AD 1998 nr 128

Parter:

Svenska Industritjänstemannaförbundet; Sveriges Skogsindustriförbund; Håfreströms Aktiebolag

Nr 128

Svenska Industritjänstemannaförbundet

mot

Sveriges Skogsindustriförbund och Håfreströms Aktiebolag i Åsensbruk.

Bakgrund

Mellan Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) och Sveriges Skogsindustriförbund (SSIF) gäller kollektivavtal. Håfreströms Aktiebolag (bolaget) är genom medlemskap i SSIF bundet av avtalet.

Bolaget driver ett finpappersbruk i Dalsland. F.M., som är medlem i SIF, anställdes år 1989 som elchef på el- och instrumentverkstaden. Organisatoriskt var F.M. knuten till brukets underhållsavdelning och underställd bolagets underhållschef A.N. Som elchef var F.M. ytterst ansvarig för alla elarbeten på bruket. Det ålåg honom också att leda och fördela arbetsuppgifterna på avdelningen.

Sedan F.M. erhållit ett nytt arbete i Indonesien sade han den 30 maj 1997 upp sin anställning till upphörande den 31 augusti samma år. F.M. tillträdde sin nya anställning den 1 september 1997. Den anställningen avser en tid av tre år.

Vid en MBL-förhandling den 17 mars 1997 meddelade bolaget vilka semesterperioder som skulle gälla för detta år. För underhållsavdelningen gällde två perioder, dels vecka 25 - 28 (period 1) och dels vecka 29-32 (period 2). Besked om detta delgavs personalen. Arbetstagarna fick därefter på en lista ange sina närmare semesterönskemål. F.M. markerade då som önskemål endast vecka 20. Bolaget upprättade sedan en semesterlista med utgångspunkt från dessa önskemål.

Senare anmälde F.M. till A.N. att han önskade ha ytterligare semester under period 2, nämligen vecka 29-30, två dagar i vecka 34 samt hela vecka 35. Med undantag för vecka 35 avslog bolaget F.M:s begäran om ytterligare semester. F.M. erhöll sålunda 1997 sommarsemester endast under vecka 35.

Med anledning av semesterförläggningen har tvist uppstått mellan parterna i frågan om bolaget därvid har åsidosatt sina skyldigheter enligt 12 § semesterlagen. Lokal och central förhandling har förevarit utan att parterna har kunnat enas.

Yrkanden m.m.

SIF har yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till F.M. utge dels allmänt skadestånd med 50 000 kr, dels ekonomiskt skadestånd med 48 033 kr, varav 13 240 kr för inhyrning av personal för avslutningsarbeten på jordbruk, 903 kr för containerhyra, 10 500 kr för dubbelbosättning för F.M:s familj och 23 390 kr resa mellan Sverige och Indonesien tur och retur samt en hotellövernattning, jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan (den 2 februari 1998) till dess full betalning sker.

Bolaget har bestritt yrkandena och beträffande det ekonomiska skadeståndet vitsordat 36 053 kr som i och för sig skäligt. Likaså har sättet för ränteberäkningen vitsordats.

SIF har som grund för yrkandena gjort gällande att bolaget, genom att neka F.M. begärd semester och inte heller i övrigt ha förlagt hans semester i enlighet med bestämmelserna i 12 § semesterlagen, har brutit mot semesterlagen och att ersättningsgill ideell och ekonomisk skada därigenom uppkommit för F.M..

Bolaget har som grund för sitt bestridande anfört dels att bolaget och F.M. träffat en överenskommelse av innebörd att F.M. avstod från sommarsemester och dels att bolaget har förlagt huvudsemestern i enlighet med bestämmelserna i 12 § semesterlagen. För den händelse arbetsdomstolen skulle finna att bolaget gjort sig skyldigt till brott mot semesterlagen har bolaget anfört att det inte föreligger någon kausalitet mellan bolagets hantering av semesterförläggningen och de kostnader som F.M. gjort gällande i målet och att något ekonomiskt skadestånd därför inte skall utgå till honom.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SIF

F.M. har inte avstått från sommarsemester under år 1997. Tvärtom gjorde F.M. redan under våren klart för A.N. att han förutom vecka 20 och vecka 42 önskade ta ut ytterligare semester "som vanligt och när det passade". Med detta avsåg F.M. att han var beredd att anpassa sina egna önskemål om sommarsemesterns förläggning dels efter bolagets behov av bemanning, dels så att den honom underställda personalen fick en sammanhängande sommarledighet. Han var dock inte beredd att helt avstå från sommarsemester. F.M. har inte sagt att han skulle ta resterande ledighet under hösten. När han kryssade för vecka 20 på semesterlistan var hans avsikt att senare begära sommarsemester. Så hade han och övriga tjänstemän hos bolaget i allmänhet förfarit under många år. Detta har tidigare alltid accepterats av bolaget. Det var alltså brukligt att tjänstemännen kunde ta ut ledighet utöver vad som markerats på semesterlistan. F.M. agerade därför helt i enlighet med den praxis som förelåg hos bolaget.

Det fanns ingen anledning för bolaget att tro att F.M. inte önskade ha någon sommarsemester. Under tidigare år har F.M. normalt haft mer än en veckas semester under sommaren. Det var också känt för bolaget att F.M. vid sidan av sin anställning hos bolaget drev ett litet jordbruk samt att han hade småbarn hemma.

Förläggningen av semester

Förläggningen av huvudsemester till olika semesterperioder brukar vid bolaget ske efter MBL-förhandlingar. Under perioden 1993 - 1997 har SIF kallats till sådana förhandlingar endast vid två tillfällen. Orsaken till det är att tjänstemännen självständigt brukade sköta sin semesterförläggning på respektive avdelning. Detta gick normalt till så att tjänstemännen konfererade med varandra och vidtalade någon annan som vikarie varefter semestrarna lades ut så att det passade såväl arbetstagarna som bolaget. Under förutsättning av att tjänstemännen såg till att någon vikarierade för dem hade inte bolaget några synpunkter på detta förfarande. I praktiken stod därför tjänstemännen utanför det s.k. principbeslut som bolaget efter förhandling fattade om semesterförläggningen. - Vid tidpunkten för 1997 års MBL-förhandlingar, där SIF var företrätt, var det inte definitivt bestämt när det årliga underhållsstoppet skulle äga rum. Det var dock tänkt att det skulle bli någon gång under juli - augusti.

Efter det att principbeslutet om semesterperioder hade fattats anslogs en semesterlista på underhållsavdelningen. På denna kunde arbetstagarna genom kryssmarkeringar ange sina närmare semesterönskemål. Också F.M. fanns uppsatt på semesterlistan. De önskemål som angavs på semesterlistan skall inte uppfattas som en slutlig förläggning av semestern. Inte heller var det så att den som underlät att ange några önskemål på listan gick miste om sin sommarsemester. Det var som nämnts tidigare brukligt, och från bolagets sida självklart, att semester kunde erhållas även utan att detta hade anmälts på listan.

I samband med att han sade upp sin anställning gjorde F.M. klart för A.N. att han ville ta ut semester under uppsägningstiden. A.N. hade inte någon erinran mot detta under förutsättning att bemanningen på avdelningen ändå var tillfredsställande. F.M. förklarade för A.N. att han hade ett särskilt stort behov av sommarsemester just detta år bl.a. eftersom han skulle avveckla sitt jordbruk innan han flyttade till Indonesien. De hann dock inte närmare diskutera när F.M. kunde vara ledig innan A.N. påbörjade sin egen semester vecka 24. Under denna vecka och de två påföljande veckorna var det uteslutet för F.M. att ta semester eftersom han då vikarierade för A.N.

När A.N. återkom till arbetet i vecka 27 begärde F.M. semester vecka 29-30, två dagar i vecka 34 och hela vecka 35. Ett underhållsstopp var inplanerat under vecka 33. F.M. ansåg att han med anledning av detta behövdes på fabriken två veckor dessförinnan och veckan efter uppstarten. Fabriken skulle startas på fredagen i vecka 33 och F.M. avsåg att arbeta fr. o. m. lördag i den veckan t.o.m. onsdag i vecka 34. F.M:s semesterbegäran var utformad så att förestående underhållsstopp och pågående investeringsuppdrag skulle kunna genomföras.

A.N. var normalt den som beslutade om semester för F.M. A.N. förklarade att han för sin del inte hade några invändningar mot F.M:s begäran om semester. Han ville dock inte fatta beslut på egen hand utan att först samråda med bolagets verkställande direktör, tillika fabrikschef. Efter att ha gjort det meddelade han att F.M:s begäran om semester hade avslagits utom beträffande vecka 35. Någon motivering för avslaget lämnades inte.

En arbetsgivare är skyldig att se till att arbetstagare får fyra veckors sommarsemester per år såvida inte annat avtalas. Något avtal om avstående från sommarsemester föreligger inte i detta fall. Varken bolagets s.k. principbeslut eller kryssmarkeringen på semesterlistorna innebär en slutgiltig förläggning av semestern. När bolaget upptäckte att F.M. inte hade kryssat för mer än en vecka på semesterlistan ankom det därför på bolaget att förlägga resterande semester åt honom. Det har bolaget inte gjort. Genom att sedan vägra F.M. den begärda semestern och inte heller i övrigt förlägga F.M:s huvudsemester till perioden juni - augusti har bolaget gjort sig skyldigt till brott mot semesterlagen.

Skadestånd

Genom att bryta mot 12 § semesterlagen har bolaget blivit skyldigt att utge skadestånd till F.M.

Bestämmelsen i 12 § semesterlagen om huvudsemesterns förläggning till sommarperioden är av grundläggande betydelse för arbetstagarna och tillhör en av de absolut viktigaste delarna i semesterlagen. Det ligger nära till hands att föreställa sig fall där skadan som uppkommer i anledning av brott mot semesterlagen helt och hållet är av icke ekonomisk natur. En sådan skada kan exempelvis bestå i utebliven samvaro med familjen eller problem med barnomsorg. F.M. hade för sin del avsett att använda sin sommarsemester till att avveckla sitt jordbruk, packa bohag, reparera huset och träffa vänner och släktingar innan han och familjen flyttade till Indonesien för en tid om tre år. Med hänsyn till de omständigheter som föreligger i detta fall är det därför motiverat att utdöma ett högt allmänt skadestånd.

F.M. har emellertid även drabbats av ekonomisk skada. Eftersom bolaget inte beviljade honom semester i enlighet med hans önskemål hann han varken avveckla jordbruket eller färdigställa sin fastighet på det sätt som var nödvändigt innan han tillträdde sin nya anställning. Hans hustru nödgades för att ombesörja dessa åtgärder stanna i Sverige med barnen under sex veckor efter det att han själv hade avrest till Indonesien. De kostnader som därigenom uppkommit för F.M. är en direkt följd av bolagets agerande. F.M. påtalade flera gånger för A.N. att han skulle drabbas av merkostnader i anledning av den uteblivna semestern. Det måste således ha stått klart för bolaget att avslagsbeslutet fick ekonomiska konsekvenser.

Om F.M. hade fått önskad sommarsemester hade kostnaderna inte uppkommit. Kausalitet mellan bolagets agerande och de uppkomna merkostnaderna föreligger således.

I det jordbruk F.M. tillsammans med sin hustru bedrev vid sidan av arbetet hos bolaget skulle 1,5 hektar gul lök skördas i början av augusti. F.M. hade planerat att själv ombesörja detta, men hann till följd av bolagets beslut att inte bevilja honom semester inte med att göra det. Han var därför tvungen att ta hjälp av släkt och vänner samt hyra in arbetskraft. Detta har medfört att kostnader för inhyrd arbetskraft har uppkommit. Han hade också planerat att bygga en källartrappa och hade gjort underlaget till en gjutform, men hann inte slutföra arbetet. Därför blev han tvungen att anlita ett byggföretag. Inte heller kostnaden för detta arbete hade uppkommit om han erhållit semester. Innan huset kunde lämnas tomt under tre år var det också nödvändigt att installera ett larm. Eftersom F.M. har elbehörighet hade han planerat han att utföra viss del av installationsarbetet själv för att få ned installationskostnaden. Också detta gick om intet. Vidare uppkom kostnad för containerhyra eftersom han inte, som han hade planerat, hann med att röja ut uthusen under sommaren och i samband därmed åka till soptippen löpande för att göra sig av med skräp. Kostnaden för dubbel bosättning avser mat, boende, försäkringar, bil och el för F.M:s familj i Sverige för de sex veckor som den fick stanna efter det att han själv hade flyttat. När F.M:s hustru sedan skulle resa efter honom till Indonesien med de två små barnen, två och sex år gamla, hade hon 155 kg övervikt i bagaget. Resan var besvärlig och företogs delvis med flodbåt. Det var därför uteslutet att F.M:s hustru skulle kunna företa denna resa på egen hand. Det var därför han åkte hem och hämtade sin familj med de extra kostnader detta förorsakade honom.

Bolaget

I början av april talade F.M. om för A.N. att han önskade ha semester dels vecka 20, dels "älgjaktsveckan", dvs. vecka 42 och resten

"under hösten". A.N. förklarade att detta inte mötte några hinder. Härigenom träffade bolaget och F.M. ett avtal av innebörd att F.M. avstod från sommarsemester under år 1997. Eftersom avtal träffats om semesterns förläggning har bolaget inte gjort sig skyldigt till brott mot semesterlagen.

På den lista där semesterönskemål för sommaren skulle anges markerade F.M., i enlighet med den överenskommelse som träffats, att han vill ha semester under vecka 20. I samband med att A.N. underrättade fabrikschefen om att F.M. sagt upp sig frågade denne om F.M. hade för avsikt att ta ut semester under uppsägningstiden. A.N. hänvisade då till överenskommelsen från april och sa att F.M. inte var intresserad av någon sommarsemester.

Förläggning av semester

Bolaget har förlagt sommarsemester för F.M. på det sätt som stadgas i semesterlagen. Efter MBL-förhandling har bolaget fattat beslut om två alternativa semesterperioder för arbetstagarna på underhållsavdelningen. Dessa perioder utformades så att alla på underhållsavdelningen skulle ha tagit ut sin huvudsemester före det produktionsstopp som planerades till vecka 33.

Det var fråga om ett ensidigt beslut från bolagets sida. Beslutet omfattade såväl arbetare som tjänstemän och således även F.M. SIF hade inget att erinra mot detta beslut. Bolaget har därigenom fullgjort sina skyldigheter enligt semesterlagen. Arbetstagarna har sedan på en lista fått ange sina önskemål om semester inom ramen för det fattade beslutet om semesterperioder på underhållsavdelningen. Sådana önskemål skulle lämnas senast i slutet av april. På grundval av arbetstagarnas önskemål upprättades sedan på varje avdelning semesterlistor, vilka sammanställdes av personalavdelningen under maj månad. F.M. fick semester i enlighet med det önskemål han själv angivit, dvs. vecka 20.

Det är i och för sig riktigt att antagligen varken F.M. eller någon annan tjänsteman kände sig särskilt bunden av beslutet om semesterperioder. Genom åren har bolaget sökt tillmötesgå arbetstagarnas önskemål om semesterns förläggning så långt som det bara varit möjligt. Eventuella problem i anledning av semestrarna har normalt lösts på respektive avdelning. Exempelvis har bolaget accepterat att F.M. tagit ut sin semester på ett relativt splittrat sätt genom åren. Från bolagets sida har man haft förståelse för att F.M. önskade göra på detta sätt, eftersom han vid sidan av sitt arbete hos bolaget bedrev jordbruk.

Bolaget bestrider att F.M. innan A.N. gick på semester påtalat att han ville ha sommarsemester. Det gjorde F.M. först den 2 juli, ett par dagar efter det att A.N. återkommit till arbetet. A.N. förklarade då att han inte ville fatta beslut om detta själv utan att kontakta bolagets verkställande direktör. Denne avslog F.M:s begäran om semester, med undantag för vecka 35 då semester beviljades.

Om F.M. hade angivit på semesterlistan att han önskade ha semester under någon av de alternativa perioderna hade detta beviljats. Det fanns dock ingen möjlighet för bolaget att bevilja F.M. semester när han först i början av juli framställde önskemål härom. Då hade ett flertal andra tjänstemän redan beviljats semester. Personalstyrkan var alltså redan reducerad. Vidare innebar igångkörningsveckan efter driftsstoppet vecka 33 erfarenhetsmässigt risk för att många problem skulle uppstå. Det var också osäkert om bolaget skulle kunna hitta någon ersättare för F.M.. Vidare skulle denne genomföra en omfattande dokumentation av sitt arbete innan han slutade. Sammanfattningsvis fanns det således tungt vägande skäl för att inte bevilja F.M. den önskade semestern.

Skadestånd

För den händelse arbetsdomstolen skulle finna att bolaget brutit mot semesterlagen skall något ekonomiskt skadestånd ändå inte utdömas

eftersom det inte föreligger kausalitet mellan bolagets hantering av semesterfrågan och de kostnader som SIF yrkar ersättning för. F.M. har inte upplyst bolaget om vilka ekonomiska konsekvenser den uteblivna semestern skulle komma att få för honom, utan endast i mycket allmänna ordalag redovisat att avslaget skulle rendera honom merkostnader. Att det förelåg krav på skadestånd klargjordes först långt senare under de förhandlingar som förevarit mellan parterna.

DOMSKÄL

Tvisten i målet gäller frågan om bolaget har brutit mot semesterlagens bestämmelser i samband med att F.M. nekades av honom begärd sommarsemester år 1997.

SIF har gjort gällande att bolaget därvid har brutit mot bestämmelserna i 12 § semesterlagen och att bolaget därför är skyldigt att utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd till honom. Arbetsgivarparterna har bestritt såväl att bolaget skulle ha brutit mot semesterlagen som att skadeståndsskyldighet skulle ha uppkommit.

Enligt 12 § semesterlagen skall semesterledighet, om annat inte har avtalats, förläggas så att arbetstagaren får en ledighetsperiod av minst fyra veckor under månaderna juni - augusti.

Arbetsdomstolen har företagit målet till avgörande efter huvudförhandling. Vid denna har på begäran av SIF hållits förhör under sanningsförsäkran med F.M. och vittnesförhör med klubbordföranden A-C.W. och elförmannen O.G. På begäran av bolaget har personalchefen J.W. och underhållschefen A.N. hörts upplysningsvis. Parterna har också åberopat viss skriftlig bevisning.

Har avtal träffats om avvikelse från 12 § semesterlagen?

Arbetsgivarparterna har i målet gjort gällande att en överenskommelse av innebörd att F.M. avstod från sommarsemester har träffats mellan bolaget och denne. SIF har bestritt att någon sådan överenskommelse har träffats.

Utredningen har visat att bolaget i mars 1997 vid förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen med bl.a. SIF meddelat semesterperioderna för sommaren år 1997. För underhållsavdelningens vidkommande skulle sommarsemestern förläggas till två alternativa perioder, dels vecka 25 - 28 (period 1) och dels vecka 29-32 (period 2). SIF framförde inte någon erinran mot detta. Det har vidare framkommit att arbetstagarna därefter på en s.k. semesterlista fått ange när under dessa perioder de önskade vara lediga för semester och att beslut om semester därefter har fattats. F.M. angav på semesterlistan att han önskade vara ledig vecka 20.

Av utredningen har arbetsdomstolen bibringats uppfattningen att bolaget normalt har sökt tillmötesgå de anställdas önskemål om semester och att detta har gällt även om ledighet önskats utanför de beslutade semesterperioderna. Det synes ha varit vanligt förekommande att semester utöver vad som angetts på den s.k. semesterlistan har beviljats under förutsättning att driften inte har äventyrats. Arbetstagarna synes därvid ha anpassat sina önskemål om semester efter bolagets behov av arbetskraft och ha tagit hänsyn till exempelvis inplanerade underhållsstopp. Det har också framkommit att F.M. tidigare år i stor utsträckning har spritt ut sin semester genom att vid olika tillfällen ta ut en eller ett par semesterdagar.

Den närmare utredningen rörande F.M:s semester 1997 består i huvudsak av de uppgifter som lämnats av honom själv och A.N. De har båda på ett trovärdigt sätt redogjort för vad som förevarit mellan dem när semestern diskuterades. Någon anledning att misstro någon av dem föreligger inte. Deras berättelser om vad som förekom när semesterfrågan diskuterades skiljer sig främst på en punkt. F.M. har berättat att han förklarade att han, utöver vecka 20 och vecka 42, önskade ta ut resterande semester som "vanligt och när det passade". A.N. har berättat att F.M. sagt sig vilja ha den resterande semestern "under hösten". F.M. har utan gensaga från arbetsgivarparternas sida uppgivit att han tidigare år normalt har klarat ut sina semesterledigheter någon vecka innan ledighetens början.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning.

Semesterlagen har karaktär av social skyddslagstiftning. Som arbetsdomstolen uttalat vid prövning av andra tvistefrågor rörande semesterlagen måste det klarläggas att arbetstagaren verkligen avsett att avstå från sina rättigheter enligt lagen, eller i vart fall att omständigheterna varit sådana att arbetsgivaren haft fog för att anta att arbetstagaren hade en sådan avsikt, för att en överenskommelse som inskränker arbetstagarens lagstadgade rätt skall anses ha träffats, se t.ex. AD 1991 nr 90. Särskilt mot bakgrund av vad som framkommit om hur semesterfrågorna tidigare år har hanterats för åtminstone tjänstemännen hos bolaget finner arbetsdomstolen inte utrett att F.M. genom vad han angett på semesterlistan eller på annat sätt har träffat avtal med bolaget om att avstå från sin rätt till sommarsemester.

Frågan är då om bolaget ändå haft fog för att uppfatta F.M. så att denne avstod från sin rätt till sommarsemester. Inledningsvis konstaterar arbetsdomstolen att F.M., såvitt framkommit, i samband med planeringen av sommarsemestrarna våren 1997 inte klart framförde att han hade för avsikt att ta en längre sammanhängande sommarsemester. Med hänsyn till semesterlagstiftningens karaktär av social skyddslagstiftning är dock detta inte tillräckligt för att bolaget skall anses ha haft fog för att uppfatta situationen så att F.M. avstod från sommarsemester. Inte heller det förhållandet att F.M:s semesteruttag tidigare år varit utspridda i tiden har berättigat bolaget att dra en sådan slutsats. Till detta kommer att F.M:s närmaste chef, A.N., har uppgivit att han trodde att ytterligare semester bestående i enstaka strödagar under sommaren kunde bli aktuell för F.M:s vidkommande.

Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att omständigheterna inte kan anses ha varit sådana att bolaget hade fog för att anta att F.M. hade för avsikt att avstå från sommarsemester.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att F.M. inte genom avtal med bolaget avstått från sommarsemester och att omständigheterna inte heller varit sådana att bolaget haft fog för att anta att F.M. avstod från sin sommarsemester.

Har bolaget brutit mot 12 § semesterlagen?

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att bolaget fullgjort sina skyldigheter enligt semesterlagen genom att meddela det s.k. principbeslutet om semesterperioder. SIF har bestritt att så är fallet och gjort gällande att det ankommit på bolaget att, när det stod klart att F.M. inte hade anmält någon sommarsemester på semesterlistan, ändå se till att denne fick fyra veckors semester under sommaren. Det är ostridigt mellan parterna att en arbetstagare som underlåter att ange sina önskemål om sommarsemester på semesterlistan inte redan av detta skäl går miste om sin rätt till huvudsemester under sommaren.

Något kollektivavtal om medbestämmanderätt för arbetstagarsidan i fråga om förläggning av semester har inte träffats mellan parterna. Av 10 § semesterlagen framgår att det då är arbetsgivaren som bestämmer om förläggningen av semesterledighet.

Som redan framgått skall semesterledighet enligt 12 § semesterlagen förläggas så att arbetstagaren får en ledighetsperiod av minst fyra veckor under juni - augusti. Bestämmelsen är dispositiv. Det innebär att avtal kan träffas om avvikelser både i fråga om den sammanhängande ledighetens längd och tidpunkten för ledighetens förläggning. Av förarbetena till semesterlagen framgår att en överenskommelse om avsteg från bestämmelsen kan vara både enskild och kollektiv samt att en arbetsgivare som utan att särskilda skäl föreligger åsidosätter ett önskemål om semester under juni-augusti kan bli skyldig att utge skadestånd till arbetstagaren (se prop. 1976/77:90 s. 187 f.).

I detta fall har något avtal om förläggning av sommarsemestern till annan tid än som framgår av 12 § semesterlagen inte träffats. Arbetsgivarparterna har också uttryckligen förklarat att de inte gör gällande att det skulle ha förelegat särskilda skäl enligt detta lagrum att utan stöd av sådant avtal förlägga semestern till annan tid än juni - augusti. F.M. har alltså haft en på semesterlagen grundad rätt till fyra veckors semesterledighet under perioden juni - augusti 1997. Arbetsdomstolen finner inte anledning att gå närmare in på karaktären av det s.k. principbeslutet om förläggning av semestern. Dels infaller de däri angivna perioderna under juni - augusti, dels har som redan framgått utredningen visat att i vart fall tjänstemännen vid bolaget har erhållit semester även utanför de i beslutet fastlagda semesterperioderna.

F.M. har i vart fall senast i månadsskiftet juni/juli 1997 framfört att han i viss angiven utsträckning önskade erhålla semester under sommarperioden. Bolaget har, med undantag för vecka 35, inte tillmötesgått dessa önskemål.

F.M:s önskemål om semester har framförts vid sådan tid att det inte har förelegat faktisk omöjlighet för bolaget att bereda honom ledighet i enlighet med semesterlagens krav. Arbetsgivarparterna har i målet visserligen gjort gällande att det fanns ett antal sakliga skäl till att bolaget beslutade att, med undantag för vecka 35, inte bevilja den önskade semestern. Även om SIF har framfört invändningar mot vad arbetsgivarparterna därvid har anfört finns det enligt arbetsdomstolens mening inte anledning att ifrågasätta att bolagets beslut fattades mot bakgrund av att bolaget uppfattade det som olämpligt att F.M. skulle vara frånvarande på grund av semester under den aktuella tiden. Det väsentliga är emellertid att arbetsgivarparterna inte har gjort gällande att det skulle föreligga särskilda skäl enligt 12 § semesterlagen att förlägga F.M:s semester till annan tid än juni - augusti.

Slutsatsen av det anförda blir enligt arbetsdomstolens mening att bolaget inte kan anses ha uppfyllt skyldigheten enligt 12 § semesterlagen att bereda F.M. semester upp till fyra veckor under juni - augusti 1997.

Skadestånd

Arbetsdomstolen har funnit att bolaget åsidosatt sin skyldighet enligt 12 § semesterlagen att förlägga F.M:s semester under juni - augusti. Enligt 32 § semesterlagen skall arbetsgivare som bryter mot lagen till arbetstagaren utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd. Arbetsdomstolen bestämmer det allmänna skadeståndet till 15 000 kr.

SIF har yrkat att bolaget skall förpliktas utge ersättning till F.M. även för ekonomisk skada. Denna skada består i kostnader av olika slag som enligt SIF uppkommit för F.M. till följd av att bolaget inte beviljade honom sommarsemester. Det gäller kostnad dels för inhyrning av arbetskraft för skörd av lök under augusti, dels för dubbel bosättning för F.M:s familj och en extra hemresa från Indonesien för hans del. De sist nämnda kostnaderna uppkom enligt SIF eftersom den uteblivna semestern innebar att arbetet med att avveckla jordbruket försenades. Vidare avser anspråket på ersättning kostnader för arbete i samband med installation av larm och byggandet av en trappa. Det arbetet skulle F.M. enligt SIF ha utfört själv om han erhållit semester. Slutligen avser anspråket även kostnaden för hyra av sopcontainer. Den kostnaden hade F.M. enligt SIF sluppit om han erhållit semester och då löpande kunnat transportera avfall till soptippen.

Arbetsgivarparterna har bestritt att det föreligger kausalitet mellan bolagets hantering av F.M:s semester och de merkostnader som påstås ha uppkommit för honom.

För att ekonomisk skada skall kunna ersättas i ett fall som detta krävs bl.a. att skadan uppkommit som en direkt följd av bolagets brott mot semesterlagen. Det brott mot semesterlagen som bolaget gjort sig skyldigt till består i att bolaget inte förlagt av F.M. önskad sommarsemester upp till fyra veckor under perioden juni - augusti 1997. I sammanhanget bör framhållas att F.M. inte har haft någon på semesterlagen eller i övrigt grundad rätt till semester vissa veckor under denna period. Det är från denna utgångspunkt som frågan om ersättningsgill skada har uppkommit skall bedömas. Det kan enligt arbetsdomstolens mening inte komma i fråga att bedöma saken annorlunda bara för att arbetstagaren t.ex. framställer sina önskemål så sent att endast viss återstående tid står arbetsgivaren till buds för utläggning av semester.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning när det gäller frågan om ekonomiskt skadestånd.

SIF:s talan i målet är utformad så att den ger intryck av att vara grundad på att F.M. skulle ha haft rätt att få semestern förlagd till den av honom önskade tiden. Som redan framgått är det emellertid inte fallet. Det förtjänar därför återigen framhållas att F.M. inte hade någon ovillkorlig rätt att få semestern förlagd till den tid som passade honom bäst.

För att kravet på direkt orsaksamband mellan bolagets brott mot semesterlagen och den påstådda skadan skall vara uppfyllt krävs att skadan uppkommit i anledning av att bolaget brutit mot förläggningsskyldigheten enligt 12 § semesterlagen, dvs. att F.M. inte fick semester i önskad omfattning upp till fyra veckor under juni - augusti.

Av utredningen har framgått att F.M. i maj 1997 bestämde sig för att anta ett erbjudande om anställning i Indonesien och att han då sade upp sin anställning hos bolaget till utgången av augusti. Utredningen har inte närmare belyst vilka överväganden och prioriteringar F.M. gjorde i samband med alla de praktiska bestyr som under sommaren onekligen måste ha förelegat inför familjens flyttning till Indonesien. Redan detta gör det svårt att

finna att det skulle föreligga adekvat kausalitet mellan bolagets semesterbeslut och de kostnader SIF gjort gällande i målet. En stor del av anspråket på ekonomiskt skadestånd hänför sig till kostnader som uppkommit i samband med lökskörden. Denna, som omfattade 6-7 ton lök, skulle enligt vad F.M. själv först uppgivit ske i augusti. Han har därefter förklarat att löken skulle skördas vartefter den mognade, med början i juli. Som redan framhållits har F.M. inte haft någon laglig eller avtalsgrundad rätt till semester under just den tiden. Den av honom begärda men inte beviljade semestern inföll för övrigt nästan helt i mitten av juli och endast till två dagar i augusti. Vid en samlad bedömning av det här anförda och vad som i övrigt förekommit finner arbetsdomstolen att SIF inte har kunnat visa att det föreligger ett sådant samband mellan bolagets beslut om F.M:s semester och de av SIF anförda kostnaderna att adekvat kausalitet kan anses föreligga. Bolaget kan vid detta förhållande inte förpliktas utge ersättning till F.M. för de kostnader SIF gjort gällande i målet. Det innebär att SIF:s talan såvitt avser ekonomiskt skadestånd skall avslås.

Rättegångskostnader

Den bedömning arbetsdomstolen gjort innebär att SIF har förlorat i frågan om ekonomiskt skadestånd men vunnit bifall till sin talan i övrigt. Frågan om bolaget har gjort sig skyldigt till brott mot semesterlagen har dock varit den i målet centrala frågan. Arbetsgivarparterna skall därför förpliktas att ersätta SIF:s rättegångskostnader med två tredjedelar. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att SIF:s yrkande om ersättning för ombudsarvode är för högt med hänsyn till målets art och omfattning. De har inte vitsordat något belopp som skäligt utan överlämnat denna fråga till arbetsdomstolens prövning.

Arbetsdomstolen delar arbetsgivarparternas uppfattning om den yrkade ersättningen för ombudsarvode och bestämmer skälig ersättning i och för sig för SIF:s kostnader för ombudsarvode till sextiotusen (60 000) kr. Av detta belopp skall således arbetsgivarparterna förpliktas att utge två tredjedelar, liksom av kostnaderna för utlägg. Om dessa senare belopp råder inte tvist.