagen hade kontrasignerats av någon annan. Det konstaterades vidare att redovisningen av de 2 000 kr som i december 1991 skickats till E.J. inte skett förrän i mars 1992. C.B. förklarade detta med att han haft pengarna i sin skrivbordslåda, eftersom patienterna inte fick ha mer än 500 kr i sin kassett. G.B.R. tyckte att förklaringen var konstig och ologisk. Hon beslutade därför att utreda ärendet vidare.

Med anledning av vad som förevarit ansåg G.B.R. att det inte var lämpligt att C.B. fortsatte att vara föreståndare vid sjukhemmet. Hon tog därför upp denna fråga med C.B:s lokala fackliga organisation. Man enades om att han borde omplaceras till en annan befattning där han inte hade personalansvar och inte heller ansvar för patientmedel.

G.B.R. ville gå vidare med frågan om E.J:s pengar eftersom hon ansåg att det var något som inte stämde. Hon sammanträffade därför den 16 juni 1992 med C.B.. Enligt uppgifter som C.B. då fick per telefon från E.J:s gode man hade denne skickat 4 000 kr under 1990 och 8 000 kr under 1991. Efter genomgång upptäcktes att det fattades 2 000 kr för 1990 och 2 000 kr för 1991. Såvitt landstinget vet fattas dessa pengar fortfarande.

Vid mötet den 16 juni 1992 erkände C.B. att han använt pengarna och glömt att betala tillbaka dem. Erkännandet var klart och tydligt och lämnade ingen tvekan. C.B. var mycket ångerfull och erbjöd sig att sluta med omedelbar verkan. Han bad G.B.R. att inte berätta vad som inträffat för hans tidigare familj.

G.B.R. kontaktade samma dag P.L. och den dåvarande personalchefen R.A.. De kom fram till att saken skulle polisanmälas. De tog också kontakt med SHSTF lokalt. Det blev därvid klart att man var ense om att C.B. skulle avskedas med anledning av det inträffade. Det bestämdes att G.B.R., R.A. och SHSTF:s företrädare skulle träffa C.B. påföljande dag för att bereda denne tillfälle att i stället säga upp sig själv från anställningen. C.B. underrättades om att detta möte skulle äga rum.

På morgonen den 17 juni 1992 blev de informerade om att C.B. ringt och meddelat att han var dålig och skulle komma först kl. 12.00. När de inte fick kontakt med honom per telefon åkte de till hans bostad. Med hjälp av en fastighetsskötare tog de sig in i C.B:s lägenhet och hittade denne djupt medvetslös i badkaret. De tillkallade ambulans som förde honom till sjukhuset i Vänersborg.

Faktum kvarstod att C.B. skulle skiljas från sin anställning. Han skulle avskedas eller få tillfälle att säga upp sig själv. Arbetsgivaren och förbundet var överens i denna del.

I och med att man hade ett klart och tydligt erkännande från C.B. började också den s.k. månadsregeln enligt 18 § anställningsskyddslagen att löpa.

Av rent personalsociala skäl besökte R.A. den 24 juni 1992 C.B. och hade då bland annat med sig en del kläder till denne.

R.A. och P.L. besökte C.B. den 1 juli 1992. Före besöket talade de med hans läkare för att ta reda på om det var lämpligt och över huvud taget möjligt att prata med C.B. om dennes anställning. Enligt läkaren fanns inget hinder mot det. Vid det samtal som följde var C.B. ångerfull och ledsen över det inträffade. Han erkände återigen att han tagit de saknade pengarna. P.L. och R.A. tog upp frågan om att han skulle komma att avskedas, men att han skulle få tillfälle att säga upp sig själv om han så önskade. De överlämnade den blankett som inom landstinget användes för arbetstagares egen uppsägning. Blanketten var inte ifylld. C.B. skulle få tid att överväga om han ville säga upp sig själv. Det gjordes dock klart att landstinget skulle avskeda honom för det fall han inte sade upp sig själv. Några dagar senare återfick landstinget blanketten som C.B. då själv fyllt i och undertecknat. C.B. avfördes därefter från anställningen. Landstinget har inte efter besöket den 1 juli haft någon kontakt med C.B. eller någon annan på sjukhuset i syfte att förmå honom att skriva på uppsägningshandlingen.

Under 1993 kontaktade en av landstingets personalhandläggare C.B. för att höra hur han mådde. Samma år tog C.B. kontakt med P.L. för att höra om det gick bra att använda denne som referens i samband med att han skulle söka nytt arbete. Inte vid något av dessa tillfällen nämnde C.B. att det skulle vara något oklart kring uppsägningen.

I september 1993 beslutade åklagaren att lägga ned den förundersökningen som inletts.

I oktober 1994 skrev C.B. till landstingets chefsjurist, C.K., och hemställde om en korrekt behandling i samband med att han sökt en befattning inom landstinget. Inte heller då gjorde C.B. gällande att uppsägningen skulle vara ogiltig.

Först i och med att förbundet i december 1994 begärde förhandling fick landstinget kännedom om att C.B. gjorde gällande att hans uppsägning skulle vara behäftad med någon ogiltighetsgrund enligt avtalslagen.

Vid tidpunkten för C.B:s uppsägning och när landstinget avsåg att avskeda honom, förelåg ett klart och tydligt erkännande av ett allvarligt tillgreppsbrott från hans sida. Erkännandet lämnades den 16 juni 1992. Den s.k. månadsfristen enligt anställningsskyddslagen började således löpa från den dagen. Landstinget var tvunget att börja handla för det fall avskedande skulle ske.

Att landstinget inte väntade med att ta upp frågan om anställningens upphörande till dess att C.B. kommit hem från sjukhuset berodde på att landstingets företrädare ansåg att det var lämpligast att ta upp frågan medan han var kvar där och kunde få stöd från en professionell omgivning. Därtill kommer det faktum att han skrevs ut först den 28 juli. Landstinget kunde med hänsyn till månadsregeln alltså inte vänta till efter utskrivningen.

Landstinget har inte på något otillbörligt sätt försökt förmå C.B. att säga upp sig själv. Det fanns inget skäl för landstinget att påverka honom i den frågan. För det fall C.B. inte hade sagt upp sig själv skulle landstinget med laga skäl ha avskedat honom.

Sammanfattningsvis gör landstinget gällande att C.B. är bunden av den rättshandling han vidtog när han sade upp sin anställning. Enligt landstinget finns det inte skäl att med stöd av 33 § eller 36 §avtalslagen förklara uppsägningen ogiltig eller på annat sätt lämna den utan avseende.

Enligt landstingets uppfattning saknas det fortfarande pengar. Hur det förhåller sig i den delen saknar dock betydelse i detta mål, eftersom det objektivt sätt förelåg en sådan situation vid tidpunkten för uppsägningen att landstinget hade grund att avskeda C.B..

Landstinget vet fortfarande inte vad C.B. haft för sjukdom eller på vilket sätt den skulle ha hindrat honom från att ta till vara sin rätt. Även om det skulle ha varit så att sjukdom skulle ha påverkat hans rättshandlingsförmåga har han haft ett ombud, advokaten J.C., som skulle ha kunnat ta tillvara hans rätt.

C.B. har inte varit sjukskriven efter den 24 maj 1994. Den 22 oktober detta år skrev han till landstingets chefsjurist utan att påtala någon ogiltighetsgrund i fråga om uppsägningen. Först i samband med tvisteförhandling i december 1994 fick landstinget klart för sig att C.B. gjorde gällande att det skulle föreligga någon ogiltighetsgrund. Landstinget menar att det har gått för lång tid för att uppsägningen skall kunna rivas upp.

Domskäl

C.B. var sedan 1989 av landstinget anställd som avdelningsföreståndare vid Ekens sjukhem. Som avdelningsföreståndare ansvarade C.B. även för hanteringen av patienternas privata penningmedel. Landstinget konstaterade den 16 juni 1992 att det saknades pengar för en av patienterna. I samband med detta kom C.B. att bli inlagd på psykiatriska avdelningen vid Borås lasarett. Under vistelsen där sade C.B. den 3 juli 1992 skriftligen upp sin anställning som avdelningsföreståndare vid Ekens sjukhem att upphöra samma dag. Han avfördes kort därefter från anställningen. I december 1994 påkallade förbundet förhandlingar med landstinget och gjorde därvid gällande bl.a. att uppsägningen inte var giltig.

Tvisten i målet gäller huruvida C.B:s egen uppsägning av anställningen som avdelningsföreståndare vid Ekens sjukhem är ogiltig enligt bestämmelserna i 33 § avtalslagen eller i vart fall skall lämnas utan avseende med stöd av bestämmelserna i 36 § samma lag. Arbetsdomstolen har alltså inte att ta ställning till om landstinget sommaren 1992 skulle ha kunnat med laga skäl avskeda C.B. eller ha haft saklig grund för uppsägning av honom.

I målet har åberopats såväl skriftlig som muntlig bevisning. På förbundets begäran har C.B. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör ägt rum med förra överläkaren B-M.H.. På landstingets begäran har vittnesförhör ägt rum med projektledaren G.B.R., förre personalchefen R.A. och biträdande avdelningschefen P.L..

Av de uppgifter som G.B.R., R.A. och P.L. lämnat, och som arbetsdomstolen inte har funnit anledning att ifrågasätta, har bl.a. följande framgått. Vid mötet med C.B. den 16 juni 1992 konstaterade G.B.R. att det fattades sammanlagt 4 000 kr för patienten E.J.. C.B. berättade då för henne att han hade använt pengarna och glömt att betala tillbaka dem. Samma dag lämnade G.B.R. information om det inträffade till R.A. och de bestämde ett möte med C.B. följande dag. Avsikten var att då ge denne möjlighet att själv avsluta anställningen som annars skulle avslutas av landstinget med anledning av det inträffade. Det är också klarlagt att landstingets företrädare den 1 juli besökte C.B., som då var inlagd på en psykiatrisk klinik, och att de före sammanträffandet med honom hade ett ingående samtal med överläkaren B-M.H. och därvid undersökte lämpligheten av att ta upp frågan om anställningen med honom och att de fick beskedet att det inte förelåg något medicinskt hinder mot detta. Det har också framgått att landstingets företrädare vid mötet fann C.B. djupt ångerfull, att de redogjorde för sina överväganden om dennes anställning och att de lämnade en icke ifylld blankett för egen uppsägning av anställning till honom. Det har vidare framkommit att B-M.H. var med inledningsvis vid detta möte, men att hon inte fann anledning att stanna kvar tills det avslutades.

Mot bakgrund av vad som nu redovisats och vad som i övrigt framkommit genom C.B:s och B-M.H:s berättelser gör arbetsdomstolen följande bedömning.

Det är klarlagt att landstingets företrädare var helt övertygade om att C.B. hade tillgripit pengar från en av patienterna på sjukhemmet och att de ansåg att hans anställning skulle upphöra med anledning av detta. Det är också klarlagt att C.B. var medveten om denna deras uppfattning och att han vid mötet den 1 juli erbjöds att i stället själv säga upp sin anställning samt att han då erhöll en blankett att använda för detta ändamål. Av utredningen har också framgått att C.B. var mycket deprimerad och troligtvis då fortfarande erhöll behandling med antidepressiv medicin.

Det får visserligen förutsättas att C.B. under den aktuella tiden var nedstämd och upplevde den föreliggande situationen som mycket pressande. Men det har inte framkommit av utredningen att han till följd av sitt hälsotillstånd inte skulle ha förstått innebörden av de diskussioner som fördes vid mötet den 1 juli eller av den uppsägningshandling han därefter undertecknade. Inget tyder heller på att landstingets företrädare på något sätt skulle ha uppträtt så att de försökt att mot dennes vilja få C.B. att själv säga upp sin anställning. Utredningen har tvärtom bibringat arbetsdomstolen den uppfattningen att landstingets företrädare har hanterat den uppkomna situationen under mycket stort hänsynstagande till C.B.. C.B. skrev heller inte under uppsägningshandlingen förrän två dagar efter mötet, dvs. den 3 juli. Det har inte framkommit att landstinget under mellantiden skulle ha sökt förmå C.B. att underteckna uppsägningshandlingen.

Genom den utredning som förebringats i målet har det enligt arbetsdomstolens mening inte gjorts antagligt att landstingets företrädare ägt vetskap om att C.B. då han sade upp sin anställning befann sig i ett sådant kristillstånd som skulle kunna motivera att uppsägningen anses som ogiltig enligt 33 § avtalslagen eller att omständigheterna i övrigt vid uppsägningstillfället varit sådana att de motiverar en sådan bedömning. Arbetsdomstolen kan heller inte finna att omständigheterna är så ömmande att det inte skäligen kan krävas att uppsägningen skall gälla. Det finns alltså inte heller förutsättningar för att med stöd av 36 § avtalslagen lämna uppsägningen utan avseende.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att förbundets talan skall lämnas utan bifall. Vid den utgången skall förbundet förpliktas att ersätta landstingets rättegångskostnader.

I klarhetens intresse bör framhållas att arbetsdomstolen inte med detta avgörande har tagit ställning till om pengar saknats för den aktuella patienten eller om C.B. i förekommande fall varit ansvarig för det.