AD 1997 nr 75

Parter:

Brandmännens Riksförbund; Östra Göinge kommun

Nr 75

Brandmännens Riksförbund

mot

Östra Göinge kommun i Broby.

Mellan Svenska Kommunförbundet och Brandmännens Riksförbund (riksförbundet) har sedan länge träffats varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal i form av rekommendationsavtal avseende löner och andra anställningsvillkor för deltidsanställda brandförmän och brandmän. Avtalen benämns "Bestämmelser för deltidsanställda (arvodesanställda) brandförmän och brandmän" (BMD). Mellan Östra Göinge kommun och riksförbundet har träffats kollektivavtal i enlighet med BMD 95. Detta avtal gäller under tiden den 1 april 1995 - den 31 mars 1998.

Avtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

KAP II Ersättningar

- - -

§ 7 Beredskapstjänst

1. För beredskapstjänst, som under fritid fullgöres i beredskapsstyrka utgår ersättning med 2.258 kr/vecka fr.o.m. 1996-01-01.

Anmärkningar

1. Ersättningen gäller för radioberedskap, telefon kopplad till signalfördelare eller tyfon. Brandman som fullgör beredskap enligt ovan är skyldig befinna sig inom hörhåll av larm och på sådant avstånd från brandstation att anspänningstiden normalt kan hållas.

- - -

2. Beredskapsskyldighetens omfattning skall angivas i särskild av arbetsgivaren fastställd tjänstgöringslista, efter överläggningar med personalorganisationen.

Anmärkning

Brandman må medges byta beredskapstjänst med annan brandman, varvid skall iakttagas att byte sker inom respektive specialtjänster, exempelvis bilförare byte med bilförare. Sådant byte skall godkännas av räddningschefen eller dennes ställföreträdare.

L-G.N. är medlem i riksförbundet. Han anställdes år 1985 som deltidsbrandman i Östra Göinge kommun där han ingår i räddningsstyrkan i Broby. I januari 1996 beslöt kommunen att han skulle vara reservbrandman, vilket innebar att han inte längre indelades i schemalagd tjänstgöring.

Tvist har uppkommit om kommunen haft rätt att fatta beslutet rörande L-G.N.. Parterna har förhandlat i tvisten utan att kunna enas.

Riksförbundet har väckt talan mot kommunen i arbetsdomstolen samt har därvid yrkat att kommunen skall förpliktas att till riksförbundet för L-G.N:s räkning utge dels ekonomiskt skadestånd med 48 708 kr, dels allmänt skadestånd med 50 000 kr. På det ekonomiska skadeståndet har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen, på beloppet 14 838 kr från den 19 augusti 1996 och på beloppet 33 870 kr från den 22 april 1997, allt till dess full betalning sker. På det allmänna skadeståndet har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen från den 19 augusti 1996 till dess betalning sker.

Kommunen har bestritt yrkandena. Det ekonomiska skadeståndet och ränteyrkandet har vitsordats som skäligt.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Riksförbundet

Räddningstjänsten i Sverige är organiserad på så sätt att Räddningstjänstlagen tilldelar primärkommunerna det primära ansvaret för räddningstjänsten. För att uppfylla detta ansvar har kommunerna räddningsstyrkor placerade på strategiska platser inom kommunerna. Antalet räddningsstyrkor beror på kommunens storlek och hur stor brandrisk som föreligger i kommunen. Dessa räddningsstyrkor kan utgöras av heltidsanställda brandmän eller av s.k. deltidsbrandmän. Deltidsbrandmän är brandmannautbildade. De har dock en huvudanställning av annat slag och står till förfogande under schemalagda beredskapsveckor för att tjänstgöra vid behov. Det finns omkring 12 000 deltidsbrandmän i Sverige. Omkring 11 000 av dem är medlemmar i riksförbundet.

Deltidsbrandmännens huvudtjänstgöring är att ha beredskap. Beredskapen omfattar en vecka i taget, dygnet runt alla sju dagarna. Beredskapen innebär att brandmannen skall befinna sig på sådan plats från brandstationen att han/hon vid larm kan hålla anspänningstiden, dvs. att från larm ta sig till brandstationen och rycka ut med det första utryckningsfordonet inom anspänningstiden, som i Broby är fem minuter. Anspänningstiden skall hållas oberoende av om brandmannen befinner sig hemma eller på sitt ordinarie arbete.

Beredskapstjänsten pågår under en vecka var tredje vecka. Den totala beredskapstjänsten per år omfattar omkring 17 veckor. Huvudersättningen för en deltidsbrandman är beredskapsersättning, som under den i målet aktuella tiden uppgick till 2 258 kr i veckan. Det i målet framställda yrkandet om ekonomiskt skadestånd är beräknat med ledning av detta belopp.

Av kollektivavtalets § 7 mom. 1 Anmärkningar punkten 1 framgår att en brandman är skyldig att hålla sig inom hörhåll av larm och inom sådant avstånd från brandstationen att han normalt kan hålla anspänningstiden. Av § 7 mom. 2 Anmärkning framgår att byte av beredskapstjänst kan medges.

L-G.N. anställdes år 1985 i kommunen som deltidsbrandman i Broby räddningsstyrka. Kommunen har förutom Broby räddningsstyrka ytterligare en räddningsstyrka. Kommunens räddningsorganisation har en viss gemenskap med räddningsorganisationen i Kristianstad. Bland annat är räddningsledningen placerad i Kristianstad.

I början av anställningen hade L-G.N. sin huvudanställning vid långvårdssjukhuset i Broby. Under våren 1991 skulle det dock läggas ned och han erbjöds omplacering av landstinget till Centralsjukhuset i Kristianstad. Detta föranledde L-G.N. att vända sig till sin platschef i Broby, H.N., med förfrågan om det gick bra att han tog arbetet i Kristianstad och arrangerade sina beredskapsveckor på så sätt att han satte en ersättare i sitt ställe under tiden måndag - fredag under dagtid.

Ett sådant bytesarrangemang var vid den tidpunkten, och är än i dag, mycket vanligt förekommande. Förbundet har 152 avdelningar över hela landet. Vid förfrågan hos avdelningarna om ett sådant arrangemang förekommer har 107 avdelningar angivit att de har personal som arbetar på annan ort än där brandstationen ligger och därför har arrangerat med ersättare på närmast permanent basis. En överväldigande majoritet av kommunerna har således detta arrangemang. I många fall är ett sådant arrangemang dessutom en förutsättning för verksamheten, särskilt i glesbygdskommuner där brandmännens huvudsyssla ofta ligger långt borta från brandstationen. Systemet med deltidsbrandkårer skulle inte fungera om systemet med stående byten inte fanns. Den förfrågan förbundet har vidtagit hos avdelningarna visar också att det rent faktiskt går till på detta vis. I Östra Göinge kommun har detta system använts sedan 1970-talet i ett 20-tal fall. Några av dessa arrangemang har vidare haft mycket lång varaktighet.

L-G.N. hade mot bakgrund av det ovan anförda inte skäl att förvänta sig något annat än ett godkännande av det av honom föreslagna bytesarrangemanget. Platschefen ville dock först höra efter med kommunen om det gick bra. Platschefen återkom till L-G.N. några dagar därefter med beskedet att kommunen inte hade några synpunkter på vem som hade beredskap så länge det fanns någon som hade det. Platschefen angav vidare att han också hade talat med räddningstjänstledningen i Kristianstad och fått samma svar därifrån. L-G.N. tog då kontakt med deltidsbrandmannen L-Å.L. med förfrågan om han kunde tänka sig ta L-G.N:s schemalagda beredskapsdagar måndag till fredag under dagtid. L-Å.L. accepterade arrangemanget och det institutionaliserades. Vid denna tidpunkt hade en knapp handfull brandmän ett arrangemang med stående byte.

Bytesarrangemanget fungerade under några år. Arbetsgivaren visade under denna period sin uppskattning av L-G.N. genom att låta honom våren 1993 gå på en brandförmanskurs. L-G.N. lärde sig mycket på denna kurs. När han återgick till arbetet ville han använda sina nyförvärvade kunskaper för att förbättra brandförsvaret i Broby. Han gav därför förslag till förbättring av övningar osv. Förslagen mötte dock inte särskilt stor entusiasm hos platschefen. Med anledning härav uppstod diskussioner dem emellan vilket ledde till att L-G.N. kom att behandlas allt snävare av platschefen. Diskussionerna dem emellan blev också allt hetsigare vilket ledde till att ryktet om deras meningsskiljaktigheter spreds. Det ansågs inte bra att det förelåg motsättningar mellan platschefen och brandförmannen. Den 11 september 1995 kallade således räddningschefen i Kristianstad, G.F., dem till sig för diskussion. Han förklarade att de måste lägga sina meningsskiljaktigheter på hyllan, vilket de kom överens om att göra. En tid därefter blev L-G.N. kontaktad av platschefen, som indikerade att räddningschefen nu hade upptäckt att L-G.N. under dagtid arbetade i Kristianstad trots att han tillhörde räddningsstyrkan i Broby och att detta förhållande var inte bra. Därefter påkallades från arbetsgivarsidan förhandlingar i frågan.

Förhandlingarna inleddes i början av oktober 1995 och pågick en bit in på år 1996. Vid förhandlingarna förklarade arbetsgivaren att L-G.N. måste vara beredd att ta hela beredskapen själv och inte sätta en ersättare i sitt ställe. Detta var naturligtvis en omöjlighet för L-G.N. eftersom han har sin huvudanställning i Kristianstad. Han och förbundets lokala avdelning motsatte sig därför ändringen. L-G.N. blev trots detta ålagd att upphöra med arrangemanget. Eftersom han inte kunde tillmötesgå kommunens krav på tjänstgöring blev han inte längre schemalagd för beredskap.

Inom Kristianstads räddningsområde har man sedan några år börjat engagera reservbrandmän. De har ingen tjänst hos kommunen utan är avsedda att ersätta de redan anställda brandmännen vid semester, sjukdom osv. När arbetsgivaren slutade att schemalägga L-G.N. för beredskap satte arbetsgivaren in en reservbrandman i L-G.N:s ställe. L-G.N. överfördes till listan över reservbrandmän. L-G.N., som efter brandförmankursen år 1993 hade varit uppsatt på listan över brandförmän, ströks även från denna lista. Under förhandlingarna framhöll räddningschefen också att man önskade åstadkomma denna lösning.

Arbetsgivaren har således tvingat igenom denna lösning efter det att L-G.N. inrättat sig efter vissa tjänstgöringsförhållanden. Dessa förhållanden har varat i drygt fem år. Förändringen genomdrevs utan att några åtgärder vidtogs att omreglera hans anställningsförhållanden. Dylika bytesarrangemang förekommer vidare vid flertalet räddningsstationer och även inom Kristianstads räddningstjänstområde. Ett flertal arrangemang har dessutom lång varaktighet. Dessa arrangemang förekom vid den tidpunkt då L-G.N:s bytesarrangemang godkändes av kommunen samt även vid den tidpunkt då kommunen beslöt att det skulle upphöra.

Riksförbundets grunder för talan kan sammanfattas enligt följande.

Arbetsgivaren har förklarat att L-G.N. alltjämt har kvar sin anställning hos kommunen och att han har rätt att återgå i tjänst så snart han under dagtid måndag till fredag kan hålla anspänningstiden på fem minuter. Mot denna bakgrund innebär kommunens beslut att L-G.N. avstängts från arbete och därmed från möjligheten att tjäna in lön, dvs. beredskapsersättning. Den av kommunen åsyftade förändringen av hans tjänstgöringsförhållanden kan enligt riksförbundets uppfattning inte göras utan en omreglering av L-G.N:s anställningsavtal.

Kommunens åtgärd strider mot anställningsskyddslagens bestämmelser om förbud mot permittering utan lön, vare sig detta förfarande är att ses som en sådan permittering som avses i 21 § anställningsskyddslagen eller inte. Arbetsgivaren har nämligen rent faktiskt åstadkommit en permittering utan lön.

Eftersom kommunens åtgärd står i strid med såväl L-G.N:s anställningsavtal som 21 § anställningsskyddslagen är arbetsgivaren skyldig att ersätta L-G.N. för ekonomisk skada. Kommunen är vidare skyldig att utge allmänt skadestånd till L-G.N..

Kommunen

Vad riksförbundet har uppgett om den allmänna bakgrunden är i stort sett riktigt.

Förutom riksförbundet har även Svenska Kommunalarbetareförbundet kollektivavtal med Svenska Kommunförbundet avseende deltidsbrandmän.

En deltidsanställd brandman har som riksförbundet anfört beredskap var tredje vecka. Beredskapen omfattar då hela veckan, dygnet runt. Av det i målet aktuella kollektivavtalets § 7 mom. 1 Anmärkningar punkten 1 framgår att brandmannen under sin beredskapstid skall vara beredd att infinna sig vid brandstationen inom anspänningstiden från det att larmet gått. I Broby är anspänningstiden fem minuter. Av detta följer att brandmannen måste bo och ha sin arbetsplats på så sätt att han eller hon kan hålla den angivna anspänningstiden.

L-G.N. anställdes att ingå i Brobys räddningsstyrka år 1985. Från början gick det bra. L-G.N. bodde i Broby och han hade sin huvudanställning där. År 1991 omplacerades han dock av sin huvudarbetsgivare till Kristianstad. Avståndet mellan Kristianstad och Broby är 30 km. Det blev omöjligt för L-G.N. att hålla den stipulerade anspänningstiden om fem minuter när han befann sig på sitt arbete i Kristianstad. Han kunde således inte leva upp till bestämmelsen i kollektivavtalet.

För det fall en arbetstagare inte längre kan klara anspänningstiden kan han eller hon säga upp sig själv. Gör arbetstagaren inte detta och arbetsgivaren finner att brandmannen inte kan klara anspänningstiden så kan arbetsgivaren välja att säga upp brandmannen i fråga.

I det i målet aktuella fallet hade L-G.N., i samband med sin omplacering till Kristianstad, förklarat att han skulle söka arbete i Broby på nytt. Mot bakgrund av detta frågade han platschefen H.N. om det var möjligt med ett bytesarrangemang. På arbetsgivarsidan ville man vara tillmötesgående. H.N. och L-G.N. kom överens om att L-G.N. skulle få göra ett byte i avvaktan på att han på nytt skulle erhålla arbete i Broby. Överenskommelsen byggde på att L-G.N. skulle söka sig tillbaka Broby. Han sökte dock aldrig något nytt arbete där.

År 1994 eller 1995 lade man ned det sjukhus i Broby, där L-G.N. hade arbetat. Kommunen fann då att L-G.N:s arbete permanent hade blivit förlagt till Kristianstad och gjorde bedömningen att bytesarrangemanget inte längre kunde godkännas. L-G.N. fick därför besked om att han, eftersom han inte längre kunde hålla anspänningstiden, skulle gå in som reservbrandman och en reservbrandman gå in i L-G.N:s tjänst. Därefter hölls förhandlingar i frågan.

Det föreligger ett flertal skäl, som är att hänföra till verksamheten, till varför kommunen nekade L-G.N. att fortsätta med bytesarrangemanget. Det är riktigt att det utbildades reservbrandmän. Kommunen ansåg det viktigt att erhålla kontinuitet i verksamheten så att man kunde undvika att någon gick in och hade beredskap endast under en del av den tid personen i fråga skall ha beredskap. Vidare bedömdes det viktigt att man alltid hade samma personer i räddningsstyrkan vid utryckningarna. Vidare hade vissa organisationsförändringar gjorts. Sex kommuners räddningsstyrkor samverkar numera i en region. Detta innebär att en räddningsstyrka kan behövas för utryckningar inom andra kommuners områden. Detta ställer andra och större krav på brandmännen. Kommunen hade uppfattningen att en brandman tappar alltför mycket i kompetens och erfarenhet, om han i stor utsträckning inte deltar i beredskapstjänstgöringen. Många av utryckningarna sker under dagtid måndag till fredag.

Till detta kom i L-G.N:s fall att hans ersättare L-Å.L. hade egna beredskapsveckor. Detta innebar att L-Å.L. hade 34 veckors beredskap per år i stället för de normala 17 veckorna. Detta bedömdes olämpligt i enlighet med vad som framgår av kollektivavtalets § 4 mom. 1, där det anges att en brandman inte bör beordras till beredskapstjänst oftare än var tredje vecka.

Arbetsgivaren har förklarat att L-G.N. får återgå till beredskapstjänstgöring så snart han kan hålla anspänningstiden. Han har således inte förlorat sin anställning som deltidsbrandman.

Under förhandlingarna hävdade förbundet att det förelåg en kollektivavtalsenlig rätt för arbetstagaren enligt kollektivavtalets § 7 mom. 2 Anmärkning att byta sin tjänst med annan brandman. Kommunen bestred detta och menade att bestämmelsen utgör en arbetsgivarventil. Det var detta som var tvistefrågan under förhandlingarna. Som kommunen har uppfattat saken gör riksförbundet numera inte gällande annat än att bestämmelsen utgör en arbetsgivarventil.

Riksförbundet menar nu i stället att kommunen har avstängt L-G.N. från hans arbete i strid mot förbudet i anställningsskyddslagen om permittering utan lön. Kommunen anser att den haft rätt att vägra bytesarrangemanget och hänvisar härvidlag till ordalydelsen i kollektivavtalet § 7 mom. 2 Anmärkning. Av de skäl som angetts tidigare har kommunen inte längre ansett sig kunna godkänna bytet.

För det fall arbetsdomstolen inte skulle finna att kollektivavtalet ger vid handen att kommunen haft rätt att neka fortsatt byte så bestrids att rätten till bytet har kommit att ingå i L-G.N:s anställningsavtal.

Det bestrids även att kommunen har permitterat L-G.N.. I kollektivavtalet upptas inte permitteringsinstitutet. Möjligheten till permittering av deltidsanställda brandmän har inte diskuterats vid avtalsförhandlingarna. Dessutom kan den åtgärd som kommunen vidtagit inte sägas utgöra någon permittering.

Genom att L-G.N. inte klarar att hålla anspänningstiden 5 minuter står han under alla förhållanden inte till kommunens förfogande på det sätt som krävs.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att kommunen har agerat fel bör skadeståndet jämkas till noll. Kommunen uppfattade saken så att man var överens med L-G.N. om att han skulle söka arbete i Broby, vilket han dock inte gjorde.

Riksförbundet

Systemet med reservbrandmän tillkom för att dessa tillfälligt skulle kunna rycka in och ersätta deltidsbrandmän under planerad beredskapstjänst vid semester, sjukdom eller andra tillfälliga ledigheter.

Den av kommunen berörda bestämmelsen i kollektivavtalet § 4 om att brandman ej bör beordras till beredskapstjänst oftare än var tredje vecka har till syfte att begränsa svårigheterna för brandmännens huvudarbetsgivare. Det gagnar även brandmännen att man begränsar problemen för deras huvudarbetsgivare. Men riksförbundet vill betona att bestämmelsen inte har tillskapats av det skälet att brandmännen inte anses orka med en mer omfattande beredskap.

Domskäl

L-G.N. anställdes år 1985 som deltidsbrandman i Östra Göinge kommun med placering i räddningsstyrkan i Broby. År 1991 blev han i sin huvudanställning omplacerad från sjukhuset i Broby till Centralsjukhuset i Kristianstad. Denna omplacering medförde att L-G.N. inte längre kunde hålla den i kollektivavtalet stipulerade anspänningstiden på fem minuter. Kommunen medgav vid denna tid att L-G.N. fick sätta annan brandman i sitt ställe under beredskapsveckorna då han under dagtid var på sitt arbete i Kristianstad. Under hösten 1995 förklarade kommunen att den inte längre gick med på bytesarrangemanget. Då det stod klart att L-G.N. inte kunde stå till förfogande för beredskapstjänst enligt kommunens önskemål beslöt kommunen att inte tilldela honom någon sådan tjänstgöring.

Tvisten i målet gäller om kommunen agerade felaktigt genom att inte längre tilldela L-G.N. beredskapstjänstgöring. Kommunen har på sin sida förklarat att hans anställning som deltidsbrandman i kommunen kvarstår och att han kommer att tilldelas beredskapstjänstgöring så snart han kan tillgodose det krav på anspänningstid som gäller.

Tvisten skall ses mot bakgrund av den bestämmelse i kollektivavtalet som innebär att en brandman må medges att byta beredskapstjänst med annan brandman samt att sådant byte skall godkännas av räddningschefen eller dennes ställföreträdare. I målet är ostridigt att denna bestämmelse ger arbetsgivaren rätt att ensidigt fatta beslut om byte av beredskapstjänst.

Enligt riksförbundets uppfattning har emellertid det bytesarrangemang som tillämpats för L-G.N. utgjort en del av hans enskilda anställningsavtal. Kommunen har därmed enligt riksförbundets uppfattning inte haft rätt att ensidigt besluta om den ändring av hans tjänstgöringsförhållanden som följde av att bytesarrangemanget inte längre fick fortsätta. Genom sin åtgärd har kommunen enligt riksförbundet avstängt L-G.N. från arbete och därmed från möjligheten att tjäna in beredskapsersättning. Detta förfarande står enligt riksförbundet i strid mot anställningsskyddslagens bestämmelser om förbud mot permittering utan lön.

Enligt kommunens uppfattning har det bytesarrangemang som medgetts L-G.N. aldrig kommit att ingå i hans enskilda anställningsavtal. Kommunen menar att den därför har haft rätt att avbryta bytesarrangemanget och kräva att L-G.N. själv inställer sig enligt schemat. Att L-G.N. inte följer den uppmaningen och därför tills vidare inte schemaläggs för beredskapstjänst innebär enligt kommunen inte att han har permitterats. Permittering förekommer inte på avtalsområdet och begreppet passar enligt kommunen inte in på den i målet aktuella situationen. L-G.N. har inte stått till kommunens förfogande för arbete.

Frågan i vilken utsträckning L-G.N. är skyldig att stå till kommunens förfogande för beredskapstjänstgöring blir som parterna bestämt sin talan beroende på vad som är innebörden av hans enskilda anställningsavtal. Riksförbundets inställning kan som arbetsdomstolen uppfattat saken beskrivas så att L-G.N. genom sitt enskilda anställningsavtal har givits en partiell tjänstebefrielse under vissa villkor, främst att han kan anvisa en ersättare för de pass under vilka han på grund av avståndet till sin arbetsplats inte kan hålla den föreskrivna anspänningstiden. Kommunen har på sin sida bestritt att anställningsavtalet i L-G.N:s fall har kommit att få ett sådant innehåll.

Riksförbundet har gjort gällande att vad som förekom mellan L-G.N. och kommunens företrädare i samband med tillkomsten av bytesarrangemanget innebar att det träffades en överenskommelse om att detta skulle få utgöra ett permanent förhållande som inte ensidigt kunde ändras av arbetsgivaren. Kommunen har bestritt detta samt har förklarat att kommunen vid detta tillfälle enligt kollektivavtalets bestämmelse genom ensidigt beslut godtog bytesarrangemanget tills vidare i avvaktan på att L-G.N. fick arbete i Broby.

Beträffande vad som förekom i samband med tillkomsten av bytesarrangemanget år 1991 har skett förhör såväl med L-G.N. som med platschefen H.N.. Av vad de har uppgett kan man enligt arbetsdomstolen inte dra några bestämda slutsatser i frågan. Arbetsdomstolen finner därför att riksförbundet inte har kunnat styrka att det vid detta tillfälle har träffats en överenskommelse innebärande att L-G.N:s särskilda tjänstgöringsförhållanden har kommit att utgöra en del av hans enskilda anställningsavtal.

Mot bakgrund av det anförda uppkommer frågan om bytesarrangemanget har kommit att ingå i L-G.N:s enskilda anställningsavtal med hänsyn till att det fortgick under en så lång tid som fyra år innan kommunen vidtog någon åtgärd för att avbryta det. Kommunen har beträffande den frågan gjort gällande att bytesarrangemanget aktualiserades från arbetsledningens sida flera gånger under denna tid genom frågor och uppmaningar till L-G.N. att söka arbete i Broby. Mot riksförbundets bestridande kan arbetsdomstolen inte finna att detta påstående har blivit styrkt i målet. Enligt domstolens mening saknar detta emellertid betydelse för bedömningen av tvistefrågan. Det förhållandet att L-G.N:s särskilda tjänstgöringsförhållanden med bytesarrangemanget kom att fortsätta under en relativt lång tid innan kommunen tog initiativ till att förändra situationen kan nämligen under de omständigheter som är aktuella i målet inte anses ha fått till följd att L-G.N:s särskilda tjänstgöringsförhållandena har kommit att ingå i hans enskilda anställningsavtal.

Med det ställningstagande som domstolen nu har kommit till är det ostridigt att L-G.N. inte står till kommunens förfogande för beredskapstjänstgöring enligt det för honom gällande anställningsavtalet så länge han inte kan klara att hålla anspänningstiden. Riksförbundets talan skall därför avslås.

Vid denna utgång i målet skall riksförbundet förpliktas att ersätta kommunens rättegångskostnader. Om beloppet råder det inte tvist.