AD 1997 nr 100

Parter:

Staten genom Arbetsmarknadsstyrelsen; M.T.

Nr 100

Staten genom Arbetsmarknadsstyrelsen

mot

T.M. i Spånga.

ÖVERKLAGAD DOM

Solna tingsrätts dom den 29 mars 1996, nr DT 182

1 INLEDNING

Tingsrättens dom, se bilaga.

Staten genom Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom

1. lämnar T.M:s talan om ogiltigförklaring av uppsägningen av denne utan bifall,

2. befriar AMS från ålagd betalningsskyldighet för T.M:s rättshjälpskostnader vid tingsrätten, och

3. förpliktar T.M. att utge ersättning för AMS rättegångskostnader där.

T.M. har för sin del yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall

1. förplikta AMS att till honom utge allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 6 mars 1995 till dess betalning sker, och

2. förplikta AMS att fullt ut ersätta hans rättshjälpskostnader vid tingsrätten.

Parterna har bestritt varandras ändringsyrkanden.

AMS har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har på AMS begäran C.A. hörts på nytt under sanningsförsäkran samt förnyade vittnesförhör hållits med B.T., P.H., B.S., H.F. och L.L.. Vidare har på AMS begäran vittnesförhören med A.E., K.K., B.N., I.S. och L.I. vid tingsrätten förebringats genom banduppspelning. På T.M:s begäran har han själv hörts på nytt under sanningsförsäkran samt förnyade vittnesförhör hållits med G.A. och R.N.. På T.M:s begäran har vidare vittnesförhören med H.B. och E.R. vid tingsrätten förebringats genom banduppspelning. Därutöver har på båda parters begäran vittnesförhöret vid tingsrätten med Y.Y. förebringats genom banduppspelning. Omfattande skriftlig bevisning har förebringats.

2 PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

2.1 AMS

De händelser som är aktuella i målet spänner över en tidsperiod om cirka ett och ett halvt år från mitten av 1993 t.o.m. november 1994. Det hade dock redan före denna tidsperiod förelegat allvarliga samarbetsproblem mellan T.M. och hans arbetskamrater samt, framför allt, mellan honom och hans arbetsledning vid AMS.

När T.M. återkom i tjänst den 7 augusti 1993 efter en kortare semesterledighet, fick han reda på av sin närmaste chef på platsförmedlingsenheten B.T. att denne hade engagerat två kollegor att delta i ett utredningsprojekt under B.T:s ledning men att T.M. inte skulle ingå i projektgruppen. Gruppen skulle utreda användningen av starta-eget-bidrag i framtiden.

T.M. blev mycket missnöjd över att inte få delta i projektarbetet. Inför arbetskamrater anklagade han B.T. för oduglighet. Han uttalade även kränkande omdömen om B.T. inför denne personligen, bl.a. den 19 augusti 1993. Efter denna incident var T.M. sjukskriven och återkom inte till arbetsplatsen förrän den 22 november samma år.

I sin besvikelse över att inte få ingå i projektgruppen hade T.M. även anmält till telefonväxeln att han i fortsättningen inte tog emot några telefonsamtal som rörde starta-eget-bidrag. Enhetschefen P.H. hade på grund av detta ett samtal med T.M. den 16 augusti 1993. P.H. förklarade att T.M. genom att inte svara på förfrågningar angående starta-eget- bidrag-ärenden gjorde sig skyldig till arbetsvägran.

Senare på dagen den 16 augusti 1993 upptäckte P.H. att T.M., i strid med gällande beslutsordning, under juli 1993 hade fattat beslut i 42 överklagade ärenden om starta-eget-bidrag. Enligt den beslutsordning för platsförmedlingsenheten som antagits i februari 1993 var beslutanderätten beträffande de vid enheten förekommande ärendena förbehållen antingen enhetschefen eller sektionscheferna med undantag för vissa särbestämmelser rörande områdesansvariga. T.M. hade som facklig företrädare för SACO deltagit i den MBL-förhandling som ägde rum vid införandet av denna beslutsordning. Han var inte minst på grund därav väl medveten om de regler för beslutsfattande som gällde inom enheten. T.M. hade arbetat som handläggare av starta-eget-bidrag-ärenden sedan sommaren 1992 men före juli 1993 inte fattat några egna beslut i dessa ärenden. De aktuella ärendena var inte heller av så brådskande natur att det varit nödvändigt att fatta beslut i dem under sommaren. Enhetschefen P.H. var dessutom i tjänst när en del av besluten fattades. Under övrig tid har det funnits vikarier vilka varit behöriga att fatta beslut i ärendena. Det har således inte förelegat några omständigheter som kunnat förklara eller ursäkta T.M:s handlande. P.H. såg mycket allvarligt på detta egenmäktiga beteende från T.M:s sida. Hans avsikt var att ta kontakt med T.M. för att diskutera det inträffade med denne påföljande dag. T.M. var emellertid sjukskriven då.

Under T.M:s sjukskrivningsperiod gjorde P.H. ett flertal försök att per telefon komma i kontakt med honom för att diskutera de uppkomna problemen både vad avsåg T.M:s relation till B.T. och hans överträdelse av beslutsordningen. B.T., som tagit mycket illa vid sig över T.M:s angrepp på honom, hade förklarat att han inte kunde tänka sig att vara kvar vid enheten om han fortsättningsvis måste arbeta med T.M.. Det var därför nödvändigt att försöka finna en lösning på problemen och diskutera T.M:s framtida arbetssituation. T.M. ville dock inte ha någon kontakt med P.H. vare sig per telefon eller vid något personligt sammanträffande såsom P.H. föreslog.

Eftersom man från arbetsledningens sida inte lyckades få till stånd något samtal med T.M. för att diskutera den uppkomna situationen, vände man sig till Previa och kunde på så sätt etablera en kontakt med T.M.. P.H. gjorde under denna tid även stora ansträngningar för att finna en ny plats för T.M. inom AMS organisation. Han ansåg med hänsyn till vad som inträffat i augusti att det var omöjligt att i fortsättningen låta T.M. vara kvar vid platsförmedlingsenheten. Det visade sig emellertid vara svårt att hitta någon ny plats åt T.M., eftersom denne numera var känd inom hela AMS organisation. P.H. lyckades dock under senhösten 1993 förmå Länsarbetsnämnden i Västerås att lämna T.M. ett erbjudande om att genomgå ett utbildningsprogram vilket skulle kunna leda fram till ett arbete som ekonomisamordnare för de tre arbetsförmedlingskontoren i Västerås. T.M. avböjde dock detta erbjudande.

I slutet av oktober 1993 upphörde T.M:s sjukskrivning.Vid denna tidpunkt pågick fortfarande ansträngningarna att finna ett nytt arbete för honom. P.H. bestämde därför att T.M. i avvaktan på att man fann en lösning på problemen skulle arbeta i hemmet under november. I praktiken innebar detta att T.M. var befriad från tjänstgöring med full lön.

Vid ett av de telefonsamtal som P.H. hade med T.M. i sina försök att få till stånd en diskussion med honom, ett samtal som ägde rum den 11 september 1993, kallade T.M. B.T. för en korkad person och anklagade vidare B.T. för att vara rasist. Detta fann P.H. vara mycket obehagligt då det inte överensstämde med den bild han hade av B.T.. Man lyckades inte finna någon lösning beträffande T.M:s arbetssituation och den 22 november 1993 inställde sig T.M. på arbetsplatsen.

Eftersom man från arbetsledningens sida ansåg att det av hänsyn till B.T. var olämpligt att T.M. skulle befinna sig i platsförmedlingsenhetens lokaler placerades denne hos en annan enhet inom AMS, Tegen Service. Han tillhörde dock fortfarande organisatoriskt platsförmedlingsenheten men H.F. vid Tegen Service skulle fungera som hans arbetsledare och tilldela honom arbetsuppgifter. Detta klargjorde P.H. i ett brev till T.M. daterat den 23 november 1993. T.M. arbetade fram till den 6 december 1993 då han påbörjade en semesterledighet. Även denna korta period var konfliktfylld; nu närmast vad gällde relationerna med H.F..

Den 3 december 1993 var T.M. olovligen frånvarande från arbetsplatsen. Till H.F. hade han uppgett att han skulle gå på en begravning varvid H.F. hade sagt att han förväntade sig att T.M. skulle lämna in en sedvanlig ledighetsansökan. T.M. ansökte dock aldrig om ledighet för den aktuella dagen.

T.M. skulle ha återkommit från semesterledigheten i mitten av januari 1994 men på grund av sjukdom kom han att återgå i arbete först den 7 februari 1994. Han var då fortfarande fysiskt placerad vid Tegen Service med H.F. som sin arbetsledare. H.F. hade till uppdrag att tilldela T.M. arbetsuppgifter. Det var inte så lätt att finna lämpliga arbetsuppgifter för T.M., eftersom denne på grund av den uppkomna situationen inte kunde arbeta inom platsförmedlingsenhetens ordinarie verksamhet.

Det visade sig att avdelningsdirektören B.S. som ansvarade för platsinformation behövde hjälp med en uppdatering av de s.k. platsautomaterna. Detta arbete bedömdes lämpligt att anförtro T.M.. Platsautomaterna är en slags enklare datorer som bl.a. finns placerade på arbetsförmedlingar och innehåller information om lediga arbeten i olika kommuner samt även viss annan information om kommunerna i fråga. De arbetsuppgifter som T.M. skulle utföra innebar att han skulle göra platsautomaterna rikstäckande och förmå de kommuner som ännu inte hade någon information införd i automaterna, omkring 150 kommuner, att lämna sådan kommuninformation. Tanken var att T.M. skulle skriva till de kommuner som inte fanns representerade och upplysa dem om möjligheten att få information om kommunen införd i platsautomaterna. T.M. skulle sedan följa upp breven med telefonsamtal till ansvariga inom kommunerna. En deluppgift var att ta fram adresser och telefonnummer till kommunerna. T.M. skulle vidare på arbetsblanketter notera intresserade kommuners telefonnummer och namn på kontaktpersoner inom kommunerna. Han skulle även hjälpa kommunerna att bearbeta det material som de ville ha infört i platsautomaterna. Det kunde bl.a. gälla information om näringsliv, bostäder, barnomsorg samt hälso-och sjukvård. I uppdraget ingick också att skicka brev till de kommuner som under år 1993 haft information införd i platsautomaterna och erbjuda dem att köpa sju informationssidor eller alternativt utan kostnad få lämna kommuninformation motsvarande två sidor. Detta var en viktig arbetsuppgift, eftersom en förutsättning för att syftet med systemet med platsautomater skulle kunna uppnås var att platsautomaterna innehöll fullständig och aktuell information. B.S. upprättade senare skriftliga instruktioner med exempel för att T.M. lättare skulle kunna sätta sig in i arbetsuppgifterna.

H.F. meddelade redan den 7 februari 1994 T.M. att denne skulle kontakta B.S. för att få instruktioner beträffande arbetet med platsautomaterna. Han påtalade även detta för T.M. den 8, den 9 och den 14 februari 1994 men T.M. tog trots detta inte någon kontakt med B.S..

Den 14 februari 1994 uppträdde T.M. på ett mycket kränkande och nedlåtande sätt mot H.F. och kallade denne för "djävla tjuv" och för rasist. T.M. ifrågasatte dessutom att H.F. skulle vara hans arbetsledare och ha rätt att tilldela honom arbetsuppgifter.

Under samma period skrev T.M. även till överdirektören E.T. och krävde att få besked om sin organisatoriska tillhörighet. E.T. svarade honom i ett brev daterat den 16 februari 1994 att han organisatoriskt fortfarande tillhörde platsförmedlingsenheten men att han tills vidare skulle vara fysiskt placerad vid Tegen Service och följaktligen inte ingå i någon av platsförmedlingsenhetens arbets- eller projektgrupper. E.T. hänvisade vidare till det brev som P.H. tillställt T.M. i slutet av november 1993 i vilket P.H. upplyst T.M. om att H.F. hade hans uppdrag att anvisa T.M. arbetsuppgifter. E.T. förklarade att detta förhållande fortfarande gällde fram till dess annat meddelades. T.M. lät sig dock inte nöja sig med denna upplysning utan han fortsatte att ifrågasätta de besked han fått vad gällde hans organisatoriska tillhörighet och arbetsuppgifter. Han skrev bl.a. ytterligare ett brev till E.T. den 23 februari 1994 och hävdade att uppgiften att P.H. gett H.F. i uppdrag att tilldela honom arbetsuppgifter var felaktig.

Med anledning av T.M:s vägran att utföra de anvisade arbetsuppgifterna rörande platsautomaterna sökte även biträdande enhetschefen L.L. tillsammans med H.F. upp T.M. den 23 februari 1994 för att klargöra för honom att han var skyldig att utföra det arbete som ålagts honom. Närvarande vid mötet var även H.B.. Vid mötet for T.M. ut i anklagelser mot L.L. och kallade honom för en förrädare och sade att han inte var att lita på. L.L. upplevde T.M:s angrepp på honom som mycket kränkande.

Den 24 februari 1994 gjorde H.F. ytterligare ett försök att förmå T.M. att kontakta B.S. för att få del av sina arbetsuppgifter, dock utan önskat resultat.

Den aktuella perioden var T.M. vidare olovligen frånvarande från arbetet under eftermiddagarna den 7, den 15, den 18, den 22 och den 25 februari 1994. T.M. har själv förklarat att han de aktuella dagarna besökt läkare eller sitt fackliga ombud. Han har dock inte vid något av dessa tillfällen begärt och beviljats ledighet vilket är en förutsättning för att frånvaron skall anses lovlig. - AMS godtar dock tingsrättens bedömning att det inte är visat att T.M. varit olovligt frånvarande den 8 - 11 och den 28 februari 1994.

T.M. blev sjukskriven från månadsskiftet februari/mars 1994 och fram till den 8 augusti 1994 då han återgick i tjänst på halvtid.

När T.M. i augusti 1994 återkom till arbetet efter sin sjukskrivning, fortsatte försöken från arbetsledningens sida att få honom att acceptera att utföra de arbetsuppgifter som anvisats honom. T.M. ifrågasatte dock även nu såväl H.F:s och B.S:s rätt att tilldela honom arbetsuppgifter som sin skyldighet att utföra arbetsuppgifterna.

T.M. krävde nu att alla arbetsorder skulle gå via hans fackliga organisation centralt. I ett brev den 29 augusti 1994 klargjorde enhetschefen C.A. för T.M. att H.F. hade C.A:s uppdrag att anvisa T.M. arbetsuppgifter och att vara hans dagliga kontaktperson vad gällde arbetsledningen.

Under hösten 1994 kom kontakterna med H.F. att utvecklas i allt sämre riktning. Den 19 september 1994 kallade T.M. H.F. för en lögnare och en "djävla typ" samt stötte till med armen i sidan på honom. T.M. sade även till H.F. att han tyckte att de skulle gå ut och "göra upp". T.M. kallade vidare H.F. för "djävla bög".

Den 23 september 1994 vägrade T.M. att ta emot skriftliga instruktioner om sina arbetsuppgifter. Den 12 oktober 1994 blev T.M. beordrad av sin chef L.L. att samma dag hämta skriftliga instruktioner om arbetsuppgifterna hos H.F.. L.L. upplyste även T.M. om att det skulle ses som en arbetsvägran om han underlät att göra detta. T.M. lät dock trots detta bli att hämta instruktionerna.

När H.F. samma dag, den 12 oktober 1994, försökte tala med T.M. kallade denne H.F. för "bög" och uppmanade H.F. att följa med ut så att de skulle kunna "göra upp" utan vittnen.

T.M. har vidare den 13, den 21 och den 28 oktober 1994 vägrat att hämta och ta emot instruktioner om de arbetsuppgifter som anvisats honom. Den 28 oktober 1994 har T.M. även med våld föst ut L.L. från sitt arbetsrum och sagt att han skulle lämnas i fred. T.M. blev i ett brev från L.L. daterat den 31 oktober 1994 åter informerad om vad som gällde beträffande hans arbetsuppgifter och organisationstillhörighet. När H.F. den 2 november 1994 frågade T.M. om han nu tänkte utföra arbetsuppgifterna vägrade T.M. att svara och han utförde inte heller arbetsuppgifterna. I ett brev till L.L. daterat den 4 november 1994 ifrågasatte T.M. i stället sin organisatoriska tillhörighet inom AMS.

Den 11 november 1994 spottade T.M. framför L.L. när de möttes i en korridor på arbetsplatsen.

T.M:s närmaste chefer bedömde nu att situationen blivit ohållbar och det gjordes en anmälan till personalansvarsnämnden. Medan T.M:s ärende behandlades i personalansvarsnämnden fortsatte T.M:s kränkande uppförande mot arbetskamrater och i mitten på november 1994 spottade han efter byråchefen L.I. och kallade honom för "Hitler".

Den 16 december 1994 beslutade AMS personalansvarsnämnd att säga upp T.M. av personliga skäl.

2.2 T.M.

Under hans anställning vid AMS har det före händelserna i augusti 1993 aldrig riktats några klagomål mot honom. Han har fått beröm för sitt sätt att utföra arbetet och han har haft ett mycket bra förhållande till sina arbetskamrater. Det har inte heller förekommit några kontroverser med överordnande och han har aldrig tilldelats någon varning eller dylikt. Han har dock känt sig särbehandlad särskilt vad gäller löneutvecklingen.

Under sommaren 1993 fattade han själv beslut i 42 ärenden om starta- eget-bidrag. Under den aktuella perioden var inte hans chefer vid platsförmedlingsenheten i tjänst och de personer som fungerade som vikarier för cheferna vid enheten saknade tidigare erfarenhet av frågor om starta-eget-bidrag. Han var därför av uppfattningen att det var han som skulle fatta beslut i ärendena. Besluten har inte överklagats eller på något sätt skadat de personer som berörts av besluten. Han har först i samband med att uppsägningsförfarandet inleddes fått besked om att arbetsgivaren ansåg att det var klandervärt av honom att fatta besluten. Han har således inte varnats eller på annat sätt mött någon reaktion från överordnade med anledning av det inträffade förrän i december 1994.

Den 19 augusti 1993 hade han en diskussion med B.T. som rörde frågan om en person skulle beviljas starta-eget- bidrag eller ej. De hade skilda uppfattningar i frågan och under diskussionen sade B.T. med hög röst åt honom att "du kan sticka hem till ditt land". Han blev upprörd över detta rasistiska uttalande och sade till B.T., möjligen även han med hög röst, att det var rasistiskt att uttrycka sig på det sätt B.T. gjorde. Han tog mycket illa vid sig av B.T:s påhopp och det inträffade medförde att han blev sjukskriven på grund av psykiska besvär.

Det är riktigt att P.H. vid några tillfällen kontaktade honom per telefon under sjukskrivningsperioden för att höra vad som hade inträffat. Man förde vissa diskussioner men det måste dock beaktas att han mådde mycket dåligt under den aktuella perioden. Det bestrids att AMS skulle ha kontaktat Previa för att få till stånd en diskussion angående hans situation. Det var han själv som tog kontakt med Previa för att han mådde psykiskt dåligt. I slutet av oktober 1993 kände han sig så pass frisk att han ville börja arbeta igen. Han blev då beordrad att arbeta i hemmet.

Det har inte tidigare kommit till hans kännedom att P.H. under den aktuella tiden skulle ha gjort stora ansträngningar för att finna ett nytt arbete åt honom. Det arbete som erbjöds honom var som administrativ chef vid Länsarbetsnämnden i Västerås. Anledningen till att han tackade nej till detta erbjudande var att han med hänsyn till sin familjesituation inte hade möjlighet att flytta till Västerås och att det inte var praktiskt möjligt för honom att dagpendla mellan Stockholm och Västerås.

Han återkom till arbetsplatsen den 22 november 1993. Det visade sig då att hans arbetsmaterial hade flyttats till ett annat tjänsterum. Sakerna hade endast lagts in i det nya arbetsrummet och han fick börja med att ställa i ordning där. Han arbetade under cirka två veckor och hade därefter semester under drygt en månad. Under sin semesterledighet fick han malaria och var sedan sjukskriven till den 7 februari 1994. Under de två veckor som han arbetade under senhösten 1993 förekom över huvud taget inte några konflikter.

När han kom tillbaka till arbetet efter sin sjukskrivning den 7 februari 1994 hade hans arbetsmaterial och övriga tillhörigheter åter flyttats till ett nytt arbetsrum. Även denna gång hade sakerna lagts in i rummet huller om buller och det tog honom ett par dagar att städa upp i rummet. Det nya rummet låg på ett annat våningsplan än platsförmedlingsenheten. Han fick besked om att han var förbjuden att delta i de möten som hans arbetskamrater på platsförmedlingsenheten hade och han fick inte ens besöka arbetskamraterna på enheten under kafferaster. Han fann detta oerhört märkligt. Han kunde inte se att han gjort sig skyldig till något olämpligt. Under hans 15-åriga anställning vid AMS hade det vid ett tillfälle varit en högljudd diskussion med hans chef B.T.. Han tyckte att det var underligt att han skulle behöva bli förhindrad att ha normal kontakt med sina arbetskamrater på grund av detta.

När T.M. studerade personallistor m.m. fann han att hans namn inte längre stod upptaget under platsförmedlingsenheten. Han skrev därför till överdirektören E.T. och bad att få besked om sin organisatoriska tillhörighet. Fastän E.T. i sitt svarsbrev uppgav att han fortfarande tillhörde platsförmedlingsenheten men fysiskt skulle vara placerad vid en annan enhet, Tegen Service, så var han fortfarande osäker om vilka arbetsuppgifter det var tänkt att han skulle utföra och vilka som var hans arbetsledare. Han fortsatte därför korrespondensen med E.T.. Så småningom fick han besked från företrädare för AMS att det var H.F. som skulle anvisa honom arbetsuppgifter. När han vände sig till H.F. uppgav denne dock att detta inte var någonting som han kände till. T.M. fortsatte försöken att ta reda på vem som skulle ge honom arbetsuppgifter och han fick då veta att det var H.F. och B.S. som hade detta uppdrag.

H.F. och B.S. lämnade honom arbetsuppgifter rörande arbetsplatsautomaterna. De uppgifter som tilldelades honom var dock inte alls så omfattande som AMS gör gällande. För hans del inskränkte sig arbetet till att ta reda på telefonnummer till de olika kommunerna samt att kopiera olika handlingar och sedan skicka ut dessa till kommunerna. Det handlade således om okvalificerade arbetsuppgifter. De mer kvalificerade delarna, såsom själva utredningsarbetet, hade redan utförts av andra personer när han fick sina arbetsuppgifter. T.M. ansåg det märkligt att han som byrådirektör tilldelades så pass enkla arbetsuppgifter och han hade ett flertal diskussioner med överordnade på AMS med anledning av detta. Dessutom var det fortfarande oklart för honom vilken enhet han tillhörde.

T.M. mådde psykiskt dåligt av sin arbetssituation och tvingades besöka Previa för samtal med bl.a. psykolog. Han vände sig även till sin fackliga organisation för att få hjälp. I början av mars 1994 blev han sjukskriven till augusti 1994 på grund av psykiska besvär.

T.M. bestrider att han varit olovligen frånvarande från arbetet eftermiddagarna den 7, den 15, den 18, den 22 och den 25 februari 1994. Frånvaron har varit giltig då han varit på läkarbesök eller varit hos sitt fackliga ombud. Under alla de år som han arbetat hos AMS har det aldrig förekommit att han inhämtat någon överordnads tillstånd för att få besöka läkare eller sitt fackförbund. Det vanliga förfarandet vid lovlig bortovaro från arbetet har i stället varit att man stämplat "tjänste ut" och skrivit ett meddelande på en anslagstavla var man befann sig någonstans. Arbetsgivaren har inte tidigare kommit med några anmärkningar om att han skulle ha agerat på ett felaktigt sätt i detta avseende. Han har inte heller fått något löneavdrag på grund av att han skulle ha varit olovligen frånvarande från arbetet.

När T.M. återkom till arbetet efter sin sjukskrivning i augusti 1994, var han fortfarande osäker om sin organisatoriska tillhörighet och över vem som skulle fungera som hans arbetsledare. Han utförde dock det arbete som anvisats honom. I september 1994 blev han åter flyttad till ett nytt arbetsrum. Denna gång tilldelades honom ett rum som tidigare varit rökrum. Rummet var inte sanerat när han flyttade in och det stod askkoppar med cigarettfimpar kvar inne i rummet. Det fanns inte heller några ordentliga kontorsmöbler i rummet utan det förväntades att han skulle sitta och utföra sina arbetsuppgifter i en soffa. Det pågick även ombyggnationer inne i rummet. Det fanns därför inte någon möjlighet för honom att kunna utföra ett ordentligt arbete. Detta förklarade han för L.L.. Han skrev även brev till denne och önskade få ett klargörande vad gällde hans organisatoriska tillhörighet. I brevet ifrågasatte han också om han verkligen skulle behöva arbeta i ett rökrum. Efter flera turer blev rökrummet slutligen sanerat så att han kunde arbeta där.

Under hösten visade det sig att T.M. inte längre stod med på AMS interna telefonlista. Han hade ett flertal samtal med L.L. m.fl. chefer med anledning av detta. I slutet av oktober 1994 skrev L.L. ett brev till T.M. där han tydligt klargjorde vilken enhet T.M. skulle tillhöra och vilka dennes arbetsuppgifter var. T.M. utförde sedan de angivna arbetsuppgifterna, även om han ansåg dem okvalificerade, fram till dess uppsägningsförfarandet inleddes.

3 DOMSKÄL

3.1 Tvisten

I målet är tvistigt dels om uppsägningen den 16 december 1994 av T.M. av personliga skäl från dennes anställning som byrådirektör hos AMS är sakligt grundad, dels - för det fall detta inte skulle anses vara fallet - om T.M. skall tillerkännas allmänt skadestånd på grund av uppsägningen.

De händelser och omständigheter som AMS har åberopat som grund för uppsägningen av T.M. och som finns angivna i en punktvis uppräkning i en bilaga till uppsägningen (se inledningen i tingsrättens dom) har inträffat under en tidsperiod som sträcker sig från början av juli 1993 till mitten av november påföljande år.

Arbetsdomstolen behandlar i det följande i skilda avsnitt olika i målet uppkommande frågeställningar i anslutning till den händelseutveckling som tvisten rör. Därefter tar domstolen i ett sammanfattande avsnitt ställning till om saklig grund för uppsägningen av T.M. skall anses ha förelegat.

3.2 Har T.M. under tiden den 5 - 30 juli 1993 fattat beslut i ärenden om starta-eget-bidrag utan att ha rätt att besluta i ärendena?

De av AMS i uppsägningen uppräknade händelserna och omständigheterna inleds med påståendet att T.M. i juli 1993 själv fattade beslut i 42 överklagade ärenden om starta-eget-bidrag utan att ha rätt att besluta i ärendena.

T.M. har under huvudförhandlingen i arbetsdomstolen förklarat sitt handlande på följande sätt:

Enskilda personer, som till AMS överklagat beslut i ärenden om starta- eget-bidrag, hade ringt honom i egenskap av handläggare och bett att deras ärenden skulle skyndas på. Han hade velat tillmötesgå deras begäran. Hans chefer var emellertid inte i tjänst under den aktuella perioden, som inföll under semestertid. De personer som fungerade som vikarier för cheferna saknade erfarenhet av denna typ av ärenden. Han hade dessutom gått igenom tidigare beslut i ärenden om starta-eget- bidrag och sett att även lägre befattningshavare fattat beslut i ärendena. Han hade kommit till den uppfattningen att det var han som skulle fatta beslut i ärendena.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Enligt den skriftliga beslutsordning som gällde vid platsförmedlingsenheten sommaren 1993 förelåg inte någon rätt för en befattningshavare i T.M:s ställning att besluta i ärenden om starta- eget-bidrag. T.M. hade inte genom delegation lämnats uppdrag att ens tillfälligt under semestertid besluta i ärendena. Otvivelaktigt saknade därför T.M. rätt att själv besluta i ärendena. Hans agerande skall enligt arbetsdomstolens mening ses mot bakgrund av att det var fråga om myndighetsbeslut i sista instans i ärenden som överklagats till AMS. Besluten borde normalt ha fattats efter föredragning.

Enligt arbetsdomstolens bedömande framgår av utredningen att den dåvarande chefen för platsförmedlingsenheten P.H. var i tjänst då T.M. fattade beslut i en del av ärendena och att det under övrig tid fanns vikarier med uppgift att under P.H:s ledighet bl.a. fatta beslut av nu aktuellt slag. T.M. som i egenskap av facklig företrädare för SACO deltog i den MBL-förhandling som hölls vid införandet av den vid enheten gällande beslutsordningen måste ha varit medveten om att han enligt denna inte hade rätt att besluta i ärendena. Han hade inte tidigare fattat beslut i ärenden om starta-eget-bidrag.

Arbetsdomstolen finner med hänsyn till det anförda, i likhet med tingsrätten, utrett att T.M. beslutade i de 42 ärendena om starta-eget- bidrag i vetskap om att han därvid handlade i strid med gällande beslutsordning. Det har inte framkommit några omständigheter som skulle kunna ursäkta hans egenmäktiga handlande.

Som närmare kommer att belysas i nästa avsnitt skall T.M:s felaktiga beslutsfattande ses i sammanhang med vad som hände under augusti 1993. Sammantaget kom det inträffade att få en avgörande betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen.

Incidenten mellan T.M. och B.T. den 19 augusti 1993

Den 19 augusti 1993 inträffade en incident mellan T.M. och B.T. på den senares arbetsrum. Incidenten är en av de omständigheter som har åberopats som grund för uppsägningen av T.M..

Rörande bakgrunden till incidenten har enligt arbetsdomstolens mening framkommit följande. T.M. hade tidigare under år 1993 fått B.T. som sin närmaste chef. När T.M. den 7 augusti 1993 återkom i tjänst efter en kort semesterledighet fick han reda på att B.T., vilken skulle leda ett utredningsprojekt angående användningen i framtiden av starta-eget- bidrag, hade anlitat två av T.M:s kollegor för att delta i projektarbetet men att T.M. själv inte skulle vara verksam i projektet. I målet har inte gjorts gällande att det tidigare skulle ha förekommit några motsättningar eller någon konflikt mellan T.M. och B.T.. T.M. förklarade i mitten av augusti 1993 att han inte längre ville handlägga ärenden om starta-eget-bidrag och meddelade även telefonväxeln att han inte önskade ta emot några samtal som rörde sådana ärenden. B.T. underrättade den dåvarande enhetschefen P.H. om T.M:s ställningstagande. P.H. pratade den 16 augusti 1993 med T.M. om dennes vägran att ta emot telefonsamtal angående ärendena om starta-eget-bidrag. Vid ett tillfälle den 19 augusti 1993 hade B.T. ett samtal med T.M. angående de 42 besluten om starta-eget-bidrag.

Rörande incidenten den 19 augusti 1993 har T.M. i arbetsdomstolen uppgivit sammanfattningsvis följande:

Den aktuella dagen hade han en diskussion med B.T. om en viss person skulle beviljas starta-eget-bidrag eller ej. Under diskussionen blev B.T. arg och fällde med hög röst yttrandet: "Du kan sticka hem till ditt land". T.M. blev upprörd över detta rasistiska uttalande och sade till B.T., kanske också med hög röst, att det var rasistiskt att uttrycka sig på detta sätt. T.M. tog mycket illa vid sig av B.T:s påhopp. Det inträffade medförde att han blev sjukskriven på grund av psykiska besvär.

B.T. har i arbetsdomstolen uppgivit följande:

Den 19 augusti 1993 efter det att B.T. hade samtalat med T.M. om de 42 besluten om starta-eget-bidrag sökte denne upp B.T. på hans arbetsrum. T.M. skrek: "Ditt äckel", "Ditt svin", "Jag spyr när jag ser dig, din djävla rasist". Vid detta tillfälle fördes inte någon diskussion mellan dem kring något enskilt ärende om starta-eget-bidrag. B.T. sade inte till T.M., såsom denne påstått, att T.M. skulle "åka hem till sitt land". B.T. uppfattade det som att såväl T.M:s agerande mot honom som T.M:s vägran att besvara samtal om starta-eget-bidrag hade sin orsak i att T.M. känt sig förbigången då han inte blivit ombedd att ingå i projektgruppen rörande ärendena om starta-eget-bidrag.

Arbetsdomstolen gör, i likhet med tingsrätten, den bedömningen att det får antas ha tillgått vid incidenten i huvudsak på det sätt som B.T. har berättat.

3.4 Föreligger grund för att klandra AMS för agerandet från AMS sida mot T.M. under dennes bortovaro från arbetsplatsen från den 19 augusti 1993 till slutet av november samma år?

Omedelbart efter incidenten med B.T. den 19 augusti 1993 blev T.M. sjukskriven under en första period till slutet av oktober samma år. Därefter blev han arbetsbefriad av enhetschefen P.H. och tillsagd att stanna i hemmet fram till dess han återkom till arbetsplatsen i slutet av november 1993.

I målet har från T.M:s sida riktats stark kritik mot AMS för det sätt på vilket AMS agerat mot T.M. under denna tid. AMS har tillbakavisat kritiken som helt ogrundad.

P.H., som var T.M:s enhetschef fram till årsskiftet 1993/94, har i arbetsdomstolen sammanfattningsvis anfört följande om sina kontakter med T.M. under dennes frånvaro från arbetet och om de åtgärder i övrigt som P.H. uppgivit sig ha vidtagit under den tiden rörande T.M.:

Sedan P.H. av B.T. informerats om att det förekommit en konfrontation mellan T.M. och B.T. den 19 augusti 1993 ringde han på kvällen samma dag till T.M. i dennes bostad för att försöka få till stånd ett möte med honom påföljande dag. P.H:s tanke var att diskutera den uppkomna situationen med T.M.. Denne önskade dock inte något sådant sammanträffande. - P.H. tog också initiativet till ett möte med fackliga företrädare för SACO och Statstjänstemannaförbundet vid AMS den 27 augusti 1993 där man diskuterade vad som hade inträffat mellan T.M. och B.T.. Samma dag informerade P.H. T.M. om att ett sådant möte hade ägt rum. - I inledningsskedet av T.M:s sjukskrivningsperiod ringde P.H. vid flera tillfällen hem till T.M. i dennes bostad för att tala om den uppkomna situationen. Vid ett längre telefonsamtal den 11 september 1993 lät T.M. emellertid förstå att han inte ville att P.H. skulle kontakta honom i fortsättningen. - Under det nyssnämnda samtalet den 11 september 1993 for T.M. ut i anklagelser mot B.T. och sade att denne var en inkompetent, "korkad" person. Han anklagade P.H. för att uppmuntra B.T. att diskriminera anställda. - Kontakten med T.M. fick sedan tas via dennes läkare vid Previa och SACO:s företrädare vid AMS. - P.H. ansåg att det med hänsyn till T.M:s konflikt med B.T. var omöjligt från arbetsmiljösynpunkt att låta T.M. återkomma till enheten och fortsätta att arbeta med B.T. som sin närmaste chef. - Det stod klart för P.H. att det var T.M. som själv hade förorsakat konflikten med B.T.. P.H. fann det för övrigt tveksamt om T.M. själv önskade återvända till enheten. P.H. började därför att undersöka möjligheterna att hitta ett annat arbete till T.M.. - P.H. ansåg det omöjligt att finna andra arbetsuppgifter inom AMS som T.M. skulle kunna acceptera. Han vände han sig därför till länsarbetsdirektören i Stockholm och frågade denne om det var möjligt att inom Länsarbetsnämnden i Stockholm starta ett utbildningsprogram för T.M.. Länsarbetsdirektören sade nej till detta förslag. - Därefter kontaktade P.H. Länsarbetsnämnden i Västerås. Denna kontakt ledde fram till att T.M. erbjöds att genomgå ett ettårigt utbildningsprogram vid denna länsarbetsnämnd. Syftet med utbildningsprogrammet var att T.M. sedan skulle kunna erhålla arbete som ekonomisamordnare för de tre arbetsförmedlingskontoren i Västerås. - Medan försöken att finna annat arbete åt T.M. pågick, upphörde T.M:s sjukskrivning. P.H. fann det emellertid lämpligast att T.M. arbetade i hemmet i avvaktan på en lösning av problemen. - Efter att ha övervägt erbjudandet om att genomgå utbildningsprogrammet i Västerås avböjde T.M. detta. - P.H. ansåg nu att det inte längre var motiverat att låta T.M. arbeta i hemmet. Han bedömde att T.M. inte kunde återvända till platsförmedlingsenheten. Samtidigt ansåg han att det var utsiktslöst att försöka få till stånd en förflyttning av T.M. till någon annan enhet inom AMS med hänsyn till att T.M. hade ett rykte om sig att vara konfliktbenägen. P.H. överenskom därför med en annan enhet inom AMS, Tegen Service, att T.M. skulle vara placerad vid denna enhet. Där skulle han tilldelas arbetsuppgifter genom H.F.. T.M. skulle dock fortfarande organisatoriskt tillhöra platsförmedlingsenheten. - Vid årsskiftet 1993/94 kom P.H. att släppa den nära kontakten med ärendet, eftersom han då lämnade AMS för att tillträda annan tjänst inom arbetsmarknadsväsendet.

Arbetsdomstolen gör följande bedömande.

Arbetsdomstolen vill först framhålla att P.H. allmänt sett har gjort ett mycket trovärdigt intryck. Enligt domstolens mening saknas anledning att inte fästa tilltro till åtminstone de viktigaste sakuppgifter som denne har lämnat. I väsentlig utsträckning har dessa också, som framgår av det följande, bekräftats av T.M..

Enligt arbetsdomstolens mening framgår av vittnesförhöret med P.H. att denne under T.M:s bortovaro från arbetet vid upprepade tillfällen kontaktat T.M. för att försöka diskutera den uppkomna situationen med denne på ett konstruktivt sätt men att T.M. inte önskat ha någon vidare kontakt med P.H.. T.M. har under förhöret med honom i arbetsdomstolen bekräftat att det förekom sådana kontakter från P.H:s sida men att T.M. inte ville att de skulle fortsätta.

Genom P.H:s utsaga får också anses utrett att P.H., som ett sätt att lösa problemen, undersökt möjligheten att finna ett annat arbete åt T.M.. Detta ledde fram till erbjudandet om utbildningsplatsen vid Länsarbetsnämnden i Västerås. T.M. har berättat att han fick erbjudandet om arbete i Västerås men ansåg sig av personliga skäl inte kunna acceptera detta.

Utredningen visar vidare att kontakter med T.M. från AMS sida även förekom genom Previa. Bl.a. hade P.H. den 2 november 1993 ett möte med T.M. i närvaro av dennes läkare vid Previa för att diskutera utbildningsplatsen i Västerås.

I nära anslutning till kontroversen med B.T. den 19 augusti 1993 tog vidare P.H. initiativ till ett möte med T.M:s och B.T:s fackliga representanter för att med dem diskutera de problem som uppkommit.

Genom vittnesförhöret med P.H. och på grund av annan muntlig bevisning i målet finner arbetsdomstolen även följande utrett. Efter det att T.M. av i och för sig förståeliga skäl hade avböjt erbjudandet om en utbildningsplats i Västerås ansåg P.H. att det var omöjligt att T.M. skulle kunna återgå till sitt förutvarande arbete vid platsförmedlingsenheten. Han beslutade därför att lokalmässigt skilja T.M. från enheten och i stället placera denne vid Tegen Service. T.M. skulle dock utföra arbetsuppgifter för platsförmedlingsenheten men dessa skulle förmedlas till honom under medverkan av H.F. som skulle vara hans dagliga arbetsledare.

Den nu lämnade redovisningen ger vid handen att det från AMS sida under hösten 1993 gjordes beaktansvärda ansträngningar i syfte att komma till rätta med de problem som i augusti hade uppstått på arbetsplatsen och att bereda möjlighet för T.M. att återgå i arbete. Det vill emellertid synas som om problemen var svårlösta. Till detta bidrog att T.M. under denna tid synes ha varit urståndsatt att själv konstruktivt medverka till att situationen kunde normaliseras. Det måste ha inneburit en särskild komplikation att han avböjde att hålla direkt kontakt med P.H.. AMS åtgärder att under en förhållandevis kort period, medan möjligheten att finna annat arbete åt T.M. undersöktes, låta honom vara arbetsbefriad med lön samt att därefter när han återvände i tjänst placera honom vid en annan enhet framstår med hänsyn till den konflikt som uppkommit vid platsförmedlingsenheten som förståeliga.

Arbetsdomstolen finner att utredningen i målet ger stöd för uppfattningen att AMS inte kan klandras för det sätt på vilket man agerade mot T.M. under den aktuella frånvarotiden. De åtgärder som vidtogs kom visserligen att hårt drabba T.M. men i grunden orsakade T.M. detta själv genom sitt uppträdande i juli och augusti 1993.

3.5 Tiden den 22 november 1993 fram till T.M:s semester med början den 6 december samma år

När T.M. återkom till arbetsplatsen i slutet av november 1993, tilldelades han - enligt vad utredningen visar - ett arbetsrum vid Tegen Service, den enhet vid AMS som sysslade med ekonomi- och personalfrågor, och ställdes under särskild daglig arbetsledning genom H.F. vid denna enhet, men AMS avsikt var dock att T.M. alltjämt organisatoriskt skulle tillhöra platsförmedlingsenheten.

Från AMS sida har uppgivits att denna tid var konfliktfylld vad gäller relationerna till H.F.. Denne skulle fungera som T.M:s dagliga arbetsledare och skulle medverka när han tilldelades arbetsuppgifter. Som grund för uppsägningen har AMS dock åberopat endast att T.M. varit olovligen frånvarande från arbetet den 3 december 1993.

T.M. har bestritt att han skulle ha varit frånvarande den 3 december 1993.

I likhet med tingsrätten finner arbetsdomstolen utrett genom de uppgifter som lämnats av H.F. att T.M. varit olovligt frånvarande från arbetet den aktuella dagen.

3.6 Tiden fr.o.m. den 7 februari 1994 och månaden ut

I målet är upplyst att T.M. efter att ha varit i tjänst under ett par veckor omkring månadsskiftet november/december 1993 vistades utomlands för en längre tids semester och därefter var sjuk. Han återkom i tjänst den 7 februari 1994 efter en bortovaro från arbetsplatsen i två månader. Under februari var han i tjänst under tre veckors tid för att därefter på nytt bli sjukskriven. Den nya sjukskrivningsperioden varade över fyra månader.

Enligt vad utredningen visar präglades tjänstgöringsperioden i februari 1994 av diskussioner om T.M:s organisatoriska tillhörighet inom AMS och om hans arbetsuppgifter.

T.M. har gjort gällande att det rådde betydande oklarhet vad gällde hans organisatoriska tillhörighet och om de arbetsuppgifter som det var tänkt att han skulle utföra. Han har vidare påstått att de arbetsuppgifter som sedermera kom att tilldelas honom var av enkel beskaffenhet och inte alls motsvarade de arbetsuppgifter som låg på byrådirektörsnivå.

C.A., som i februari 1994 efterträtt P.H. som enhetschef vid platsförmedlingsenheten, har anfört bl.a. följande:

Placeringen av T.M. vid Tegen Service var en tillfällig lösning i avvaktan på att denne skulle kunna beredas annat arbete inom AMS. När C.A. tillträdde som enhetschef diskuterade han T.M:s situation med P.H.. I likhet med P.H. gjorde han den bedömningen att det med hänsyn till arbetsklimatet på platsförmedlingsenheten var omöjligt att på nytt inordna T.M. i enhetens verksamhet med bibehållande av hans tidigare arbetsuppgifter. Den arbetsuppgift som i stället kom att tilldelas T.M. avsåg en uppdatering av kommuninformationen i de s.k. platsautomaterna.

Av utredningen i målet framgår vidare att P.H. redan i brev den 23 november 1993 till T.M. informerade denne om att H.F. vid Tegen Service på uppdrag av P.H. skulle tilldela T.M. arbetsuppgifter.

H.F. har berättat att han när T.M. återkom i tjänst i början av februari 1994 vid ett flertal tillfällen sade åt T.M. att denne skulle kontakta avdelningsdirektören vid platsförmedlingsenheten, B.S., för att erhålla arbetsuppgifter.

B.S. har uppgivit att han i februari 1994 lämnade arbetsuppgifter rörande platsautomaterna tillsammans med en beskrivning av hur arbetet var tänkt att utföras till T.M..

Det kan vidare konstateras att överdirektören E.T. i brev den 16 februari 1994 upplyste T.M. om att han organisatoriskt fortfarande tillhörde platsförmedlingsenheten men att han tills vidare skulle vara fysiskt placerad vid Tegen Service där H.F. skulle tilldela honom arbetsuppgifter.

H.F. och L.L. har omvittnat att de muntligen i februari 1994 upplyst T.M. om vad som gällde avseende dennes organisatoriska tillhörighet och arbetsuppgifter.

Vid en bedömning mot bakgrund av det anförda måste man enligt arbetsdomstolens mening finna att det redan i februari 1994 stod helt klart för T.M. att han skulle vara fysiskt placerad vid Tegen Service och att H.F. skulle fungera som hans arbetsledare samt att han skulle utföra de arbetsuppgifter beträffande platsautomaterna som anvisades honom av B.S.. En annan sak är att T.M. uppenbarligen inte var beredd att rätta sig efter de besked som lämnades honom.

Arbetsdomstolen finner, i likhet med tingsrätten, att T.M. under februari 1994 vid upprepade tillfällen på sätt AMS påstått som grund för uppsägningen vägrat att ta emot arbetsuppgifter som ålagts honom och i övrigt följa anvisningar som lämnats honom samt även uppträtt kränkande och oförskämt mot H.F..

3.7 Gjorde sig T.M. skyldig till olovlig frånvaro från arbetsplatsen vid ett antal tillfällen under februari 1994?

AMS har som grund för uppsägningen även åberopat att T.M. varit olovligen frånvarande från arbetet under eftermiddagarna den 7, den 15, den 18, den 22 och den 25 februari 1994.

T.M. har anfört att han haft giltiga skäl för att vara frånvarande vid dessa tillfällen då han besökt sin läkare och sitt fackliga ombud.

Arbetsdomstolen gör följande bedömande.

Vid de aktuella tillfällena har T.M. varit frånvarande från arbetet utan att inhämta någon överordnads tillstånd för sin ledighet eller på annat sätt underrätta någon på arbetsplatsen om frånvaron. Av förhöret i arbetsdomstolen med C.A. och av A.E:s utsaga vid tingsrätten framgår att den anställde enligt AMS rutiner är skyldig att underrätta sin chef eller åtminstone på annat sätt informera arbetsplatsen vid frånvaro och att detta gäller oavsett om skälet för frånvaron skulle vara läkarbesök eller liknande.

T.M. kan därför enligt arbetsdomstolens mening kritiseras för frånvaron de aktuella eftermiddagarna i februari 1994.

3.8 Tiden fr.o.m. den 8 augusti 1994 fram till dess T.M. sades upp från anställningen den 16 december samma år

T.M. återkom i tjänst på halvtid den 8 augusti 1994 efter att ha varit helt sjukskriven på grund av psykiska besvär sedan slutet av februari samma år.

Utredningen visar att T.M. efter återkomsten i tjänst fortfarande ifrågasatte att H.F. skulle vara hans arbetsledare och även fortsättningsvis vägrade att följa de anvisningar vad gällde hans arbete som lämnades honom av H.F. och av L.L.. Detta inträffade trots att T.M. vid denna tidpunkt som förut angivits måste ha varit klar över vad som gällde beträffande hans organisatoriska tillhörighet och vilka arbetsuppgifter han skulle utföra.

När det gäller påståendena från AMS sida om att T.M. uppträtt på ett kränkande sätt mot överordnande och andra anställda vid AMS finner arbetsdomstolen genom de uppgifter som har lämnats särskilt av H.F., L.L. och L.I., vilka i vissa delar också vinner stöd av A.E:s och K.K:s iakttagelser, utrett att T.M., i enlighet med vad som gjorts gällande från AMS sida, fällt kränkande uttalanden till och om chefer och arbetskamrater, uppträtt hotfullt mot H.F. och vid ett tillfälle handgripligen föst ut L.L. ur sitt arbetsrum samt spottat efter L.L. och L.I..

3.9 Var de arbetsuppgifter som tilldelades T.M. av okvalificerat slag?

T.M. har gjort gällande att de arbetsuppgifter angående platsautomaterna som tilldelades honom var av okvalificerat slag. Denna fråga är av betydelse för prövningen av om uppsägningen är sakligt grundad.

B.S., som ansvarade för driften och utvecklingen av platsautomaterna, har i arbetsdomstolen sammanfattningsvis uppgivit följande om arbetsuppgifterna angående platsautomaterna:

Avsikten med arbetet var att T.M. skulle kontakta de kommuner som inte hade någon information om kommunen införd i platsautomaterna och erbjuda dem möjligheten att lämna sådan information samt att även vara kommunerna behjälplig med att utforma informationen. En förberedande del av uppgiften var att ta reda på kommunernas adresser och telefonnummer för att därefter skriva till kommunerna och upplysa dem om möjligheten att få information om kommunen införd i platsautomaterna. Denna inledande del av arbetsuppgiften, dvs. inhämtande av uppgifter om kommunernas adresser och telefonnummer, kopiering och utskick av brev till cirka 60 kommuner borde uppskattningsvis ha tagit högst två arbetsveckor i anspråk. Därefter skulle breven följas upp med telefonsamtal till kommunerna. Det handlade otvivelaktigt om arbetsuppgifter på byrådirektörsnivå.

Genom förhöret med B.S. får anses utrett att T.M. i november 1994 endast hade utfört den inledande delen av arbetsuppgifterna angående platsautomaterna, såsom inhämtande av uppgifter om kommunernas adresser och telefonnummer, kopiering och utskick av brev till cirka 60 kommuner. B.S. har omvittnat att denna del av arbetet uppskattningsvis borde ha tagit högst två arbetsveckor i anspråk.

Arbetsdomstolen finner att de arbetsuppgifter som tilldelades T.M. avseende platsautomaterna sammantaget sett inte kan anses ha varit av okvalificerat slag. Att T.M:s arbete främst kom att stanna vid de enklare delarna av arbetsuppgifterna synes har berott på hans egen ovilja att över huvud taget utföra de arbetsuppgifter som tilldelades honom.

3.10 Blev T.M. trakasserad genom att han vid upprepade tillfällen fick byta arbetsrum och försvårade bytet av arbetsrum för honom att utföra anvisade arbetsuppgifter?

T.M. har anfört att han blev trakasserad genom att han tvingades byta tjänsterum upprepade gånger och att rumsbytena försvårade för honom att utföra något arbete.

Enligt arbetsdomstolens mening framgår av utredningen att det under den aktuella perioden på grund av organisationsförändringar inom AMS och därpå följande ombyggnadsarbeten varit vanligt att de anställda måst byta arbetsrum. Det har inte framkommit att de byten av arbetsrum som skett för T.M:s del skulle vara ett led i någon form av trakasserier från arbetsgivarens sida mot honom. Av utredningen framgår inte heller att rumsbytena i någon större utsträckning försvårat för honom att utföra arbetet.

3.11 Arbetsdomstolens sammanfattande bedömning av om det har förelegat saklig grund för uppsägning av T.M. från dennes anställning

De händelser och omständigheter som AMS har åberopat som grund för uppsägningen av T.M. från dennes anställning inträffade från början av juli 1993 fram till mitten av november 1994, dvs. under närmare ett och ett halvt års tid. Om man bortser från tidsperioder då T.M. på grund av sjukdom, avstängning från arbetsplatsen eller semester var frånvarande från denna - en frånvarotid om sammanlagt mer än 10 månader - , inträffade händelserna och omständigheterna kontinuerligt under hela tiden.

AMS har under rättegången i arbetsdomstolen gjort gällande att det redan före denna tid förelegat allvarliga samarbetsproblem mellan T.M. och dennes arbetskamrater samt, framför allt, mellan honom och hans arbetsledning vid AMS.

Från T.M:s sida har i samma fråga anförts följande. Från det att han år 1979 anställdes i AMS har inte före händelserna i augusti 1993 någon gång riktats klagomål mot honom. Han har fått beröm för sitt sätt att utföra arbetet. Han har haft ett mycket gott förhållande till sina arbetskamrater. Det har inte förekommit några kontroverser med överordnade och han har aldrig tilldelats någon varning eller dylikt. Han har dock känt sig särbehandlad särskilt vad gäller löneutvecklingen.

Parterna har alltså anfört helt motsatta uppfattningar i vad mån samarbetsproblem förekommit innan de i målet aktuella händelserna inträffade. Från AMS sida har dock inte vare sig sakframställningsvis eller i bevishänseende utvecklats vari de påstådda samarbetsproblemen skulle ha bestått.

Med hänsyn till det sist anförda har arbetsdomstolen, i likhet med tingsrätten, att utgå från att några samarbetsproblem inte har förelegat vare sig mellan T.M. och dennes arbetskamrater eller mellan honom och hans arbetsledning före händelserna i augusti 1993.

Arbetsdomstolen har som framgår av vad som anförts i avsnittet 3.2 funnit utrett att T.M. i juli 1993 själv fattade beslut i 42 ärenden om starta-eget-bidrag utan att ha beslutanderätt i ärendena samt att han gjorde detta i vetskap om att han därvid handlade i strid med gällande beslutsordning.

Domstolen har också noterat att det inte har framkommit några omständigheter som skulle kunna ursäkta hans egenmäktiga handlande. Handlandet har inte förklarats på något rimligt sätt i målet, men som domstolen ser saken tyder det inträffade på att T.M. vid den aktuella tiden var allvarligt missnöjd med sin arbetssituation och med det sätt på vilket hans kvalifikationer och erfarenhet utnyttjades vad gäller ärendena om starta-eget-bidrag.

T.M:s ifrågavarande agerande utgör, betraktat för sig, otvivelaktigt en allvarlig förseelse som rimligen bort föranleda ett kraftfullt ingripande av något slag från AMS sida. Det kunde emellertid göras gällande att det fortsatta händelseförloppet visade att AMS inte ansåg att något sådant ingripande var motiverat. Mot bakgrund därav skulle det inträffade inte tillmätas någon större betydelse vid ställningstagandet till det fortsatta händelseförloppet. Enligt arbetsdomstolens mening bör man emellertid inte se saken på det sättet. Hänsyn måste tas till att T.M:s anmärkningsvärda agerande i ärendena om starta-eget-bidrag blev känt för den ansvariga arbetsledningen hos AMS först samtidigt som incidenten mellan T.M. och B.T. inträffade. Konsekvensen för T.M. blev att han avkopplades från handläggningen av ärenden om starta-eget-bidrag samt flyttades från platsförmedlingsenhetens lokaler och ställdes under särskild arbetsledning. Enligt domstolens bedömning är det förståeligt att AMS i det läget inte fann anledning att särskilt ingripa mot T.M. med anledning av dennes oriktiga handläggning av de 42 ärendena om starta-eget-bidrag. Uppenbarligen skall dennes agerande i dessa ärenden ses i sammanhang med det uppträdande från hans sida i augusti som ledde till frånvaron från arbetsplatsen under nästan tre månader.

När T.M. i början av augusti 1993 fick kännedom om att B.T. inte skulle låta honom medverka i projektet angående användningen i framtiden av starta-eget-bidrag, utlöste detta en mycket kraftig reaktion från T.M:s sida. Han tog det anmärkningsvärda steget att förklara att han i fortsättningen inte ville handlägga ärenden om starta-eget-bidrag och meddelade telefonväxeln att han inte önskade ta emot några samtal som rörde sådana ärenden. Vidare gjorde han sig skyldig till den allvarliga förlöpning mot B.T. som incidenten den 19 augusti 1993 otvivelaktigt innebar. Genom sitt mot den närmaste chefen riktade provokativa uppträdande orsakade T.M. ett svårt samarbetsproblem inom platsförmedlingsenheten. Det skall tilläggas att det inte har framkommit att någon skuld kan läggas på B.T. för vad som inträffade.

Under T.M:s frånvaro från arbetsplatsen omedelbart efter incidenten den 19 augusti 1993 gjordes som närmare belysts i avsnittet 3.4 aktningsvärda försök från AMS sida genom i första hand enhetschefen P.H. att finna en lösning på de problem som hade uppstått. Ansträngningarna misslyckades, men såvitt utredningen visar kan AMS inte lastas för detta. Något klander kan enligt domstolens bedömande inte heller riktas mot AMS för att T.M. i det komplicerade läge som hade uppstått kopplades bort från handläggningen av ärendena om starta-eget-bidrag och placerades i en annan enhets lokaler under särskild arbetsledning.

Vid bedömningen av T.M:s uppträdande på arbetsplatsen fortsättningsvis - härvid åsyftas främst de förhållandevis korta perioder då T.M. var i tjänst omkring månadsskiftet november/december 1993 och i februari 1994 - skall emellertid enligt arbetsdomstolens uppfattning betydande hänsyn tas till att följderna för T.M. av det som inträffat under juli och augusti 1993 blev mycket långtgående och kom att drabba honom hårt. I avsevärd utsträckning kan han därför ursäktas för att han under denna tid uppträdde obalanserat genom att inte ta emot arbetsuppgifter som ålades honom och i övrigt inte efterkomma arbetsledningens anvisningar samt uppträda oförskämt och kränkande mot H.F. åt vilken uppdragits att vara hans dagliga arbetsledare. Vidare synes de i och för sig berättigade anmärkningar som riktats mot honom rörande frånvaron vid vissa tillfällen under denna tid med hänsyn till omständigheterna inte böra tillmätas någon särskild betydelse.

Enligt arbetsdomstolens bedömande skall i stället tyngdpunkten när det gäller prövningen om saklig grund för uppsägning förelegat läggas vid händelseutvecklingen under hösten 1994.

Det kan konstateras att T.M. då han efter en längre sjukskrivningsperiod återkom i tjänst i augusti 1994 fortfarande ifrågasatte om H.F. skulle vara hans arbetsledare och vägrade att följa de anvisningar som gällde hans arbete. Det står klart att situationen alltmer förvärrades under hösten 1994 med upprepade kränkande uttalanden, hot om våld och även visst utövande av lindrigare våld från T.M:s sida mot H.F. och L.L.. Dessa har inför arbetsdomstolen båda beskrivit situationen under hösten 1994 så att det var omöjligt att komma till tals med T.M. och att han vid de kontakter de hade med honom brusade upp, uppträdde oförskämt och i vissa fall även hotfullt mot dem. Det är uppenbart att T.M:s återkommande utfall mot dem innebar en avsevärd påfrestning. Hans uppträdande handlade inte endast om någon enstaka förlöpning utan om upprepade, allvarliga kränkningar. T.M:s uppträdande särskilt mot H.F. var sådant som inte under några förhållanden kan tolereras på en arbetsplats. Uppträdandet var i så hög grad olämpligt att det kan göras gällande att enbart detta motiverat ett skiljande från anställningen. Detta gäller även med beaktande av T.M:s långa anställningstid och personliga förhållanden i övrigt. Till detta skall läggas att T.M. under lång tid vidhöll sin vägran att rätta sig efter arbetsledningens anvisningar angående utförandet av arbetet.

Det är med hänsyn till de allvarliga förseelser som T.M. gjort sig skyldig till i förening med hans ovilja att rätta sig efter arbetsgivarens anvisningar inte skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder honom annat arbete.

Arbetsdomstolen kommer vid ett övervägande av samtliga omständigheter till den slutsatsen att uppsägningen av T.M. har varit sakligt grundad.

3.12 Arbetsdomstolens ställningstagande i målet

T.M:s yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen skall lämnas utan bifall.

Med hänsyn till den bedömning arbetsdomstolen har gjort i uppsägningsfrågan skall T.M:s ändringsyrkande i skadeståndsdelen lämnas utan bifall.

Vid denna utgång av målet i huvudsaken skall AMS befrias från skyldigheten att utge ersättning för T.M:s rättshjälpskostnader vid tingsrätten och T.M. i stället förpliktas att utge ersättning för AMS rättegångskostnader vid såväl tingsrätten som i arbetsdomstolen. Vad AMS yrkat i dessa avseenden får anses skäligt. Ersättningen för rättegångskostnader i arbetsdomstolen skall dock inte innefatta kostnader för mervärdesskatt. Den yrkade ersättningen skall därför minskas med 28 319 kr.

4 DOMSLUT

Med ändring av punkt 1 i tingsrättens domslut avslår arbetsdomstolen T.M:s yrkande att uppsägningen av honom skall förklaras ogiltig.

Arbetsdomstolen upphäver förordnandet under punkt 4 i tingsrättens domslut om skyldighet för AMS att utge ersättning för T.M:s rättshjälpskostnader vid tingsrätten.

T.M. skall utge ersättning för AMS rättegångskostnader vid tingsrätten med femtiotusen (50 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 29 mars 1996 till dess betalning sker samt i arbetsdomstolen med etthundratrettontusensjuhundrasjuttiofem (113 775) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

C-G.U. tillerkänns ersättning enligt rättshjälpslagen för det biträde han i arbetsdomstolen lämnat T.M. med sextiofyratusentrehundranittioåtta (64 398) kr, varav 62 248 kr för arbete, 1 820 kr för tidsspillan och 330 kr för utlägg. Av det förstnämnda beloppet utgör 12 879 kr mervärdesskatt.

Dom 1997-08-20, målnummer B-65-1996

Ledamöter: Hans Stark, Gudmund Toijer, Margit Strandberg, Mats Holmgren, Ola Bengtson, Inger Karlsson och Solveig Paulsson. Enhälligt.

Sekreterare: Susanne Sjöblom

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Arne Schiratzki, John Boström och Sten Lundqvist)

YRKANDEN M M

T.M. anställdes år 1979 som praktikant hos AMS. Han befordrades år 1982 till byråsekreterare, år 1985 till förste byråsekreterare och år 1986 till byrådirektör. Den 16 december 1994 beslutade AMS personalansvarsnämnd att säga upp T.M. av personliga skäl. Som grund för uppsägningen åberopades följande 20 omständigheter, angivna i en till beslutet fogad promemoria (här återgivna i annan ordning än i promemorian).

1. T.M. har under tiden den 5 juli - den 30 juli 1993 i strid mot gällande beslutsordning fattat beslut i 43 (vid huvudförhandlingen rättat till 42) överklagade ärenden om Starta-eget-bidrag. Han har varit införstådd med gällande bestämmelser om beslutanderätten vilket framgår bl a av att han själv som facklig företrädare för SACO godkänt och undertecknat den gällande beslutsordningen (tjänsteförseelse).

2. T.M. har den 19 augusti 1993 skrikit kränkande uttalanden till sin chef B.T., bl a att B.T. är rasist och ett svin, så att andra medarbetare hört det.

3. T.M. har den 11 september 1993, vid telefonsamtal med enhetschefen P.H., uttalat att B.T. var "korkad" och en rasist.

4. T.M. har den 3 december 1993 varit olovligt frånvarande; han har uppgett att han skulle gå på en begravning och ta ledigt för detta men han har ännu den 15 april 1994 inte begärt någon ledighet för den 3 december.

5. T.M. har under tiden den 1 februari 1994 - den 28 februari 1994 varit olovligt frånvarande från arbetet och enligt flexregisterrapport markerat tjänsteärende fastän han inte varit beordrad eller haft arbetsuppgifter av sådan art att han behövt lämna arbetsplatsen AMS i tjänsten.

6. T.M. har bl a den 8 februari, den 9 februari och den 14 februari 1994 vägrat att ta emot arbetsuppgifter som han ålagts av H.F. på uppdrag av chefen för Platsförmedlingsenheten där T.M. är placerad (arbetsvägran).

7. T.M. har den 7 februari, den 8 februari och den 9 februari 1994 vägrat att ta emot arbetsuppgifter av B.S., som av enhetschefen utsetts att lämna honom arbetsuppgifter, och förklarat att han inte vill arbeta med B.S. samt att han inte vill ha någon mellanhand, vare sig B.S. eller H.F., mellan sig och "enheten" och hänvisat till att alla kontakter om arbetet skall gå genom den centrala fackliga organisationen (arbetsvägran).

8. T.M. har den 14 februari 1994 utan grund kränkt H.F., som utsetts att vara hans arbetsledare, genom att kalla honom "djävla tjyv", rasist och i övrigt uppträda oförskämt och vägra att ha H.F. som chef.

9. T.M. har den 24 februari 1994 fått besked av H.F. att han samma dag skulle kontakta B.S. för att få del av sina arbetsuppgifter men T.M. har hållit sig undan hela dagen och gjort sig oanträffbar (arbetsvägran).

10. T.M. har den 19 september 1994 uppträtt oförskämt och kränkande mot H.F., som är hans arbetsledare, genom att påstå att H.F. ljuger, kallat honom "djävla typ", stött armen i sidan på H.F. så att denne trott att han skulle få ett slag samt hotat H.F. med våld genom att säga att de skulle gå ut för att "göra upp". T.M. har också kränkt H.F. genom att kalla honom för "djävla bög".

11. T.M. har den 23 september 1994 vägrat att ta emot skriftliga besked om sina arbetsuppgifter (arbetsvägran).

12. T.M. har den 12 oktober 1994 av sin chef L.L. fått besked att han skall hämta sina arbetsuppgifter samma dag hos H.F. och fått veta att det är en arbetsorder och om han inte följer den så anses detta som arbetsvägran. T.M. har under dagen befunnit sig i närheten av H.F:s tjänsterum och talat med H.F. men under hela dagen underlåtit att ta kontakt för att hämta sina arbetsuppgifter (arbetsvägran).

13. T.M. har också den 12 oktober 1994 kränkt H.F. genom att kalla honom för "bög" samt hotat honom med våld genom att uppmana H.F. att komma med ut för att "göra upp" utan vittnen.

14. T.M. har inte heller den 13 oktober 1994 tagit kontakt med H.F. för att hämta sina arbetsuppgifter (arbetsvägran).

15. T.M. har den 21 oktober 1994, då han blivit uppsökt av H.F. för att få sina arbetsuppgifter, vägrat att ta emot arbetsuppgifterna och grundlöst påstått att han inte längre hör till Platsförmedlingsenheten (arbetsvägran).

16. T.M. har den 28 oktober 1994, då han blivit uppsökt av L.L. och H.F. för att få förnyat besked om sina arbetsuppgifter, vägrat att ta emot arbetsuppgifterna och gjort sig oanträffbar genom att stänga in sig på sitt arbetsrum och hindra L.L. och H.F. att komma in (arbetsvägran).

17. T.M. har vid detta senare tillfälle den 28 oktober 1994 burit hand på sin chef L.L. genom att ta honom i armen och fösa ut honom ur tjänsterummet.

18. T.M. har den 1-2 november 1994 fått nytt skriftligt besked om sina arbetsuppgifter och om att H.F. är hans arbetsledare. På fråga från H.F. den 2 november om han nu tänker utföra arbetsuppgifterna har T.M. underlåtit att svara och han har inte heller utfört uppgifterna (arbetsvägran).

19. T.M. har den 11 november 1994 kränkt sin chef L.L. genom att spotta på golvet framför honom när de mötts i en korridor.

20. T.M. har den 15 november 1994 (under handläggningen vid tingsrätten rättat till "veckan före den 15 november 1994") kränkt byråchefen L.I. genom att spotta efter honom och kalla honom för "Hitler".

T.M. har yrkat

1. att uppsägningen skall förklaras ogiltig samt

2. att AMS skall förpliktas att till honom utge skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från delgivningsdagen den 6 mars 1995 till dess betalning sker.

AMS har bestritt T.M:s yrkanden men vitsordat ränteyrkandet som skäligt i och för sig. Om skadeståndsskyldighet skulle anses föreligga, har AMS yrkat att skadeståndet skall jämkas till noll, eftersom T.M. varit vållande till den skada som uppstått.

Till grund för sin talan har T.M. åberopat att samtliga påståenden om arbetsvägran m m som AMS har anfört som skäl för uppsägningen är oriktiga. För den händelse påståendena skulle anses styrkta har han gjort gällande att de av AMS åberopade omständigheterna i vart fall inte har utgjort saklig grund för att säga upp honom.

AMS har åberopat de omständigheter som angetts i samband med uppsägningen samt gjort gällande i första hand att dessa har utgjort saklig grund för uppsägningen av personliga skäl samt, i andra hand, att de i vart fall utgör grund för jämkning av ett eventuellt skadestånd.

Till utvecklande av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

T.M.

Han är utbildad civilekonom och arbetade efter avlagd examen vid Uppsala universitet till dess han fick anställning hos AMS. Hela den tid han varit anställd hos AMS har han arbetat på Platsförmedlingsenheten, bl a som självständig handläggare av ärenden om s k Starta-eget-bidrag samt som handledare vid inskolning av nyanställd personal, och han har fått mycket beröm för sitt arbete. Vissa tjänstemän inom AMS har dock på grund av hans ursprung och hudfärg trakasserat honom på ett sådant sätt att han har tvingats sjukskriva sig, eftersom han inte har orkat med att arbeta. Med tiden har han också missgynnats av AMS i fråga om arbetsuppgifter och lönesättning.

Sommaren 1993 fick han B.T. som närmaste chef och efter en hård diskussion med denne i augusti blev hans sjukskriven till den 21 oktober 1993. Under sjukskrivningstiden utarbetades ett förslag till en ny organisationsplan för Platsförmedlingsenheten. I den planen fanns han över huvud taget inte med.

Tiden den 22 oktober - den 21 november skulle han arbeta i hemmet, men fick inga arbetsuppgifter. I stället blev han erbjuden ett nytt arbete som administrativ chef vid länsarbetsnämnden i Västerås men antog inte det erbjudandet, eftersom han i så fall skulle bli tvungen att flytta till Västerås.

Då han återkom till arbetsplatsen den 22 november hade hans saker flyttats till ett nytt rum. Han arbetade ett par dagar och hade sedan semester den 6 december 1993 - den 18 januari 1994. Han tillbringade semestern i Afrika, där han fick malaria, och var därefter sjukskriven till den 4 februari 1994.

När han återgick i arbete den 7 februari hade hans saker ännu en gång flyttats till ett nytt rum långt från hans arbetskamrater på Platsförmedlingsenheten och han förbjöds att delta i möten på enheten. Han ordnade upp i sitt rum och började arbeta, men fick bara okvalificerade arbetsuppgifter.

Den 14 februari skrev han till överdirektören E.T. i verksledningen och bad om besked varför han inte fanns med i Platsförmedlingsenhetens nya organisation. E.T. svarade i ett brev den 16 februari att han organisatoriskt tillhörde Platsförmedlingsenheten och i AMS interna telefonkatalog fanns upptagen under denna enhet, men att han tills vidare fysiskt skulle vara placerad vid Tegen Service. Han skrev då den 23 februari till henne och framhöll att han under sådana förhållanden inte kunde utföra ett arbete som tillfredsställde honom eller enheten. Vidare framhöll han att enbart den omständigheten att han fanns upptagen under Platsförmedlingsenheten i AMS telefonkatalog inte innebar att han fanns med i den nya organisation som hade upprättats i februari 1994. På det brevet fick han inget svar.

Under tiden den 2 mars - den 7 augusti 1994 var han sjukskriven på grund av psykiska besvär. Den 8 augusti återgick han i arbete på halvtid men fick inget besked om sina arbetsuppgifter. När han skrev till C.A., som då var chef för Platsförmedlingsenheten, och bad om besked vad han skulle arbeta med, fick han genom B.S. helt okvalificerade uppgifter att utföra.

Sedan han hade haft semester i september fick han återigen flytta till ett nytt rum. Det var ett rökrum, som inte hade gjorts i ordning som arbetsplats och där han inte hade möjligheter att utföra något arbete. Han satt där en vecka innan han fick ett nytt rum och i detta fanns ingen telefon förrän en tid efter det att han hade flyttat in.

Under tiden han flyttade från rum till rum skrev han till sina chefer för att få besked vilken enhet han tillhörde och vem som var hans arbetsledare. Sedan han hade fått besked om det skötte han sina arbetsuppgifter.

Påståendet om tjänsteförseelse

Besluten i de 42 överklagade ärendena om Starta-eget-bidrag fattades under semestertid. Det fanns då ingen ansvarig chef på Platsförmedlingsenheten, som var tillräckligt insatt i ärendena för att kunna ta hand om dem. De chefer som fanns var vikarier, som hade beredskap för förfrågningar från ledningen eller massmedia. Tidigare år hade såväl byrådirektörer som förste byråsekreterare och byråsekreterare fattat beslut i denna typ av ärenden och det framgår inte av beslutsordningen att de inte skulle ha varit behöriga att göra detta. Han har således bara förfarit enligt det system som tidigare tillämpats inom AMS.

Påståendena om olovlig frånvaro

Han var närvarande på arbetsplatsen den 3 december 1993. Om han skulle ha varit på en begravning, hade han på grund av sin tjänsteställning inte behöva ansöka om ledighet för detta. Hade han varit frånvarande, skulle det ha gjorts ett löneavdrag och detta har inte skett.

Han var också närvarande på arbetsplatsen varje arbetsdag under februari 1994. De dagar han stämplade tjänste ut och sedan inte återvände till arbetsplatsen hade han giltigt skäl för sin frånvaro. Han var på läkarbesök eller besök hos sitt fackliga ombud.

Det fanns bara fyra alternativ att välja på när man stämplade i flextidssystemet - in, ut, tjänste in och tjänste ut. Vid all tillåten frånvaro stämplades därför tjänste ut. Enligt rutinen på arbetsplatsen lämnades samtidigt ett meddelande på en anslagstavla, där tjänstemännens namn fanns markerade. Eftersom hans namn hade tagits bort från anslagstavlan, kunde han emellertid inte lämna några meddelanden där.

Påståendena om arbetsvägran

De första dagarna efter det att han hade återvänt till arbetet den 7 februari 1994 gick åt till att flytta saker till det nya arbetsrummet och ställa i ordning där. Därefter tog han kontakt med H.F., som till en början uppgav att han inte visste vilka arbetsuppgifter T.M. skulle utföra. Den 9 februari fick han vissa arbetsuppgifter av H.F. och utförde dessa trots att de var mycket okvalificerade.

De arbetsuppgifter H.F. den 24 februari 1994 sade till honom att hämta hos B.S. hade han fått redan den 23 februari och utfört samma dag. Arbetet bestod i att gå till ett tryckeri och kopiera vissa handlingar.

Under tiden den 19-23 september 1994 hade han inget arbetsrum utan var hänvisad att sitta i ett rökrum, där det var omöjligt att utföra något arbete. När han blev uppsökt för att få skriftligt besked om sina arbetsuppgifter, sade han ifrån att han inte kunde arbeta, om han inte fick ett nytt rum att sitta i.

Den 12 oktober 1994 fick han ett skriftligt meddelande från L.L. att han skulle söka upp H.F. för att få arbetsuppgifter. Han sökte också upp H.F. och fick vissa mindre arbetsuppgifter av denne, vilka han utförde. H.F. fungerade emellertid bara som en mellanhand och han visste inte vem han skulle ta order av. Han vädjade därför till chefen för Platsförmedlingsenheten, P.H., att få klart besked om vem som var hans arbetsledare.

Den 21 oktober 1994 hade den nya interna telefonkatalogen distribuerats och i denna saknades uppgift om vilken enhet han tillhörde. Han ville, innan han utförde några arbetsuppgifter, få besked om vilken enhet han tillhörde.

Den 28 oktober 1994 hade han fortfarande inte fått besked om vilken enhet han tillhörde. När han denna dag uppsöktes av L.L. och H.F., kände han sig hotad och stängde därför dörren till sitt tjänsterum. Sedan han därefter fått skriftligt besked om vilken enhet han tillhörde, utförde han de arbetsuppgifter han tilldelades, bl a de uppgifter han fick av H.F. den 2 november 1994.

Påståendena om olämpligt uppträdande mot chefer och arbetskamrater

Vid det samtal han hade med B.T. den 19 augusti 1993 sade B.T. bl a "stick hem till ditt land". Han svarade då att det var rasistiskt att uttala sig på det sättet. Han kallade inte B.T. rasist eller svin.

Vid telefonsamtalet med P.H. den 11 september 1993 uttalade han sig inte på det sätt som AMS påstår. Han sade, med hänvisning till vad B.T. hade uttalat den 19 augusti, att "sådana uttalanden är korkade av en chef" och att det var rasistiskt att uttala sig på det sättet.

Han har inte fällt några sådana kränkande eller hotfulla uttalanden till H.F. som AMS påstår och har inte heller vid något tillfälle gått handgripligt till väga mot denne. Han har inte heller burit hand på L.L., spottat på golvet framför denne eller uppträtt mot L.I. på det sätt som AMS påstår. Han känner inte L.I. och har aldrig haft med honom att göra.

AMS

Under en längre tid före beslutet om uppsägning av T.M. förekom samarbetsproblem mellan honom samt hans kollegor och chefer. Problemen hade inte något att göra med T.M:s ursprung, hudfärg e d. De berodde enbart på hans uppträdande och åtgärder på arbetsplatsen.

Sedan T.M. sommaren 1993 hade överskridit sina befogenheter och själv fattat beslut i överklagade ärenden om Starta-eget-bidrag omplacerades han inom AMS. Han fick ett nytt arbetsrum och nya arbetsuppgifter, men skulle fortfarande organisatoriskt tillhöra Platsförmedlingsenheten. Därefter vägrade han att utföra beordrade arbetsuppgifter samt uppträdde vid flera tillfällen oförskämt och till och med våldsamt mot arbetskamrater.

Sommaren 1994 anmälde C.A., som då hade blivit chef för Platsförmedlingsenheten, till AMS personalansvarsnämnd att T.M. sommaren innan hade överskridit sina beslutsbefogenheter och ett disciplinärt förfarande inleddes mot honom. Detta kom dock aldrig till T.M:s kännedom. Eftersom T.M. under hösten 1994 hade fortsatt att uppträda olämpligt mot sina arbetskamrater och mot arbetsgivaren och inte rättat sig efter de besked han fått från arbetsledningen, beslutade AMS i stället att varsla honom om uppsägning och senare att säga upp honom av personliga skäl.

T.M. har inte missgynnats av AMS i fråga om arbetsuppgifter eller lönesättning.

I fråga om de grunder som åberopats för uppsägningen finns följande att tillägga.

Tjänsteförseelse

Beslut i frågor om bl a Starta-eget-bidrag fattas enligt gällande ansvars- och beslutsordning för AMS, antagen den 27 juni 1990 och "uppdaterad" den 22 januari 1992, av platsförmedlingsdirektören, som är chef för Platsförmedlingsenheten. Han får enligt beslutsordningen delegera sin beslutanderätt i den omfattning han anser lämpligt. I den interna beslutsordning för Platsförmedlingsenheten som gällde sommaren 1993 och som T.M. i egenskap av facklig företrädare hade deltagit i MBL- förhandling om angavs att beslutanderätt i fråga om myndighetsuppgifter - bl a prövning av överklaganden - tillkom resp sektionschef.

Under platsförmedlingsdirektörens semester sommaren 1993 fanns hela tiden en vikarie på plats med behörighet att fatta beslut i överklagade ärenden om Starta-eget-bidrag. På enheten har inte förekommit några formlösa avsteg från den interna beslutsordningen och andra byrådirektörer eller byråsekreterare än T.M. har aldrig fattat beslut i denna typ av ärenden.

De beslut T.M. fattade innebar myndighetsutövning och skulle enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer ha fattats efter föredragning. T.M. fattade emellertid besluten ensam. AMS är i denna typ av ärenden sista instans och det är därför av stor vikt att gällande regler iakttas.

Den tjänsteförseelse T.M. gjort sig skyldig till genom att avvika från beslutsordningen är mot angiven bakgrund inte ringa.

Olovlig frånvaro

Under tiden den 19 januari - den 1 februari 1994 var T.M. frånvarande från arbetet på grund av sjukdom. Den 2-4 februari hade han semester. Måndagen den 7 februari stämplade han tjänste ut kl 11.13 och var frånvarande resten av dagen, trots att han inte hade sökt eller beviljats ledighet och inte heller hade beordrats att utföra något tjänsteärende. Han var i sin befattning inte behörig att uträtta några tjänsteärenden utanför arbetsplatsen utan att ha beordrats till det. Den 8-11 februari uteblev han helt från arbetet utan tillstånd. Tisdagen den 15 februari stämplade han tjänste ut kl 10.25 och kl 16.24 och var olovligen frånvarande från arbetet mellan dessa klockslag. Fredagen den 18 februari stämplade han tjänste ut kl 12.21, tisdagen den 22 februari stämplade han tjänste ut kl 12.01 och fredagen den 25 februari stämplade han tjänste ut kl 11.25. Han uteblev sedan olovligen från arbetet resten av dessa dagar. Måndagen den 28 februari uteblev han olovligen från arbetet hela dagen men undgick genom att han hade stämplat tjänste ut på fredagen att registreras som frånvarande och få avdrag på flextiden.

Den 2 december 1993 uppgav T.M. för H.F. att han skulle gå på en begravning dagen därpå. På fråga från H.F. när han skulle komma tillbaka till arbetet svarade han "Om jag kommer så ringer jag". Oavsett vilken befattning T.M. haft, har han inte varit berättigad att utebli från arbetet utan att han begärt och fått tjänstledigt. Byrådirektörer är inte undantagna från sedvanliga regler om tjänstledighet för statstjänstemän.

Arbetsvägran

T.M. hade ett flertal gånger under hösten 1993 såväl muntligen som skriftligen fått besked om vem som var hans arbetsledare samt att H.F. på uppdrag av chefen för Platsförmedlingsenheten skulle tilldela honom arbetsuppgifter. Arbetet skulle utföras under ledning av B.S..

H.F. tog bl a den 8, 9 och 14 februari 1994 kontakt med T.M. för att ge honom en arbetsuppgift som bestod i att han skulle skriva till ett antal kommuner och erbjuda dem att få information om kommunen införd i AMS platsautomater, som finns uppställda på bl a arbetsförmedlingar, vissa företag och ett antal köpcentra. Breven skulle sedan följas upp med telefonsamtal till kommunerna. Resultatet av breven och samtalen skulle därefter sammanställas och redovisas till B.S.. T.M. vägrade emellertid att ta emot arbetsuppgiften, som var väl definierad och låg "i linje" med hans tidigare arbetsuppgifter. Senare utförde han efter upprepade påstötningar från bl a H.F. och L.L. en del av arbetet men då på ett mycket sporadiskt sätt, vilket ledde till att arbetet aldrig blev helt utfört. Först i december 1994, kort innan T.M. i anslutning till varslet om uppsägning helt uteblev från arbetsplatsen, sände han ut omkring en tredjedel av breven till kommunerna.

Under år 1994 pågick en ombyggnad och förtätning av AMS lokaler, vilket medförde att T.M. och många andra i personalen fick byta rum vid flera tillfällen. Det var inget fel på de nya arbetsrum som T.M. fick och det rådde aldrig sådan oordning att han till följd av detta inte kunde utföra sitt arbete. Ett av rummen hade i och för sig tidigare använts som rökrum. Det hade emellertid innan T.M. flyttade in sanerats på sedvanligt sätt och ställts i ordning med nya möbler.

Att den interna telefonkatalog som distribuerades i oktober 1994 av misstag saknade uppgift om vilken enhet T.M. tillhörde gav honom inte någon rätt att vägra utföra sina arbetsuppgifter.

AMS har yrkat ersättning för sin rättegångskostnad.

T.M. och C.A. har hörts under sanningsförsäkran. P.H., B.T., H.F., B.S., L.L. och L.I. samt A.E., områdesansvarig personalchef hos AMS, R.N., B.N., I.S., K.K., Y.Y., G.A., H.B. och E.R. har hörts som vittnen. Vidare har parterna åberopat omfattande skriftlig bevisning.

DOMSKÄL

I det följande behandlas först frågan i vilken utsträckning AMS har styrkt de påståenden som har åberopats som grund för uppsägningen av T.M.. Därefter görs en sammanfattande bedömning av om de omständigheter som har funnits styrkta har utgjort saklig grund för uppsägning.

Påståendet om tjänsteförseelse

T.M. har ostridigt under sommaren 1993 ensam fattat beslut i 42 till AMS överklagade ärenden om Starta-eget-bidrag. Av de vid denna tid gällande beslutsordningarna för AMS och för Platsförmedlingsenheten, vilka har åberopats som skriftlig bevisning, framgår att han inte har haft befogenhet att ens efter föredragning göra detta. Vidare framgår av vikariatsförordnanden som AMS har åberopat att chefer med befogenhet att fatta beslut i ärendena fanns på enheten under hela den aktuella tiden.

Av handlingar som T.M. har åberopat framgår visserligen att beslut i myndighetsärenden, bl a ärenden om Starta-eget-bidrag, tidigare år hade fattats av byrådirektörer och byråsekreterare på Platsförmedlingsenheten. Emellertid har T.M. på den beslutsordning för Platsförmedlingsenheten som gällde sommaren 1993 tillsammans med P.H. samt ytterligare en facklig företrädare tecknat bevis att förhandling enligt medbestämmandelagen ägt rum den 23 februari 1993. Eftersom T.M. deltagit i denna förhandling, måste han sommaren 1993 ha varit väl medveten om att han inte hade befogenhet att fatta beslut i de aktuella ärendena.

AMS påstående att T.M. sommaren 1993 uppsåtligen fattat beslut i strid mot gällande beslutsordning är således styrkt.

Påståendena om olovlig frånvaro

AMS har med hänvisning till en registerrapport framtagen ur AMS flextidssystem, vilken åberopats som skriftligt bevis, gjort gällande att T.M. flera dagar i februari 1994 - bl a den 8 och den 9 februari - utan tillstånd helt har uteblivit från arbetsplatsen. H.F. har emellertid i sitt vittnesmål uppgett att han både den 8 och den 9 februari 1994 träffat T.M. på arbetsplatsen och försökt få honom att söka upp B.S. för att få besked om sina arbetsuppgifter. Den omständigheten att T.M., enligt vad som framgår av den åberopade registerrapporten, den 8-11 och den 28 februari inte har stämplat in i flextidssystemet berättigar därför inte till slutsatsen att han dessa dagar har uteblivit från arbetsplatsen. Någon annan bevisning som stöder AMS påstående att T.M. uteblivit från arbetet dessa dagar har inte förebringats. T.M:s uppgift att han varit på arbetsplatsen de aktuella dagarna får följaktligen godtas.

T.M. har vidgått att han den 7, den 15, den 18, den 22 och den 25 februari 1994, då han enligt registerrapporten stämplat tjänste ut på förmiddagen eller under lunchtid, inte återvänt till arbetsplatsen senare under dagen. Han har inte gjort gällande att han dessa dagar har haft några tjänsteärenden att uträtta. Han har i stället hävdat att han har haft andra giltiga skäl för sin frånvaro i form av läkarbesök och besök hos sitt fackliga ombud.

Det ankommer i princip på AMS att styrka sitt påstående att T.M. de aktuella dagarna varit olovligen frånvarande från arbetet. Eftersom frånvaron i sig är ostridig får emellertid AMS anses ha fullgjort detta beviskrav, om inte T.M:s förklaring till frånvaron befinns vara sådan att den får godtas.

A.E. har uppgett att när någon gör ett läkarbesök på arbetstid, han skall underrätta sin närmaste chef och sedan stämpla tjänste ut. C.A. har bekräftat att det "ligger i systemet" att den som på arbetstid gör ett läkarbesök e d skall anmäla det till sin arbetsledare, innan han lämnar arbetsplatsen.

Med hänsyn till vad A.E. har uppgett om hur läkarbesök o d skall redovisas i flextidssystemet, medför inte det förhållandet att T.M. stämplat tjänste ut när han lämnade arbetsplatsen att hans uppgift om skälen för frånvaron framstår som mindre trovärdig.

T.M. har vidgått att han inte underrättat någon annan på arbetsplatsen innan han stämplade tjänste ut och gick därifrån. Av utredningen framgår emellertid att T.M. i februari 1994 bestämt hävdade att han inte visste vilken enhet han tillhörde och vem som var hans arbetsledare. Vidare framgår av utredningen att T.M:s förhållande till H.F., som enligt AMS skulle svara för kontakterna mellan T.M. och Platsförmedlingsenheten, var spänt. T.M:s underlåtenhet att meddela H.F. eller någon annan att han skulle lämna arbetsplatsen kan därför inte heller tillmätas någon betydelse för tilltron till hans uppgifter om läkarbesök m.m.

Av utredningen framgår att T.M. varit sjukskriven för malaria den 19 januari-den 4 februari 1994 samt att han den 2 mars-den 7 augusti 1994 var sjukskriven på grund av psykiska besvär. Vidare framgår att T.M. i februari 1994 ansåg sig orättvist behandlad av arbetsgivaren. Vad han har uppgett om besök hos läkare och hos sitt fackliga ombud får således visst stöd av omständigheterna i övrigt.

Slutligen framgår av den registerrapport som AMS har åberopat att T.M. den 15 februari, då han stämplat tjänste ut kl. 10.25, senare återvänt till arbetsplatsen och på nytt stämplat tjänste ut kl. 16.24.

Den förklaring T.M. har lämnat till sin frånvaro från arbetsplatsen de fem nu aktuella dagarna i februari 1994 får vid en samlad bedömning av det anförda godtas. AMS har således inte heller ifråga om dessa dagar styrkt sitt påstående att T.M. varit olovligen frånvarande från arbetsplatsen.

Genom H.F:s vittnesmål är det utrett att T.M. den 2 december 1993 uppgett att han skulle gå på en begravning dagen därpå och sedan inte kommit till arbetsplatsen den 3 december 1993. T.M. har inte gjort gällande att han vid detta tillfälle haft något giltigt skäl för att utebli från arbetsplatsen. Påståendet att han olovligen uteblivit från arbetsplatsen den 3 december 1993 är således styrkt.

Påståendena om arbetsvägran och om olämpligt uppträdande mot chefer och arbetskamrater

Genom C.A:s uppgifter under sanningsförsäkran samt vittnesmål av P.H., H.F., L.L., B.S., K.K., B.N., I.S., A.E., B.T., Y.Y. och L.I. är det utrett att T.M. under tiden den 19 augusti 1993-den 15 november 1994 på sätt som AMS påstått har underlåtit att ta emot arbetsuppgifter och besked om arbetsuppgifter, fällt kränkande uttalanden till och om chefer och arbetskamrater samt uppträtt hotfullt mot H.F. och vid ett tillfälle handgripligen föst ut L.L. ur sitt arbetsrum.

Genom H.F:s och R.N:s vittnesmål är det utrett att det f.d. rökrum T.M. i september 1994 tilldelades som arbetsrum var sanerat och iordningställt som arbetsrum när han flyttade in samt att de upprepade byten av arbetsrum T.M. i och för sig fick göra inte vid något tillfälle har hindrat honom från att utföra sina arbetsuppgifter. Vidare framgår av den skriftliga bevisningen att T.M. vid upprepade tillfällen från november 1993 och framåt i tiden informerats om att han fortfarande organisatoriskt tillhörde Platsförmedlingsenheten samt att H.F. skulle ge honom anvisningar om vilka arbetsuppgifter han skulle utföra. Vad T.M. har anfört som förklaring till sin vägran att ta emot arbetsuppgifter från H.F. och andra förtjänar på grund av det anförda inget avseende.

Det har varken genom de vittnesmål T.M. har åberopat eller i övrigt kommit fram någonting som ger stöd för att han blivit utsatt för trakasserier på grund av sitt ursprung och sin hudfärg. Det finns således inte anledning att anta att hans olämpliga uppträdande mot chefer och arbetskamrater har föranletts av några provokationer av det slaget.

Sammanfattande bedömning

AMS har inte gjort gällande att de beslut T.M. sommaren 1993 fattat i ett antal överklagade ärenden om Starta-eget-bidrag varit oriktiga och därigenom medfört skada för sökandena eller för staten. Det har inte heller påståtts att AMS som arbetsgivare har haft anledning att befara att T.M. sedan har erinrats om innehållet i beslutsordningen på nytt skulle avvika från denna. T.M:s överskridande av sina beslutsbefogenheter har under sådana förhållanden inte i sig utgjort saklig grund för uppsägning. Handlandet i fråga bör inte heller tillmätas någon betydelse vid en samlad bedömning av de omständigheter AMS har åberopat som grund för uppsägningen.

AMS påståenden om olovlig frånvaro från arbetsplatsen är enligt det förut anförda inte styrkta utom vad gäller frånvaron den 3 december 1993. Frånvaron denna dag utgör inte ensam saklig grund för uppsägning. Den bör inte heller tillmätas någon större betydelse vid den samlade bedömningen av om saklig grund har förelegat.

T.M:s under lång tid upprepade vägran att ta emot arbetsuppgifter eller besked om sina arbetsuppgifter samt hans upprepade kränkande och vid några tillfällen även hotfulla uppträdande mot chefer och arbetskamrater är däremot omständigheter som kan ha utgjort saklig grund för att säga upp honom. Vid prövningen av om saklig grund har förelegat måste dock göras en samlad bedömning av omständigheterna, där hänsyn även tas till vilka åtgärder AMS som arbetsgivare har vidtagit eller underlåtit att vidta med anledning av den situation som uppkommit genom T.M:s kontrovers med B.T. den 19 augusti 1993 (jfr AD 1979 nr 150 och 1987 nr 52). I bedömningen bör även vägas in att kränkande uttalanden som en arbetstagare har fällt när han, så som var fallet med T.M., har varit i obalans endast bör tillmätas marginell betydelse för frågan om det har funnits saklig grund för uppsägning (jfr AD 1987 nr 52).

L.L. har berättat att han arbetat tillsammans med T.M. åren 1991 och 1992 och att det inte funnits några problem i samarbetet dem emellan fram till den 16 november 1993, då de träffades på ett möte hos Previa för att diskutera det nya arbete T.M. hade erbjudits i Västerås.

B.T. har uppgett att förhållandet mellan honom och T.M. var gott fram till hösten 1993 och att T.M. "gjorde bra ifrån sig" i sitt arbete.

T.M:s olämpliga uppträdande mot B.T. den 19 augusti 1993 har således, såvitt framgår av utredningen, varit en enstaka händelse. T.M. och B.T. har dessutom lämnat motstridiga uppgifter om vad som förekommit vid tillfället. Händelsen borde därför i första hand ha föranlett ett allvarligt samtal mellan T.M. och hans överordnade på enheten, däribland B.T., eller andra åtgärder inom ramen för AMS personalvård.

P.H., som var chef för Platsförmedlingsenheten hösten 1993, har berättat bl.a. följande. I oktober 1993 började han arbeta med att få fram nya arbetsuppgifter för T.M. inom Arbetsmarknadsverket. T.M. erbjöds först ett nytt arbete i Västerås och när han inte accepterade det erbjudandet bestämdes i stället att han skulle arbeta i hemmet. T.M. frågade vad detta skulle innebära och "då blev vi tvungna att ordna något". Det blev "det här på Tegen Service" (den enhet där T.M. i fortsättningen skulle ha sitt arbetsrum), eftersom det inte var praktiskt genomförbart att ha T.M. kvar på Platsförmedlingsenheten.

Vidare framgår av P.H:s vittnesmål att han vid några tillfällen under tiden den 19 augusti- den 21 oktober 1993 talade i telefon med T.M. men då inte försökte få till stånd något möte med honom och B.T. eller på annat sätt bilägga den konflikt som uppkommit mellan dem.

Kontroversen mellan T.M. och B.T. föranledde således inga andra åtgärder från AMS sida än att T.M. först erbjöds ett nytt arbete på annan ort, sedan fick besked att han skulle arbeta i hemmet och till slut, när AMS fann sig tvungen att sysselsätta honom på arbetsplatsen, fick sin arbetsplats flyttad till en annan enhet. Detta kan av T.M. inte ha uppfattats på annat sätt än att AMS ville bli av med honom som arbetstagare.

Angående de arbetsuppgifter T.M. fick när han återvände till arbetsplatsen den 22 november 1993 framgår bl.a. följande av B.S:s vittnesmål och den skriftliga bevisningen. Arbetet gick ut på att få ca 150 kommuner, som inte hade lämnat några uppgifter till AMS platsautomater, att göra detta. T.M. skulle först ta reda på aktuella adresser och telefonnummer till de kommuner som skulle kontaktas. Detta skulle han, enligt vad B.S. hade tänkt sig, göra genom att slå upp varje kommun i telefonkatalogen och hämta uppgifterna ur denna. T.M. ringde dock, företagsamt nog, i stället till Kommunförbundet och fick därifrån en aktuell adressförteckning med uppgift även om kommunernas telefonnummer. När T.M. hade fått fram uppgifterna om adresser och telefonnummer skulle han sända ut brev han fick från B.S. till kommunerna och följa upp breven med telefonsamtal. I ett skriftligt meddelande från B.S. den 21 oktober 1994 (senare omdaterat den 2 november 1994) beskrevs T.M:s arbetsuppgifter enligt följande.

Arbetsuppgiften för de närmaste tre månaderna är att

1. Läsa igenom det brev som ska skickas ut till de kommuner som för närvarande inte har aktuell information i platsautomaterna.

2. Ta ställning till om vi kan lova kommunerna den service som framgår av brevet till dem. Jag tänker då närmast på att skriva informationen för dem med ledning av det material de skickar.

3. Skicka brevet. Jag kommer att lämna över brev, ett för varje kommun (139). Du skriver under och skickar det i fönsterkuvert tillsammans med bilagor som du också kommer att få. Brevet behöver skickas senast under vecka 43 (senare ändrat till 44).

4. Därefter sker uppföljning per telefon.

I ett senare skriftligt meddelande den 4 november 1994 beskrevs T.M:s arbetsuppgifter för den närmaste tiden på följande sätt. "Skriva under brev. Stoppa det i fönsterkuvert med adressen synlig. Lägga de andra två papperen i kuverten. Posta."

C.A. har visserligen uppgett att arbetsuppgiften i fråga var en uppgift på handläggarnivå, eftersom den bl.a. innebar kontakter med kommunerna, och att uppgiften gav utrymme för utveckling. Det finns inte heller anledning att ifrågasätta att det var av värde för AMS att få arbetet utfört. Arbetet framstår emellertid som tämligen okvalificerat i förhållande till T.M:s utbildning och hans mångåriga erfarenhet som handläggare/beslutsfattare hos AMS. Arbetet kan inte heller ha varit särskilt brådskande, eftersom T.M. kunde sysselsättas med det i drygt ett år utan att AMS fann anledning att lämna över uppgiften till någon annan för att få den slutförd. Det har mot den bakgrunden legat nära till hands för T.M. att uppfatta den arbetsuppgift han tilldelades som ytterligare ett tecken på att AMS ville bli av med honom men hade funnit sig tvingad att tills vidare förse honom med någon form av sysselsättning. Den uppfattningen måste ytterligare ha förstärkts, när T.M. i oktober 1994 fann att uppgift om vilken avdelning han tillhörde saknades i den nya interna telefonkatalog som då delades ut, ett förhållande som inte bara kan ha berott på en tillfällighet.

På en arbetsgivare av AMS storlek och med dess verksamhetsinriktning måste, som AMS också har framhållit i målet, stora krav ställas vad gäller tillämpningen av lagen om anställningsskydd. AMS har gjort gällande att högt ställda krav har uppfyllts vid handläggningen av den här aktuella frågan. Tingsrätten anser emellertid att AMS har handlagt frågan på ett anmärkningsvärt valhänt sätt. Vid den bedömningen måste hållas i minnet att, så som parterna har lagt upp målet, utgångspunkten för tingsrättens bedömning är att före kontroversen med B.T. den 19 augusti 1993 inga egentliga anmärkningar funnits mot T.M., utom att han under sommaren 1993 överskridit sina beslutsbefogenheter i ett antal ärenden. Mot den bakgrunden framstår det som närmast obegripligt att ingen av T.M:s chefer hos AMS, vilka inte ens synes ha övervägt B.T:s eventuella skuld, har försökt att genom samtal med T.M. komma till rätta med det problem som uppkommit. AMS har enligt vad som framgår av utredningen inte heller försökt lösa problemet genom personalvårdande insatser, trots de resurser en arbetsgivare som AMS måste antas ha tillgång till på det området. Det åtgärder som i stället vidtagits, t.ex. de återkommande flyttningarna av T.M:s arbetsplats till olika rum skilda från den egna enheten, har endast varit ägnade att förstärka hans känsla att han inte var önskvärd på arbetsplatsen och har därigenom förvärrat problemet. Med hänsyn till detta framstår T.M:s upprepade kränkningar av andra anställda som mindre oursäktliga. AMS har enligt vad utredningen ger vid handen inte heller på något sätt varnat T.M. att han kunde komma att sägas upp, om han inte ändrade sitt beteende på arbetsplatsen.

Uppsägningen av T.M. har under angivna förhållanden inte varit sakligt grundad. T.M:s yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen skall därför bifallas.

Eftersom AMS har sagt upp T.M. utan laglig grund är denne enligt 38 § lagen om anställningsskydd i princip berättigad till allmänt skadestånd för den kränkning som uppsägningen kan ha inneburit. Skadeståndet kan dock, om det är skäligt, sättas ned eller helt falla bort.

Med hänsyn till vad som i målet funnits styrkt om T.M:s uppträdande på arbetsplatsen under hösten 1993 och under år 1994 får det anses skäligt att något allmänt skadestånd inte döms ut. T.M:s skadeståndsyrkande skall alltså lämnas utan bifall.

Då T.M:s skadeståndsyrkande har helt ogillats, bör AMS ersättningsskyldighet för hans rättegångskostnad begränsas till att avse tre fjärdedelar av denna.

DOMSLUT

1. Uppsägningen av T.M. förklaras ogiltig.

2. T.M:s skadeståndsyrkande lämnas utan bifall.

3. Ersättning enligt rättshjälpslagen skall utgå till C-G.U. med åttioentusenåttio (81 080) kr, varav 77 254 kr för arbete, 3 460 kr för tidsspillan och 366 kr för utlägg. Av beloppet utgör 16 194 kr mervärdesskatt.

4. AMS skall utge ersättning för T.M:s rättshjälpskostnad med sextioentusentvåhundranittioåtta (61 298) kr enligt den närmare fördelning som bestäms av Rättshjälpsmyndigheten.