AD 1996 nr 86

Parter:

N., A.; Nordbanken

Nr 86

A.N. i Karlstad

mot

Nordbanken i Karlstad.

BAKGRUND

I en till Karlstads tingsrätt den 7 april 1993 inkommen ansökan om stämning yrkade Gota Bank, numera Nordbanken, att A.N. till banken skulle förpliktas att utge 224 208 kr jämte ränta och ersättning för rättegångskostnader. Yrkandet avsåg återbetalning av ett i september 1992 till A.N. utbetalt avgångsvederlag. Sedan stämning hade delgivits A.N. inkom denne den 19 maj 1993 med ett skriftligt svaromål med följande innehåll.

- - - - -

A.N. är medlem i Civilekonomernas Riksförbund, CR. Banken är ansluten till Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation, BAO. Mellan CR å ena sidan och BAO och banken å den andra råder inget kollektivavtal. Mellan BAO och Svenska Bankmannaförbundet löper varandra avlösande kollektivavtal vilket får betydelse i förevarande tvist.

Tvist mellan banken och tjänsteman som inte är organiserad i SBmf skall slutligt avgöras av skiljenämnd enligt § 54, vilken enligt ovannämnda kollektivavtal har följande innehåll.

§ 54 Förtroendenämnd - skiljenämnd

- - -

Vid arbetstvist mellan banken och en tjänsteman som inte är organiserad i SBmf tillsätter BAO och tjänstemannen en skiljenämnd som skall handlägga och avgöra tvisten i enlighet med 1 kap 3 § lag om rättegången i arbetstvister samt lag om skiljemän.

- - -

Frågan om skiljeklausulens giltighet i tvist mellan en av CR:s medlemmar och BAO och Nordbanken är under prövning i Arbetsdomstolen. Mål A 83/93. Som framgår av bilagda rättegångsskrift är CR:s ståndpunkt i nämnda mål att skiljeklausulen är oskälig till följd varav den bör lämnas utan avseende vid avgörande av forumfrågan. Om CR:s ståndpunkt vinner bifall i arbetsdomstolen utgör skiljeklausulen inget hinder mot prövning i tingsrätten i nu aktuella tvist. Om CR:s ståndpunkt i målet i arbetsdomstolen inte skulle ha framgång innebär kollektivavtalet att arbetstvister mellan bankanställda och banker anslutna till BAO inte kan prövas i allmän domstol. Som en följd härav är tingsrätten förhindrad att uppta målet till prövning.

Mot ovannämnda bakgrund yrkar jag i första hand att målet måtte förklaras vilande i avvaktan på avgörandet i arbetsdomstolen av frågan om skiljeklausulens rättsverkningar såvitt avser prövning av arbetstvister i allmän domstol.

I andra hand avseende själva saken bestrider jag yrkandet i sin helhet.

- - - - -

Banken motsatte sig i en inlaga den 8 juni 1993 att målet skulle förklaras vilande. Banken anförde att tingsrätten, oavsett utgången i det av A.N. omnämnda målet i arbetsdomstolen, var behörig att uppta bankens talan till prövning. Av inlagan framgår att banken inte uppfattade svaromålet så att A.N. gjorde invändning om rättegångshinder.

Sedan A.N. hade beretts tillfälle att bemöta bankens inlaga beslutade tingsrätten den 19 oktober 1993 att lämna yrkandet om vilandeförklaring utan bifall. Tingsrätten förelade samtidigt A.N. att senast viss dag närmare utveckla grunderna för bestridandet av bankens talan i sak. A.N. efterkom föreläggandet genom en inlaga den 29 oktober 1993. Inledningsvis anförde han dock att tingsrätten inte var behörig att ta upp målet till prövning. Sedan banken invänt att A.N. inte hade gjort någon foruminvändning när han första gången förde talan i målet upptog tingsrätten frågan till prövning i ett protokoll den 18 januari 1994. I protokollet anförde tingsrätten bl a följande.

Vill part göra invändning om att skiljeavtal utgör rättegångshinder skall enligt 10 kap 18 § och 34 kap 2 §rättegångsbalken invändning framställas när parten första gången skall vid rätten föra talan i målet. I A.N:s fall skulle invändningen ha framställts i det skriftliga svaromålet. Så kan inte anses ha skett. På grund härav och då A.N. inte av laga förfall varit förhindrad att i rätt tid göra invändningen är hans rätt därtill förfallen. A.N:s yrkande i förevarande fråga föranleder därför inte någon vidare åtgärd från tingsrätten.

Sedan fusion hade ägt rum mellan Gota Bank och Nordbanken gjorde A.N. en invändning om rättegångshinder av samma innehåll som tidigare. Genom beslut den 13 mars 1995 meddelade tingsrätten att framställningen inte föranledde någon åtgärd från tingsrättens sida.

Genom dom den 20 november 1995 förpliktade tingsrätten A.N. att till Nordbanken utge 112 104 kr jämte ränta och ersättning för rättegångskostnader. Såväl A.N. som banken har överklagat tingsrättens dom i huvudsaken.

YRKANDEN OCH GRUNDER

A.N. har yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att den mellan honom och banken gällande skiljeklausulen utgjort hinder för tingsrätten att pröva målet och att bankens talan till följd härav hade bort avvisas. Som grund för yrkandet har A.N. åberopat att invändningen om rättegångshinder framställdes i rätt tid i tingsrätten.

Banken har yrkat att arbetsdomstolen skall avvisa eller ogilla A.N:s yrkande. Som grund härför har banken i första hand invänt att frågan om avvisning av bankens talan inte kan komma under arbetsdomstolens prövning eftersom tingsrätten inte har meddelat något överklagbart beslut. I andra hand har banken gjort gällande att tingsrätten har gjort en korrekt bedömning.

PARTERNAS ANFÖRANDEN

A.N.

A.N. redovisade redan i svaromålet sin ståndpunkt beträffande skiljeklausulen och hans slutsats var att skiljeklausulen bara kunde åsidosättas om arbetsdomstolen fann att den var ogiltig i förhållande till medlemmar hos Civilekonomernas Riksförbund. Om så inte ansågs vara fallet var tingsrätten förhindrad att upptaga målet till prövning. Diskussionen i svaromålet utmynnar i att bankområdets skiljeklausul är giltig och skall tillämpas utom för den händelse klausulen skulle anses oskälig.

Något särskilt yrkande krävs inte för att tingsrätten skall pröva sin behörighet. Redan när tingsrätten handlade frågan om vilandeförklaring borde sambandet mellan forumfrågan och vilandebegäran ha stått klart för tingsrätten. Av tingsrättens handlingar framgår att foruminvändningen har gjorts endast i svaromålet och senare vidhållits. Eftersom tingsrätten i beslutet den 18 januari 1994 noterat att invändningen har framställts kan detta således inte ha skett vid något annat tillfälle än i svaromålet.

Eftersom banken väckte talan mot A.N. innan arbetsdomstolen hade avkunnat sin dom, föll det sig naturligt att bereda tingsrätten tillfälle att beakta vad arbetsdomstolens avgörande skulle komma att innebära. Av detta skäl lämnade A.N. en omfattande redovisning av rättsläget och framställde yrkandet om vilandeförklaring. Mot bakgrund av redovisningen i svaromålet borde det ha varit uppenbart för tingsrätten att dess behörighet var ifrågasatt och att detta hade skett i rätt tid.

Foruminvändningen mot Nordbanken som ny part grundades på att Nordbanken redan före fusionen var självständigt bunden av samma skiljeklausul i kollektivavtalet. Då Nordbanken är självständigt bunden av bankområdets skiljeklausul kan Nordbanken i målet inte komma i en bättre ställning än vad som följer av bankens egen kollektivavtalsbundenhet.

Nordbanken

Som tingsrätten funnit har A.N. inte framställt invändningen om rättegångshinder i rätt tid. På grund härav har dennes rätt att göra invändningen förfallit. Tingsrätten har därför upptagit bankens talan till prövning. Vid sådana förhållanden får frågan om rättens behörighet inte tas upp av arbetsdomstolen.

Tingsrätten har underkänt A.N:s invändning eftersom den framställdes för sent. Tingsrätten har dock inte uttryckligen ogillat invändningen och följaktligen inte meddelat någon fullföljdshänvisning. Skälet härtill är att domstolarnas officialprövning av ifrågavarande forumfråga enligt 10 kap. 19 § rättegångsbalken är begränsad till första instans. Enligt rättegångsbalken gäller att om lägre rätt upptagit tvist må frågan om rättens behörighet inte upptagas av högre rätt med mindre frågan dit fullföljes eller där väcks av part. Forumfrågan kan därför inte komma under arbetsdomstolens prövning. Att tingsrättens dom har överklagats saknar betydelse.

A.N.

Bestämmelserna i 10 kap. 19 § rättegångsbalken utgör inte hinder för en prövning av frågan om tingsrättens bedömning har varit riktig. Tingsrätten har inte meddelat något beslut som har kunnat överprövas i särskild ordning. Utgångspunkten måste därför vara att tingsrättens dom också innefattade frågan om tingsrättens behörighet och att detta måste kunna prövas av högre rätt. En annan ståndpunkt skulle innebära att forumfrågan inte skulle vara möjlig att pröva i högre rätt. I avsaknad av ett särskilt överklagbart beslut har därför frågan om rättegångshinder kommit att bli en sådan del av saken som skall prövas i samband med att talan väcks i högre instans.

SKÄLEN FÖR ARBETSDOMSTOLENS BESLUT

Föreligger hinder för arbetsdomstolen att pröva A.N:s invändning om skiljeklausul?

Har parterna i en tvist träffat avtal om att tvisten skall prövas av skiljemän, utgör detta rättegångshinder endast om part gör invändning därom. Vill part göra sådan invändning, skall han enligt 34 kap. 2 § första meningen rättegångsbalken framställa invändningen då han första gången skall vid rätten föra talan i målet. Underlåter part att inom angiven tid framställa invändningen, är enligt sista meningen i samma paragraf rätten att göra invändning förfallen Om tingsrätten anser att invändningen om rättegångshinder framställts för sent, skall tingsrätten - enligt arbetsdomstolens mening - besluta att avvisa invändningen. Ett sådant avvisningsbeslut är ett beslut under rättegången som enligt 49 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken får överklagas endast i samband med domen.

I protokollet den 18 januari 1994 anförde tingsrätten att A.N. inte hade framställt invändningen om rättegångshinder i rätt tid och att hans rätt att framställa invändningen därför var förfallen. Tingsrätten uttalade att A.N:s yrkande inte föranledde någon vidare åtgärd från tingsrättens sida.

Vad tingsrätten sålunda har uttalat får enligt arbetsdomstolens mening uppfattas som ett beslut om avvisning av A.N:s invändning. I enlighet med vad nyss anfördes har A.N. varit berättigad att föra talan mot beslutet i samband med överklagande av domen.

A.N. har överklagat tingsrättens dom och har i samband därmed yrkat att bankens talan i tingsrätten borde ha avvisats på grund av rättegångshinder. Det föreligger därför inte något hinder för arbetsdomstolen att pröva A.N:s yrkande.

Har A.N. framställt invändningen om skiljeklausul i rätt tid?

Arbetsdomstolen har alltså att pröva om A.N. gjorde invändning om rättegångshinder i rätt tid i tingsrätten. Enligt 34 kap. 2 § första meningen rättegångsbalken skulle, som redan har berörts, invändningen ha framställts då A.N. första gången skulle vid rätten föra talan i målet, dvs. vid avgivandet av svaromål. Med hänsyn härtill blir av avgörande betydelse hur A.N:s svaromål med anledning av bankens stämningsansökan är att uppfatta.

A.N. har i sitt svaromål redogjort för innehållet i en skiljeklausul i kollektivavtalet mellan Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation och Svenska Bankmannaförbundet. Han har också redogjort för en då pågående tvist i arbetsdomstolen i mål mellan en av Civilekonomernas Riksförbunds medlemmar och Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation och Nordbanken. A.N. har också angivit att Civilekonomernas Riksförbunds ståndpunkt i målet i arbetsdomstolen var att skiljeklausulen var oskälig till följd varav den borde lämnas utan avseende vid avgörandet av forumfrågan. A.N. uttalar också att arbetsdomstolens prövning av den pågående tvisten kunde medföra att tingsrätten var förhindrad att upptaga målet till prövning. Han har härefter yrkat att målet skulle förklaras vilande i avvaktan på avgörandet i arbetsdomstolen av frågan om skiljeklausulens rättsverkningar såvitt avser prövning av arbetstvister i allmän domstol.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

En part som vill göra invändning om att tingsrätten inte är behörig att ta upp ett mål till prövning med hänsyn till en skiljeklausul skall, som förut nämnts, framställa invändningen då han första gången skall föra talan vid tingsrätten. Syftet med bestämmelsen är att handläggningen vid tingsrätten omedelbart skall upphöra och frågan om betydelsen av skiljeklausulen snarast skall prövas. Av det svaromål som A.N. gav in till tingsrätten framgår visserligen att det fanns en skiljeklausul som kunde vara tillämplig mellan parterna men att A.N. inte visste om den var gällande. Vidare framgår att A.N:s fackliga organisation inte ville att skiljeklausulen skulle tillämpas i det mål som vid denna tid var föremål för arbetsdomstolens prövning. Som arbetsdomstolen ser det kan svaromålet inte uppfattas på det sättet att A.N. gav uttryck för en ståndpunkt av innebörd att skiljeklausulen skulle tillämpas i målet. Invändningen om rättegångshinder kan därför inte anses ha framställts i svaromålet. Såvitt arbetsdomstolen kan finna var det först i A.N:s inlaga den 29 oktober 1993 till tingsrätten som denne klargjorde sin uppfattning att tingsrätten inte var behörig att uppta målet till prövning. Dessförinnan var A.N:s inställning att uppfatta på det sättet att han lämnade öppet huruvida hinder för målets upptagande till prövning förelåg.

Som tingsrätten funnit kan det förhållandet att Nordbanken efter fusion övertagit Gota Banks talan i målet vid tingsrätten inte vara ägnat att ge A.N. en ny tidsfrist i fråga om den tidigare gjorda invändningen om rättegångshinder.

Med hänvisning till det anförda finner arbetsdomstolen att invändningen om rättegångshinder framställts för sent. A.N:s yrkande att bankens talan skall avvisas kan därför inte vinna bifall.

SLUT

A.N:s yrkande att arbetsdomstolen skall avvisa Nordbankens talan lämnas utan bifall.

Beslut 1996-08-15, målnummer B-183-1995

Ledamöter: Hans Stark, Ulf E. Nilsson och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Kaisa Söderberg