AD 1997 nr 28

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Forshaga kommun

Nr 28

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Forshaga kommun.

BAKGRUND

Forshaga kommun bedriver äldreomsorg vid Lintjärns ålderdomshem i Forshaga. Kommunen är också huvudman för sjukhemmet Lintjärn som är beläget i samma byggnad som ålderdomshemmet.

A-K.N. är född år 1964. Hon är medlem i Svenska Kommunalarbetareförbundet. Såsom utbildad undersköterska har hon sedan år 1984 arbetat vid sjukhemmet Lintjärn. Den 31 januari 1996 sade Forshaga kommun upp A-K.N.. Som grund för uppsägningen åberopades personliga skäl.

Bakom kommunens beslut att säga upp A-K.N. låg omständigheter som är att hänföra till hennes handlande i samband med att en äldre boende på ålderdomshemmet genom gåvobrev överlät en fastighet till A-K.N:s far.

YRKANDEN

Kommunalarbetareförbundet har yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara Forshaga kommuns uppsägning av A-K.N. samt förplikta kommunen att till henne utge allmänt skadestånd med 70 000 kr för brott mot 7 § anställningsskyddslagen. Förbundet har vidare yrkat ränta på fordringsbeloppet enligt 6 § räntelagen att utgå från dagen för delgivning av stämningen till dess betalning sker.

Kommunen har bestritt yrkandena. Yrkad ränta har vitsordats som skälig i sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

SAKFRAMSTÄLLNINGAR

Svenska Kommunalarbetareförbundet

Lintjärns ålderdomshem och sjukhemmet Lintjärn är belägna i samma byggnad men utgör skilda arbetsplatser. Tidigare ansvarade landstinget för sjukhemmet men numera har kommunen ansvaret även för sjukhemmet.

H.O. har bott på ålderdomshemmet Lintjärn sedan år 1989. Hon ägde tidigare en fastighet som oftast kallas Hagalund. Fastigheten, som tidigare var ett mindre jordbruk, består av ett bostadshus med intilliggande tomt samt skog och ängar. H.O. flyttade till Hagalund någon gång i början av 1950-eller 1960-talet. I granngården bodde T.E. och hans familj. T.E. är far till A-K.N.. Familjerna blev bekanta och A-K.N. träffade ofta H.O. när hon var barn. Familjerna hjälpte ibland varandra med skötseln av vissa sysslor på gårdarna. De passade fåren och hjälpte till med höbärgningen. Sedan H.O:s make avlidit hade de kontakt oftare än tidigare.

När H.O. kommit till ålderdomshemmet, träffade hon ibland A-K.N. vid de aktiviteter som ålderdomshemmet och sjukhemmet har gemensamt. Det fanns inte tid för andra kontakter.

Under hösten 1995 skulle lägenheterna i ålderdomshemmet renoveras. Under renoveringen fick de boende tillfälligt flytta över till sjukhemmet. H.O. vistades på sjukhemmet från den 29 september till 19 oktober 1995. Under denna tid träffades H.O. och A-K.N. igen. Det blev ett kärt återseende. Vid något tillfälle runt den 13 oktober 1995 hade A-K.N. ett samtal med H.O.. Det var A-K.N:s arbetskamrater som uppmanade henne att tala med H.O.. H.O. hade ivrigt frågat efter A-K.N.. H.O. hade inte talat om för personalen varför hon ville tala med A-K.N.. Under samtalet med A-K.N. sade H.O. att hon var bekymrad över Hagalund. Hon utgick från att A-K.N. visste hur förhållandena var på gården. På Hagalund bodde alltjämt H.O:s fosterson L.. H.O. har tagit hand om L. sedan han var liten. Fostersonen är missbrukare och har delvis levt ett kriminellt liv. H.O. visste att gårdsplanen var fylld med bilskrot och att bostadshuset hade förfallit. H.O. sade inte vad hon tyckte att man skulle kunna göra åt problemen på gården. A-K.N. svarade att hon inte kunde hjälpa H.O., eftersom hon var anställd på den arbetsplats där H.O. befann sig. A-K.N. frågade H.O. om inte hennes gode man eller V.O. kunde hjälpa H.O.. V.O. är son till H.O:s avlidne make. H.O. svarade att hon hade bett dem om hjälp men att de inte hade gjort något åt saken.

Några dagar senare sammanträffade A-K.N. med sin far T.E.. Hon nämnde för fadern att det skulle vara bra om han kunde hälsa på H.O.. A-K.N. sade att H.O. hade blivit ganska gammal och att man inte kunde veta hur länge hon skulle få leva. H.O. och T.E. hade tidigare haft mycket med varandra att göra. T.E. var ledig under hösten 1995. Han hade fram till augusti-september 1995 arbetat både dag och natt i en egen verksamhet i Filipstad. Rörelsen var emellertid nu försåld. Han bedrev fortfarande en mindre servering som han skulle avveckla först vid årsskiftet. Serveringsverksamheten beräknades dock ta fart igen med julbord i december. Under mellantiden var T.E. tillgänglig på ett sätt som han inte hade varit tidigare.

T.E. hade inte besökt H.O. sedan hon flyttade från Hagalund. Han bad A-K.N. att hon skulle vara med vid besöket. T.E. känner sig inte hemma på sjukvårdsinrättningar och var rädd att H.O. skulle be om hjälp med att gå på toaletten. T.E. var också orolig för att H.O. skulle ramla ihop och sade att han inte visste vad han skulle göra i en sådan situation. H.O:s syn har gradvis försämrats och hon såg vid denna tid praktiskt taget ingenting.

Det första besöket följdes av flera. A-K.N. var med i början av besöken för att se till att allt fungerade och att H.O. var lugn och fick det som hon behövde. A-K.N. fortsatte sedan sitt arbete.

Den 19 oktober 1995 flyttade H.O. tillbaka till ålderdomshemmet. Efter återflyttningen besökte T.E. och A-K.N. H.O. vid ett tillfälle. När besökte ägde rum är oklart. Det skedde i varje fall några dagar efter den 2 november 1995. A-K.N. följde med, eftersom fadern ville ha någon med sig för att sköta det praktiska. Besöket ägde rum efter arbetstid på ålderdomshemmet. A-K.N. följde med på grund av sin gamla vänskap med H.O.. Om det hade gällt någon annan person, skulle A-K.N. inte ha följt med. Under besöket undertecknade H.O. och T.E. ett gåvobrev. T.E. läste upp gåvobrevet för H.O.. A-K.N. befann sig i rummet när undertecknandet ägde rum. När hon bestämde sig för att följa med fadern kände hon inte till att det fanns ett gåvobrev. A-K.N. uppfattade gåvobrevet som en sak mellan fadern och H.O.. Enligt gåvobrevet skänkte H.O. Hagalund till T.E.. Att H.O. skänkte bort fastigheten uppfattade A-K.N. inte som något konstigt. Inte heller något annat av det som inträffade i samband med undertecknandet gav Anna-Karin Olsson anledning att ifrågasätta om det var något fel med gåvobrevet. Hon har inte heller på annat sätt haft anledning att förstå att ett gåvobrev skulle upprättas eller att allt inte stod rätt till. A-K.N. tog inte själv aktiv del vid undertecknandet utan lämnade fadern och H.O. för sig själva. Hon ansåg att frågan inte angick henne. Om de hade kommit överens om att H.O. skulle överlåta fastigheten på fadern, fick de göra det.

Lagfart beviljades med stöd av gåvobrevet den 5 november 1995. Dessförinnan hade två personer i Forshaga bevittnat T.E.s och H.O:s namnteckningar. De som bevittnade namnteckningarna har senare uppgivit att inte heller de tyckte att det var konstigt att H.O. gav bort sin fastighet till T.E..

E.B. är god man för H.O.. Under hösten fick E.B. en avi från H.O:s försäkringsbolag. Avin gällde återbetalning av erlagd försäkringspremie för en försäkring på Hagalund. E.B. försökte ta reda på vad som hade hänt. Så småningom kontaktade hon överförmyndaren B.K. som i sin tur kontaktade tingsrätten i Karlstad. Vid tingsrätten uppgav man att fastigheten hade överlåtits till T.E. med stöd av ett gåvobrev. Den 19 december 1995 ägde ett sammanträffande rum mellan E.B., V.O., H.O., B.K. och en präst. Efter mötet polisanmälde B.K. såväl T.E. som A-K.N. och de två personer som hade bevittnat namnteckningarna i gåvohandlingen. Samma dag blev A-K.N. kallad till sin arbetsplats för ett möte angående gåvobrevet.

Mötet på A-K.N:s arbetsplats ägde rum den 20 december 1995. Vid mötet fördes minnesanteckningar. Dessa innehåller flera felaktigheter. Anteckningarna gjordes inte under sammanträdet utan först senare. De var heller inte undertecknade. Efter mötet blev A-K.N. avstängd från sitt arbete. Socialnämnden sammanträdde den 21 december 1995. Vid sammanträdet omnämndes inte något av det som A-K.N. själv hade yttrat vid mötet dagen innan. Det var överförmyndarens polisanmälan som låg till grund för socialnämndens ställningstagande. Kommunen kunde ha handlagt frågan med större noggrannhet. Det kan också ifrågasättas, om det var nödvändigt för kommunen att gå så fort fram. Kommunen har inte handlagt ärendet på ett riktigt sätt.

A-K.N. varslades om uppsägning den 29 december 1995. Lokal förhandling ägde rum den 17 januari 1996.

Den 24 juli 1996 åtalades A-K.N. vid Karlstads tingsrätt för grovt ocker. Samtidigt åtalades T.E. för samma brott. I dom den 11 september 1996 frikändes A-K.N. från ansvar. T.E. fälldes till ansvar för grovt ocker. Domen mot T.E. har överklagats till hovrätten och huvudförhandling kommer att äga rum i april 1997.

A-K.N. har inte medverkat till att gåvobrevet kom till stånd. Viljan att alltid se till de boendes bästa och A-K.N:s yrkeskunskaper skymdes av släktskapet. A-K.N. fanns bara i rummet när gåvobrevet undertecknades och hon insåg inte att något fel begicks. H.O. var "klar". Hon hade god man eftersom hon är blind. Det var emellertid fråga om två rättskapabla personer som undertecknade en gåvohandling och A-K.N. hade inte något med gåvohandlingen att göra. Undertecknandet ägde dessutom inte rum på hennes arbetsplats.

A-K.N. hade ingen rapporteringsskyldighet till sin arbetsledning eller till den gode mannen. Informationen till personalen har gällt mindre penninggåvor och dylikt. Om arbetsgivarens information till personalen hade varit mera aktiv kanske A-K.N. hade sett annorlunda på situationen. Den tanklöshet som A-K.N. har gjort sig skyldig till skall med hänsyn till hennes person och hennes yrkeskunnande inte leda till att hon förlorar sin anställning. Det föreligger därför inte saklig grund för uppsägningen av A-K.N.. Kommunen har inte heller försökt att omplacera A-K.N. på det sätt som anställningsskyddslagen kräver. Omplacering borde i vart fall ha kunnat ske till ett arbete där det inte finns vårdtagare.

Forshaga kommun

Kommunen bedriver äldreomsorgsverksamhet vid Lintjärns ålderdomshem. Under ombyggnaden av ålderdomshemmet var H.O. tillfälligt placerad på sjukhemmet som ligger i anslutning till ålderdomshemmet. H.O., som är född år 1908, är blind och klarar inte av att skriva sitt eget namn utan hjälp. E.B. har varit god man för H.O. sedan år 1994. Enligt tingsrättens beslut om god man har H.O. försvagat hälsotillstånd och behöver bistånd med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom och att sörja för sin person. A-K.N. kände till att H.O. hade en god man.

Genom gåvobrev den 2 november 1995 överlät H.O. sin fastighet i Forshaga till T.E.. Fastigheten är taxerad till 138 000 kr. Överlåtelsen kom mycket överraskande för alla i H.O:s omgivning. Den 15 december 1995 ringde E.B. till överförmyndaren B.K.. E.B. berättade att H.O. hade varit orolig en tid men att hon inte hade berättat något om orsaken till detta. Oron inträdde efter ett besök av T.E. och A-K.N.. Vid besöket hade H.O. skrivit på ett papper men enligt E.B. hade hon inte vetat om vad hon skrev på. Ungefär samtidigt fick E.B. en avi från försäkringsbolaget om en återbetalning av H.O:s fastighetsförsäkring. Detta överraskade E.B. som kontaktade försäkringsbolaget. Vid försäkringsbolaget uppgav man att fastigheten var såld. E.B. protesterade men fick inte några ytterligare besked från försäkringsbolaget. E.B. tog därför kontakt med överförmyndaren som samma dag kontaktade försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget uppgav för B.K. att den nye ägaren var T.E.. B.K. kontaktade sedan tingsrätten där man uppgav att T.E. hade fått lagfart på fastigheten med stöd av ett gåvobrev. Efter detta besked anordnades ett sammanträffande med överförmyndaren, E.B., V.O., H.O. och en präst. Sammanträffandet ägde rum på kvällen den 15 december 1995. Under mötet berättade H.O. att hon hade fått besök av T.E. och A-K.N.. De hade sagt till henne att hon inte fick berätta för någon om deras besök. Allt gick väldigt fort och de sprang fram och tillbaka. H.O. berättade också att hon hade skrivit på ett papper och att A-K.N. hade hållit i hennes hand när hon skrev på. Inga ytterligare personer var närvarande vid deras besök.

Efter mötet den 15 december 1995 kontaktade överförmyndaren socialchefen B.W.. Den 20 december 1995 hade denne ett samtal med A-K.N.. Fackliga representanter, personalchefen, överförmyndaren och äldreomsorgschefen var också närvarande under samtalet. A-K.N. berättade för de närvarande att H.O. hade bett henne om hjälp med stugan. Hon omtalade också att hon sagt till H.O. att hon inte kunde hjälpa henne, eftersom hon var anställd vid sjukhemmet. Hon lovade dock H.O. att hon skulle kontakta sin far som kanske kunde hjälpa H.O.. Det blev ett sammanträffande och vid ett senare besök var de ensamma med H.O.. Fadern läste upp ett papper som var ett gåvobrev. T.E. frågade H.O. om det var på detta sätt som hon ville ha det. Eftersom H.O. är blind, hjälpte T.E. och A-K.N. henne att skriva under gåvobrevet. Under samtalet med socialchefen sade A-K.N. att hon var medveten om vilka regler som gäller och att hon insåg att hon hade handlat fruktansvärt dumt.

Efter samtalet med socialchefen avstängdes A-K.N. från sitt arbete. Hon sades senare upp från anställningen. Förbundets påstående att A-K.N. sades upp på grund av den polisanmälan som överförmyndaren hade gjort är felaktigt.

T.E. och A-K.N. åtalades vid tingsrätten för grovt ocker. Åklagaren gjorde gällande att brottet var grovt med hänsyn till att brottet avsåg betydande värde, att gärningsmännen hade visat särskild hänsynslöshet och att de hade missbrukat det förhållandet att A-K.N. var anställd som undersköterska. Tingsrätten fann i sin dom att H.O. inte hade velat ge bort sin fastighet. Vidare fann man att det på grund av H.O:s ålder, blindhet och nedsatta uppfattningsförmåga saknades skäl att utgå från att hon var medveten om innebörden av det dokument som hon skrev på. T.E. fälldes till ansvar av tingsrätten. Domen har dock överklagats till hovrätten. A-K.N. frikändes från ansvar. Tingsrätten fann i sin dom att hon inte hade bundits till någon straffbar medverkan till transaktionen.

Enligt kommunens uppfattning är det mycket möjligt att A-K.N. och H.O. under H.O:s korta vistelse på sjukhemmet kan ha kommit att tala om H.O:s stuga. Detta har dock ingen avgörande betydelse i målet. H.O. har sedan tidigare upprättat ett testamente genom vilket hon har reglerat vad som skall hända med hennes egendom efter hennes bortgång. Hon har inte och har aldrig tidigare haft någon önskan att skänka sin fastighet till någon annan och definitivt inte till T.E.. Kommunen fäster tilltro till H.O:s uppgifter om hur det gick till när gåvobrevet undertecknades. Kommunen kan dock inte bevisa att det har gått till på det sätt som H.O. har uppgivit. Kommunen måste därför utgå från att det eventuellt kan ha gått till på det sätt som A-K.N. har berättat. Denna fråga är inte heller av någon avgörande betydelse i målet. Det är inte heller avgörande om A-K.N. har blivit frikänd eller fälld till ansvar för något brott.

Saklig grund för uppsägningen av A-K.N. föreligger. Kommunen gör därvid gällande att A-K.N. har förmedlat kontakten mellan sin far och H.O.. Hon har medverkat till att mötet med H.O. kom till stånd. A-K.N. fanns i rummet när gåvobrevet undertecknades. Hon ingrep inte när hon insåg vad det var frågan om. Efter undertecknandet kontaktade hon inte omedelbart gode mannen eller sin arbetsledning och berättade vad som hade hänt. Inte ens en och en halv månad efter undertecknandet hade hon tagit kontakt med arbetsledningen eller gode mannen. Hon försökte således aldrig ställa till rätta det som hade hänt. Fastigheten är taxerad till 138 000 kr och A-K.N. måste ha insett att den hade ett högst betydande värde. Hon måste i vart fall ha insett att H.O. genom gåvobrevet skänkte bort hela sin egendom. Redan det faktum att H.O. var nästan 90 år, blind och hörde dåligt borde ha lett till att varningsklockor ringde för A-K.N.. A-K.N. har så grovt förbrutit sig mot vad som kan krävas av en arbetstagare i hennes typ av anställning att saklig grund för uppsägning föreligger. Detta gäller oavsett om det var A-K.N. själv eller T.E. som höll i H.O:s hand vid undertecknandet.

Kommunen gör inte gällande att A-K.N. hade planerat att en överlåtelse skulle ske eller att hon var inblandad i någon slags konspiration tillsammans med sin far. Det kan vara så att A-K.N. hamnade i en bekymmersam situation som hon sedan har hanterat på ett oacceptabelt sätt. A-K.N. kände till att H.O. hade en god man. Om H.O. hade bett A-K.N. om hjälp med någon ekonomisk angelägenhet, skulle A-K.N. ha vänt sig till eller uppmanat H.O. att själv vända sig till arbetsledningen eller den gode mannen. Om det ändå hade uppstått en sådan situation som i detta fall, har A-K.N. haft skyldighet att ingripa omedelbart eller efteråt. Här har A-K.N. ett särskilt ansvar eftersom det var hon som var den förmedlande länken mellan H.O. och T.E..

Kommunen ser allvarligt på denna typ av händelse. Detta får inte hända inom äldreomsorgen. Många åldringar är svaga, sjuka och ensamma. De kan därför vara lätta att påverka. Det är av yttersta vikt för kommunen att allmänheten har förtroende för verksamheten och att det inte ens uppkommer misstankar om att det sker otillbörligheter på kommunens institutioner eller att de gamlas intressen på något sätt manipuleras. Kommunen måste inför allmänheten få visa att man inte tolererar en händelse av detta slag. I den avvägning som måste göras mellan arbetstagarens och allmänhetens intresse och då framför allt de gamlas intresse måste det sistnämnda intresset ges företräde.

Det finns ingen anledning att rikta kritik mot kommunens handläggning av uppsägningsärendet. Kommunen fick tillräckligt med underlag för sitt beslut redan genom de uppgifter som kom fram vid sammanträffandet den 15 december och vid mötet den 20 december 1995. Därefter har ingenting nytt framkommit. Med hänsyn till månadsregeln i anställningsskyddslagen hade kommunen inte möjlighet att vänta längre.

Det som läggs A-K.N. till last kan inte skyllas på några brister i hennes utbildning. Det är självklart att man inte får göra som A-K.N. har gjort. Att så är fallet, är inte avhängigt av någon särskild utbildning. Kommunen gör ändå gällande att A-K.N. genom sin utbildning till undersköterska har bibringats kunskap om hur man skall hantera frågor om gåvor, presenter och andra ekonomiska transaktioner inom äldreomsorgen. De regler som finns skall användas med förnuft och omdöme, vilket A-K.N. inte har gjort. Kommunen har förlorat förtroendet för A-K.N.. Det A-K.N. har gjort är så allvarligt att det inte är skäligt att kräva att kommunen bereder henne annat arbete inom sin verksamhet. Det föreligger därför inte någon omplaceringsskyldighet.

DOMSKÄL

Inledning

Tvisten i målet gäller huruvida Forshaga kommun har haft rätt att säga upp A-K.N. från hennes anställning som undersköterska vid ett kommunalt sjukhem med anledning av omständigheter som är hänförliga till att en åldrig boende inom kommunens äldreomsorg genom gåvobrev överlät en fastighet till A-K.N:s far.

Utredningen

Vid huvudförhandling i målet har A-K.N. hörts under sanningsförsäkran. Vittnesförhör har på förbundets begäran ägt rum med T.E. och undersköterskan R.D.. På kommunens begäran har vittnesförhör hållits med överförmyndaren B.K. och tillförordnade socialchefen E.W. samt med gode mannen E.B..

Parterna har också åberopat viss skriftlig bevisning.

A-K.N. har berättat bland annat följande.

Hon har känt H.O. sedan hon var 6-7 år gammal. H.O:s gård gränsade till familjens marker. Hon har alltid tyckt om H.O. väldigt mycket och träffade henne varje gång som hon var uppe i skogen eller hos fåren på gärdena. Hon bodde kvar i föräldrahemmet tills hon var 18-19 år. T.E. behöll gården i sin ägo men har under senare år varit bosatt i Filipstad. När hon hade flyttat hemifrån, träffade hon H.O. någon gång per år. De hade fortlöpande kontakter tills H.O. kom in på ålderdomshemmet. H.O:s fosterson L., som är född 1962, kom till gården när han var i 10-årsåldern.

Hon utbildade sig till undersköterska vid vårdgymnasiet i Karlstad och avslutade sin utbildning år 1982. Hon har alltid trivts med sitt arbete och känt respekt för de boende på sjukhemmet. Hon vet att hon inte får ta emot pengar från de gamla och inte bevittna namnteckningar. När hon blev anställd av landstinget fick hon en kort information och skrev på ett papper om tystnadsplikten. Hon informerades också om att hon inte fick ta emot gåvor och dylikt.

Hon träffade H.O. som hastigast ibland i vårdhemmets gemensamma kafeteria eller på terapiavdelningen. Sjukhemmet har tre avdelningar. Varje avdelning har en avdelningsföreståndare som chef. Äldreomsorgschefen i kommunen är chef för avdelningsföreståndarna. När ålderdomshemmet skulle renoveras hamnade H.O. på hennes avdelning. Det var roligt att träffa henne igen efter alla år. H.O. ville att hon skulle vara den som skötte om henne. Det var en trygghet för H.O. eftersom de kände varandra. Under H.O:s tid på vårdhemmet talade de om gamla tider och om Hagalund.

Vid ett tillfälle var hon ledig i två-tre dagar. När hon kom tillbaka, fick hon veta att H.O. hade frågat väldigt mycket efter henne. Hon fick gå direkt in till H.O.. H.O. berättade för henne att hon var så bekymrad över Hagalund. Hagalund hade blivit en knarkarkvart med biltrafik och polisbesök. Ingenting var som på den tiden då H.O. bodde där. Hon visste inte om H.O. kände till hur det såg ut på Hagalund. Under samtalet fick hon dock klart för sig att H.O. var fullt medveten om detta. H.O. talade med henne om L., eftersom hon visste att T.E. hade varit L. övervakare. L. har haft både sig själv och samhället emot sig under flera års tid. T.E. har försökt hjälpa L. som inte har haft det så lätt. De har fortfarande kontakt med varandra.

H.O. ville att hon skulle hjälpa henne med Hagalund men hon fick aldrig riktigt klart för sig vad H.O. ville att hon skulle göra. H.O. mådde dåligt på grund av att hon hade ansvaret för stugan. Hon svarade att hon inte kunde hjälpa H.O.. Ibland hjälper det att få tala med någon om sina problem. Hon sade till H.O. att de kunde tala om problemen men att hon sedan inte kunde hjälpa henne mer. Hon frågade H.O. om hon hade talat med E.B. eller V.O.. H.O. svarade att hon hade försökt men det var ingen som gjorde någonting. Oavsett om hon hade varit anställd eller ej, hade hon inte klarat av att göra något åt Hagalund eller hjälpa L. med hans drogproblem. H.O. var nästan som en släkting för henne. Andra vårdtagare öppnar sig inte vid ett samtal på det sätt som H.O. gjorde. Hon berättade inte för någon vad H.O. hade sagt eftersom hon inte ville lämna ut H.O. och berätta vad H.O. hade anförtrott henne under samtalet.

Redan någon gång under våren uppmanade hon sin far att besöka H.O.. Även denna gång sade hon till honom att han borde besöka H.O. men hon talade inte om varför. Om H.O. ville tala med någon om det som hon mådde dåligt för fick hon bestämma det själv. H.O. var fullt kapabel att tala själv.

Hon var alltid med i början när fadern besökte sjukhemmet. T.E. är inte så hemma i sjukhusmiljöer och var i början osäker på hur han skulle bete sig. Så fort hon hade presenterat dem för varandra gick besöket bra och hon kunde gå därifrån och fortsätta sitt arbete. Hon vet inte vad de talade om under faderns besök. Fadern besökte H.O. 4-5 gånger.

Hon var med när gåvobrevet undertecknades. Fadern ville inte gå in till H.O. ensam. Besöket ägde rum efter arbetstid. Hon kände inte till gåvobrevet före besöket. De satt först och pratade lite grand. Rummet är litet och hon hörde hela tiden vad som sades. Fadern lade ett kuvert på bordet och sade att "här är brevet" eller "här är papperet". Det verkade som om de båda visste vad de talade om. Fadern läste upp gåvobrevet ett par tre gånger för H.O.. Han frågade H.O. flera gånger om det var så här hon ville ha det. H.O. svarade att det var så hon ville ha det. De var överens och hade gjort upp det hela tidigare. Hon uppfattade inte heller situationen som så märklig. Hon hade framför sig bilden av Hagalund med L. och droger, bilskrot, utbrända bilar och en förfallen ladugård. H.O. och fadern talade också om hur L. skulle få det. Fadern skulle stå som ansvarig för fastigheten och L. skulle få bo kvar. H.O. ville inte stå som ansvarig för stugan. Överlåtelsen skulle ske för L. bästa. Hon höll inte H.O. i handen när hon skrev på gåvobrevet. Hon befann sig i andra änden av rummet när fadern hjälpte H.O. att skriva under gåvobrevet. Om fastigheten skulle ha försålts till någon annan, skulle L. ha blivit vräkt. Hon tänkte inte på att hennes närvaro kunde anses olämplig. Hon tror att H.O. hade skrivit på gåvobrevet även om hon inte hade varit närvarande under faderns besök. Det verkade som om H.O. ville detta. Det skulle bli lugn och ro omkring henne och någon annan skulle ta över ansvaret för L. och huset. H.O. verkade fullt medveten om vad som hände. H.O. hade något nedsatt rörelseförmåga och var blind. Hon utgick från att fadern hade tagit reda på hur det skulle gå till, om han skulle ta emot en sådan gåva. Hon kände vid denna tid inte till att H.O. hade upprättat ett testamente.

Vid mötet den 20 december 1995 fick hon klart för sig hur hennes arbetsgivare såg på det som hade hänt och att hon var polisanmäld. Hon förstod inte att hon hade gjort något fel. Hon fick en chock när hon förstod att både kommunen och arbetsledningen trodde att hon hade förmedlat kontakten med fadern samt att hon och fadern sedan hade räknat ut att de skulle lura av H.O. hennes fastighet. När hon förstod hur de tänkte och vad hon var anklagad för, kunde hon inte säga något annat än att det var fruktansvärt dumt det hon hade gjort. Det är klart att det var dumt att hon var där när det blev så här efteråt. Som hon hade sett det hela hade det varit frågan om två gamla vänner som talade med varandra och som hade känt varandra i alla år. Vad de gjorde upp om fastigheten tyckte hon att hon inte hade med att göra.

T.E. har redogjort för sina kontakter med H.O.. T.E. har under förhöret i stort sett bekräftat de uppgifter som A-K.N. har lämnat. T.E. har vad gäller H.O:s hälsotillstånd uppgivit att hon hade blivit gammal, att hon talade tyst och hörde dåligt men att det inte var något fel i huvudet på henne. T.E. har också uppgivit att gåvobrevet kom till på H.O:s initiativ och att avsikten med överlåtelsen var att hjälpa H.O. och fostersonen L..

E.B. och B.K. har bekräftat de uppgifter som kommunen har lämnat till utveckling av sin talan såvitt gäller dels H.O:s reaktioner efter T.E.s och A-K.N:s sista besök och dels vad som hände vid sammanträffandet den 15 december 1995. E.B. och B.K. har tillagt att H.O. vid denna tid verkade helt "klar" när man talade med henne men att hon den 15 december 1995 inte visste vad hon hade skrivit på för papper.

E.W. har redogjort för hur personalen informeras och utbildas angående bland annat förbudet mot att ta emot gåvor och dylikt från boende och patienter.

Arbetsdomstolens bedömning

Förbundet har till stöd för sitt yrkande att uppsägningen av A-K.N:s anställning skall ogiltigförklaras gjort gällande att A-K.N. inte medverkade när gåvobrevet kom till stånd. A-K.N. fanns bara i rummet när gåvobrevet undertecknades. Hon varken insåg eller borde ha insett att hon begick något fel. Förbundet har också invänt att undertecknandet inte ägde rum på A-K.N:s arbetsplats och att hon efter undertecknandet inte hade någon rapporteringsskyldighet till arbetsledningen eller den gode mannen. Vissa invändningar har också framförts mot kommunens handläggning av uppsägningsärendet och den information om penninggåvor och dylikt som arbetsgivaren har lämnat till de anställda.

Kommunen har som grund för sitt bestridande åberopat att A-K.N. så grovt förbrutit sig mot vad som krävs av en arbetstagare i en sådan anställning som hon innehade att saklig grund för uppsägning föreligger. Kommunen har också invänt att det som A-K.N. har gjort är så allvarligt att det inte är skäligt att kräva att kommunen bereder henne annat arbete hos sig. Kommunen har bestritt att ärendet har handlagts felaktigt och att det som läggs A-K.N. till last kan skyllas på några brister i hennes utbildning. Kommunen har vad gäller själva händelseförloppet gjort gällande att A-K.N. dels förmedlade kontakten mellan fadern och H.O., dels medverkade till att mötet mellan dem kom till stånd, dels inte ingrep när gåvobrevet undertecknades samt dels inte omedelbart efteråt kontaktade arbetsledningen eller den gode mannen eller på annat sätt försökte ställa till rätta det som hade hänt.

Utredningen angående vad som ägde rum i samband med gåvobrevets undertecknade består huvudsakligen av den berättelse som A-K.N. har avgivit under sanningsförsäkran. Hennes uppgifter vinner stöd av T.E:s vittnesmål. Arbetsdomstolen har vid sitt avgörande av tvisten att utgå från den utredning som förebringats här. A-K.N:s egna uppgifter om det faktiska händelseförloppet skall därför ligga till grund för vad som skall anses utrett i målet.

H.O. är född år 1908. Hon är blind och har nedsatt rörelseförmåga. Enligt T.E. har H.O. också nedsatt hörsel. H.O. bor sedan år 1994 på ålderdomshemmet Lintjärn. Ålderdomshemmet är beläget i samma fastighet som sjukhemmet och vårdinrättningarna har kafeteria och terapiavdelning gemensamma och dessutom samma chefsskap. Situationen har därför varit att betrakta såsom om det varit fråga om en och samma arbetsplats.

Det som i första hand utlöste själva händelseförloppet var det förtroliga samtal som H.O. hade med A-K.N. under den tid som H.O. bodde på sjukhemmet. Under samtalet uttryckte H.O. stor oro för sin fastighet. Utredningen har inte visat att H.O. själv hade frågat efter T.E.. Samtalet mellan H.O. och A-K.N. måste därför ha varit avgörande för A-K.N. när hon uppmanade T.E. att besöka H.O.. Detta gäller oavsett om A-K.N. berättade för T.E. om H.O:s oro för fastigheten eller inte. Mot bakgrund av de uppgifter som har lämnats om familjernas tidigare kontakter måste A-K.N. ha trott att ett samtal med fadern kunde vara till hjälp för H.O..

A-K.N. var med i början vid faderns besök på sjukhemmet. Utredningen har inte visat att hon kände till vad fadern och H.O. talade om under tid då hon inte var närvarande. Kommunen har vad gäller det fortsatta händelseförloppet inte ens påstått att A-K.N. planerade att en överlåtelse av fastigheten skulle ske eller att hon på något sätt tog del i de samtal som ledde fram till att en överlåtelse av fastigheten kom till stånd. Kommunen har inte heller påstått att A-K.N. skulle ha gjort sig skyldig till något brottsligt.

Utredningen har således inte visat att A-K.N. förstod att en överlåtelse skulle ske förrän fadern vid deras sista besök hos H.O. tog fram det färdigskrivna gåvobrevet. När H.O. och T.E. undertecknade gåvobrevet befann sig A-K.N. emellertid i samma rum och uppfattade hela tiden vad som sades. A-K.N. ifrågasatte aldrig vad som hände. Hon ställde inga frågor och hon talade efteråt inte om för någon i sin arbetsledning eller för den gode mannen vad som hade förekommit. Utredningen har inte styrkt den uppgift som lämnats i målet att A-K.N. skulle ha hållit i H.O:s hand när hon undertecknade gåvobrevet.

A-K.N. visste att H.O. hade en god man. Hon kände också till vad ett sådant förordnade innebär. A-K.N. har arbetat inom vården under lång tid och hennes egna uppgifter visar att hon var väl förtrogen med de regler om gåvor och dylikt som gäller för all vårdpersonal. För kommunen är det otvivelaktigt så att det är av synnerlig betydelse att dessa regler iakttas av den personal som arbetar med gamla och sjuka. Kommunen ansvarar för att vården fungerar. Vårdtagarna och deras anhöriga måste känna trygghet och vara säkra på att vårdtagarna inte utsätts för påtryckningar eller att de under vårdtiden frånhändes sin egendom. Stora krav måste därför ställas på den personal som arbetar inom vården.

Det måste ha stått klart för A-K.N. att överlåtelsen av Hagalund var en mycket viktig åtgärd för H.O.. A-K.N. måste genom sin närvaro i rummet då gåvobrevet undertecknades ha förstärkt H.O:s känsla av trygghet och ökat hennes förtroende för T.E.. T.E. har förnekat att han förmådde H.O. att överlåta fastigheten till honom. A-K.N. har också bestritt att hon uppfattade situationen på ett sådant sätt. Enligt domstolens mening saknar det i det nu aktuella sammanhanget betydelse om H.O. övertalades att skriva under gåvobrevet eller om hon ångrade sig efteråt.

Även om situationen för A-K.N. vid själva undertecknandet var sådan att det var svårt för henne att uppfatta och reagera mot vad som hände borde hon i vart fall efteråt ha talat med H.O. eller någon annan för att förvissa sig om att något fel inte hade begåtts. Hon hade då haft möjlighet att försöka råda bot på den skada som hade inträffat.

Arbetsdomstolen gör följande sammanfattande bedömning. Utredningen har inte visat att det finns anledning att rikta någon kritik mot kommunen för hur uppsägningsärendet har handlagts. Vad gäller A-K.N:s eget handlande kan konstateras att hon under ett förtroligt samtal delgavs den oro som H.O. kände för fastigheten. Efter samtalet tyckte A-K.N. att något borde göras och uppmanade fadern att besöka H.O.. A-K.N. var med i början av faderns besök vilket måste ha haft betydelse för H.O:s känsla av trygghet. Den tanklöshet som A-K.N. gjorde sig skyldig till när H.O. undertecknade gåvobrevet och hennes passivitet under tiden därefter kan inte försvaras. A-K.N:s handlande måste sammantaget bedömas som så allvarligt att kommunen får anses ha haft saklig grund för sitt beslut att säga upp henne från hennes anställning. Med hänsyn till omständigheterna är det inte skäligt att kräva att kommunen bereder A-K.N. annat arbete hos sig. Förbundets talan skall därför avslås.

DOMSLUT

1. Svenska Kommunalarbetareförbundets talan avslås.

2. Svenska Kommunalarbetareförbundet skall ersätta Forshaga kommun för dess rättegångskostnader med fyrtioåttatusensjuhundranitton (48 719) kr, varav 43 701 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet att utgå från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1997-03-12, målnummer A-127-1996

Ledamöter: Hans Stark, Dag Ekman, Britt Angleryd, Bengt Huldt, Anders Hagman, Barbro Palmerlund (skiljaktig) och Sune Israelsson.

Sekreterare: Kaisa Söderberg

Ledamoten Barbro Palmerlunds skiljaktiga mening

Av utredningen har framgått att A-K.N. under hela sin uppväxt hade en nära relation till H.O.. Familjerna hjälpte varandra med vissa sysslor och A-K.N:s far utgjorde under lång tid ett stöd för H.O:s fosterson L.. Det måste därför ha varit naturligt för A-K.N. att vända sig till T.E. när H.O. berättade att hon inte fick någon hjälp med sina problem. A-K.N:s agerande eller snarare hennes bristande handlande vid undertecknandet av gåvobrevet och under tiden därefter måste ses mot bakgrund hennes nära och långvariga relation med de inblandade parterna.

Såvitt utredningen har visat har A-K.N. en lång och mycket väl vitsordad tjänstgöring som undersköterska vid sjukhemmet Lintjärn. Den tanklöshet som hon har gjort sig skyldig till står inte i rimlig proportion till den påföljd som skulle drabba henne om hon förlorade sin anställning. Den bristande information som kommunen har lämnat till de anställda vad gäller frågor av nu aktuellt slag ger också kommunen ett visst ansvar för det som har hänt. Förbundets talan skall därför vinna bifall. Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten om rättegångskostnaderna.