AD 1997 nr 97

Parter:

Sveriges Civilingenjörsförbund; Fastighetsbranschens Arbetsgivarorganisation; Stiftelsen AF Bostäder

Nr 97

Sveriges Civilingenjörsförbund

mot

Fastighetsbranschens Arbetsgivarorganisation och Stiftelsen AF Bostäder i Lund.

Yrkanden m.m.

Stiftelsen AF Bostäder (AFB eller stiftelsen) äger och förvaltar studentbostäder i Lund. Stiftelsen är medlem i Fastighetsbranschens Arbetsgivarorganisation (FASTIGO), som dock har meddelat att organisationen inte har för avsikt att inträda i rättegången.

K.S., som är medlem i Sveriges Civilingenjörsförbund (CF), anställdes 1991 som verkställande direktör i AFB. Hans anställningskontrakt innehåller bl.a. följande bestämmelser av betydelse för tvisten.

§ 3

Kontrakts- och uppsägningstid

Anställningskontraktet löper under tre år fr o m den dag anställningen tillträdes (se § 1) och upphör att gälla om AFB säger upp detsamma senast elva månader före kontraktstidens utgång.

Om AFB säger upp anställningen, äger K.S. rätt till avgångsvederlag om 6 månadslöner att utbetalas inom en månad från kontraktstidens utgång.

Om uppsägning enligt ovan ej sker, förlängs kontraktet med två år i taget om AFB och K.S. ej avtalar om annat.

- - -

§ 4

Lön

K.S. erhåller som fast månadslön trettiofyratusen (34 000) kronor, att utbetalas månadsvis i efterskott.

Lönen skall vara föremål för reglering vid varje nytt kalenderår fr o m ingången av kalenderåret 1992.

§ 5

Semester

K.S. äger rätt till årlig semester om 32 arbetsdagar, lördagar oräknade samt tillägg enligt lokal överenskommelse. Semestern förläggs efter samråd med AFB:s styrelse eller den styrelsen utser.

§ 8

Övriga förmåner

K.S. äger rätt till fri bil i kostnadsläge motsvarande högst 200 000 kronor samt mobiltelefon.

Den 14 september 1995 lämnade AFB till K.S. en handling med följande lydelse.

ANSTÄLLNINGSKONTRAKT MELLAN STIFTELSEN AKADEMISKA FÖRENINGENS BOSTÄDER OCH DESS VD K.S.

Anställningskontraktet från den 24 juni 1991 med förlängningsavtal den 15 april 1993 uppsäges härmed från och med den 15 september 1995.

Avsikten är att förhandla fram ett nytt avtal med aktgivande på framför allt lydelsen i det uppsagda avtalets § 3 avseende kontraktstidens längd.

Tvisten gäller huvudsakligen frågan om avtalet sagts upp för omreglering av anställningsvillkoren eller om avtalet sagts upp för anställningens upphörande.

CF har yrkat att arbetsdomstolen förpliktar AFB att till K.S. utge

dels 445 905 kr avseende ersättning för tiden den 15 augusti 1996 till den 15 maj 1997 med 49 545 kr per månad samt för tiden den 15 juni 1997 till den 15 augusti 1998 med 49 545 kr per månad,

dels 33 270 kr avseende resterande avgångsvederlag,

dels 26 840 kr avseende semesterersättning,

dels 13 750 kr avseende ersättning för advokatkostnader. Av sistnämnda belopp utgör 2 750 kr mervärdesskatt.

Vidare har förbundet yrkat ränta enligt 6 § räntelagen å 49 545 kr månadsvis från den 15 september 1996 till den 15 augusti 1998, å 33 270 kr från den 28 oktober 1996, å 26 840 kr från den 15 september 1996 samt å 13 750 kr från den 19 mars 1997, allt till dess betalning sker.

AFB har bestritt yrkandena. Stiftelsen har vitsordat sättet att beräkna räntan och det ekonomiska skadeståndet liksom semesterersättningen. AFB har dock bestritt att förmånsvärdet avseende tjänstebilen om 5 545 kr skall betraktas som lön. Vidare har stiftelsen motsatt sig att domstolen utdömer belopp som inte förfallit till betalning vid tidpunkten för huvudförhandlingen. AFB har dock vitsordat att förbundet kan förbehålla sig rätten att återkomma med ytterligare skadeståndsanspråk för tiden efter huvudförhandlingen.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört följande i huvudsak.

CF

Bakgrund

K.S. har varit verkställande direktör för AFB. Stiftelsen är ett företag med ett 60-tal anställda och har en omslutning om en halv miljard kr. Det yttersta ansvaret för stiftelsens verksamhet har överstyrelsen, bestående av studenter, seniorer, politiskt utsedda ledamöter samt företrädare för arbetstagarorganisationerna. Stiftelsens verksamhet leds av verkställande direktören och en ledningsgrupp i vilken ingår verkställande direktören, ekonomichefen, fastighetschefen, uthyrningschefen, bostadschefen samt informationschefen.

K.S. anställdes 1991 genom ett anställningskontrakt som löpte tre år från den dag anställningen tillträddes. Kontraktstiden förlängdes ytterligare två år räknat från och med den 15 augusti 1994 genom en överenskommelse som träffades mellan K.S. och AFB den 15 april 1993.

Under sommaren 1995 togs informell kontakt mellan S.P. och K.S. med anledning av att styrelsen önskade omförhandla villkoren i anställningsavtalet. Den 14 september 1995 hölls ett styrelsesammanträde där styrelsen enligt protokollet från sammanträdet beslöt att ordföranden fick styrelsens förtroende att förhandla med K.S. om nytt avtalsinnehåll för ny avtalsperiod. Mot denna formulering reserverade sig en ledamot, en juridikstuderande, som i stället ville ha följande lydelse: "Informerade ordföranden att det är brukligt att VD´s anställningsavtal förhandlas av ordföranden. Ordföranden bad om styrelsens uppdrag att säga upp VD K.S:s anställningskontrakt för omförhandling." Samma dag överlämnade S.P. den aktuella uppsägningshandlingen till K.S..

Efter detta förekom sporadiska kontakter mellan parterna fram till april 1996. K.S:s arbete som verkställande direktör fortsatte oförändrat; däremot skedde förhandlingsarbetet endast sporadiskt. AFB lade fram ett förslag till nytt avtal, vilket innebar att anställningsavtalet skulle vara rullande. K.S. hade i sin tur ett förslag, som grundade sig på CF:s standardavtal för chefer samt liknande avtal från andra bostadsföretag. En del diskussioner förekom angående avtalet liksom viss rapportering till styrelsen. AFB hade tillsatt en förhandlingsdelegation i vilken S.P., L.B. och J.S. ingick. Det var dock S.P. som tog kontakt med K.S. vid förhandlingarna.

K.S., som började tappa tålamodet, lade under december 1995 i ett budgetförslag in en post angående avvecklingskostnader för verkställande direktören om 678 000 kr. Vid styrelsesammanträdet den 19 december 1995 beslöt styrelsen att med reduktion av de administrativa kostnaderna med 678 000 kr godkänna budgeten. Detta innebar att styrelsen inte avsåg att K.S:s anställning skulle upphöra.

K.S:s uppfattning är att AFB sagt upp hans anställningsavtal för villkorsändring. Denna inställning redovisade han också i ett brev av den 9 april 1996, ställt till medlemmarna i stiftelsens förhandlingsdelegation. Efter AFB:s sista avtalsförslag, som K.S. inte accepterade, upphörde kontakten mellan parterna. Den 5 maj 1996 erhöll K.S. emellertid ett brev från S.P. i vilket denne informerade om att styrelsen beslutat att inte teckna nytt avtal med honom och att hans anställning därmed skulle upphöra den 15 augusti 1996. Den 22 maj 1996 beslöt styrelsen att från och med den dagen stänga av honom från anställningen som verkställande direktör.

Grunderna för förbundets talan

K.S:s anställningsavtal kunde bara sägas upp med elva månaders uppsägningstid, dvs. senast den 15 september 1995 för att avtalet skulle löpa ut den 15 augusti 1996. Stiftelsen sade emellertid upp anställningsavtalet för upphörande först i maj 1996. Anställningen skulle därför ha löpt vidare under oförändrade villkor om inte stiftelsen skilt K.S. från den i förtid. K.S. är därför berättigad till ersättning som skall jämställas med lön. Någon avräkning skall således inte ske. För det fall hans ersättningsanspråk skulle betraktas som skadestånd och avräkning ske, skall jämkning ske enligt 36 § avtalslagen. Det skulle nämligen vara oskäligt om stiftelsen på grund av avräkningen försätts i en bättre situation genom att skilja K.S. från anställningen än vad som eljest hade varit fallet. Den 15 september 1995 sade AFB upp K.S:s anställningsavtal för omreglering av anställningsvillkoren. Vid sådant förhållande saknar uppsägningen rättslig verkan.

Vad gäller det resterande avgångsvederlaget har K.S. enligt avtalet rätt till ett avgångsvederlag om sex månadslöner för det fall anställningsavtalet sägs upp. K.S. är också berättigad till ersättning för förmånsvärdet för tjänstebilen, eftersom bilförmånen kommit i stället för en högre månadslön. Om den månatliga ersättningen skall betraktas som skadestånd, gör förbundet gällande att avräkning likväl inte skall ske, då K.S. inte uppburit någon inkomst för tiden fram till huvudförhandlingen i målet. För det fall domstolen anser att endast belopp som förfallit till betalning kan dömas ut, hemställer förbundet att få förbehålla sig rätten att i mån av behörighet väcka ny talan om ersättning för tiden efter huvudförhandlingen.

Beträffande semesterersättningen återstod vid anställningens upphörande 15 dagars intjänad semester som inte var uttagen. Utläggning av semester skall ske efter samråd med styrelsen och något sådant har inte förekommit. K.S. är därför berättigad till semesterersättning motsvarande 15 dagar à 2 246 kr med avdrag för 8 800 kr som redan utbetalts av AFB.

I samband med uppsägningen kom K.S. och stiftelsen överens om att K.S. skulle få skaffa sig juridisk rådgivning fram till en tvist i domstol. K.S. har därvid anlitat först advokaten L.A. och därefter advokaten A.W., varvid AFB ersatt kostnaderna endast för den förstnämnde. Kostnaderna för A.W:s rådgivning överstiger det yrkade beloppet.

AFB

Bakgrund

Stiftelsens syfte är att tillhandahålla ändamålsenliga och billiga bostäder åt studenterna. Det har framförts kritik mot K.S:s sätt att driva AFB:s verksamhet. Styrelsen i stiftelsen utses av överstyrelsen, en slags studentriksdag. Det är således studenterna i Lund som i hög grad styr över styrelsens sammansättning och inriktning. Allvarlig kritik från studenthåll måste därför tas på största allvar.

Vid K.S:s tillträde hade AFB stora ekonomiska svårigheter med bl.a. dålig soliditet. Styrelsen letade därför efter någon som kunde ta över ledningen. K.S. hade en lång karriär inom näringslivet med rykte om sig att vara en professionell företagsledare och en van förhandlare. Formuleringen i § 3 i hans anställningsavtal är ovanlig men kom till på headhuntern U.N:s initiativ. Meningen med bestämmelsen var att ge K.S. anställningstrygghet. Syftet var dock att hans anställning sedan skulle gå över till normala villkor, dvs. med rullande avtalstid. Bilförmånen återfinns under rubriken övriga villkor och har ingenting med lönen att göra.

AFB:s ekonomichef K.H. och K.S. började att sanera stiftelsens ekonomi. Den förbättrades men hanteringen ledde till motsättningar mellan honom och framför allt studenterna. K.S. med sin bakgrund från näringslivet agerade mycket kraftfullt. Kritiken var också stark från personalen på AFB. Kritiken föranleddes av framför allt två incidenter; det s.k. Delphi-projektet och hanteringen av de målare som var anställda av AFB. Beträffande Delphi-projektet hade styrelsen beslutat om att området skulle byggas ut. K.S. drev frågan på ett sätt som medförde att de boende fick mycket lite information om vad som pågick. Detta ledde så småningom till proteststormar och de boendes representanter i styrelsen blev tvungna att avgå. Studenternas irritation över K.S:s agerande var stor, vilket framgår av artiklar i studenttidningen Lundagård.

Den 14 september 1995 informerade S.P. styrelsen om att K.S:s dåvarande anställningskontrakt skulle sägas upp samma dag. I en skrivelse till K.S. av den 14 september 1995 meddelade S.P. denne att anställningskontraktet från den 24 juni 1991 med förlängningsavtal den 15 april 1993 därmed sades upp från och med den 15 september 1995. Förhandlingar hölls under hösten 1995 och ett första avtalsutkast utarbetades. Ett nytt utkast färdigställdes den 15 december 1995. K.S. stoppade bugdetarbetet för att lägga in en post angående sin egen avveckling, vilket visar att han var medveten om uppsägningen. Budgetförslaget behandlades vid ett styrelsesammanträde den 19 december 1995. AFB lade fram det sista avtalsförslaget den 27 mars 1996. K.S. var missnöjd med de förslag som hade framlagts men fick beskedet att det var det sista utkastet som skulle presenteras. När inte heller detta godtogs, beslöt styrelsen den 3 maj 1996 att ej fortsätta förhandlingarna med K.S. avseende nytt anställningsavtal och att detta innebar att hans anställning skulle upphöra den 15 augusti 1996.

K.S. ville inte ta ställning till AFB:s förslag att han skulle sitta kvar och administrera byggprojekt. Han ville fundera på var han stod rättsligt, vilket stiftelsen accepterade. K.S. tog kontakt med L.A., en aktad och erfaren advokat och fakturerade AFB 4 000 kr som stiftelsen omedelbart betalade. Först därefter gjorde K.S. gällande att även en annan advokat skulle ha ersättning av AFB.

Enligt en semesterlista har K.S. lagt ut sin semester under veckorna 27-31. Han har inte lämnat något besked om att denna planering inte längre gällde för hans del. K.S. har därför fått semesterlön under den perioden.

Grunderna för talan

K.S:s anställningsavtal sades upp av stiftelsen i september 1995 till följd varav det upphörde i augusti 1996. K.S:s yrkande om skadestånd har därför inte rättsligt fog för sig. Skulle domstolen finna att K.S:s talan skall vinna bifall skall jämkning enligt 36 § avtalslagen ske till en ersättning motsvarande elva månader enligt avtalets bestämmelser om minsta uppsägningstid. Stiftelsen gör i allt fall gällande att K.S. är avräkningsskyldig för den tid som är kvar till augusti 1998. K.S:s yrkanden om ersättning avser skadestånd. Han skall då sättas i den position han skulle ha varit i om uppsägning ej skett. En eventuell dubbelkompensation skall inte få förekomma.

Anställningsavtalet anger inte att bilförmånen är en löneförmån utan en övrig förmån. Hans månadslön skall därför inte inkludera ersättning för bilförmånen. Beträffande advokatkostnaderna har AFB inte utfäst sig att ersätta advokatkostnader fram till process i domstol. Om domstolen skulle finna att så är fallet, är det yrkade beloppet oskäligt högt, varför detta skall jämkas. I vart fall skall jämkning ske eftersom K.S. själv fördyrat kostnaderna genom att byta ombud.

Någon semesterersättning skall inte utgå eftersom K.S. själv lagt ut sin semester. AFB har under alla förhållanden haft rätt att lägga ut semestern och också gjort det. K.S. har således fått den ersättning han är berättigad till.

CF

Förbundet bestrider att det finns utrymme för jämkning enligt 36 § avtalslagen. Påståendet att K.S. skulle vara ifrågasatt som verkställande direktör bestrids. Det är en efterhandskonstruktion från stiftelsen. Hans ställning som verkställande direktör har aldrig ifrågasatts vare sig i styrelsen eller i överstyrelsen förrän under våren 1996. Styrelsen har alltid stått bakom honom vad gäller verksamhetens bedrivande. Projektet Delphi ifrågasattes inte och frågorna om information till de boende har inte i första hand varit verkställande direktörens uppgift.

De artiklar ur tidningen Lundagård som stiftelsen hänvisat till är skrivna efter att stiftelsen tillsänt K.S. uppsägningshandlingen. Den person som huvudsakligen intervjuats är ordförande i en ökänd klubb som bl.a. har kastat ut möbler från studentbostäder och tänt eld på dem. Styrelsen reagerade mot detta beteende. Att måleriverksamheten skulle läggas ut på entreprenad i stället för att stiftelsen skulle ha anställda målare var styrelsen helt enig med K.S. om. Att K.S. inte var ifrågasatt som verkställande direktör framgår bl.a. av artiklar i personaltidningen AFB-nytt, skrivna av S.P. och L.B., och brev från den sistnämnde till en student den 4 april 1994, där de uttrycker sig uppskattande om K.S.. Av en sammanställning över hyror för studentbostäder i olika orter inom landet framgår att AFB:s bostäder inte är särskilt dyra, som påståtts från studenthåll, utan tvärtom är bland de billigaste i landet. K.S. hade således ingen anledning att se allvarligt på den kritik som riktades mot honom från studenterna.

Förbundet vitsordar att det sista avtalsförslaget kom den 28 mars 1996. Poängen med att anlita advokaten A.W. var att avgöra om K.S. skulle ta strid eller inte för sin ståndpunkt. Om så var fallet skulle han därefter vända sig till CF.

Semesterlistan är inte något beslutsunderlag utan en grovplanering som sattes upp i personalens lunchrum. Det är inte K.S. som markerat sin semester utan hans sekreterare, som utgått från att han skulle ha juli som semestermånad eftersom han brukade ha det.

Domskäl

Tvisten

K.S. anställdes 1991 som verkställande direktör i stiftelsen. Han hade en visstidsanställning som löpte till den 15 augusti 1996 och som skulle förlängas med två år om stiftelsen inte sade upp avtalet senast elva månader före den dagen. Den 14 september 1995 lämnade AFB en uppsägningshandling till K.S.. Den huvudsakliga tvistefrågan i målet rör innebörden i den vidtagna uppsägningen. Enligt CF sades avtalet upp för omreglering av anställningsvillkoren, varför uppsägningen är utan verkan. Stiftelsen har å sin sida gjort gällande att avtalet sades upp för att anställningen skulle upphöra om parterna inte kunde enas om nya anställningsvillkor. I maj 1996 underrättade stiftelsen K.S. om att styrelsen beslutat att inte teckna nytt avtal med honom och att hans anställning skulle upphöra den 15 augusti 1996. Senare i maj 1996 underrättade styrelsen K.S. om att han entledigades från posten som verkställande direktör men att hans anställning löpte vidare till den 15 augusti 1996. Enligt CF har K.S. rätt till lön och andra anställningsförmåner för tiden fram till den 15 augusti 1998. Stiftelsen har bestritt detta.

Enligt sitt anställningsavtal hade K.S. rätt till ett avgångsvederlag vid uppsägning från arbetsgivarens sida. I målet är tvistigt om detta skall beräknas endast på månadslönen eller om värdet av bilförmån också skall beaktas. CF har i denna del framställt ett yrkande om resterande avgångsvederlag, vilket yrkande stiftelsen bestritt.

I målet är också tvistigt om K.S. under sommaren 1996 kan anses ha haft semester eller om han har rätt till semesterersättning för ett antal, i annat fall, outtagna semesterdagar.

CF har som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med K.S., samt förhör upplysningsvis med dåvarande ekonomichefen K.H., styrelseledamoten C.V.F, auktoriserade revisorn B.L. och headhuntern U.N.. På stiftelsens begäran har ordföranden S.P. hörts under sanningsförsäkran och X.X, styrelseledamoten L.B. och dåvarande bostadsombudsmannen A.A-S. hörts upplysningsvis. Parterna har därutöver åberopat viss skriftlig bevisning.

Uppsägningens innebörd

Den första fråga domstolen har att ta ställning till är således om stiftelsens uppsägning av K.S:s anställningskontrakt skedde för att anställningen skulle upphöra eller om den skett för att anställningsvillkoren skulle omregleras. I det sistnämnda fallet anses nämligen uppsägningen sakna rättslig verkan (jfr AD 1985 nr 72 och 1978 nr 68), eftersom den rätteligen endast utgör ett initiativ från den ena parten i ett anställningsförhållande till upptagande av en diskussion med andra parten om ändring av anställningsvillkoren.

Stiftelsen har anfört att även om det primära syftet med att säga upp K.S:s anställningskontrakt var att parterna skulle komma överens om nya anställningsvillkor, var avsikten att K.S:s anställning som verkställande direktör skulle upphöra för det fall någon överenskommelse inte kunde träffas. Stiftelsen har också hävdat att K.S. måste ha varit medveten om detta. Till stöd för AFB:s påstående om att avsikten var att säga upp K.S. anställning, har stiftelsen pekat på uppsägningshandlingens lydelse samt att den är daterad den 14 september 1995, vilket var den sista dagen för att säga upp anställningen enligt kontraktet. Enligt förbundets mening anger dock uppsägningshandlingen att kontraktet sades upp för omreglering av villkoren.

Uppsägningshandlingen anger visserligen i första stycket att anställningskontraktet därigenom sägs upp från och med den 15 september 1995. I andra stycket sägs dock avsikten vara att ett nytt avtal skall förhandlas fram. Arbetsdomstolen finner därför att ordalydelsen i sig kan tolkas såväl på det sätt AFB gjort gällande som det CF hävdat. Av väsentlig betydelse blir vilken avsikt AFB hade vid tidpunkten för uppsägningen den 14 september 1995 och - om nu stiftelsen avsett att anställningen skulle upphöra för det fall något nytt avtal inte kunde träffas - om K.S. varit medveten därom. Att uppsägningen företogs vid just den tidpunkt arbetsgivaren enligt kontraktet hade rätt att säga upp anställningen, ger visst stöd åt arbetsgivarsidans ståndpunkt men kan inte ha någon avgörande betydelse.

S.P., som var den som fått styrelsens uppdrag att säga upp K.S:s anställningskontrakt, har uppgivit bl.a. följande. Avsikten var vid uppsägningstillfället att en omförhandling skulle ske. Det förelåg inte något styrelsebeslut om att K.S:s anställning skulle upphöra. Det var framför allt § 3 i kontraktet som AFB ville ändra. Stiftelsen ville att anställningen skulle löpa tills vidare och att stiftelsen således skulle kunna säga upp K.S:s anställning när som helst. Vid det möte som hölls i december 1995 med ledningsgruppen informerade han denna om avsikten att omförhandla K.S:s anställningsvillkor. På en direkt fråga svarade S.P. vid det tillfället att avsikten var att förhandla fram ett nytt avtal och inte att K.S. skulle sluta. Vad som skulle ske om parterna inte lyckades komma överens berördes inte. S.P:s uppfattning var dock att K.S:s anställning i så fall skulle upphöra.

K.S. har berättat bl.a. följande. Uppsägningsfrågan diskuterades helt kort på styrelsesammanträdet den 14 september. Ärendet stod inte på föredragningslistan och något underlag hade inte skickats ut till ledamöterna, vilket är brukligt. Anledningen till att stiftelsen ville omförhandla avtalet sades vara att det förts en diskussion om "fallskärmar" i massmedia och att studenterna hade haft synpunkter på hans anställningsavtal. Det sades emellertid också att det inte var meningen att hans anställningsvillkor skulle försämras. S.P. nämnde inte något om att hans anställning sades upp för upphörande när denne överlämnade uppsägningshandlingen den 14 september. Först någon gång under mars eller april nämnde L.B. att om han inte accepterade stiftelsens avtalsförslag var det att jämställa med att han sade upp sig.

Styrelseledamöterna C.V.F och L.B. har bekräftat att styrelsens avsikt med att säga upp K.S:s anställningsavtal var att anställningsvillkoren skulle omförhandlas och att frågan om vad som skulle ske för det fall parterna inte kom överens inte behandlades på styrelsemötet den 14 september.

Sammanfattningsvis får följande anses framgå av utredningen. Vid uppsägningstillfället i september 1995 fanns såvitt framkommit inte någon avsikt från arbetsgivarsidan att bringa K.S:s anställning att upphöra och inte heller något uppdrag från styrelsen till S.P. som avsåg något annat än en omförhandling av anställningsvillkoren. I december 1995 lämnades också besked som innebar att det endast var en ändring av anställningsvillkoren som åsyftades. Inte förrän under våren 1996 förekom det något som kunde ge K.S. anledning att anta att något annat än att en omförhandling åsyftats. I maj 1996 lämnade stiftelsen ett skriftligt besked till K.S. om att hans anställning skulle upphöra den 15 augusti 1996.

Arbetsdomstolen gör mot bakgrund av vad som framkommit bedömningen att uppsägningen får anses ha skett endast i syfte att omförhandla anställningsvillkoren. Som domstolen konstaterat i tidigare avgöranden, har en sådan uppsägning inte någon rättslig verkan, något som parterna i detta mål också är ense om. K.S:s anställning upphörde alltså inte på grund av uppsägningen den 14 september 1995.

Lön eller skadestånd

Förbundet har gjort gällande att, eftersom AFB:s uppsägning den 14 september 1995 är utan verkan, är K.S. berättigad till lön och andra anställningsförmåner för tiden fram till den 15 augusti 1998. Förbundet menar också att, eftersom ersättningen avser lön, är inte K.S. avräkningsskyldig för annan inkomst han erhållit. Om domstolen skulle finna att K.S. är avräkningsskyldig, skall avräkning ändå inte ske, eftersom han inte har uppburit några inkomster under tiden fram till huvudförhandlingen.

Stiftelsens inställning är, om anställningen inte upphört på grund av uppsägningen den 14 september 1995, att den ersättning som skall utgå för tiden från den 15 augusti 1996 till den 15 augusti 1998 är att betrakta som skadestånd och att belopp som ännu inte förfallit till betalning inte kan utdömas. Vidare anser AFB att K.S. är avräkningsskyldig för inkomst han uppbär från annat håll. I andra hand har stiftelsen gjort gällande att skadeståndet skall jämkas till ett belopp motsvarande 11 månadslöner. Förbundet har bestritt även detta.

Talan om fullgörelse av en fordran som ännu inte är förfallen till betalning kan enligt 13 kap. 1 § rättegångsbalken inte tas upp till prövning, om det inte är fråga om vissa i paragrafen angivna fall. Någon sådan situation som där åsyftas kan inte anses föreligga här. Förbundets yrkande om ersättning för tiden efter huvudförhandlingen i målet, skall därför avvisas.

Någon tvist råder inte om beräkningen av K.S:s månatliga anställningsförmåner enligt anställningsavtalet. Däremot har parterna som nämnts olika uppfattningar om hur denna ersättning skall betraktas.

Frågan om ersättningen utgör lön eller ekonomiskt skadestånd, finner domstolen inte anledning att gå in på. Eftersom K.S. enligt förbundet hitintills inte erhållit någon inkomst som skall avräknas, är beloppet som skall utgå det samma, oavsett om ersättningen betecknas som lön eller som skadestånd. Arbetsdomstolen finner inte att stiftelsen anfört några sådana omständigheter som bör föranleda jämkning av ersättningen.

Resterande avgångsvederlag

Det är ostridigt att ett avgångsvederlag skall utgå. Tvisten i denna del rör frågan hur detta skall beräknas. Stiftelsen menar att anställningsavtalet innebär att K.S. enbart har rätt till sex månadslöner under det att förbundet menar att han därutöver har rätt att utfå värdet av bilförmånen under samma tid.

I avtalet har uttryckligen angetts att avgångsvederlaget utgörs av sex månadslöner. Bilförmånen har inte tagits upp under rubriken lön, där månadslönen anges, utan under en särskild rubrik, övriga förmåner. Det finns inte något i avtalets ordalydelse som talar för att förmånen skall betraktas som lön. U.N., som ansvarade för rekryteringen av K.S. och var den som formulerade avtalet, har sagt sig vara av uppfattningen att bilförmånen inte skall jämställas med lön. Detta är enligt U.N. anledningen till att den placerats under den särskilda rubriken övriga förmåner.

Enligt arbetsdomstolens mening ger utredningen inte något stöd för att avtalet i denna del skall tolkas på det sätt förbundet hävdat. Yrkandet om resterande avgångsvederlag skall därför avslås.

Semesterersättningen

Enligt förbundet hade K.S. vid anställningens upphörande 15 dagars intjänad semester som inte var uttagen. Stiftelsen har hävdat att K.S. lagt ut sin semester enligt en semesterlista och att han inte har lämnat något besked om att den planeringen inte längre gällde. Vidare har stiftelsen anfört att den haft rätt att lägga ut K.S:s semester och att den också gjort detta.

K.S. har uppgett att den semesterlista stiftelsen hänvisat till endast är en grovplanering som inte antagits av styrelsen. Det är inte han själv som prickat för de aktuella semesterveckorna utan hans sekreterare, som gjort det utan hans vetskap. Hon har förmodligen utgått från att han skulle ha samma semesterperiod som föregående år.

K.S:s uppgifter har inte bestritts av AFB. Att hans sekreterare har bokat in hans semester kan inte ha bindande verkan för honom. Inte heller har det visats i målet att AFB ensidigt haft rätt att lägga ut K.S:s semester eller ens att stiftelsen fattat beslut om att göra detta. Arbetsdomstolen finner därför att K.S. skall erhålla semesterersättning motsvarande 15 dagar, med avräkning av vad som utbetalts av stiftelsen.

Advokatarvodet

Förbundet har påstått att AFB åtagit sig att stå för K.S:s kostnader för rådgivning av en advokat för tiden fram till process. Stiftelsen har anfört att den bekostat rådgivning från en advokat, L.A., som K.S. först anlitat, men att den inte accepterat att stå för ytterligare kostnader. Att K.S. inte godtagit L.A:s svar utan vänt sig till advokaten A.W., går utöver stiftelsens åtagande. För det fall domstolen skulle anse att stiftelsens utfästelse även skall omfatta denna rådgivning, gör stiftelsen gällande att skäl för jämkning föreligger, eftersom K.S. fördyrat rådgivningskostnaden genom att byta ombud.

K.S. har i denna del berättat att han ville få rådgivning för att få veta om han skulle ta strid för sin uppfattning att stiftelsens uppsägning inte skulle ha anställningens upphörande som konsekvens. Han påpekade att avtalet inte innehöll någon bestämmelse om juridisk rådgivning men att det var brukligt att arbetsgivaren åtog sig att betala för sådan. S.P. konsulterade L.B. och J.S. och gav sedan beskedet att stiftelsen skulle stå kostnaden för rådgivning av en advokat fram till process. Han tog kontakt med advokaten L.A. men tyckte inte att denne gav ett helt tillförlitligt svar. Dessutom visade det sig att denne var mycket god vän med L.B.. Av den anledningen vände han sig till en annan advokat, A.W., som är väl insatt i arbetsrätt.

S.P. har uppgett att han inte uttryckt sig på det sättet att stiftelsen skulle stå för kostnaderna fram till process. Detta har även L.B. bekräftat.

Med hänsyn till att stiftelsen gjort ett åtagande att stå för kostnader som den som arbetsgivare inte hade någon skyldighet att stå för bör dess utfästelse tolkas restriktivt. Mot S.P:s och L.B. bestridande är inte visat att stiftelsens åtagande skall omfatta mer än vad stiftelsen redan utgett. Yrkandet i denna del skall alltså avslås.

Rättegångskostnader

Med denna utgång är förbundet att anse som i huvudsak vinnande part. Stiftelsen skall därför utge ersättning för förbundets rättegångskostnader.