AD 1997 nr 26

Sedan en tingsrätt genom dom ogiltigförklarat ett avskedande av en kommunal tjänsteman överklagades domen till arbetsdomstolen av kommunen. På yrkande av arbetstagaren fattade arbetsdomstolen ett interimistiskt beslut om att anställningen skulle bestå till dess tvisten slutligt avgjorts. Kommunen förklarade därefter att avskedandet vidhölls och uppmanade arbetstagaren att lämna arbetsplatsen. Kommunen återkallade sin talan i arbetsdomstolen, som senare avskrev målet från vidare handläggning. Arbetstagaren erhöll senare skadestånd av kommunen enligt 39 § anställningsskyddslagen. - I målet uppkommer bl.a. fråga om arbetstagaren är berättigad till lön för tiden innan arbetsdomstolen avskrev målet från vidare handläggning. Arbetsdomstolen konstaterar att det för tillämpning av 39 § anställningsskyddslagen krävs att den dom varigenom avskedandet ogiltigförklarats har vunnit laga kraft. Arbetstagarens anställning och rätt till lön bestod därför till dess att arbetsdomstolen avskrev målet från vidare handläggning.

Parter:

L.E.; Umeå kommun

Nr 26

E.L. i Umeå

mot

Umeå kommun.

ÖVERKLAGAD DOM

Umeå tingsrätts dom den 5 februari 1996, nr DT 64

Tingsrättens dom, se bilaga.

E.L. har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom dels bifaller hans i tingsrätten framförda yrkanden, dels befriar honom från skyldigheten att utge ersättning för Umeå kommuns rättegångskostnader i tingsrätten, dels förpliktar kommunen att ersätta honom för hans rättegångskostnader i tingsrätten. Vidare har han yrkat att, för det fall hans talan i huvudsaken inte vinner bifall, vardera parten skall bära sin rättegångskostnad såväl vid tingsrätten som i arbetsdomstolen.

Kommunen har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på E.L. begäran han själv hörts på nytt under sanningsförsäkran. På kommunens begäran har spelats upp en bandupptagning från förhöret i tingsrätten med B.F..

Till grund för talan har parterna anfört i huvudsak det som finns antecknat i tingsrättens dom.

Domskäl

Utredningen i målet

E.L. avskedades den 6 november 1992 från sin anställning som chef för Ungdomscentrum i Umeå kommun. Genom Umeå tingsrätts dom den 2 september 1994 ogiltigförklarades avskedandet. Domen överklagades till arbetsdomstolen av kommunen. På yrkande av E.L. beslöt arbetsdomstolen fredagen den 25 november 1994 enligt 35 § andra stycket anställningsskyddslagen att anställningen trots avskedandet skulle bestå tills tvisten slutligt avgjorts. E.L. inställde sig måndagen den 28 november 1994 hos kommunens stadsdirektör Dan Johansson för arbete. Påföljande dag - dvs. tisdagen den 29 november 1994 - beslutade kommunstyrelsens arbetsutskott att "vidhålla avskedandet av E.L. från tjänsten som chef för Arbetsbyrån". Vidare beslutade utskottet att erbjuda E.L. anställning i kommunen på annan tjänst med bibehållna löneförmåner. Vid ett sammanträffande dagen därpå, den 30 november, fick E.L. höra om kommunens beslut av förhandlingschefen B.F.. Han har därefter inte arbetat för kommunen eller uppburit någon lön. Den 2 december 1994 återkallade kommunen sin talan i arbetsdomstolen, som avskrev målet den 20 december 1994. Kommunen har betalat skadestånd till E.L. enligt 39 § anställningsskyddslagen.

Tvisten

E.L. har gjort gällande att kommunen genom sitt beslut den 29 november 1994 har avstängt honom i strid med arbetsdomstolens interimistiska beslut den 25 november 1994. Han har vidare gjort gällande att han är berättigad till lön, alternativt ekonomiskt skadestånd för den aktuella tiden fram till dess att målet i arbetsdomstolen avskrevs från vidare handläggning och tingsrättens dom vann laga kraft.

Kommunens inställning är att E.L. anställning upphörde genom beslutet den 29 november och att E.L. därefter alltså inte blev avstängd från anställning och heller inte är berättigad till lön eller ekonomiskt skadestånd.

Av det anförda följer att det är en förutsättning för bifall till E.L. talan att hans anställning bestod under den tid som avses med hans yrkanden, dvs. tiden den 30 november - den 20 december 1994. Arbetsdomstolen går nu över till att pröva den frågan.

När upphörde E.L. anställning hos kommunen?

Om en arbetsgivare vägrar att rätta sig efter en dom, varigenom en domstol har ogiltigförklarat ett avskedande, skall anställningsförhållandet enligt 39 § anställningsskyddslagen anses som upplöst. Arbetsgivaren skall för sin vägran betala skadestånd till arbetstagaren enligt vissa bestämmelser. Dessa bestämmelser innebar i E.L. fall ett skadestånd om 32 månadslöner. Det är ostridigt i målet att kommunen utbetalat ett belopp motsvarande 32 månadslöner till E.L.. Däremot synes det vara tvistigt mellan parterna vid vilken närmare tidpunkt hans anställning hos kommunen upphörde.

Tvistefrågan gäller närmare bestämt huruvida kommunen i samband med att E.L. återkom till arbetsplatsen efter arbetsdomstolens interimistiska beslut fattade ett beslut som innebar att kommunen upplöste anställningsförhållandet och beslöt att betala skadestånd enligt 39 § anställningsskyddslagen. Av protokollet från kommunstyrelsens arbetsutskott framgår att utskottet den 29 november 1994 beslutade att "vidhålla avskedandet av E.L. från tjänsten som chef för Arbetsbyrån". Av förhöret med förhandlingschefen B.F. framgår att han dagen därpå klargjorde för E.L. att kommunens beslut hade den innebörden att E.L. inte längre hade någon anställning hos kommunen och att han därför kunde gå hem. Sammantaget kan detta händelseförlopp enligt domstolens mening inte betraktas på något annat sätt än att man från kommunens sida den 29 november 1994 beslöt att begagna sig av möjligheten enligt 39 § anställningsskyddslagen att upplösa det mellan parterna gällande anställningsförhållandet, något som också klargjordes för E.L. dagen därpå.

E.L. har invänt att kommunstyrelsens arbetsutskott inte hade behörighet eller befogenhet att fatta beslut om tillämpning av 39 § anställningsskyddslagen. Hur det än förhåller sig med den saken står det i alla händelser klart att kommunen har stått fast vid beslutet samt att inte bara kommunen utan senare även E.L. har inrättat sig efter detta genom att skadestånd faktiskt har erlagts till E.L. enligt 39 § anställningsskyddslagen. Hans invändning i denna fråga föranleder därför ingen annan bedömning än den som tingsrätten gjort.

Frågan blir då om kommunen i den aktuella situationen, då tingsrättens dom på ogiltigförklaring av avskedandet ännu inte hade vunnit laga kraft, med omedelbar rättslig verkan kunde upplösa anställningsförhållandet med stöd av 39 § anställningsskyddslagen. Den frågan har nyligen behandlats av Högsta domstolen i ett mål rörande resning av ett beslut som hade meddelats av en hovrätt i fråga om ersättning enligt lönegarantilagen. I sitt beslut uttalade Högsta domstolen att det för tillämpning av 39 § krävs att domen har vunnit laga kraft samt att hovrättens rättstillämpning, som byggde på den motsatta ståndpunkten, fick anses uppenbart strida mot lag (se Högsta domstolens beslut den 29 november 1996 i mål Ö 863/93).

På grund av det anförda finner arbetsdomstolen att kommunen inte har kunnat upplösa anställningsförhållandet utan att först återkalla talan i arbetsdomstolen och avvakta att målet i domstolen blev avskrivet från vidare handläggning så att tingsrättens dom vann laga kraft. Det betyder att E.L:s anställning hos kommunen har bestått till den 20 december 1994.

E.L. yrkande om lön

Kommunen har bestritt E.L. yrkande om lön för tiden den 30 november - den 20 december 1994 endast på den grunden att E.L. då inte längre var anställd hos kommunen. Domstolen har i det föregående underkänt detta synsätt. Detta betyder att E.L. yrkande om lön skall bifallas. Om lönebeloppet och beräkningen av yrkad ränta råder det inte tvist.

Avstängningsfrågan

Kommunen får genom händelsen den 29 november 1994 anses ha avstängt E.L. från hans anställning. Arbetsdomstolen har emellertid i domen 1981 nr 115 uttalat att det åtminstone i normalfallet inte finns utrymme för att vid sidan av det normerade skadeståndet enligt 39 § anställningsskyddslagen utdöma allmänt skadestånd för åsidosättande av avstängningsförbudet enligt 37 § samma lag. Domstolens synsätt i det avgörandet bör gälla även när det som här är fråga om ett avstängningsförbud som grundas på 35 § anställningsskyddslagen (jfr domarna 1981 nr 127 och 1985 nr 96).

Det anförda betyder att E.L. yrkande om allmänt skadestånd inte kan bifallas.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Vad arbetsdomstolen har anfört leder till att tingsrättens dom i huvudsaken skall fastställas i fråga om skadestånd för avstängning samt ändras i fråga om E.L. yrkande om lön.

Vid denna utgång i målet har parterna vunnit ömsom på sådant sätt att rättegångskostnaderna bör kvittas. Den E.L. ålagda skyldigheten att utge ersättning för kommunens rättegångskostnader vid tingsrätten skall därför undanröjas. Vidare skall förordnas att vardera parten skall stå för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Domslut

Domslut

1. Arbetsdomstolen ändrar tingsrättens domslut såvitt avser punkten 1 endast på det sättet att Umeå kommun förpliktas att till E.L. utge lön med elvatusenetthundrasjuttiosju (11 177) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 20 december 1994 till dess betalning sker.

2. Med ändring av tingsrättens domslut såvitt avser punkten 2 förordnas att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader vid tingsrätten.

3. Vardera parten skall bära sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Dom 1997-03-05, målnummer B-31-1996

Ledamöter: Michael Koch, Björn Qvarnström (förre administrative direktören vid Televerket; tillfällig ersättare) och Solveig Paulsson. Enhälligt.

Sekreterare: Carl-Johan Karlson

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Nils-Gunnar Elisson, Lars Wictorson och Hans Peter Lindström)

BAKGRUND

arbetsdomstolen

E.L. avskedades den 6 november 1992 från sin anställning som chef för Ungdomscentrum i Umeå kommun (härefter kommunen). I dom den 2 september 1994, DT 400 ogiltigförklarade Umeå tingsrätt avskedandet och förpliktade kommunen att utge skadestånd till E.L.. Kommunen överklagade domen till arbetsdomstolen. E.L. yrkade att arbetsdomstolen interimistiskt skulle förklara att anställningen skulle bestå. Arbetsdomstolen meddelade beslut i enlighet med yrkandet fredagen den 25 november 1994. På måndagen den 28 november 1994 infann sig E.L. på sin arbetsplats och utförde arbete. Han arbetade även under tisdagen. Samma dag d.v.s. den 29 november 1994 fattade kommunstyrelsens arbetsutskott beslut enligt följande "Arbetsutskottet beslutar, att vidhålla avskedandet av E.L. från tjänsten som chef för Arbetsbyrån samt att erbjuda E.L. anställning i kommunen på annan tjänst med bibehållna löneförmåner". E.L. underrättades om beslutet på onsdagsmorgonen den 30 november 1994. Han har därefter inte arbetat för kommunen eller uppburit någon lön. Den 2 december 1994 återkallade kommunen sin talan vid arbetsdomstolen och denna avskrev målet från vidare handläggning den 20 december 1994. Kommunen har betalat skadestånd enligt 39 § lagen (1982:80) om anställningsskydd (härefter LAS).

YRKANDEN M.M.

E.L. har yrkat att tingsrätten skall förplikta kommunen att till honom utge

1. Allmänt skadestånd för att E.L. blivit avstängd från sitt arbete med 45 000 kr.

2. Ränta enligt 6 § räntelagen på skadeståndet ovan från dagen för delgivning till dess betalning sker.

3. Ekonomiskt skadestånd beräknat efter en månadslön om 16 500 kr för tiden 1994-11-30--1994-12-20, eller 11 177 kr.

4. För det fall att rätten skulle finna att E.L. inte är berättigad till ekonomiskt skadestånd enligt punkten 3 har han yrkat att Umeå kommun skall utge lön för tiden 1994-11-30--1994-12-20 beräknat efter en månadslön om 16 500 kr eller 11 177 kr.

5. Ränta yrkas på beloppet enligt punkt 3, eller i andra hand enligt punkt 4, från 1994-12-20 till dess betalning sker.

Kommunen har bestritt käromålet. Inget av beloppen har vitsordats som skäligt i och för sig. Ränteyrkandet och den lön som angivits för E.L. har dock vitsordats som skäliga i och för sig.

Part har yrkat ersättning av motpart för rättegångskostnader.

DOMSKÄL

E.L. har som grund för sin talan anfört följande: Arbetsdomstolen fattade den 25 november 1994 beslut om att E.L:s anställning skulle bestå. Kommunen har i strid mot beslutet avstängt E.L. från hans arbete. Kommunen har därigenom brutit mot 35 § tredje stycket LAS. Skulle tingsrätten uppfatta kommunens beslut att vidhålla avskedandet som ett beslut om utköp enligt 39 § LAS så är i vart fall kommunens beslut ogiltigt, eftersom kommunstyrelsens arbetsutskott inte har behörighet att fatta sådana beslut. Kommunen är därför skyldig att utge både allmänt och ekonomiskt skadestånd till E.L., alternativt allmänt skadestånd och lön för perioden efter avstängningen till dess målet avskrevs från vidare handläggning i arbetsdomstolen. Det allmänna skadeståndet är skälig kompensation för det lidande E.L. utsatts för. Övriga yrkanden är baserade på den lön E.L. skulle ha haft ifall Umeå kommun respekterat arbetsdomstolens beslut.

Kommunen har som grund för bestridandet anfört följande: Kommunen har inte brutit mot 35 § tredje stycket LAS utan har endast utnyttjat arbetsgivarens lagstadgade rätt att vägra rätta sig efter en domstols dom och i stället betala skadestånd enligt 39 § LAS. E.L. har inte blivit avstängd från sitt arbete. Kommunstyrelsens arbetsutskott är enligt arbetsordningen behörig att fatta beslut av den karaktären. Ifall tingsrätten skulle finna att E.L. skulle vara berättigad till allmänt skadestånd, så skall skadeståndet jämkas eftersom det inte står i proportion till skadan.

E.L. har till utveckling av sin talan anfört följande: Vid mötet den 30 november 1994 - där E.L., B.F. och Å.H. var närvarande - meddelade B.F. att kommunens arbetsutskott beslutat att vidhålla avskedandet av E.L. och att erbjuda honom nytt arbete inom kommunen, dock inte som chef. Efter meddelandet fick inte E.L. - trots arbetsdomstolens beslut - vara kvar på arbetsplatsen. Erbjudandet om ny anställning vid kommunen specifiserades så småningom som en anställning vid "Navet". Ett projekt med lägenheter för missbruksproblematiker. Projektet är numera nedlagt. Erbjuandet preciserades aldrig närmare vad gällde anställningsvillkor och dylikt. E.L. avböjde därför erbjudandet.

Kommunen har till utveckling av bestridandet anfört följande: Vid mötet den 30 september 1995 informerades E.L. om att kommunen avsåg att vidhålla avskedandet av honom och dessutom erbjuda honom en annan anställning inom kommunen. Det var aldrig tal om någon avstängning. E.L. skulle svara på erbjudandet om ny anställning senast den 2 december 1994. Vid samtal mellan B.F. och M.E-K. preciserades erbjudandet om annan anställning. Umeå kommun erbjöd honom anställning vid "Navet". "Navet" var som påståtts av motparten lägenheter för missbruksproblematiker. Det är också riktigt att detta projekt lagts ned. Både personalen och de flesta av patienterna har flyttats till Häradsgården. Kommunstyrelsens arbetsutskott är behörig att fatta den här typen av beslut vilket framgår av reglemente för kommunstyrelsen i Umeå kommun. Av bilaga 1 till reglementet framgår bland annat att arbetsutskottet skall "Utöva kommunstyrelsens befogenheter såsom löne- och pensionsmyndighet. Arbetsutskottet handhar frågor rörande avlönings-, pensions-, och andra anställningsvillkor för arbetstagare i kommunens tjänst samt därmed sammanhängande spörsmål, i den mån dessa frågor inte överlämnats till förhandlingsdelegationen inom det personalpolitiska området."

I målet har partsförhör under sanningsförsäkran ägt rum med E.L. och på begäran av Umeå kommun har förhör under sanningsförsäkran ägt rum med B.F. och vittnesförhör har hållits med Å.H..

Tingsrättens bedömning.

Tingsrätten kan inledningsvis konstatera att parterna har olika uppfattning om hur kommunstyrelsens arbetsutskotts beslut den 29 november 1994 skall tolkas. E.L. har gjort gällande att det är fråga om ett beslut om avstängning av honom från arbetsplatsen, medan kommunen är av den uppfattningen att beslutet är ett beslut enligt 39 § LAS. Tingsrätten menar att beslutet inte kan tillmätas annan betydelse än dess ordalydelse. Det vill säga att kommunen beslutat vidhålla sitt avskedande av E.L.. Beslutet bör därför tolkas på det sätt kommunen gjort gällande. Det har inte framkommit annat än att kommunstyrelsens arbetsutskott har varit behörig att fatta detta beslut. I detta sammanhang bör även noteras att båda parterna rättat sig efter beslutet och att kommunen erlagt skadestånd enligt 39 § LAS genom att till E.L. utbetala 32 månadslöner.

Tingsrätten övergår därefter till att pröva frågan om kommunen ägt rätt att under pågående mål vid arbetsdomstolen tillämpa 39 § LAS. Tingsrätten vill här anmärka att när arbetsdomstolen meddelar interimistiskt beslut om att anställningen skall bestå innebär det att anställningen skall bestå till dess tvisten lösts på rättslig väg eller att beslutet av annan anledning upphävs. Arbetstagaren har i och med beslutet rätt till lön och andra anställningsförmåner under den förlängda anställningstiden liksom givetvis även skyldighet att utföra arbete för arbetsgivarens räkning. Om arbetsgivaren under denna tid avstänger arbetstagaren från att utföra arbete på samma grunder som prövas i den rättsliga tvisten eller att de meddelar att de vidhåller avskedandet av arbetstagaren, så innebär förfarandet att arbetsgivaren åsidosätter 35 § tredje stycket LAS och därigenom ådrar sig arbetsgivaren skadeståndsskyldighet.

I arbetsdomstolens praxis har gjorts vissa undantag från ovan anförda (se AD 1985 nr 96 och AD 1981 nr 27). I AD 1985 nr 96 medgav arbetsgivaren arbetstagarens yrkande om ogiltigförklaring av avskedande. I anledning av medgivandet återkallade arbetstagaren ett yrkande om ett interimistiskt förordnande att anställningen skulle bestå. Arbetstagaren yrkade i ett senare skede av processen att arbetsgivaren skulle förpliktas utge skadestånd för brott mot grunderna i 35 § tredje stycket LAS. Arbetsdomstolen erinrade därvid om följande "ett interimistiskt beslut, som efter en eller ett par dagar avlöses av en dom, skulle sakna verkan för den händelse att arbetsgivaren skulle åsidosätta både beslutet och domen; i ett sådant fall måste nämligen de särskilda skadeståndsbestämmelserna i 39 § antas uttömmande reglera arbetsgivarens skyldighet att betala skadestånd till arbetstagaren. "I detta sammanhang bör nämnas att L.L. (Anställningsskydd, sjunde upplagan 1989) med hänvisning till bland annat ovanstående rättsfall uttalat att ifall arbetsgivaren beslutar tillämpa 39 § LAS blir inte avstängningsförbudet i 35 § tredje stycket LAS tillämpligt.

Nämnda rättsfall och L.L:s uttalande i doktrinen tyder på att det alltid bör finnas en möjlighet för arbetsgivaren att acceptera att avskedandet är ogiltigt och avbryta processen för att betala skadestånd enligt 39 § LAS. Detta skall kunna ske oavsett om det formellt föreligger ett brott mot 35 § tredje stycket LAS och skadeståndsskyldighet skall i sådant fall inte föreligga enligt 38 § LAS. I förevarande mål har kommunen gjort klart för E.L. att avskedandet bestått och utan vidare omgång återkallat överklagandet till arbetsdomstolen. Innebörden av återkallelsen har varit att tingsrättens dom skulle gälla och det har då saknat betydelse att viss tidsutdräkt uppstått innan arbetsdomstolen avskrivit målet. Det kan konstateras att anledningen till att avskrivningsbeslutet dröjt ända till den 20 december 1994 inte kan läggas kommunen till last. Tingsrätten menar därför att arbetsdomstolens uttalanden i nämnda rättsfall om när 39 § LAS uttömmande reglerar arbetsgivarens skadeståndsskyldighet måste anses ha sådan räckvidd att de även innefattar en situation som den föreliggande. Tingsrätten anser under dessa förhållanden att skäl inte föreligger att döma ut allmänt skadestånd.

Med hänsyn till ovan anförda där tingsrätten konstaterat att arbetsgivaren får anses ha rätt att när som helst avbryta processen och betala skadestånd enligt 39 § LAS måste detta i förlängningen innebära att anställningsförhållandet slutligt upphör i och med att arbetsgivaren upplyser arbetstagaren om att anställningsförhållandet är upplöst. E.L. yrkande om lön skall därför lämnas utan bifall.

Det finns efter det att anställningsförhållandet upplösts och arbetsgivaren valt att betala skadestånd enligt 39 § LAS inte utrymme att döma ut ekonomiskt skadestånd. Detta följer direkt av 38 § andra stycket LAS. Yrkandet om ekonomiskt skadestånd skall därför också lämnas utan bifall.

Vid denna utgång skall E.L. utge ersättning för kommunens rättegångskostnader. Tingsrätten har inte funnit skäl att tillämpa 5 kap. 2 § lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

DOMSLUT

1. Käromålet lämnas utan bifall.

2. E.L. skall betala ersättning till Umeå kommun för kommunens rättegångskostnader med tjugosjutusentvåhundratrettio (27 230) kr. Av beloppet utgör 5 446 kr mervärdesskatt.