AD 1997 nr 8

Parter:

Svenska Polisförbundet; Riksdagens ombudsmän (Chefsjustitieombudsmannen C.E.)

Nr 8

Svenska Polisförbundet

mot

Riksdagens ombudsmän, chefsjustitieombudsmannen C.E..

Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd ålade i beslut den 28 februari 1996 polismannen H.C. disciplinpåföljd i form av varning. Beslutet tillkom efter anmälan av chefsjustitieombudsmannen C.E.. Svenska Polisförbundet har genom ansökan om stämning yrkat att beslutet ändras på så sätt att det upphävs.

Chefsjustitieombudsmannen har bestritt talan.

Förbundet har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

H.C. gick ut polisskolan år 1973. Han hade sin första tjänstgöring i Göteborg och flyttade år 1978 till Arvika, där han alltjämt är anställd. Han har tjänstgjort i olika befattningar. Under åren 1980 - 1991 har han ingått i en grupp för ingripanden mot farliga personer.

Den 1 september 1995 tjänstgjorde H.C. tillsammans med polisassistenten R.A.. De körde i Arvika med en civil polisbil men var iförda uniform. De närmade sig en bil som hade en något speciell framfart. Samtliga passagerare i bilen hängde ut genom fönstren. De skrek och skränade och när polisbilen körde förbi såg passagerarna att det var poliser som satt i bilen. De skrek då "snutdjävlar, djävla svin" och liknande. Poliserna parkerade i en parkeringsficka längre fram. När bilen med ungdomarna därefter passerade polisbilen hängde passagerarna alltjämt ut genom fönstren och skrek okvädinsord mot poliserna. Poliserna observerade då att bilen hade en flagga eller något liknade som täckte den bakre delen av bilen och dolde bakbelysningen och registreringsskylten.

Poliserna beslutade sig för att ingripa. De körde efter bilen och stoppade den. H.C. gick fram till föraren och bad denne följa med ut för att få en ordningsbot för trafikförseelse. Under tiden som H.C. skulle meddela ordningsboten uppträdde den passagerare som suttit till höger fram i bilen aggressivt. Han fortsatte att skrika okvädinsord till poliserna. R.A. försökte förmå honom att sätta sig i ungdomarnas bil under det att H.C. slutförde åtgärderna i anledning av utfärdande av ordningsboten. Även passagerarna i baksätet skrek åt poliserna. Den person som suttit i framsätet i bilen och som var mest stökig och påverkad stod på sig och skrek. De andra satte sig bak på bilens bagagelucka och fortsatte även de att skrika åt poliserna. Den stökige framsätespassageraren var så pass påverkad att han inte klarade av att gå in och sätta sig i ungdomarnas bil.

När H.C. var klar med ordningsboten, beslutade poliserna att omhänderta den stökige framsätespassageraren. De fick in honom i polisbilen. R.A. satte sig i polisbilen tillsammans med den omhändertagne. Därvid gick en av ungdomarna, S.N., fram till H.C. och skrek "Va´ fan gör du med J.? Han har ju inte gjort något för djävulen". Han kom upp mot H.C. och ställde sig "på nästipps avstånd" till denne. S.N. skrek okvädinsord och knöt nävarna mot H.C..

H.C. uppfattade situationen så att antingen smäller det eller också försöker de frita den person som just omhändertagits. H.C. stötte därvid bort S.N. samtidigt som han uttalade "Jag skall blåsa huvudet av dig". Situationen lugnade sedan ned sig. S.N. backade. När H.C. därefter satte sig i polisbilen för att köra från platsen, kom S.N. fram till honom och frågade om han menade allvar. H.C. svarade då, "Ja det här är allvarligt", med vilket han menade att hela situationen var allvarlig.

Förbundet vidgår att H.C. uttryckte sig på ett olämpligt sätt, men gör gällande att det förelegat en situation då han inte kunnat besinna sig. Det var ett snabbt skeende, han var hotad och han hade uppfattat det så att det skulle bli fråga om fysiskt våld mot honom eller ett fritagningsförsök.

S.N. gjorde samma dag en anmälan mot H.C. och det följde en utredning med anledning av denna anmälan. Den 9 oktober 1995 beslutade överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Karlstad att inte väcka åtal mot H.C.. I motiveringen angav överåklagaren bland annat att det måste ha varit uppenbart även för S.N. att uttalandet inte var allvarligt menat och att det således inte varit ägnat att hos S.N. framkalla allvarlig fruktan, varför brott inte förelåg. Överåklagaren angav vidare att uttalandet var klart olämpligt och inte i överensstämmelse med föreskriften i 5 kap. 1 § polisförordningen, men att uttalandet enligt hans mening inte var av sådan beskaffenhet att det var att anse som tjänstefel.

Polismyndigheten i Arvika anförde i beslut den 20 och 25 oktober 1995 bl.a. följande. "Vid ingripandet möttes H.C. av starka provokationer och han upplevde en bråkig samt hotfull situation. Han uttalade sig därvid på ett regelstridigt sätt. Efter uttalandet bad H.C. om ursäkt utan att detta godtogs. H.C. är väl införstådd med att han handlat på ett felaktigt sätt och ångrar starkt sitt beteende. Med beaktande till samtliga föreliggande omständigheter i ärendet och särskilt ovannämnda förhållanden, menar Polismyndigheten att felet från H.C:s sida är att anse som ringa och disciplinpåföljd skall därför inte meddelas honom." Polismyndigheten beslutade att inte vidta någon annan åtgärd än ett tillrättavisande samtal med H.C..

Chefsjustitieombudsmannen C.E. har därefter genom beslut den 7 december 1995 överlämnat ärendet till Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd för avgörande av fråga om disciplinpåföljd.

Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd beslutade den 28 februari 1996 att ålägga H.C. disciplinpåföljd i form av varning.

Förbundet anser att beslutet bör upphävas. Det fel som H.C. gjort sig skyldig till i sin tjänsteutövning är vid en bedömning av samtliga omständigheter att anse som ringa. Enligt förbundet skall även beaktas att H.C. lider av von Willebrands sjukdom, eller blödarsjuka. H.C. fick under år 1990 kännedom om att han led av denna sjukdom. Denna kan i vissa trängda situationer föranleda att den sjuke överreagerar i sin rädsla för att skadas.

Chefsjustitieombudsmannen C.E.

Händelseförloppet är ostridigt.

H.C. har genom sitt uttalande handlat i strid mot vad han haft att iakttaga enligt 5 kap. 1 § polisförordningen på ett sådant sätt att handlandet bör föranleda disciplinpåföljd enligt 14 § lagen om offentlig anställning. Han har således gjort sig skyldig till tjänsteförseelse som inte är att anse som ringa.

Angående ärendets handläggning kan följande omständigheter tilläggas. Sedan överåklagaren F.L., Regionåklagarmyndigheten i Karlstad, beslutat att inte väcka åtal mot H.C. gjorde S.N. en anmälan till Riksdagens ombudsmän. Chefsjustitieombudsmannen skrev först av ärendet, eftersom det var anhängigt hos polismyndigheten. Sedan polismyndigheten beslutat att inte vidta någon annan åtgärd än ett tillrättavisande samtal initierade chefsjustitieombudsmannen ärendet hos Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd.

Domskäl

Förbundet har i målet yrkat att Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnds beslut den 28 februari 1996 om att tilldela polismannen H.C. en varning skall undanröjas. Till stöd för sitt yrkande har förbundet gjort gällande att den tjänsteförseelse som H.C. gjort sig skyldig till med hänsyn till samtliga omständigheter är att anse som ringa. Chefsjustitieombudsmannens ståndpunkt är att förseelsen inte är att anse som ringa.

I målet har på förbundets begäran H.C. och överläkaren S.L. hörts upplysningsvis.

H.C. har berättat i allt väsentligt i enlighet med vad förbundet har uppgett om händelseförloppet. Han har tillagt följande. Han bedömde inledningsvis händelsen som ett rutiningripande och blev därför mycket överrumplad av att det plötsligt utvecklade sig till vad han uppfattade som en mycket hotfull situation. Han stod med ryggen mot polisbilens ena bakdörr och bakom denna satt den omhändertagne kamraten till S.N. och skrek och bankade när S.N. kom fram mot honom med händerna knutna och armarna rakt ned utefter kroppen. Han uppfattade det så att även bilens förare kom emot honom, från vänster sida. Han kände sig inklämd och i den uppkomna situationen kastade han ur sig uttalandet utan någon närmare eftertanke. Han avsåg inte att med uttalandet hota S.N.. Det är också uppenbart att S.N. inte heller uppfattade hans ord som något hot, eftersom denne genast avbröt sina försök att argumentera om huruvida omhändertagandet var befogat och i stället upplyste H.C. om att han skulle anmäla honom för vad han hade uttalat. När S.N. avbröt sitt aggressiva agerande kände H.C. först lättnad över att den hotfulla situationen var över, men omedelbart därefter en stark ånger över vad han själv hade uttalat. H.C. och kollegan körde till polisstationen med den omhändertagne. Även ungdomarna körde genast sin bil till polisstationen, där S.N. gjorde en anmälan mot H.C.. När H.C. stötte på S.N. inne på stationen bad han denne om ursäkt för sitt uttalande, men S.N. ville inte godta någon ursäkt.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

I 5 kap. 1 § polisförordningen (1984:730) föreskrivs följande.

I sitt arbete skall en polisman uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning. Han skall uppträda hövligt, hänsynsfullt och med fasthet samt iaktta självbehärskning och undvika vad som kan uppfattas som utslag av ovänlighet eller småaktighet.

Denna bestämmelse i polisförordningen är uttryck för de särskilda krav som måste kunna ställas på en polisman och som ytterst sammanhänger med kravet på att en sådan skall vara vad man kallar oförvitlig. Det är ostridigt att H.C. med sitt uttalande "Jag skall blåsa huvudet av dig" handlade i strid mot föreskriften. Uttalandet är klart olämpligt.

För frågan om uttalandet också bör föranleda någon disciplinär åtgärd måste dock beaktas också omständigheterna i övrigt. Det finns inte anledning ifrågasätta att H.C. - efter det att han uttalat orden - själv insåg att han använt ett felaktigt språkbruk och att han också djupt ångrade sitt sätt att uttrycka sig. Uttalandet var, såvitt framkommit, oöverlagt från H.C:s sida i en hotfull situation. Visserligen är det inte ovanligt att poliser råkar in i situationer av hotfullt slag; även då måste polismannen betänka sin ställning och vara uppmärksam på att han även i ord handlar på det sätt som krävs av honom i tjänsteutövning. Vid bedömningen av H.C:s förseelse måste dock även beaktas att hans yttrande var ett sätt för honom att verbalt avvärja det hot som S.N. framkallade genom sitt provocerande uppträdande. Det måste anses uteslutet att denne uppfattade orden med den innebörd de bokstavligt hade; det förhållandet att S.N. omedelbart avbröt sitt aggressiva beteende får uppfattas så att han insåg att H.C. inte var beredd att acceptera att detta fortgick.

H.C. bad kort efter händelsen S.N. om ursäkt för vad han sagt. Med beaktande av detta och av de särskilda omständigheter som förelegat anser arbetsdomstolen sammantaget att H.C:s förseelse får anses som ringa. Av detta följer att någon disciplinpåföljd inte borde ha meddelats honom. Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnds beslut skall därför undanröjas.

Vid denna utgång skall chefsjustitieombudsmannen ersätta förbundets rättegångskostnader. Vad förbundet yrkat är skäligt.