AD 1997 nr 132

Parter:

R.A.; Stiftelsen Kursverksamheten vid Lunds Universitet

Nr 132

A.R. i Lund

mot

Stiftelsen Kursverksamheten vid Lunds Universitet i Lund.

ÖVERKLAGAD DOM

Lunds tingsrätts mellandom den 17 februari 1997 i tingsrättens mål nr T 1381-96

Tingsrättens mellandom, se bilaga.

A.R. har yrkat att arbetsdomstolen skall med ändring av tingsrättens mellandom förklara att hans talan i målet inte har gått förlorad.

Stiftelsen Kursverksamheten vid Lunds Universitet (Folkuniversitetet) har bestritt ändringsyrkandet samt fordrat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 15 § andra stycket arbetstvistlagen avgjort målet utan huvudförhandling.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i det hänseendet finns antecknat i tingsrättens dom.

Domskäl

Sedan A.R. mot slutet av vårterminen 1995 hade fått besked från sin arbetsgivare, Folkuniversitetet, om att han inte skulle få fortsatt anställning ägde förhandlingar och andra kontakter rum mellan å ena sidan honom själv och den arbetstagarorganisation som han var medlem i, Lärarförbundet, och å andra sidan arbetsgivaren. Dessa förhandlingar avslutades den 24 april 1996.

Den 31 juli 1996 väckte A.R. talan vid tingsrätten med yrkande att Folkuniversitetet skall förpliktas att till honom utge skadestånd. Han gjorde därvid gällande att Folkuniversitetet hade sagt upp honom från en tillsvidareanställning utan att saklig grund förelåg. Folkuniversitetet bestred talan under hänvisning till i första hand att denna förlorats enligt 41 och 42 §§anställningsskyddslagen. I den överklagade domen förklarade tingsrätten att A.R:s talan hade gått förlorad. A.R. har överklagat domen och yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att hans talan i målet inte har gått förlorad. Folkuniversitetet har bestritt yrkandet.

Den fråga som arbetsdomstolen har att ta ställning till är således huruvida A.R:s talan är förlorad på grund av preskription enligt 41 och 42 §§anställningsskyddslagen. Frågeställningen kan preciseras så att bedömningen gäller huruvida de förhandlingar och övriga kontakter som förekom mellan arbetstagarsidan och Folkuniversitetet innan A.R. väckte talan kan anses ha inneburit att arbetstagarsidan underrättade Folkuniversitetet enligt bestämmelserna i 41 § anställningsskyddslagen om det skadeståndsanspråk som A.R. för fram i målet. Om denna fråga besvaras jakande, innebär det att talan inte är preskriberad. För det fall däremot att svaret är nekande, har talan gått förlorad.

Utredningen i målet består av endast skriftlig bevisning i form av bl.a. protokoll från de förhandlingar som ägde rum mellan Lärarförbundet och Folkuniversitetet. I målet har inte gjorts gällande att dessa handlingar inte skulle rätt återge vad som förevar vid förhandlingarna och de övriga kontakterna mellan parterna. Enligt arbetsdomstolens uppfattning bör följande antecknas ur dessa handlingar.

Sedan Folkuniversitetet genom ett brev den 10 maj 1995 hade meddelat A.R. att han inte fick anställning där läsåret 1995/96, ägde förhandlingar enligt 12 § medbestämmandelagen rum den 12 maj 1995 mellan Folkuniversitetet och Lärarförbundet. Såvitt framgår av protokollet enades parterna om att A.R. var timanställd och slutade anställningen när studieccirklarna var avslutade. A.R. själv anmälde därefter anspråk på företrädesrätt till återanställning. Lärarförbundet påkallade genom en skriftlig framställning den 13 september 1995 lokal tvisteförhandling "angående brott mot LAS". I framställningen angavs att förbundet skulle komma att yrka skadestånd med ett senare meddelat belopp. I minnesanteckningar den 26 september 1995 som upprättades av W.P., Folkuniversitetet, från - som arbetsgivarsidan men inte förbundet synes ha uppfattat saken - lokal tvisteförhandling den 25 samma månad angavs bl.a. att Lärarförbundet kom att yrka "ett ideellt skadestånd för besväret att skiljas från arbetet" och "kräva ersättning för förlorad arbetsförtjänst" för A.R..

Den 11 oktober 1995 genomfördes lokal tvisteförhandling mellan Lärarförbundet och Folkuniversitetet. I protokollet från det förhandlingstillfället har i den inledande paragrafen (§ 6) antecknats: "Återupptogs förhandlingen". Därefter anges bl.a. att förbundet yrkade "skadestånd för brott mot LAS till en summa av 10.000 kr till den fackliga organisationen" och "ersättning för förlorad arbetsförtjänst för A.R." och ett "ideellt skadestånd pga att A.R. blivit kränkt av arbetsgivarens brott mot lagen till ett belopp av 30.000 kr". I en särskild protokollsanteckning till protokollet förklarade förbundet genom ordföranden i dess lokalavdelning i Lund, U.B., bl.a. att enligt förbundets uppfattning den första paragrafen skulle lyda: "Förhandlingen har påkallats av arbetstagarorganisationen med anledning av att AR ej har fått sin företrädesrätt enligt LAS".

Genom en skriftlig förhandlingsframställning den 29 december 1995 begärde Lärarförbundet central tvisteförhandling "gällande A.R:s företrädesrätt till återanställning vid Folkuniversitetet i Lund". Den centrala tvisteförhandlingen ägde rum den 5 februari och den 24 april 1996. Protokollet från den förhandlingen innehåller bl.a. följande.

"- - -

§ 2

Parterna konstaterar att A.R. har varit timanställd (tidigare objektsanställd) cirkelledare i ca 8 år vid FU i Lund. Omfattningen av hans tjänstgöring har varit ca 400 - 500 timmar/arbetsår.

Enligt mellan parterna gällande kollektivavtal upphör anställningen för en timanställd arbetstagare när studiecirkeln/kursen/objektet genomförts. Besked och underrättelseplikt samt skyldighet att lämna varsel enligt LAS föreligger inte.

§ 3

Lärarförbundet hävdar att FU i Lund brutit mot LAS då A.R. inte erbjudits företrädesrätt till återanställning vid FU i Lund efter det att hans tidsbegränsade anställning upphört i maj 1995.

Lärarförbundet yrkar

- skadestånd med 10.000 kr till den fackliga organisationen för brott mot LAS (felaktig anställningsform)

- ekonomiskt skadestånd till A.R. för förlorad arbetsförtjänst

- ideellt skadestånd p.g.a. att A.R. blivit kränkt av arbetsgivarens brott mot lagen med 30.000 kr

§ 4

Arbetsgivarsidan anför att företrädesrätten gäller i de fall den tidsbegränsade anställningen upphört på grund av arbetsbrist. A.R. har inte meddelats företrädesrätt till återanställning då arbetsbrist inte varit för handen. Skälet till att A.R. inte erbjudits ny anställning är personliga.

- - -

Arbetsgivaren bestrider mot bakgrund av det ovan de anförda skadeståndsanspråken.

Skadestånd till Lärarförbundet saknar laglig grund. I de fall yrkandet hänför sig till brott mot LAS vad avser företrädesrätten har den fackliga organisationen inge[n] laglig grund för skadestånd. I de fall frågan varit kollektivavtalsreglerad (vilket inte är fallet) skulle yrkandet ha varit preskriberat.

Beträffande det ekonomiska skadeståndet, vilket arbetsgivarsidan bestrider, måste dock frågan om eventuell avräkningsbar inkomst undersökas. Också det allmänna skadeståndet till A.R. bestrids då det saknar laglig grund.

§ 5

Lärarförbundet ifrågasätter att anställningen inte har upphört på grund av arbetsbrist. Man begär därför kompletterande uppgifter om hur många undervisningstimmar A.R. fullgjort under hösten 1995.

Lärarförbundet önskar därefter ajournera förhandlingen

Förhandlingarna ajourneras.

§ 6

Förhandlingarna återupptas den 24 april 1996.

§ 7

Båda parter kvarstår vid tidigare uppfattning varför enighet inte kan nås.

§ 8

Förhandlingen förklaras avslutad.

Vid protokollet Justeras: 1996-07-24

(A-M.L.) (S.S.)

A-M.L. S.S."

Mot denna bakgrund gör arbetsdomstolen följande överväganden.

Arbetsdomstolen har i ett flertal tidigare avgöranden bedömt frågan vilket krav på precisering som skall ställas på en underrättelse av det nu aktuella slaget. Ett grundläggande fall på området är domen 1976 nr 19. Däri uttalade domstolen att det skulle strida mot lagstiftningens primära syfte - att bereda arbetstagarna trygghet i anställningen - om man ställde betydande krav på precision i fråga om en förhandlingsframställning för att inte preskription skall inträda. Avvägningen mellan å ena sidan arbetsgivarens intresse av att få krav preciserade i största möjliga utsträckning och å andra sidan arbetstagarens intresse av att inte gå miste om rättigheter lagen avser att skydda till följd av att förhandlingsframställningen utformas på ett mindre preciserat sätt måste, angav domstolen, göras så att det primära syftet med lagstiftningen inte träddes för när.

Arbetsdomstolen har emellertid i andra avgöranden framhållit att kravet på precisering inte får sättas alltför lågt (se bl.a. domarna 1986 nr 3 och 129, jfr 1988 nr 74). I domen 1986 nr 3 anförde sålunda domstolen att underrättelsen eller förhandlingsframställningen visserligen kunde tillåtas vara allmänt formulerad, men ett minimikrav såvitt avsåg 41 § anställningsskyddslagen var dock att det tydligt framgick att fordringsanspråk kom att framställas. Vidare måste det, fortsatte domstolen, med ett naturligt betraktelsesätt kunna uppfattas att anspråket anknöt till viss inträffad åtgärd eller händelse. Om inte dessa krav uppställdes skulle preskriptionsreglerna - som syftar till att för motparten bringa klarhet i om åtgärden eller händelsen föranleder att anspråk kommer att riktas mot honom eller henne - framstå som föga meningsfulla, tillade domstolen.

Den fråga som berörts bl.a. i de nu nämnda rättsfallen har gällt - i vart fall primärt - vilket mått av precisering som skall ställas på en underrättelse enligt t.ex. 41 § anställningsskyddslagen. En från principiell synpunkt annan frågeställning är hur man skall se på den situationen där vid t.ex. tvisteförhandlingar mellan parterna den ena partssidan preciserar ett anspråk och grunden härför varefter samma partssida väcker talan om ett annat anspråk. Det är snarast om en situation av det senare slaget som förevarande mål handlar.

Såvitt avser det inledande händelseförloppet ger handlingarna i målet visserligen inte någon fullständig klarhet i på vilken rättslig grund Lärarförbundet ställde krav på Folkuniversitetet om skadestånd till A.R.. I det hänseendet synes sålunda ett visst mått av oklarhet ha förelegat i tiden fram t.o.m. den lokala tvisteförhandlingen den 11 oktober 1995. Situationen ter sig dock annorlunda sedan Lärarförbundet hade avgivit sin särskilda protokollsanteckning till protokollet från denna förhandling. I anteckningen angav nämligen förbundet att den lokala förhandlingen hade påkallats av förbundet med anledning av att A.R. "ej hade fått sin företrädesrätt" enligt anställningsskyddslagen. Även i förbundets framställning om central tvisteförhandling anfördes att denna gällde "företrädesrätt till återanställning vid Folkuniversitetet". I det av förbundet justerade protokollet från den centrala tvisteförhandlingen antecknades bl.a. att ärendet gällde A.R:s "företrädesrätt till återanställning" vid Folkuniversitetet, och enligt protokollet konstaterade parterna att A.R. hade varit "timanställd (tidigare objektsanställd) cirkelledare" hos Folkuniversitetet (§ 2). Enligt protokollstexten (§ 3) hävdade Lärarförbundet att Folkuniversitetet hade brutit mot anställningsskyddslagen "då A.R. inte erbjudits företrädesrätt till återanställning" hos Folkuniversitetet "efter det att hans tidsbegränsade anställning upphört i maj 1995".

Enligt arbetsdomstolens mening innebär de nu redovisade omständigheterna att arbetsgivarsidan hade fog för att uppfatta arbetstagarsidans ståndpunkt så, att man dels utgick från att A.R. hade varit visstidsanställd hos Folkuniversitetet, dels reste skadeståndsanspråk för hans räkning på den grunden att hans rätt till återanställning inte hade iakttagits av arbetsgivaren.

Den skadeståndstalan som A.R. för i målet bygger på att han var tillsvidareanställd hos Folkuniversitetet och att arbetsgivaren åsidosatte anställningsskyddslagens regler genom att utan saklig grund säga upp anställningen. Denna talan är enligt arbetsdomstolens mening så pass skild från det anspråk som omfattades av tvisteförhandlingarna och de övriga kontakterna mellan partssidorna före processen, att arbetstagarsidan inte kan anses ha underrättat arbetsgivaren om det omstämda skadeståndsanspråket genom vad som förekom vid förhandlingarna och de andra kontakterna. I enlighet med detta synsätt är således A.R:s talan förlorad.

A.R. har emellertid anfört att arbetstagarsidans agerande före processen betingades av arbetsgivarpartens handlande då, bl.a. att det från arbetsgivarsidan gjordes gällande att han var visstidsanställd. Vidare har A.R. angivit att det, med hänsyn bl.a. till att arbetstagarsidan sålunda anpassade sitt handlingssätt till arbetsgivarens agerande, torde framstå som närmast stötande om arbetsgivaren fick göra gällande preskription i detta fall.

Arbetsdomstolen gör följande bedömanden angående det av A.R. sålunda aktualiserade spörsmålet. I domstolens praxis har det undantagsvis förekommit fall där arbetstagarens talan inte har ansetts preskriberad trots att talan väckts efter det att den i lagen angivna fristen löpt ut (se härom bl.a. domarna 1978 nr 4 och 66 samt 1982 nr 155 och 1984 nr 63). Enligt domstolens mening är det dock i A.R. fall inte alls fråga om en sådan undantagssituation. Domstolen kan alltså inte biträda hans uppfattning att arbetsgivarsidans agerande före rättegången var sådant att han för den skull skulle vara bevarad sin talerätt. Också från den nu berörda synpunkten kommer därför domstolen till uppfattningen att A.R:s talan är preskriberad.

Sammanfattningsvis kommer alltså arbetsdomstolen till samma slutsats som tingsrätten. Detta innebär att A.R. överklagande skall avslås.

Domskäl

A.R. och Lärarförbundet har, såvitt framgått av utredningen i målet, lämnat Folkuniversitetet underrättelse om samt påkallat och fört förhandlingar i tvist på endast den grunden att Folkuniversitetet skulle ha brutit mot föreskrifterna om företrädesrätt. A.R: talan i målet avser inte denna fråga utan i stället skadestånd under påstående att A.R. skulle ha sagts upp från sin anställning utan att saklig grund förelegat. Den dag då tvisteförhandlingarna avslutades kan därför inte tjäna som utgångspunkt för att ange den tid inom vilken A.R. enligt 41 § LAS haft att väcka sin talan. Vid detta förhållande har preskription inträtt och A.R. i målet förda talan gått förlorad. (Jmfr Arbetsdomstolens dom nr 151/95).

DOMSLUT

Tingsrätten förklarar att A.R. talan gått förlorad.