AD 1997 nr 141

Parter:

C.O.; Staten genom Rikspolisstyrelsen

Nr 141

O.C. i Drottningholm

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 8 april 1997 i mål T 3-1807-95

Tingsrättens dom se bilaga.

O.C. har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom bifaller hans talan, förpliktar staten att utge ersättning för hans rättegångskostnader vid tingsrätten och befriar honom från skyldigheten att ersätta staten för rättegångskostnader vid tingsrätten.

Rikspolisstyrelsen har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har i beslut den 10 juli 1997 enligt 34 § tredje stycket lagen om anställningsskydd förordnat att O.C:s anställning hos Polismyndigheten i Stockholms län, för tiden intill det slutliga avgörandet, skall upphöra med utgången av dagen för beslutet.

Målet har i arbetsdomstolen avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har O.C. hörts på nytt under sanningsförsäkran. På dennes begäran har vittnesförhör på nytt ägt rum med M.P., I.E., A.Ä. och M.R.. På statens begäran har tingsrättens bandupptagning av vittnesförhöret där med P-U.H. spelats upp och vidare har polismästaren T.M. hörts som nytt vittne. Det i tingsrättens dom omnämnda läkarintyget har på O.C:s begäran förebragts också i arbetsdomstolen.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom med följande förtydliganden, tillägg och ändringar.

O.C.

Det var först efter den nu aktuella händelsen som O.C. kom under behandling av läkare och psykolog. Genom denna behandling har han fått en bättre beredskap för att klara av krissituationer. Han är nu sammanboende med en kvinna.

Arbetsgivaren har inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Det har funnits möjlighet att omplacera O.C. i vart fall till civila arbetsuppgifter.

Rikspolisstyrelsen

Det kan inte vitsordas att O.C. lider av någon psykisk sjukdom eller att hans arbetsförmåga är nedsatt. Han har en impulskontrollstörning som yttrar sig i att han begår brott. Hans prognos är oklar. De brott som han begått är av så allvarlig beskaffenhet att de i och för sig motiverat ett avskedande. O.C. har dock sagts upp, men fråga har varit om ett allvarligt fall. Det är därför inte skäligt att kräva omplacering. I vart fall har det inte funnits några lediga tjänster att omplacera O.C. till. Han har under tiden fram till det arbetsdomstolen meddelade sitt interimistiska beslut haft anpassade arbetsuppgifter.

Domskäl

Av tingsrättens brottmålsdom den 5 september 1995 framgår att O.C. den 8 april 1995 snattade en tub skokräm i en Metro-butik. Av domen framgår vidare följande. När O.C. gått genom kassan blev han stoppad av en butikskontrollant som visade sin väktarlegitimation. När denne försökte stoppa O.C. utbröt tumult och O.C. utdelade sparkar och slag som träffade kontrollanten och ett butiksbiträde och vidare försökte han också sparka butikschefen. O.C. har inte i arbetsdomstolen ifrågasatt domen, men har förklarat att han inte har något minne av de slag och sparkar som han utdelade.

Arbetsdomstolen finner inte anledning att utgå ifrån annat än vad tingsrätten funnit utrett i sin brottmålsdom. Genom denna dömdes O.C. för misshandel, försök till misshandel, våld mot tjänsteman och snatteri till villkorlig dom. Det är enligt arbetsdomstolens mening uppenbart att framför allt de brott som inneburit att O.C. utövat eller försökt utöva våld mot personal i butiken allmänt sett utgör en överträdelse av sådant slag som är ägnad att rubba det nödvändiga allmänna förtroende som polismän måste åtnjuta för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Att tingsrätten i sin brottmålsdom funnit att omständigheterna stödde O.C:s påstående att han framför allt ville ta sig loss och att hans avsikt inte i första hand var att skada rubbar inte slutsatsen att det varit fråga om ett agerande från en polisman som inte kan accepteras. Till detta kommer att O.C. även gjorde sig skyldig till snatteri; en gärning som innebar ett återfall i brott, låt vara att det första snatteriet hade inträffat så långt tillbaka i tiden som tio år tidigare.

Tingsrätten har i den nu överklagade domen i korthet redogjort för den syn som kommit till uttryck i flera domar som meddelats av arbetsdomstolen och som gällt frågan om att skilja en polisman från tjänsten efter det att denne begått brott. Som framgår av denna redogörelse krävs det - för att vidmakthålla allmänhetens förtroende - att polismän är oförvitliga. Detta innebär dock inte att varje brott som begås av en polisman medför att denne får skiljas från tjänsten. En bedömning måste göras av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. O.C. har som grund för sin talan att uppsägningen skall ogiltigförklaras åberopat att brotten begåtts under inflytande av tillfällig psykisk störning som varit att betrakta som en sjukdom.

Den utredning som förebragts om O.C:s psykiska hälsa har även i arbetsdomstolen utgjorts av förhören med O.C. själv och vittnena legitimerade läkaren M.P. och psykologen I.E. samt det i tingsrätten förebragta läkarintyget utfärdat av legitimerade läkaren P.N.. De båda vittnena har i allt väsentligt uppgett detsamma som för envar av dem finns antecknat i tingsrättens dom. M.P. träffade O.C. första gången i januari 1996 och I.E. har sedan november 1995 haft O.C. i psykoanalytikerorienterad terapi. Enligt vad de båda uppgett var O.C. i en krissituation efter separationen från sin hustru och denna kris utlöste snatteriet. M.P. har betecknat snatteriet som ett tvångsmässigt stört beteende; en impulshandling där O.C. inte riktigt visste vad han gjorde. M.P. och I.E. har också uppgett att dennes handlande föranletts av att han upplevt sin grundtrygghet hotad och sig själv som ratad. Enligt dem kan det inte uteslutas att O.C. kan upprepa sitt beteende, men att han efter den krisbearbetning och psykoterapeutiska behandling som han genomgått - och som alltjämt pågår - är bättre rustad att möta krissituationer. M.P. har tillagt att O.C:s handlande i april 1995 hade "sjukdomskvalitet" och att han då var i behov av öppen, inte sluten, psykiatrisk vård.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Den utredning som förebragts får anses ge vid handen att omständigheterna i april 1995, när O.C. begick de aktuella brotten, var förmildrande på grund av dennes psykiska tillstånd. Arbetsdomstolen finner inte anledning att närmare gå in på hur dennes depressiva tillstånd är att diagnostisera. Av utredningen måste nämligen den slutsatsen dras att O.C. har en psykisk störning som innebär en risk för att han, om han åter försätts i en allvarlig krissituation, kan återfalla i brott. Den känslomässiga sårbarhet som O.C. bär med sig utgör därför inte endast en för hans egen del svår situation som kräver stöd och hjälp för att bearbeta. Risken för att han kan handla oöverlagt vid en allvarlig krissituation gör att han enligt arbetsdomstolens mening inte kan få fortsätta att arbeta som polis. Det var därför rätt av Personalansvarsnämnden att skilja honom från anställningen som polisassistent.

Däremot finner arbetsdomstolen med beaktande av den betydelse som O.C:s psykiska tillstånd får antas ha haft för de brott han begick år 1995 att det varit skäligt att Rikspolisstyrelsen om möjligt hade omplacerat honom till icke-polisiära uppgifter, dvs. till civil tjänst. Arbetsdomstolen övergår därför nu till att pröva om det funnits någon sådan möjlighet.

I denna fråga har arbetsdomstolen som nytt vittne hört T.M., chef för förvaltningsavdelningen vid polismyndigheten i Stockholms län. Genom förhöret med denne har följande kommit fram.

Sedan den 1 juli 1993 har på grund av besparingskrav rått anställningsstopp vid myndigheten. Under våren 1996 varslades 800 av 1600 civilanställda om uppsägning. Sedan några av de varslade arbetstagarna slutat efter särskilda överenskommelser, sades 471 civilanställda upp under år 1996. Eventuella nyanställningar som varit nödvändiga har enbart fått ske efter särskilt medgivande av länspolismästaren. De nyanställningar som ägt rum har avsett tjänster som dataexperter. Under perioden september till och med november 1995 anställdes efter länspolismästarens medgivande några ekonomer och en lokalvårdare.

Staten har inte förebragt någon bevisning i frågan om man från arbetsgivarens sida undersökte möjligheten att omplacera O.C. innan denne sades upp. En sådan utredning var arbetsgivaren skyldig att vidta. Det är oklart om någon sådan undersökning över huvud taget gjorts. Normalt innebär en oklarhet av detta slag att arbetsgivaren inte anses ha fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Med beaktande av de uppgifter som T.M. lämnat finner arbetsdomstolen dock inte anledning att utgå ifrån annat än att det inte funnits några andra civila anställningar lediga än dem som T.M. uppgett. Såvitt arbetsdomstolen uppfattat det gör O.C. inte anspråk på någon av dem. Arbetsdomstolen finner därför visat, att det inte funnits möjlighet att omplacera O.C. till någon civil befattning.

Av vad som nu sagts följer att O.C:s begäran om ändring av tingsrättens dom inte kan bifallas. Domen skall därför fastställas i överklagade delar.

Vid denna utgång skall O.C. ersätta staten för rättegångskostnader. Om det yrkade beloppets storlek råder inte tvist.

Domskäl

O.C. har vid förhör under sanningsförsäkran bekräftat de uppgifter han lämnat sakframställningsvis.

På O.C:s begäran har vittnesförhör hållits med polisinspektören A.Ä., kriminalinspektören M.R., leg. läkaren M.P. och psykologen I.E.. På Rikspolisstyrelsens begäran har vittnesförhör hållits med kriminalkommissarien P-U.H.. Skriftlig bevisning har åberopats.

O.C. har gjort gällande att uppsägningen skett i strid mot 7 § lagen om anställningsskydd eftersom gärningarna haft samband med sjukdom.

I av O.C. åberopat läkarutlåtande den 27 februari 1996 av leg. läkaren och specialisten i allmänpsykiatri, P.N., anförs följande:

Uppenbarligen har den gärning för vilken O.C. dömts skett under inflytande av psykiatrisk störning som till sin karaktär inte är allvarlig men lämpligen bör innebära att ett visst psykiatriskt behandlingsbehov tillgodoses genom psykoterapi, till vilket O.C. är synnerligen motiverad.

Efter remiss från P.N. har O.C. behandlats av M.P. och I.E., vilka uppgivit följande.

M.P.: Hon träffade O.C. första gången i januari 1996. Till en början hade de kontakt en gång i veckan. Inledningsvis var det fråga om krisbearbetning på grund av att han var rädd att bli avskedad. Hon ordinerade läkemedel mot depression och han påbörjade medicinering i mars 1995. Bakgrunden till snatterierna var personliga kriser som utlösts av separation och byte av bostad. Separationer i barndomen hade gjort honom sårbar och lett till en impulskontrollstörning med vissa tvångsmässiga beteenden. När brotten begicks var han psykiskt störd men inte riktigt medveten om det själv. Det har inte funnits risk att hans störning skulle påverka polisarbetet. Genom cognitiv beteendeterapi har han blivit åtskilligt förbättrad. Han har lärt sig att känna igen och kontrollera sitt beteende. Medicineringen och terapin måste dock fortsätta ännu en tid.

I.E.: Hon har träffat O.C. ett 30-tal gånger från november 1995 och framåt. Hon arbetar med psykoanalytikerorienterad terapi. Fokuseringen i behandlingen av O.C. har legat på förlusten av arbetet. Hon vill inte ta ställning till om han varit att betrakta som sjuk. I den skola hon tillhör rör man sig inte med sjukdomsbegrepp. En person kan var mer eller mindre väl rustad för krissituationer. O.C. var adekvat nedstämd då behandlingen inleddes men blev bättre efter medicinering. Han har nu en bättre beredskap - en handlingsstrategi - som hjälper honom att känna igen krissituationer och avstå från impulshandlingar.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Arbetsdomstolen har i åtskilliga domar haft att ta ställning till huruvida det varit rätt att skilja en polisman från tjänsten. Domstolen har därvid betonat att det, med tanke på polisens uppgift att förebygga och utreda brott är av särdeles stor vikt att polismän avhåller sig från att själva begå brott. Det är särskilt viktigt att upprätthålla den offentliga tjänstens integritet när det gäller polismän, eftersom de ofta måste ingripa med tvångsmedel. En förutsättning för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett framgångsrikt sätt är att de åtnjuter allmänhetens förtroende.

För att vidmakthålla allmänhetens förtroende krävs att polismän är oförvitliga. Det innebär inte att varje brott som begås av en polisman medför att denne får skiljas från tjänsten. En bedömning måste göras av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

Av domskälen i Stockholms tingsrätts dom den 5 september 1995 framgår att påföljden villkorlig dom valdes mot bakgrund av att det fanns anledning att anta att O.C. skulle avskedas från sin anställning. De gärningar han dömdes för begicks i ett sammanhang. Han var inne i en butik och greps för snatteri av en tub skokräm. Vid gripandet försökte han slå sig fri och fly varvid flera personer träffades av slag och sparkar. Brottet begicks inte i tjänsten. Vid det tidigare tillfälle år 1985 då O.C. gjorde sig skyldig till snatteri var han däremot iklädd polisuniform.

Det är ostridigt att det - bortsett från de gärningar som lett till uppsägningen - inte har funnits något att anmärka mot O.C. under de nitton år han tjänstgjort som polis.

Även om man utgår från att brotten orsakats av en psykiatrisk störning som kan ha varit att anse som ett sjukdomstillstånd anser tingsrätten - främst mot bakgrund av de gärningar som rubricerats som våld mot tjänsteman och misshandel - att O.C. har uppträtt på ett sådant sätt att det inte kan anses förenligt med de krav på integritet och oförvitlighet som måste ställas på en polis att han får ha kvar sin anställning.

Enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen föreligger inte saklig grund för uppsägning om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren i stället bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Tingsrätten har nyss konstaterat att O.C. inte bör få arbeta som polis. Frågan är då om polismyndigheten bort bereda honom arbete som civilanställd.

Genom vittnesuppgifter från P-U.H. finner tingsrätten utrett att antalet civilanställda inom polismyndigheten vid tiden för uppsägningen var så få att möjlighet till omplacering inte förelåg.

På grund av vad som anförts skall käromålet lämnas utan bifall.

Vid nu angiven utgång skall O.C. ersätta statens rättegångskostnader i målet. Det råder inte tvist om det yrkade beloppet.