AD 1997 nr 143

Parter:

K.L.; Dödsboet efter H.K.

Nr 143

L.K. i Malmö

mot

Dödsboet efter H.K..

ÖVERKLAGAD DOM

Malmö tingsrätts, avdelning 6, dom 1997-06-17 i mål T 568-97

Tingsrättens dom, se bilaga.

YRKANDEN

L.K. yrkar att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, skall bifalla hennes vid tingsrätten förda talan. L.K. har också yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i såväl tingsrätten som arbetsdomstolen.

Dödsboet har betritt ändringsyrkandet och å sin sina yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 15 § lagen om rättegången i arbetstvister företagit målet till avgörande utan huvudförhandling.

Parterna har till stöd för sin talan yrkat och åberopat i allt väsentligt detsamma som antecknats i tingsrättens dom, dock med följande tillägg och förtydliganden.

L.K.

Frågan om semesterersättning

I målet är ostridigt att L.K. sparat sin semester för det aktuella semesteråret samt att L.K. slutade sin anställning under 1994. Enligt 28 § semesterlagen skall arbetstagare som upphör att vara anställd hos arbetsgivaren i stället för semesterlön erhålla semesterersättning. Enligt 29 § 2 st samma lag skall man, vid beräkning av ersättning för sparade semesterdagar, utgå från att sparade semesterdagar hade tagits ut under det år som anställningen upphörde. Beräkningen av L.K:s semesterersättning när hon slutade sin anställning skulle därför ha skett utifrån antagandet att semestern skulle ha tagits ut under semesteråret 1 april 1994 - 31 mars 1995. Det är från denna tidpunkt som den tvååriga preskriptionstiden skall räknas enligt 33 § semesterlagen. Talan om utfående av semesterersättning skulle därför ha väckts senast den 31 mars 1997.

Tingsrättens bedömning att L.K:s fordran på semesterersättning som intjänats före den 1 april 1993 skulle ha preskriberats är således felaktig. Tingsrättens tolkning av bestämmelsen i 33 § semesterlagen är orimlig. Som tingsrätten konstaterat äger arbetstagare spara sina semesterdagar i fem år. Tingsrättens resonemang att preskriptionsfristen i sådana fall skall räknas på samma sätt som för fordringar på semesterersättning i allmänhet skulle innebära att en arbetstagare som har sparat semesterdagar under flera semesterår på grund av omedelbar preskription skulle vara förlustig rätten att utfå semesterersättning när han slutar sin anställning.

Rättegångskostnader

L.K. har haft skälig anledning att få tvisten prövad. Först sedan L.K. anhängiggjort talan om utfående av semesterersättning genom stämning har dödsboet erlagt betalning för semesterersättning avseende tiden april - december 1993 med ett belopp som motsvarar ¾ av det yrkade kapitalbeloppet jämte ränta. I anledning av att dödsboet erlagt betalning nedsatte L.K. sitt yrkande i motsvarande mån. L.K. har till största delen vunnit framgång med sin talan eftersom dödsboet erlade betalning först sedan stämning hade utfärdats. Med hänsyn härtill måste dödsboets förhalning med att betala ut vitsordad och sedermera medgiven semesterersättning anses ha föranlett onödig rättegång i den delen. Dödsboet skall därför, oavsett att L.K. endast i ringa mån vunnit bifall till sin talan i övrigt, ersätta hennes rättegångskostnader vid tingsrätten.

DÖDSBOET

L.K:s resonemang angående sparad semester är orimligt. Följden blir att krav på semesterersättning kan drivas i stort sett hur länge som helst utan att preskription sker.

Skadeståndet om 1 000 kronor måste anses som skäligt då L.K. inte presenterat någon utredning i denna del.

Dödsboet erlade inte någon betalning förrän under våren 1997 eftersom L.K., trots anmaning härom, ej preciserade grunden för yrkad ränta.

DOMSKÄL

Den fråga om rätt till semesterersättning som tvisten i målet gäller avser den ersättning som L.K. tjänat in i sin anställning hos fadern före den 1 april 1993 och som skulle ha utgått som semesterlön under semesteråret 1 april 1993 - 31 mars 1994. Av utredningen har framgått att L.K. var anställd av sin far under 1993 och del av 1994. Utredningen har också visat att L.K. som lön erhöll 192 000 kr under 1993 och 48 000 kr under 1994. Av utredningen har dock inte framkommit vid vilken tidpunkt L.K. slutade sin anställning.

L.K. har uppgivit att det är ostridigt att den semesterersättning som tvisten nu gäller hänför sig till sparad semester. Handlingarna i målet utvisar dock inte att dödsboet skulle ha vitsordat hennes påstående att ersättningsyrkadet avser sparad semester. Av skäl som kommer att framgå nedan anser arbetsdomstolen dock inte att det är erforderligt att ta slutlig ställning i den frågan.

Av 1 § semesterlagen framgår uttryckligen att arbetstagare enligt lagen har rätt till tre slags semesterförmåner, nämligen semesterledighet, semesterlön och semesterersättning. Den semesterlön som L.K. intjänat före den 1 april 1993 skulle ha utgått under semesteråret 1 april 1993 - 31 mars 1994. När hennes anställning under 1994 upphörde utan att hon uppburit denna semesterlön uppkom enligt 28 § semesterlagen i stället en rätt för henne att erhålla semesterersättning. Denna semesterersättning skulle enligt 30 § semesterlagen ha betalats ut till henne senast en månad efter anställningens upphörande. Som redan framgått är i målet inte utrett när L.K:s anställning upphörde. I brist på sådan utredning och mot bakgrund av storleken på det lönebelopp L.K. ostridigt uppburit under 1994 utgår arbetsdomstolen från att anställningen upphörde tidigast i mars detta år. Semesterersättningen skulle då rätteligen ha erlagts senast en månad därefter, vilken tidpunkt infaller under semesteråret 1 april 1994 - 31 mars 1995.

Av 33 § semesterlagen framgår bl.a. att den som vill fordra semesterersättning skall väcka talan därom inom två år från utgången av det semesterår då arbetstagaren skulle ha erhållit den förmån till vilken anspråket hänför sig. Den förmån vartill L.K:s anspråk hänför sig är den rätt till semesterersättning som uppkom när hennes anställning upphörde. Som framgått skulle denna semesterersättning ha erlagts till henne senast under det semesterår som upphörde den 31 mars 1995. Talan om denna ersättning måste alltså väckas senast två år därefter, eller den 31 mars 1997. L.K. har väckt talan den 27 februari 1997. Hennes anspråk på semesterersättning är därför inte preskriberat.

Till skillnad från tingsrätten finner alltså arbetsdomstolen att L.K:s talan om semesterersättning inte är preskriberad. Dödsboet har inte haft någon annan invändning mot L.K:s talan. Vid detta förhållande skall dödsboet förpliktas att utge det yrkade beloppet (26 208-19 656=6 552 kr), jämte yrkad ränta.

Som tingsrätten funnit har L.K. rätt till skadestånd för att dödsboet brutit mot 30 § semesterlagen. Arbetsdomstolen finner att det skadestånd som L.K. är berättigad till bör bestämmas till ett högre belopp än tingsrätten gjort. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet till yrkade 5 000 kr.

Vid denna utgång skall dödsboet förpliktas utge ersättning för L.K:s rättegångskostnader såväl i tingsrätten som i arbetsdomstolen.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens domslut förpliktar arbetsdomstolen dödsboet efter H.K. att till L.K. utge

a) semesterersättning med sextusenfemhundrafemtiotvå (6 552) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 6 september 1995 till dess betalning sker,

b) allmänt skadestånd med femtusen (5 000) kr,

c) ersättning för L.K:s rättegångskostnader i tingsrätten med trettontusensextiotre (13 063) kr, varav 12 613 kr utgör ombudsarvode och 2 613 kr mervärdesskatt, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det först nämnda beloppet från dagen för tingsrättens dom till dess betalning sker, samt

d) ersättning för L.K:s rättegångskostnader i arbetsdomstolen med sextusenåttahundrasjuttiofem (6 875) kr avseende ombudsarvode, jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker. I beloppet ingår mervärdesskatt med 1 375 kr.

Dom 1997-12-10, målnummer B-122-1997

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Ulf E. Nilsson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Kaisa Söderberg

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamot: Cecilia Persson)

YRKANDEN M.M

L.K. var under åren 1993 och 1994 anställd av sin fader, H.K., vilken avled i oktober 1996. Under år 1993 erhöll hon en lön om 192.000 kr och under 1994 en lön om 48.000 kr.

L.K. ansökte den 27 februari 1997 om stämning mot dödsboet efter H.K. och yrkade att dödsboet skulle förpliktas att till henne betala semesterersättning för 1993 med 26.208 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen dels på beloppet 26.208 kr från den 6 september 1995 tills full betalning sker, dels på beloppet 6.552 kr (vilket utgör semesterersättning för år 1994) från den 6 september 1995 t.o.m. den 7 februari 1997. Sedan hon därefter erhållit semesterersättning för tiden april-december 1993 om 19.656 kr jämte ränta därpå med 3.780 kr samt 1.213 kr utgörande ränta på 6.552 kr, har hon nedsatt sitt yrkande med dessa belopp. - L.K. har vidare yrkat skadestånd enligt 32 § semesterlagen med 5.000 kr.

L.K. har som grund för sin talan anfört: Enligt semesterlagen är hon berättigad till semesterlön eller, sedan anställningen upphört, semesterersättning. Hon har i flera brev till dödsboet krävt att utfå den semesterersättning som hon är berättigad till, och i ett svarsbrev den 5 december 1996 lovade dödsboets ställföreträdare L.O.C. att utbetala semesterersättningen. Någon utbetalning gjordes dock inte. I brev den 4 februari 1997 uppgav L.O.C. att han inte förstod L.K:s ränteyrkande, vilket dock framgick klart och tydligt av kravbreven. Dödsboet har inte haft någon anledning att underlåta att ersätta L.K. med de belopp hon kräver. Efter ytterligare påstötningar utbetalade dödsboet den 7 februari 1997 semesterersättning för år 1994. Grunden för skadeståndsyrkandet är att dödsboet, trots upprepade påminnelser, inte har betalat den semesterersättning som L.K. är berättigad till.

Dödsboet har bestritt käromålet under åberopande av att fordran avseende semesterersättning för perioden januari-mars 1993 är preskriberad enligt 33 § semesterlagen, enär L.K. väckt talan för sent. Dödsboet har vidare anfört att i det ursprungliga krav som L.K. framförde till dödsboet var ränteyrkandet oklart, och då detta inte förtydligades trots begäran från dödsboet har dödsboet varit förhindrat att verkställa utbetalning. Även skadeståndsyrkandet har framställts för sent och är preskriberat enligt 33 § semesterlagen.

L.K. har angående frågan om preskription anfört att hon i enlighet med semesterlagens bestämmelser har sparat semester, som hon sedan har krävt ersättning för vid ett enda tillfälle. Därmed är hennes fordran på semesterersättning inte preskriberad, liksom inte heller hennes anspråk på skadestånd.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

DOMSKÄL

Enligt 3 § semesterlagen löper semesteråret från och med den 1 april ett år till och med den 31 mars nästa år. Under semesteråret utgår normalt de semesterförmåner som en arbetstagare intjänat under motsvarande period året närmast före semesteråret (intjänandeåret). I 33 § semesterlagen stadgas att talan om semesterlön, semesterersättning och skadestånd enligt samma lag skall väckas inom två år från utgången av det semesterår då arbetstagaren enligt lagen skulle ha erhållit den förmån till vilken anspråket hänför sig. När det gäller fordran som hänför sig till sparad semester skall enligt förarbetena till semesterlagen (se NJA II 1977 s. 74) preskriptionstiden anses börja löpa först vid utgången av det semesterår då den sparade ledigheten senast hade kunnat utgå (som regel fem år från det semesterår då ledigheten sparades) men om den sparade semesterlönen har övergått till en fordran på semesterersättning beräknas fristen på samma sätt som för fordringar på semesterersättning i allmänhet (se W. och E., Semesterlagen med kommentar, tredje upplagan, s 215).

Tvisten gäller semesterersättning som L.K. intjänat före den 1 april 1993 och som skulle ha utgått under semesteråret 1 april 1993 - 31 mars 1994 samt skadestånd som dels hänför sig till samma tid, dels till påföljande semesterår.

Av 33 § semesterlagen följer att talan om semesterlön m.m. som intjänats före den 1 april 1993 skall väckas senast den 31 mars 1996. L.K. har ej väckt talan förrän den 27 februari 1997. Hennes anspråk på semesterersättning är följaktligen preskriberad och hennes talan skall ogillas i den delen. Detsamma gäller hennes anspråk på skadestånd som hänför sig till samma tid.

I målet är utrett att L.K:s semesterersättning för perioden 1 april - 31 december 1993 jämte ränta härå samt ränta på semesterersättningen för 1994 har utbetalts först efter det att hon den 27 februari 1997 väckt talan vid domstol. Dessa förmåner skulle - om anställningen hade bestått - ha utgått under semesteråret 1994 och talan om dem får således enligt 33 § semesterlagen väckas senast den 31 mars 1997. L.K:s rätt att föra talan om skadestånd som hänför sig till nämnda perioder är sålunda inte preskriberad. Det har jämlikt 30 § semesterlagen ålegat dödsboet att betala ut semesterersättningen utan oskäligt dröjsmål och senast en månad efter anställningens upphörande. Tingsrätten finner ej att dödsboet haft giltig anledning att dröja med utbetalningen till den 7 mars 1997. Dödsboets dröjsmål med betalningen utgör därför brott mot bestämmelserna i 30 § semesterlagen. L.K. är följaktligen berättigad till skadestånd jämlikt 32 § samma lag. Skadeståndet bör, i avsaknad av närmare utredning om skadans storlek, uppskattas till skäliga ansedda 1.000 kr.

L.K. får anses ha haft skälig anledning att få tvisten prövad. Tingsrätten förordnar på grund härav att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

DOMSLUT

1. Med ogillande av L.K:s yrkanden om semesterersättning och ränta förpliktar tingsrätten dödsboet efter H.K. att till L.K. betala skadestånd om ettusen (1.000) kr.

2. Vardera parten skall stå sina rättegångskostnader.