AD 1998 nr 12

Parter:

Svenska Polisförbundet; Staten genom Rikspolisstyrelsen och dess personalansvarsnämnd

Nr 12

Svenska Polisförbundet

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen och dess personalansvarsnämnd.

Mellan staten och Svenska Polisförbundet gäller kollektivavtal.

Polisinspektören Å.N. är född år 1948 och medlem i förbundet. Han åtalades vid Falu tingsrätt för övergrepp i rättssak, alternativt tjänstefel. Genom dom den 13 november 1996 ogillade tingsrätten åtalet. Domen vann laga kraft.

Med anledning av de uppgifter som Å.N. lämnat vid tingsrätten inledde Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd ett disciplinförfarande mot Å.N. Personalansvarsnämnden fann i beslut den 6 mars 1997 att Å.N. gjort sig skyldig till tjänsteförseelse och tilldelade honom disciplinpåföljd i form av en varning.

Personalansvarsnämndens beslut, se bilaga.

Förbundet har väckt talan mot staten och yrkat att arbetsdomstolen skall undanröja personalansvarsnämndens beslut om varning.

Staten har bestritt yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Svenska Polisförbundet

Å.N. har arbetet som polis i 25 år. För närvarande arbetar han som yttre befäl i Borlänge.

Som yttre befäl har Å.N. skapat ett stort kontaktnät, omfattande även kriminella personer som han mött i tjänsten. Den 15 februari 1996 råkade han träffa en sådan person, R.B. Å.N. var vid detta tillfälle inte i tjänst. R.B. ställde en fråga om hur det förhöll sig med vittnesplikten enligt lag i en viss situation. R.B. frågade för sin hustru M.B:s räkning. Hon skulle nämligen dagen därpå vittna i ett brottmål där R.B:s halvbror var tilltalad. Å.N. kunde inte svara på frågan om M.B.s vittnesplikt i denna situation och bad att få undersöka saken och återkomma med besked. R.B. sade då att han själv inte skulle vara anträffbar under kvällen och att Å.N. borde ringa och lämna svaret direkt till M.B. R.B. upplyste vidare att hon befann sig på ett hotell i närheten av polisstationen och under - som R.B. uttryckte saken - skydd såsom vittne. Några timmar senare undersökte Å.N. frågan om vittnesplikten, varvid han konstaterade att M.B. inte var skyldig att vittna. Å.N. ringde då M.B. och meddelade henne att hon inte var skyldig att avlägga vittnesmål. Vad Å.N. inte kände till var att M.B. rent faktiskt inte var vittne utan medtilltalad i målet tillsammans med R.B.s halvbror. Vid samtalet hade M.B. sin offentlige försvarare hos sig. M.B. och hennes försvarare fick tydligen det felaktiga intrycket av samtalet att Å.N. på något sätt försökte varna M.B. och förmå henne att inte vittna. Det rätta förhållandet var dock att Å.N. inte hade någon annan avsikt än att upplysa om innebörden av gällande rätt rörande vittnesplikten.

Händelsen uppfattades av polisledning och åklagare på ett onyanserat sätt vilket ledde till åtal. Å.N. frikändes sedermera av Falu tingsrätt från alla brottsmisstankar. Åtalet för övergrepp i rättssak ogillades av tingsrätten på grund av att det inte styrkts att Å.N. haft uppsåt att genom hot hindra M.B. från att uttala sig inför domstolen. Hans handlande bedömdes inte heller som tjänstefel, eftersom det inte vidtagits vid myndighetsutövning.

Efter den frikännande domen beslöt Rikspolisstyrelsen att ta upp frågan om disciplinpåföljd. Detta ledde till att personalansvarsnämnden beslöt att tilldela Å.N. en varning.

Förbundet anser att Å.N. har varnats utan att det förelegat grund för detta. Förbundet kan inte godta den bedömning som görs i motiveringen till personalansvarsnämndens beslut. Å.N. var vid tillfället inte i tjänst. Hans handlande bestod endast i att han på begäran underrättade den rättssökande allmänheten - i detta fall M.B. - om innebörden av vittnesbestämmelserna i rättegångsbalken. Detta kan inte innebära en påverkan av någon. En upplysning om gällande rätt kan enligt förbundets mening inte under några omständigheter innebära att det är befogat med ett disciplinstraff. Någon form av sekretess kan aldrig omfatta innehållet i lag. Inte heller i de regler som gäller för polisverksamhet finns det några regler som förbjuder någon att lämna besked om gällande rätt. Det finns heller inte någon instruktion om att en polisman skall inhämta förmans uppfattning innan han lämnar upplysning om gällande rätt.

Staten

Bakgrunden till det i målet aktuella händelseförloppet kan sammanfattas enligt följande. Den 16 februari 1995 skulle det hållas en rättegång vid Falu tingsrätt. Hot hade framförts inför rättegången, varför säkerhetskontroll skulle äga rum vid denna. Huvudtilltalad var M.C., som var åtalad för att ha skjutit en person. Medtilltalad var M.B., som var åtalad för skyddande av brottsling. På grund av att det hade framförts hot mot henne hade hon placerats på ett hotell i centrala Borlänge. Bara ett fåtal personer kände till var hon befann sig.

Beträffande det fortsatta händelseförloppet vill staten framhålla att personalansvarsnämndens bedömning har grundats uteslutande på vad som i tingsrättens dom har återgivits som Å.N:s egen version av händelseförloppet. Även statens talan i målet grundas uteslutande på dessa uppgifter om händelseförloppet. Dessa uppgifter kan sammanfattas enligt följande.

Å.N. har uppgett att han träffade R.B. utanför polishuset den 15 februari 1995. Å.N. kände R.B. eftersom han gripit denne flera gånger under åren. R.B. verkade kontaktsökande och bedrövad. Å.N. frågade vad som hade hänt, varvid R.B. berättade att hans fru var kallad att vittna och frågade sedan om hon var skyldig att göra det med tanke på att han själv och M.C. var halvbröder. Eftersom Å.N. inte kunde svara direkt på frågan erbjöd han sig att kontrollera saken och ringa senare. R.B. sade då att det var bättre att han vände sig direkt till hustrun, varefter han pekade på ett hotell och sade att hon var på hotellet genom polisens försorg och att hon stod under skydd. Sedan Å.N. senare undersökt frågan om vittnesplikt ringde han till hotellet från polishusets cafeteria. Eftersom hotellrummen saknade telefon bad han värdinnan att lämna ett meddelande till M.B. När han sedan blev uppringd och samtalet bröts trodde han att något kunde ha hänt, varför han genast ringde till hotellet och bad värdinnan att be M.B. att ringa till honom omedelbart. Det samtal som sedan kom till stånd pågick under någon minut och var ett helt normalt samtal. Han informerade M.B. om att han hade träffat hennes make och berättade att hon inte kunde tvingas vittna i rättegången och att hon borde ta upp saken med rättens ordförande under förhandlingen. Han frågade inte M.B. i vilken egenskap hon var kallad till rättegången.

Å.N. har fått en fråga av en privatperson och lämnat ett svar till en helt annan person. Fråga uppkommer om vad som gäller i en sådan situation för en polisman.

I polislagens 2 § framgår att polisen skall göra en lämplighetsavvägning när allmänheten begär hjälp. Vidare framgår av polisförordningen att man skall underrätta sin förman om sådana förhållanden som förmannen bör känna till.

Å.N. visste att M.B. befann sig på ett hotell under beskydd. Han hade inte någon insyn i ärendet. Det var ingen tvekan om att han agerade som polisman och inte som privatperson. Att agera i en sådan situation innebär att man går utöver sitt uppdrag som polis. Å.N. borde ha kontaktat en förman, åklagare eller den utredningsman som hade hand om ärendet för att få besked om han kunde ringa upp M.B. och ge henne det svar som han kommit fram till. Det sätts inte ifråga att han kunnat ge svaret till R.B. Å.N. agerande felaktigt genom att lämna ett svar till en annan person än den som frågat. I en situation som den förevarande kan det vara mycket lätt att göra sig skyldig till övergrepp i rättssak. Om Å.N. vänt sig till någon med insyn i ärendet hade han fått svaret att M.B. inte var vittne utan medtilltalad. Några särskilda instruktioner finns inte i ett fall som detta utan det är den enskilde polismannens omdöme som får avgöra hur han skall agera. Den fråga som R.B. ställde åligger det för övrigt rättens ordförande att reda ut och besvara. Det ankommer alltså på andra samhällsorgan att tillse att en sådan fråga får ett svar.

Staten anser mot bakgrund av det anförda att Å.N. genom sitt handlande på ett omotiverat sätt ingripit i och därmed också riskerat att påverka den förestående rättegången. Som har framhållits av personalansvarsnämnden framstår ett sådant förfarande av en polisman som synnerligen olämpligt.

DOMSKÄL

Genom beslut den 6 mars 1997 ålade Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd inspektören Å.N. disciplinpåföljd i form av varning för tjänsteförseelse. Personalansvarsnämnden fattade beslutet med anledning av uppgifter som framkommit i en dom som meddelats av Falu tingsrätt den 13 november 1996. Genom domen ogillade tingsrätten ett åtal mot Å.N. för övergrepp i rättssak, alternativt tjänstefel. Domen vann laga kraft.

Tvisten i målet gäller om Å.N. genom det händelseförlopp som beskrivs i domen har gjort sig skyldig till en tjänsteförseelse som kan föranleda disciplinpåföljd.

Händelseförloppet

Parterna är ense om att bedömningen av disciplinansvarsfrågan skall göras på grundval av de uppgifter om händelseförloppet som Å.N. själv lämnat vid Falu tingsrätt samt till personalansvarsnämnden. Dessa uppgifter, som överensstämmer med vad Å.N. har berättat inför arbetsdomstolen, kan sammanfattas enligt följande.

Den 16 februari 1996 skulle det hållas en brottmålsrättegång vid Falu tingsrätt. Förhandlingen hölls under säkerhetskontroll eftersom det hade framförts hot. Tilltalad i målet var dels M.C., som var åtalad för att ha skjutit en person, och dels M.B., som var åtalad för skyddande av brottsling. M.B. var gift med M.C:s halvbror R.B. Med anledning av att hot hade framförts mot M.B. befann hon sig genom polisens försorg på ett hotell i Borlänge.

Å.N. träffade den 15 februari 1996 R.B. utanför polishuset. R.B. berättade att det dagen efter skulle vara rättegång i målet mot hans halvbror M.C. och att hans hustru skulle "vittna". R.B. frågade om det med tanke på släktskapsförhållandet var riktigt att hustrun skulle vittna. Å.N. var osäker på innebörden av rättegångsbalkens bestämmelser men erbjöd sig att kontrollera saken och återkomma. R.B. sade då att Å.N. lika gärna kunde vända sig till hustrun direkt och uppgav att hon var på ett hotell under polisens beskydd. Efter att ha undersökt frågan om vittnesplikt ringde han under kvällen till M.B:s hotell och bad att hon skulle att ringa upp honom. M.B:s offentliga försvarare advokaten A.N., som vid tillfället besökte M.B. på hennes hotellrum, ringde därefter upp honom. Då telefonsamtalet bröts trodde Å.N. att något kunde ha hänt. Han ringde på nytt till hotellet och bad att M.B. skulle ringa honom. A.N. ringde därefter till Å.N., som fick tala med M.B. Samtalet mellan dem varade någon minut. Å.N. informerade M.B. om att han träffat hennes make och att hon inte kunde tvingas att vittna vid den förestående rättegången samt att hon borde ta upp saken med rättens ordförande. Han frågade inte i vilken egenskap som M.B. var kallad till rättegången. Senare ringde han till R.B. och berättade att han talat med M.B.

Har Å.N. gjort sig skyldig till en tjänsteförseelse ?

Enligt 14 § lagen (1994:260) om offentlig anställning får en arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen, meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Är felet med hänsyn till samtliga omständigheter ringa, får någon påföljd inte meddelas.

Förbundet har som arbetsdomstolen har uppfattat dess inställning menat att Å.N:s handlande inte kan anses som någon tjänsteförseelse redan av det skälet att händelsen ägde rum under hans fritid. Enligt arbetsdomstolens mening kan det dock knappast råda något tvivel om att Å.N. vid det aktuella tillfället, trots att händelsen ägde rum under hans fritid, inte agerade som privatperson utan i sin egenskap av polisman. Arbetsdomstolen kan därför inte godta vad förbundet har anfört i denna del.

Frågan om Å.N:s handlande innebar att han gjorde sig skyldig till tjänsteförseelse kan ses mot bakgrund bl.a. av bestämmelsen i 2 § polislagen, vilken innebär att det till polisens uppgifter hör att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen.

Vid en bedömning av Å.N:s handlande finns det enligt arbetsdomstolens mening anledning att först ställa frågan om han handlade felaktigt genom att under de aktuella omständigheterna över huvud taget ta kontakt med M.B. i en fråga rörande den förestående rättegången. Frågeställningen skall ses mot bakgrund av följande omständigheter. Det var inte hon utan hennes make R.B. som hade bett Å.N. om svar på frågan om vittnesplikt. Å.N. hade vetskap om att M.B. stod under särskilt polisskydd på så sätt att hon inför rättegången dagen därpå vistades på hotell, något som endast ett fåtal personer kunde förutsättas känna till. Till detta kommer att Å.N. inte hade någon närmare insikt om omständigheterna kring rättegången och M.B.s roll i denna.

Att Å.N. under de nu angivna förhållandena likväl kontaktade M.B. berodde alltså på att R.B. hade bett honom att göra detta. Vad R.B. berättade vid deras samtal visade att han kände till att M.B. vistades på hotellet i polisens arrangemang. Hans uppgifter måste ha gett Å.N. intrycket att han kände till förhållandena kring rättegången. Om man bara ser till dessa omständigheter kan det i och för sig förefalla naturligt att Å.N. tog kontakt direkt med M.B. Av betydelse för bedömningen är emellertid också att R.B. såvitt framkommit inte uttryckte sig så att Å.N. hade anledning att utgå från att frågan om M.B:s vittnesplikt hade uppkommit därför att hon själv undrade över detta. Situationen måste i stället uppfattas så att det var R.B. som för egen del hade ställt sig frågan och önskade att ett svar på den skulle lämnas till M.B. trots att hon inte hade begärt detta. Till detta kommer att Å.N. enligt vad han själv har uppgivit inför arbetsdomstolen inte var närmare bekant med M.B.. Under dessa förhållanden kan arbetsdomstolen instämma i statens uppfattning att det var opåkallat och olämpligt att Å.N. under dessa förhållanden kontaktade M.B. utan att först höra med sin förman eller med åklagaren och utan att först ta reda på de närmare förhållandena kring rättegången. Om han hade gjort det, hade han för övrigt fått veta att hon inte skulle vittna utan stod som tilltalad i rättegången.

Vid en bedömning av Å.N:s handlande finns det vidare anledning att ställa frågan om han agerade felaktigt genom sina yttranden vid samtalet med M.B. Vid samtalet sade Å.N. att han hade träffat hennes make och berättade att hon inte kunde tvingas vittna i rättegången och att hon borde ta upp saken med rättens ordförande. Beskedet om att hon "inte kunde tvingas vittna" måste i och för sig sägas ha varit ägnat att förvirra M.B., eftersom det rätta förhållandet var att hon skulle höras som tilltalad i målet. Att Å.N:s besked blev felaktigt eller i varje fall missledande måste dock anses ha reparerats genom hans tillägg om att hon borde ta upp saken med rättens ordförande. Mot denna bakgrund anser arbetsdomstolen att vad Å.N. yttrade vid samtalet inte som staten har gjort gällande kan anses ha ingripit i och riskerat att påverka den förestående rättegången.

Sammanfattningsvis anser arbetsdomstolen att Å.N. inte helt kan undgå kritik för sitt handlande att under de aktuella omständigheterna ta kontakt med M.B. Den felaktighet han därmed begick måste dock enligt arbetsdomstolens mening med hänsyn till samtliga omständigheter anses som ringa. Förutsättningar för ett beslut om disciplinpåföljd föreligger därför inte. Beslutet om varning skall därför undanröjas.

Rättegångskostnader

Vid den angivna utgången i målet skall staten förpliktas att utge ersättning för förbundets rättegångskostnader. Arbetsdomstolen anser att det belopp som förbundet har yrkat är skäligt.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen undanröjer det av Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd den 6 mars 1997 fattade beslutet att meddela Å.N. en disciplinpåföljd i form av varning.

2. Staten skall utge ersättning till Svenska Polisförbundet med trettiofemtusenniohundratjugo (35 920) kr, varav 25 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. I ersättningen ingår mervärdesskatt med 7 184 kr.

Dom 1998-02-04, målnummer A-72-1997

Ledamöter: Michaël Koch, Hans Blyme, Christer Måhl, Mats Holmgren, Birgitta Brånedal-Sund, Göte Larsson och Margareta Zandén. Enhälligt.

Sekreterare: Björn Malmqvist

BILAGA

Rikspolisstyrelsen BESLUT Protokoll 1997:4

Personalansvarsnämnden Bilaga 5

Datum Diarienr

1997-03-06 PAN-793-48/96

Å.N.

DISCIPLINPÅFÖLJD ENLIGT 14 § LAGEN (1994:260) OM OFFENTLIG ANSTÄLLNING (LOA).

Beslut

Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen beslutar att ålägga inspektören Å.N. disciplinpåföljd i form av varning.

Redogörelse

Falu tingsrätts dom 1996-11-13 i mål B 305-96, se bilaga.

Personalansvarsnämnden har med anledning av vad som framkommit i domen ex officio inlett ett disciplinärt förfarande mot Å.N.

Å.N. har inför nämnden gett intryck av sig själv som en ambitiös och rättrådig polisman som åtnjuter en viss aktning även i de kriminella kretsarna i Dalarna, bl.a. beroende på att han å sin sida alltid har behandlat dem korrekt och med respekt för deras mänskliga rättigheter.

Inför nämnden har Å.N. förklarat sitt handlande på det sätt som redovisas i tingsrättens dom. Han har tillagt att han inte kände till att M.B. var föremål för särskilda skyddsåtgärder, att han ringde till henne, därför att hennes make hade bett honom att göra det, och att han inte övervägde att dessförinnan kontrollera med sin förman eller med åklagaren i målet, om det var lämpligt att ta en sådan kontakt.

Motivering

Nämnden vill till en början slå fast att den inte har någon anledning att ifrågasätta att Å.N. är en ambitiös och kunnig polisman. Nämnden sätter i den delen särskilt värde på Å.N.s ambition att behandla alla som han kommer i kontakt med på ett korrekt sätt och med respekt för deras mänskliga rättigheter.

Nämnden vill också göra klart att Å.N. visat prov på en lovvärd hjälpsamhet, när han ville ge R.B. svar på frågan, huruvida dennes hustru var skyldig att avge vittnesmål i den förestående rättegången. I den delen finns alltså inte någon kritik mot Å.N..

Vad nämnden har att bedöma i detta ärende är emellertid Å.N:s kontakt med M.B. Här gör nämnden följande bedömning.

I sin yrkesroll hade Å.N. ingenting med den förestående rättegången att göra. Han hade bibringats uppfattningen att M.B. skulle höras som vittne i den brottsmålsrättegång som skulle äga rum påföljande dag och han ringde upp henne för att ge henne svar på den fråga som R.B. ställt till honom. Kontakten med M.B. togs utan att Å.N. dessförinnan hos sin förman eller hos åklagaren i målet hade förvissat sig om att det var lämpligt att han i detta skede informerade henne om att hon inte var skyldig att ställa upp som vittne. Det innebar att Å.N., enligt nämndens uppfattning, på ett omotiverat sätt har ingripit i och därmed också risketat att påverka den förestående rättegången. Ett sådant förfarande av en polisman framstår som synnerligen olämpligt.

Å.N. borde ha insett det olämpliga i att han under dessa omständigheter tog kontakt med M.B. på det sätt som skedde. Genom att ändå förfara på angivet sätt har han av oaktsamhet åsidosatt vad som ålegat honom i anställningen som polisman. Förseelsen är inte ringa och Å.N. kan därför inte undgå disciplinansvar. Mer ingripande åtgärd än varning är inte påkallad.

Fullföljdshänvisning

Om Å.N. vill söka ändring i beslutet skall han väcka talan inom tre veckor räknat från den dag hon tog del av beslutet. Iakttar han inte detta är rätten till talan förlorad. Talan skall väckas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Skiljaktig mening, se protokollet.

På personalansvarsnämndens vägnar

S.H.

ordförande E.L.

föredragande

Kopia till:

Polismyndigheten Dalarna

Polisförbundet

Riksdagens Ombudsmän (JO)

Justitiekanslern (JK)