Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny semesterlag, som skall . ersätta nuvarande semesterlag från år 1963. Den nya semesterlagen innefattar förbättrade semesterförmåner i bl.a. följ-ande hänseenden, .

Semesterledigheten förlängs från fyra till fem veckor. Arbetstagaren får rätt till semesterledighet redan under det första anställningsåret. Rätten till ledighet förutsätter inte att arbete har utförts under ett tidigare år. Semesterlön utgår däremot som hittills endast i den mån sådan lön har tjänats in.

Semesterlönen utgör för alla arbetstagare 12% av arbetstagarens inkomst i anställningen under det s.k. intjänandeåret, dvs. den tolv- månadersperiod som föregår semesteråret. Semesterlön beräknas på all under intjänandeåret erhållen lön, oavsett anställningens varaktighet. Det krävs alltså inte längre att arbete har utförts under ett visst minsta antal dagar under en månad av intjänandeåret för att semesterlön skall tjänas in. Intjänandeåret för semesterlönen flyttas i förslaget när- mare sommarsemestem och omfattar tiden den 1 april — 31 mars. Lönehöjningar under första kvartalet det år då semestern utgår kom— mer därigenom att räknas in i underlaget för semesterlöneberäkningen.

Genom att alla arbetstagare får rätt till ledighet utan krav på in- tjänande och genom att semesterlön beräknas på all inkomst under intjänandeåret förbättras semesterrättigheterna i betydande grad för deltidanställd-a. Semesterförmånernas omfattning blir för sådana arbets- tagare inte längre beroende av arbetstidens förläggning. Nyanställda får enligt prOpositionen betald semesterledighet tidigare än nu, eftersom semesterlön tjänas in också under perioden januari—mars det år då semesterledigheten tas ut.

] Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 90

• Sida 2
•  Original

Prop. 1976/77: 90. 2

Arbetstagarnas inflytande på semesterförläggningen förstärks. För- slaget bygger i denna del på de principer som har lagts fast i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. Kollektivavtal kan träffas om medbestämmande i frågor om semesterförläggning. Har det inte skett, föreligger för arbetsgivaren s.k. primär förhandlingsskyldighet i fråga om förläggningen av huvudsemestern för året. När arbetsgivaren inte är skyldig att förhandla, måste han i stället samråda med arbetstagaren om utläggningen av dennes semester.

Rätten att tjäna in semesterlön vid sjukdom och annan s.k. semester- lönegrundande frånvaro ökas avsevärt. Semesterlön tjänas in -— inom vissa gränser — under främst sjukdom, arbetsskada, föräldraledighet, ledighet för utbildning i vissa fall och ledighet vid kortare militär- tjänst m. m.

Arbetstagaren får rätt'att spara semesterledighet. Av den betalda semesterledigheten enligt lagen kan en arbetstagare spara en vecka varje år. Han kan då efter fem år ta ut tio semesterveckor i följd. Inget hindrar att han tar ut sparade semesterdagar tidigare eller i övrigt disponerar den sparade ledigheten på annat sätt. '

Den nya semesterlagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1978. Slutligen föreslås att Sverige tillträder internationella arbetsorganisa— tionens (ILO) konvention (nr 132) om semester (reviderad 1970).

• Sida 3
•  Original

Prop. 1976/77: 90 . ' ' 3

1. Förslag till

Semesterlag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser 1 5 Arbetstagare har rätt till semesterförmåner enligt denna lag. Så- dana förmåner är semesterledighet, semesterlön och semesterersättning.

2 & Avtal är ogiltigt i den mån det innebär att arbetstagares rättighe— ter enligt denna lag upphäves eller inskränkes. Detta gäller dock ej, om annat framgår av lagen.

Avvikelse från 3, 9, 11, 16, 22, 23, 26, 29 och 30 %% får göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation en- ligt lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. Arbetsgivare, som är bunden av sådant kollektivavtal eller av kollektivavtal om avvi- kelse från 12, 19, 20 eller 21 5, får i angivna hänseenden tillämpa avta- let även på arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande arbets- tagarorganisationen, under förutsättning att arbetstagaren sysselsättes i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollek- tivavtal.

3 & Med semesterår avses tiden från och med den 1 april ett år till och med den 31 mars påföljande år. Motsvarande tid närmast före ett semesterår kallas intjänandeår. '

Såsom semesterledighet skall anses ledighet enstaka semesterdagar och period av semesterdagar jämte i 9 & angivna arbetsfria dagar,, 'vil-' ken börjar och slutar med semesterdag.

Rätt till semesterledighet och semesterlön 4 & Arbetstagare har rätt till tjugofem semesterdagar varje semesterår utom i fall som aVSes i 5 och 27 55. - - Under semesterledighet skall arbetstagare ha semesterlön i den mån han har tjänat in sådan under intjänandeåret. . Arbetstagare får avstå från rätt till semesterledighet som ej är för— enad med semesterlön.

5 5 Under det semesterår då arbetstagare anställes har han rätt till tio semesterdagar, om anställningen börjar efter den 31 juli, och till- fem semesterdagar, om den börjar efter- den 30 september ' -

Arbetstagare som anställes för viss tid,- viss säsong eller -visst a1b'ete saknar rätt till semesterledighet, om ej anställningsavtalet avser eller an— ställningen varar längre tid än tre månader, men äger rätt till. semester- crsättning för anställningstiden hos arbetsgivaren.

Vederlag för arbete, som har 'avsetts skola pågå högsttre månader och omfatta högst sextio timmar, 'förutsättes inbegripa semesterersätt- ning, om ej annat framgår av omständigheterna.

Om förlängd semesterledighet finns bestämmelser 1 lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1976/77: 90 4

6 & Arbetstagare som byter anställning har rätt till semesterledighet i den nya anställningen endast i den mån han icke redan har fått sådan ledighet.

7 & Semesterdagar med semesterlön utgör så stort antal av semester- dagarna enligt 4 5 som svarar mot den del av intjänandeåret, under vil- ken arbetstagaren har innehaft anställning hos arbetsgivaren. Arbetsdag då arbetstagaren har varit frånvarande utan lön inräknas i anställnings- tiden endast om fråga har varit om semesterledighet eller ledighet som enligt 17 % är semesterlönegrundande.

Vid beräkning enligt första stycket anges del av intjänandeåret i antal dagar. Uppstår vid beräkning av antalet semesterdagar med semesterlön brutet tal, avrundas detta till närmast högre hela tal.

Av semesterdagar som utlägges under visst semesterår skall, om ej annat avtalas, dagar som är förenade med semesterlön utgå först.

8 & Arbetstagare är skyldig att på begäran lämna arbetsgivaren be- sked i vad mån han önskar få ut semesterledighet, som ej är förenad med semesterlön, eller avstå från sådan ledighet. Besked behöver ej lämnas innan arbetstagaren har fått veta, hur många semesterdagar utan lön han har eller kan beräknas få rätt till.

Har semesterledighet utan lön lagts ut med anledning av arbetsta- garens besked enligt första stycket, får arbetstagaren ej senare avstå från ledigheten utom i fall som avses i 13 &.

Beräkning av semesterledighet 9 & Semesterledighet beräknas i hela dagar. Lördag och söndag räk- nas ej som semesterdagar annat än i fall som avses i tredje stycket.

Vid semesterledighet som omfattar minst fem dagar har arbetstagare, som arbetar lördag eller söndag eller båda dessa dagar, rätt till ledighet motsvarande tid av veckoslut dels under semesterledigheten och dels an- tingen omedelbart före eller omedelbart efter denna. Har i fall som nu avses arbetstagaren ledighet av motsvarande omfattning veckodag, som ej är lördag eller söndag, och infaller den under semesterledigheten, räk—' nas den som semesterdag.

Är arbetstagaren ledig lördag eller söndag, som annars skulle ha ut- gjort arbetsdag, och är fråga om kortare semesterledighet än som anges i andra stycket, räknas sådan dag som semesterdag. Arbetsfri dag skall då ej anses som semesterdag. ' -

Med söndag jämställes helgdag samt påskafton, pingstafton, midsom- marafton, julafton och nyårsafton.

Förläggning av semesterledighet 10 5 Att i fråga om förläggningen av semesterledighet kollektivavtal kan träffas om medbestämmanderätt för arbetstagarna följer av 32 5 lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. I fråga om arbets- tagare för vilken sådant avtal ej träffats, skall gälla vad som föreskrives i andra och tredje styckena.

Angående förläggningen av semesterledighet som avses i 12 5 skall nyssnämnda lags bestämmelser om arbetsgivares förhandlingsskyldighet beträffande viktigare förändring av arbetstagares arbets- eller anställ- ningsförhållanden äga motsvarande tillämpning. Om arbetstagaren icke företrädes av förhandlingsberättigad organisation eller om sådan orga-

• Sida 5
•  Original

Prop. 1976/77: 90 .:E 5

nisation ej önskar förhandla, skall arbetsgivaren samråda med arbets- tagaren om ledighetens förläggning.

Beträffande förläggningen av annan semesterledighet skall arbetsgi— varen samråda med arbetstagaren, om förhandling med dennes orga- nisation icke har ägt rum.

Kan överenskommelse om förläggning av semesterledighet ej uppnås, bestämmer arbetsgivaren om förläggningen i den mån ej annat har avtalats.

11 5 Har beslut om förläggning av semesterledighet träffats på annat sätt än genom överenskommelse med arbetstagare eller företrädare för honom, skall arbetsgivaren underrätta arbetstagaren om beslutet. Under- rättelsen skall lämnas senast två månader före ledighetens början. När särskilda skäl föreligger får den lämnas senare, dock om möjligt minst en månad före ledighetens början.

12 5 Om ej annat har avtalats, skall semesterledigheten förläggaslså, att arbetstagaren får en ledighetsperiod av minst fyra veckor under juni—augusti. Även utan stöd av avtal får sådan semesterperiod för- läggas till annan tid, när särskilda skäl föranleder det.

13 & Beslutar arbetsgivare om permittering som arbetstagare ej hade anledning räkna med då han lämnade besked enligt 8 5, har arbets- tagaren rätt att avstå från utlagd semesterledighet, som ej är förenad med semesterlön, i den mån ledigheten sammanfaller med permitte- ringsperioden. Detta gäller dock endast om han underrättar arbetsgiva- ren senast två veckor före sernesterledighetens början. Får arbetstaga- ren först senare kännedom om permitteringen, har han rätt att avstå från ledigheten genom att utan dröjsmål underrätta arbetsgivaren. Har semesterledigheten då inletts, upphör ledigheten med utgången av den dag då arbetsgivaren underrättades.

14 & Semesterledighet får ej utan arbetstagarens medgivande förläg- gas till uppsägningstid.

Skulle vid uppsägning från arbetsgivarens sida uppsägningstiden helt eller delvis infalla under redan utlagd semesterledighet och beror upp- sägningen på förhållande som ej hänför sig till arbetstagaren person- ligen, skall semesterledighetens förläggning i samma mån upphävas, om arbetstagaren begär det. '

Första och andra styckena gäller ej i den mån uppsägningstiden överstiger sex månader.

15 & Infaller under semesterledigheten dag då arbetstagaren är oför- mögcn till arbete på grund av sjukdom eller dag som är semesterlöne- grundande enligt 17 5 första stycket 2—6 skall, om arbetstagaren utan dröjsmål begär det, sadan dag ej räknas som semesterdag.

Semesterdagar som återstår på grund av att första stycket har till- lämpats skall utgå i ett sammanhang, om arbetstagaren ej medger an- nat.

Beräkning av semesterlön . 16 % Semesterlönen utgör tolv procent av arbetstagarens under in- tjänandeåret förfallna lön i anställningen.

Vid beräkning av lönen under intjänandeåret skall i lönesumman ej

• Sida 6
•  Original

Prop. 1976/77: 90 . 6

inräknas semesterlön eller permitteringslön med anledning. av drifts— uppehåll för samtidig semester. I lönesumman skall ej heller" inräknas ersättning som har utgått för dag, då=arbetstagaren helt eller delvis har haft sådan ledighet från arbetet-som är .semesterlönegrundande.enligt

7 %. För varje sådan dag skall arbetsinkomsten i stället ökas med ett belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst i an— ställningen under övrig tid av intjänandeåret. Har arbetstagaren då ej haft någon inkomst i anställningen, skall semesterlönen beräknas med hänsyn till den inkomst som det kan antagas att han skulle ha haft, om han under denna tid hade arbetat för arbetsgivarens räkning. - '

17 & Frånvaro från arbetet är semesterlönegrundande, när fråga är om '

1. ledighet på giund av sjukdom, i den mån frånvaron under intjä- nandeåret icke överstiger 180 dagar eller om frånvaron beror på arbets- skada,

2. ledighet enligt lagen (1976: 280) om' rätt till föräldraledighet, dels i samband med barns födelse eller adoption iden mån frånvaron icke överstiger 120 dagar eller, för ensamstående förälder, '180 dagar, dels; för tillfällig vård av barn, '

3. ledighet på grund av risk för överförande av-smitta, om arbetsta- garen är berättigad till ersättning enligt lagen (1956: 293) om ersättning är smittbärare, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke översti- ger 180 dagar, ' '

4. ledighet för utbildning, som ej enligt annan lag medför rätt till semesterlön, om arbetstagaren erhåller timstudiestöd, inkomstbidrag el— ler vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973: 349) eller om utbild— ningen till väsentlig del avser fackliga eller med facklig verksamhet sam- manhängande frågor, i den mån frånvaron under intjänandeå'ret icke överstiger 180 dagar,

5. ledighet på grund av sådan 1 27 & värnpliktslagen (1941. 967) eller med stöd därav föreskriven tjänstgöring om högst 60 dagar, som ej är beredskapsövning och ej heller direkt ansluter sig till grundutbildning, eller ledighet på grund av motsvarande vapenfri tjänst i den mån från-' varon under intjänandeåret icke överstiger 60 dagar, eller

6. ledighet på grund av att arbetstagaren efter det kalenderår då han har fyllt tjugotvå år fullgör tjänstgöring i civilförsvaretpå annan tid än då civilförsvarsberedskap råder eller beredskapsövning får anordnas vid krigsmakten, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 60 dagar.

Vid tillämpning av första stycket 1 skall frånvaro under de första 90 dagarna av frånvaroperiod ej i något fall-'anses bero på arbetsskada. Har arbetstagare av anledning som anges i första stycket 1 varit oav— brutet frånvarande från arbetet under två hela intjänandeår, grundar därefter infallande dag av frånvaroperioden icke rätt till semesterlön.

I frånvaroperiod som avses i första stycket inräknas även dagar un- der perioden då arbetstagaren icke skulle ha utfört arbete.

Sparande av semesterledighet och semesterlön 18 & Arbetstagare, som under ett semesterår har rätt till mer än tjugo semesterdagar med lön, får av överskjutande sådana dagar spara en eller flera till ett senare semesterår.

Sparad semesterdag skall läggas ut inom fem" ar flån utgången av det

• Sida 7
•  Original

Prop. 1976/77: 90

semesterår då den sparades, om ej'_ annat följer av 20% tredje meningen. Semesterdagar får icke sparäs' under "semesterår" då arbetstagaren får. ut semesterdag, som har sparats från tidigare ar.

19 5 Vill arbetstagare spara' semesterdagar eller vill han taga i anSpråk sparade semesterdagar i anslutning till semesterledigheten i övrigt, skall han underrätta arbetsgivaren i samband med att förläggningen av årets semesterledighet bestämmes. Underrättelse behöver dock icke lämnas förrän arbetstagaren har fått veta. hur många semesterdagar 'med lön han har eller kan beräknas få rätt till. Arbetstagare, som vill taga i an- språk sparade scmesterdaga'r utan sammanhang med semesterledigheten i övrigt, skall meddela arbetsgivaren detta senast tre månader i förväg.

Vad i första stycket sägs gäller endast i den mån ej annat har av— talats. '

20 % Sparade semesterdagar skall förläggas till det'semesterår som ar- betstagaren väljer. Detta gäller dock ej om annat har avtalats eller särskilda skäl föreligger'mot att semesterdagarna förlägges till det året. Har arbetstagaren avsett att sparade semesterdagar skall förläggas till det femte året efter det semesterår då de sparades och skulle sådan för- läggning medföra betydande olägenhet, får överenskommelse träffas att semesterdagarna skall läg gas ut under det sjätte året.

21 & Önskar arbetstagare samtidigt få ut minst fem sparade semester- dagar, skall dessa och hela semesterledigheten för semesteråret utgå i en följd, om ej annat har avtalats.

25. Semesterlönen för varje sparad semesterdag utgör, om ej annat följer av 23% ,,0 48 procent av summan av

1. den lön 1 anställningen som" har förfallit under intjänandeåret när- mast före det semesterår, då de sparade semesterdagama uttages, dock frånsett lön för tid då arbetstagaren. har varit helt eller delvis frånva-' rande från arbetet, samt

2. ett beräknat inkomstbelopp för de dagar under samma intjänan'de'g år då arbetstagaren har varit helt eller delvis frånvarande från arbetet av annan anledning än semester eller permittering vid __driftsuppehåll för samtidig semester.

Beräkning av underlag för semesterlön som avses i' första stycket 2 sker enligt grunderna för 16 å andra stycket tredje 'och fjärde mening- arna.

23 % Semesterlön enligt 22 '5 skall beräknas som om arbetstagaren '- under där avsett intjänandeår varit anställd med samma andel av full arbetstid som under det eller de intjänandeår, då rätt till semesterlön för de sparade semesterdagarna förvärvades.

Särskilda bestämmelser om semesterlön 24 % Vid beräkning av semesterlön skall hänsyn icke tagas till förmån av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader.

25 få Arbetstagare, som får fri kost i arbetsgivarens hushåll, har rätt till skälig kostersättning för de dagar undcr semesterledigheten då för- månen ej har utnyttjats till någon del.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1976/77: 90 8

26 & Arbetsgivaren skall betala ut semesterlöncn till arbetstagaren i samband med semesterledigheten. I fråga om arbetstagare med tidlön, beräknad för vecka eller längre tidsenhet, får arbetsgivaren i samband med semesterledigheten utge den på den betalda semestertiden belö— pande tidlönen samt senast vid semesterårets utgång utge den semester- lön som kan återstå.

27 & Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller annars under sådana förhållanden att det icke kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, är berättigad till särskild semesterlön med tolv procent av arbetstagarens under intjänandeåret förfallna lön i anställningen.

Beräkning av lönen under intjänandeåret skall ske med motsvarande tillämpning av 16 å andra stycket. Vad där föreskrives angående semes— terlönegrundande frånvaro skall dock tillämpas med avseende på kalen- dervecka, om ej annan tidsperiod överenskommes. Även 24 och 25 59 samt, om anställningen har avsetts skola pågå högst tre månader och om- fatta högst 60 timmar, 5 & tredje stycket äger motsvarande tillämp. ning.

Särskild semesterlön skall betalas ut- senast den 30 juni näst efter intjänandeårets utgång eller, om intjänandeåret löper ut efter den 30 april, senast två månader efter dess utgång.

Sem esterersätming 28 & Upphör arbetstagare att vara anställd hos arbetsgivaren mna'n han har erhållit den semesterlön som han har tjänat in, skall arbetsta— garen i stället erhålla semesterersättning, i den mån ej annat följer av 31 &.

Motsvarande skall gälla om arbetstagares anställningsvillk'or ändras så att semesterledighet med semesterlön skall utgå redan under intiänande- året. I sådant fall skall bestämmelserna om semesterersättningtillämpas som om anställningen upphört vid den tidpunkt från vilken de nya an- ställningsvillkoren skall gälla.

Om semesterersättning ivisstannat fall föreskrives i 5 5.

29 å Semesterersättning bestämmes enligt grunderna för beräknmg av semesterlön. För arbetstagare, som har rätt till fri kost i arbetsgi- varens hushåll, skall kostersättning dock utgå endast för det antal dagar för vilka semesterersättning skall beräknas.

För sparade semesterdagar skall semesterersättning beräknas som om de hade tagits ut under det semesterår då anställningen-upphörde..

Har arbetstagare mottagit semesterlön i förskott, minskas semesterer- sättningen med sådan semesterlön. Detta gäller dock ej, om den för- skottsvis erhållna semesterlöncn har utgått mer än fem år före anställ- ningens upphörande eller om anställningen har upphört på grund av

. arbetstagarens sjukdom,

2. förhållande som avses i 6 & tredje stycket första meningen lagen ( 1974:12 ) om anställningsskydd eller

3. uppsägning från arbetsgivarens sida, som beror på förhållande som ej hänför sig till arbetstagaren personligen.

30 % Semesterersättn-ing skall betalas ut till arbetstagaren utan oskä- ligt dröjsmål och senast en månad efter anställningens upphörande.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1976/77: 90 :, 9

Möter hinder mot att beräkna semestere'rsättningen inom en månad efter anställningens upphörande, skall den betalas ut inom en vecka efter det hindret upphörde.

Övergång av företag 31 % Arbetstagares rätt enligt denna lag påverkas ej av att företag eller del av företag övergår till ny arbetsgivare. .

Övergår arbetstagare till ny arbetsgivare inom samma koncern, skall han i semesterhänseende äga samma rätt i den nya anställningen som han skulle ha haft i den tidigare. Härför förutsättes dock, att arbetstagaren ej uppbär semesterersättning av den tidigare arbetsgivaren och att han senast en månad efter anställningens upphörande avger förklaring till såväl den tidigare som den nye arbetsgivaren, att han önskar överföra intjänade semestcrförmåner till den nya anställningen.

1 fall som avses i andra stycket är den nye arbetsgivaren berättigad att av den tidigare arbetsgivaren få ut ett belopp svarande mot den semester- ersättning som denne eljest haft att utge till arbetstagaren.

Skadestånd 32 % Arbetsgivare som bryter mot denna lag skall till arbetstagaren utge, förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetstaga- ren kan vara berättigad, ersättning'för uppkommen skada. '

Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått skall hänsyn tagas även till arbetstagarens intresse av att erhålla semesterledighet och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter är skäligt, kan skadeståndet nedsättas eller helt bortfalla,

Preskription . 33 & Arbetstagare som vill fordra semesterlön, semesterersättning eller

skadestånd enligt denna "lag skall väcka talan därom inom två år från utgången av det semesterår då arbetstagaren enligt lagen skulle ha er- hållit den förmån till vilken-anspråket hänför sig. Försummar han det,- är rätten till talan förlorad. '

Rättegång ' - ..r' 34 % Mål om tillämpning av denna lag handlägges enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister. -

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978, då lagen (1963: 114) om semester upphör att gälla. Semesterledighet enligt den nya lagen ut- går dock först under semesteråret den 1 april 1978—den 31 mars 1979, om ej annat överenskommes.

2. Äldre lag äger fortsatt giltighet

a) i fråga om semesterförmån, som har tjänats in före ikraftträdan- det och som utgår under tiden den 1 januari—den 31 mars 1978,

b) i fråga om beräkning av semesterlön och semesterersättning som har tjänats in under år 1977 och skall utgå under semesteråret den 1 april 1978—den 31 mars 1979.

3. Under semesteråret den 1 april 1978—den 31 mars 1979 utgår, förutom semesterlön eller semesterersättning enligt 2 b, semesterlön el- ler semesterersättning som har tjänats in under tiden den 1 januari—

• Sida 10
•  Original

Prop. 1976/77: 90 10

den 31 mars 1978. För samma semesterår skall vid tillämpningen av 7 & tiden den 1 januari 1977—den 31 mars 1978 betraktas som intjänandeår.

4. Kollektivavtal, som har ingåtts före den 1 januari 1978 och inne— fattar sämre förmåner för arbetstagare än som följer av den nya lagen, är i sådan del utan verkan. l—Iar avtalet tillkommit för att utgöra avvi- kelse från viss regel i den nya lagen, beträffande vilken denna-medger att avvikelse överenskommes, och har avtaletlträffats iden ordning lagen anger, gäller dock avtalet i den delen.- - Vad som sagts i första stycket inverkar ej på giltigheten av avt'alsföre- skrifter i hänseenden som anges under .2. .-

5. Bestämmelserna under 4 gäller il-tillämpliga delar även i fråga om avtal som ej är kollektivavtal.

angivna lydelse.

1. gl

Nuvarande lydelse

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall ut— gå med tre dagar för varje kalen- dermånad av kvalifikatiorzsåret, under vilken arbetstagaren för ar- betsgivarens räkning å minst fem-' ton dagar utfört radiologiskt ar- bete, vari arbetstagaren utsatts för joniserande strålning i sådan ut- sträckning, att menlig inverkan därav kan befaras.

Med avseende å semester, som utgår enligt första stycket, 'skola bestämmelserna i 7 3? andra och tredje styckena lagen om semester äga motsvarande tillämpning. Där- vid skall iakttagas,

1 Senaste lydelse 1964: 101.

Föreslagen lydelse-

Arbetstagare söm för arbetsgi— varens räkning utför radiologisk! arbete, vari arbetstagaren ntsättes för joniserande" strålning i sådan utsträckning att" menlig inverkan därav kan befaras, har under vill- kor som föreskrives i denna lag- rätt till längre semesterledighet än - som följer av 4 5 semesterlagen ( 1 97 7: 000). För varje kalendermå- nad av intjänandeåret, under vil- ken arbetstagaren har utfört sådant arbete minst femton dagar, skall semesterlediglzeten påföljande se- mesterår förlängas med fem tolfte— dels semesterdag.

Uppstår vid beräkningen brutet dagantul, skall det avrundas till närmast högre hela ml.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1976/77: 90

Nuvarande lydelse

1) att dag, varunder arbetstaga- ren åtnjutit semester, må räknas honom till goda för erhållande av förhöjt antal semesterdagar endast därest han omedelbart före och ef- ter semestern utfört arbete, som avses i denna lag, samt '

2) att dag, varunder arbetstaga-l . ren varit frånvarande-från arbef tet av anledning, varom förmäles i 7 9" andra stycket b)——-e) lagen om semester, icke må räknas ar-

betstagaren till goda för erhållan-' de av förhöjt antal semesterdagar därest, av annan orsak än drifts-. uppehåll för samtidig semester, ar- bete, sonz avses i denna lag, up- penbarligen icke kunnat beredas honom å sådan dag.

.11

Föreslagen lydelse

Med dag,.under vilken. utförts arbete, som avses i första stycket, jämställes

]) dag", under vilken arbetstaga- ren varit semesterledig, dock en- ' dast om hans arbete omedelbart före och omedelbart efter ledig- heten varit sådant som avses i förs- _ta stycket, samt

2) dag, under vilken arbetsta— garen haft ledighet som är semes- terlönegrundande enligt 17 5 se; mesterlagen, dock ej om arbete, som avses i första stycket, uppen- barligen icke kunnat beredas ho- nom sådan' dag och anledningen härtill varit annan än driftsuppe- håll för samtidig semester.

. För varje semesterdag som-till-l kommer enligt första stycket utgår semesterlön med 0,48 procent" av arbetstagarens under intjänande- året förfallna Iön i anställningen, beräknad enligt 16 5 semesterla- gen. .

'35

Om semester, som. utgår med tillämpning av denna lag, gäller i' övrigt vad i lagen om semester är stadgat.

Om semester för arbetstaaare som avses i denna lag gäller i öv-

rigt vad i semesterlagen "(1977.-

000) är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

Beträffande förlängning av semester under semesteråret den 1 april 1978—den 31 mars 1979 skall de' nya bestämmelserna tillämpas, med iakttagande av att tiden den 1 januari 1977—den 31 mars 1978 betrak- tas som intjänandeår. I övrigt skall, i den mån enligt övergångsbestäm- melserna till semesterlagen (1977: 000) äldre bestämmelser i lag eller avtal skall äga fortsatt giltighet, detsamma gälla på förevarande lags tillämpningsområde. '

• Sida 12
•  Original

Prop. 1976/77: 90

3. Förslag till

Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)

Härigenom föreskrives att 12 & förmånsrättslagen (1970: 979) skall ha nedan angivna lydelse.

12 s1

Nuvarande lydelse

Allmän förmånsrätt följer däref- ter med arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersättning på grund av anställningen som ej förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökning— en gjordes och på lön eller ersätt- ning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Har arbetsta— garen under uppsägningstiden ut- fört arbete enligt anställningsav- talet med gäldenären, gäller för— månsrätten all lön eller ersättning för arbetet. I den mån arbete ej utförts under uppsägningstiden gäller förmånsrätten endast sådan lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren un- der tid som lönen eller ersättning- en avser förvärvat i annan anställ- ning eller uppenbarligen bordc ha kunnat förvärva i anställning som han skäligen bort godtaga. Vid be- stämmande enligt vad nyss sagts i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägnings- tid är förenad med förmånsrätt skall med samtidig inkomst i an- nan anställning jämställas ut- bildningsbidrag som utgår av stats- medel vid arbetsmarknadsutbild- ning, i den mån bidraget avser samma tid som lönen eller ersätt.- ningen och arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter upp- sägningen. Har lönefordran som förfallit tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes varit föremål för tVist, gäller förmåns- rätten, om talan väckts eller sådan förhandling som föreskrives i kol- lektivavtal begärts inom sex måna-

1 Senaste lydelse'1975: 1248.

Föreslagen lydelse

Allmän förmånsrätt följer däref- ter med arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersättning på grund av anställningen som ej förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökning- en gjordes och på lön eller ersätt- ning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. I—lar arbetsta- garen under uppsägningstiden ut- fört arbete enligt anställningsav- talet med gäldenären, gäller för- månsrätten all lön eller ersättning för arbetet. I den mån arbete ej utförts under uppsägningstiden gäller förmånsrätten endast sådan

.lön eller ersättning som överstiger

inkomst vilken arbetstagaren un— der tid som lönen eller ersättning— en avser förvärvat i annan anställ- ning eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i anställning som han skäligen bort godtaga. Vid be- stämmande enligt vad nyss sagts i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägnings- tid är förenad med förmånsrätt skall med samtidig inkomst i an— nan anställning jämställas ut- bildningsbidrag som utgår av stats- medel vid arbetsmarknadsutbild- ning, i den mån bidraget avser samma tid som lönen eller ersätt- ningen och arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter upp- sägningen. Har lönefordran som förfallit tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes varit föremål för tvist, gäller förmåns- rätten, om talan väckts eller sådan förhandling som föreskrives i kol- lektivavtal begärts inom sex måna-

• Sida 13
•  Original

Prop. 1976/77: 90

der från förfallodagen och kon- kursansökningen följt inom 'sex månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord. I fråga om semes- terlön eller semesterersättning som är intjänad innan konkursansök— ningen gjordes, gäller förmånsrät- ten vad som står inne för det lö- pande och de närmast föregående två kvalifikationsåren.

13

der från förfallodagen och kon— kursansökningen följt inom sex månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord. I fråga om semes- terlön eller semesterersättning som är intjänad innan konkursansök- ningen gjordes, gäller förmånsrät- ten vad som står inne för det lö- pande och de närmast föregående två intjänandeåren. Förmånsrätten gäller även innestående semester— lön eller semesterersättning för se- mesterledighet som har sparats i den utsträckning 18 och 20 55 se- mesterlagen (1977: 000) medger.

Förmånsrätt enligt första stycket följer även med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst ett år innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. För- månsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 åå lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. in.

Om gäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsent- ligt inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha för- månsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension. Vad som sagts nu gäller även om gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare.

Denna lag träder i kraft den _1 januari 1978.

Äldre bestämmelser gäller i fråga om förmånsrätt för fordran i kon— kurs på grund av ansökan som har gjorts före ikraftträdandet.

• Sida 14
•  Original

Prop. 1976/77: 90 ' 14

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-12-09

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Ahlmark

Lagrådsremiss med förslag till ny semesterlag m. m.

3.1. Gällande ordning m. m.

3.1.1. Arbetstagarbegreppet

1963 års SemL gäller som har nämnts för arbetstagare i allmän och enskild tjänst med två undantag. Undantagen avser arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj och arbetstagare som avlönas ute- slutande genom andel i vinst. Begreppet arbetstagare definieras inte i lagen.

• Sida 20
•  Original

Prop. 1976/77: 90 .- 20

Arbetstagarbegreppet- har under senare tid i olika lagstiftnings— sammanhang varit föremål för betydande uppmärksamhet. En utförlig redogörelse för begreppet arbetstagare i_svensk rätt finns i arbetsrätts- kommitténs betänkande (SOU 1975: 1) Demokrati på arbetsplatsen (s. 691 ff). I detta sammanhang skall därför endast nämnas följande.

Under tiden fram till omkring år 1945 uppkom två skilda arbetsta- garbegrepp. Det ena var det s.k. sociala (eller socialrättsliga) arbetsta— garbegreppet, vilket framträdde i försäkringsrådets praxis vid tillämp- ningen av 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbetet. Det andra var det s.k. civilrättsliga arbetstagarbegreppet, vilket utbildades i rätts- tillämpningen i högsta domstolen (HD) och AD. Det civilrättsliga arbets—- tagarbegreppet tog sin utgångspunkt i vad som hade avtalats mellan'par- terna, medan det sociala arbetstagarbegreppet med arbetstagare jäm- ställde även dem som, civilrättsligt sett, var självständiga företagare men som i ekonomiskt och socialt hänseende och med hänsyn till om- ständigheterna i övrigt framstod som i huvudsak likställda med arbets— tagare.

Den rättsutveckling som senare har ägt rum i fråga om gränsdrag- ningen mellan arbetstagare och uppdragstagare (självständiga företa- gare) har lett till att den tidigare skillnaden mellan det civilrättsliga arbetstagarbegreppet och ett s.k. socialt arbetstagarbegrepp inte längre-' finns. Praktiskt sett tillämpas numera "endast det civilrättsliga arbets- ' tagarbegreppet. Det gäller inte bara vid AD:s och de allmänna domsto— larnas tillämpning av exempelvis den arbetsrättsliga lagstiftningen-och semesterlagstiftningen. Även försäkringsdomstolen tillämpar i princip det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.

Vid tillämpningen av det civilrättsliga begreppet fästs, å andra sidan, inte längre lika avgörande vikt som tidigare vid vissa avtalsmoment. Bedömningen av huruvida någon är arbetstagare eller uppdragstagare och sålunda självständig företagare sker numera genom en helhets- bedömning av samtliga omständigheter i varje enskilt fall. Därvid kan tas in i den samlade bedömningen även omständigheter som saknar omedelbar anknytning till avtalet. Vilka omständigheter som är av be- tydelse för avgörande. av frågan om part är arbetstagare, och sålunda omfattas av bl. a. 1963 års SemL framgår av rättspraxis.

Omständigheter som tyder på att den arbetspresterande parten är att betrakta som arbetstagare brukar anses vara: 1) Han har att personligen utföra arbetet vare sig detta utsagts i avtalet eller får'anses vara för- utsatt mellan kontrahenterna. 2) Han har faktiskt helt eller så gott som helt själv utfört arbetet. 3) Hans åtagande innefattar, att han ställer sin arbetskraft till förfogande för efter hand-uppkommande arbetsuppgifter. 4) Förhållandet mellan kontrahenterna är av mera varaktig karaktär.- 5) Han är förhindrad att samtidigt utföra liknande arbete av någon be- tydelse åt annan, vare sig detta grundar sig på direkt förbud eller bott-_ nar i arbetsförhållandena, såsom exempelvis då hans tid eller krafter

• Sida 21
•  Original

Prop. 1976/77: 90 21

ej kan räcka till annat "arbete. 6) Han är beträffande arbetets utförande underkastad bestämda direktiv eller närmare kontroll vare sig detta gäller sättet för arbetets utförande, arbetstiden eller arbetsplatsen. 7)- Han har att i arbetet använda maskiner, redskap eller råvaror, som tillhandahålls honom av medkontrahenten. 8) Han får ersättning för - sina direkta utlägg, exempelvis för resor. 9) Ersättningen för arbets- prestationen utgår åtminstone delvis i form av garanterad lön. 10) Han är i ekonomiskt och socialt hänseende jämställd med en arbetstagare; Omständigheter som talar för att den arbetspresterande parten är att betrakta som uppdragstagare (självständig företagare) brukar anses vara: 1) Han är ej skyldig att personligen utföra arbetet utan kan på eget ansvar överlåta arbetet helt eller delvis åt annan. 2) Han låter faktiskt på sitt ansvar annan helt eller delvis utföra arbetet. 3) Arbets- åtagandet är begränsat till viss eller möjligen vissa bestämda uppgifter. 4) Förhållandet mellan kontrahenterna är av tillfällig natur. 5) Varken avtalet eller arbetsförhållandena hindrar honom från att samtidigt ut- föra liknadc arbete av någon betydelse åt annan. 6) Han bestämmer -— frånsett inskränkningar som påkallas av arbetets natur —— själv sättet för arbetets utförande samt arbetstid och arbetsplats, varvid dock är att märka att semesterlagen gäller även beträffande s.k. okontrollerade arbetstagare. 7) Han har att i arbetet använda egna maskiner, redskap eller råvaror. 8) Han har att själv stå för utgifterna vid arbetets utföran- ' de. 9) Vederlaget för arbetsprestationen är helt beroende av verksam- hetens ekonomiska resultat. 10) Han är i ekonomiskt och socialt hän- seende jämställd med en företagare inom verksamhetsgrenen. 11) Han- har för verksamheten erhållit personligt tillstånd eller auktorisation av myndighet (exempelvis tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik) eller fått egen firma registrerad. ' '

3.1.2. Medlem av arbetsgivarens familj

Arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj undantas från 1963 års SemL:s tillämpning. Undantaget innebär att familjemedlem inte direkt på 1963 års SemL kan göra anspråk på semester..Undantaget går tillbaka till 1938 års semesterlag och har inte satts i fråga vid senare ändringar.

Någon allmängiltig definition av begreppet familjemedlem finns inte. Praxis torde kunna sammanfattas så, att släktingar i rätt upp- eller nedstigande led liksom make eller maka sam-t adoptivbarn och adop- tivföräldrar alltid är undantagna. Syskon, svågrar, svägerskor, mågar, svärdöttrar och svärföräldrar samt fosterbarn och myndlingar är undan- tagna endast om de sammanbor med eller har gemensamt hushåll med arbetsgivaren. Har semestern särskilt reglerats i kollektivavtal, gäller avtalets semesterbestämmelscr även för familjemedlemmar. Detta torde också gälla oorganiserade arbetstagare, om dessa inte särskilt har undan— tagits från avtalets tillämpningsområde.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1976/77: 90 '>')

Även i viss annan närstående lagstiftning undantas familjemedlem. Detta är exempelvis fallet i allmänna arbetstidslagen (1970: 103, ändrad senast 1976: 597) och lagen ( 1974:12 ) om anställningsskydd (ändrad senast 1976: 593). Däremot gäller lagen (1962: 381) om allmän försäk- ring, AFL, (ändrad senast 1976: 622), lagen (1974: 981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning (ändrad 1976: 595), lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring, och, med vissa undantag, arbetarskyddslagen (1949: 1, ändrad senast 1976: 583) även familjemedlemmar.

3.1.3. Arbetstagare som avlönas uteslutande genom andel i vinst

Undantaget för arbetstagare som avlönas uteslutande genom andel i vinst har följt med ända sedan 1938 års semesterlag och går tillbaka på ett förslag av 1936 års semestersakkunniga. Undantagsregeln har där— efter aldrig satts ifråga vid senare ändringar av semesterlagen . Den avser inte sådan arbetstagare som avlönas med provision, beräknad på om— sättningen. Undantaget för arbetstagare som avlönas uteslutande genom vinstandel förekommer inte i annan lagstiftning.

3.2. Kommittén

3 .2.1 Arbetstagarbegreppet

Kommittén erinrar om att arbetstagarbegreppet i svensk rätt inte har närmare definierats i lag men att tolkningen har överlämnats till rätts— tillämpningen. I betänkandet framhålls vidare att 1963 års SemL byg- ger på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, vars närmare innebörd fastställs genom en helhetsbedömning av olika faktorer som anses kän— neteckna ett tjänsteavtal eller ett uppdragsavtal. Kommittén anser att den närmare innebörden av begreppet arbetstagare i semesterlagstift- ningen på samma sätt som hittills bör bestämmas genom rättstillämp- ningen, varvid utgångspunkten bör vara det civilrättsliga arbetstagarbe- greppet sådant det har utformats i rättspraxis.

Det är enligt kommittén uppenbart att den personkrets som omfattas av semesterlagen successivt har utvidgats under årens lopp sedan 1938 års semesterlag. Eftersom rättsfallen från semesterlagens område har varit få på senare år, är det emellertid svårt att fastställa hur långt denna utveckling har fortskridit och vilket inflytande försäkringsdomstolens praxis skall ges vid fastställandet av semesterlagstiftningens tillämp- ningsområde. Enligt kommitténs mening är det angeläget att domsto- larna tillämpar det civilrättsliga arbetstagarbegreppet enhetligt, om inte starka skäl, hänförliga exempelvis till viss lagstiftnings syfte eller ut— formning, i enskilda fall talar för annat. Försäkringsdomstolens praxis kan dock inte utan vidare vara vägledande vid gränsdragningen mellan tjänsteavtal och uppdragsavtal vid tillämpningen av lagstiftningen an- gående semester, med hänsyn till att försäkringsdomstolen tillämpar ett mycket vidsträckt arbetstagarbegrepp, delvis beroende på den schablon-

• Sida 23
•  Original

Prop. 1976/77: 90 23

mässiga bedömningen inom socialförsäkringen. Skiljaktigheterna i so- cialförsäkringslagstiftningen och semesterlagstiftningen måste enligt kommittén beaktas. Det är sålunda inte alls givet att en person som för- säkringsdomstolcn har bedömt som arbetstagare enligt socialförsäkrings- lagstiftningen också skall anses som arbetstagare enligt l963 års SemL eller den nya lagen. Vid tillämpningen av semesterbestämmelserna bör lagens syfte att bereda en anställd en viss tids ledighet för vila och av- koppling tillmätas stor betydelse. Ett svagt rekreationsbehov kan därför enligt kommittén peka mot att ett arbetstagarförhållande inte skall anses vara för handen. Det kan t. ex. gälla en bisyssla som en person sköter vid sidan av normalt heltidsarbete på sådant sätt att han ensam kan bestämma omfattningen av sin arbetsinsats.

Kommittén pekar slutligen på att försäkringsdomstolens praxis blir avgörande när det gällerden särskilda semesterlön vid semestergrun- dande frånvaro som kommittén har föreslagit (se 8.5). Det beror på den koppling till socialförsäkringen som kommittén har föreslagit i denna del. Fall kan alltså tänkas, där personer som inte är arbetstagare i den föreslagna semesterlagens mening får särskild semesterlön vid t. ex. sjukdom.

3.2.2. Medlem av arbetsgivarens familj

Kommittén anför att den omständigheten att familjemedlemmar har ställts utanför 1963 års SemL ursprungligen har motiverats med att samhället inte bör gripa in med tvingande lagstiftning i familjeförhål- landen. Svårigheter att kontrollera efterlevnaden av lagen har även spe- lat en viss roll. Enligt kommitténs mening bör semesterlagstiftningen, som bärs upp av ett utpräglat skyddsintresse, omfatta alla arbetstagare, oavsett familjebanden. Svårigheter att i enstaka fall övervaka att lagen följs bör stå tillbaka för detta skyddsintresse. Till detta kommer att un- dantaget saknar betydelse i det vanliga fallet att semestervillkoren regle- ras i kollektivavtal. Kommittén anser därför att undantaget för familje- medlem kan avskaffas utan olägenhet, vilket överensstämmer med vad som rekommenderats av det nordiska ämbetsmannautskott som tillsat-

tes år 1965 för att utreda möjligheterna till viss samordning av semester- lagstiftningen i Norden (jfr SOU 1975: 88 s. 67).

3.2.3. Arbetstagare som avlönas genom andel i vinst

Kommittén pekar på att undantaget för arbetstagare som avlönas ute- slutande genom andel i vinst inte finns i annan arbetsrät-tslig lagstiftning. Det har ingen särskild semesterrättslig bakgrund utan är hämtat från en konvention om semester för sjöfolk. En person som avlönas uteslutande genom andel i vinst är enligt kommittén inte löntagare i vanlig be- märkelse. Det kan endast i sällsynta undantagsfall tänkas att en person med denna löneform är arbetstagare i 1963 års SemL:s mening. Undan— taget kan därför enligt kommittén utan vidare tas bort.

• Sida 24
•  Original

Prop. 1976/77: 90 24

4. Semesterns längd m. m.

4.1. Förutvarande och gällande ordning

Enligt 1938 års semesterlag var semestern högst tolv vardagar om året. Genom 1945 års semesterlag förbättrades semesterförmånerna på flera punkter. Semestern var dock fortfarande lika lång för alla arbetstagare som omfattades av lagen, eller högst tolv arbetsdagar om året. Redan 1946 ändrades emellertid lagens regler om semesterns längd. Ungdomar under 18 år fick då rätt till tre veckors semester. Genom en lag om för- längd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälso- farligt arbete utsträcktes semestern till tre veckor för gruvarbetare, natt- arbetare och mörkrumsarbetare. För arbetstagare med radiologiskt ar— bete bestämdes semestertiden till sex veckor. Förlängningen för dessa grupper motiverades med arbetarskyddssynpunkter.

Frågan om en förlängning av den allmänna semestern till tre veckor togs upp i riksdagen år 1947. Efter utredning genomfördes vid 1951 års riksdag tre veckors semester för alla arbetstagare. De särskilda förmå- nerna för ungdomar, gruvarbetare, nattarbetare och mörkrumsarbetare föll bort. Genom en särskild lag tillförsäkrades arbetstagare med radio- logiskt arbete fortsatt rätt till sex veckors semester. År 1960 tillsattes den kommitté som år 1962 lade fram förslaget till 1963 års SemL. La- gen, som trädde i kraft den'1 juli 1963, innebar bl. a. att semestern för- längdes till 24 dagar, vilket ger en sammanhängande semestertid av fyra veckor. Full fyraveckorSSemester utgick enligt den nya lagen första gången under år 1965. .

Stora grupper av arbetstagare är genom avtal berättigade till längre tids semester än vad 1963 SemL föreskriver. Det gäller i fråga om fler- talet stats- och kommunaltjänstemän samt privattjänstemän med lön över viss nivå.

Beträffande semesterns längd i vissa andra länder hänvisas till SOU 1975: 88 s. 85 f.

4.2. Kommittén

I betänkandet erinras om att stora grupper av arbetstagare, främst stats- och kommunalanställda, redan har längre semester än fyra veckor på grund av avtal. Det är i första hand arbetstagare inom LO-området utanför den offentliga sektorn samt de privattjänstemän som inte når upp till de löner som ger rätt till extra semesterdagar som får nöja sig med fyra veckors semester enligt lag. Införandet av en femte semester— vecka skall därför enligt kommittén främst ses som ett led i en önsk— värd utjämning av semesterförmånerna mellan olika grupper på arbets— marknaden.

En förlängning av den lagstadgade semestern med en vecka innebär

• Sida 25
•  Original

Prop. 1976/77: 90 25

enligt kommittén endast en begränsad förkortning av arbetstiden. Kost— nadema för reformen har av kommittén beräknats till omkring 2 % av lönekostnaden per arbetad timme. Med hänsyn härtill anser kommittén att förutsättningar finns att inom en snar framtid förlänga den lagstad- gade semestern från fyra till fem veckor. Kommittén har emellertid inte närmare uttalat sig om när och hur löntagarna skall ta i anspråk tillgängligt reformutrymme. Det anges i första hand vara en angelägen- het för de berörda fackliga organisationerna. Förslaget har dock ut- formats så att huvuddelen av arbetstagarna skall kunna få ut fem vec— kors betald scmester under år 1977.

I betänkandet erinras omlatt den allmänna semesterlagstiftningen ti- digare gav rätt till förlängd semester för vissa arbetstagare, exempelvis sådana med pressande arbete. Enligt den nu gällande särskilda semes- terlagen har vissa arbetstagare med radiologiskt arbete sex veckors se—' mester. I viss utländsk lagstiftning varierar semesterns längd beroende på anställningstid och arbetets art. Enligt kommittén framstår sådana skillnader i många fall som, orättvisa.- En riktpunkt anges- därför vara att skillnaderna i fråga om semesterförmåner bör i möjlig—utsträck- ning utjämnas. . .

Vad gäller vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete kunde förlängd semester ha ett visst berättigande när den all-' männa semestern var kort och arbetarskyddet föga utvecklat. Kommit- tén anser emellertid att en längre semester inte är det bästa sättet att kompensera en dålig arbetsmiljö. Brister i arbetsmiljön skall i-första hand avhjälpas genom-åtgärder direkt på arbetsplatsen. Det finns där- emot enligt kommittén inte skäl att i lag införa några särbestämmelser för vissa grupper av arbetstagare i fråga om semesterns längd. -

Som närmare framgår i det följande (11.2) föreslår kommittén att den särskilda semesterlagen upphävs.

Som tidigare nämnts innefattar semester enligt 1963 års SemL, liksom enligt dess föregångare, i allmänhet en rätt till ledighet med lön. Kom- mittéförslaget innebär även i det hänseendet en nyhet i det att rätten till ledighet och rätten till betalning under ledigheten skiljs åt. Varje arbets- tagare får i princip rätt till fem veckors semesterledighet, medan semes- terlönen liksom tidigare tjänas in av arbetstagaren genom arbete.

5. Förvärv av semesterrått 5.1. Gällande ordning

5.1.1 Kvalifikationsår -— semesterår

Semester tjänas enligt 7 5 1963 års SemL in på grund av arbetstaga- rens arbete under ett år, kvalifikationsårct. Detta behöver inte samman- falla med kalenderår utan "kan omfatta annan lika lång period. Semester

• Sida 26
•  Original

Prop. 1976/ 77: 90 25

utgår enligt lagens huvudregel året näst efter kvalifikationsåret. Överens- kommelse kan dock träffas om att semestern, helt eller delvis, skall utgå tidigare som förskottssemester.

Lagens huvudregel om föregående år som kvalifikationsår för semes- tern medför, att det dröjer lång tid från det att semestern tjänas in tills arbetstagaren får ut semestern. En nyanställd kan därför få vänta länge innan han får full semester första gången. Den som ofta byter anställning löper risk att få ut sin semester enbart i form av kontant ersättning i stället för som betald ledighet. En annan konsekvens av lagens system är att löneökningen under semesteråret inte direkt på- verkar semesterlönens storlek för de tim- och ackordsavlönade, efter— som semesterlönen beräknas på arbetstagarens inkomst under året före semestern.

De olägenheter i vissa hänseenden som hänger samman med att ha föregående år som kvalifikationsår kan mildras eller undanröjas genom att avtal träffas om avvikelse från lagens kvalifikationsregler. Semes- tern kan sålunda efter överenskommelse helt eller delvis läggas tidigare än året efter kvalifikationsåret. Genom att överenskommelse träffas om att annan tid än föregående kalenderår skall vara kvalifikationsår vinner man den fördelen, att kvalifikationsåret kommer närmare den vanliga semesterperioden, dvs. i allmänhet sommaren. Arbetstagaren får alltså en längre semester redan under sitt första anställningsår. En överenskommelse om förskjutning av kvalifikationsåret får som följd en motsvarande förskjutning av det år, då semestern skall utgå. Detta gäller dock inte när överenskommelsen går ut på att löpande kalenderår eller löpande anställningsår skall vara kvalifikationsår. Någon särskild form krävs inte för överenskommelse om ändrat kvalifikationsår. Ett enskilt avtal får dock inte strida mot ett kollektivavtal (se t. ex. AD 1956: 9 ) eller inskränka arbetstagarens förmåner enligt semesterlagen . Arbetsgivaren kan inte ensidigt bestämma att semestern skall utgå i för- skott.

Om parterna är ense, kan de välja vilken som helst period om tolv månader som kvalifikationsår. Byte av anställning kan medföra att olika kvalifikationsår blir tillämpliga. Det kan också inträffa att arbetstaga— ren byter befattning hos samme arbetsgivare och att de samtidigt kom- mer överens om att semestern i fortsättningen skall utgå med löpande år som kvalifikationsår i stället för enligt lagens huvudregel. Lagens be- stämmelser om semesterersättning skall enligt 5 & i det fallet tillämpas såsom om anställningen hade upphört, då anställningsvillkoren ändra- des. Arbetstagare har då rätt att få ut den semesterersättning som han tjänat in i den tidigare befattningen. Semestern utgår därefter i den nya tjänsten på grund av arbetet "under det löpande året. Arbetstagaren får alltså dubbel semester i samband med ändringen.

Ett annat sätt för nyanställda att få ut semester redan under det

• Sida 27
•  Original

Prop. 1976/77: 90 27 första anställningsåret är att avtal träffas om förskottssemester. Semes- ter utgår då redan under första anställningsåret, medan lagens huvud- regel om föregående år som kvalifikationsår behålls (se AD 1974: 33 ). Om arbetstagaren slutar inom fem år efter det att förskottssemestern togs ut, har arbetsgivaren rätt att räkna av förskottssemestern på se- mestcrersättningen (18 å andra stycket).

Löpande kalenderår som intjänadeår tillämpas främst på statens om- råde. För vissa rörliga avlöningsförmåner (t.ex. vikariatstillägg, ob- tillägg, jour- och beredskapstillägg m.m.) bestäms emellertid semester- lönen inte på det löpande årets inkomster utan utgår i stället semester- tillägg under det följande året. Löpande kalenderår tillämpas dock inte beträffande exempelvis statligt anställda byggnadsarbetare. Åtskilliga tjänstemän med primärkommun som arbetsgivare liksom arbetstagare med landstingskommun som arbetsgivare omfattas av avtal om löpande kalenderår. För de privatanställda tjänstemännen är det mera sällsynt att kollektivavtalen bygger på en sådan beräkningsmetod.

5.1.2 Semesterlagens kvalifikationsregler

Semester tjänas enligt 7 5 1963 års SemL in på grund av det utförda arbetet hos en arbetsgivare under en månad. Arbetstagaren tjänar in en semesterdag om han under månaden arbetat minst 8 men högst 14 da— gar och två semesterdagar om han arbetat minst 15 dagar. Det behöver inte vara fulla arbetsdagar.

1963 års SemL:s kvalifikationsregler medför i åtskilliga fall begräns- ningar av semesterförmånerna för korttidsanställda och deltidsanställda samt för arbetstagare med oregelbundet (s.k. intermittent) arbete, även om åttadagarsregeln, som tillkom genom 1963 års SemL, avsevärt för- bättrade situationen för dessa grupper.

Kvalifikationsbestämmelsernas inverkan i fråga om dessa grupper kan åskådliggöras genom några exempel. Den som arbetar på heltid under 14 dagar i sträck får ingen semester, om arbetsdagarna råkar in- falla runt ett månadsskifte med sju dagar i vardera månaden. Däremot ger 15 arbetsdagar i samma månad rätt till två semesterdagar, även om arbetstagaren bara har arbetat .en timme om dagen. Den som arbetar en timme dagligen i åtta dagar under en månad får rätt till en semesterdag men inte den som arbetar sju hela dagar i en månad. En person som utför arbete åt flera arbetsgivare under samma månad riske- rar att gå miste om semesterdagar, som han skulle ha haft rätt till, om han hade arbetat hos samme arbetsgivare. För deltidsanställda kan arbetstidens förläggning i vissa fall få betydelse för semesterns längd. En deltidsanställd som arbetar på halvtid under hela året tjänar sålunda in 24 semesterdagar. Ändras veckoarbetstiden från fem halva dagar till två eller tre hela dagar i veckan, försämras semesterförmånerna. En an- nan oförutsedd följd av reglerna är att en skiftarbetare formellt kan

• Sida 28
•  Original

Prop. 1976/77: 90 28

förlora semesterdagar, om Skiftschemat under en viss månad omfattar färre än 15 arbetspass.

5.1.3 Pri vilegierad frånvaro

Enligt 7 & 1963 års SemL likställs ledighet i vissa fall med arbetad tid. Det gäller som tidigare nämnts ledighet på grund av semester,-yrkes- skada, sjukdom, havandeskap, militär- och civilförsvarstjänst samt va- penfri tjänst.

Ny semester intjänas alltså under sådan s.k. privilegierad frånvaro, men endast inom vissa tidsgränser. För att semesterrätt' skall kunna för— värvas vid privilegierad frånvaro krävs, att arbetsgivaren skulle ha kunnat sätta arbetstagaren i arbete under frånvarotiden. Om arbets- platsen skulle vara stängd på grund av arbetsbrist, får en anställd "som samtidigt är sjuk inte tillgodoräkna sig sjukdomstiden för intjänande av semester. Vad som sagts nu gäller emellertid inte vid semesterstängning av företaget (7 & tredje stycket). Av 21 & sista stycket lagen om anställ— ningsskydd följer att permitteringstid i vissa fall grundar rätt till se- mester. '

Även andra lagar än 1963 'års SemL har bestämmelser enligt vilka ' semester kan tjänas in under'viss frånvarotid. Det gäller ledighet för skyddsombud, facklig förtroendeman och invandrare som deltar i svenskundervisning. Enligt anställningsskyddslagen skall tid då arbets-. tagare har rätt till lön vid uppsägning och permittering likställas med arbetad tid. '

Bestämmelserna om privilegierad frånvaro innebär i huvudsak föl- jande.

Semester. Semesterdagar räknas som arbetsdagar när det gäller in— tjänande av semester för att arbetstagaren skall kunna nå upp till full semester påföljande år. Tillämpar ett företag semesterstängning, kan en arbetstagare som inte har rätt till full semester och därför blir per- mitterad inte enligt 1963 års SemL räkna sig till godo permitteringstiden som arbetad tid för intjänande av nästa års semester. Enligt 21 & sista stycket lagen om anställningsskydd skall emellertid med arbetad tid lik- ställas tid då arbetstagarcn har varit permitterad mer än två veckor i följd eller sammanlagt mer än 30 dagar under ett kalenderår. 1 mot- svarande mån tjänar arbetstagaren alltså in semester. '

Sjukdom. En arbetstagare som på grund av sjukdom inte kan arbeta får enligt 1963 års SemL räkna frånvarotiden som arbetad tid under sammanlagt högst 90 dagar av kvalifikationsåret. Det är kalenderda- garna som räknas. I de 90 dagarna inräknas sålunda inte bara arbets-' dagar utan även fridagar under sjukdomstiden. Arbetstagaren tjänar emellertid in semester endast för de frånvarodagar då han skulle ha ar- betat åt arbetsgivaren, om inte sjukdomen hade inträffat. Sjukdomsor- saken saknar betydelse under dessa 90 dagar. Sjukledighet under längre

• Sida 29
•  Original

Prop. 1976/77: 90 29

tid än 90 dagar ger däremot rätt till semester, endast om sjukdomen be- ror på yrkesskada, varmed förstås skada som faller under lage-n (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring. Fr.o.m. år 1977 torde bestämmelsen få avse arbetsskada enligt lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring. ([ det följande avses med termen yrkesskada även arbetsskada). Arbetsta- gares rätt att tillgodoräkna sig frånvaro på grund av sjukdom som se- mestergrundande tid upphör, när frånvaron varat oavbrutet under två hela kvalifikationsår efter insjuknandet.

Genom reglernas utformning får ordningsföljden mellan vanlig sjuk- dom och yrkesskada betydelse för intjänandet av semester. Är arbetsta- garen under kvalifikationsåret frånvarande på grund av vanlig sjukdom under de angivna 90 dagarna och därefter frånvarande med anledning av yrkesskada, blir hela frånvaroperioden semestergrundande. Är ord- ningsföljden den motsatta, kommer endast frånvaron på grund av yr- kesskada att grunda rätt till semester.

Bestämmelserna tillkom i samband med 1954 års lagstiftning om sam-_ ordning av sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Denna sam- ordning innebär att den sjuke, även i yrkesskadefallen, under de första 90 dagarna av sin sjukdom får sjukhjälp uteslutande från sjukförsäk- ringen och att ersättning från yrkesskadeförsäkringen träder in först sedan 90-dagarstiden gått till ända. Praktiskt sett innebär samordningen från socialförsäkringens synpunkt att det vid sjukdomsfall, som kan vara orsakat av yrkesskada, inte finns något behov av att pröva sjuk- domsorsaken om inte sjukdomen varar-en längre tid. 1960 års semester- kommitté, som ingående behandlade frågan (SOU 1962: 44 5. 99—102), kom till den uppfattningen att en eftersträvad större rättvisa inte kunde uppnås utan att man spolierade de betydande praktiska fördelar som . var förenade med 90-dagarsregeln. Enda utvägen var att i 1963 års SemL helt skilja sjukdom som föranletts avyrkesskada och annan. sjukdom, vilket skulle leda till att arbetstagare i:en helt annan utsträckning än dit— tills hade varit vanligt skulle påkalla utredning om att sjukdomen.-föran- letts av yrkesskada, eftersom det skulle ligga i arbetstagarens intresse att i görlig mån spara det, antal dagar, som vid vanlig sjukdom kvalificerar till semester. Kommittén föreslog ingen ändring i bestämmelserna. om sjukdomstid som kvalifikationsgrund för semester. Såväl föredragande departementschefen som riksdagen anslöt sig till kommitténs ståndpunkt.

Havandeskap och barnsbörd. Kvinna som har varit ledig i samband med havandeskap eller barnsbörd får räkna högst 90 dagar av ledig— heten som arbetad tid. Begränsningen hänför sig till själva havandeska- pet och inte till kvalifikationsåret. Liksom vid sjukdomräknas kalender— dagar. Bestämmelsen har ändrats med verkan fr. o. m. den 1 januari 1977. Även man kommer då att —— inom. 90— dagarstiden — tjäna in semester under tid då han" ar föräldraledig (prop. 1976/77: 38).

Militärtiänst m.m. Rätt till semester intjänas under viss tid då arbets- tagaren har fullgjort militär- eller civilförsvarstjänst eller vapenfri tjänst.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1976/77: 90 30

Som privilegierad frånvaro räknas främst sådan i 27 % värnpliktslagen (1941: 967, ändrad senast 1976: 308) föreskriven militärövning om högst 60 dagar som inte ansluter sig till första tjänstgöringen (grundutbild— ningen). Det innebär att privilegieringen omfattar ledighet för repeti- tionsutbildning. Grundutbildningen, beredskapsövning, varje slag av mi— litärövning som direkt ansluter sig till grundutbildningen samt tjänstgö- ring enligt 28 5 1 mom. värnpliktslagen ger däremot inte rätt till se- mester, även om frånvaron skulle vara kortare än 60 dagar. Privilegie- ringstiden utgör 60 dagar per kalenderår.

Efter lagändring år 1966 kan den som fullgör vapenfri tjänst tillgodo- räkna sig denna i scmestcrhänseende i motsvarande utsträckning som gäller vid värnpliktstjänstgöring.

I 1963 års SemL har såsom kvalificerande frånvaroanledning vid si- dan av militärtjänstgöring införts även viss tjänstgöring i civilförsvaret. Såsom privilegierad anses sådan tjänstgöring i civilförsvaret, som full- görs på annan tid än då civilförsvarsberedskap råder eller då beredskaps- övning får anordnas vid krigsmakten, förutsatt att arbetstagaren före- gående år fyllt lägst 22 år. Privilegieringen avser även här en tid av högst 60 dagar under varje kvalifikationsår.

Viss annan lagstiftning. Enligt 40 a % arbetarskyddslagcn skall skydds- ombud beredas erforderlig lcdighet från sina arbetsuppgifter för att under arbetstid kunna fullgöra sitt uppdrag. Ombudet har härvid rätt till bibehållen lön och andra anställningsförmåner. Sådan arbetsdag el- ler del av arbetsdag då skyddsombud utför skyddsarbete skall i se- mcsterhänsecnde jämställas med arbetad tid. Enligt 7 5 lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen (ändrad senast 1976: 594) kvalificerar den ledighet som fordras för det fackliga upp— draget till semester. Tid under vilken arbetstagare är ledig enligt lagen (1972: 650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskunder- visning för invandrare (ändrad senast 1976: 590) jämställs enligt 2 & sista stycket i lagen med arbetad tid och är alltså semestergrundande. Slutligen gäller enligt 12 och 21 åå lagen om anställningsskydd att tid då arbetstagare vid uppsägning eller permittering är berättigad till lön likställs med arbetad tid vid tillämpning av bl. a. 1963 års SemL.

5.2. Huvuddragen av kommittéförslaget

5.2.1. Inledning

Kommittén anför inledningsvis att 1963 års SemL:s kvalifikationsreg- ler i huvudsak bygger på samma system som 1938 års lag. Ändringarna 1945 och 1963 rubbadc inte lagens grundvalar. Man pekar på att utveck- lingen på arbetsmarknaden och därvid inte minst den ökade rörligheten har lett till att 1963 års SemL på många punkter framstår som föråldrad. Som exempel på bristerna i lagen pekar kommittén på bl.a. fördröj- ningen av semestern för nytillträdande, lagens konsekvenser för korttids-

• Sida 31
•  Original

Prop. 1976/77: 90 31

och deltidsanställda och begränsningarna i rätten att tjäna in semester vid sjukdom, värnplikt m. m.

I enlighet med sina direktiv har kommittén särskilt undersökt om de nuvarande bristerna kan undanröjas genom införandet av en årlig mini- misemester eller genom att låta kvalifikationsåret sammanfalla med semesteråret.

En lagfäst minimisemester skulle enligt kommittén kunna i princip utformas så, att alla arbetstagare garanterades en viss minsta betald årlig semester, exempelvis fyra veckor, oavsett anställningstid och ut— fört arbete, medan särskilda krav skulle ställas för rätten till den femte semesterveckan. Vid en närmare analys finner emellertid kommittén att denna lösning är förenad med en lång rad svårigheter. Till en början ger den upphov till tröskelproblem. Det kan enligt kommittén vidare befaras att en minimisemester skulle kunna uppfattas som orättvis ge- nom att t. ex. sex månaders anställning skulle berättiga till lika lång semester som nio månaders anställning. Bestämmelser måste finnas som förhindrar att den som har flera deltidsanställningar eller den som by- ter anställning får ut minimisemester vid mer än ett tillfälle under året. Kommittén kommer fram till att enbart införandet av en regel om årlig minimisemester inte är någon framkomlig väg för att förbättra semestervillkoren för de särskilda grupper som nämns -i direktiven. Lös- ningen måste därför sökas efter andra linjer, varvid också själva utbe— talningsordningen måste komma med i bilden. .

Även införandet i en ny semesterlag av en ordning med löpande kva- lifikationsår är enligt kommittén behäftad med betydande olägenheter. En övergång från föregående år till löpande år som kvalifikationstid för semestern innebär att arbetsgivaren i samband med övergången blir skyl— dig att betala ut den innestående semesterlöncn. Arbetstagarna skulle med andra ord få dubbel semester i Samband med övergången. Kommit- tén har för enbart LO-SAF-området uppskattat kostnaden för denna ”extrasemester” till 2 miljarder kr. (8,1 % på bruttolönesumman 25 mil— jarder). Löpande kvalifikationsår är vidare svårt att tillämpa på arbets- tagare med rörliga löner som ackord, provision o.d. Det beror på att semestern delvis utgår i förskott. Av erfarenhet vet man att huvuddelen av semestern tas ut under sommaren. När semesterlöncn skall räknas ut, känner man inte till arbetstagarens inkomst under återstående'del av kvalifikationsåret. Ungefär halva semesterlöncn måste beräknas på en uppskattad inkomst. Man kan alltså först tvingas att preliminärt upp— skatta scmesterlönen på rörliga löner. och sedan göra en korrigering när året gått till ända. Det kan utfalla så att arbetstagaren blir återbetalnings— skyldig, om semesterlöncn har varit för stor. I motsatt fall får arbets- tagaren ett tillgodohavande hos arbetsgivaren, vilket dock borde ha utgått redan i samband med semestern. En regel om 'förskottssemestcr måste enligt kommittén vidare förenas med regler om återbetalning, exempelvis

• Sida 32
•  Original

Prop. 1976/7 7: 90 32

på slutlönen, av för mycket utbetald semesterlön. En sådan avräkning kan enligt kommittén ibland vara betungande för arbetstagarna, vilka i allmänhet inte har råd att undvara någon del av slutlönen. En annan svårighet med löpande kvalifikationsår som kommittén pekar på är att avräkning också måste göras på arbetstagarens lön för icke privile—- gierad frånvaro (t. ex. tjänstledighet för egna angelägenheter) som in- träffar efter det att förskottssemester tagits ut.

Sammanfattningsvis anför kommittén att en ändring av kvalifikations- året så att det sammanfaller med semesteråret är till viss fördel för nyanställda, som därigenom tidigare får ut semester. I övrigt sägs en sådan ändring inte bidra till att förbättra semesterrätten för de grupper som i dag får en otillfredsställandc semester. Den begränsade fördelen får enligt kommittén vägas mot de svårigheter som är förenade med ett system med löpande kvalifikationsår. Kommittén vill'för sin del inte tillstyrka en sådan ordning. '

Kommittén har i stället sökt komma till rätta med de nuvarande bris- terna i SemL bl. a. genom att förskjuta kvalifikationsåret i förhållande till semesteråret och införa en rätt för alla arbetstagare till fem veckors obetald semesterledighet utan krav på viss arbetad tid. Vidare föreslås att semesterlöncn beräknas på all lön som har utgått i anställningen un- ' der intjänandeåret med vissa undantag. Nuvarande trappstegsregler i form av krav på utfört arbete under 8 resp. 15 dagar av en kalender- månad föreslås alltså avskaffade även beträffande semesterlönen. Reg— lerna om semestergrundande frånvaro knyts till semesterlöncn på så sätt att semesterlön intjänas även under den privilegierade frånvaron. Rätten till semesterlön vid sjukdom, föräldraledighet, värnplikt m. m. föreslås utvidgad. Den semesterlön som tjänas in vid semestergrundande från- varo (särskild semesterlön) utgår enligt förslaget genom en särskild fond (10.1). ' '

5.2.2 Förskjutning av semesteråret Kommittén föreslår att den nuvarande lagens uppbyggnad med "ett intjänandeår som föregår semesteråret behålls. Ändringen" består i "att intjänandeåret flyttas från föregående kalenderår till tiden den 1 maj— 30 april. Denna tid har valts med tanke på att semestrarna vanligen läggs - ut under juni—augusti med tyngdpunkten i juli. . Förskjutningen av semesteråret innebär att löneökning" under tiden den 1 januari—30 april ger direkt utslag på' semesterlönen för tim- och ackordsavlönade, eftersom denna beräknas på lönen under intjänande- året. Vidare kommer nytillträdande arbetstagare att få ut betald semes- ter tidigare än nu. Den som anställs den '1 maj ett år har med det för- skjutna "intjänandeåret tjänat in" full semesterlön den 30 april påföljande år. En person som anställs under tiden den 1 januari—30 april tjänar

• Sida 33
•  Original

Prop. 1976/77: 90 33

också in en viss semesterlön, som kan utnyttjas redan under det första semesteråret.

Enligt kommittéförslaget kan avtal träffas om att semesterår och in- tjänandeår skall omfatta annan tid av samma längd liksom att de skall sammanfalla. Avtalet får dock inte försämra de förmåner som lagen ger arbetstagarna. Med hänsyn härtill kan det enligt betänkandet sättas i fråga om det är förenligt med lagförslaget att avtala om att behålla den gällande lagens grundregel, dvs. föregående kalenderår som intjänande— år. Giltigheten av sådana avtal får enligt betänkandet prövas från fall till fall efter en helhetsbedömning av de semesterförmåner som avtalet ger arbetstagaren.

5.2.3 Rälten till semesterledighet och semesterlön.

Kommittéförslaget innefattar som har nämnts en rätt för arbetstagare till fem veckors semesterledighet varje semesterår, som omfattar tiden den 1 maj—30 april. Det gäller även arbetstagare som anställs under semesteråret, dock inte efter den 31 oktober. Reglerna om' semester— grundande frånvaro saknar betydelse för semesterledighetens del. Se- mcstergrundande frånvaro får betydelse endast för semesterlönens stor- lek. .

Förslaget skiljer alltså, som tidigare har nämnts, på rätt till semester- ledighet, för vilken inga särskilda kvalifikationsregler gäller, och rätt till semesterlön. Varje anställning som faller under lagen skall ge rätt till semesterlön oberoende av arbetsuppgifternas art och omfattning. Se- mesterlönen föreslås beräknas på all lön som har utgått i anställningen under intjänandeåret med vissa i lagen närmare angivna undantag. Se- mesterlönens storlek avgörs av anställningstid och inkomsten under in-' tjänandeåret. Semesterlönen skall användas för att bekosta den semes- terledighet som läggs ut under semesteråret närmast'efter intjänande-' ' året. Genom denna uppläggning bortfaller de olägenheter som hänger samman med kravet i 1963 års SemL på visst antal arbetade dagar.

Antalet semesterdagar har av kommittén föreslagits till 25 varje se- mesterår. Därvid har tagits som utgångspunkt att-arbetstiden är 40 tim- mar pcr vecka, fördelade på fem arbetsdagar, måndag—fredag. I nor- malfallet betyder fem veckors semester 37 lediga dagar i följd, om se— mestem inleds på en måndag. Har arbetstagaren varit anställd mot lön ett helt intjänandeår, har han sålunda rätt till 25 betalda semesterda- gar. Detsamma gäller om arbetstagaren har varit frånvarande på grund av sjukdom eller annan orsak som i semesterhänseende' jämställs med ar- betad tid. Sådan frånvaro ger enligt förslaget rätt till särskild semester- lön. Har arbetstagaren varit anställd endast en del av intjänandeåret, minskar antalet betalda semesterdagar i motsvarande mån. ' '

Av kommitténs förslag följer att en arbetstagare kan ha rätt till se- mesterledighet ett semesterår utan att ledigheten motsvaras av intjänad

• Sida 34
•  Original

Prop. 1976/77: 90 34

semesterlön. Det blir fallet om arbetstagaren helt eller delvis har saknat anställning under intjänandeåret eller har varit frånvarande utan lön av skäl som inte är semestergrundande. Arbetstagaren är enligt försla- get inte skyldig att utnyttja denna rätt. Han kan däremot inte avstå från sin rätt till semesterledighet, när denna är förenad med lön. Det strider enligt kommittén mot grundtanken bakom förslaget att en ar- betstagare får ut semesterlön utan samband. med semester-ledighet. Av- tal som innebär att en arbetstagare mot ersättning avstår från sin rätt till semester är enligt förslaget ogiltigt.

Kommittén framhåller vikten av att man vid semesterstängning håller isär betald Och obetald semester. En arbetstagare med ännu inte intjä- nad semesterrätt, som i samband med semesterstängning inte erbjuds arbete, betraktas som permitterad i anställningsskyddslagens mening. Han får alltså rätt till permitteringslön enligt 21 &. nämnda lag efter 14 dagars permittering eller tidigare med stöd av 30-dagarsregeln i samma lagrum. Den del av semesterledigheten som inte täcks av intjänad se- mesterlön skall enligt kommittéförslaget betraktas som permitterings- tid, på vilken reglerna om permitteringslön skall tillämpas.

5.2.4. Semestergrundande frånvaro

Som tidigare har nämnts tjänas enligt förslaget semesterlön in vid vissa särskilt uppräknade former av ledighet. Sådan ledighet kallas av kom- mittén semestergrundande frånvaro. Denna motsvarar den s.k. privile- gierade frånvaron enligt 1963 års SemL. Enligt förslaget saknar dock som framgått semestergrundande frånvaro liksom annan frånvaro bety- delse för själva ledighetens längd. Den. semestergrundande frånvaron kopplas i stället samman med semesterlöncn genom att arbetstagaren under ledigheten tjänar in särskild semesterlön. Enligt kommitténs för- slag utvidgas den semestergrundande frånvaron kraftigt. I denna del hänvisas till redogörelsen i avsnitt 8.5.

6 Okontrollerade arbetstagares,-semesterrått- 6.1 Gällande ordning Vissa arbetstagare har inte kunnat inpassas i 1963 års SemL:s system, som bygger på att viss tids arbete berättigar till viss tids betald ledighet. Det gäller de s.k. okontrollerade arbetstagarna. Som sådana betecknas i lagen arbetstagare som utför arbetei sitt hem eller i övrigt under sådana förhållanden, att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande (4 5). Att fastställa om exempelvis en hemarbetande har arbetat för en arbetsgivares räkning ett visst antal dagar under en månad är ofta omöjlig-t. Det väsentliga för lagstiftning.- en har varit att ge den okontrollerade. arbetstagaren ekonomisk ersätt-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1976/ 77: 90 35

ning, så att han i praktiken får möjlighet till betald ledighet". Det har åstadkommits genom en konstruktion med särskild semesterlön.

Den särskilda semesterlönen i 1963 års SemL:s mening utgör'9 % av arbetstagarens sammanlagda. faktiska arbetsinkomst hos arbetsgivaren under kvalifikationsåret". Reglerna om. privilegierad-' frånvaro gäller inte för okontrollerade arbetstagare. Sådan arbetstagare får inte i- semester- hänseende tillgodoräkna sig tid då. han har- varit— sjuk eller fullgjort militärövning. Å andra sidan fordras inte för okontrollerad arbetstaga— re ett visst antal arbetade dagar per månad för kvalifikation till semes- ter.

De okontrollerade arbetstagarna brukar indelasi sådana som har hem— arbete (t. ex. inom textilindustrin) och. övriga arbetstagare som. utför arbetet i sådana former att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren- att vaka över arbetet, t. ex. vissa handelsresande och försäkringsombud'. Hemarbete förekommer i två former, dels som arbetsvård- främst för svårt rörelsehindrade och dels som hemindustriellt arbete. Hemarbet'et inom arbetsvården organiseras genom hemarbetscentralema.

6.2. Kommittén

Kommittén framhåller att huvudsk'a'let för särbehandlingen av de okontrollerade arbetstagarna bortfaller,- när kravet: på viss tids- arbete för rätt till semester slopas. Vidare anser kommittén" att' reglerna om semestergrundande frånvaro bör gälla även de okontrollerade arbets- tagarna. Det anses vara angeläget att semesterförmånerna. är lika för alla, oavsett sättet för arbetets ordnande. '

Kommittén föreslår därför att' särbehandlingen av de okontrollerade- arbetstagarna upphävs; Det kan' enligt-' kommittén: knappast medföra- några större svårigheter att avskaffa särbehandlingenav denna" förhållan- devis lilla grupp. Semesterledi'gliet'kan ordnas-”exempelvis genom att nå— got arbete inte lämnaS' ut under" semester-tiden. Semesterlön- som' tjänas in under semestergrundande-frånvaro, t. ex; sjukdom", kommer med för-' slaget att betalas ut på samma sätt'som för alla-' andra- arbetstagare. De: problem som i vissa fall kan följa med' den föresl'agna- ordningen-' an- ser kommittén kunna lösas-' avtalsvägen.

7 Semesterledigheten och dess förläggning 7.1 Söndagar, helgdagar och sedvanliga fridagar- 7.1.1 Gällande ordning- Enligt 8 & 1963 års SemL skall? söndagar-' inte räknas in'i semester. Bestämmelsen har sin grund" i? att semestern: skall'v—ara= minst-' fyra veckor-. Om semestern är längre än sex dagar i en följd, skall helgdagar'rä'knas—im

• Sida 36
•  Original

Prop. 1976/77: 90 36

i denna. Sedvanliga fridagar skall alltid räknas in i semestern. Detsamma gäller arbetsfria lördagar. '

Begreppet sedvanlig fridag är oklart. Därmed avses dag som för ett flertal arbetstagare sedvanemässigt inte är arbetsdag, fastän dagen inte är en .sön- eller helgdag. Sedvänjan bör föreligga inom ett helt yrkes-' . område med hänsyn tagen också till de speciella arbetsförhållandena. Som fridagar i denna bemärkelse kan numera räknas midsommarafton och flertalet andra helgdagsaftnar. Enligt de flesta kollektivavtal är påsk-, pingst-, midsommar-, jul- och nyårsafton fridagar, med. större eller mindre inskränkningar beroende på verksamhetens att. Den om- ständigheten att en person normalt arbetar på en söndag och i stället får ledigt en annan veckodag, medför inte att en sådan fridag skall an- ses som sedvanlig i semesterlagens mening.

För arbetstagare med söndagsarbete finns en särskild bestämmelse i 8 & andra stycket 1963 års SemL. Bestämmelsen innebär att arbetsta- garen tillförsäkras ledighet på söndag som infaller under eller näst efter semestern. Om arbetstagaren helt eller delvis får kompensation för sitt söndagsarbete genom ledighet på annan veckodag, skall denna, om den infaller under semestern, räknas som semesterdag.

Den särskilda ledigheten på söndagar under och omedelbart efter semestern omfattar även motsvarande helgdagar. .

1963 års SemL reglerar inte särskilt frågan om utläggning av semester för arbetstagare med kontinuerligt skiftarbete och annat oregelbundet ar- bete, utan det är endast söndagsarbete som är särskilt reglerat i 8 å andra stycket i lagen. För arbetstagare i kontinuerlig skiftgång fastställs i regel ett arbetsschema lång tid i förväg. Det kan ibland inträffa att inom en semesterperiod faller fler dagar som enligt schemat normalt skulle vara fridagar än som motsvarar antalet söndagar, vilket kan med- föra att den enskilde arbetstagaren anser sig förlora semesterdagar.

Förmånligare reglering i fråga om helgdagar och fridagar följer i vissa fall av kollektivavtal. För statstjänstemän gäller sålunda, att helg- dagar samt påskafton, midsommarafton och julafton inte räknas in i semestern. Samma regler gäller för tjänstemän vid allmänna försäk- . ringskassor. På det kommunala området utgår semestern med ett visst antal vardagar per år. Inom vissa begränsade delar av den privata arbetsmarknaden har avtalats att semester endast omfattar arbetsdagar.

7.1.2 Kommittén Kommittéförslaget bygger i fråga om beräkningen av semestertidens längd på fem dagars arbetsvecka. Lördagar och söndagar kom-mer där- igenom inte att räknas som semesterdagar. Om semesterledigheten bör- jar en måndag, leder förslaget till en sammanhängande ledighet av 37 dagar, av vilka 25 utgör semesterdagar. Börjar ledigheten på annan var- dag, omfattar den i stället 35 dagar.-

• Sida 37
•  Original

Prop. 1976/77: 90 37

För att hindra missbruk av regeln att lördagar i allmänhet skall hållas utanför semesterledigheten föreslås, att Iördag'som är arbetsdag skall räknas som semesterdag, om den utlagda semestertiden är kortare än fem kalcnderdagar. Om en person med lördagsarbete tar ut semester- ledighet under tiden fredag—måndag åtgår alltså tre semesterdagar för semesterperioden. En person'som vanligen arbetar på lördagar skulle utan en sådan regel kilnna otillbörligt förlänga sin semesterledighet ge- nom att dela upp sin semester. '

Helgdagar skall enligt" förslaget inte räknas som semesterdagar. Se- mesterledigheten förlängsalltså med en dag, om den sammanfaller med en helgdag.

I fråga om sedvanliga fridagar i semesterlagens mening, varmed nu- mera enligt kommittén får anses påsk-, pingst-, midsommar-, jul— och nyårsafton, föreslår kommittén att de i Semesterhänseende likställs med' sön— och helgdagar. Eftersom påsk- och pingstafton alltid infaller på lördagar, nämns dessa dagar inte särskilt 1 lagförslaget.

I betänkandet föreslås inte någon särskild regel för det fall att arbets- veckan är kortare än fem'idagar. En deltidsanställd som arbetar endast ett par dagar i veckan skall alltså räkna" alla vardagar utom lördagar som semester. I annat fall skulle semesterledigheten sträckas ut orim- ligt långt. Förslaget har 1 detta hänseende samma principiella innebörd som den nu gällande lagen.

Särskilda bestämmelser föreslås för arbetstagare som normalt arbetar på lördagar och söndagar. Redan av huvudregeln följer att lördagar och söndagar inte ingår i semesterledigheten samt att fridagar som utgår som kompensation för lördags- eller söndagsarbete och som infaller under semesterledigheten i gengäld-räknas som semesterdagar. De sär-- skilda bestämmelserna, som syftar till att ge arbetstagare med lördags- och söndagsarbetc rätt. till lika lång-sammanhängande semesterledighet som vardagsarbetande, innebär att arbetstagare som är skyldig att arbeta lördag eller söndag har-rätt till ledighet även de lördagar och söndagar som ligger omedelbart före och efter en semesterperiod om minst tre veckor. Sådana arbetstagare får alltså enligt förslaget rätt att sluta sitt arbete på fredagen före en semesterperiod. Efter semestern behöver arbetstagaren inte börja arbeta förrän på måndagen. Bestäm- melsen gäller alla former av lördags- och söndagsarbete. 'Den rätt-till ledighet som förslaget sålunda ger arbetstagaren ligger vid sidan av semesterledigheten. Den utgör alltså inte semesterledighet. Bestämmelsen har vidare utformats så att den endast kan åberopas en gång varje se- mesterår. Den gäller nämligen endast om semesterledigheten är tre veckor (19 kalenderdagär)" 1 en följd eller längre. '

Vad som sagts nu avser endast själva ledigheten. I fråga om semester- lön innebär förslaget att arbetstagareinte'har rätt till betalning under mer än 25 semesterdagar. För den återstående"ledighetstiden kan han

• Sida 38
•  Original

Prop. 1976/77: 90 38 alltså inte, lika lite som nu, grunda någon ersättningsrätt. Avgörande för rätten till ersättning .är i stället innehållet i det avtal som gäller mellan parterna.

De bestämmelser i kommittéförslaget, "för vilka nu har redogjorts, tar främst sikte på arbetstagare, vars arbetstid inte är oregelbunden eller förskjuten. Reglerna kan inte utan vidare tillämpas på arbetsta- gare med obekväm eller förskjuten arbetstid. Arbetstagare med oregel- bundet arbete kan grovt taget indelas i skiftarbetare, turlistearbeta-re samt personer med annan form av oregelbunden arbetstidsförläggning. Kommittén pekar i sitt förslag på åtskilliga svårigheter när det gäller tillämpning av de föreslagna bestämmelserna på främst arbetstagare i s.k. kontinuerligt skiftarbete, dvs. skiftarbete som pågår under vec- kans alla dagar, och turlistearbetande, exempelvis inom vårdsektom (se SOU 1975: 88 s. 134—135). Kommittén kommer för sin del fram till att frågan hur arbetstagarna i dessa fall skall erhålla en riktig arbetstid enligt avtalet samtidigt som någon ledighet inte går förlorad vid semes- terutläggningen inte kan lösas genom generella .lagfbestämmelser. ?Det beror bl. a. på den variationsrikedom ifråga om arbetstidsförläggningen som finns på dessa områden. Frågan får i stället lösas genom avtal mellan parterna.

7.2. Ordningen för bestämmande av tiden för semestern. Semesterns förläggning till viss tid

7.2.1 Gällande ordning Enligt 10 & första stycket 1963 års SemL får arbetsgivaren bestämma tiden för semestern. Semestern bör dock om möjligt läggas till somma- ren, om arbetstagaren inte begär annat. SemL saknar föreskrift om sam- råd. I gengäld har arbetstagaren rätt att kräva odelad semester. Genom denna uppläggning har man velat bana väg för förhandlingar mellan parterna orn semesterns förläggning. Om semestern är längre än 24 dagar får den delas upp även utan arbetstagarens samtycke. Arbets— tagaren kan dock alltid kräva att den ena delen skall vara minst 24 dagar. I 11 % föreskrivs att arbetsgivaren i god tid före semesterns början skall på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Underrättelse bör lämnas såvitt möjligt en månad före semesterns bör- jan och får inte i något fall ges senare än 14 dagar dessförinnan.

7.2.2 Kommittén I kommittéförslaget understryks att parterna bör sträva efter att fast— ställa semestertiden i samförstånd. En regel föreslås därför av innehåll att tiden för semesterledigheten fastställs efter överenskommelse mellan parterna. Detta förutsätts i praktiken kunna i många fall gå till så, att arbetstagaren begär att få semesterledighet vid en viss tidpunkt, varefter

• Sida 39
•  Original

Prop. 1976/77: 90 39

parterna enas om tiden för semesterns förläggning. "En "sådan ordning är emellertid inte möjlig att mera allmänt genomföra på större arbets- platser, eftersom det är svårt att tillgodOSe alla enskilda önskemål. I dessa fall får semestertiden fastställas "efter förhandling mellan "parterna. Formerna för dessa förhandlingar regieras "inte närma-rea rör—sigge. Kommittén förutsätter att de .regler som kommer 'att gälla enligt den kommande lagen om medbestämmande i arbetSlivet även kommer att omfatta frågan om förläggning av ”semesterledighet. Genom att "par- terna träffar kollektivavtal om ordningen för förläggning "av "semester- ledighet får de möjlighet att välja den lösning som passar bäSt på varje särskilt avtalsområde. Semesterfrågan kan samordnas "med andra när- liggande frågor, exempelvis frågan om arbetstidens förläggning.

Kommittén anser att 'de lokala arbe'tstagarörgäiiisätionernas "inflytande på semesterledighetens förläggning bö'r "stärkas i förhållande "till vad som nu gäller. Det får ankomma på "parterna att reglera formerna för- inflytandet genom kollektivavtal. Ett "sådant avtal kan exempelvis "tän— kas ge arbetstagarsidan rätt till samråd eller vetorätt. Genom kollektiv-' avtal kan regleras, förutom formerna för ärbötåtagai'sidans inflytande, också sådana frågor som förhandlingsördhing, "frister för 'fräiiiställande av semesterönskemål, varseltider och "vad som "skall gälla örn parterna inte kan enas. I sistnämnda hänseende anges avtalen "kunna "innehålla regler om bestämmanderätt för "endera parten, ”skiljeför-"farande "e. "d.

Om semesterledighetens förläggning inte här reglerats i avtal, kollek- tivt eller enskilt, skall enli"g"t förslaget arbötsgiVären liksom "hittills be- stämma tiden för semesterledigh'eten. Han blir emellertid "skyldig "att först samråda med arbetstagaren eller dennes företrädare. Bestälnnjelsen om samråd anges främst få betydelse för oorganiserade arbetstagare som ej faller under något avtal.

Kommittén anför vidare "att båda parter i allittä'nhet har ett gemen- samt intresse av att tiden för semesterledigheten fastställs i god tid. Detta sker också i stor utsträckning inom exernpelvis industrin, där semesterledigheten brukar bestämmas halvårsvis i förväg. Arbetstagar— na behöver också en tämligen lång "Varseltid för att kunna "planera se- mestern så att den ger bästa utbyte i form av vila och aVköppl'ing. Från den synpunkten anser kommittén att den "nuvarande minsta VarSeltiden på 14 dagar är alltför kort. EfterSom "semester i "regel är en intjänad anställningsförmån, bör enligt kommittén stor vikt fästas vid arbets- tagarnas önskemål. ' . .

Förslaget innebär att arbethivaren skall underrätta om seinéStertiden senast tre månader i förväg i de fall då han ensam bestämmer tiden för semesterledigheten, om inte särskilda skäl hindrar det. Särskilda skäl kan t. ex. vara att arbetstagaren inte själv kan precisera sina semester— önskemål tre månader i förväg eller att det inte är praktiskt möjligt för arbetsgivaren att iaktta trefnånadersfristen. Omständigheter som hör

• Sida 40
•  Original

Prop. 1976/77: 90 40 samman med produktionen utgör enligt kommittéförslaget endast un— dantagsvis särskilda skäl för arbetsgivaren att vänta med att bestämma semestertiden då fara föreligger för betydande produktionsstörningar eller viktiga samhällslntressen. Underrättelse om tid för semesterledig- het skall alltid lämnas minst en månad före semesterledighetens början, om inte arbetstagaren medger kortare varsel. .

Kommittén behandlar vidare vissa särskilda frågor som rör för- läggning av obetald semesterledighet. Enligt förslaget kan, somredan framgått, en arbetstagare ha rätt till semesterledighet som inte täcks av semesterlön. Detta kan inträffa om han inte har varit anställd hela intjänandeåret eller om han har varit frånvarande av skäl som inte är semestergrundande. Förläggningsreglerna skall även tillämpas på sådan obetald semesterledighet. Arbetstagaren behöver emellertid endast ut- nyttja ledighet som svarar mot intjänad. semesterlön. Kan arbetsgivaren inte erbjuda arbete under semesterstängning, skall enligt betänkandet den semesterledighet som inte täcks av intjänad semesterlön i princip betraktas som permittering. . . . . '

Antalet betalda semesterdagar kan fastställas först i början av juni varje år (jfr 10.1). l—I-ar varsel om semester skett t. ex. i februari månad, kan detta komma att omfatta även 'obetald semesterledighet. Arbetsta- garens rätt att inte utnyttja sådan ledighet, bör enligt kommittén gälla även sedan ledigheten har blivit ntlagd, Hänsyn måste emellertid också tas till arbetsgivarens behov av varsel om ett sådant avstående. Kom- mittén föreslår därför en varselskyldighet för arbetstagaren. Rätten att avstå från tidigare bestämd .ledighet torde enligt kommittén knappast medföra större planeringsproblem-än de som uppkommer när. en ar- betstagare återvänder i förtid efter. militärtjänst, föräldraledighet eller studieledighet. Med hänsyn främst till att semestervikarier kan behöva anställas har fristen i huvudfallet bestämts till en månad. Har semester; ledighet bestämts med en månads varsel, kortas fristen av till två veckor. Iakttar arbetstagaren varseltiderna men kan han inte erbjudas arbete, blir han permitterad.

I fråga om uppdelning av semestern anser kommittén det vara natur- ligt att knyta an till de nuvarande bestämmelserna när semestern för- längs med en vecka. Arbetstagaren får" även enligt förslaget rätt till fyra veckors sammanhängande semesterledighet, medan den femte veckan skall kunna tas ut mera fritt. Det ligger enligt kommittén också i linje med att man kan vänta en ökad tendens till uppdelning av semester- ledigheten, när den lagstadgade semestern förlängs till fem veckor. Ge— nom särskilda bestämmelser, som behandlas i det följande, ges möj- lighet att spara den femte veckan till en längre sammanhängande ledig— het vid senare tidpunkt. .

Semestern skall enligt SemL om möjligt förläggas till sommaren. Kom- mittén anser att denna rekommendation i den gällande lagen-bör skär-

• Sida 41
•  Original

Prop. 1976/77 : 90 - 41

pas och preciseras. Man föreslår därför att minst fyra veckor av se- mesterledigheten förläggs under juni—augusti, "om inte särskilda skäl hindrar det. Vad som skall anses vara särskilda skäl i detta samman- ' hang får ytterst bero på en avvägning mellan arbetstagarens önskemål och intresset av att verksamheten hos arbetsgivaren kan fortgå utan all- varlig störning. Förslaget bygger på att semesterns förläggning skall kunna lösas i samförstånd 'mellan parterna på arbetsplatsen. Frågan om en arbetsgivare har särskilda skäl att göra avsteg från lagens huvud- regel antas därför mera sällan behöva ställas på sin spets. Eftersom semestern är en förmån som skall utnyttjas för vila och avkoppling, måste enligt förslaget stor vikt fästas vid arbetstagarensönskemål. Ar- betsgivaren får därför tåla vissa hinder i produktionen eller verksamhe- ten för att tillmötesgå arbetstagarens önskemål. Hänsyn till säkerheten på arbetsplatsen och viktiga samhällsintressen kan vara särskilda skäl att lägga semestern till annan tid än juni—augusti.

Kommittéförslaget innehåller vidare en särskild bestämmelse som rör förläggning av semesterledighet till uppsägningstid. Enligt gällande rätt— kan arbetsgivaren under sådan tid lägga ut semester som tjänats in un— der föregående kvalifikationsår. Kommittén anför att syftet med upp- sägningstiden är att ge arbetstagaren rådrum för att söka en ny anställ— ning utan att behöva råka ut för inkomstminskning. Om semester för- läggs till uppsägningstid, inskränks det skydd för anställningen som uppsägningstiden garanterar. Det gäller främstvid uppsägning från ar- betsgivarens sida när samtidigt uppsägningstiden är kort. Semester un- der uppsägningstid minskar också i viss mån arbetstagarens möjlighet att utnyttja semestern för vila och avkoppling. Ett skydd för uppsäg- ningstiden när det gäller scmesterförläggningen får enligt kommittén ses som ett komplement till anställningsskyddet. Eftersom en arbets- tagare i vissa fall kan ha intresse av att få ut semesterunder uppsäg- . ningstid föreslås inte något generellt förbud mot att förlägga semester-_ ledighet till uppsägningstid. Erforderligt _skydd för uppsägningstiden kan enligt kommittén däremot åstadkommas, om den del av uppsäg— ningstiden som återstår när semestern börjar förskjuts med det antal dagar som semesterledigheten omfattar. Det blir alltså fråga om ett avbrott i uppsägningstiden. Den tid av semesterledigheten som samman- faller mcd uppsägningstid skall alltså enligt förslaget inte anses som uppsägningstid, vilket innebär att reglerna i 12—14 %& lagen om an— ställningsskydd inte gäller under den tiden. Uppsägningslön skall alltså inte betalas ut för samma tid som semesterlön utgår. Uppsägningslön skall heller inte utgå under semesterledighet som är obetald, om den läggs ut under uppsägningstid. .

Vid längre uppsägningstider minskar behovet av skydd för semester- ledighet. Kommittén föreslår därför att bestämmelsen-skall gälla endast vid uppsägningstider upp t.o.m. sex månader. Bestämmelsen gäller endast vid uppsägning från arbetsgivarens sida.

• Sida 42
•  Original

Prop. 1976/ 77: 90 42

7.3. Skydd mot förläggning av semesterledigheten till viss tid 7.3.1 Gällande ordning

Enligt 10 å andra stycket 1963 års SemL gäller, att om semester för- lagts till sjukdomstid eller till annan frånvarotid som är privilegierad enligt 7 & andra stycket, arbetstagaren kan fordra 'att "sådan tid "avräknas från semestern. Tanken bakom dessa skyddsregler är att semestern "skall ge arbetstagaren vila och avkoppling "från arbetet. Detta syfte tillgodoses bara om arbetstagaren kan fritt förfoga över sin tid under "semestern. Arbetstagare som vill att sjukdagar eller annan privilegierad frånvaro— tid skall avräknas, skall utan dröjsmål begära det hos "arbetsgivaren. "Han är vidare skyldig att styrka sjukdomsfall med läkarintyg eller uppgift från allmän försäkringskassa. Semesterda'ga'r, som återstår sedan från- räkning skett, skall läggas ut till en sammanhängande period, "om "ar- betstagaren inte medger annat. Om arbetsgivaren med stöd av 14 & SemL har betalat hela semesterlöncn vid semesterns början, har arbets— tagaren inte under den nya semesterperioden någon rätt till s'e'm'e's'ter- lön utöver den som redan betalats ut. .

Kopplingen till reglerna om privilegierad frånvaro i 7 5 andra stycket i lagen innebär exempelvis "att arbetstagaren "inte har rätt att "få avräk- ning från semestern av ledighet som aVSer militär "grundutbildning eller annan värnpliktstid som är "längre än 60 dagar. Havande'skapsledigh'et är inte heller skyddad sedan 90-dagarsg'ränsen har ”passerats. Vid I'edig- het på grund av sjukdom gäller däremot inte någon tidsbegränsning.

Beträffande arbetstagare på fartyg "finns en särskild "bestämmelse i 10 & sista stycket och 11 & andra stycket 1963 års SemL. Fartygsa'nställd som önskar semester skall sålunda hos arbetsgivaren göra en skriftlig ansökan. Arbetsgivaren bestämmer när semestern skall utgå. Semester får inte utan arbetstagarens medgivande utgå annat än i svensk hamn. Om arbetstagaren har begärt semester men fartyget inte kommit till svensk hamn under semesteråret, är han inte skyldig "att ta ut semester. Överenskommelse kan då träffas om att semestern skall skjutas "upp till nästa år. Sker inte detta, skall arbetsgivaren i stället för semester betala ersättning till arbetstagaren med belopp motsvarande Semesterlönen.

7.3.2. Kommittén

Kommittéförslaget ansluter i huvuddragen till nuvarande ordning. Reglerna om skydd mot förläggning av semesterledighet till viss tid kny- ter an till reglerna om semestergrundande frånvaro. Utan arbetstagarens samtycke får semesterledighet inte sammanfalla med sådan frånvaro- tid som är semestergrundande. En arbetstagare som är eller blir sjuk under semestern kan begära att sjukdagarna skall räknas av från den redan bestämda semestern. Han har då rätt att "få ny semesterledighet vid ett senare tillfälle. Rätten gäller all sjukdom, oaVSett om den har

• Sida 43
•  Original

Prop. 1976/77: 90 . : 43

börjat före eller under semestern. Även 'insjuknandedagen skall från— räknas. Arbetstagaren har vanligen fått ut "hela semesterlöncn i samband med semestern. Blir han sjuk och avbryter semestern, är han inte skyl- dig att betala tillbaka semesterlöncn men "har 'å andra sidan ingen rätt till ytterligare semesterlön, när ersättningssemestem skall utgå.

Enligt förslaget skall liksom hittills den som vill byta ut sjukdagar under semestern mot :nya semesterdagar begära det hos arbetsgivaren utan dröjsmål. Den nuvarande bestämmelsen att arbetsgivaren skall styrka sjukdom på begäran av arbetsgivaren genom läkarintyg eller uppgift från försäkringskassa föreslås utgå. "Vid "tvist skall arbetstagaren styrka skälet till frånvaro, varvid några legala begränsningar av fbcv-is- medlen inte skall gälla.

Särbestämmelsema Iför sjöfolk, vilka "har varit oförändrade sedan 1938 års semesterlag, föreslås utgå. Som skäl anförs att sjöman nume— ra enligt 29 & sjömanslagen (1:973: 282) har .rätt till fri hemresa på vissa villkor för att bl. a. fira semester på hemorten, varför bestämmelsen i 10 & sista stycket SemL anses överflödig. Vidare framhålls att parterna genom kollektivavtal kommit överens om vissa rav-lösningssystem, i vilka även semesterledighet läggs in. Bestämmelserna _i sjömanslagen och kollektivavtalen för berörda grupper torde "enligt kommittén numera ge ett tillfredsställande skydd för sjöfolkets semester.

8. Semesterlön 8.1 Gällande ordning

1963 års SemL utgår som redan flera gånger har nämnts från att semester är en rätt till ledighet från arbetet med bibehållen lön. Ut- gångspunkten för beräkning av semesterlön är därmed given. Arbets- tagaren skall ha samma lön under semestern som när han arbetar. Prin- cipen är enkel att tillämpa för" arbetstagare som enbart har fast tidlön (vecko-, månads- eller årslön). De skall enligt 12 & första stycket ha sin vanliga lön under semestern. För dem som inte "har fast tidlön, beräknad för vecka eller längre tidsenhet, är det inte lika enkelt att räkna ut semesterlöncn. För dem skall, efter den ändring som genomfördes vid tillkomsten av den nuvarande lagen, semesterlöncn motsvara 9 % av den sammanlagda arbetsinkomsten i anställningen under kvalifikations- året (12 ä andra stycket).

Löneformen vid semesterns början avgör om det ena eller andra be- räkningssättet skall användas. Har en arbetstagare först haft tim- eller ' ackordslön och sedan fått månadslön, skall månadslönen utgå under semestern, även om han haft tim— eller ac'kordslön under hela kvali- fikationsåret. Detta torde gälla även om semesterlöncn skulle bli lägre än om den hade beräknats i procent av lönen under kvalifikationsåret.

• Sida 44
•  Original

Prop. 1976/77 : 90 44

Har arbetstagaren i stället gått över från månadslön till tim- eller" ackordslön, skall semesterlöncn beräknas enligt procentregeln.

I vissa fall tillämpas båda metoderna samtidigt. Detta sker om arbets—' tagaren vid tiden för semestern har ackord, premielön, provision eller .' annan rörlig lön vid sidan av en fast vecko— eller månadslön. Arbets- tagaren skall i sådana fall först ha sin vanliga vecko- eller månadslön ' under semestern. Därutöver skall han ha ett tillägg med 9 % av den rörliga lönen (kombinationsmetoden).

Enligt 12 & tredje stycket 1963 års SemL skall vid tillämpning av pro- centregeln inte i arbetsinkomsten för kvalifikationsåret-räknas in semes- terlön, sjuklön eller övertidstillägg. Att semesterlönen inte skall medräk- nas hänger samman med att den redan har beaktats vid bestämmandet ' av nioprocentsfaktorn. Har arbetstagaren under kvalifikationsåret varit- frånvarande på grund av sjukdom-, havandeskap, Viss militärtjänst m. m. som avses i 7 & andra stycket-b)—e) (privilegierad frånvaro), beräknas semesterlöncn för sådan dag enligt en särskild regel. För varje frånvaro- dag som ger rätt till semester läggs till den faktiska arbetsinkomsten under kvalifikationsåret ett belopp som svarar mot den genomsnittliga dagsinkomsten i anställningen under" det året. Vid långvarig sjukdom kan det hända att en arbetstagare "skall hasemesterlön för ett år, då han inte alls har arbetat åt arbetsgivaren. I ett sådant fall kan genom-' snittsregeln inte tillämpas. Semesterlönen skall då i stället räknas ut med hänsyn till arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst under det kvalifikationsår, då han senast var i arbete hos arbetsgivaren.

Vid beräkning av semesterlön skall enligt 12 & fjärde stycket bortses från förmån av fri bostad och ersättning för särskilda kostnader. Detta gäller för alla arbetstagare. Har arbetstagaren rätt till fri kost, skall skä— lig kostersättning utgå för de semesterdagar då förmånen inte kan ut- nyttjas (13 å). , .

Parterna har möjlighet att träffa avtal om avsteg från lagens regler om beräkning av semesterlön. Sådant av-tal får träffas för arbetstagare, - vars semesterlön helt eller delvisskall beräknas enligt procentregeln. Överenskommelsen skall ha form av- kollektivavtal, som på arbets- tagarsidan har slutits eller godkänts av huvudorganisation. Avtalsfrihe- ten är inte obegränsad. Av 2 gi lagen följer att avtal ej får försämra arbetstagarens förmåner enligt lagen.

Beträffande frågan vilken frånvaro som är privilegierad enligt SemL-- hänvisas till 5.1.3.

8.2. Kommittéförslaget i huvuddrag

Det förslag som kommittén har lagt'fram innebär att semesterlöncn delas upp i två delar, nämligen semesterlön för avlönad tid och semester- . lön för semestergrundande frånvaro. '

Arbetsgivaren skall svara för den semesterlön som tjänas in under av- --

• Sida 45
•  Original

Prop. 1976/77: 90 45

lönad tid. Till avlönad tid-hänförs även tid då arbete inte har utförts men avlöning har utgått.. Med avlönad tid jämställs semesterledighet - vare sig betalning har utgått eller ej. Semestergrundande frånvaro skall emellertid aldrig räknas som-avlönad tid, även om ersättning, t. ex. sjuk— lön, har utgått för den tiden.

Den semesterlön som tjänas in vid semestergrundande frånvaro kallas i betänkandet som nämnts särskild semesterlön. Den beräknas och be- talas ut av riksförsäkringsverket enligt bestämmelserna-i en föreslagen särskild lag. Särskild semesterlön kan cndastberäknas för fem veckors semester. Har arbetstagaren längre semesterledighet än fem veckor en- ligt avtal, får arbetsgivaren svara för den semesterlön som tjänas in vid semestergrundande frånvaro såvitt avser de överskjutande semesterda- garna. Det förutsätts att parterna träffar avtal om beräkningen av se- mesterlöncn i den delen. Arbetsgivaren skall också svara för semester- lön som hänför sig till sjukdomstid för det fallet, att arbetstagaren inte är eller skall vara inskriven i allmän försäkringskassa vid tiden för sjukdomen.

Vad gäller semesterlön för avlönad tid bygger förslaget på den nu- varande uppdelningen mellan-arbetstagare som har tidlön för vecka- ellcr längre period och arbetstagare med timlön, daglön eller'rörlig lön. Den som har vecko- eller månadslön skall i regel ha samma lön under semestertiden som när-han är i arbete (sammalöneregeln). I övriga fall skall procentregeln tillämpas. Sammalöneregeln kompletteras med en bestämmelse om att procentregeln skall tillämpas på all rörlig lön som har utgått vid sidan av den fasta tidlönen under intjänandeåret (kombi— nationsmetoden). Här avses t.- ex. ersättning för skift-, beredskaps- och övertidsarbete.

Vidare föreslås bestämmelser, enligt vilka procentregeln i vissa fall skall användas även på arbetstagare med månadslön o.d. .De tar främst sikte på fall, då arbetstagaren har gått över från heltids- till del— tidsarbete i samma anställning eller då arbetstagarens fasta tidlön av annat skäl är lägre under semesteråret än motsvarande lön under in— tjänandeåret. Procentregeln skall tillämpas om den fasta tidlönen vid ' semesterledighetens början är lägre än arbetstagarens fasta tidlön under intjänandeåret. Även i ett annat fall skall enligt förslaget procentregeln tillämpas på vecko- eller månadsavlönade eller därmed jämställd per- sonal. Det gäller om en arbetstagare har fått ändrad löneform och gått över från en rörlig lön under intjänandeåret till en fast tidlön under semesteråret. Om procentregeln i ett sådant fall leder till högre semester— lön, skall den tillämpas i stället för sammalöneregeln.

8.3. Vecko- eller månadsavlönade

Arbetstagare med vecko- eller månadslön skall som har nämnts enligt förslaget ha sin vanliga lön under semestertiden. Löneökningen under

• Sida 46
•  Original

Prop. 1976/77: 90 46 semesteråret ger för dessa arbetstagare direkt. utslag på! semesterlö'nen; Det är löneformen vid- början av semestertiden somavgör om semester- lönen skall beräknas enligt sammalöneregeln. Har arbetstagaren" t. ex. varit tim- eller ackordsavlönad under hela intjänandeåret men fått vec- kolön under semesteråret, skall alltså veckolönen i regel utgå under semestertiden. Som nyss har nämnts skall dock procentregeln tillämpas i ett sådant fall, om detta leder till att semesterlöncn blir högre. Sammalö- neregeln gäller för fast tidlön som beräknas för. vecka eller längre period". Sättet för utbetalningen av lönen saknar betydelse. Sammalöneregeln tillämpas enligt praxis. även på vissa former av provision, tantiem och. annan ersättning som utgår oberoende av att arbetstagaren har semester.

Sammalöneregeln innebär i princip att semesterlöncn skall motsvara full lön för ordinarie arbetstid. Det är lönen när semesterledigheten ut- går som är avgörande. Detta gäller också om lönen har ändrats under intjänandeåret eller semesteråret-. Vid- övergång från: halvtidstjänst" tillj heltidstjänst skall semesterlöncn alltså grundas på? lönen för-. heltids- tjänsten. En övergång från heltid till deltid blir enligt sammalöneprin- cipen i semesterhänseende .till- nackdel för arbetstagaren. Av det skälet" har kommittén föreslagit- att procentregeln skall tillämpas i det fallet.

Ett villkor för att en arbetstagare skall få sin. vanliga lön under. hela semesterledigheten är enligt förslaget att: hanhar-haftlön i anställningen-. under hela intjänandeåret. Har han haft lön endast. under en del av intjänandeåret, skall semesterlönen beräknas. i.,förhållande tillden tiden. Anställningstiden skall; beräknas på dagen" när. Semesterlönen intjänas enligt förslaget under den tid arbetstagaren får lön av arbetsgivaren, oavsett om arbetstagaren-. har utfört-. arbete åt: arbetsgivareneller varit permitterad eller ledig för utbildning e. d. Semesterledighet med eller utan lön och semesterpermittering- jämställs med-avlönad" tid: Den tid? då en arbetstagare har-varit frånvarande utan lön (tjänstledighet'för en- skilda angelägenheter, olovlig utevaro: o. d;)' skall'I'därem'ot- alltid dras- av från anställningstiden vid beräkningen av.-semesterlöncn. för månads- avlönade.

Förutom full lön för ordinarie-arbetstid skall för; nu- berörda arbets— tagare under semesterledigheten utgå också. sådan särskild-fast lönedelf som är knuten till viss befattning eller' individ; såsom; ansvarstillägg, avlöningsförstärkning, kallortstillägg, uppdragstillägg: o.d.. Ersättning för särskilda kostnader och förmånen av. fri bostad påverkar: däremot inte semesterlönens storlek;.Kostersättning utgår- i. förekommande. fall...

Sammalöneregeln omfattar- inte öfver-tidsersättning. eller. andrarörliga lönedelar av typen ackord, timpenning, provision,.skiftet-sättning, hur.- och beredskapsersättning o.d. Arbetstagaren skall, när sådana löne- delar förekommer, enligt förslaget ha ut dels sin vanliga fasta lön under semestertiden och dels tillägg enligt procentregeln för rörliga lönedelar som har utgått under intjänandeåret. Lagfästandet av kombinationsprin- cipen innebär samtidigt: en utvidgning av dess tillämpning. Särskilt-'.

• Sida 47
•  Original

Prop. 1976/77: 90 . 47

gäller detta beträffande övertidsersättningen, bl.a. därför att. övertids- arbete enligt SemL inte påverkar semesterlönen för vecko- och månads- avlönade.

Vid beräkning av semesterlön enligt sammalöneregeln skall enligt- förslaget semestergrundande frånvaro alltid räknas som oavlönad tid, även om sjuklön eller annanersättning har utgått för frånvarotiden. För sådan tid utgår i stället särskild semesterlön enligt den föreslagna lagen om semesterlönefond.

Sammalöneprincipen sägs i betänkandet inte medföra några problem, om lönen betalas ut som vanligt under semestern och lönen har varit jämn och stabil under intjänandeåret. Vissa. svårigheter uppstår däremot vid beräkning av semesterlöncn, när arbetstagaren inte har rätt till full semesterlön, exempelvis därför att han inte har varit anställd under hela intjänandeåret eller har haft semestergrundande frånvaro. Enligt för- slaget har man att utgå från anställningstidens. längd.- och ij förekom- mande fall göra avdragiför de dagar av ett- intjänandeår, då arbetstaga- ren har varit frånvarande och semesterlön inte skall räknas för från- varodagama. Antalt betalda semesterdagar erhålls genom formeln

antalet anställningsdagar X 25 11 anställningsmånader- X 25 ___—___— e er.

365 " ' 12

Om brutet tal uppstår vid. beräkningen, skall det enligt förslaget höjas till närmast högre heltal; Hänsyn måste emellertid tas till den. särskilda semesterlönen för semestergrundande frånvaro. Utgår även särskild semesterlön, får höjning inte ske om det skulle leda till att semesterlön sammantaget kommer att utgå för mer än 25' semesterdagar under. samma semesterår.

I fråga om övergång från heltids- till deltidstjänst samt ändrad löne- form har kommittén som nämnts föreslagit särskilda bestämmelser för att förhindra förlust av semesterlön. Till en början skall semesterlönen räknas ut enligt procentregeln, om den fasta. tidlönen är lägre vid semesterledighetens början än motsvarande.- lön. under. hitjänandeåret. Vid tillämpning av procentregeln på en fast tidlön minskas lönen- med. den semesterlön som utbetalats under intjänandeåret, eftersom.den-. redan är beaktad vid bestämmandet av procenttalet. Likaså skall sjuklön och annan ersättning som har utgått vid semestergrundande frånvaro hållas- utanför beräkningen. A'lla former "av minskad sysselsättningsgrad'skall": enligt förslaget beaktasoch inte bara övergång från heltid" till deltid. Det enda avgörande är- att den-fasta tidlönensänkts. Bestämmelsen skall även tillämpas om ändringen i sysselsättningsgraden sker under. intjä-- nandeåret. AV betydelse är endast att den fasta. lönen har sänkts. genom ändringen så att den vid semestertillfället är lägre än genomsnittet av den fasta lönen per tidsenhet under. intjänandeåret. Vidare-föreslås. b'e- stämmelsen gälla om den fastatidlönenav annat. skäl an mins-kad." sys—.

• Sida 48
•  Original

Prop. 1976/77: 90 . 43

selsättningsgrad har sänkts under tiden från intjänandeåret och fram till semestertillfället.

Jämförelsen skall göras mellan den fasta tidlönen under intjänande- året och motsvarande lön vid semestertillfället. Även sådana fasta tillägg av typen kallortstillägg, uppdragstillägg m.fl. som skall utgå ograverade under semestertiden tas med vid jämförelsen. Rörliga lönetillägg som har utgått vid sidan av den fasta lönen skall däremot hållas utanför jämförelsen. På dessa delar beräknas som förut har nämnts i stället sär— skilt tillägg enligt procentregeln.

Kommittén föreslår vidare som har framgått av en bestämmelse som tar sikte på fallet att någon har haft en rörlig lön, t. ex. tim— eller ac— kordslön, under intjänandeåret eller del av detta men vid semestertill— fällct i stället fått fast tidlön på vilken sammalöneregeln skall tillämpas. När arbetstagaren tjänade in semesterlönen gällde procentregeln. Den föreslagna bestämmelsen syftar till att arbetstagaren inte skall förlora en redan intjänad förmån, vilket kan bli fallet om sammalöneregeln tilläm— pas på den fasta lönen och denna är lägre än den gamla lönen. Fastän sammalöneregeln formellt är tillämplig, skall därför semesterlöncn i ett sådant fall räknas ut enligt procentregeln på lönen under intjänande— året, om detta i det konkreta fallet skulle leda till en högre semesterlön. Har övergången till den fasta lönen skett under intjänandåret, skall enligt förslaget även den fasta lön som har utgått under intjänandeåret tas med vid beräkningen enlig-t procentregeln. Avdrag görs för semester- lön och annan ersättning som inte skall tas med i inkomstunderlaget för procentregeln.

Till belysning av sina förslag anför kommittén ett antal exempel till vilka hänvisas (SOU 1975: 88 s. 159—160, 164 och 166).

8.4. Annan arbetstagare

I fråga om annan arbetstagare än den som har tidlön, beräknad för- månad eller vecka, föreslår kommittén som har nämnts att semesterlöncn liksom hittills skall beräknas enligt procentregeln.

Vid fastställandet av tillämpligt procenttal utgår kommittén från det nuvarande procenttalet 9 %. Detta bygger på relationen mellan an- talet semesterdagar och antalet vardagar under året, det senare av- rundat till 300. Eftersom semester ger rätt till ny semester och arbets- tagaren enligt 1963 års SemL tjänar in fyra veckors semester genom ar- bete i 48 veckor, har procenttalet höjts något. Därigenom behöver hän- syn inte tas till den semesterlön som har betalats ut under kvalifikations- året. 8,3 % av lönen i 48 veckor motsvarar full lön under de nuvaran- de fyra semesterveckorna. Procenttalet har emellertid bestämts till 9 % av vissa skäl. Sålunda minskar varje dags frånvaro av icke privilegierad anledning semesterlönen, varför en viss höjning av procentsatsen ansågs

• Sida 49
•  Original

Prop. 1976/77: 90 49

befogad för att tim- och ackordsavlönade inte skulle bli missgynnade i jämförelse med vecko- och månadsavlönade. Vidare ansågs att den normala löneökningen under semesteråret motiverade att procentsatsen höjdes. '

I betänkandet redovisar kommittén olika beräkningsmetoder när det gäller att finna ett adekvat procenttal. Med den nya utgångspunkten att semesterlön för fem veckor skall tjänas in under 47 veckors anställ- ningstid erhålls procenttalet 10,64. Det är då förutsatt att lönen är kon- stant under intjänandeåret. Hänsyn har inte tagits till enstaka olönade frånvarodagar eller till lönestegringen fram till semestertillfället. Ge- nom förskjutningen av intjänandeåret kommer dock löneökningen un- der årets fyra första månader att automatiskt ge utslag på semester- lönen. En direkt översättning av den nuvarande 9 %-regeln till fem vec- kors semester ger talet 11,25 %. Med hjälp av regeln i 12 å andra stycket andra punkten 1963 års SemL (höjning med 0,4 % per dag ut- över 24 semesterdagar) erhålls 11,4 %, vilket tal ligger något i överkant, eftersom talet 0,4 är avrundat uppåt.

Mot bakgrund av de på detta sätt erhållna procenttalen föreslår-kom- mittén att procenttalet för fem veckors semester fastställs till' tolv. Där- vid har kommittén bl.a. sökt uppnå rättvisa vid en jämförelse med sam- malöneregeln. En månadsavlönad får ju ut sin aktuella lön under semestertiden. Enstaka oavlönade frånvarodagar ger inte utslag i se-' mesterlönen enligt sammalöneregeln.

Kommittén föreslår inte någon motsvarighet till regeln i 12 å andra stycket 1963 års SemL om höjning av- procenttalet när semesterledighe-

ten enligt avtal är längre än 25 dagar. Kommittén anser att detta är en fråga för avtalsparterna. '

När det gäller bestämmandet av underlaget för beräkningen av se- mesterlönen för timavlönade slår kommittén fast att arbetstagaren i princip skall ha samma lön under semestern som när han arbetar. Ar- betstagarens hela inkomst i anställningen under intjänandeåret skall därför läggas till grund för beräkning av semesterlön enligt procentre- geln. Alla former av lön och lönetillägg som utgår på grund av lag eller avtal skall medräknas. Det gäller först och främst allt som kan hänföras till begreppet lön för arbetad tid, vari även ingår ersättning för sådan tid då arbetstagaren står till förfogande på arbetsplatsen (vän- -- tetid, jourtid m. m.) eller gör en resa mellan två arbetsplatser.

Procentregeln skall enligt förslaget tillämpas på timlön, ackord, provi- sion, premielön och andra former av prestationslön, som baseras på arbetsprestationen. Även drickspengar ger rätt till semesterlön. Löne- del vid viss arbetstidsform, t. ex. skiftformstillägg, skall ingå i inkomst- underlaget, liksom alla olika former av lönetillägg. Enligt 1963 års SemL utgår för tim- och ackordsavlönade semester-lön på själva grundlönen vid övertidsarbete, men däremot inte på det särskilda övertidstillägget.

4 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 90

• Sida 50
•  Original

Prop. 1976/77: 90 50

Kommittén föreslår att även övertidstillägget skall grunda rätt till se- mesterlön.

Även lön som utgår för ej arbetad tid skall enligt förslaget räknas med i underlaget, om inte annat följer av särskild föreskrift i lagen. Det rör sig om lön och ersättning för ej arbetad tid, då arbetstagaren inte står till arbetsgivarens förfogande. Vidare avses ersättning för tid då arbetstagaren är skyldig att med kort varsel infinna sig på arbets— platsen (beredskapstid). Semesterlön skall beräknas på helgdagslön och helgdagsersättning, permitteringslön med visst undantag, beredskapser— sättning samt lön under uppsägningstid. Vidare skall, enligt bestäm— melser i annan lagstiftning, semesterlön utgå på lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare inom eller utom ordinarie arbetstid samt på lön till fackliga förtroendemän och skyddsombud.

Semesterlön som har betalats ut under intjänandeåret skall däremot inte räknas med i .arbetsinkomsten, eftersom procentsatsen har bestämts med hänsyn till att semesterlöncn skall hållas utanför beräkningen. En följd av detta är att semesterlön inte heller skall beräknas på permitte- ringslön som utgår under semesterpermittering. Enligt förslaget skall in- te heller ersättning som arbetsgivaren har betalat ut vid sjukdom och olycksfall under intjänandeåret tas med i lönesumman. För semester- grundande frånvaro utgår särskild semesterlön i annan ordning. Om även sjuklön ingick i inkomstunderlaget, skulle följden bli att en arbets- tagare som har varit sjuk under intjänandeåret, fick högre semesterlön än den som har arbetat hela året. Motsvarande föreslås gälla för annan ersättning som arbetsgivaren betalar ut vid semestergrundande från- varo, t. ex. vid föräldraledighet eller militärtjänst.

Eftersom kommittéförslaget innebär bl. a. att den särskilda semester- lön som tjänas in vid semestergrundande frånvaro beräknas av riksför- säkringsverket och betalas ut från en semesterlönefond, skall all semes- tergrundande frånvaro hållas utanför inkomstunderlaget vid tillämpning av procentregeln. Någon motsvarighet till bestämmelsen i 12 & tredje stycket 1963 års SemL behövs därför inte längre. Detta föreslås dock ba- ra gälla i fråga om grundsemestern enligt lagen. Har arbetstagaren enligt avtal längre semester än fem veckor, skall arbetsgivaren svara för semes- terlön som hänför sig till semestergrundande frånvaro såvitt avser de överskjutande dagarna. Någon särskild regel för beräkning av den delen av semesterlöncn föreslås inte utan parterna förutsätts reglera den saken avtalsvägen. Om arbetsgivaren har betalat ut lön eller ersättning för ej arbetad tid som inte är semestergrundande enligt lagen, skall däremot sådana förmåner tas med i inkomstunderlaget för beräkning av semes— terlön. Som exempel nämns lön som utgår vid frånvaro på grund av enskilda angelägenheter, fackliga uppdrag, förtroendemannauppdrag, lä- karbesök, lön vid utbildning m. m.

Vid beräkning av semesterlön skall liksom hittills hänsyn inte tas till

• Sida 51
•  Original

Prop. 1976/77: 90 51

förmån av fri bostad eller till ersättning för särskilda kostnader. Kost- ersättning skall i vissa fall utgå vid sidan av semesterlöncn.

8.5. Särskild semesterlön med anledning av semestergrundande frånvaro

8.5.1. Kommittén

I 7 5 andra stycket 1963 års SemL finns bestämmelser om s.k. privi- legierad frånvaro. Kommittéförslaget innefattar en kraftig utvidgning av den ledighet som grundar rätt till semesterförmåner. Till skillnad från vad som är fallet enligt 1963 års SemL har reglerna om semestergrun- dande frånvaro enligt förslaget endast betydelse för rätten till semester- lön. Varje arbetstagare har nämligen enligt förslaget, som redan fram- gått, rätt till fem veckors semesterledighet.

Semestergrundande är enligt förslaget ledighet på grund av sjukdom, yrkesskador inräknade, föräldraledighet, ledighet för smittobärare, viss utbildning samt tjänstgöring enligt värnplikts-, vapenfri- och civilför— svarslagarna. Förslaget innefattar bl. a. en kraftig utvidgning av rätten att tjäna in semesterlön vid annan sjukdom än yrkesskada samt vid för- äldraledighet och värnpliktstjänst. Till detta kommer att viss utbild- ningstid görs semestergrundande.

Denna kraftiga utvidgning av rätten att tjäna in semesterlön vid frånvaro förutsätter enligt kommittén att kostnaderna kan fördelas jämnt på alla arbetsgivare. Annars skulle en enskild arbetsgivare drab- bas orimligt hårt, om en av "hans anställda råkade ut för t. ex. lång- varig sjukdom eller annan längre frånvaro som grundar rätt till se- mesterlön. Det betonas att en utvidgning inte heller får försvåra ställ- ningen för vissa grupper på arbetsmarknaden såsom småbarnsföräldrar och värnpliktiga som ännu inte har gjort sin militära grundutbildning. Kommittén föreslår med hänsyn härtill att kostnaderna för den semes- tergrundande frånvaron skall jämnas ut genom att en begränsad risk- fond inrättas hos riksförsäkringsverket. Fonden byggs upp genom av- gifter från arbetsgivarna. Den semesterlön -— särskild semesterlön — som tjänas in vid semestergrundande frånvaro betalas ut genom fonden.

Arbetsgivaravgiften till semesterlönefonden har i förslaget beräknats med utgångspunkt i fem veckors semester. Har en arbetstagare enl-igt avtal längre semester än fem veckor, skall semesterlön för semester— grundande frånvaro inte betalas ut från fonden såvitt avser de över- skjutande dagarna. För dessa semesterdagar skall arbetsgivaren utge också semesterlön som tjänas in vid semester-grundande frånvaro. Några regler för beräkning av denna del av semesterlönen föreslås inte. Det förutsätts att parterna i det avtal som ger den längre semestern reglerar frågan om semesterlönen för .frånvarotiden, såvitt avser den semester— ledighet som överstiger 25 semesterdagar. Beträffande de särskilda fal- len av semestergrundande frånvaro anför kommittén följande.

Sjukdom m.m. Vid frånvaro på grund av sjukdom knyts rätten till

• Sida 52
•  Original

Prop. 1976/77: 90 52

semesterlön samman med rätten till sjukpenning. Semesterlön tjänas in under den tid då arbetstagaren har rätt till skattepliktig sjukpenning. Ändringen består i att vanlig sjukdom jämställs med yrkesskada i fråga om rätt till särskild semesterlön.

Sjukpenning utgår till en början oavsett sjukdomsorsaken enligt den allmänna sjukförsäkringen. För att vara försäkrad för sjukpenning måste man vara inskriven hos försäkringskassa samt ha en årsinkomst av förvärvsarbete på minst 4 500 kr. eller vara hemmamake. Alla som är bosatta i Sverige och som har fyllt 16 år är inskrivna i försäkrings- kassan.

Förutom vid arbetstagarens sjukdom utgår, enligt föräldraförsäkring- en, sjukpenning bl. a. när någon av föräldrarna måste stanna hemma från arbetet för vård av sjukt barn som inte fyllt tio år. Sjukpenningen utgår under högst tio dagar per år. Även i detta fall kommer enligt för- slaget semesterlön att tjänas in.

Vid olycksfall i arbete m.m. utgår sjukpenning enligt lagen om yrkes— skadeförsäkring (YFL). Som tidigare har nämnts ersätts lagen fr.o.m. år 1977 av lagen om arbetsskadeförsäkring. Vid yrkesskada utges van- ligen sjukersättningen under den s.k. samordningstiden — i regel 90 dagar efter skadedagen -— på samma sätt som vid andra sjukdomar. Efter samordningstiden bestäms sjukpenningen på grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad efter särskilda regler. Enligt kommitténs förslag kommer ordningsföljden mellan yrkesskada och van- lig sjukdom att sakna betydelse för rätten till semesterlön, eftersom se- mesterlön tjänas in i samma mån som arbetstagaren har rätt till skatte— pliktig sjukpenning.

Enligt vissa författningar utgår ersättning enligt i huvudsak samma grunder som enligt YFL. Skador under militärtjänst regleras i militär- ersättningsförordningen (1950: 261, ändrad senast 1976:180). Ersätt— ning enligt i stort sett samma regler som i YFL utgår vidare enligt för- ordningen (1954: 249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådra- gen under tjänstgöring i civilförsvaret (ändrad senast 1973: 63), kun- görelsen (1974: 711) om ersättning för deltagande i räddningstjänst m.m., kungörelsen (1961: 457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. m. (ändrad 1974: 412), förordningen (1954: 250) om ersättning i anledning av kroppsskada ådra- gen under vistelse å anstalt m.m. (ändrad senast 1973: 64) och lagen (1954: 246) om krigsförsäkring för sjömän m.fl. (ändrad senast 1971: 283). I de fall skattepliktig sjukpenning utgår enligt någon av nämnda författningar, bör enligt kommittén också särskild semesterlön utgå. Med sjukpenning enligt YFL jämställs därför sjukpenning enligt närstå- ende ersättningssystem.

Kommittén föreslår vidare att särskild semesterlön skall kunna tjänas in under den tid en arbetstagare är ledig. från arbetet på grund av risk för överförande av smitta. Semesterlön bör. tjänas in under den tid er—

• Sida 53
•  Original

Prop. 1976/77: 90 53

sättning utgår enligt lagen (1956: 293) om ersättning åt smittbärare . (ändrad senast 1973: 469). Lagen ger rätt till ersättning" åt smittbärare som inte kan eller får arbeta. Smittbärare som hålls under uppsikt eller isoleras och därför inte kan arbeta får ersättning från försäkringskassan på samma sätt som vid sjukdom, om ingripandet är kortare än 90 dagar i en följd. Rätten till ersättning är inte beroende av om smittbäraren om— fattas av den allmänna försäkringen. Till kronisk smittbärare betalar länsstyrelsen ut ersättning.

I detta sammanhang tar kommittén upp en särskild fråga. Reglerna i 1963 års SemL om privilegierad frånvaro har ett undantag. I 7 & tred- je stycket sägs nämligen att sjukdom och därmed jämställd frånvarotid inte skall räknas som arbetad tid, om det är uppenbart att det inte fun- nits något arbete hos arbetsgivaren under frånvarotiden. Detta gäller dock inte vid semesterstängning. Syftet med bestämmelsen är att t. ex. en sjuk arbetstagare inte skall bli gynnad framför arbetskamrater som är permitterade. Kommittén pekar på att bestämmelsen genom ett tillägg till 21 & tredje stycket lagen om anställningsskydd numera har fått mindre betydelse. Tillägget medför nämligen att semester tjänas in också vid sjukdom eller annan semestergrundande frånvaro som inträffar, när permittering har varat längre än 14 dagar i en följd eller mer än 30 dagar under samma kalenderår. Till detta kommer att permitteringslön normalt utgår enligt avtal under karensdagarna i arbetslöshetsförsäk- ringen, dvs. fem dagar under högst fem kalenderveckor. I detta fall tjänas likaså semesterlön in. På grund av det minskade tillämpnings— området för undantagsbestämmelsen anser kommittén att anledning saknas att överföra den till den nya semesterlagen.

En obegränsad rätt att tjäna in semesterlön vid sjukdom och annan semestergrundande frånvaro strider enligt kommittén i viss mån mot grundtanken bakom semester. Arbetstagarens behov av att koppla av från arbetet tunnas ut och semesterrätten förvandlas mer och mer till en ren löneförstärkning, om frånvaron pågår utan avbrott under en längre tid. Kommittén föreslår därför att rätten till semesterlön vid semestergrundande frånvaro skall upphöra sedan två hela intjänandeår har förflutit utan att arbetstagaren återgått i arbete. Bestämmelsen har samma innebörd som den nu gällande tvåårsregeln vid långtidssjukdom som föranletts av yrkesskada.

Vid halv sjukskrivning skall enligt förslaget försäkringskassan betala ut halva semesterlöncn genom fonden. Den andra halvan, som avser den arbetade tiden, skall arbetsgivaren svara för.

Föräldraledighet. Enligt förslaget skall semesterlön utgå, då arbets- tagare är ledig från arbetet och" samtidigt har rätt till föräldrapenning. Rätten till föräldrapenning regleras i lagen om allmän försäkring. Föräldrapenning betalas i samband med barns födelse ut till en av föräldrarna. För att få rätt till föräldrapenning skall föräldern ha

• Sida 54
•  Original

Prop. 1976/77: 90 54

varit inskriven hos försäkringskassan under viss tid i följd närmast före barnets födelse eller den beräknade dagen för förlossningen. Före bar— nets födelse är det bara modern som har rätt till föräldrapenning. Vid vård av barn betalas föräldrapenningen f. n. ut under högst 210 dagar sammanlagt för båda föräldrarna eller längst till dess barnet är 210 dagar gammalt. Den sistnämnda tiden kan i vissa fall utsträckas något. Särskilda regler gäller för adoptivföräldrar. Beroende på bl. a. adoptiv- barnets ålder utgår föräldrapenning under 210, 45 eller 20 dagar.

Nuvarande begränsning till 90 dagar bortfaller alltså genom förslaget. Det saknar vidare betydelse om det är mannen eller kvinnan som ut- nyttjar rätten till föräldraledighet. Rätten till särskild semesterlön ut- sträcks även till adoptiv- och fosterföräldrar.

För tid då halv föräldrapenning utgår, skall arbetsgivaren svara för den semesterlön som faller på den arbetade och avlönade tiden. Resten kommer från den föreslagna fonden.

Ledighet för utbildning. Enligt kommittéförslaget tjänas semesterlön in under utbildningstid i de fall då arbetsgivaren betalar lön eller annan ersättning vid utbildningen. Det gäller också sådan utbildning som inte är ett direkt led i tjänsten utan syftar till att vidga arbetstagarens yrkes- kunnande.

Kommittén knyter i förslaget vidare an till den vidsträckta, lagstad- gade rätten till ledighet för utbildning som har införts genom lagen om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning och till de nyligen införda systemen för vuxenstudiestöd samt utbildningsbidrag inom arbetsmarknadsutbildningen. Studiestödet för vuxna är främst riktat till dem som har en kort och bristfällig grundutbildning. Tim— och dagstudiestödet har införts särskilt för att vissa grupper av arbetstagare skall kunna utnyttja sin lagliga rätt att ta ledigt från arbetet för att delta i kortare studier. Kommittén framhåller att det med hänsyn till att studiestödet för vuxna skall vara en ersättning för inkomstbortfall under studietiden är naturligt att förlust av semesterlön under sådan utbildningstid också ersätts. Kommittén föreslår därför att särskild se- mesterlön skall tjänas in under den tid arbetstagaren är ledig för utbild- ning och samtidigt erhåller timstudiestöd, dagstudiestöd i form av in- komstbidrag eller vuxenstudiebidrag.

Beräkningen av den särskilda semesterlönen skall enligt förslaget i nu berörda fall ske efter samma grunder som vid annan semestergrundan- de frånvaro. Timstudiestödet kräver dock en annan beräkningsmetod. I detta fall skall särskild semesterlön utgå med 12 % av det utgivna beloppet.

Den s.k. bristyrkesutbildningen inom arbetsmarknadsutbildningen kan enligt kommittén i viss mån jämställas med studiestödet till vuxna. Frågan om semesterlön i detta fall anses dock böra ses i samband med frågan om semesterrätten vid arbetslöshet och andra former av arbets—

• Sida 55
•  Original

Prop. 1976/77: 90 55

marknadsutbildning. Kommittén finner därför inte skäl att bryta ut bristyrkesutbildningen till särskild behandling. Fråga om särskild se- mesterlön vid arbetsmarknadsutbildning, liksom vid arbetslöshet, bör därför enligt kommittén prövas i samband med att man i annat samman- hang tar upp frågan om inrättande av ett allmänt fondsystem för all semesterlön. '

I förslaget pekas på att den fackliga utbildningen tilldelats en sär- ställning i vissa hänseenden. Grunden för detta har varit att den på- gående reformeringen av arbetslivet ställer betydande krav på arbets- tagarna och deras organisationer, varför behovet av facklig utbildning är särskilt angeläget. Kommittén anser mot denna bakgrund att särskild semesterlön bör utgå till arbetstagare som är ledig från arbetet för att genomgå facklig utbildning. Detta skall gälla inte bara beträffande rent facklig utbildning utan även utbildning som har samband med facklig verksamhet. Utbildningen får alltså även avse förhållanden som mera allmänt rör de anställdas ställning som arbetstagare. Deltagande i kurs för vilken statsbidrag utgår enligt den särskilda förordningen (1970: 272) om statsbidrag till löntagarorganisationers centrala kursverksamhet (ändrad senast 1976: 436) skall enligt förslaget alltid berättiga till sär- skild semesterlön. Men även annan facklig utbildning, t. ex. kurser som är kortare än fem dagar och information till nyanställd personal, skall ge rätt till särskild semesterlön. Om t. ex. timstudiestöd eller dagstudie- stöd utgår vid facklig utbildning, skall den särskilda semesterlöncn i första hand beräknas på grundval av detta.

Rätt till semesterlön vid deltagande i utbildning kan också förvärvas enligt annan lag. Hit hör i första hand lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Av 40 5 a fjärde stycket arbetarskyddslagen följer vidare att skyddsombud skall beredas den ledighet som behövs för uppdraget och att han därvid Iskall ha rätt till bibehållen lön och andra anställningsförmåner. Skyddsombudens utbildning har förutsatts ske på betald arbetstid eller ersättas som om den fullgjorts på betald arbetstid. I dessa fall, där arbetsgivaren direkt på grund av lag är skyl- dig att betala semesterlön för viss utbildningstid, skall enligt förslaget särskild semesterlön inte utgå från semesterlönefonden. Semesterlön skall i vanlig ordning betalas av arbetsgivaren.

Värnplikt, vapenfri tjänst och civilförsvarstjänst. Kommittén nämner att de nu gällande reglerna om rätt att förvärva semester under viss militärtjänst i huvudsak har varit oförändrade sedan år 1942. Man framhåller att en utvidgning av semesterrätten tidigare har avvisats med hänvisning till de ökade kostnaderna för arbetsgivarna och till att en utvidgning kunde komma att medföra en" obenägenhet bland arbets— givarna att anställa värnpliktiga under den sista tiden innan de skall rycka in till grundutbildningen. Mot en utvidgning har också anförts att övningsuppehållet tjänar delvis samma syfte som semestern.

• Sida 56
•  Original

Prop. 1976/77: 90 55

I betänkandet anförs att kostnaderna för den semestergrundande från- varon genom den föreslagna semesterfonden kommer att fördelas på alla arbetsgivare. Riskerna för att arbetsgivarna av kostnadsskäl vägrar att anställa värnpliktiga som inte har fullgjort grundutbildningen borde därigenom falla bort. Målet för kommitténs arbete sägs vara att bygga upp ett system som garanterar alla arbetstagare en viss betald semester— ledighet varje år. Denna skall inte inskränka-s genom ofrivillig frånvaro som inträffar under en pågående anställning. Ett av de längsta ofrivil- liga avbrotten under en anställning är den militära grundutbildningen. Kommittén anser därför att en arbetstagare som är mera varaktigt knu— ten till arbetsmarknaden skall få behålla sin rätt till semesterlön under all värnpliktstjänst som fullgjörs enligt 27 å och 28 ä 1. värnpliktslagen liksom vid vapenfri tjänst och tjänst inom civilförsvaret.

Vad gäller värnplikten innebär förslaget främst den utvidgningen i jämförelse med den nuvarande semesterlagen att grundutbildningen, be— redskapsövning enligt 27 & 2. värnpliktslagen och tjänstgöring enligt 28 ä 1. värnpliktslagen görs semestergrundande. Grundutbildningen för de vapenfria tjänstepliktiga blir också semestergrundande.

Kommitténs avsikt är att genom utvidgningen av den semestergrun- dande frånvaron tillgodose dem som har en mera varaktig anknytning till arbetsmarknaden. Som ett villkor föreslås därför att arbetstagaren skall ha haft rätt till sjukpenning på grund av inkomst av anställning under minst fem månader närmast före inryckningsdagen. .

I fråga om civilförsvarstjänst innebär förslaget att åldersgränsen 22 år bortfaller liksom begränsningen till högst 60 dagar under varje kvali- fikationsår. Tjänstgöring i civilförsvaret som fullgörs under tid då civil- försvarsberedskap råder eller då beredskapsövning får anordnas vid krigsmakten blir också semestergrundande enligt förslaget.

De bestämmelser i kommittéförslaget för vilka nu har redogjorts tar sikte på arbetstagare som är inskriven vid allmän försäkringskassa. För att även arbetstagare som inte är inskriven hos försäkringskassa skall få rätt till semesterlön vid sjukdom har kommittén föreslagit en särskild be- stämmelse, enligt vilken arbetsgivaren med visst undantag skall svara för semesterlön som tjänas in under sjukdomstid.

8.6. Frågan om förstärkt semesterlön

Kommittén har enligt sina direktiv även haft i uppdrag att närmare kartlägga behovet av att förbättra arbetstagarnas ekonomiska möjlig- heter att utnyttja semesterledigheten. Det framhålls dock i direktiven att frågan om förstärkning av semesterlönen skall ses i ett mera allmänt lönepolitiskt sammanhang och att den i enlighet med praxis i lönefrågor i vanlig ordning får tas upp vid förhandling mellan arbetsmarknadens parter.

• Sida 57
•  Original

Prop. 1976/77: 90 57

I betänkandet redogör kommittén för förhållandena i vissa andra länder i detta hänseende samt för uppgifter om svenska folkets semes- tervanor som tagits fram av Iågz'nkomstutredningen och kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden (SOU 1975: 88 s. 188—191).

Kommittén konstaterar att ungefär en halv miljon arbetstagare inte utnyttjar all semester som är intjänad, i vart fall inte under semester- året. Mau nämner att flera undersökningar entydigt pekar på, att det är vanligt att löntagarna inte lämnar hemorten under semestern, i många fall därför att de inte har råd att resa bort. Redan dessa uppgifter tyder enligt kommittén på att det finns ett klart behov av särskilda insatser för att förbättra löntagarnas möjligheter att utnyttja semestern. Detta behov sägs vara särskilt starkt för låginkomsttagare. Behovet kan väntas öka när semestern förlängs.

Åtgärder för att underlätta löntagarnas möjligheter att utnyttja se- mestern kan enligt kommittén sättas in på flera olika plan. Resandet kan göras billigare genom rabatter på tåg och bussar. Uppförande av stugbyar och andra semest-eranläggningar kan understödjas. Semester- bidrag av statsmedcl kan tänkas för vissa grupper osv. Samhällsinsatser på sådana områden sägs vara värdefulla och kan genomföras vid sidan av en förstärkt semesterlön. För att möta de ökade utgifterna under semestern ligger det dock enligt kommitténs mening närmast till hands att införa någon form av tillägg till den vanliga semesterlöncn.

En förstärkning av semesterlönen kan genomföras på olika sätt, exempelvis genom procentuella tillägg eller engångsbelopp som utgår enligt lag eller avtal. Procentuella tillägg lider enligt betänk-andet av den bristen, att de ger minst i kronor räknat åt dem som bäst behöver en förstärkning, medan tilläggen stiger med ökade löner. Lagstiftningsfor- men har vissa fördelar, eftersom det gäller att lyfta upp dem som har det svagaste förhandlingsläget. En minimisemesterlön kan enligt kom- mittén utformas så att semesterlöncn för fem veckors semester lägst skall uppgå til-l ett visst bestämt belopp. Tillägget blir därigenom störst vid låga inkomster och minskar sedan undan för undan med stigande lön för att helt upphöra vid gränsen för minimisemesterlönen. Någon tröskeleffekt uppstår alltså inte. En överslagsberäkning som kommittén har gjort ger vid handen, att kostnaden, räknat på kontant utbetald lön per arbet-ad timme, kan uppskattas till omkring 1 % på lönesumman för LO-SAF-området jämte industritjänstemännen, om semesterlöncn lägst skall motsvara 20 kr. i timmen.

I betänkandet framhålls emellertid att Vissa särskilda problem måste lösas för att en lagfäst minimisemesterlön skall kunna genomföras. Så- lunda måste minimisemesterlönen göras värdesäker och helst också standardsäker. Värdesäkringen sker enklast genom att lönen knyts till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. För att vissa branscher

• Sida 58
•  Original

Prop. 1976/77: 90 58 med många lågavlönade inte skall drabbas särskilt hårt av en lagfäst minimisemesterlön, måste vidare ett system införas som jämnar ut kost— naderna mellan olika branscher. En sådan utjämning kan ordnas genom en fondbildning för uppsamling, administrering och utbetalning av all semesterlön. En sådan fond föreslås inte i betänkandet. Kommittén fin- ner därför lämpligt att frågan om minimisemesterlön eller förstärkning av semesterlöncn i annan form anstår tills förutsättningarna för inrät- tande av en allmän semesterfond närmare har övervägts.

9. Rätt att spara semesterledighet 9.1 Gällande ordning

Enligt SemL skall all semester som har förvärvats under kvalifika- tionsåret utgå under det närmast följande året. Har semesteråret gått till ända utan att arbetsgivaren har lagt ut intjänad semester, kan ar— betstagaren inte kräva att få den senare. Han har endast rätt till ersätt- ning för den förlorade semestern. Ersättningen skall motsvara semester- lönen. Dessutom kan arbetsgivaren i vissa fall bli skadeståndsskyldig. För arbetstagare på fartyg kan semestern skjutas upp ett år efter över- enskommelse (11 å andra stycket sista punkten 1963 års SemL).

Statstjänstemännen har enligt kollektivavtal viss möjlighet att skjuta upp semestern till tiden januari—maj året efter kvalifikationsåret. De som tjänstgör inom kallortsområdet eller utomlands kan skjuta på se- mestern något längre. Även enligt avtalen på det kommunala området kan semestern förläggas till de fem första månaderna närmast efter se- mesteråret.

9.2. Kommittén

Kommittén framhåller att behovet av en längre tids avbrott i arbetet för vila och avkoppling kan tillgodoses med fyra veckors semester. Vid en förlängning av den lagstadgade semestern till fem veckor borde man därför i någon mån kunna släppa på kravet att hela semestern skall utgå under ett och samma år. Den femte veckan bör i stället kunna ut- nyttjas mera fritt. Man pekar vidare på att det från löntagarhåll har vi- sats intresse för att den femte semesterveckan skall kunna samlas upp under ett antal år för att sedan läggas ut till en längre sammanhängande ledighet för t. ex. studier, resor eller andra intressen som kräver mera tid än som ryms inom den vanliga semestern. Kommittén har tagit fasta på detta önskemål och föreslår en begränsad rätt att spara intjänade se- mesterdagar från ett år till ett senare år.

Förslaget går ut på att en arbetstagare skall kunna spara en vecka av varje års semesterledighet under högst fem år. En arbetstagare får alltså rätt att samla högst fem semesterveckor. Under det sjätte året

• Sida 59
•  Original

Prop. 1976/77: 90 59

skall han tillsammans med den ordinarie semestern kunna ta ut tio veckors semester. Rätten att spara semesterdagar kan enligt förslaget ut- nyttjas endast av fast anställda som är kvar i samma anställning, efter— som någon anordning inte föreslås för att föra över semesterlön från en anställning till en annan. Det närmare innehållet i förslaget är föl- jande.

F örutst'ittningartta för rätten att spara semesterdagar. Kommittén för- utsätter att arbetstagaren alltid skall ta ut minst fyra veckors semester- ledighet varje år. Det är alltså endast den femte veckan som skall kun- na sparas. Avtal får inte träffas om att mer än en vecka av semestern varje år skall sparas. Vidare skall arbetstagaren ha tjänat in semester- lön för minst fyra veckors semesterledighet jämte en dag för att få rätt att spara semester. Endast betalda semesterdagar skall kunna sparas. Semesterlön intjänas som tidigare har framgått dels på grund av lönen i anställningen under intjänandeåret och dels under den semestergrun- dande frånvaron (särskild semesterlön). Storleken av den särskilda semesterlöncn kommer att framgå av en utbetalningsavi som sänds till arbetstagaren i början av juni varje år (jfr 10.1).

För att utröna om rätt föreligger för arbetstagaren att spara semester måste alltså enligt förslaget antalet semesterdagar för vilket arbetsta- garen har tjänat in semesterlön fastställas. Har arbetstagaren haft lön under hela intjänandeåret och har han endast varit ledig av skäl som är semestergrundande, får han rätt till 25 betalda semesterdagar och kan spara fem dagar till ett kommande semesterår. Har arbetstagaren där- emot tjänat in semester under tio månader, uppgår den betalda semes— tern till tio tolvtedelar av full semester, eller 20,8 semesterdagar. Dag- antalet avrundas till 21 dagar, varav en semesterdag, kan sparas till ett följande år. Tid då arbetstagare av annat skäl än semesterledighet eller semestergrundande frånvaro varit utan lön dras av från anställnings- tiden vid beräkning _av antalet semesterdagar för vilket lön intjänats.

I betänkandet föreslås att arbetstagare som vill spara semesterdagar skall begära detta h05 arbetsgivaren inom en månad efter det att ar- betstagaren har fått veta tidpunkten för huvuddelen av årets semester. När arbetsgivaren har fått sådan framställning, skall han enligt försla- get innehålla semesterlönen för de dagar som skall sparas. Detta förut- sätter att arbetsgivaren känner till hur stor fordran arbetstagaren har hos fonden för semestergrundande frånvaro, vilket framgår av den avi som arbetstagaren får från försäkringskassan i början av juni. Har ar— betstagaren haft särskilt mycket semestergrundande frånvaro, kan det tänkas att den semesterlön som arbetsgivaren skall svara för inte ens täcker semesterlöncn för de dagar som skall sparas. I sådant fall skall enligt förslaget arbetstagaren betala underskottet till arbetsgivaren av de pengar som kommer från fonden.

Utläggning av sparad semester. Semesterdagar som har sparats skall

• Sida 60
•  Original

Prop. 1976/ 77: 90 60

enligt förslaget läggas ut inom fem år från utgången av det semesterår då de annars skulle ha utgått. Arbetsgivaren är skyldig att lägga ut den uppsamlade semesterledigheten innan denna tid har löpt ut. Arbets- tagaren får fritt disponera de sparade semesterdagarna. Han skall an— mäla minst tre månader i förväg när han önskar ta ut sparad semester- ledighet. Innestående semesterlön föreslås bli preskriberad efter tre år från utgången av den nämnda tidsfristen, dvs. efter åtta år från ut- gången av det semesterår från vilket semesterdagarna har skjutits upp. För att semesterlön som har sparats skall täckas av förmånsrätt och skyddas av den statliga lönegarantin vid konkurs föreslås ändring i för- månsrättslagen.

Förläggningen av uppskjuten semesterledighet skall ske enligt samma regler som gäller för semestern i övrigt.

Arbetstagaren föreslås emellertid få rätt att kräva att den uppskjutna semesterledigheten skall förenas med hela den ordinarie semesterledig— heten under året. Har arbetstagaren i rätt tid anmält att han vill ta ut sparad semesterledighet, kan han alltså enligt förslaget påfordra att få ut dels hela årets semesterledighet, dvs. 25 dagar, i en följd, dels, i sammanhang med denna, den sparade semesterledigheten. Genom att ta ut en sparad vecka och samtidigt spara en ny vecka till nästa år skulle arbetstagaren emellertid kunna skaffa sig förmånen av att ständigt kun- na kräva fem veckors semester i en följd. Kommittén föreslår därför att semesterledighet inte får sparas under det semesterår då sparade semesterdagar tas ut.

Semesterlönen vid sparad semester. Förslaget innebär att semester- lönen för de sparade dagarna beräknas med utgångspunkt i arbetstaga- rens lön när semestern tas ut. Semesterlönen blir därigenom normalt värde- och standardsäker. Vid beräkningen tillämpas samma grunder som vid beräkning av den vanliga semesterlönen. Genom kollektivavtal på lägst förbundsnivå får avvikelse göras från de föreslagna reglerna om semesterlöneberäkningen. Dessa innebär följande.

Den som har fast tidlön, beräknad för vecka eller månad, skall ha sin ordinarie lön under den tid de sparade dagarna utgår. Har arbets- tagaren haft rörligt tillägg av något slag vid sidan av sin fasta tidlön, beräknas semesterlön särskilt på den delen enligt procentregeln. Under- lag för den beräkningen är enligt förslaget summan av de rörliga till- lägg som har betalats ut under intjänandeåret närmast före det aktuella semesteråret. För varje sparad dag blir semesterlöncn 0,48 % av under-

lagssumman enligt formeln if = 0,48 %. ..5 För andra än vecko- och månadsavlönade skall semesterlönen för de sparade dagarna räknas ut enligt procentregeln. För varje sparad dag som läggs ut skall semesterlönen uppgå till 0,48 % av arbetstagarens

sammanlagda lön i anställningen för tid då han har utfört arbete under

• Sida 61
•  Original

Prop. 1976/77: 90 61 det intjänandeår som ligger omedelbart före det aktuella semesteråret. Ett tillägg måste vidare göras för all frånvarotid under det intjänande- året, cftersom full betalning skall utgå under de sparade semesterda- garna.

Tillägget skall enligt förslaget motsvara arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst i anställningen under intjänandeåret. Har arbetstagaren inte haft någon lön i anställningen, skall tillägget grundas på den in- komst han sannolikt skulle ha haft under intjänandeåret. På så sätt kommer tillägget att avspegla den aktuella lönen.

Reglerna har i förslaget utformats med utgångspunkt i att arbets— tagaren har samma andel av heltid när han får ut de sparade semester- dagarna som när dessa tjänades in. Har arbetstagarens sysselsättnings- grad ändrats under tiden mellan intjänandet och uttaget av de sparade semesterdagarna, måste en omräkning ske med hänsyn till ändringen. Har en person t. ex. arbetat på heltid då semesterdagarna tjänadcs in men därefter gått över till halvtid när dagarna läggs ut, skall semester- löncn för dessa dagar beräknas som om arbetstagaren fortfarande hade heltid vid uttaget. På motsvarande sätt skall en justering göras vid änd- ringar i andra riktningen.

10. Fondfrågor 10.1 Kommittén

Kommittén har undersökt. möjligheterna att bygga upp någon form av fondsystem för utbetalningen aV' semesterlön. Enligt kommitténs mening utgör en begränsad fond, riskfond, en förutsättning för en ut- vidgad rätt att förvärva semester vid frånvaro av skilda orsaker såsom sjukdom, föräldraledighet, viss utbildning och värnplikt m.m. Genom en sådan fond kan kostnaderna för utvidgningen fördelas på alla ar- betsgivare. Med ett sådant system kan också vissa andra icke önsk- värda följder av utvidgningen motverkas, exempelvis motstånd mot att anställa småbarnsföräldrar och ungdomar som inte har fullgjort sin militära grundutbildning.

Kommittén har också, som tidigare nämnts, undersökt möjligheterna att införa någon form av minimisemesterlön liksom även möjligheten att till långscmester utnyttja från tidigare år sparade semesterdagar även efter byte av arbetsgivare. Vidare har i direktiven berörts möjlig- heten att tillförsäkra arbetstagare som har bytt anställning semesterlön i samband med semesteruttaget. För att kunna förverkliga sådana önske- mål är det enligt kommitténs mening nödvändigt att införa ett fond— system, för all semesterlön.

I betänkande föreslår kommittén ett begränsat fondsystem för beräk- ning och utbetalning av särskild semesterlön. Vidare lämnas en princip—

• Sida 62
•  Original

Prop. 1976/77: 90 62 skiss av huvuddragen i ett fondsystem som omfattar all semesterlön. För kommitténs närmare överväganden i sistnämnda hänseende hänvisas till betänkandet (SOU 1975 : 88 s. 213—220).

Det begränsade fondsystem som kommittén föreslår bygger på den allmänna försäkringens ADB-system. Den allmänna försäkringen, dvs. sjukförsäkring, folkpensionering och försäkring för tilläggspension hand— has, jämte administrationen av de allmänna barnbidragen, av de allmän- na försäkringskassorna och riksförsäkringsverket.

Verket utövar tillsyn över försäkringskassorna, vilka skall följa ver- kets anvisningar. Sedan flera år tillbaka pågår ett omfattande arbete med att rationalisera administrationen av sjukförsäkringen, pensione- ringen samt barnbidragen. Detta arbete har resulterat i att ADB-tekni- ken har tagits i anspråk för automatisering av vissa manuella rutiner hos försäkringskassorna. Kommittén hänvisade till pågående genomfö- rande av ett terminalorienterat ADB-system för försäkringskassornas lokalkontor, vilket beräknades bli klart i huvudsak under år 1976. För driften av bl. a. det ADB-systemet svarar riksförsäkringsverkets tekniska byrå i Sundsvall, där en central ADB-anläggning finns.

Det terminalorienterade ADB-systemet för sjukförsäkringen är en- ligt kommittén av särskilt intresse från semesterfondssynpunkt. Genom detta är försäkringskassornas ca 450 lokalkontor kopplade till riksför- säkringsverkets dataanläggn-ing i Sundsvall. Sjukförsäkringssystemet är uppbyggt kring en databas som består bl. a. av ett försäkringsregister (F-register). Detta register innehåller bl. a. uppgift om samtliga hos för- säkringskassorna inskrivna försäkrades personnummer (identifierings- och sökbegrepp), namn och adresser. Vidare innehåller F-registret upp- gift om de försäkrades sjukpenninggrundande inkomst.

Kommittén anser att en begränsad riskfond enklast kan byggas upp genom en koppling till sjukförsäkringcns ADB-system. Riskfondssyste- met torde enligt kommittén förutsätta att administrationen av all sär- skild semesterlön samlas på ett ställe. En uppdelning enligt vilken ar- betsgivaren svarar för utbetalning av semesterlönen för semestergrun- dande frånvaro enligt de nuvarande reglerna och sjukförsäkringssyste— met ombesörjer den utvidgade rätten till semesterlön vid frånvaro anges inte vara rationell.

F—registret innehåller som nämnts uppgifter om samtliga hos för- säkringskassorna inskrivna försäkrades personnummer (identifierings- och sökbegrepp), namn och adresser. Arbetstagare som har vistats i Sverige kortare tid än ett år och arbetstagare under 16 år omfattas på grund av bestämmelserna i AFL inte av registret. Som nyss har nämnts innehåller F-registret uppgift om sjukpenninggrundande in- komst. Därmed avses den förvärvsinkomst i pengar samt värdet av na- turaförmåner i form av fri kost och bostad som den försäkrade per år t.v. beräknas komma att ha av eget arbete. Därvid bortses från sådan

• Sida 63
•  Original

Prop. 1976/77: 90 63

del som överstiger 7,5 gånger det vid årets början gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring..Av tekniska skäl registreras dock i F-registret uppgift om sjukpenninggrundande inkomst upp till högst 99 900 kr. Den nedre gränsen för registrering går vid 4 500 kr. På grund av vissa övergångsbestämmelser vid införandet av den beskattade sjuk- penningen år 1974 registreras övergångsvis även förvärvsinkomster om 1 800—4 500 kr. för vissa försäkrade. Den sjukpenninggrundande in- komsten omfattar enligt nuvarande praxis såväl semesterlön som stän- digt återkommande övertidstillägg.

I sjukförsäkringssystemets databas registreras vidare bl. a. uppgift om antal dagar för vilket sjukpenning, yrkesskadeersättning, föräldra- penning samt sjukpenning vid vård av barn har utbetalats. Databasen innehåller även uppgift om antal dagar då ersättning åt tillfälliga smitt- bärare har utgått. Insjuknandedagar och fridagar registreras dock inte. Vidare lämnas uppgifter om tid för militärtjänstgöring och vapenfri tjänst till riksförsäkringsverkets tekniska byrå. Försäkringskassorna kom- mer fr.o.m. år 1977 att ombesörja viss ersättning åt värnpliktiga under repetitionsutbildning samt åt civilförsvarspliktiga. Det innebär att även uppgifter om tidsperioder för civilförsvarstjänstgöring i framtiden kom- mer att registreras vid verkets tekniska byrå. Ledighet för utbildning som berättigar till studiestöd registreras likaså, eftersom försäkrings- kassorna betalar ut detta.

Kommittén föreslår att den särskilda semesterlöncn skall bygga på arbetstagarens semestergrundande inkomst, vilken skall anses-motsvara den sjukpenninggrundande inkomsten utan någon övre begränsning. Förslaget förutsätter att vissa uppgifter rapporteras till riksförsäkrings— verket eller försäkringskassan för registrering. Det rör sig om sådana uppgifter som inte redan finns i sjukförsäkringens ADB—system. Sålun- da bör anmälan ske från länsstyrelserna om ersättning åt kroniska smittbärare samt från facklig organisation i fråga om facklig utbild- ning. De närmare bestämmelserna om denna anmälningsskyldighet före- slås komma att lämnas av regeringen eller av riksförsäkringsverket.

Den särskilda semesterlönen föreslås beräknad på samma sätt för alla arbetstagare oavsett löneformen. Vid beräkningen av semesterlönen har man att utgå från den semestergrundande inkomsten vid tiden för ledigheten, eller, om det leder till högre semesterlön, inkomsten vid in- tjänandeårets utgång. Enligt huvudregeln skall den särskilda semester- löncn för varje frånvarodag uppgå till en viss procent av arbetstaga- rens semestergrundande inkomst delad med 365. Procentsatsen bör en- ligt kommittén fastställas med utgångspunkt i den procentsats som gäller för arbetstagare med tim- och ackordslön, dvs. 12%. Samma pro- centsats bör tillämpas vid beräkning av den särskilda semesterlöncn, även om det betyder en viss överkompensation med hänsyn till att se- mesterlön tas med vid beräkningen av den sjukpenninggrundande in-

• Sida 64
•  Original

Prop. 1976/77 : 90 64 komsten. Härigenom motverkas enligt kommittén eftersläpningen av denna. Den särskilda semesterlöncn kommer därigenom att nära an- sluta till arbetstagarens inkomst när semestern tas ut. Det föreslagna beräkningssättet anges vara mindre lämpligt att använda vid beräkning av särskild semesterlön på timstudiestöd. I stället föreslås i detta fall som förut nämnts semesterlön utgå med 12 % av det utgivna beloppet. Samma regel kan användas om frånvaron av annat skäl är kortare än en halv dag.

Beträffande samordningen mellan sjukpenning och förtidspension föreslår kommittén att någon motsvarighet till bestämmelserna i 17 kap. 1 % AFL om avräkning vid sammanträffande av förmåner inte införs i fråga om semesterlöncn.

Genom anknytningen till sjukförsäkringens ADB-system kommer en- ligt förslaget arbetsgivarna att svara för, förutom den semesterlön som tjänas in under tid då lön har utgått i anställningen, även semesterlön för sådana arbetstagare som inte är eller skall vara inskrivna vid för— säkringskassan.

I fråga om formerna för utbetalning av den särskilda semesterlönen diskuterar kommittén olika alternativ. Gemensam utgångspunkt är att RSV:s tekniska byrå vid intjänandeårets utgång översänder en uppgift till arbetstagarna om den sammanlagda särskilda semesterlön som har tjänats in. Av denna bör även antalet semestergrundande frånvarodagar fram-gå. Underlaget för dessa uppgifter är den beräkning och fortlöpan- de ackumulering av särskild semesterlön som sker i ADB-systemet. Uppgiften om särskild semesterlön ligger till grund för den följande utbetalningen. Genom att intjänandeåret enligt förslaget skall omfatta tiden den 1 maj—30 april efterföljande år kan uppgiften om särskild semesterlön vara arbetstagaren tillhanda tidigast i början av juni.

Den särskilda semesterlöncn kan enligt kommittén i princip betalas ut på två olika sätt. Det ena innebär att arbetsgivaren på grund av ar- betstagarens uppgift om särskild semesterlön betalar ut sådan semester- lön, varefter han erhåller ersättning från försäkringskassan för vad som har utgått. Det andra sättet innebär att särskild semesterlön be- talas ut direkt från riksförsäkringsverkets tekniska byrå med hjälp av posten. Semesterlönen betalas härvid ut vid en på förhand bestämd tidpunkt utan hänsyn till när semesterledigheten utgår. Det förstnämn- da systemet antas bli tungrott och i olika hänseenden komplicerat. Kom- mittén förordar :i stället att riksförsäkringsverket vid ett bestämt tillfälle till arbetstagaren betalar -ut den särskilda semesterlöncn. Det innebär enligt förslaget att arbetstagaren får all särskild semesterlön som har tjänats in under intjänandeåret omkring den 15 juni varje år. I de fall arbetstagaren utnyttjar rätten att spara semesterdagar måste'han visa utbetalningshandlingen för arbetsgivaren så att denne kan beräkna storleken av den sammanlagda semesterlön som har förvärvats under

• Sida 65
•  Original

Prop. 1976/77: 90 65

intjänandeåret. Arbetsgivaren kan därigenom beräkna hur stor del av semesterlöncn som skall hållas inne.-för de sparade dagarna.

Särskild semesterlön bör enligt förslaget kunna utbetalas tidigare, om' arbetstagaren slutar på grund av pensionering, studier, flyttning utom- lands o. d.

Alla arbetsgivare bör enligt förslaget vara anslutna till riskfonden med hänsyn till de problem som skulle uppstå vid t. ex. byte av an— ställning, om en av arbetsgivarna inte var ansluten. Däremot bör arbets— givarinträde vara möjligt, eftersom ett sådant underlättar avtal om annat intjänandeår än lagens, t. ex. löpande kalenderår. Med arbetsgivar- inträde avser kommittén i detta sammanhang, att arbetsgivaren uppbär arbetstagaren tillkommande särskild semesterlön mot att arbetsgivaren betalar ut all semesterlön inkl. den särskilda semesterlöncn till arbets- tagaren. Vid arbetsgivarinträde förutsätts att arbetsgivaren lämnar upp- gift till riksförsäkringsverket om vilka arbetstagare som omfattas av arbetsgivarinträdet. Det kan till stor del ske genom ADB-baserad avise- ring. Arbetsgivarinträde torde enligt kommittén främst bli aktuellt i de fall arbetsgivaren skall svara för utbetalning av särskild semesterlön på grund av avtal om förmåner som är mer långtgående än semesterlagens regler.

Kommittén bedömer att systemet kan vara klart för drift den 1 januari 1977, dvs. vid samma tidpunkt som den nya semesterlagen träder i kraft enligt kommitténs förslag, under förutsättning att riks- försäkrigsverket får erforderliga resurser för utvecklingsarbetet.

Den särskilda semesterlöncn beräknas uppgå till ca 1 250 000 kr. Den föreslås bli finansierad genom en särskild arbetsgivaravgift, som beräk- nas på samma underlag som gäller för socialförsäkringsavgiften till folk- pensioneringen och sjukförsäkringen. En avgift på drygt en procent be— räknas täcka kostnaderna för den särskilda semesterlöncn. Arbetsgivar- nas kostnad för systemet kommer emellertid inte att uppgå till detta belopp, eftersom kostnaderna för den nuvarande privilegieringen förs över till fonden. Kommittén pekar på att detta får betydelse även i ett annat avseende. Eftersom arbetsgivarna i dag betalar kostnaden för nu— varande privilegiering, uppgående till ca 606000 kr., som en del av semesterlöncn, ingår kostnaden i underlaget för beräkningen av arbets— givaravgifter av skilda slag. Genom att denna kostnad förs över till en kollektivt finansierad fond minskar avgiftsunderlaget i samma mån. Kommittén anger att avgifterna bör'ses över så att den inkomstminsk- ning för statsverket som följer av det minskade avgiftsunderlaget kom- penseras.

Avslutningsvis erinrar kommittén om att den begränsade riskfonden inte löser alla problem som tas upp i direktiven. Problemen att säkra semesterersättningen vid byte av anställning kvarstår liksom frågan om en förstärkt semesterlön, t. ex. i form av en i lag garanterad minimi-

• Sida 66
•  Original

Prop. 1976/77: 90 66

semesterlön. Vidare har kommittén kommit in på frågan om semester- . rätten vid arbetslöshet och arbetsmarknadsutbildning. Lösningen av dessa frågor kan enligt kommittén kräva en mer eller mindre långt- gående ändring av den nu gällande ordningen för- utbetalning av semesterlön, t. ex. genom att all semesterlön samlas i en fond.

11. Upphävande av den särskilda semesterlagen 11.1 Gällande ordning

I fråga om huvuddragen i nu" gällande bestämmelser hänvisas till av- snitt 2. Som framgår avden där lämnade redogörelsen skall arbetar- skyddsstyrelsen på begäran av' domstol eller den som berörs avgöra om visst arbete kan anses falla under den särskilda semesterlagen. Domstol ' skall hänskjuta mål där sådan fråga har betydelse till arbetarskyddssty- relsen. Vid sådan prövning inhämtar arbetarskyddsstyrelsen yttrande från statens strålskyddsinstitut. -

Sedan tillkomsten av 1963 års särskilda semesterlag har arbetar- skyddsstyrclsen prövat ett tjugotal ärenden om förlängd semester. Sty- relsens beslut har alltid följt strålskyddsinstitutets yttrande. Enligt insti— tutets praxis tillstyrks förlängd semester på grund av radiologiskt arbete då det gäller medicinskt radiologiskt arbete och liknande arbete, som medför kontakter med patienter på sådant sätt att tillräckliga strål- skyddsåtgärder inte kan vidtas. Institutet betraktar däremot inte tekniskt radiologiskt arbete och liknande". arbete, som-inte medför direkta per- sonkontakter, som kvalificerande för förlängd semester. I sådana fall avstyrks förlängd semester. Ett skäl härtill utgör institutets ståndpunkt att semesterförlängning inte får vara ett surrogat för ett fullgott strål- skydd.

Antalet anställda som har-rätt till förlängd semester på grund av radiologiskt arbete uppskattas .i. betänkandet till 3 500—4 000. Flertalet av dessa arbetstagare har semester seX'Vec'kor eller mer på grund av avtal.

11.2. Kommittén

I betänkandet anförs att särskild semesterlagstiftning för vissa utsatta grupper har funnits sedan år 1946. Den allmänna semestern var då två veckor, medan personer med radiologiskt arbete redan från början fick rätt till sex veckors semester. Den längre semestern grundades på medi- cinska skäl. "De skador som följde av strålningen, .vilka ibland kunde vara svåra, ansågs inte kunna förebyggas med tekniska eller andra åt- gärder. De fyra extra semesterveckorna ansågs vid "denna tid vara aV' betydande värde för att läka strålskador.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1976/77: 90 67

Kommittén pekar vidare på att arbetstiden sedan dess förkortats, samtidigt som den allmänna semestern har förlängts i olika etapper. Vidare har skyddet vid radiologiskt arbete-förbättrats avsevärt. Huvud- principen vid strålskyddsarbete bör enligt kommittén vara att ett full- gott skydd skall gå före varje'annan åtgärd för arbetstagaren. En längre semester är inte det bästa sättet att förebygga strålningsskador och andra faror i arbetsmiljön. Radiologiskt arbete intar enligt kommittén inte någon särställning i arbetsmiljöhänseende. Hälsorisker finns på många andra områden av arbetslivet och nya risker tillkommer ständigt, t. ex. i form av farliga kemiska ämnen. Faror i arbetsmiljön måste förebyggas genom skyddsåtgärder, vilket också gäller radiologiskt arbete.

Kommittén åberopar vidare bl; a. ett av strålskyddsinstitutet avgivet yttrande, i vilket institutet har anfört, att radiologiskt arbete numera bedrivs under så betryggande förhållanden att skäl för en semesterför- längning inte längre föreligger.'En extra semestervecka'måste vidare enligt institutet från medicinsk synpunkt anses sakna betydelse vid skydd mot strålningsrisker. En längre" semester minskar endast riskerna på det sättet att den kortare arbetstiden medför en'något lägre årlig stråldos.

Kommittén föreslår för'sin del," mot bakgrund av vad nu har nämnts, att den särskilda semesterlagen upphävs i samband med att den femte semesterveckan införs. Kommittén utgår därvid från att man genom andra åtgärder kan sörja för bästa möjliga strålskydd för berörd per- sonal. För att ingen enskild person skall behöva förlora den förmån som han har enligt den särskilda lagen föreslår kommittén en särskild övergångsregel som skall garantera, att de som redan har längre semes- ter med stöd av lagen får behålla förmånen, så länge de fortsätter med radiologiskt arbete.

12. F öredraganden

12.1. Inledning

Under 1970-talet har arbetslivets'Villkor stått'i centrum för reform- politiken. Omfattande reformer har genomförts i syfte att stärka arbets- tagarnas trygghet i anställningen och inflytande över förhållandena på den egna arbetsplatsen. Jag kan i detta sammanhang nöja' mig med att peka på lagstiftningen angående anställningsskydd, anställningsfrämjan- de åtgärder och facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen samt på riksdagens beslut att ge anställda rätt att vara representerade i före- tagens styrelser. ' ' '

Ett nytt och betydelsefullt steg när det gäller att stärka arbetstagarnas ställning har tagits genom den avriksdagen'nyligen beslutade lagen om medbestämmande i arbetslivet. Genom den "skapas" de grundläggande förutsättningarna för ett vidgat arbetstagarinflytande inom hela "arbets-

• Sida 68
•  Original

Prop. 1976/77: 90 68

livet. Det blir parterna på arbetsmarknaden som ytterst avgör i vilken takt de nya möjligheterna till medbestämmanderätt skall utnyttjas.

På arbetsmiljöns område har viktiga steg tagits genom de lagändring- ar som trädde i kraft år 1974 och som bl. a. innebar att den lokala skyddsverksamheten på arbetsplatserna gavs en mer framträdande plats. Förslag till en ny arbetsmiljölag kommer att läggas fram inom en nära framtid.

Rätten till betald ledighet för rekreation utgör en viktig del av ar- betslivets villkor. Semesterledigheten syftar främst till att ge de anställda tid för vila och till att återhämta krafter och hälsa. Till detta kommer att arbetstagaren genom en årlig betald ledighet av viss längd ges till- fälle att odla intressen som inte har direkt samband med yrkesverksam- heten.

Rätten till en lagstadgad semester med dessa syften är inte särskilt gammal, vare sig i vårt land eller internationellt sett. Den fick sitt ge- nombrott så sent som under senare hälften av 1930—talet. I vårt land kom den första semesterlagen år 1938. Genom den lades fast de grund- läggande principer på vilka senare semesterlagar bygger. Bestämmelser— na var i allmänhet tvingande till arbetstagarens förmån. Genom 1938 års semesterlag fick arbetstagarna en rätt till tolv dagars ledighet med full lön. Lagen omfattade emellertid endast arbetstagare som under en längre, sammanhängande tid hade varit anställd hos arbetsgivaren. Även i övrigt innehöll lagen olika begränsningar i semesterrätten.

1938 års semesterlag ersattes fr. o. m. den 1 januari 1946 av en ny se- mesterlag. Det främsta syftet med 1945 års reform var att bereda även korttidsanställda rätt till semester. Under lagens giltighetstid utökades år 1951 semesterledigheten till tre veckor. Den 1 juli 1963 fick vi nu gällande semesterlag (1963 års SemL). Genom denna infördes fyravee— korssemestern. Kvalifikationsreglerna ändrades. I samband med 1965 års reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt gjordes la- gen tillämplig också på alla statsanställda. I korthet innebär nuvarande semesterlag följande.

Semester, dvs. ledighet med lön, utgår med'två dagar för varje kalen- dermånad av föregående år. (kvalifikationsåret), under vilken arbetsta- garen för arbetsgivarens räkning har arbetat minst 15 dagar. Har arbete under sådan månad utförts under kortare tid men under minst åtta da- gar, utgår semester meden dag för den månaden. Full semester utgör alltså 24 dagar. Semestern skall tas ut under semesteråret och kan inte sparas till senare tillfälle.

Med arbetad tid jämställs s.k. privilegierad frånvaro. Semesterrätt tjänas in vid frånvaro under kvalifikationsåret på grund av semester, sjukdom, havandeskap eller barnsbörd och viss värnpliktstjänstgöring, vapenfri tjänstgöring eller civilförsvarstjänst. Den kvalificerade från- varotiden vid sjukdom som inte beror på yrkesskada och vid havande-

• Sida 69
•  Original

Prop. 1976/77: 90 69

skap eller barnsbörd är begränsad till 90 dagar. I fråga om värnplikts- tjänstgöring m. m. utgör begränsningen 60 dagar. .

I semestern räknas inte in söndagar men däremot i princip helgdagar. För söndagsarbetande gäller särskilda regler. Arbetsgivaren bestämmer tiden för semestern, vilken anges böra förläggas till'sommartid. Något samråd är inte föreskrivet. Å andra sidan ges arbetstagaren en rätt att få ut semestern i ett sammanhang.

Under semestertiden får vecko- och månadsavlönade sin vanliga lön (sammalönsprincipen). Annan arbetstagares semesterlön motsvarar 9 % av den sammanlagda arbetsinkomsten under kvalifikationsåret (procent— regeln). Kombinationer förekommer enligt praxis. Upphör anställning innan arbetstagaren har hunnit få ut semester, får han semesterersätt- ning, motsvarande intjänad semesterlön.

1963 års SemL gäller inte beträffande medlem av arbetsgivarens fa- milj eller den som avlönas enbart genom andel i vinst. S. k. okontrolle- rade arbetstagare har rätt endast till ekonomisk ersättning (särskild se— mesterlön). Denna motsvarar 9 % av den sammanlagda arbetsinkomsten under kvalifikationsåret. Något krav på antal arbetade dagar per månad finns inte i detta fall.

Vid sidan av SemL gäller en särskild lag (1963: 115) om förlängd se- mester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.

1963 års SemL utgör en social skyddslag och dess bestämmelser är därför i stor utsträckning tvingande. till arbetstagarnas förmån. De rät- tigheter som lagen ger utgör sålunda minimiförmåner. Genom avtal kan bättre semesterförmåner tillförsäkras enskilda arbetstagare eller grupper av arbetstagare. Längre semesterledighet har också avtalats för stora grupper av anställda. Inom det statliga området har merparten av de an- ställda fem veckors semester eller mer. Avgörande för semesterns längd är i dessa fall ålder och lönegradsplacering. Detsamma gäller på det kommunala området. På den privata sidan torde omkring 20 % av tjäns- temännen ha längre semester än fyra veckor, medan arbetstagare till- hörande Landsorganisationens (LO:s) område i stort sett utan undantag följer semesterlagen.

Mot bl. a. denna bakgrund begärde LO år 1973 en allmän översyn av semesterlagstiftningen. Som angelägna reformer framhölls, förutom för- längning av semestern, bl. a. införande av garanterad minimisemester och förstärkt semesterlön. LO pekade på att avsevärda olikheter finns mellan olika grupper, när det gäller semesterförmåner. Dessa kvarståen— de skillnader borde av rättviseskäl utjämnas. LO föreslog att en femte semestervecka införs för alla. Olika lösningar av frågan hur den femte semesterveckan skall tas ut borde utredas närmare. Vidare anförde LO att den nuvarande semesterlagen även i övrigt är behäftad med stora brister. Stora grupper utestängs från full semester genom att full semes- ter tillkommer endast dem som har-arbetat hela det föregående året el-

• Sida 70
•  Original

Prop. 1976/77: 90 70

ler som har haft privilegierad frånvaro och inte har bytt arbetsgivare. Enligt LO:s mening borde lagen ändras så att alla anställda får den av- sedda semestern och kan använda sig av den. Systemet för finansiering- en måste enligt LO ändras. Detta var f. ö..en förutsättning förinförande av en allmän minimisemester. En möjlighet som LO i detta samman- hang pekade på var att införa ett semesterkassesystem.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) föreslog redan år 1972 i skrivelse till chefen för socialdepartementet en omfattande översyn av 1963 års SemL. Organisationen föreslog bl. a., med hänvisning till det hårda utnyttjandet av arbetskraften, att längre semesterledighet införs för äldre arbetstagare. Vidare föreslogs ändrade bestämmelser om se- mesterns förläggning. Semester som inte överstiger 24 dagar borde, om annat inte hade överenskommits, alltid förläggas till tiden maj—septem- ber och semesterförläggningen ske efter samråd med arbetstagarorgania sationerna. Vidare borde utredas huruvida det är möjligt att införa nå- gon form av sanktion i de fall då arbetsgivaren ensidigt ändrar tiden för semesterns förläggning. Om semestern skall uppfylla syftet att verka re- kreerande, borde det enligt TCO inte vara tillåtet för arbetsgivaren att lägga ut semestern exempelvis under uppsägningstid eller under tid då kvinna åtnjuter tjänstledighet för havandeskap. TCO framhöll vidare att semesterbehovet kunde sägas vara en följd av den hårda arbetstakten, som i förtid hotar att förslita människorna. Med det synsättet följde att semestern inte enbart borde ses som ett intresse för den enskilde indi- viden att med bibehållen lön få möjlighet till rekreation och vila, utan även som ett led i företagshälsovården och i den allmänt förebyggande hälsovården. I princip följde av detta att alla arbetstagare — oavsett an- ställningstid och under kvalifikationsåret utfört-arbete —— borde vara berättigade till en viss minsta betald ledighet. Även de deltidsanställdas problem togs upp i skrivelsen. Eftersom rätt till semester förutsätter ar- bete under ett visst minsta antal dagar av kalendermånad under intjä- nandeåret, kan deltidsanställd till följd av arbetstidens förläggning gå miste om semesterförmåner. Organisationen presenterade förslag till lös- ningar på hithörande problem. Beträffande semesterberäkningen för des— sa grupper ifrågasatte man också, om inte lagen borde ändras därhän att såsom semesterdagar räknas endast dagar då arbete annars skulle ha utförts. I skrivelsen togs även upp andra krav som rörde bestämmel- serna om privilegierad frånvaro, semesterlöneberäkningen och sank- tionsbestämmclserna.

Även i övrigt har från fackligt håll i olika sammanhang riktats kritik mot olika bestämmelser i 1963 års SemL. De framställda reformkraven rör i huvudsak de frågor som nu har nämnts. Kritik har vidare riktats mot arbetsgivarens rätt att ensam bestämma tiden för semestern och mot bestämmelserna om varseltiden. Kraven har gått ut på att arbetsta- garens inflytande på semesterns förläggning måste stärkas och varselti-

• Sida 71
•  Original

Prop. 1976/77 : 90 , 71

den förlängas. Krav har vidare rests på ändring i fråga om' semesterlö- nens beräkning. ,

Under den tid som 1963 års SemL har gällt har ett trettiotal riks- dagsmotioner väckts med yrkande om ändringar i'lagen. De flesta mo— tionerna har gällt kraV' på förbättringar av de deltids- och korttidsan— ställdas semestervillkor.-Yrkandena har i huvudsak gått ut på.-att kravet på åtta arbetade dagar för rätt till en semesterdag skall slopas. Under årens lopp har i riksdagsmotioner tagits upp även frågor om förläng- ning av semestern, föreskrift om en bestämd semesterperiod, förlänga ning av varseltiden, beräkningen av semestern för arbetare i kontinuer- lig skiftgång samt översyn av reglerna om privilegierad frånvaro.

Riksdagen har i skrivelse till regeringen (rskr 1971: 244) begärt över- syn av reglerna om semesterförmåner för deltids- och korttidsanställda arbetstagare samt förlängning av varseltiden.

Jag vill i detta sammanhang också nämna att frågor om en reforme- ring av semesterlagen så tidigt som år 1965 togs upp på nordiskt plan. Vid Nordiska rådets 13:e session i Reykjavik detta år antog sålunda rå- det på förslag av socialpolitiska utskottet en rekommendation (nr 20/ 1965) angående samordning av semesterlagstiftningen. Nordiska rådet rekommenderade regeringarna att vidta åtgärder för att så långt som möjligt samordna de nordiska ländernas lagstiftningar om semester. Nordiska socialpolitiska kommittén beslöt år 1965 tillsätta ett-under— utskott (ämbetsmannautskott) med uppgift att utreda möjligheterna till en sådan samordning av semesterlagstiftningen som avses i rekommen— dationen. Sedan varje-land hade upprättat en'rapport över situationen enligt gällande lagstiftning, har i en till Nordiska socialpolitiska kom— mittén avgiven rapport om samordning av de nordiska ländernas se- mesterlagstiftning (Nordisk utredningsserie 15/71) närmare angetts vilka ändringar i lagstiftningen som borde tas under övervägande i första hand.

Även inom internationella arbetsorganisationen (ILO) har semester- lagstiftningen nyligen varit föremål för behandling. Vid ILO:s allmänna konferens år 1970 antogs sålunda en konvention (nr 132) om semester. Konventionen utgör en revision av 1936 års konvention (nr 52) i samma ämne. Jag avser att i ett senare sammanhang ta upp frågan om ratifice- ring av konventionen. I oktober 1976 reviderade ILO:s sjöfartskonfe-l rens konventionen (nr 91) om semesterför- sjöfolk-Den nu reviderade konventionstexten kommer likaså att anmälas i _ett senare sammanhang.

Mot bakgrund av de omfattande reformkrav och önskemål som jag har berört i det föregående, tillkallade dåvarande chefen för arbets- marknadsdepartementct år 1974, efter bemyndigande av regeringen, särskilda sakkunniga för en översyn av 1963 års SemL. De .sakkunniga, som därvid övertog vissa frågor, som tidigare överlämnats åt en särskild utredningsman, antog benämningen --1974 års semesterkommitté. I direk-

• Sida 72
•  Original

Prop. 1976/77: 90 72

tiven till utredningen fick de sakkunniga i uppdrag att utreda förutsätt- ningarna att vid en lämplig tidpunkt förlänga den lagstadgade semestern från fyra till fem veckor. I det sammanhanget togs också upp den från fackligt håll framförda tanken på att arbetstagaren bör ha möjlighet att spara en intjänad femte semestervecka till en längre tids sammanhäng- ande ledighet. Åt de sakkunniga uppdrogs att undersöka olika lösningar med avseende på utformningen av en femveckorssemester och i anslut- ning härtill överväga hela frågan om att förbättra arbetstagarnas möj- ligheter till inflytande när det gäller semesterförläggningen. Vidare hän- visades till de nackdelar nuvarande semesterlagstiftning medför för del— tids— och korttidsanställda samt för nyanställda arbetstagare. De sakkun- niga fick som uppgift att närmare undersöka behovet av och möjlighe- terna att förbättra semesterrätten för de olika kategorier av arbetstagare som med gällande regler inte får semesterförmåner som svarar mot vad de enligt nu rådande allmän uppfattning bör ha. Utredningen borde också överväga en årlig minimisemester för i princip alla arbetstagare. Även frågor i anslutning till semesterlöncn borde övervägas. De sak— kunniga skulle sålunda närmare kartlägga behovet av att förbättra ar- betstagarnas ekonomiska möjligheter att utnyttja semesterledigheten. Frågan om en förstärkning av semesterlönen borde dock ses i ett mera allmänt lönepolitiskt sammanhang och i enlighet med praxis i lönefrå- gor i vanlig ordning tas upp vid förhandling mellan arbetsmarknadens parter. Slutligen uttalade departementschefen att det stod de sakkunniga fritt att ta upp sådana spörsmål som aktualiserades under arbetets gång och som låg inom ramen för en allmän översyn av semesterlagstift- ningen.

1974 års semesterkommitté har, som jag redan har nämnt, lagt fram betänkandet (SOU 1975: 88) Fem veckors semester med förslag till en ny semesterlag. Betänkandet har remissbehandlats. Det framlagda förslaget innefattar — förutom förslag till en förlängning av den lagstadgade se- mestern till fem veckor — genomgripande ändringar i gällande semes- terlagstiftning.

Enligt kommittéförslaget bryts det hittillsvarande sambandet mellan semesterledighet och semesterlön. Rätten till ledighet skall inte längre förutsätta att arbetstagaren har utfört arbete hos arbetsgivaren. I prin- cip får varje arbetstagare årligen rätt till full semesterledighet. Förslaget syftar i denna del främst till att förbättra situationen för deltids- och korttidsanställda. För rätt till semesterlön krävs däremot liksom nu, att lön har intjänats under en tidigare period, det s. k. intjänandeåret. Av särskild betydelse är att det för rätten till semesterlön inte skall krävas, att arbete har utförts under viss angiven minsta tid av kalendermånad under intjänandeåret. Detta förskjuts från att hittills ha varit föregåen— de kalenderår till tiden den 1 maj—30 april. Genom att intjänandeåret förläggs närmare den normala semestertiden — sommaren -— vill kom-

• Sida 73
•  Original

Prop. 1976/77: 90 73

mittén uppnå att nyanställda får semester tidigare samt att löneförhöj- ningar under början av ett år ingår i semesterlöneunderlaget. En konse- kvens av förslaget blir att arbetstagare kan ha rätt till såväl betald som obetald semesterledighet.

Den privilegierade frånvarotiden —- av kommittén kallad semester— grundande frånvarotid — föreslås kraftigt utvidgad. Bestämmelserna i denna del får betydelse för semesterlönens beräkning och administration men däremot som nämnts inte för rätten till semesterledighet. Under semestergrundande frånvarotid förvärvar arbetstagaren rätt till 5. k. sär— skild semesterlön, vilken administreras och utbetalas av en särskild se- mesterlönefond. Enligt förslaget skall särskild semesterlön tjänas in vid ledighet på grund av sjukdom eller vård av barn, om ledigheten har be- rättigat till sjukpenning eller föräldrapenning enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring, AFL, (ändrad senast 1976: 622) eller till sjuk- penning enligt lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring, YFL. (änd- rad senast 1976: 619). Detsamma gäller när arbetstagare har varit ledig på grund av risk för smitta, om arbetstagaren har haft rätt till ersättning enligt lagen (1956: 293) om ersättning åt smittbärare (ändrad senast 1973: 469). En annan nyhet i kommittéförslaget är att ledighet för ut- bildning grundar rätt till semesterlön, om arbetstagaren har erhållit tim- studiestöd, inkomstbidrag eller vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973: 349, ändrad senast 1976: 627) eller om utbildningen till väsentlig del har avsett fackliga eller med facklig verksamhet sammanhängande frågor. Likaså föreslås all militärtjänst, vapenfri tjänst och civilförsvars- tjänst bli semesterlönegrundande. Vid grundutbildning enligt värnplikts- lagen eller motsvarande vapenfri tjänst skall detta dock gälla endast un- der förutsättning att arbetstagaren har haft rätt till sjukpenning på grund av inkomst av anställning under _minst fem månader närmast före in— ryckningsdagen. Allmänt gäller enligt förslaget att längre tids oavbruten frånvaro än två år inte ger rätt till semesterlön.

I fråga om semesterledighetens beräkning bygger förslaget på 40- timmarsvecka under måndag—fredag. Lördagar och söndagar ingår nor— malt inte i semesterledigheten. Det gör inte heller helgdagar eller mid- sommarafton, julafton och nyårsafton. Det föreslagna antalet semester- dagar motsvarar fem veckors ledighet. Börjar semestern en måndag blir ledigheten 37 dagar. Enligt förslaget skall den som arbetar lördag eller söndag få rätt till ledighet sådan dag före och efter semestern, om den- na är längre än 19 dagar. Man har därigenom velat tillförsäkra sådan arbetstagare lika lång ledighet som i praktiken tillkommer annan an- ställd, dvs. 37 dagar.

Kommittén utgår från att semesterledigheten normalt skall läggas ut efter överenskommelse mellan parterna och hänvisar i denna del till den nyligen antagna lagen om medbestämmande i arbetslivet. Träffas inte överenskommelse, skall arbetsgivaren liksom hittills besluta om semes-

• Sida 74
•  Original

Prop. 1976/77: 90 74

terns förläggning. Han blir dock skyldig att samråda med arbetstagaren eller dennes företrädare. Underrättelse om ledigheten skall lämnas tre månader i förväg. Möter p. g. a. särskilda skäl hinder mot detta, får underrättelse lämnas senast en månad före ledigheten. Arbetsgivaren skall enligt förslaget lägga ut både betald och obetald ledighet. Arbets- tagaren kan emellertid med en månads varsel fritt avstå från utlagd obetald semester.

Även i fråga om semesterlöncn föreslår kommittén stora ändringar. Semesterlön intjänas under tid då arbetstagaren uppbär lön eller annan ersättning av arbetsgivaren. Den betalas av arbetsgivaren. Som jag redan har nämnt intjänas dessutom s. k. särskild semesterlön under semester- grundande frånvaro. För den som vid semesterns början har vecko- el- ler månadslön skall enligt förslaget liksom nu den vanliga lönen utgå under semestern. Har arbetstagaren inte kvalificerat sig för full semes- ter, reduceras antalet betalda semesterdagar i motsvarande mån. På rör- liga lönetillägg beräknas därjämte semesterlön med 12 % på underla- get. I två fall skall procentberäkning ske även-för arbetstagare med må— nads- eller veckolön. Procentregeln skall sålunda tillämpas när vecko- eller månadsavlönad under intjänandeåret hade tim- eller ackordslön och procentberäkningen leder till högre semesterlön än sammalönsre- geln ger. Procentregeln skall vidare tillämpas i fall då arbetstagare före semesterledigheten har övergått från" exempelvis heltid till halvtidstjänst. Timavlönad arbetstagare får enligt förslaget semesterlön motsvarande 12 % av all inkomst under intjänandeåret.

Den utvidgade privilegieringen förutsätter enligt kommittén ett försäk- ringsbaserat fördelningssystem. Med ett sådant system avser man att undvika att enskilda arbetsgivare drabbas otillbörligt hårt genom den utvidgade privilegieringen och att motstånd uppkommer mot anställning av "vissa grupper av arbetstagare. Kostnaderna föreslås jämnas ut genom en riskfond, som kopplas till sjukförsäkringens ADB—system och hand— has av riksförsäkringsverket (RFV). Fonden beräknar och betalar ut all särskild semesterlön. Den-byggs upp med arbetsgivaravgifter. Beräk- ningen av den särskilda semester-lönen bygger enligt betänkandet på den s. k. semestergrundande inkomsten, vilken skall motsvara nuvarande sjukpenninggrundande inkomst utan något beloppstak. Den särskilda se— mesterlöncn betalas ut från fonden i början av juni varje år. För den . som inte är sjukpenningförsäkrad föreslås arbetsgivaren bli skyldig att betala den semesterlön som hänför sig till sjukdomstid.

I anslutning till ett uttalande i direktiven har kommittén lagt fram förslag om rätt för arbetstagare att spara semesterledighet. Den som har tjänat in mer än 20 betalda semesterdagar får spara överskjutande be— tald semester i högst fem år. Han kan då ta ut sammanlagt tio veckors semesterledighet det sjätte året. Sparade dagar får emellertid tas ut tidi- gare om arbetstagaren önskar det. En allmän förutsättning för rätten att spara är, att arbetstagaren har samma arbetsgivare hela tiden. När ar-

• Sida 75
•  Original

Prop. 1976/77: 90 75

betstagare önskar spara semesterdagar skall han underrätta arbetsgiva- ren senast en månad efter det denne meddelat tiden för huvudsemestern för året. Vid uttag av sparade dagar gäller för arbetstagaren en under- rättelsetid av tre månader.

Kommittén föreslår att de nuvarande undantagen för bl. a. familje- medlemmar utgår. S. k. okontrollerade arbetstagare omfattas i förslaget av samtliga semesterförmåner. Den särskilda semesterlagen för vissa ar- betstagare med radiologiskt arbete föreslås upphävd.

Semesterkommittén anger sig ha utarbetat sitt förslag på sådant sätt, att lagen kan träda i kraft den 1 januari 1977 och medföra-fem veckors semester under semesteråret den 1 maj 1977—_30 april 1978.

Två av kommitténs ledamöter har reserverat sig mot förslaget att upphäva den särskilda semesterlagen. Omfattande invändningar mot det framlagda semesterförslaget anförs i särskild reservation av ledamoten Forstadius, som anser att förslaget inte i föreliggande skick kan läggas till grund för lagstiftning. I fråga om innehållet i angivna reservationer och särskilda yttranden får jag i övrigt hänvisa till betänkandet (s. 261 f).

Under remissbehandlingen av semesterkommitténs betänkande har de föreslagna grundläggande materiella ändringarna fått ett gynnsamt mot- tagande av såväl de fackliga organisationerna som övriga remissinstan- ser. Detta gäller i första hand förslaget att införa en femte semester- vecka men också särskiljandet av semesterledighet och semesterlön, ut- vidgningen av den semestergrundande frånvarotiden, bortsett från vad avser den militära grundutbildningen, arbetstagarnas ökade inflytande på semesterutläggningen och rätten att spara semester. Flera remissin- stanser anser den föreslagna reformen angelägen. Den framstår enligt LO som ett rättvisekrav, samtidigt som den utgör ett steg mot att ge allt större arbetstagargrupper en skälig andel i det ökade välståndet. En länsstyrelse pekar på att stora grupper av arbetstagare, främst stats- och kommunalanställda, redan nu har längre semester än fyra veckor på grund av avtal och att förslaget därför innebär en önskvärd utjämning av semesterförmånerna mellan olika grupper på arbetsmarknaden. Även Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet delar kommitténs uppfattning, att det är önskvärt att den lagfästa semestern förlängs med en vecka såsom ett led i utjämningssträvandena. Förbunden säger sig också vara beredda att tillstyrka förbättringen av semesterförmånerna för deltidsanställda liksom åtskilliga andra av de förslag som kommit- tén har lagt fram. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) ställer sig på åtskilliga punkter kritisk till förslaget.

Samtidigt som huvudpunkterna i kommittéförslaget har vunnit remiss-_ instansernas gillande, har andra delar av förslaget fått ett blandat mot— tagande. Detta gäller inte minst nyheten att den särskilda semesterlön som tjänas in under sjukledighet m.m. skall betalas—utav en särskild

• Sida 76
•  Original

Prop. 1976/77: 90 76

semesterlönefond. I flertalet yttranden framhålls också att lagförslaget är komplicerat och att omfattande förenklingar är nödvändiga.

Ett ofta framfört önskemål är vidare, att bestämmelserna i högre grad görs dispositiva i den meningen, att de får frångås genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts på förbundsnivå.

Flera remissinstanser framför som sin uppfattning att semesterrefor- men inte bör träda i kraft redan den 1 januari 1977. Vanligen anges på- följande årsskifte som lämplig tidpunkt för ikraftträdandet. Som skäl anförs bl. a. bristande ekonomiskt utrymme samt svårigheter för parts- organisationerna och arbetsgivarna att hinna med avtalsförhandlingar, rutinförändringar och information under hösten 1976. Flera remissin- stanser, bland dem LO och några av dess förbund, anser det angeläget att utredningsarbetet fortsätter med sikte på förslag till en fond som om- fattar all semesterlön.

För egen del vill jag anföra följande. Som framgått av vad jag tidi- gare har anfört utgör den lagstadgade semesterrätten en viktig del av den lagstiftning som formar arbetslivets villkor. Tillsammans med ar- betstidslagstiftningen och arbetarskyddslagens bestämmelser angående arbetstidens förläggning garanterar den varje arbetstagare behövlig le- dighet för rckreation och för utveckling av personliga intressen och an- lag. Den bör, som flera remissinstanser har påpekat, också medverka till att utjämna levnadsvillkoren mellan skilda grupper i samhället.

Semcsterledigheten har under tiden från år 1938 successivt förlängts från två veckor till fyra veckor. Samtidigt har emellertid stora grupper, främst inom de statliga och. kommunala sektorerna, genom avtal tillför- säkrat sig längre semester. I likhet med kommittén och flera remissin- stanser anser jag att rättviseskäl talar för att semesterledigheten förlängs för dem som åtnjuter endast den lagstadgade semestern, främst arbets- tagarna inom LO/SAF-området. Införandet av en lagstadgad femte se- mestervecka har också som framgått tillstyrkts av en samlad remiss- opinion.

Enligt min mening bör mot bakgrund av vad jag nu har anfört den årliga semesterledigheten förlängas till fem veckor. Beträffande tidpunk- ten för ikraftträdandet av denna reform återkommer jag längre fram.

I samband med en förlängning av semesterledigheten finns det enligt min mening anledning att överväga även andra förbättringar av semes- terlagstiftningen. Jag har tidigare pekat på brister i skilda hänseenden i nuvarande semesterlag. Dessa gäller inte minst i fråga om korttids- och deltidsanställda, som i vissa fall får kraftigt begränsade semesterförmå- ner, samt nyanställda arbetstagare, som ofta får vänta länge på sin förs- ta semester. Den nyligen antagna lagstiftningen om medbestämmande i arbetslivet bör enligt min mening föranleda vissa ändringar i semester- lagstiftningen. Semesterkommitténs förslag lämnar i betydande utsträck- ning anvisningar om lämpliga framkomstvägar vid en allmän semester-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1976/77: 90 . 77

reform, även om dess-förslag inte i alla delar bör läggas till grund för denna. ] ag ämnar i det följande i korthet ange vilka frågor jag anser nu böra tas upp. För att komma till rätta med främst de deltids- och kort— tidsanställdas situation i semesterhänseende föreslår kommittén, att rät- ten till semesterledighet skall skiljas från rätten till semesterlön. Ledig- heten skall tillkomma-i princip varje arbetstagare utan krav på intjä- nande. Semesterlönen, däremot, skall beräknas i förhållande till inkoms- ten under den period som föregår semesteråret. Några krav på viss ar— betad tid per kalendermånad skall därvid inte längre ställas. Förslaget, som har vunnit allmän anslutning, bör enligt min mening genomföras, även om vissa begränsningar av ledighetsrätten kan böra övervägas. Vi— dare finns starka skäl att i detta sammanhang överväga en viss förskjut- ning av intjänandeåret, så att det närmare ansluter till den normala se- mestertiden, sommaren. 'Genom en sådan åtgärd uppnås bl. a. att ny- och återanställda tidigare får betald semesterledighet.

Ett viktigt inslag i semesterrätten utgörs av möjligheten att tjäna in betald semester under sjukdom och viss annan privilegierad frånvarotid. Kommittén har för sin del föreslagit en kraftig utvidgning av den semestergrundande frånvaron. Detta har skett mot bakgrund av att arbetsgivarnas kostnader enligt kommittéförslaget fördelas genom en särskild semesterlönefond. Som jag strax återkommer till kan jag för min del inte biträda förslaget i denna del. Detta bör dock enligt min mening inte hindra, att en utvidgning sker av den frånvarotid som grundar rätt till semesterlön. Den ändring som jag avser att föreslå tar främst sikte på frånvaro vid sjukdom och vård av barn. Även ledighet för studier bör i viss utsträckning kunna ge rätt till semesterlön.

Mot bakgrund av medbestämmandereformen bör bestämmelserna om semestemtläggningen ändras på sådant sätt, att grundsatserna i den reformen kommer till bättre uttryck. I samband därmed finns det skäl att anpassa bl.a. reglerna om varselskyldighet och tid för semesterns förläggning under året till de krav som numera anses böra kunna ställas. Även i dessa hänseenden bör dock kommittéförslaget modifieras, med hänsyn till påpekanden som har gjorts under remissbehandlingen.

I fråga om semesterlönens beräkning har kommittén föreslagit bety— dande ändringar. Av vikt är att löneunderlaget för procentberäkningen har utvidgats. Enligt en omfattande remissopinion har dock de före- slagna bestämmelserna blivit invecklade och svårtolkade. Förslaget bör enligt min mening inte utan vidare läggas till grund för lagstiftning. Jag ämnar emellertid i det följande med utgångspunkt i förslaget och med beaktande av remissynpunkterna föreslå ändrade regler för semester- lönens beräkning. Dessa bör bl.a. syfta till en förbättring av arbets— tagarnas löneförmåner under semesterledigheten.

I den allmänna debatten har sedan länge förts fram tanken på att intjänad semester skall kunna sparas för att arbetstagaren därigenom

• Sida 78
•  Original

Prop. 1976/77: 90 78

skall ha möjlighet att med vissa längre intervaller ta ut en längre semes- terledighet. Med utgångspunkt i ett uttalande i direktiven har kommittén som nämnts lagt fram förslag på denna punkt. Det alldeles övervägande antalet remissinstanser har förordat att förslaget i huvudsak genomförs. De invändningar som har gjorts från vissa arbetsgivarorganisationers sida har främst avsett svårigheterna att administrativt och personalmäs- sigt klara av större sammanhängande semesteruttag', särskilt på mindre arbetsplatser. I likhet med remissinstanserna anser jag för egen del förslaget vara både angeläget och Välgrundatl De anförda arbetsgivar- synpunkterna hindrar enligt min mening inte att en reform av detta slag nu genomförs. Jag ämnar därför i det följande närmare utveckla hur en sådan ordning bör utformas.

Även frågan om semesterlagens tillämpningsområde oeh s.k. okon- trollerade arbetstagares ställning i semesterhänseende bör övervägas i detta sammanhang.

Som jag redan har nämnt har förslaget att inrätta en särskild semes- terlönefond mött omfattande invändningar under remissbehandlingen. Flertalet av de remissinstanser som särskilt kommenterar förslaget ställer sig starkt kritiska till inrättandet av den föreslagna fonden. Ett antal remissinstanser uttalar sig visserligen i princip till förmån för en" fördel— ning av kostnadsansvaret enligt de principer som kommittén har fört fram, men några av dessa anför samtidigt vägande invändningar mot förslagets utformning.

Kritiken tar sikte på att fondsystemet medför ett omfattande admi- nistrativt förfarande med rapporteringsskyldighet och registrering av uppgifter. Vidare pekar man på att systemet leder till att i praktiken skilda arbetstagarbegrepp och besvärsordningar blir tillämpliga, beroende på om fråga är om vanlig semesterlön eller särskild semesterlön vid semestergrundande frånvaro. Beträffande frågan om skilda arbetstagar- ' begrepp pekar exempelvis försäkringsdomStolen på, att den omständig- ' heten att någon uppbär t.ex. sjukpenning på grund av sjukpenning- grundande inkomst av anställning inte utgör någon garanti för att anställning föreligger. En försäkrad förblir registrerad vid bl. a. arbets- löshet, yrkesutbildning, arbetsvård, havandeskap' och barnsbörd. En fe- riearbetande eller säsongarbetande är sjukpenningförsäkrad hela året. Förslaget kräver därför enligt domstolen införskaffande av uppgifter och prövning i varje enskilt fall av frågan huruvida utbetalningen avser anställningstid eller ej. Uppgiftsskyldighet måste föreskrivas för arbets— givaren angående anställningens ingående och upphörande, oaVSett an- ställningstidens längd. Det är enligt försäkringsdomstolen viktigt att garantier skapas för ett så fullständigt fullgörande av uppgiftsskyldig- heten som möjligt. Problem uppkommer bl.a. beträffande s.k. inter- mittenta anställningar. Vidare erinrar domstolen om'att begreppet'sjuk- penninggrundande inkomst av "anställning numera omfattar även upp- dragsinkomster.

• Sida 79
•  Original

Prop. 1976/77 : 90 ' 79

Från arbetsgivarhåll har bl.a. framförts att svårigheter eller hinder föreligger att i tid underrätta om "semesterledigheten, eftersom underlaget för beslut om ledigheten förutsätter tillgång i god tid till de uppgifter som registrerats i fonden och sådana uppgifter saknas när underrättelse skall lämnas.

Svårigheter föreligger även att tillämpa ett avtalat intjänandeår som sammanfaller med semesteråret eller i övrigt avviker från det för fond- systemet gällande fasta intjänandeåret.

Några remissinstanser på arbetsgivarsidan har för sin del anfört "att en utvidgning av privilegieringen inom ramen för nuvarande skyldighet för arbetsgivaren att svara för semesterlönen är att föredra framför det föreslagna systemet.

Jag vill också peka på att LO-förbund med egna semesterkassor har framställt önskemål om att dessa skall kunna behållas samt att berörda statliga verk liksom Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har förklarat sig vilja stå utanför det föreslagna fondsystemet.

Slutligen vill jag nämna att RFV med hänsyn till de nackdelar verket funnit förenade med det föreslagna'fondsystemet föreslår en annan lösning. Den innebär att den särskilda semesterlöncn i stället för att enligt förslaget knytas till kravet på pågående anställning direkt anknyts till sådan tid då semestergrundande ersättning, exempelvis sjukpenning, betalas ut, under förutsättning att den försäkrade då har sjukpenning- grundande inkomst av anställning. Samtliga bestämmelser som rör sär- skild semesterlön bör därvid enligt RFV sammanföras till en lag om särskild semesterlön. Enligt denna skall semesterlön utgå även för tid då den försäkrade tillfälligt inte är anställd. Även ersättning till upp— dragstagare skall ingå i avgiftsunderlagct. Genom det förslaget bryts bestämmelserna om intjänande av" särskild semesterlön ut från semester— lagen och förs in i ett socialförsäkringssystem.

Invändningarna mot kommittéförslaget på denna punkt har som synes varit många och av sådant slag att de förtjänar beaktande. För egen del kan jag mot bakgrund av remisskritiken inte förorda ett sådant administrativt förfarande som det kommittén har föreslagit.

Den sakliga vinsten med ett fördelningssystcm består i att det under- lättar en utvidgning av den semestergrundande frånVaron. Som" jag redan har nämnt avser jag dock att i detta sammanhang föreslå en viss utvidgning av gällande" privilegiering. Det bör samtidigt'erin'ras' om att inte heller det föreslagna systemet möjliggör 'privilegiering av från— varo i den utsträckning som skulle kunna anses önskvärd. Som' kom— mittén har pekat på, kan frågan om semesterrätt vid exempelvis arbets- löshet och arbetsmarknadsutbildning kräva en mer långtgående ändring av gällande ordning för utbetalning av semesterlön, t. ex. genom att 'all semesterlön samlas i en fond. MotsVarande torde förutsättas också för uppsamling av semesterersättning vid byte av anställning liksom för att åstadkomma en minimisemesterlön.

• Sida 80
•  Original

Prop. 1976/77: 90 80

Under remissbehandlingen har, bl.a. från LO, framställts önskemål om fortsatt utredning av de frågor som hänger samman med ett fond— system för administration av semesterlön. Även jag anser att utred- ningsarbetet bör fortsätta på denna punkt. Jag har för avsikt att i annat sammanhang ta upp frågan om formerna för detta utredningsarbete. Redan nu vill jag emellertid nämna, att även frågan om ett begränsat fondsystem av det slag som RFV har pekat på bör tas upp i det sam— manhanget.

I samband med att jag närmare går in på de ändringar av semester- lagstiftningen som jag nu ämnar föreslå, kommer jag även att förorda att semesterlagstiftningen i närmare angivna hänseenden görs dispositiv i den meningen, att avvikande bestämmelser får överenskommas genom kollektivavtal med central arbetstagarorganisation. En sådan utveckling är enligt min mening motiverad mot bakgrund av bl. a. den omfattande beslutanderätt som i andra hänseenden har getts åt arbetsmarknadens parter, inte minst genom den nya lagstiftningen om medbestämmande i arbetslivet.

Slutligen vill jag nämna att jag, på skäl som jag återkommer till, avser att föreslå att den särskilda semesterlagen för arbetstagare med radiologiskt arbete behålls tills vidare och i tekniskt hänseende anpassas till den nya allmänna semesterlag som jag ämnar föreslå.

12.2. Allmänna grunder för förvärv av semesterrätt

Med semester avses enligt SemL rätt till ledighet från arbetet med bibehållen lön. Som jag tidigare har nämnt gäller som förutsättning för rätt till semester att arbetstagaren under det 5. k. kvalifikationsåret —— i regel föregående kalenderår — har utfört arbete för arbetsgivaren. Den som har arbetat minst 15 dagar under en och samma månad förvär- var två semesterdagar. Den som har arbetat minst 8 dagar får en semes- terdag. Arbetstidens längd per dag saknar betydelse. Som arbetade dagar räknas inte bara fulla arbetsdagar utan även dag då arbetstagaren har arbetat någon enstaka timme för arbetsgivarens räkning. Anställningen som sådan grundar däremot inte semesterrätt. Viss s.k. privilegierad frånvarotid jämställs med arbetad tid i fråga om intjänande av semester. Det gäller viss tids frånvaro på grund av semester, yrkesskada, sjukdom, havandeskap eller barnsbörd, militärtjänst, vapenfri tjänst och tjänst— göring i civilförsvaret. Av bestämmelser i annan lagstiftning följer, att semesterrätt kan tjänas in även vid viss annan frånvaro. Jag syftar på bestämmelser i arbetarskyddslagen (1949: 1, ändrad senast 1976: 583), lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen (ändrad senast 1976: 594), lagen (1972: 650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare (ändrad senast ' 1976: 590) och lagen (1974:12) om anställningsskydd (ändrad senast

• Sida 81
•  Original

Prop. 1976/77: 90 81

1976: 593). Vid annan ledighet än semester gäller att frånvaron inte ger rätt till semester, om arbetstagaren av annan orsak än driftsuppehåll för samtidig semester uppenbarligen inte skulle ha kunnat få arbete under frånvarotiden. Räckvidden av denna bestämmelse har inskränkts i 21 & sista stycket lagen om anställningsskydd. Enligt denna regel tjänas semesterrätt in också vid sjukdom och därmed jämställt förhållande som inträffar när permittering har varat längre än 14 dagar i följd eller mer än 30 dagar under samma kalenderår.

SemL:s kvalifikationsregler bygger i huvudsak på samma system som 1938 års lag, även om det ursprungliga kravet på fortlöpande anställning under 180 dagar hos samme arbetsgivare slopades redan 1945. Ändringarna 1945 och 1963 rubbadc sålunda inte lagens grund- valar. Utvecklingen på arbetsmarknaden, främst den ökade rörligheten, har lett till att semesterlagen ter sig föråldrad på många punkter. Lagens regler begränsar semesterrätten för många arbetstagare. Det gäller främst deltids- och korttidsanställda. En person som t. ex. arbetar på heltid under 14 dagar i sträck tjänar inte in någon semester, om arbetsdagarna råkar infalla runt ett månadsskifte med sju dagar i ena och sju dagar i andra månaden. Däremot ger femton arbetsdagar i samma månad rätt till två semesterdagar, om så arbetstagaren bara har arbetat en timme om dagen. Den som arbetar en timme dagligen i åtta dagar under en månad får rätt till en semesterdag men inte den som arbetar sju hela dagar i en månad. En person som utför arbete åt flera arbetsgivare under samma månad riskerar att gå miste om semester- dagar, som han skulle ha rätt till, om han hade arbetat hos samme arbetsgivare. För deltidsanställda kan arbetstidens förläggning i vissa fall få betydelse för semesterns längd. En deltidsanställd som arbetar på halvtid hela året tjänar in 24 semesterdagar. Ändras veckoarbetstiden från fem halva dagar till två eller tre hela dagar i veckan, försämras semesterförmånerna. Årssemestern krymper till 12 semesterdagar.

Vidare kan en skiftarbetare formellt sett förlora semesterdagar, om Skiftschemat under en viss månad omfattar färre än 15 arbetspass. Denna effekt har förstärkts genom arbetstidsförkortningen för arbetare i konti- nuerlig skiftgång. _

SemL:s konstruktion begränsar semesterrätten också för dem som är nya på arbetsmarknaden eller har bytt anställning. Lagens huvudregel om föregående år som kvalifikationsår för semestern medför sålunda, att det dröjer lång tid från det att semestern tjänas in tills arbetstagaren får ut semestern. En nyanställd kan alltså få vänta länge innan han får full semester första gången. Den som ofta byter anställning löper risk att få ut sin semester-enbart i form av kontant ersättning i stället för som betald ledighet. En annan nackdel med lagens system är att löne— ökningen under semesteråret inte direkt påverkar semesterlönens storlek för den tim- och ackordsavlönade, eftersom semesterlöncn räknas ut

6. Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 90

• Sida 82
•  Original

Prop. 1976/77: 90 82

på arbetstagarens inkomst under året före semestern. I tider med kraf- tiga kontanta lönehöjningar innebär detta en klar nackdel för de tim- oeh ackordsavlönade i jämförelse med de månadsavlönade, som får ut sin vanliga lön under semestern. En viss hänsyn har dock tagits till detta förhållande vid fastställande av procenttalet vid semesterlönens beräkning.

De nackdelar som jag senast har pekat på kan mildras eller undan- röjas genom att avtal träffas om avvikelse från lagens kvalifikations- regler. Semestern kan sålunda efter överenskommelse helt eller delvis läggas tidigare än året efter kvalifikationsåret. Genom att överenskom- melse träffas om att annan tid än föregående kalenderår skall vara kva— lifikationsår vinner man den fördelen att kvalifikationsåret kommer när- mare den vanliga semesterperioden, dvs. sommaren. Samtidigt kommer eventuell löneförhöjning under första delen av semesteråret att ge utslag i semesterlöncn för de tim- och ackordsavlönade. En överenskommelse om förskjutning av kvalifikationsåret får som följd en förskjutning av det år, då semestern skall utgå. Detta gäller dock inte alltid. Om parterna är ense, kan de välja vilken som helst period om tolv månader som kva- lifikationsår, således även löpande kalenderår eller löpande anställ— ningsår.

En nackdel med löpande kalenderår — liksom löpande anställningsår —— som intjänandeår är att man saknar ett säkert underlag för beräkning av semesterlön för personer med rörliga löner (ackord, provision o.d.). Löpande kalenderår tillämpas därför främst på det statliga området och delar av det kommunala området. Enligt gällande kollektivavtal, all- männa avlöningsavtalet (AST) och avlöningsavtalet för R—tjänstemän - (ASFR), är det huvudregeln för statliga tjänstemän. Regeln om löpande kalenderår som intjänandeår gäller dock inte fullt ut på det statliga området. För vissa rörliga ersättningar (t. ex. vikariatstillägg, ob-tillägg, jour- och bcredskapstillägg rn. m.) bestäms nämligen inte semesterlöncn på det löpande årets inkomster. På sådana inkomster utgår i stället" semestertillägg under det följande året. Vidare bygger inte alla statliga avtal på löpande kalenderår. En sådan ordning tillämpas inte för statligt anställda byggnadsarbetare. Löpande kalenderår gäller enligt kollektiv— avtal även för tjänstemän med .primärkommun som arbetsgivare liksom ' för arbetstagare med landstingskommun som" arbetsgivare. Däremot har de av Svenska kommunalarbetareförbundets medlemmar som är anställ— da hos primärkonununerna föregående år som kvalifikationsår. För de privatanställda tjänstemännen är det mera sällsynt att kollektivavtalen bygger på löpande kalenderår.. Exempel på sådana avtal är avtalen för försäkringstjänstemännen och banktjänstemännen. Samtliga kollektiv- avtal som har regler om löpande kalenderår innehåller också bestäm- melser om att arbetstagaren är skyldig att återbetala för mycket utbetald semesterlön, om anställningen avbryts innan semestern till fullo har tjänats in.

• Sida 83
•  Original

Prop. 1976/77: 90 - 83

Jag kan nämna att semesterlagarna i Danmark och Norge saknar motsvarighet till den svenska ”trappstegsregeln”, dvs. kravet på visst antal arbetade dagar per kalendermånad under kvalifikationsåret. Den norska lagen går längst genom att inte föreskriva några som helst kvalifikationsregler för semesterledigheten (jfr SOU 1975: 88 s. 92).

Som jag nämnt i inledningen till mitt anförande har krav på undan- röjande av bl. a. de nu nämnda bristerna i SemL förts fram såväl av arbetstagarorganisationerna som i riksdagen och inom det nordiska samarbetet. Semcsterkommitténs förslag till nya grunder för förvärv av semesterrätt syftar till att åstadkomma förbättringar i dessa hänseenden. Innan jag går in på huvudpunkterna i förslaget vill jag emellertid något beröra två särskilda frågor som kommittén har tagit upp, nämligen frågan om en lagfäst årlig minimisemester och frågan om en lagfäst regel om löpande kvalifikationsår.

Kommittén analyserar ingående de problem som hänger samman med införande av en årlig minimisemester. En sådan skulle enligt kom— mitten kunna utformas så att alla arbetstagare garanterades en viss minsta betald årlig semester, exempelvis fyra veckor, oavsett anställ- ningstid och utfört arbete, medan särskilda krav skulle ställas för rätten till den femte semesterveckan. En minimisemester som är helt frikopp- lad från krav på viss'anställningstid anses dock leda till stora tröskel- problem. Ställs inte något krav på viss "anställningstid för rätten till minimisemester, skulle anställningar från en dag och upp till gränsen för den femte semesterveckan ge rätt till fyra veckors semester. När denna gräns passeras, kommer semestern genast att öka med en vecka. Tröskelproblemen kvarstår enligt kommittén även om man skulle ställa vissa villkor för rätten till minimisemestern, t. ex. att denna förvärvades först efter sex månaders anställning och att de som har kortare anställ- ningstid får nöja sig med en kortare dclsemester, t. ex. en tolftedcls årssemester per anställningsmånad. Tröskeleffckten skulle i sådant fall uppkomma vid sexmåna'dersgränsen, då arbetstagaren fick rätt till mini— misemester på fyra veckor. Semesterkommittén befarar vidare att en betald minimisemester skulle komma att uppfattas som orättvis i vissa situationer. Vid jämförelse sinsemellan skulle nämligen arbetstagare på samma arbetsplats kunna finna det orättvist att t.ex. sex månaders anställning skulle berättiga till lika lång semester som nio månaders anställning. Denna känsla av orättvisa skulle förstärkas, om alla krav på viss anställningstid för intjänande av minimisemestern slopades. Man pekar också (SOU 1975: 88 s. 109) på de problem som uppstår vid flera på varandra följande anställningar. Har minimisemester erhållits i en av dessa, kan följden bli att i senare anställning intjänad semester tillsam— mans med minimisemestern ger mer än fem'veckors betald semester- ledighet. Kommittén nämner vidare att tillämpningsproblem uppkommer vid deltidsanställningar. En person kan t. ex. ha flera deltidsanställningar

• Sida 84
•  Original

Prop. 1976/77: 90 34

samtidigt. I sådant fall behövs spärregler som hindrar en arbetstagare från att ta ut betald minimisemester från flera olika arbetsgivare och på det viset få en orimligt lång sammanlagd semester. Vidare kan enligt kommittén en lagfäst minimisemester inte utformas så att en deltids- anställd skall kunna göra anspråk på en garanterad fyraveckorssernestcr med samma betalning som utgår för en heltidstjänst, eftersom arbets— tagaren i så fall skulle få en semesterlön som vida överstiger lönen för den arbetade tiden. Andra frågor som kommittén pekar på är hur man skall kunna förhindra att en arbetstagare vid byte av anställning tar ut minimisemestern flera gånger, i vilken utsträckning minimisemestern skall gälla för korttids- och säsonganställda och för bisysslor samt frågan hur olika former av ledighet och frånvaro skall påverka minimisemes- tern. Kommitténs slutsats blir att enbart införandet av en regel om årlig minimisemester inte är någon framkomlig väg för att förbättra semestervillkoren för de grupper som inte får de semesterförmåner som de enligt nu rådande allmän uppfattning bör ha. Man menar i stället att lösningen måste sökas "efter andra linjer. Därvid måste också själva utbetalningsordningen komma med i bilden.

Enligt min mening framstår det som en angelägen reform att garan— tera alla arbetstagare en god semesterstandard. Vad kommittén har anfört visar emellertid, att denna fråga inte kan lösas utan att gällande ordning för semesterlönens erläggande omprövas. Jag har tidigare fram— hållit att frågan om en semesterlönefond bör bli föremål för utredning. Frågan om en garanterad lägsta semesterlöncstandard bör tas upp på nytt i samband med denna utredning.

I direktiven pekas också på möjligheten att förbättra semesterrätten för nu berörda grupper genom att ändra kvalifikationsåret i lagen på sådant sätt, att det sammanfaller med semesteråret. Även denna möjlig- het har belysts i betänkandet.

Kommittén anför inledningsvis att löpande kalenderår som kvalifika- tionsår för semester bäst passar på områden med fasta månadslöner och liten rörlighet hos personalen. Löpande kvalifikationsår medför att nyanställda normalt får rätt till en viss semester redan under första anställningsårct. När en ordning med löpande kalenderår tillämpas kom- mer semesterns längd under det första kalenderåret att bero på när under året anställningen började. Har avtal träffats om semesterberäk— ning på grundval av löpande anställningsår, utgår full semester redan under det första anställningsåret. En övergång från föregående kalen- derår till löpande kalenderår som kvalifikationstid för semestern inne- bär, att arbetsgivaren i samband med övergången blir skyldig att betala ut den innestående semesterlöncn. En sådan ändring i lagen skulle där- för enligt kommittén innebära, att arbetsgivarna skulle bli skyldiga att betala ut ett års intjänad semesterlön till alla arbetstagare som följer SemL:s kvalifikationsregler, när den nya lagen träder i kraft. Arbets-

• Sida 85
•  Original

Prop. 1976/77: 90 35

tagarna skulle alltså få dubbel semester i samband med övergången. I betänkandet uppskattas kostnaden enbart på LO-SAF-området för denna ”extrasemester” till'2 miljarder kr. (8,1 % på bruttolönesumman 25 miljarder).

Kommittén framhåller vidare att svårigheter uppkommer vid beräk— ning av semesterlön för arbetstagare med rörliga löner, om löpande kvalifikationsår tillämpas. Det beror på att semestern delvis utgår i förskott, eftersom den i allmänhet tas ut under sommaren. När semes- terlöncn skall räknas ut, känner man alltså inte till arbetstagarens inkomst under återstående del av kvalifikationsåret. Ungefär halva semesterlönen måste därför beräknas på en uppskattad inkomst. Det blir alltså nödvändigt att preliminärt uppskatta semesterlönen. Korrige- ring får sedan göras när året har gått till ända. Det kan därvid visa sig att arbetstagaren blir återbetalningsskyldig på grund av att den utbe- talda semesterlönen har varit för stor. I motsatt fall får arbetstagaren ett tillgodohavande' hos arbetsgivaren, vilket dock borde. ha utgått redan i samband med semestern. En regel om förskottssemester måste enligt kommittén förenas med regler om återbetalning av för mycket utbetald semesterlön när arbetstagaren slutar anställningen innan semestern har tjänats in helt, exempelvis genom avdrag på slutlönen. En sådan ordning kan vara betungande för arbetstagarna. En ytterligare svårighet som kommittén pekar på är att avräkning också måste göras på arbetstagar- nas lön för icke privilegierad frånvaro, t.ex. tjänstledighet för egna angelägenheter, som inträffar efter det att förskottssemester har tagits ut.

Sammanfattningsvis framhåller kommittén, att en ändring av kvali- fikationsåret så att detta sammanfaller med semesteråret är till viss fördel för nyanställda, genom att dessa får ut full semester tidigare. I övrigt sägs dock en sådan ändring inte bidra till att förbättra semester- rätten för de grupper som idag får otillräckliga semesterförmåner. Denna begränsade fördel bör enligt kommittén vägas mot de svårigheter som är förenade med löpande kvalifikationsår, främst vid beräkning av semesterlön för arbetstagare med rörlig lön och vid avräkning av semesterlön som har betalats ut i förskott. Den avvägningen leder enligt kommittén till att en lagregel om löpande kvalifikationsår inte bör införas.

För egen del anser jag i likhet med remissinstanserna kommitténs ståndpunkt vara väl underbyggd. I den nya semesterlagen bör därför inte införas en semesterlöneberäkning grundad på löpande kvalifika- tionsår. Jag vill emellertid betona att detta ställningstagande självfallet inte innebär någon inskränkning i möjligheterna att avtalsvägen också i fortsättningen använda löpande kvalifikationsår där detta har bedömts lämpligt eller att införa en sådan ordning på nya områden, där praktiska möjligheter föreligger för detta.

Jag övergår nu till att behandla semesterkommitténs förslag till nya

• Sida 86
•  Original

Prop. 1976/ 77 : 90 86

grunder för intjänande av semesterrätt. I betänkandet erinras om att reglerna om förvärv av semesterrätt måste sättas i samband med ord— ningen för betalning av semesterlön. SemL bygger på principen. att arbetsgivaren gentemot arbetstagaren svarar för i lag föreskrivna och avtalade semesterförmåner och betalar ut semesterlöncn. Kommittén har arbetat fram förslag till ändringar i semesterlagen, som anges kunna genomföras utan att de huvudsakliga grunderna för den nuvarande be- talningsordningen rubbas. Kommittén föreslår som har nämnts dess- utom att en begränsad riskfond inrättas för utjämning av kostnaderna för semestergrundande frånvaro. Huvudpunkterna i förslaget är följande.

1. Rätten till semesterledighet skiljs från rätten till semesterlön.

2. Kravet på viss arbetad tid för rätt till semesterledighet slopas. Alla arbetstagare får rätt till fem veckors semesterledighet varje semesterår under förutsättning att anställningen inte har börjat efter den 31 oktober under semesteråret.

3. Semesterlönen beräknas på all lön som har utgått i anställningen under det s.k. intjänandeåret (kvalifikationsåret) med vissa närmare angivna undantag. Inte heller i semesterlönehänseende behålls således nuvarande trappstegsregler. Intjänandeåret förskjuts närmare den nor- mala scmestertiden. Rätten att tjäna in semesterlön vid vissa typer av frånvaro utvidgas. Den särskilda semesterlön som tjänas in vid denna s.k. semestergrundande frånvaro betalas genom semesterlönefonden.

Genom att rätten till semesterledighet skiljs från rätten till semester- lön, genom slopande av nuvarande kvalifikationskrav för ledigheten och genom avskaffandet av trappstegsreglerna har kommittén sökt komma till rätta med de nackdelar som nuvarande semesterlagstiftning innebär för främst deltids- och korttidsanställda samt för nyanställda arbets- tagare. Förslaget har också mött starkt bifall bland remissinstanserna. De invändningar som har gjorts i denna del har inte rört de föreslagna principerna utan närmast frågor om begränsning i vissa fall av semester- ledighet för vilken semesterlön inte har tjänats in. Till den senare frågan- återkommer jag längre fram. Även för egen del anser jag att kommittén har funnit en lämplig lösning när det gäller att tillförsäkra nu eftersatta grupper av arbetstagare bättre semesterförmåner. I ag ansluter mig därför till de föreslagna principerna för förvärv av semesterrätt.

Den nya ordningen medför att en arbetstagare under semesteråret kan ha rätt till såväl betald som obetald semesterledighet. Endast i de fall då arbetstagaren under hela intjänandeåret fått lön eller haft semes— tergrundande ledighet kommer hela semesterledigheten att vara förenad med semesterlön. Skillnaden i innehåll mellan semesterledighet med lön och semesterledighet utan lön gör det även enligt min mening nöd- vändigt att i vissa hänseenden reglera ledigheten på olika sätt. I likhet med kommittén anser jag sålunda att arbetstagare inte skall vara skyldig att utnyttja rätten till semesterledighet, om han inte har tjänat in semes- terlön som svarar mot ledigheten. Däremot bör en arbetstagare inte

• Sida 87
•  Original

Prop. 1976/77: 90 87

kunna fritt avstå från semesterledighet som är betald och endast få ut semesterlönen. Detta strider nämligen mot syftet med såväl gällande semesterlag som kommitténs lagförslag. Arbetsgivaren bör således vara skyldig att se till att arbetstagaren utnyttjar semesterledighet endast i den mån denna är förenad med semesterlön som har tjänats in-i den påÄ gående anställningen. Skillnaden mellan betald och obetald ledighet får, som jag senare skall närmare gå in på, betydelse även i enrad andra hänseenden. Skillnaden visar sig i fråga om ledighetens behandling i samband med bl. a. semesterutläggning och avstående från utlagd se— mesterledighet i visst fall samt i fråga om rätten att spara semester.

När det gäller rätten till semesterlön föreslår kommittén att den nuvarande lagens uppbyggnad med ett intjänandeår som föregår semes— teråret behålls. Ett semesterår är samtidigt intjänandeår för nästa semesterår. Under intjänandeåret förvärvar arbetstagaren rätt till semes- terlön. Denna skall utnyttjas i samband med den semesterledighet som arbetstagaren har rätt till under det närmast följande semesteråret. Semesterlönen kan också utgå tidigare enligt avtal, dock aldrig annat än i samband med semesterledighet. En sådan förskjutning kan bli aktuell om avtal träffats om att rätt till semesterlön skall tjänas in under löpande kalenderår eller anställningsår. Avtal kan vidare träffas 'om att semesterlön skall utgå i förskott utan att lagens intjänanderegler frångås. Om arbetstagaren utnyttjar den föreslagna rätten att spara vissa semes— terdagar, blir följden att semesterlöncn för dessa dagar kommer att utgå först under det semesterår då de sparade dagarna skall tas ut.

En viktig förändring föreslås av semesterkommittén i fråga om intjänande— och semesterårens förläggning. Ändringen består i att intjä- nandeåret flyttas från föregående kalenderår till perioden den 1 maj—30 april. Denna period för intjänandeårets förläggning har kommittén valt med tanke på att semestrarna vanligen läggs ut under månaderna juni— augusti med tyngdpunkten i juli. Intjänandeåret flyttas alltså närmare den normala semestertiden. Enligt kommittén torde tiden från den 1 maj fram till början av semesterledigheten i allmänhet räcka till för beräkning av semesterlöncn. Genom förskjutningen av intjänandeåret kommer vidare löneökning under tiden den 1 januari—30 april under det kalenderår då semesteråret inleds att ge direkt utslag på semester- löncn för timavlönade. Vidare minskar den tid under vilken semester- löncn står inne hos arbetsgivaren. Den som anställts den 1 maj ett år får enligt förslaget full semesterlön den 30 april påföljande år, medan han enligt den nuvarande lagen skulle få endast 16 semesterdagar under det året. Även den som anställs den 1 januari tjänar in en viss semester— lön, som kan utnyttjas redan under det semesterår som börjar den 1 maj det året.

Semesterkommittén pekar på att den föreslagna ordningen av prak- tiska skäl blir svår att förena med de semesterkassesystem enligt vilka

• Sida 88
•  Original

Prop. 1976/77: 90 33 arbetsgivaren betalar in semestermedlen först efter intjänandeårets ut- gång eller i samband med att en anställning upphör, medan semester- lönen betalas ut till arbetstagaren omkring midsommar. En sådan ordning gäller enligt avtal för bl. a. byggnadsarbetare. Tiden skulle enligt kommittén bli alltför knapp för att arbetet med utbetalningen av semes- terlönerna skall kunna hinnas med. Man föreslår att semesteravtalen anpassas till lagens regler t. ex. på så sätt att semestermedlen betalas in efter hand under intjänandeåret.

Enligt det av kommittén framlagda förslaget kan avtal träffas om annan förläggning av intjänandeåret, under förutsättning att avtalet inte försämrar arbetstagarnas semesterförmåner. I det sammanhanget uttalar kommittén att det kan sättas i fråga, om det med hänsyn härtill är till- låtet att träffa avtal om att behålla 1963 års SemL:s bestämmelser om att föregående kalenderår skall vara intjänandeår. Giltigheten av så- dana avtal anges få prövas från fall till fall efter en helhetsbedömning av de semesterförmåner som avtalet ger arbetstagaren. Skälet till kom- mitténs ståndpunkt är bl. a. att löneökningen under de första månaderna av det kalenderår då semesteråret börjar med en sådan ordning inte kommer att avspeglas i semesterlöncn.

Förslaget att senarelägga intjänandeåret har kommenterats av åtskil- liga remissinstanser. LO framhåller att den föreslagna ordningen har uppenbara fördelar men att den kan skapa problem inom bl.a. bygg- nads- och anläggningsindustrin med hänsyn till de semesterkassor som förekommer där. LO föreslår därför att bestämmelsen tills vidare görs dispositiv på så sätt att avvikelse kan bestämmas genom kollektivavtal på förbundsnivå. I sitt yttrande hänvisar LO till uttalanden av denna innebörd av vissa av dessa förbund. Förslaget tillstyrks även av övriga arbetstagarorganisationer, även om Centralorganisationen SACO/ SR säger sig i princip föredra en regel om löpande intjänandeår. Många remissinstanser ställer sig dock kritiska till förslaget. Det gäller vissa statliga myndigheter samt statens järnvägar (SJ), televerket och arbets— givareorganisationer på de statliga och privata områdena. Kritiken tar sikte på bl.a. svårigheterna att hinna beräkna och betala ut semester- lönen under den begränsade tid som återstår från intjänandeårets utgång fram till semesterperioden. En annan synpunkt som förs fram med stort eftertryck är den, att företagens interna personal— och löne- redovisning bygger på kalenderår och att den föreslagna förläggningen bryter sönder de rutiner som därvid tillämpas. Några remissinstanser hänvisar till att även företagens uppgifts- och redovisningsskyldighet gentemot det allmänna vanligen sker årsvis. Flera av de kritiska remiss- instanserna förklarar sig dock kunna godta en förskjutning av intjänan- deåret till tiden den 1 april—31 mars. Från många håll ställs därvid krav på att bestämmelserna görs dispositiva, i vart fall i den meningen att avvikelse får ske genom centrala kollektivavtal. Den begränsning av

• Sida 89
•  Original

Prop. 1976/77: 90 89

avtalsfriheten som, enligt vad jag nyss har anfört, kommittén har antytt i sina motiv accepteras alltså inte.

Enligt min mening medför en förskjutning av intjänandeåret fördelar i olika hänseenden. Viktigast i detta sammanhang är att nytillträdande på arbetsmarknaden och arbetstagare som har bytt anställning får rätt till betald semesterledighet tidigare än nu. Genom att intjänandeåret senareläggs kan man vidare förutsätta att semesterförmånerna oftare än nu kommer att utgå i form av betald semesterledighet i stället för att utgöras av semesterersättning. Slutligen medför förskjutningen av intjänandeåret att löneökning under kalenderårets första månader läggs till grund för semesterlöneberäkningen. Jag anser det därför angeläget med en ändring på denna punkt.

Den kritik som har framförts mot förslaget är emellertid värd beak- tande. Det är angeläget att de åsyftade fördelarna kan vinnas utan att onödiga administrativ och redovisningsmässiga problem samtidigt ska— pas. Det under remissbehandlingen framförda förslaget att förlägga intjänandeåret i anslutning till jämnt kalenderkvartal medför ingen mera betydande försämring för arbetstagarnas del jämfört med kommitténs förslag. Samtidigt leder det till att semesterberäkningsrutinerna bättre anpassas till gällande redovisningsperioder inom företagen. Jag föreslår därför att det i lag föreskrivna intjänandeåret skall utgöras av tiden den 1 april—31 mars.

Åtskilliga remissinstanser har som framgått krävt att de nu berörda bestämmelserna görs dispositiva i större utsträckning än vad kommittén har föreslagit. En sådan ordning skulle närmast innebära att intjänande- året även fick flyttas tillbaka till föregående kalenderår, förutsatt att kollektivavtal härom träffades på central nivå. Jag kan för min del inte finna att en sådan möjlighet skulle innebära någon fara för arbets— tagarnas del. Jag vill erinra om att begränsningarna i den allmänna arbetstidslagen (1970: 1.03, ändrad senast 1976: 597) av arbetstidens längd kan frångås genom avtal som på arbetstagarsidan har slutits av central arbetstagarorganisation. Det torde kunna förutsättas att semes- teravtal som har slutits i sådan ordning sammantaget ger arbetstagarna lika omfattande förmåner som lagstiftningen medför. De svårigheter som skulle uppstå vid en anpassning av vissa semesterkassor till det förskjutna intjänandeåret undviks vidare, om bestämmelserna görs dispositiva. Enligt min mening bör därför avvikelse från lagens bestämmelser om intjänandeårets förläggning få ske genom kollektivavtal som på arbets- tagarsidan har slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation. Möjlighet bör därutöver liksom hittills finnas att genom annat kollektivt eller enskilt avtal överenskomma om annat intjänandeår än det som lagen anger, dock endast under förutsättning att avtalet inte innebär inskränkning i arbetstagarens rättigheter enligt lagen.

Sammanfattningsvis föreslår jag sålunda att rätten till semesterledighet

• Sida 90
•  Original

Prop. 1976/77: 90 90 och rätten till semesterlön skiljs, att i princip varje "arbetstagare får'rätt till fem veckors semesterledighet under semesteråret utan särskilt krav på intjänande, att rätten till semesterlön liksom hittills skall förutsätta att förmånen har tjänats in men att semesterlöncn beräknas på all intjänad lön utan begränsningar med hänsyn till arbetets omfattning per kalendermånad, att intjänandeåret utgörs av tiden den 1 april—31 mars och semesteråret av därpå följande tolvmånadersperiod samt att bestämmelsen om intjänandeårets förläggning görs dispositiv på sätt jag nyss har angett. Liksom hittills skall" rätt till semesterlön förvärvas vid viss s.k. privilegierad eller semesterlönegrundande frånvaro. Möjlighe- terna härtill föreslås bli utvidgade.

I det följande avser jag att gå närmare in på frågorna om semester- ledighet, semesterlön, semesterlönegrundande frånvaro, rätten att spara semester samt semesterlagens tillämpningsområde, vartill kommer frågan om den särskilda semesterlagen för arbetstagare med radiologiskt arbete.

12.3. Semesterledigheten

12.3.1. Inledande synpunkter

I det föregående har jag föreslagit att rätten till semesterledighet skall skiljas från rätten till semesterlön och att särskilda kvalifikationsregler inte skall gälla för rätten till ledighet. Samtidigt har jag pekat på att skillnaden i innehåll mellan semesterledighet med och semesterledighet utan lön bör föranleda att bestämmelserna i vissa hänseenden utformas olika, beroende på vilken typ av semesterledighet det är fråga om. I det följande kommer jag att närmare ange Vad som bör gälla i nu angivna hänseenden.

Innan jag går vidare vill jag emellertid ta upp frågan hur betald och obetald semesterledighet skall fastställas. Detta får betydelse i alla de fall då en arbetstagare har börjat sin anställning före semesteråret men inte tjänat in full semesterlön. Det är viktigt att för den situationen hålla fast vid att den semesterlön som har tjänats in hänför sig till viss del av semesterledigheten och skall medföra i princip oförändrad lönenivå under den tiden.

Semesterkommittén har i semesterlönebestämmelsen för vecko- och månadsavlönade (11 å i kommittéförslaget) samt i motivuttalanden rörande förläggningen av obetald semesterledighet föreslagit en metod för beräkningen av betald och obetald semesterledighet. Denna innebär i huvudsak att antalet betalda semesterdagar förhåller sig till fem— veckorsledigheten på samma sätt som arbetstagarens anställningstid under intjänandeåret förhåller sig till detta. Har arbetstagaren t.ex. varit anställd hos arbetsgivaren under halva intjänandeåret, utgår således lön under halva semesterledigheten. Vid beräkningen av anställnings- tidens längd bortses från ledighet som inte grundar rätt till semesterlön.

• Sida 91
•  Original

Prop. 1976/77: 90 ' 91

Uppkommcr brutet dagantal, skall det höjas till närmast högre hela tal. .' Återstoden av semesterledigheten är obetald ledighet.

Kommitténs beräkningssätt, som har lämnats utan erinran av remiss- instanserna, bör enligt min mening godtas. Det är angeläget att beräk- ningsmetoden kommer till tydligt uttryck i själva lagtexten och att beräkningsmetoden därvid utformas på ett mera konsekvent och tydligt sätt än i betänkandet. Jag föreslår därför att i den nya semesterlagen tas in en bestämmelse av i huvudsak följande innebörd. Semesterlön utgår under lika stor del av femveckorsledigheten som den del av intjä- nandeåret under vilken arbetstagaren har varit anställd hos arbetsgivaren. Har arbetstagaren varit frånvarande utan lön under arbetstid, räknas den tiden in i anställningstiden endast om den utgörs av semester eller ledig- het som är semesterlönegrundande. Beräkningen av anställningstidens längd bör ske kalendariskt. Oavsett om lön utgått under lördagar och söndagar bör dessa dagar således räknas in i anställningstiden.

I fråga om det närmare beräkningssättet får jag hänvisa till special- motiveringen.

12.3.2. Senzasterledighetens beräkning

Enligt gällande rätt skall söndagar inte räknas in i semestern. Be- stämmelsen har sin grund i att semestern skall vara minst fyra veckor. Om semestern är längre än sex dagar i en följd räknas helgdagar in i semestern. Sedvanliga fridagar skall alltid räknas in i semestern. Be— greppet sedvanlig fridag är i viss mån oklart. Härmed brukar avses dag ' som för ett flertal arbetstagare sedvanemässigt inte är arbetsdag, fastän dagen inte är en sön— eller helgdag. Numera kan som fridagar i denna bemärkelse räknas midsommarafton och flertalet andra helgdagsaftnar. Enligt de flesta kollektivavtalen är påsk—, pingst-, midsommar-, jul- och nyårsafton fridagar, med större eller mindre inskränkningar beroende på verksamhetens art.

För arbetstagare med söndagsarbete finns en särskild bestämmelse (8 å andra stycket 1963 års SemL). Bestämmelsen innebär att arbets- tagaren tillförsäkras ledighet på söndag som infaller under eller näst efter semestern. Om arbetstagaren helt eller delvis får kompensation för sitt söndagsarbete genom ledighet på annan veckodag, skall de ledighetsdagar som infaller under semestern räknas som semester- dagar. Den särskilda bestämmelsen för söndagsarbetande infördes år 1945 och syftade till att garantera även dessa arbetstagare två hela kalenderveckors semester.

Avvikelser från bestämmelserna i 1963 års SemL förekommer i vissa kollektivavtal. För bl. a. statstjänstemän gäller exempelvis att helgdagar samt påskafton, midsommarafton och julafton inte räknas in i semestern. På det kommunala området utgår semestern med ett visst antal vardagar per år. Även andra beräkningsgrunder förekommer.

För arbetstagare i kontinuerlig skiftgång fastställs i regel ett arbets-

• Sida 92
•  Original

Prop. 1976/77: 90 92 schema lång tid i förväg. Det kan ibland inträffa att inom en semester- period faller flera dagar som enligt schemat normalt skulle vara fridagar än som motsvarar antalet söndagar. 1963 års SemL reglerar inte särskilt frågan om utläggning av semester för arbetstagare med kontinuerligt skiftarbete. Det är endast söndagsarbete som är särskilt reglerat i 8 & andra stycket i lagen.

Semesterkommittén syftar med sitt förslag i första hand till att alla arbetstagare skall få fem veckors semesterledighet varje semesterår. Om femveckorssemestern läggs ut i en följd med början en måndag, blir den sammanhängande ledigheten 37 dagar för en person med normal arbetsvecka. Med semesterdagar avses i kommittéförslaget hela kalen- derdygn. Semcsterledigheten skall anses börja kl. 00.00 den första och sluta kl. 24.00 den sista semesterdagen. En följd av att förslaget bygger på femdagarsvecka är att lördagar och söndagar inte skall räknas som semesterdagar. Fem veckors semester betyder alltså 25 semesterdagar. För att hindra missbruk av regeln att lördagar i allmänhet skall hållas utanför semesterledigheten föreslår kommittén att lördag som är arbets- dag skall räknas som semesterdag, om den utlagda semestertiden är kortare än fem kalenderdagar. En person som vanligen arbetar på lördagar skulle annars kunna otillbörligt förlänga sin semesterledighet, genom att dela upp sin semester. Kommittén föreslår vidare att helg- dagar, oavsett semestertidens längd, inte skall räknas som semesterdagar. Man hänvisar till att en sådan ordning gäller även i de övriga nordiska länderna och ligger i linje med ILO-konventionen om semester. Semes— terledigheten förlängs alltså med en dag, om den sammanfaller med en helgdag. Några andra sedvanliga fridagar än vissa helgdagsaftnar finns enligt kommittén inte längre på den svenska arbetsmarknaden. Enligt de flesta kollektivavtalen är påsk-, pingst-, midsommar-, jul- och nyårs- afton arbetsfria dagar med vissa begränsningar av hänsyn till verksam- hetens art. Sådana dagar föreslås i betänkandet bli likställda med sön- och helgdagar vid beräkning av semesterdagar, vilket överensstämmer med andan i ILO—konventionen. Kommittén föreslår inte någon särskild regel för det fall att arbetsveckan är kortare än fem dagar. En deltids- anställd som arbetar endast ett par dagar i veckan skall alltså räkna alla vardagar utom lördagar som semester. Om man i semesterledigheten endast räknar in arbetsdagar, skulle en femveckorssemester nämligen sträckas ut orimligt långt. l sistnämnda hänseende föreslås alltså ingen ändring av nuvarande beräkningsgrunder.

I fråga om den som arbetar lördagar och söndagar föreslås följande. De lördagar och söndagar som infaller under semestertiden skall liksom f.n. inte räknas som semesterdagar, medan fridagar som utgår som kompensation för lördags- eller söndagsarbete och som infaller under semesterledigheten räknas som semesterdagar. I syfte att ge arbetstagare med lördags- och söndagsarbete rätt till lika lång sammanhängande

• Sida 93
•  Original

Prop. 1976/77: 90 93

ledighet som vardagsarbetande föreslår kommittén, att arbetstagare som är skyldig att arbeta lördag eller söndag skall ha rätt till ledighet även de lördagar och söndagar som ligger omedelbart före eller efter en semesterperiod av viss längd. Sådana arbetstagare får alltså rätt att sluta sitt arbete på fredagen före en semesterperiod och behöver inte börja arbeta förrän på måndagen efter semestern. Bestämmelsen har utformats så att den endast skall kunna åberopas en gång varje semesterår. Den gäller enligt betänkandet endast om semesterledigheten utgår under minst tre veckor i en följd.

De av kommittén framförda förslag för vilka jag nu har redogjort tar som nämnts i första hand sikte på arbetstagare, vars arbetstid inte är oregelbunden eller förskjuten. Reglerna kan enligt kommittén inte utan vidare tillämpas på arbetstagare med obekväm eller förskjuten arbets- tid, dvs. skiftarbetare, turlistearbetare eller personer med annan form av oregelbunden arbetstidsförläggning. Problem anges främst uppstå vid kontinuerligt skiftarbete. Vid sådant skiftarbete görs Skiftschemat upp lång tid i förväg, normalt för ett kalenderår. Skiftcykeln kan variera mellan 4 och 5 veckor. Antalet fridagar under en vecka växlar beroen- de på schemaläggningen. Antalet arbetsdagar är därför olika inom de olika skiftlagen under en fyraveckorspcriod. Lagförslaget utgår från att alla som har arbetat hela intjänandeåret får rätt till ett betalt uppehåll i arbetet på fem veckor i form av semester. Arbetstidens förläggning i det enskilda fallet skall enligt kommittén inte påverka semesterns längd, utan lagen skall tillförsäkra alla lika lång semester. Skulle man vid kon- tinuerligt skiftarbete jämställa arbetsdagar med semesterdagar och alltså genomgående hålla fridagarna enligt-schemat utanför semesterledighe- ten, skulle det enligt kommittén medföra att semestern för denna grupp blev längre än den lagstadgade, beroende på att gruppen har kortare arbetstid. Vidare skulle semesterns längd kunna variera från år till an- nat och arbetstagare inom samma företag skulle få olika lång semester, beroende på hur denna läggs och hur schemat är upplagt. Kommittén menar att semesterledigheten i vissa fall kan byggas in i schemat redan från början så att varje enskild arbetstagare får en riktig årsarbetstid enligt avtalet. I andra fall kan följden av en semesterförläggning bli att den anställde går miste om ledighet eller också får längre ledighet än han normalt skall ha, beroende på att arbetstiden är ojämnt fördelad på veckorna. För att åstadkomma helt rättvisa förhållanden för arbetstaga- re i kontinuerligt skiftarbete skulle man enligt semesterkommittén inte bara behöva räkna med dagar utan också med timmar. Det är enligt kommittén inte möjligt att formulera någon generell regel som täcker in alla tänkbara varianter. Parterna får genom förhandlingar tillse att varje enskild arbetstagare uppnår en riktig arbetstid enligt avtal och att någon ledighet inte går förlorad genom semesterutläggningen.

Motsvarande problem kan uppstå för arbetstagare, vars arbetstid är

• Sida 94
•  Original

Prop. 1976/77: 90 94

förlagd till olika tider av dygnet enligt en fast tjänstgöringslista. Helg- arbete är mycket vanligt bland de turlistearbetande. På grund av den stora variationsrikedomen anser kommittén det också i detta fall vara omöjligt att närmare ange några riktlinjer för semesterberäkningen. Det får i stället ankomma på parterna att avtalsvägen lösa frågorna med ut- gångspunkt i att varje arbetstagare skall uppnå en riktig arbetstid enligt avtalet och att arbetstagaren inte skall förlora ledighet som han annars skulle ha haft under semesterperioden.

Kommittéförslagct innehåller emellertid inte någon uttrycklig bestäm- melse enligt vilken parterna får rätt att avtala om avvikelse från lagens bestämmelser angående semesterberäkningen. Detta torde hänga sam- _ man med att avtal om avvikelse från lagen är tillåtna, under förutsätt- ning att semesterberäkningen inte medför sämre förmåner för arbetsta- garna än lagens bestämmelser gör.

Rcmissinstanserna har i allmänhet godtagit förslaget att beräkna se- mesterledigheten med utgångspunkt i femdagarsvecka. Några remissin— stanser är emellertid kritiska mot den hårda anknytning som skett till tiden måndag—fredag. Svenska kommunförbundet och Svenska trans- portarbetareförbundet förordar att semesterberäkningen för personer med oregelbunden arbetstid i stället knyts till arbetsdagar, dvs. att en- dast arbetsdagarna skall räknas som semesterdagar medan fridagarna hålls utanför semestern.

Den särskilda bestämmelsen för lördags- och söndagsarbetande har kommenterats av åtskilliga remissinstanser. LO och TCO har föreslagit ändringar i syfte att låta bestämmelsen oftare bli tillämplig. Åtskilliga andra remissinstanser, bland vilka jag vill nämna kammarrätten i Göte- borg, SJ, Svenska kommunförbundet och SAF, ställer sig emellertid kri- tiska till den föreslagna rätten till ledighet under såväl veckoslutet ome- delbart före som veckoslutet efter semestern. De nu nämnda remissin- stanserna menar att förslaget medför svårigheter på främst arbetsplatser med kontinuerligt skiftarbete och turlistebundet arbete, eftersom både de som har haft och de som just skall ha semester är lediga samma vec- koslut. Kammarrätten pekar på att bestämmelsen kan leda till att se- mesterledigheten får börja på annan dag än måndag, om driftstörningar skall kunna undvikas. Enligt SJ kommer vikarieresurserna att ansträng- as så, att koncentrationen av semestern till sommaren äventyras. Svens- ka kommunförbundet framhåller att kompensation — ofta i form av kortare arbetstid —— gäller för arbetstagare med onormal arbetstidsför- läggning. Ytterligare gottgörelse bör enligt förbundet inte föreskrivas i lag. ' "

Slutligen vill jag nämna att ett betydande antal remissinstanser önskar att beräkningsbestämmelserna görs dispositiva.

Semesterkommitténs förslag till beräkningsgrunder för semesterledig- heten syftar i första hand till att tillförsäkra varje arbetstagare fem vec-

• Sida 95
•  Original

Prop. 1976/77: 90 . 95

kors semesterledighet. Kommittén har vid utformningen av förslaget ut- gått från femdagarsvecka. Förslaget har, som jag har nämnt, i denna del i allmänhet godtagits av remissinstanserna, även om några av dem i stället förordar att semesterledighet läggs ut enbart på arbetsdagar eller i övrigt anser anknytningen till kalenderveckan alltför stel. För egen del anser jag i likhet med kommittén att semesterberäkningen bör bygga på kalenderveckan. Därigenom blir det möjligt att åstadkomma i princip lika lång semesterledighet för alla. Arbetstidens förläggning, infallande ledighetsdagar etc. bör inte heller i fortsättningen påverka själva semes- terledighetens längd. Som kommittén också pekat på skulle en semester- beräkning, grundad på antalet arbetsdagar, kunna leda till en orimligt lång semester för arbetstagare som arbetar endast någon eller några få dagar i veckan. Jag anser det också lämpligt att i lagstiftningen utgå från det förhållandet, att arbetsveckan normalt motsvarar tiden mån— dag—fredag. Femdagarsveckan har sålunda genomförts inom praktiskt taget hela arbetsmarknaden.

Även förslaget att med söndag jämställa helgdagar och vissa helgdags- aftnar bör enligt min mening genomföras. Förslaget ligger i linje med 1970 års ILO-konvention om semester. Det innebär vidare, såvitt gäller helgdagar-na, att vi från svensk sida ansluter oss till den princip som öv— riga nordiska länders semesterlagstiftning vilar på. I likhet med koni- mittén anser jag slutligen, att lördag bör räknas som semesterdag i vissa fall när semesterledigheten är helt kort. Bestämmelsen bör dock ges en annan utformning i tekniskt hänseende. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen. .

Kritiken mot förslaget tar som framgått främst sikte på den särskilda bestämmelsen angående arbetstagare som regelmässigt arbetar på lörda- gar och söndagar. Ett stort antal remissinstanser är vidare kritiska mot att bestämmelserna om semesterbei'äkningen inte har gjorts dispositiva.

Den nu gällande särbestämmelsen för söndagsarbetare infördes år 1945. Dessförinnan gällde att de söndagar då arbete normalt utfördes räknades in i semestern. Med stöd av motiven till då gällande semester— lag antog man, att i stället sådan fridag som inföll under semesterledig- heten skulle i lagens mening anses såsom söndag och alltså inte ingå i semestern. I de fall då söndagsarbetet inte fullt ut kompenserades av annan ledighetsdag, korn söndagsarbetande att få kortare ledighet i sam- band med semestern än andra arbetstagare. Den nuvarande bestämmel- sen innebär däremot, att de arbetstagare som det här är fråga om alltid har rätt till ledighet under de söndagar som infaller under och omedel— bart efter semestern. I gengäld räknas motsvarande ledighetsdagar un- der veckan in i semestern. 1945 års lagändring syftade till att alltid till— försäkra de söndagsarbetande två fulla veckors semester. I propositio— nen (prop. 1945 : 273 s. 98 f) uttalade föredragande.departementschefen vidare att, om dessa arbetstagare — samtidigt som de fullt. ut kompen-

• Sida 96
•  Original

Prop. 1976/77: 90 96

serades för söndagsarbete med annan ledighet —- berättigades till ledig- het även under söndagen omedelbart före semestern, så skulle följden bli att de fick en ledighetsdag mer än övriga arbetstagare.

I det nu framlagda betänkandet föreslår semesterkommittén som nämnts för helgarbetarnas del en regel, som ger dem rätt till ledighet lördag och söndag såväl vid semesterperiodens början som vid dess slut. Därigenom avses även dessa arbetstagare komma i åtnjutande av sam— manlagt 37 dagars ledighet, om semestern tas ut på en gång.

Orsaken till att arbetstagare med normal arbetstidsförläggning enligt förslaget kan ta en sammanlagd ledighet av 37 dagar är den, att semes- terledigheten vanligen läggs ut med början en måndag. Vid varje annan utläggning av semesterledigheten uppgår denna till fem veckor, dvs. 35 dagar. Själva lagen ger alltså inte någon rätt till längre ledighet än 35 dagar. Jag har stor förståelse för önskemålet från framför allt vissa ar— betstagarorganisationer att arbetstagare med helgarbete skall ges rätt till ledighet av samma längd som den som i praktiken gäller för andra ar- betstagare som en konsekvens av bruket att inleda semestrarna på mån- dag. Man kan emellertid inte bortse från att den av kommittén föreslag- na bestämmelsen ger upphov till betydande praktiska problem. Flera re- missinstanser, bland dem kammarrätten i Göteborg, SJ och SAF, pekar sålunda på att allvarliga svårigheter uppstår när det gäller att hålla verksamheten igång under de veckoslut då både de som återvänder från semester och de som börjar sin semester samtidigt är lediga. Jag vill också peka på att den föreslagna bestämmelsen kan sättas ur spel ge- nom att arbetsgivaren förlägger semesterledigheten för söndagsarbetande på sådant sätt att ledigheten inte börjar i anslutning till veckoslut.

Min slutsats blir att semesterlagen bör syfta till att garantera varje ar- betstagare, oavsett hur arbetstiden är förlagd, en rätt till fem veckors semester. Detta innebär i fråga om dem som normalt måste arbeta un- der lördag eller söndag till en början att lagen bör tillförsäkra dem le- dighet under sådan dag, om den infaller under semesterledigheten. Vi— dare bör ett veckoslut antingen omedelbart före eller omedelbart efter semesterledigheten hållas utanför denna. Förslaget innebär i denna del en ändring i förhållande till SemL, enligt vilken ledigheten är knuten till söndagen efter semesterledigheten. Inte sällan kan det vara fördelakti- gare för arbetstagarna att ledigheten i stället får inleda semestern. Där- igenom ges arbetstagaren möjlighet att återhämta sig från arbetet innan han påbörjar semesterledigheten.

Motsvarande ledighet annan veckodag skall däremot inräknas i se— mestern. I detta sammanhang vill jag erinra om, att det i propositionen till 1963 års SemL (prop. 1963: 68 s. 64) klart uttalades, att det inte kan anses vara i överensstämmelse med lagens syfte, att arbetsgivaren ut- nyttjar sin frihet att bestämma tidpunkten för semestern till att förlägga denna till en period under vilken arbetstagaren är berättigad till ett

• Sida 97
•  Original

Prop. 1976/77 : 90 97

större antal fridagar. Från arbetstagarhåll har man emellertid menat, att ordalydelsen av 8 5 andra stycket 1963 års SemL möjliggör en sådan semesterförläggning och därigenom försätter arbetstagarparten i svårig— heter vid förhandlingar rörande scmesterförläggningcn. Jag delar själv- fallet det synsätt som har kommit till uttryck i 1963 års proposition. Se- mesterberäkningsregcln för lördags- och söndagsarbetare får inte ges an— nan innebörd än att de fridagar under den normala arbetsveckan som direkt motsvarar lördagen och söndagen enligt lagen skall ingå i semes- terledigheten. I den mån en söndagsarbetande arbetstagare samlat ihop ett större antal fridagar till följd av arbetsskiftens förläggning eller som kompensation för övertid, bör dessa i möjlig mån hållas utanför semes- terledigheten. Att detta inte alltid är möjligt har dock framgått av vad jag tidigare har anfört. Det är emellertid angeläget att själva lagtexten förtydligas på denna punkt. Detta kan ske genom att bestämmelsen om inräknande av ledighetsdag i semestern uttryckligen anges gälla ledighet av samma omfattning som arbetstiden under veckosluten. Frågan hur arbetstagare med annan arbetstidsförläggning än till tiden måndag—fre— dag skall kompenseras för de olägenheter som följer med arbetstidsför- läggningen bör också i nu berörda hänseenden i övrigt överlåtas åt par- terna att reglera i avtal.

Vad jag nu har sagt för över till frågan om semesterberäkningsregler- nas karaktär. I den av kommittén föreslagna lagtexten är bestämmelser- na i princip tvingande till arbetstagarens förmån. Avtal som innebär för- sämring av semesterrättigheterna är sålunda ogiltigt i den delen. Samti— digt framhåller kommittén i betänkandet, att frågor om semesterberäk- ningen för arbetstagare med oregelbunden arbetstidsförläggning inte kan regleras i semesterlagstiftningen utan får lösas avtalsvägen. Jag delar som har framgått kommitténs uppfattning att bestämmelserna om se— mesterberäkningen i sistnämnda fall inte gärna kan tas in i semesterla- gen. Variationerna i fråga om bl. a. arbetstidsförläggning och arbetsfor— mer är så stora, att det bör överlåtas åt parterna att överenskomma om regler som lämpar sig för varje särskilt område. Jag kan således inte på denna punkt tillmötesgå Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO) och TCO, som har föreslagit särskilda beräkningsbestämmelser på denna punkt. Det finns knappast anledning för mig att i detta sammanhang gå närmare in på de lösningar som kan böra komma i fråga i de avtal som parterna bör träffa. En given utgångspunkt bör dock vara, som TCO har understrukit, att skiftarbetande och därmed jämställda arbetstagare inte genom förläggningen av semesterledigheten får längre årsarbetstid än som har överenskommits i kollektivavtal mellan parterna.

Enbart den möjlighet till avtal som följer av att lagen är dispositiv till arbetstagarnas förmån är enligt min mening inte tillräcklig i detta sammanhang. I likhet med flera remissinstanser är jag av den uppfatt- ningen att möjligheterna för parterna att träffa avtal om semesterberäk-

• Sida 98
•  Original

Prop. 1976/77: 90 98

ningen bör vidgas i förhållande till vad kommittén har föreslagit. Av- talsmöjligheten bör inte begränsas till att gälla endast i fråga om arbets- tagare med oregelbundet arbete. Den bör i stället avse semesterberäk- ningen över huvud taget. Jag föreslår därför att bestämmelserna görs dispositiva på det sättet att de medger avsteg genom avtal, som på ar- betstagarsidan har slutits eller godkänts av central arbetstagarorgani- sation.

12.3.3. Se/zzesrerledighelens förläggning

Enligt SemL är det arbetsgivaren som bestämmer angående förlägg- ningen av semestern. Något samråd är inte föreskrivet. I 10 & anges i form av en rekommendation till arbetsgivaren att semestern såvitt möj— ligt bör förläggas till sommartid. Arbetstagaren har å andra sidan rätt att fordra att semestern skall utgå i ett sammanhang. Genom denna uppläggning har man velat bana väg för förhandlingar mellan parterna.

Scmesteriagarna i Danmark, Finland och Norge innehåller bestäm- melser om samråd. Lagarna innehåller även vissa bestämmelser om en datumbestämd semesterperiod.

Semesterkommittén understryker att parterna bör sträva efter att fast- ställa semestertiden i samförstånd. Det framlagda förslaget utgår från detta. I det sammanhanget hänvisar utredningen till arbetsrättskommit- téns förslag till lagstiftning om demokrati på arbetsplatsen, som ger ar- betstagarsidan rätt att kräva avtal om inflytande på bl. a. semesterför- läggningsfrågor. Genom att parterna träffar kollektivavtal om ordningen för förläggning av semesterledighet får de' enligt semesterkommittén möjlighet att välja den lösning som passar bäst på varje särskilt avtals- område. Vidare kan semesterfrågan samordnas med andra närliggande frågor, t. ex. frågan om arbetstidens förläggning. Kommittén menar vi- dare att den lokala arbetstagarorganisationens inflytande på semesterle- dighetens förläggning bör stärkas men att det får ankomma på parterna att reglera formerna för inflytandet genom kollektivavtal. Ett sådant avtal kan exempelvis tänkas ge arbetstagarsidan rätt till samråd, veto- rätt, o.d. Kollektivavtale'n om förläggning av semesterledighet bör en- ligt kommittén ta upp sådana frågor som förhandlingsordning, frister för framställande av semesterönskemål resp. underrättelse om semester- tiden och vad som skall gälla om parterna inte kan enas. Mot bakgrund av sådana resonemang föreslår man en uttrycklig bestämmelse om att tid för semesterledigheten skall fastställas efter överenskommelse mel- lan parterna.

I de fall då överenskommelse inte träffas och alltså arbetsgivaren be- slutar om semesterförläggningen skall enligt kommittén samråd äga rum med arbetstagaren. Kommittén anser att sådant samråd garanteras re- dan genom de regler om förhandlingsskyldighet som har föreslagits av arbetsrättskommittén i betänkandet (SOU 1975: 1) Demokrati på ar-

• Sida 99
•  Original

Prop. 1976/77: 90 99

betsplatsen. För att tillgodose ILO-konventionens krav på samråd även i fråga om sådana oorganiserade arbetstagare på vilka något avtal inte är tillämpligt, föreslår kommittén emellertid en uttrycklig bestämmelse om samrådsskyldighet.

I fråga om semesterledighetens förläggning under året anför kommit- tén, att det från rekreationSSynpunkt är värdefullt att huvuddelen av le- digheten utgår i en följd. Semesterkommittén anser det vara naturligt att knyta an till de nuvarande bestämmelserna, när semestern förlängs med en vecka. Enligt förslaget får arbetstagaren rätt till fyra veckors sammanhängande semesterledighet, medan den femte veckan skall kun- na läggas ut mera fritt. Genom särskilda bestämmelser föreslås möjlig- het att spara den femte veckan till en längre sammanhängande ledighet vid senare tidpunkt.

Kommittén anser att rekommendationen i gällande lag om semesterns förläggning till sommaren bör skärpas och preciseras. Man föreslår i detta hänseende att minst fyra veckor av semesterledigheten skall för- läggas under månaderna juni—augusti, om inte särskilda skäl hindrar det. Vad som skall anses vara särskilda skäl i detta sammanhang beror enligt kommittén ytterst på en avvägning mellan arbetstagarens önske- mål och intresset av att verksamheten hos arbetsgivaren kan fortgå utan allvarlig störning. Eftersom semestern är en förmån som skall utnyttjas för vila och avkoppling, måste dock stor vikt fästas vid arbetstagarens önskemål. Arbetsgivaren anges vara skyldig att tåla vissa hinder i pro— duktionen eller verksamheten för att tillmötesgå arbetstagarens önske— mål. Hänsyn till säkerheten på arbetsplatsen och viktiga samhällsintres- sen utgör enligt kommittén särskilda skäl att förlägga semestern till an- nan tid än juni—augusti.

Under remissbehandlingen har från arbetstagarhåll riktats viss kritik mot kommitténs förslag beträffande ordningen för semesterförläggning- en. Enligt LO här vid oenighet inte arbetsgivaren utan den lokala fack- liga organisationen avgöra när semestern skall utgå. TCO vill för sin del stärka arbetstagarsidans ställning genom att ålägga arbetsgivaren att till- mötesgå framställda krav angående semesterns förläggning, om inte syn- nerliga skäl föranleder annat.

De remissinstanser som särskilt har kommenterat förslaget att minst fyra av semesterveckorna skall utgå under tiden juni—augusti ställer sig i allmänhet avvisande till detta. Såväl postverket som televerket och SJ anser att förslaget medför svårigheter vid den praktiska tillämpningen. Den förstnämnda remissinstansen pekar på att möjligheterna totalt sett att minska verksamheten under semestern är begränsade, varför särskil- da skäl enligt dess mening måste anses föreligga. Enligt SJ förstärks svå- righeterna att koncentrera sommarsemestrarna till den angivna tiden ge- nom att verket av tekniska skäl och säkerhetsskäl i betydande grad krä- ver utbildad personal. Även SAF och bankinstitutcns arbetsgivareorga-

• Sida 100
•  Original

Prop. 197 6/7 7: 90 100

nisation finner förslaget oacceptabelt. Som alternativ anges perioderna maj—september resp. 15 maj—15 september.

Arbetstagarnas inflytande på frågor om semesterutläggningen utgör endast en del av det komplex som medbestämmandet i arbetslivet utgör. I dessa frågor har riksdagen nyligen tagit ställning på grundval av prop. (1975/76: 105) med förslag till arbetsrättsreform m.m. (InU 45, rskr 404). Den nya lagstiftningen om medbestämmande i arbetslivet syftar till att främja kollektivavtal om medbestämmanderätt för de anställda. Arbetstagarinflytandet skall kunna göras gällande i alla frågor som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

I det nu nämnda lagstiftningsärendet togs särskilt upp till behandling frågan med vilka medel medbestämmanderätten borde garanteras. En möjlighet var att i lag närmare reglera arbetstagarsidans inflytande, t. ex. genom regler om självbestämmanderätt för de anställda i vissa for— mer, på vissa villkor och inom vissa ramar. Övervägandena ledde emel- lertid fram till att frågan om sådan lagstiftning — med visst undantag — tills vidare borde skjutas på framtiden. Ett av skälen till detta var att en detaljreglering riskerar att bli svårtillämpad och stel samt att den lätt kan bli ett hinder mot fortsatt utveckling. Frågor som rör möjligheterna att direkt i lag införa regler om bestämmanderätt för de anställda är f. n. föremål för fortsatt utredning.

Den lösning som tills vidare har valts i avvaktan på resultatet av på— gående utredningsarbete innebär i stället, att lagen skapar möjlighet för överenskommelser mellan parterna i inflytandefrågor. Enligt 32 & lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet gäller mellan parter som träffar kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor att, om arbetstagarparten begär det, kollektivavtal bör träffas även om medbe— stämmanderätt i bl. a. frågor om ledningen och fördelningen av arbetet. Däri innefattas också frågor om semesterns förläggning liksom om för- läggningen av arbetstiden över huvud taget. Arbetstagarsidans ställning i förhandlingar med arbetsgivarsidan har vidare underbyggts genom be- stämmelserna om s.k. kvarlevande stridsrätt i 44 & medbestämmande— lagen.

Jag har uppehållit mig vid dessa frågor därför att de ställningstagan- den som har skett i prop. 1975/76: 105 får betydelse för regleringen i semesterlagstiftningen av arbetstagarsidans inflytande på semesterutlägg- ningen. Det bör sålunda mot bakgrund av vad jag nu har anfört inte i den nya semesterlagen tas in bestämmelser som ger de anställda själv- bestämmanderätt vid oenighet eller som anger att arbetsgivaren, om det inte föreligger synnerliga skäl mot detta, skall efterkomma de anställ— das semesterönskemål.

Semesterlagen bör däremot ge uttryck för tanken att semesterutlägg- ningsfrågor i första hand bör lösas genom överenskommelse mellan par- terna. Som jag redan har nämnt faller avtal om inflytande för arbets-

• Sida 101
•  Original

Prop. 1976/77: 90 . 101

tagarsidan över semesterförläggningen inom området för medbestäm- mandelagens regler i 32 & om medbestämmande genom kollektivavtal. Vidare bör skyldighet till samråd alltid föreligga. En sådan ordning gäl— ler i övriga nordiska länder och förutsätts även i ILO-konventionen an- gående semester. Det förfarande som blir tillämpligt beror bl. a. på om organisation som är förhandlingsberättigad enligt 11 & medbestämman- delagen finns. I normalfallet bör förhandlingar angående semesterför- läggningen ske i den ordning som anges i 11, 13 och 14 55 medbestäm— mandelagen. Där sådana förhandlingar inte skall äga rum, bör arbets- givaren i stället ha skyldighet att samråda med den berörda arbetstaga- ren. För det fall medbestämmanderättsavtal saknas och överenskom- melse om semesterutläggningen inte kan nås vid de förhandlingar eller det samråd som nu nämnts, bör i lagen även i fortsättningen anges att arbetsgivaren bestämmer om semesterledighetens förläggning samt före— skrivas den underrättelsetid som arbetsgivaren skall iaktta.

Vad slutligen gäller frågan om semesterledighetens förläggning under året, delar jag kommitténs uppfattning att en skärpning och precisering av bestämmelserna bör komma till stånd. Önskemålet från arbetstagar— nas sida att få ut ledigheten under sommartid har enligt min mening så— dan tyngd, att det bör ges ett direkt lagstöd. Samtidigt står det emeller- tid klart, att det i många fall är svårt och ibland omöjligt att ge alla ar— betstagare fyra veckors ledighet under de egentliga sommarmånaderna juni—augusti. Undantag bör därför vara möjliga när särskilda skäl fö— religger. Att generellt ange när den legala semestertiden får frångås lå- ter sig inte göra. I specialmotiveringen tar jag på nytt upp denna fråga.

1963 års SemL innehåller i 10 å en bestämmelse om rätt att från se- mester avräkna sjukdomstid samt annan tid som är privilegierad i se— mesterhänseende. Bestämmelserna bör i sak föras över till den nya la- gen. Arbetstagaren bör således från semesterledighet få avräkna sjuk- domstid. Vidare bör annan frånvarotid få avräknas i de fall och i den utsträckning som ledigheten är semesterlönegrundande. Även nuvarande bestämmelser om rätt att senare i ett sammanhang få ut motsvarande semesterledighet bör överföras till den nya lagen.

Slutligen vill jag i detta sammanhang ta upp en särskild fråga som har aktualiserats av semesterkommittén, nämligen frågan om förläggning av semesterledighet till uppsägningstid. SemL medger att arbetsgivaren lägger ut intjänad semester under uppsägningstid. Detta får dock ske endast under det år då semestern skall utgå dvs., om lagens kvalifika- tionsregler följs, under året efter kvalifikationsåret.

Enligt 11 & anställningsskyddslagen gäller en ömsesidig uppsägnings— tid av minst en månad. Vid uppsägning från arbetsgivarens sida för- längs uppsägningstiden enligt 11 å andra stycket om arbetstagaren kan åberopa en viss anställningstid och samtidigt har uppnått en viss ålder. Den längsta uppsägningstiden enligt lagen andra stycket är sex månader,

• Sida 102
•  Original

Prop. 1976/77: 90 102

och gäller för arbetstagare som vid uppsägningen har fyllt 45 år. Reg- lerna om uppsägningstid kan frångås genom avtal. En särskild regel har förts in i 10 å andra stycket med tanke på det fall då arbetstagaren har semester när uppsägning sker. Uppsägning skall då anses ha skett tidi- gast dagen efter den då semestern upphörde.

Semesterkommittén framhåller att syftet med uppsägningstiden är att arbetstagaren skall få rådrum för att söka en ny anställning utan att be- höva råka ut för inkomstminskning. Om semester förläggs till uppsäg- ningstid, inskränks enligt kommittén det skydd för anställningen som uppsägningstiden garanterar. Det gäller främst vid uppsägning från ar- betsgivarens sida, om uppsägningstiden är kort. Semester under uppsäg- ningstid minskar också i viss mån arbetstagarens möjlighet att utnyttja semesterledigheten för vila och avkoppling. Kommittén vill emellertid inte föreslå något generellt förbud mot att förlägga semesterledighet till uppsägningstid. Däremot föreslås en regel enligt vilken den del av upp- sägningstiden som återstår när semesterledigheten börjar förskjuts med det antal dagar som semesterledigheten omfattar. Det blir alltså fråga om ett avbrott i uppsägningstiden. Den tid av semesterledigheten som sammanfaller med uppsägningstid skall enligt förslaget inte anses som uppsägningstid, vilket bl. a. innebär att reglernai 12—14 55 anställnings- skyddslagen enligt förslaget inte gäller under den tiden. Vid längre upp- sägningstider minskar behovet av skydd för semesterledighet. Bestäm- melsen föreslås därför gälla endast vid uppsägningstider upp till och med sex månader. Vidare gäller bestämmelsen endast vid uppsägning från arbetsgivarens sida.

Endast några få remissinstanser har yttrat sig över förslaget. Såväl Landstingsförbundet som Svenska kommunförbundet och SAF ställer sig kritiska till det. Enligt dem bör, om förslaget skulle genomföras, i vart fall begränsning ske till de fall då uppsägningstiden är två månader eller kortare.

För egen del vill jag anföra följande. Genom anställningsskyddslagen har arbetstagarna garanterats en viss minsta uppsägningstid som varie- rar mellan en och sex månader beroende på ålder och anställningstid. Under uppsägningstiden är arbetstagaren i vanlig ordning skyldig att ut- föra arbete. Arbetstagaren har emellertid rätt till ledighet med bibehåll- na anställningsförmåner i den utsträckning som skäligen fordras för att han skall kunna besöka arbetsförmedlingen eller annars söka arbete. Ar- betstagaren har i och för sig ingen rätt att vara kvar i sitt arbete under uppsägningstiden. Det är arbetsgivaren som avgör detta. Han är i stället garanterad lön under den tiden. Syftet med bestämmelserna är, som kommittén har anfört, att arbetstagaren skall få rådrum för att söka ny anställning utan att råka ut för löneminskning. Bestämmelsernas karak- tär av garantiregler framgår bl. a. av att arbetsgivaren får göra avdrag från uppsägningslönen med den inkomst som arbetstagaren under upp-

• Sida 103
•  Original

Prop. 1976/77: 90 103

sägningstiden haft i annan anställning. Enligt gällande rätt möter som jag nämnt inget hinder mot att den under året utgående semestern läggs ut under uppsägningstiden.

Jag delar semesterkommitténs uppfattning, att semesterförläggning under uppsägningstid på ett olyckligt sätt kan minska det skydd som uppsägningsbestämmelserna ger. Detta gäller i vart fall när uppsägnings— tiden är kort. Semesterutläggning under kortare uppsägningstid framstår som särskilt stötande, när den sker under annan tid än den vanliga se- mestertiden. Det kan emellertid tänkas fall då arbetstagaren önskar få ut sin semesterledighet under uppsägningstiden. Han kan vilja disponera sin tid på ett friare sätt än vad som är möjligt under uppsägningstid, t. ex. för en resa. Detta gäller inte minst om han har sagts upp under sommaren. Huruvida arbetstagaren vill utnyttja semesterledigheten eller inte hänger naturligtvis också samman med om han är skyldig att under uppsägningstiden utföra arbete i anställningen eller med arbetsgivarens medgivande kan fritt disponera sin tid. Arbetstagaren måste därför all- tid ha rätt att ta ut semesterledigheten under uppsägningstid och detta även om den inte är förenad med semesterlön.

Av vad jag nu har anfört framgår, att jag i likhet med kommittén an- ser behov föreligga av ett förbud i den nya semesterlagen mot utlägg- ning av semester under uppsägningstid utan arbetstagarens samtycke. Ett förbud mot semesterutläggning under uppsägningstid skulle emeller- tid enligt min mening kunna åstadkommas på enklare sätt än genom att låta uppsägningstiden eller del av denna uppskjutas till dess semester— ledigheten har ägt rum. Den föreslagna bestämmelsen medför vidare komplikationer i samband med arbetsgivares konkurs. I stället föreslår jag en bestämmelse av innebörd att semesterledighet inte utan arbetsta- garens medgivande får förläggas till uppsägningstid, i den mån denna inte överstiger sex månader. "Har semesterledighet redan lagts ut när uppsägning sker, bör arbetstagaren ges rätt att fordra att semesterför— läggningen upphävs i den mån den ledigheten sammanfaller med upp— sägningstiden. I sådant fall får arbetstagaren vid anställningens upphö- rande ut semesterersättning i stället för den semesterlön som han har tjänat in men inte fått ut. Bestämmelserna bör enligt min mening gälla oaVSett om uppsägning sker från arbetsgivarens eller arbetstagarens sida.

12.3.4. Rätten till obetald semesterledighet

Jag har tidigare föreslagit att rätten till semesterledighet inte skall för- utsätta föregående anställning, medan däremot semesterlöncn skall be— räknas på inkomsten under det s.k. intjänandeåret. En arbetstagare som inte har tjänat in full semesterlön kommer att i större eller mindre utsträckning ha rätt till obetald semesterledighet. Jag har vidare (12.3.1) angett hur antalet betalda och obetalda semesterdagar bör beräknas. I detta sammanhang avser jag att närmare gå in på de särbestämmelser

• Sida 104
•  Original

Prop. 1976/77: 90 104 som bör gälla för sådan semesterledighet som inte är förenad med lön. De frågor som därvid tilldrar sig uppmärksamhet avser bl. a. ledighetens längd, utläggning av obetald semesterledighet samt arbetstagares rätt att avstå från sådan ledighet. Till detta kommer att obetald semesterledig- het inte bör kunna sparas. Till den frågan återkommer jag senare.

Den ordning som semesterkommittén har föreslagit innebär i huvud- sak följande. Semesterledigheten utgör fem veckor. Den som anställs först sedan halva semesteråret har förflutit — dvs. efter den 31 oktober _— får dock inte rätt till obetald ledighet under det semesteråret. Arbets- givaren skall för varje arbetstagare lägga ut såväl betald som obetald semesterledighet. Till den betalda ledigheten hänförs även tid för vilken särskild semesterlön har intjänats i annan anställning. Arbetstagaren be- höver å andra sidan endast utnyttja sådan ledighet som är förenad med semesterlön. Antalet betalda semesterdagar kan fastställas först sedan intjänandeåret har löpt ut och sedan uppgift om tid för vilken särskild semesterlön har utgått har erhållits från RFV. Eftersom semesterledig- heten vid den tidpunkten redan är utlagd, ges arbetstagaren rätt att med kortare tids underrättelseplikt avstå från den del av ledigheten som är obetald. Fristen har föreslagits till en månad eller, i vissa fall, två vec- kor. Har arbetstagaren inte begagnat sig av rätten att avstå från obetald ledighet före fristens utgång, blir han bunden vid ett avtal om utlägg— ning av obetald semesterledighet. Utnyttjar han däremot sin rätt att av- stå och kan arbetsgivaren inte erbjuda honom arbete, blir det fråga om permittering. De i betänkandet föreslagna bestämmelserna skall ses i be- lysning av att underrättelsetiden för arbetsgivaren i fråga om semester- utläggningen har föreslagits till i princip tre månader.

Som jag förut har nämnt godtar remissinstanserna principen att själva semesterledigheten inte behöver tjänas in. I några remissyttranden före- slås dock begränsningar av rätten till obetald semesterledighet. Postver- ket och SAV anscr att undantag bör göras för arbetstagare som är till— fälligt anställd. Gränsen föreslås satt vid en anställningstid på tre måna— der. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet pekar på det förhållandet att rätten till obetald semesterledighet enligt förslaget gäl- ler även för anställning som avser endast ett vikariat för ordinarie ar- betstagare exempelvis i samband med semester eller vid havandeskaps— ledighet. Under vikariens semester kommer därför arbetsgivaren att få anställa en vikarie för vikarien, om arbetet måste fortgå under den tid då vikarien tar ut obetald semesterledighet. Hur de föreslagna och i rea- liteten tvingande och skadcståndssanktionerade förläggningsbestämmel— serna därvid skall fungera ter sig för förbunden mycket ovisst. SAF an- ser det inte vara godtagbart att en arbetstagare som vinner anställning i oktober skall kunna göra anspråk på 25 dagars ledighet i början på följande är samtidigt som han under samma kalenderår blir berättigad till ytterligare 25 dagars ledighet.

• Sida 105
•  Original

Prop. 1976/77: 90 105

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet pekar på den tröskeleffekt som uppstår beroende på om anställning sker före eller efter den 31 ok- tober. Fakulteten menar att rätten för arbetstagaren att av valfri arbets- givare kräva semesterledighet även under ”onormal” semestertid går längre än vad som är nödvändigt för att säkra femveckorsledighet åt alla arbetstagare. Fakulteten anser att man borde överväga att låta ar- betsgivarens plikt att lägga ut semester under tiden juni—augusti mot- svaras av en plikt för arbetstagaren att ta ut ledigheten under denna tid, om han vill göra anspråk på rätt till obetald semesterledighet under det första anställningsåret. Svensk Industriförening fruktar att förslaget kan verka negativt på arbetsgivarens benägenhet att anställa arbetskraft un- der pcrioden den 1 maj—31 oktober. Eftersom bl.a. skolavslutningen vanligtvis infaller under denna period skulle detta kunna drabba rekry- teringen av yngre arbetskraft på ett olyckligt sätt. Många praktiska olä- genheter skulle enligt föreningen kunna lösas, om det överläts åt arbets— marknadens parter att i kollektivavtal fritt komma överens om förfo— gandet över denna rättighet. Även Försäkringskassornas förhandlings- organisation ställer sig tveksam till en lagstiftad rätt till fullt antal se- mesterdagar för så. kort anställningstid som sex månader. Enligt orga- nisationens mening vore det rimligare att anställningstiden proportio— nellt bestämde semesterledigbetens längd. En proportionell beräkning förordas även av Bankinstitutens arbetsgivareorganisation. Denna före- slår en differentiering på följande sätt av semesterledighetens längd un— der det första semesteråret. Vid ett bibehållande av brutet intjänandeår bör för den som börjar sin anställning under tiden den 1 maj—31 au— gusti utgå fem veckors ledighet fram till den 1 maj påföljande år. Den som anställs den 1 september—31 oktober bör ha rätt till två veckors ledighet och den som anställs efter den 31 oktober bör inte vara berät- tigad till någon ledighet fram till 1 maj påföljande år. Å andra sidan sä— ger sig TCO inte kunna acceptera kravet att arbetstagaren skall ha an- ställts senast den 31 oktober under semesteråret för att få rätt till obe- tald semesterledighet. I stället föreslår TCO att tidpunkten flyttas till den 1 januari.

För egen del har jag viss förståelse för de synpunkter som har förts fram om en begränsning i vissa fall av rätten till obetald semesterledig- het. Genom att ge arbetstagare rätt till semesterledighet utan krav på intjänande uppnås fördelar främst för deltids- och korttidsanställda. Ar- betstidsförläggningen för dessa grupper av arbetstagare kommer nämli- gen mcd en sådan ordning att sakna betydelse för semesterledighetens längd. Även för nyanställda erhålls fördelar. För att uppnå dessa för— bättringar är det emellertid inte nödvändigt att arbetstagare som an- ställs först långt in på semesteråret skall ha kvar en rätt till fem veckors ledighet. Rätten till semesterledighet utan lön redan under det semes- terår då anställningen sker bör också enligt min mening förses med vis—

• Sida 106
•  Original

Prop. 1976/77: 90 106

sa begränsningar. Dess största betydelse ligger, som har påpekats under remissbehandlingen, i att arbetstagaren får rätt till ledighet utan krav på intjänande under den tid av året då semesterledighet i allmänhet utgår, dvs. under sommaren. När en arbetstagare byter anställning under hös- ten utan att ha tagit ut ledigheten tidigare torde i många fall ledighet kunna ordnas i tiden mellan anställningarna. Det får f. ö. i dessa fall anses rimligt att rätten till ledighet begagnas redan under den normala semestertiden och inte tas ut hos den nye arbetsgivaren. Jag anser det inte heller vara befogat att arbetstagaren skall kunna under påföljande kalenderår ta ut 25 dagars obetald ledighet tillsammans med de 25 se- mesterdagar som utgår under det då inledda semesteråret.

De begränsningar som skall gälla bör enligt min mening inte i första hand bestämmas utifrån den tidpunkt under semesteråret då anställning— en sker. Vägledande bör i stället vara att semesterledighetens värde är mest framträdande under den normala semesterperioden. Vad jag nu har sagt motsäger inte att det kan vara värdefullt för den nyanställde att ha kvar rätten till en viss kortare obetald semesterledighet även under åter— stoden av semesteråret.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört föreslår jag att den som an- ställs senast den 31 juli skall ha rätt till fulla 25 dagars semesterledighet under samma semesterår. Vid anställning senare under semesteråret re— duceras den obetalda semesterledighet som arbetstagaren har rätt till. Sker anställning under tiden den 1 augusti—30 september bör ledighe- ten utgöra 10 dagar, dvs. två veckor. Vid anställning den 1 oktober el- ler senare bör arbetstagaren under återstående tid av semesteråret ha rätt till 5 dagars semesterledighet, som han kan utnyttja exempelvis för se- mester i anslutning till det skollov som infaller i början av kalenderåret.

Vad jag nu har föreslagit bör emellertid inte gälla utan inskränkning. Några remissinstanser har som framgått pekat på de komplikationer som uppstår, om rätten till obetald semesterledighet skall gälla även vid tillfälliga korttidsanställningar och vikariat. Jag kan instämma i detta. Anställs en arbetstagare som vikarie under någon eller några månader eller i övrigt för en på liknande sätt tidsbegränsad arbetsuppgift, fram— står det inte sällan som orimligt att han samtidigt skall kunna ta ut se— mesterledighet under en stor del av denna tid. I praktiken ligger det i allmänhet inte heller i arbetstagarens intresse att utnyttja ledighetsrätten i dessa fall. Den senare synpunkten skulle i och för sig kunna innebära att frågan inte behöver regleras i lag. Jag anser emellertid att en be- stämmelse bör införas i klarhetens intresse. I lagen bör därför enligt min mening föreskrivas att den som anställs för viss tid, viss säsong eller visst arbete har rätt till semesterledighet endast om avtalet avser eller anställningen varar längre tid än tre månader. Det torde inte finnas an- ledning att räkna med att arbetsgivarna missbrukar bestämmelsen genom att i ökad utsträckning medge endast tillfälliga anställningar. I detta hän-

• Sida 107
•  Original

Prop. 1976/77: 90 107

seende finns f.ö. särskilda skyddsregler i 5 & anställningsskyddslagen. Den föreslagna bestämmelsen begränsar inte rätten till semesterersätt— ning.

I några remissyttranden tas upp frågan om utläggning av obetald se- mesterledighet. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet fö- reslår till skillnad från kommittén, att arbetsgivaren skall vara skyldig att självmant lägga ut endast sådan semesterledighet för vilken arbets- tagaren har tjänat in lön hos samma arbetsgivare. Sveriges kooperativa och allmännyttiga bostadsföretags förhandlingsorganisation (KAB) fö- reslår att arbetstagaren uttryckligen åläggs skyldighet att vid de över- läggningar som föregår eventuell överenskommelse om semesterutlägg- ning slutgiltigt ange, om han önskar att obetald semestertid skall läg- gas ut.

Nära samband med denna fråga har arbetstagarens rätt att med kort varsel avstå från den utlagda obetalda ledigheten. Åtskilliga-remissin- stanser menar att en sådan ordning medför betydande planeringssvårig- heter. SAF pekar på att rätten till ledighet för arbetstagaren motsvaras av en skyldighet för arbetsgivaren som denne i sin planering har att rät- ta sig efter och som medför att verksamheten ligger nere och medför kostnader. I de fall då semesterstängning tillämpas är det enligt SAF praktiskt omöjligt för arbetsgivaren och inte heller rimligt att denne med kort varsel skall bereda arbete åt den anställde i den utsträckning denne väljer. Rätten till ledighet bör enligt föreningen svara mot en skyldighet att ta emot ledighet i den män inte överenskommelse träffas om annat.

Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet understryker att semesterlistan på arbetsplatsen redan är fastställd vid den tidpunkt då avstående får ske samt att svårigheter uppkommer inte minst på en ar- betsplats, där semesterlistans innehåll innefattar en redan gjord avväg- ning av olika arbetstagares enskilda önskemål. Andra remissinstanser påpekar att arbetsgivaren som regel har fått vidta omfattande förbere— delser med att anställa vikarie m. m. som kanske på grund av bestäm- melserna i lagen om anställningsskydd inte går att ändra. Vidare måste arbetsgivaren vid praktikarbete i god tid kunna planera praktikantens utbildning utan plötsliga och omfattande avbrott på grund av semester- ledighet. En remissinstans, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), framhåller att de anställda genom sina fackliga representanter snart får förstärkt förhandlingsrätt i dessa frågor genom lagen om med- bestämmande i arbetslivet. Det kan då enligt organisationen inte vara rimligt att man i dessa förhandlingar gemensamt skall besluta något som sedan varje enskild arbetstagare kan riva upp. För att förhandlingarna över huvud skall vara meningsfyllda måste man ha uppgift om de an- ställdas semesterönskemål. Det är enligt SHIO rimligt att arbetstagarna samtidigt får lämna ett slutgiltigt besked om de inte vill utnyttja hela semestern.

• Sida 108
•  Original

Prop. 1976/7 7: 90 108

Bland de ytterligare synpunkter som har förts fram i detta samman- hang vill jag nämna, att några remissinstanser förutsätter att arbetsgi- vare och arbetstagare skall ha rätt att träffa bindande överenskommelse om utnyttjandet av rätten till obetald semesterledighet samt att kollek- tivavtalsreglering skall vara möjlig i nu berörda frågor.

De förslag som semesterkommittén har fört fram i fråga om utlägg- ningen av den obetalda semesterledigheten och arbetstagares rätt att av- stå från ledighet har delvis sin grund i det föreslagna fondsystemet. Med hänsyn till att uppgifter om semestergrundande frånvaro enligt förslaget skulle komma arbetsgivaren tillhanda först i juni månad och med tanke på att omfattningen av den betalda semesterledigheten först då kunde konstateras, återstod inte någon annan möjlighet än att låta arbetsgiva- ren lägga ut hela femveckorslcdigheten och ge arbetstagaren rätt att se- nare avstå från obetald ledighet. Nödvändigheten härav förstärktes ge- nom att arbetsgivaren föreslogs ålagd en underrättelsetid om tre måna- der. Samtidigt framstår det emellertid som odiskutabelt, att den före- slagna ordningen i hög grad försvårar semesterplaneringen, till nackdel inte bara för arbetsgivarna utan även för arbetstagarna. Om i stället, som jag har föreslagit, arbetsgivarna även i fortsättningen svarar för den semesterlön som intjänas under semesterlönegrundande frånvarotid och dessutom intjänandeåret utgår den 31 mars, blir situationen en annan.

Jag har redan tidigare framhållit att arbetstagarens rätt till betald semesterledighet och rätten till obetald semesterledighet inte i alla hän- seenden kan eller bör regleras på samma sätt, med hänsyn främst till rättigheternas olika vikt för arbetstagaren. Rätten till betald semester- ledighet, dvs. vad som motsvarar semester enligt gällande lag, bör arbets- tagaren inte heller i framtiden kunna genom avtal efterge. Däremot är det enligt min mening rimligt att betrakta rätten till obetald semester- ledighet som en förmån vilken arbetstagaren i betydande utsträckning får disponera över. Arbetstagaren kan ofta ha ett direkt intresse av att inte utnyttja ledighetsrätten med hänsyn till att han är i behov av inkomster. Av särskild betydelse är i detta sammanhang, att arbetstagare som är permitteradc enligt 21 & anställningsskyddslagen har tillförsäk- rats rätt till permitteringslön efter viss tids permittering. I det fallet är

et av vikt för arbetstagaren att kunna underlåta att ta ut obetald semesterledighet. I annat fall skulle han kunna gå miste om rätten till permitteringslön.

Vad jag nu har sagt innebär, att det finns en grundläggande skillnad i kvalitet mellan de båda slagen av semesterledighet. En rimlig konse- kvens av detta är enligt min mening, att arbetstagare bör kunna fritt avstå från sådan obetald ledighet som ännu inte har lagts ut. Även om risk finns för att arbetstagaren i vissa fall kan komma att utsättas för påtryckningar i sådant syfte, menar jag, i likhet med flera remissinstan— ser, att bindande överenskommelser mellan arbetsgivaren och arbets-

• Sida 109
•  Original

Prop. 1976/77: 90 109

tagaren rimligen måste kunna träffas i fråga om den obetalda ledig- heten. En sådan möjlighet kan f. ö. ibland vara avgörande för arbets- tagarens möjlighet att få viss anställning.

Jag föreslår mot bakgrunden av vad jag nu har anfört att i lagen tas in en uttrycklig bestämmelse om att arbetstagare skall kunna träffa överenskommelse med arbetsgivaren om avstående från rätten till obe— tald semesterledighet. En uttrycklig regel nödvändiggörs av det förhål— landet, att den föreslagna lagen i likhet med SemL i princip är tving- ande till arbetstagarnas förmån.

Vad jag nu har föreslagit bildar utgångspunkt för den ordning som enligt min mening bör gälla i fråga om utläggning av obetald semester— ledighet. I princip bör sådan ledighet läggas ut endast i de fall då arbetstagaren önskar det. Jag har emellertid inte kunnat stanna vid en ordning som skulle innebära, att ledigheten läggs ut endast på arbets- tagarens begäran. Denna skulle nämligen få till följd att arbetstagaren skulle kunna gå miste om obetald semesterledighet till följd av bristande kunskap om sin rätt till sådan semesterledighet. Det bör i princip åligga arbetsgivaren att se till att semesterledighet läggs ut, om annat inte har avtalats. Genom att arbetstagaren får rätt att med bindande verkan disponera över rätten till obetald semesterledighet blir det emellertid möjligt för arbetsgivaren och arbetstagaren att vid varje tidpunkt träffa avtal beträffande ledigheten. Arbetstagaren kan avstå från denna vid anställningstillfället eller senare. I syfte att åstadkomma klarhet mellan parterna beträffande utnyttjandet av ledigheten bör enligt min mening arbetstagaren vara skyldig att på arbetsgivarens begäran lämna besked, huruvida han under semesteråret vill få ut ledigheten eller avstår från denna. I den mån arbetstagaren vid sådan förfrågan förklarar sig inte avstå från rätten till ledighet, bör denna läggas ut enligt de bestämmelser som annars gäller för semesterförläggning. I sådant fall skall arbetstaga- ren i princip inte kunna senare ensidigt avstå från ledigheten. Undantag bör gälla när arbetsgivaren beslutar om permittering, som arbetstagaren inte hade någon anledning att räkna med när han lämnade beskedet. Undantaget hänger samman med att arbetstagaren annars skulle kunna gå miste om sin rätt till permitteringslön enligt 21 & anställningsskydds— lagen. Till denna fråga återkommer jag. Har däremot arbetsgivaren lagt ut obetald semesterledighet utan att göra sig underrättad om arbets— tagarens önskemål, bör denne även i övrigt ha rätt att avstå från ledigheten. '

Genom den ordning som jag nu har föreslagit blir det alltid möjligt att senast i samband med semesterplaneringen klarlägga i vad mån obetald semesterledighet skall läggas ut för en arbetstagare. Vid detta tillfälle skall ju, som jag tidigare har nämnt, arbetsgivaren efterhöra arbetstagarens semesterönskemål.

Som jag nyss har nämnt är utläggning av obetald semesterledighet för

• Sida 110
•  Original

Prop. 1976/ 77: 90 110

arbetstagare som önskar utfå ledigheten bindande för denne på samma sätt som gäller vid utläggning av annan semester. Som också nämnts måste emellertid i en viss situation undantag göras från arbetstagarens bundenhet av överenskommelse om uttag av obetald ledighet. Enligt 21 & anställningsskyddslagen har arbetstagare, som under anställningstiden har varit permitterad mer än två veckor i följd eller under sammanlagt mer än 30 dagar under samma kalenderår, rätt till lön och andra an- ställningsförmåner för överskjutande tid. Undantag görs för det fall permitteringen är en följd av att arbetet är säsongbctonat eller annars till följd av sin natur inte sammanhängande. Sådan tid för vilken per- mitteringslön utgår jämställs med arbetad tid vid tillämpning av annan lag som ger rätt till anställningsförmån för arbetad tid.

Permittering kan tillgripas av flera skäl. Orsaken kan vara bristande avsättningsmöjligheter för företagets produkter eller bristande lönsamhet över huvud. Uteblivna leveranser kan föranleda permittering. Vid sidan av permittering av nu nämnt slag, som hänger samman med ekonomiska svårigheter för företaget, förekommer ett annat slag av permittering. En arbetstagare med ännu inte intjänad semesterrätt, som i samband med semesterstängning inte erbjuds arbete, torde sålunda få betraktas som permitterad i lagens mening och kan alltså efter 14 dagars semester- stängning komma i åtnjutande av permitteringslön enligt 21 5. Med stöd av trettiodagarsregeln i samma lagrum kan detta inträffa tidigare. Däremot utgår inte någon permitteringslön enligt gällande permitterings- löneavtal i detta fall. Om den anställde inte kan sysselsättas under se- mesterstängningsperioden, kan avtal träffas om att i stället för 21 5 till- lämpa semesterlagens eller kollektivavtalens regler om s.k. förskotts- semester eller att arbetstagaren skall få tjänstledighet för att på det sättet ta ut en semester som han har tjänat in genom semesterersättning från en tidigare anställning.

Om en arbetstagare vid inträffad permittering skulle utan undantag vara bunden av beslut om utläggning av sådan obetald semesterledighet som han har önskat att få ut, skulle han kunna gå miste om de förmåner som han för närvarande enligt anställningsskyddslagen erhåller vid per— mittering. En sådan ordning bör inte få gälla generellt. I detta hän- seende bör enligt min mening särskild betydelse tillmätas frågan huru— vida arbetstagaren hade möjlighet att förutse permitteringssituationcn när han begärde att få ut ledigheten. Var så inte fallet, har en så viktig förutsättning för arbetstagarens ställningstagande brustit att starka skäl talar för att låta honom rygga sin tidigare ståndpunkt. Huruvida detta faktiskt sker eller inte hänger givetvis samman med bl. a., att arbets— tagaren under permitteringstiden står till arbetsgivarens förfogande, me— dan han genom utnyttjande av rätten till obetald semesterledighet är fri att disponera sin tid efter gottfinnande för exempelvis vistelse tillsam- mans med familjen på annan ort. Har arbetstagaren däremot av arbets-

• Sida 111
•  Original

Prop. 1976/77: 90 111

givaren eller på annat sätt upplysts om att företaget tillämpar semester- stängning men har han ändå önskat få ut den obetalda ledigheten, bör beslutet inte senare få ryggas.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört föreslår jag att i lagen tas in en bestämmelse enligt vilken arbetstagare vid inträffad permittering får avstå från utlagd, obetald semesterledighet, om arbetstagaren inte hade anledning räkna med permitteringen när han gav beskedet att han avsåg att utnyttja semesterdagarna. Med en sådan utformning medför bestäm- melsen att arbetsgivare som tillämpar semesterstängning kan förebygga att arbetstagare vid semesteruppehållet avstår från ledighet som han tidigare har begärt att få ut. Det sker enklast genom att arbetstagaren i samband med att besked begärs upplyses om att semesterstängning kommer att äga rum. Underlåter arbetsgivaren att lämna sådan informa— tion, blir han nödsakad att visa att arbetstagaren ändå hade anledning att räkna med semesterstängningen.

Vid permittering i andra fall torde bestämmelsen normalt få till följd att rätt föreligger för arbetstagaren att avstå från ledigheten. Arbets- tagaren bör emellertid i allmänhet vara skyldig att iaktta viss kortare underrättelsefrist där detta är möjligt. Jag återkommer i specialmotive- ringen till frågan om reglernas närmare utformning.

12.3.5. Underrättelse om semesterledighet

Enligt 11 & 1963 års SemL skall arbetsgivaren i god tid före semesterns början på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Underrättelse bör lämnas såvitt möjligt en månad före semesterns bör- jan och får inte i något fall ges senare än 14 dagar dessförinnan.

Semcsterkommittén understryker att båda parterna i allmänhet har ett gemensamt intresse av att tiden för semesterledigheten fastställs i god tid. Detta sker också i stor utsträckning inom t. ex. industrin, där semes- terledigheten brukar bestämmas halvårsvis i förväg. I betänkandet fram- hålls att arbetstagarna behöver få reda på ledigheten förhållandevis tidigt för att kunna planera semestern så att den ger bästa utbyte i form av vila och avkoppling. Från den synpunkten anges den nuvarande minsta tiden på fjorton dagar vara alltför kort. Kommittén anser att det finns ett klart behov av en förlängning av denna. Frågan om underrättelse- tidens längd sägs i betänkandet vara en fråga om avvägning mellan arbetstagarens önskemål om att få reda på semesterledigheten i god tid och arbetsgivarens intresse av att planera verksamheten. Eftersom semes- ter i rcgel är en intjänad anställningsförmån, bör enligt kommittén stor vikt fästas vid arbetstagarnas önskemål. Enligt förslaget skall arbets- givaren underrätta om semestertiden senast tre månader i förväg i de fall han ensam bestämmer tiden för semesterledigheten, om inte särskilda skäl hindrar det.

I. betänkandet ges exempel på vad som skall anses utgöra särskilda

• Sida 112
•  Original

Prop. 1976/77: 90 113 skäl. Det kan sålunda vara omöjligt för arbetsgivaren att iaktta tre— månadersfristen, exempelvis om arbetstagaren anställs inom tre månader före en semesterstängning av företaget. Omständigheter som hör samman med produktionen sägs endast undantagsvis vara särskilda skäl för arbetsgivaren att vänta med att bestämma semestertiden. Detta är emel- lertid fallet då fara föreligger för betydande produktionsstörningar. Rena säkerhetsintressen kan också utgöra särskilda skäl för arbetsgivaren att underrätta om ledigheten med kortare frist än tre månader. Viktiga samhällsintressen, t. ex. att sjukvårdens behov kan upprätthållas, kan också motivera den kortare underrättelsetiden. Underrättelse om tid för semesterledighet skall enligt betänkandet alltid lämnas minst en månad före semesterledighetens början, om inte arbetstagaren medger att ta ut semester med kortare varsel.

Den föreslagna underrättelsetiden för arbetsgivaren om tre månader tillstyrks av bl. a. arbetstagarorganisationerna. LO anför att den av organisationen föreslagna ordningen att semesterförläggningen bestäms av den lokala fackliga organisationen minskar behovet av en särskild regel i förevarande hänseende men organisationen anser ändå att bestäm- melsen om en minsta underrättelsetid om tre månader bör stå kvar. Några remissinstanser, främst arbetsgivarorganisationer, menar å andra sidan att tremånadersfristen är för lång. Landstingsförbundet och Svens- ka kommunförbundet anser sålunda att de föreslagna reglerna inte har på ett rimligt sätt anpassats till vad det praktiska livet kräver. Man anför därvid bl. a. att arbetsgivare först skall iaktta att en minsta tid om fyra veckor förläggs till tiden juni—augusti. Arbetsgivaren har med den utgångspunkten att samråda med arbetstagarna för att nå överenskom- melse om tidpunkten, vilket skall ske i så god tid att arbetsgivaren, om överenskommelse inte hinner uppnås med arbetstagarna innan tremåna- dersfristen börjar, kan meddela sitt beslut om tidpunkten för semestern. Det innebär bl.a. att hela förfarandet måste påbörjas så långt före semestertiden att flertalet arbetstagare erfarenhetsmässigt ännu inte kan bestämma sina egna önskemål i fråga om tidpunkten. Enligt SAP:s mening framstår tremånadersregeln av nu nämnda skäl som ogynnsam från såväl arbetsgivar- som arbetstagarsynpunkt. Sannolikheten talar enligt SAF för att bestämmelse om en underrättelseskyldighet om en månad är den för båda parter riktigaste regeln, allt under förutsättning att det primära önskemålet om en överenskommelse undantagsvis inte har kunnat realiseras. FFO föreslår som huvudregel en underrättelsetid på två månader.

Beträffande frågan vad som skall anses utgöra särskilda skäl anför såväl LO som TCO kritiska synpunkter mot förslaget. Man önskar en ytterligare begränsning av undantagsregeln. TCO understryker att arbets- givaren måste planera verksamheten så, att tiden tre månader kan upp- rätthållas och den kortare tiden endast komma till användning när synnerliga skäl föreligger.

• Sida 113
•  Original

Prop. 1976/ 77: 90 . 113

Den nuvarande underrättelsetiden tillkom i samband med SemL och har varit föremål för diskussion vid skilda tillfällen. Förlängning har krävts av flera fackliga organisationer. Riksdagen har med anledning av en motion år 1971 i skrivelse till regeringen hemställt om en förläng- ning av tiden. I motionen l.971:755 föreslogs att underrättelse om semester såvitt möjligt borde lämnas tre månader före semesterns början och inte i något fall senare än en månad dessförinnan. Socialutskottet uttalade bl.a. följande vid behandlingen av motionen (SOU 1971: 26 s. 18).

Som riksdagen uttalade vid den nuvarande semesterlagens tillkomst är det ett berättigat önskemål, att besked om när semestern skall utgå erhålles så långt i förväg, att det blir möjligt för arbetstagarna att plane- ra för oeh på bästa sätt utnyttja semestern. Under tiden efter semester- lagens tillkomst år 1963 har behovet av relativt lång varseltid accentue- rats inte minst genom att arbetstagarna i starkt ökad utsträckning till- bringar semestern på annan ort än hemorten. Även om arbetsgivarna i stor utsträckning lämnar besked om semestertiden i god tid kan man inte bortse från att som motionärerna påpekar, i synnerhet i branscher där semesterstängning av företagen inte förekommer, lagens minimi- varsel, fjorton dagar, ofta utnyttjas. Med hänsyn härtill är det enligt utskottets mening motiverat med förlängning av denna tid. Utskottet tillstyrker därför motionsyrkandet om en förlängning av varseltiden;'

De skäl som har anförts av kommittén och i andra sammanhang för en förlängning av underrättelsetiden väger enligt min mening tungt. I de fall då lagens minimitid om 14 dagar utnyttjas av arbetsgivaren, saknar arbetstagaren möjligheter att planera för "semestern på ett me- ningsfullt sätt. En förlängning av den i lag föreskrivna fristen bör: därför ske. ' ' '

Kommittén har föreslagit en underrättelsetid om tre månader. Ut—' gångspunkten var därvid att såväl betald som obetald ledighet skulle läggas ut och att arbetstagarna senare kunde avstå från utlagd obetald" ledighet. Den ordning som jag har föreslagit i det föregående får till följd, att underrättelsen om semesterledigheten skall avse i princip, för- utom betald ledighet, endast sådan obetald ledighet som arbetstagaren önskar få ut. Detta i förening med förskjutningen av intjänandeåret skapar begränsningar för den underrättelsetid som det är möjligt att föreskriva i lag. . '

En underrättelsetid om tre månader låter sig enligt min mening inte inordnas i det förslag jag har lagt fram. I stället bör tiden enligt huvud? regeln bestämmas till'två månader. Denna frist har bestämts utifrån förutsättningarna att intjänandeåret löper "ut den 31 mars och att huvud- semestern i allmänhet förläggs till juli månad. I likhet med kommittén- anser jag att undantag bör finnas för det fall särskilda skäl kräver det samt att arbetsgivaren under alla förhållanden skall vara skyldig att" iaktta en minsta underrättelsetid om en månad, om inte överenskom-

12.4. Semesterlön

Som jag redan flera gånger har erinrat om är semester enligt gällande semesterlag ledighet från arbetet med bibehållen lön. Lagen anger två olika sätt att beräkna lönen under ledigheten (semesterlöncn). Den ena metoden tillämpas på arbetstagare som har tidlön som beräknas för vecka eller längre period. De arbetstagarna har enligt lagen rätt att uppbära den på semestertiden belöpande lönen, dvs. de skall i princip ha samma lön som om de hade fortsatt att arbeta i stället för att ha semester (sammalönsregeln). Den andra metoden för beräkning av semesterlönen tillämpas på övriga arbetstagare eller med andra ord på arbetstagare som har tidlön beräknad för kortare period än en vecka, främst arbetstagare med timlön, och på arbetstagare med ackord eller andra former av rörlig lön. Semesterlönen för hela semestertiden utgör för de arbetstagarna nio procent av den sammanlagda arbetsinkomsten i anställningen under året före semesteråret, det s.k. kvalifikationsåret (procentregeln). Procenttalet har begränsats i syfte att även för dessa arbetstagare säkerställa bibehållen lön under ledigheten.

Av min tidigare redogörelse har framgått att en väsentlig del av kritiken mot 1.963 års SemL har riktat in sig på att denna ger sämre semesterförmåner, eller inga sådana förmåner alls, åt vissa grupper av arbetstagare som borde få semester likaväl som andra grupper. Hit hör korttids- och deltidsanställda som på grund av arbetstidens förläggning eller av andra skäl inte når upp till de gränser för intjänande av semesterrätt som anges i 7 5 i lagen. En annan viktig grupp av arbets- tagare som behandlas oförmånligt av den- gällande lagen är de nyan- ställda, vare sig det rör sig om arbetstagare som byter anställning eller det är fråga om nytillträdande på arbetsmarknaden.

Semesterkommitténs förslag i syfte att förbättra dessa arbetstagar- gruppcrs förhållanden omfattar avskaffande av den gällande lagens krav för rätt till full semester på arbete viss minsta tid under varje

• Sida 115
•  Original

Prop. 1976/77: 90 ] 15

kalendermånad av kvalifikationsåret, förskjutning av kvalifikationsåret eller intjänandeåret närmare sommaren och införande av rätt till obetald ledighet för sådana arbetstagare som ännu inte har hunnit tjäna in rätt till betald semesterledighet eller som tjänat in sådan rätt bara för en viss kortare ledighetstid. Som har framgått har förslagen på dessa grund- läggande punkter i huvudsak fått ett positivt mottagande av remissinstan— serna. Jag har i det föregående också ansett mig böra ansluta mig till dem, låt vara med vissa jämkningar. De regler som jag föreslår innebär bl. a. att rätten till betald ledighet görs direkt beroende av hur lång tid av intjänandeåret som arbetstagaren har varit anställd hos vederbörandt arbetsgivare. En arbetstagare som har varit anställd under hela intjä nandeåret har därmed tjänat in rätt till fulla fem veckors betald se mester—ledighet. Den som har kortare anställningstid, eller som ha: varit ledig från arbetet utan lön, får avstå en motsvarande andel av den betalda femveckorsledigheten. Enligt förslaget skall i detta sam— manhang s.k. privilegierad eller semestergrundande frånvarotid inte avräknas från anställningstiden.

Inom ramen för principen om rätt till betald ledighet i direkt pro- portion till andelen avlönad anställningstid under intjänandeåret har semesterkommittén i sitt förslag behållit gällande lags två metoder för beräkning av semesterlöncn. Enligt dess förslag skall sammalönsregeln fortfarande tillämpas på arbetstagare med veckolön eller tidlön för längre period och procentregeln, med ett för femveckorssemestern avpassat procenttal, gälla för övriga arbetstagare. Att kommittén här har byggt vidare på den gällande lagens två grundregler om semester- lönsberäkningen torde bl.a. hänga samman med att den har funnit nödvändigt att skjuta frågan om en mera djupgående reformering av semesterlagstiftningen på framtiden. Å andra sidan synes sammalöns— och procentrcglerna som sådana inte ha föranlett någon allvarlig kritik i diskussionen om den nu gällande semesterlagstiftningen. '

Vid sin närmare utformning av förslaget har kommittén tillagt ytter- ligare regler jämfört med bestämmelserna i 1963 års lag, bl. a. i syfte ' att modifiera tillämpningen av sammalönsregeln i fall där tillämpning fullt ut av den regeln skulle kunna leda till ett för arbetstagaren sämre resultat än om procentregeln i stället hade gällt (12 å i kommitténs förslag). Ett tillägg i lagtexten består också i att kommittén har föreslagit ' lagfästande av en i praxis utbildad regel om tillämpning'av sammalöns— och procentreglerna tillsammans (kombinationsmetoden) när arbets— tagaren har en rörlig lönedel vid sidan av sin fasta vecko- eller månads- lön (13 5). De av kommittén åsyftade fallen i vilka tillämpning av' ' sammalönsregeln skulle vara oförmånlig för arbetstagaren är när denne har sänkt sin sysselsättningsgrad, t. ex. gått över från heltid till deltid," med resultatet att den fasta lönen vid semesterns början är lägre än genomsnittet under intjänandeåret och när arbetstagaren av annat skäl

• Sida 116
•  Original

Prop. 1976/77: 90 116

har vidkänts en motsvarande inkomstminskning. Ett ytterligare fall som har föranlett specialreglering i kommitténs förslag är när arbetstagaren under intjänandeåret eller del av detta haft enbart annan lön än tidlön för vecka eller längre period men gått över till att ha sådan tidlön. I alla de här nämnda fallen skall enligt kommitténs förslag i princip göras en jämförelse mellan resultaten av tillämpning av sammalönsregeln resp. procentregeln och den senare regeln anses tillämplig om det är förmån- ligare för arbetstagaren. Särregleringen av dessa fall synes bygga på den s.k. intjänandeprincipen, dvs. att arbetstagaren inte skall förlora en intjänad förmån med motsvarande vinst för arbetsgivaren.

Som jag redan har nämnt har kommittén föreslagit procenttalet tolv som det nya talet vid tillämpning av procentregeln för beräkning av semesterlönen. Detta hänger främst samman med att full semestertid utgör fem veckor i stället för fyra.

Under remissbehandlingen har bestämmandet av det nya procenttalet tilldragit sig stort intresse bland remissinstanserna. Vid sidan därav har den oftast återkommande synpunkten när det gäller beräkningen av semesterlöncn varit att kommitténs förslag har blivit alltför komplicerat och svårtillämpat. Åtskilliga remissinstanser har begärt förenklingar. Ett särskilt ofta framfört önskemål är också att reglerna om semesterlöne- beräkningen skall göras dispositiva i syfte att göra det möjligt för arbetsmarknadsparterna att vid behov själva finna de lösningar som bäst passar deras förhållanden.

Jag delar uppfattningen att de av kommittén föreslagna reglerna på detta område har blivit svåra att överblicka och sannolikt också svåra att tillämpa i praktiken. En i viss mån bidragande orsak härtill är otvivelaktigt den lagtekniska lösningen som har valts i förslaget, kanske inte minst de ganska svårtillgängliga reglerna i 11 å i förslaget om hur andelen betald semesterledighet skall beräknas. Denna sistnämnda pro- blematik har jag dock redan behandlat i- avsnitt 12.3.1 och då kommit fram till att kommitténs principiella synsätt bör godtas men att lagens regler i ämnet bör kunna utformas på ett mer konsekvent och tydligt sätt än det föreslagna.

En betydelsefull orsak till att de föreslagna reglerna om semester- löneberäkningen har blivit komplicerade är även de nyss nämnda för- slagen till nya regler i syfte att i vissa fall förekomma att sammalöns— regeln blir tillämplig när procentregeln skulle ge ett från arbetstagarens synpunkt mer förmånligt resultat (12 "€). Dessa nya regler tvingar till dubbla beräkningar och ganska komplicerade jämförelser i ett inte ringa antal fall. En kanske än mer komplicerande faktor ligger i de delar av förslaget som rör särskild semesterlön vid 5. k. semestergrun- dande frånvaro. Här möter både svårigheter på det lagtekniska planet och praktiska komplikationer vid tillämpningen av de föreslagna reg-

• Sida 117
•  Original

Prop. 1976/77: 90 117

lerna. Slutligen bör även reglerna om semesterlön för sparad semester- ledighet och om beräkning av semesterersättning in i bilden.

Avsevärda förenklingar uppnås emellertid redan med de jämkningar av kommitténs förslag på vissa närliggande punkter som jag redan har redovisat. Nöjer man sig med att förskjuta intjänandeåret ett kvartal, varigenom det alltså kommer att omfatta tiden den 1 april—31 mars, vinner arbetsgivare och arbetstagare tid för fastställande av vad som skall vara betald resp. obetald semesterledighet och för beräkning av den semesterlön som skall utgå. Bättre praktiska förutsättningar att uppnå en fungerande semesterpianering skapas också" med de jämk- ningar som jag föreslår i fråga om arbetstagarnas rätt att disponera över och lämna besked om sitt anspråk på obetald semesterledighet och be- träffande underrättelsefristerna.

Som jag angav inledningsvis är 'det också min mening att man bör avstå från att genomföra kommitténs förslag om inrättande av en be- gränsad riskfond för finansiering av semesterlön vid semestergrundande frånvaro. Det är visserligen säkert riktigt att det behövs' riskspridning genom något slags försäkringssystcm vid en mer omfattande utvidgning av rätten till semester när arbetstagaren av skilda skäl inte har kunnat tjäna in semesterlön genom att uppbära lön i sin anställning. Av skäl som jag redan har redovisat (12.1) har jag dock funnit att nackdelarna med kommitténs förslag på denna punkt överväger fördelarna. Hela den vidsträckta frågan om inrättande av ett fondsystem bör som jag förut har nämnt utredas ytterligare innan förändringar av den inne— börden genomförs. Detta innebär att arbetsgivaren t.v. bör fortfara att svara för semesterlönen till arbetstagare som är frånvarande från arbetet av s.k. privilegierade skäl. Härigenom vinnes också en inte ' obetydlig förenkling i jämförelse med kommitténs förslag av reglerna om semesterlönens beräkning. '

Med dessa ställningstaganden är som jag ser det den väsentliga åter- stående frågan på detta område, vid sidan av procenttalets bestäm- mande, om man bör behålla gällande lags båda beräkningsmetoder i huvudsak oförändrade såsom metoder för beräkning av semesterlön eller om det kan vara motiverat att i lagen bygga enbart på den ena, nämligen på procentregeln. Vid valet mellan dessa alternativ bör man enligt min mening utgå från att det inte bör komma i fråga att vid ett bibehållande av båda metoderna införa motsvarigheter till de av kom— mittén föreslagna garantireglerna i 12 &. Remisskritiken har tillräckligt tydligt visat att sådana regler leder till såpass omfattande komplika- tioner, att de åberopade rättvisesynpunkterna knappast kan få bli avgörande. Härtill kommer för övrigt som någon remissinstans har påpekat, att ett fullständigt tillgodoseende av rättvisesynpunkterna skulle kräva en ytterligare, svårbemästrad utbyggnad av garantireglerna till att täcka flera fall än 12 å i kommittéförslaget. De av kommittén föreslagna

• Sida 118
•  Original

Prop. 1976/77 : 90 118

garantireglerna avser nämligen endast arbetstagare med vecko- eller månadslön.

Flera remissinstanser har uttalat sig till förmån för en övergång i se— mesterlagstiftningen till att bygga enbart på procentregeln som metod för beräkning av semesterlöncn. Som främsta skäl har åberopats den förenkling av regelsystemet som skulle uppnås. Ett ytterligare skäl skulle vara att man inte längre skulle behöva lägga ned möda på att i lagen säkerställa, att tillämpningen av två skilda beräkningsmetoder inte med- för orättvisa för någon kategori. Om bcräkningsreglerna gjordes dispo— sitiva skulle det vara möjligt att behålla sammalönsregeln på avtals— områden där berörda parter finner detta vara önskvärt.

En remissinstans, Stockholms universitets juridiska fakultet, har närmare utvecklat sina skäl för en övergång till procentregeln som den enda av lagen anvisade beräkningsmetoden. Det har därvid särskilt pekats på att utvecklingen även på tjänstemannaområdet har gått i riktning mot mer sammansatta lönesystem med inslag av rörliga löne- delar. Med sådana lönesystem blir det i ett växande antal fall nödvändigt att åtminstone för en del av semesterlönen göra beräkningar med anlitande av procentregeln.

Vid mitt övervägande av denna fråga har jag stannat för att föreslå att det i lagen skall föreskrivas enbart en metod för semesterlöne- beräkningen, nämligen procentregeln. Härigenom kan man enligt min mening uppnå en inte obetydlig förenkling av regelsystemet och dettas praktiska tillämpning. Man kan för övrigt också med goda skäl hävda att lagens uppgift på denna punkt bara bör vara att på ett enkelt och tydligt sätt ange vad som bör vara grundprincipen eller med andra ord att arbetstagaren bör ha åtminstone samma lönestandard under sin betalda semesterledighet som när han är verksam i arbete hos arbets— givaren. Detta kan uttryckas genom att lagen genomgående får bygga på procentregeln och genom att procenttalet avpassas så att arbets- tagarna i gemen garanteras bibehållcn lön under denna sin ledighet. Det bör sedan utan olägenhet kunna överlåtas åt arbetsmarknadens parter att med utgångspunkt i lagens princip om bibehållen lön hitta de lös- ningar som bäst passar skilda avtalsområden. En sådan lösning för områden med i huvudsak månadslöneberäkning — som fallet är på de statliga och kommunala områdena —— kan vara att den under semester— året utgående semesterlönen beräknas efter sammalöneprineipen, medan de korrigeringar som kan bli följden av att procentregeln leder till högre semesterlön sker vid ett senare tillfälle. Lagens löneberäkningsregel bör enligt min mening göras dispositiv på det sättet att avtal som medför likvärdiga förmåner alltid kan träffas och att kollektivavtal på förbunds- nivå utan någon sådan begränsning träder i stället för lagen.

Med den utveckling som vi har uppnått i avtalsväsendet på arbets- marknaden och med den fasta förankring som nu tillkommer principen

• Sida 119
•  Original

Prop. 1976/77: 90 119

om arbetstagarens rätt till ledighet med bibehållen lönestandard bör semesterlöneberäkningsmetoden kunna betraktas och behandlas i princip på samma sätt som varje annan lönefråga.

När jag för fram detta förslag är jag dock medveten om att det själv- fallet finns fall i vilka en strikt tillämpning av procentregeln skulle te sig orättvis för den berörde arbetstagaren. Görs en jämförelse med den gällande lagen tänker man kanske främst på sådana fall där den vecko- eller månadsavlönade arbetstagaren har genom befordran eller av andra skäl betydligt förbättrat sina inkomster under semesteråret i jämförelse med intjänandeåret. Det är emellertid som framgår inte minst av remiss— instansernas påpekanden i praktiken ogörligt att konstruera ett regel— system på detta område som är både i rimlig grad enkelt- och lättill- lämpat och helt rättvist i alla tänkbara fall. Man måste i själva verket röra sig med schabloner. Jag ser därför inte något hinder i de nu antydda rättvisesynpunkterna mot den lösning som jag förordar. [ det helt övervägande antalet enskilda fall kan man säkert räkna med tillfredsstäl- lande avtalslösningar för den händelse en strikt tillämpning av procent- regeln inte skulle leda till vad som bör vara lagens grundprincip, näm- ligen att arbetstagaren skall åtminstone vara bibehållen vid sin löne- standard före ledigheten när han fått ut sin semester. Jag har i det föregående gett exempel på en framkomstväg.

Med den av mig förordade lösningen bör frågan om semesterlöncn vid frånvaro som är semesterlönegrundande lösas på i princip samma sätt som vid tillämpning av procentregeln enligt nu gällande lag. Vissa ändringar av i huvudsak teknisk natur föreslås dock. Jag har då förut- satt att vederbörande arbetsgivare liksom hittills bör bära ansvaret för semesterlön i hithörande fall (12.1). Detta innebär att man vid faststäl- landet av lönesumman under intjänandeåret inte räknar med semester— lön, sjuklön eller annan ersättning som har utgått vid privilegierad ledighet. Semesterlönen under intjänandeåret tillgodoräknas nämligen genom en motsvarande justering av det tillämpade procenttalet. När det gäller övrig hithörande ledighet skall för varje dag då arbetstagaren helt eller delvis har varit ledig i stället göras tillägg till lönesumman med ett belopp motsvarande arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst i anställ- ningen under övrig tid av intjänandeåret. Till skillnad från nu bör, för det fall då arbetstagaren inte under det närmast föregående intjänande- året hade någon lön i anställningen, underlaget utgöras av den lön som det kan antagas att han skulle ha haft om han då hade arbetat för arbetsgivarens räkning. I denna del får jag i övrigt hänvisa till special- motiveringen.

Lönen vid uttag av sparad semesterledighet bör kunna beräknas på i princip samma sätt, med det förbehållet att underlaget bör vara inkomsten under intjänandeåret närmast" före det semesterår under vilket den sparade ledigheten tas ut och med'tillämpning av ett i lagen

• Sida 120
•  Original

Prop. 1976/77: 90 120

angivet procenttal för varje sparad semesterdag. Semesterersättning slutligen, kan beräknas på samma sätt som semesterlön. Till vissa enskildheter när det gäller semesterersättning och semesterlönen vid uttag av_sparad ledighet återkommer jag i avsnitt 12.6 och i special- motiveringen.

Lika med semesterkommittén anser jag att det bör göras en utvidg- ning av underlaget för semesterlöneberäkningen i jämförelse med gäl- lande rätt på så sätt att alla lönebelopp som har erhållits inräknas. Det innebär att även lönetillägg för arbete utöver den normala arbetstiden (övertidstillägg) skall beaktas. Gällande lags begränsning på den punkten är inte grundad på rationella skäl. Jag återkommer till de tekniska aspekterna på denna fråga i specialmotiveringen.

Det återstår då att i detta avsnitt ta upp frågan om vilka procenttal som bör ersätta den nu gällande lagens med anledning av att den lag- stadgade årssemestern- förlängs med en vecka. Kommittén har föreslagit att det nu gällande talet 9 procent skall höjas till 12. Detta tal är, som också har påpekats av åtskilliga remissinstanser, något högre än vad som skulle föranledas av en ren uppräkning av nioprocenttalet. Kom- mittén har dock funnit detta motiverat i syfte bl. a. att komma den aktuella lönen vid semestertillfället så nära som möjligt och att genom avrundning komma fram till ett lätthanterligt tal. Jag ansluter mig till kommitténs bedömning på denna punkt. För egen del vill jag tillägga, att jag ser det som en fördel att det valda procenttalet medför en viss, låt vara begränsad, förstärkning av den lön som utgår under semester- ledigheten.

12.5. Semesterlönegrundande frånvaro

12.5.1. Inledande synpunkter

Semesterrätten är enligt 1963 års SemL en förmån som successivt tjänas in genom arbete under ett år. Från den principen har emellertid, som förut angetts, gjorts undantag i lagen genom att viss tid under vilken arbete inte utförs jämställs med arbetad tid i fråga om rätt att intjäna semester (privilegierad frånvaro). Frånvaro gynnas i semester- hänseende om den beror på — förutom semester — sjukdom, havande— skap eller barnsbörd samt viss militärtjänstgöring, vapenfri tjänst och tjänstgöring i civilförsvaret (7 5 andra stycket).

Det krävs vidare för att frånvaron skall ge rätt till semester att arbets— givaren skulle ha kunnat sätta arbetstagaren i arbete under frånvaro- tiden. Detta gäller dock inte vid semesterstängning av företaget. Även andra lagar än 1963 års SemL har bestämmelser som gör att semester kan tjänas in under viss frånvarotid. Det gäller ledighet för skydds— ombud, facklig förtroendeman samt invandrare som deltar i svensk- undervisning. Enligt anställningsskyddslagen skall tid då arbetstagare

• Sida 121
•  Original

Prop. 1976/77: 90 12!

har rätt till lön vid uppsägning och permittering likställas med arbetad tid i semesterlagens mening.

Anledningen till att semesterdagar enligt 1963 års SemL skall räknas som arbetsdagar när det gäller intjänande av semester för det komman- de året är den att man annars inte skulle kunna nå upp till full semester påföljande år. En arbetstagare som inte kan arbeta på grund av sjuk- dom får enligt lagen räkna frånvarotiden som arbetad tid under sam- manlagt högst 90 kalenderdagar. Det är likgiltigt om arbetstagaren har varit sjuk en eller flera gånger. Avgörande är den sammanlagda sjuk— domstiden under kvalifikationsåret. Det saknar vidare betydelse om frånvaron från arbetet berorpå olycksfall i arbete eller yrkessjukdom eller om frånvaron har orsakats av annan sjukdom eller skada. Sjukdom under tid som överstiger 90 dagar ger dock rätt till semester endast om sjukdomen beror på yrkesskada. Arbetstagarens rätt att tillgodoräkna sig frånvaro på grund av sjukdom som semestergrundande tid upphör under alla förhållanden när frånvaron har varat oavbrutet under två hela kvalifikationsår efter insjuknandet. Av reglernas utformning följer att ordningsföljden mellan vanlig sjukdom och yrkesskada kan vara av betydelse. Det var först genom ändring i semesterlagstiftningen år 1954 som arbetstagaren fick rätt att räkna även frånvaro på grund av annan sjukdom än yrkesskada som semestergrundande. Ändringen hängde sam— man med samordningen .av den allmänna sjukförsäkringen med yrkes- skadeförsäkringen. Samordningen innebär att yrkesskador och vanliga sjukdomar försäkringsmässigt behandlas huvudsakligen på samma sätt, nämligen efter sjukförsäkringens bestämmelser, under de första 90 dagarna av varje sjukdomsperiod. .

En kvinna som har varit ledig i samband med havandeskap eller. barnsbörd får räkna högst 90 dagar av ledigheten som arbetad tid. Begränsningen hänför sig till själva havandeskapet och inte till kvalifika- tionsåret. Liksom vid sjukdom räknas kalenderdagar. Riksdagen har nyligen beslutat att fr.o.m. år 1977 viss tids ledighet med föräldra- penning i samband med barns födelse eller adoption skall vara semester- grundande, oavsett om fadern eller modern stannar hemma. Ändringen hade föreslagits i prop. 1976/77: 38.

Som i semesterhänseende gynnad militärtjänst räknas främst repeti— tionsutbildning samt annan tjänstgöring om högst 60 dagar per kvali- fikationsår, vilken inte ansluter sig till första tjänstgöringen (grund— utbildningen). Militärtjänst som inte ger rätt till semester är grund- utbildningen, beredskapsövning.tjänstgöring mer än 60 dagar, varje slag av utbildning som direkt ansluter sig till grundutbildningen samt tjänst— göring enligt 28 & 1 mom. värnpliktslagen. Med stöd av en lagändring år 1966 kan den som fullgör vapenfri tjänst tillgodoräkna sig denna i semesterhänseende i samma utsträckning som värnpliktstjänstgöring. I SemL har såsom kvalificerande frånvaroanledning vid sidan av mili-

• Sida 122
•  Original

Prop. 1976/77: 90 133

tärtjänstgöring införts även viss tjänstgöring i civilförsvaret, som-full— görs på annan tid än då eivilförsvarsberedskap råder eller då bered- skapsövning får anordnas vid krigsmakten, förutsatt att arbetstagaren föregående år har fyllt lägst 22 år. Privilegieringen avser även här en tid av högst 60 dagar under varje kvalifikationsår.

Semesterkommittén har föreslagit en betydande utvidgning av den privilegierade eller, med kommitténs terminologi, semestergrundande frånvaron. Som redan har framgått får bestämmelserna betydelse endast för rätten till semesterlön, eftersom varje arbetstagare utan krav på intjänande ges rätt till semesterledighet. Enligt förslaget skall s. k. sär- - skild semesterlön tjänas in vid ledighet på grund av sjukdom, yrkes- skador inräknade, ledighet för smittbärare, föräldraledighet, viss utbild- ning samt tjänstgöring enligt värnplikts-, vapenfri och civilförsvarslagar- na. Genom förslaget utvidgas rätten att tjäna in semesterlön vid annan sjukdom än yrkesskada samt vid föräldraledighet och värnpliktstjänst kraftigt. Därtill kommer som har nämnts viss utbildningstid.

Förslaget innebär bl. a. följande. Vid frånvaro på grund av sjukdom knyts rätten till semesterlön samman med rätten till sjukpenning enligt den allmänna sjukförsäkringen. Enligt föräldraförsäkringen utgår sjuk— penning vidare vid ledighet för vård av sjukt barn. Vid olycksfall i arbe- tet m. m. utgår under en samordningstid sjukpenning enligt AFL. Efter samordningstiden bestäms sjukpenningen enligt lagen om yrkesskade- försäkring på grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad efter särskilda regler. Enligt vissa författningar utgår ersättning enligt i huvudsak samma grunder som enligt YFL. Även i dessa fall tjänas semester in enligt förslaget i samma mån som arbetstagaren uppbär skattepliktig sjukpenning. Kommittén föreslår också att särskild semes- terlön skall kunna tjänas in under den tid en arbetstagare är ledig från arbetet på grund av risk för överförande av smitta. Semesterlön skall tjänas in under den tid ersättning utgår enligt lagen om ersättning åt smittbärare.

Semesterkommitténs förslag innebär vidare att särskild semesterlön skall utgå för tid då arbetstagare har varit ledig från arbetet och sam- tidigt haft rätt till föräldrapenning. All tid då föräldrapenning utgår föreslås bli semestergrundande, oavsett om fadern eller modern utnytt- jar rätten till föräldraledighet. Kommittén föreslår även att semesterlön skall tjänas in under den tid arbetstagaren är ledig för utbildning och samtidigt erhåller timstudiestöd, dagstudiestöd i form av inkomstbidrag eller vuxenstudiebidrag. Dessutom föreslås att särskild semesterlön skall utgå till arbetstagare som är ledig från arbetet för att genomgå facklig utbildning. En förutsättning är att utbildningen till väsentlig del avser fackliga eller med facklig verksamhet sammanhängande frågor. I fråga om värnplikt, vapenfri tjänst och civilförsvarstjänst föreslås slutligen, att all sådan tjänstgöring skall grunda rätt till semesterlön. Vid grundutbild-

• Sida 123
•  Original

Prop. 1976/77: 90 123

ning enligt värnpliktslagen eller motsvarande vapenfri tjänst föreslås dock den begränsningen att arbetstagaren skall ha haft rätt till sjuk- penning på grnnd av anställning under minst fem månader före in- ryckningsdagcn.

Som jag tidigare har redogjort för anser kommittén att den kraftiga utvidgningen av rätten att tjäna in semesterlön vid frånvaro förutsätter, att kostnaderna kan fördelas jämnt på alla arbetsgivare. Annars skulle en enskild arbetsgivare drabbas orimligt hårt om en av hans anställda råkade ut för t. ex. långvarig sjukdom eller annan längre frånvaro som grundar rätt till semesterlön. En utvidgning anges inte heller få för— svåra ställningen för vissa grupper på arbetsmarknaden. Det gäller främst småbarnsföräldrar och värnpliktiga som ännu inte har gjort sin militära grundutbildning. Kommittén har därför också föreslagit att kostnaderna för den semestergrundande frånvaron skall jämnas ut genom att en begränsad riskfond inrättas hos RFV.

Vid remissbehandlingen har endast ett fåtal remissinstanser gjort mera allmänna uttalanden angående den föreslagna utvidgningen av den semesterlönegrundande frånvaron. Detta får förutsättas hänga samman med att uppfattningen i denna fråga beror på inställningen till det föreslagna fondsystemet. Jag har i tidigare sammanhang (12.1) behandlat remissyttrandena i denna senare del. I övrigt berörs förslaget om en utvidgning av' den semestergrundande frånvaron i huvudsak endast såvitt avser den militära grundutbildningen och ledighet för studier. Därutöver tas upp bl.a. frågan om- intjänande av semesterlön vid arbetslöshet. . '

Det övervägande antalet remissinstanser som har kommenterat privi- legieringen av den militära grundutbildningen ställer sig avvisande till förslaget. Hit hör bl. a. hovrätten för. Västra Sverige, postverket, riks- revisionsverket (RRV), de juridiska fakulteterna vid Uppsala och Lunds universitet, en länsstyrelse, Landstingsförbundet, Svenska kommunför— bundet, SAF och Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO). I ytt- randena framhålls bl. a., att de som kommer i åtnjutande av den före- slagna rätten skulle komma att erhålla dubbla förmåner samt att omo- tiverade skillnader i förmåner skulle uppkomma mellan dem som har utträtt i förvärvslivet före militärtjänstgöringen och andra. Man fram- håller också att det rör sig om en för medborgarna likartad skyldighet och att denna skyldighet bör fullgöras på samma sätt och få samma konsekvenser vare sig vederbörande är arbetstagare eller inte och vare sig han som arbetstagare har högre eller lägre anställningsinkomst. Flera remissinstanser menar att frågan måste utredas vidare.

Vissa av de remissinstanser som tar upp förslaget att viss studie- ledighet skall vara semesterlönegrundandc — LO och centrala studie- stödsnämnden (CSN) — vill låta privilegieringen omfatta även andra studier än sådana vid vilka vuxenstudiestöd utgår. LO och arbetsmark-

• Sida 124
•  Original

Prop. 1976/77: 90 134 nadsstyrelsen (AMS) vill att semesterlön skall kunna tjänas in även vid arbetsmarknadsutbildning. Några andra remissinstanser vill begränsa privilegieringen av studieledighet. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet menar att kommittén inte har beaktat de utom— ordentliga svårigheter som föreligger att tolka och tyda begreppen facklig verksamhet och facklig utbildning. SAF anför att något skäl helt allmänt att låta arbetsgivaren betala semesterlön för facklig utbild- ning, för vilken arbetsgivaren icke till någon del är bidragspliktig, inte föreligger. Motsvarande kritik riktas av bl. a. dessa remissinstanser mot privilegieringen av utbildning med vuxenstudiestöd. Förslaget anses gå längre än vad som är påkallat och medföra påtaglig risk för oklarhet i tillämpningen.

Bland de övriga uttalanden som görs kan jag nämna, att Försäkrings— kasseförbundet säger sig sakna några viktiga grupper i utredningsförsla- get om semestergrundande frånvaro, t.ex. 'de som uppbär arbetslös- hetsersättning, arbetsmarknadsstöd och utbildningsbidrag samt de som genomgår bristyrkesutbildning. Även LO anser det vara beklagligt att kommittén inte nu har kunnat praktiskt lösa frågan om arbetslöshet som semestergrundande frånvaro.

I några yttranden berörs slutligen frågan om längsta tid för semester- grundande frånvaro. Postverket anser att semestergrundande sjukdoms— tid bör begränsas till ett år. KFO föreslår att den semestergrundande frånvaron generellt begränsas till 210 dagar under varje intjänandeår med undantag av frånvaro på grund av yrkesskada. Bankinstitutens arbetsgivareorganisation anser att en fördubbling av gällande lags be— stämmelser om antalet semestergrundande frånvarodagar till 180 dagar utgör en rimlig förbättring av privilegiereglerna.

För egen del vill jag till en början anföra följande. En utvidgning av de möjligheter som nu finns att tjäna in semester under vissa slag av frånvaro från arbetet är självfallet både önskvärd och angelägen. Sam- tidigt står det emellertid klart att så betydande ändringar av privile- giereglerna som kommittén har föreslagit inte kan genomföras utan att _-' kostnaderna fördelas på arbetsgivarkollektivet. Den föreslagna utvidg— ningen skulle särskilt för mindre arbetsgivare i vissa fall kunna bli starkt betungande. En viktig synpunkt som kommittén har fört fram är också, att risk kan uppkomma för ett motstånd bland arbetsgivarna mot att anställa vissa grupper av arbetstagare, främst ungdomar som inte har fullgjort sin militära grundutbildning och småbarnsföräldrar.

Jag har redan i inledningen av mitt anförande (12.1) framhållit, att jag inte kan förorda att det föreslagna fondsystemet genomförs. Jag vill hänvisa till de skäl för mitt ställningstagande som jag då anförde. I det sammanhanget nämnde jag emellertid också, att jag avser att återkomma till frågan om förnyad utredning rörande tänkbara system för den kostnadsfördelning, som förutsätts vid en mera omfattande

• Sida 125
•  Original

Prop. 1976/77: 90 . 135

utvidgning av privilegiegrunderna. Att jag anser en fortsatt utredning viktig hänger bl.a. samman med, att inte heller den av kommittén föreslagna konstruktionen skulle medföra fördelar för alla de grupper som bör komma i fråga för förbättringar. Jag tänker då främst på dem som är arbetslösa eller genomgår arbetsmarknadsutbildning. Jag syftar också på dem som inte kan utnyttja den föreslagna möjligheten att spara semester på grund av att de byter arbetsgivare innan det blir aktuellt att ta ut den samlade ledigheten.

Även om sålunda förslaget att vidga rätten att tjäna in semester vid ledighet inte i sin helhet nu kan genomföras bör det emellertid vara möjligt att i flera hänseenden redan nu genomföra förbättringar för arbetstagarna. Jag vill i detta sammanhang hänvisa till att några remiss- instanser på arbetsgivarsidan har föreslagit att kommittéförslaget i detta hänseende genomförs utan att samtidigt något fondsystem införs (12.1).

Utgångspunkten bör enligt min mening vara, att arbetsgivaren skall ' vara skyldig att svara för semesterlönen för sådan frånvaro från en anställning som arbetsgivaren normalt bör ha att räkna med. Med en sådan utgångspunkt bör utrymme finnas för att förbättra möjligheterna att tjäna in semester vid sjukdom genom att i rimlig utsträckning för- länga privilegietiden. Även när det gäller föräldraledighet finns anled- ning att förstärka arbetstagarnas rätt till semesterförmåner. Att ledighet för smittobärare inte i dag grundar rätt till semester anser jag vara en brist som bör avhjälpas. Slutligen har jag den uppfattningen, att ledig- het under begränsad tid för studier som har samband med eller anknytå ning till den anställdes ställning som arbetstagare bör privilegieras i semesterhänseende. I fråga om den militära grundutbildningen och motsvarande vapenfri tjänst kan jag däremot i huvudsak ansluta mig till den avvisande hållning som har intagits av flertalet "av de remiss- instanser som har uttalat sig i frågan. Även denna fråga får behandlas i samband med det fortsatta utredningsarbetet.

Mot bakgrund av vad jag nu- har anfört avser jag att närmare gå in på de ändringar i privilegieringsreglerna som jag tänker föreslå.

12.5.2 Sjukdom m. 111.

Som jag har angett i det föregående jämställs enligt SemL med arbetad dag sådan dag då arbetstagaren under pågående anställning har varit oförmögen till arbete på grund av sjukdom. När arbetsoför— mågan inte har föranletts av yrkesskada är privilegietiden begränsad till 90 dagar. Begränsningen hänger samman med att 90-dagarstiden är samordningstid vid tillämpning av AFL och lagen om yrkesskadeför- säkring. Under denna tid utgår ersättning från den allmänna försäk- ringen, oavsett sjukdomsorsaken. Först därefter ersätts yrkesskada enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. En olägenhet med nuvarande ordning är, att semesterförmånerna kan bli olika stora, beroende på om'yrkes-

• Sida 126
•  Original

Prop. 1976/77: 90 126

skada eller annan sjukdom inträffar först. Den som först drabbas av yrkesskada som tvingar honom att vara borta från arbetet under 90 dagar har därigenom tagit i anspråk privilegieutrymmet och får inte som semestergrundande räkna senare infallande sjukdomstid. Har däremot annan sjukdom inträffat före yrkesskadan, får arbetstagaren tillgodo— räkna sig såväl den förstnämnda sjukfrånvaron som sjukledighet på grund av yrkesskada.

Även om det kan synas otillfredsställande att tillfälligheter på detta sätt skall avgöra semesterförmånernas omfattning, har man ansett att de praktiska vinsterna med samordningen är så stora, att de nämnda bristerna bör accepteras. Det alternativ som har funnits har nämligen varit att helt skilja på yrkesskada och annan sjukdom samt att, när arbetstagaren önskar det, vid all frånvaro på grund av sjukdom utreda huruvida yrkesskada föreligger. -

Den nuvarande begränsningen av den privilegierade sjukdomstiden till 90 dagar har gällt sedan år 1954, då också annan sjukdom än sådan som har förorsakats av yrkesskada gjordes semestergrundande. Av semesterkommitténs betänkande framgår att huvuddelen av antalet sjukdagar faller inom 90-dagarstiden (SOU 1975: 88 s. 212). Enligt RFV:s statistik från år 1972 var omkring 2,5 milj. sjukpenningförsäkrade sjukskrivna det året. Av dessa var omkring 162 000 sjukskrivna i mer än 90 dagar och 46 500 sjukskrivna under eller längre tid än ett år. Av de under 1975 gjorda ea 150000 skadeanmälningarna enligt yrkesskade- försäkringen avsåg omkring 90 % kortare ersättningstid än 90 dagar och reglerades därför genom den allmänna försäkringen (prop. 1975/ 76: 197 s. 66).

Jag har redan framhållit att det enligt min mening bör vara möjligt att utvidga den semesterlönegrundande frånvarotiden för sjukdom i all- mänhet, utan att en försäkringsmässig kostnadsfördelning samtidigt införs. De statistiska uppgifter som jag nyss har redovisat ger klart vid handen, att endast en mycket liten del av arbetstagarna är frånvarande på grund av sjukdom under längre -'tid än 90 dagar. Det är vidare enligt min mening allmänt sett rimligt att en arbetstagare ges rätt till full betald semester, även om det skulle inträffa att han under intjänan- deåret har varit sjukledig under längre tid än nuvarande 90 dagar. Genom en förlängning av den semesterlönegrundande frånvarotiden kan vidare uppnås den fördelen, att viss del av denna tid reserveras för sjukdom i allmänhet, även om frånvaro på grund av arbetsskada inträffar först, eftersom frågan huruvida yrkesskada föreligger. skall avgöras efter samordningstidens utgång. I avvaktan på resultatet av ett fortsatt utredningsarbete bl.a. beträffande en framtida semesterlöne- fond bör dock förlängningen begränsas till en fördubbling av nuvarande tid till 180 dagar. '

] ag vill i detta sammanhang erinra om att den nuvarande yrkesskade-

• Sida 127
•  Original

Prop. 1976/77: 90 137

försäkringslagcn fr.o.m. den 1 juli 1977 ersätts med en lag om arbets- skadeförsäkring (prop. 1975,-"76: 197, SfU 40, rskr 377 SFS 1976: 380). Enligt denna utgår i princip full ersättning för inkomstbortfall för den som drabbas av skada i sitt arbete. Den nuvarande samordningen med AFL under de första 90 dagarna behålls (3 kap. 1 5).

Jag föreslår sålunda att ledighet på grund av sjukdom skall vara semesterlönegrundande, i den mån ledigheten under intjänandeåret inte överstiger 180 dagar. Föreligger arbetsskada skall den nämnda begräns— ningen inte gälla. Någon ändring föreslås inte i fråga om behandlingen i semesterhänseende av de första 90 dagarna av en sjukdomsperiod. Oavsett om frånvaron beror på arbetsskada eller annan sjukdom, inräk- nas den tiden i den för sjukdom i allmänhet angivna 180-dagarspcrioden. En särskild bestämmelse av denna innebörd bör tas in i lagen. Den semesterlönegrundande tid som kvarstår efter samordningstidens utgång kommer däremot att vara semesterlönegrundande vid sjukdom i all- mänhet, även om arbetstagaren har varit frånvarande under hela 180— dagarsperioden på grund av yrkesskada. De förut berörda nackdelarna med samordningen från semestersynpunkt minskas alltså i de fall då arbetstagaren är frånvarande av arbetsskadeskäl under en längre period.

12.5.3. Föräldraledighet

Enligt 7 & andra stycket 1963 års SemL jämställs med arbetad dag sådan dag då arbetstagaren i samband med havandeskap eller barnsbörd har varit borta från arbetet. Även i detta fall gäller en begränsning till 90 dagar. Den är knuten till havandeskapet resp. barnsbörden och inte till kvalifikationsåret. Bestämmelsen är tillämplig endast på kvinnlig arbetstagare.

Föräldraförsäkringen har nyligen varit föremål för översyn och ändringar. I betänkandet Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar (SOU 1975: 62) föreslog familjestödsutredningen bl. a. en lag om rätt till föräldraledighet, förlängning av heltidsledigheten i föräldraförsäk- ringen, föräldrapenning i samband med sjukdom hos barnet eller barnets ordinarie vårdare samt förlängning av rätten till föräldrapenning för adoptivföräldrar. I det sammanhanget föreslog utredningen vidare sådan ändring i 7 & andra stycket 1963 års SemL, att den tid då arbetstagare i samband med barns födelse har avhållit sig från arbetet skulle grunda rätt till semester. Detta föreslogs gälla beträffande manlig likaväl som kvinnlig arbetstagare. Privilegietiden föreslogs höjd från 90 till 120 dagar. Under remissbehandling av familjestödsutredningens betänkande yttrade sig endast ett fåtal remissinstanser över förslaget till ändring i gällande semesterlag. Dessa ställde sig emellertid positiva till förslaget. LO föreslog att även ledighet vid barns och vårdares sjukdom gjordes semestergrundande.

Frågan om ändring i semesterlagstiftningen togs inte upp i den- seder-.

• Sida 128
•  Original

Prop. 1976/77: 90 128

mera framlagda propositionen om utbyggnad av föräldraförsäkringen m. m. Skälet till detta var att denna fråga hade tagits upp också i semes- terkommitténs förslag (jfr prop. 1975/76: 133 s. 25).

Jag delar självfallet familjestödsutredningens och semesterkommitténs uppfattning, att skillnad inte bör göras mellan manliga och kvinnliga arbetstagare när det gäller rätten att som semesterlönegrundande få räkna föräldraledighet i samband med bl. a. barns födelse. Den hittills— varande bestämmelsen i semesterlagen står i strid mot den förändring som på senare tid har skett i fråga om synen på föräldrarnas gemen- samma ansvar för och delaktighet i vården av barnen. Semesterlag— stiftningens privilegieringsregler bör anpassas till den ordning som gäller inom föräldraförsäkringen. Jag vill erinra om att riksdagen på grundval av prop. 1976/77:38 har beslutat om sådan ändring av 7 & andra stycket 1963 års SemL, att bestämmelsen fr.o.m. den 1 januari 1977 blir tillämplig även på barnets faderi I familjer där föräldrarna de- lar ledigheten mellan sig innebär detta att den nuvarande ledighe- ten i samband med barns födelse till allra största delen kommer att kunna bli semesterlönegrundande. Som jag tidigare har nämnt har semesterkommittén föreslagit att all tid då föräldrapenning "utgår skall ' vara semestergrundande, oavsett om det är mannen eller kvinnan som utnyttjar rätten till föräldraledighet eller ledigheten fördelas mellan dem, samt att rätten skall utsträckas till att avse också adoptiv- och foster- föräldrar. Även för egen del anscr jag att bestämmelserna om semester- lönegrundandc frånvaro i princip bör anknytas till frånvaro som berät-' tigar till föräldrapenning.

De ändringar som bl. a. till följd av familjestödsutredningens betän- kande nyligen har genomförts i AFL innebär bl.a. följande (prop. 1975/76:133, SfU 30, rskr 283, SFS 1976: 279). Försäkrad förälder som är inskriven hos allmän försäkringskassa har rätt till föräldrapen- ning i samband med barns födelse under högst 210 dagar sammanlagt för båda föräldrarna. Fosterföräldrar jämställs i detta hänseende med föräldrar. Adoptivföräldrar har från den dag de får barnet i sin vård rätt till föräldrapenning under 210 dagar, om barnet är under sju år och, beroende på om föräldrarna är förvärvsarbetande eller inte, 45 eller 20 dagar, om barnet har fyllt sju men inte tio år. Utöver de fall som jag nu har berört utgår föräldrapenning för tillfällig vård av barn, när föräldern behöver avstå från förvärvsarbete i samband med sjukdom hos barnet eller dess vårdare och i vissa andra fall. Föräldrapenning utgår i dessa fall under 12—18 dagar, beroende på antalet barn i familjen. De återgivna reglerna i föräldraförsäkringen gäller" fr.o.m. den 1 januari 1977. Fr.o.m. samma dag gäller vidare lagen (1976: 280) om rätt till föräldraledighet.

För egen del är jag av den principiella uppfattningen, att ledighet under vilken arbetstagaren har rätt till föräldrapenning bör grunda rätt

• Sida 129
•  Original

Prop. 1976/77: 90 129

till semesterlön. Jag anser likväl — med hänsyn till att den enskilde arbetsgivaren svarar för semesterlöncn vid föräldraledighet _ att en begränsning bör föreskrivas såvitt gäller föräldrapenningen i samband med barns födelse eller adoption. Som jag förut har nämnt föreslog familjestödsutredningen att 120 dagar gjordes semesterlönegrundande. Förslaget tillstyrktcs av remissinstanserna. Mot bakgrund "av den hittills genomförda utbyggnaden av föräldraförsäkringen anser även jag en period av 120 dagar lämpligt avvägd. Den innebär en förlängning med en månad av nuvarande semesterlönegrundande tid. För det fall föräld- rarna skulle välja att dela föräldraledigheten mellan sig, kan denna i sin helhet bli semesterlönegrundande. Med den lösning som jag nu har förordat föregriper man inte den närmare utformningen av en kom- mande förlängd föräldraledighet.

Enligt min mening bör den föreslagna tiden om 120 dagar förlängas i fråga om ensamstående förälder. I detta fall bör 180 dagar av ledighet med föräldraförsäkring göras semesterlönegrundande. Med ensamståen- de förälder bör i detta sammanhang avses sådan förälder som saknar möjlighet att dela föräldraledigheten med annan. Enligt 20 kap. 2 5 andra stycket AFL (i dess lydelse enligt SFS 1976: 279) samt 1 5 andra stycket lagen (1976: 280) om rätt till föräldraledighet anses som för— älder vid tillämpning av bestämmelserna om föräldrapenning och för- äldraledighet även den med vilken förälder är eller har varit gift 'eller har eller har haft barn, om de stadigvarande sammanbor. I dessa fall kan alltså föräldrapen'ningen och föräldraledigheten delas mellan de båda sammanboende och den längre privilegieringstiden om 180 dagar är inte tillämplig. '

Jag förordar sålunda att ledighet i samband med barns födelse eller adoption, som ger rätt .till föräldrapenning, blir semesterlönegrundande under en tid av 120 dagar eller, i fråga om ensamstående förälder, under en tid av 180 dagar. Fosterföräldrar som är berättigade till för— äldrapenning blir i semesterlönehänscende likställda med föräldrar. De tidsperioder som jag nu har föreslagit bör knytas till barnets födelse eller adoption och inte till intjänandeåret.

Föräldraledighet för tillfällig vård av barn bör, som LO har påpekat, likaså göras semesterlönegrundande. I detta fall saknas enligt min me- ning anledning att begränsa tiden, eftersom föräldrapenningen utgår under endast ett fåtal dagar. Inte heller bör nu berörd tid räknas in i den semesterlönegrundande frånvaron i samband med barns födelse eller adoption.

Rätt till föräldraledighet i samband med barns födelse är i princip förbehållen arbetstagare som har varit anställd viss tid hos arbetsgivaren. Enligt 4 & lagen" om rätt till föräldraledighet har dock kvinnlig arbetsta- gare alltid rätt till ledighet i samband med barns födelse under sex vec- kor före och sex veckor efter nedkomsten. Även den sist nämnda ledig—

12.7. Semesterlagens tillämpningsområde

12.7.1. Inledning

Den nu gällande semesterlagen omfattar arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Undantagna är dock arbetstagare som är medlem av ar- betsgivarens familj och arbetstagare som avlönas uteslutande genom an— del i vinst. Begreppet arbetstagare har inte definierats i lagen utan tolk— ningen har överlåtits åt rättstillämpningen. Semesterlagen bygger på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, vars närmare innebörd fastställs ge- nom en helhetsbedömning av olika faktorer som anses känneteckna ett tjänsteavtal.

Semesterkommittén anser att den närmare innebörden av begreppet arbetstagare i semesterlagen liksom hittills bör avgöras av rättstillämp- ningen. Bedömningen bör utgå från det civilrättsliga arbetstagarbegrep- pet sådant detta har utformats i rättspraxis. Man framhåller att den personkrets som omfattas av semesterlagstiftningen successivt har ut- vidgats under årens lopp sedan 1938 års semesterlag. Eftersom rätts- fallen från semesterlagens område har varit få på senare år, är det en- ligt kommittén svårt att fastställa hur långt denna utveckling har fort- skridit och vilket inflytande försäkringsdomstolens praxis skall ges vid bedömningen av semesterlagens tillämpningsområde. Man pekar också på att arbetsrättskommittén har uttalat, att det får anses angeläget att domstolarna tillämpar det civilrättsliga arbetstagarbegreppet enhetligt, om inte starka skäl, hänförliga exempelvis till den aktuella lagstiftning- ens syfte eller utformning i övrigt, i enskilda fall talar för annat (SOU 1975: 1 s. 725). Semesterkommittén säger sig kunna instämma i

• Sida 151
•  Original

Prop. 1976/77: 90 151

detta uttalande men framhåller samtidigt, att försäkringsdomstolens praxis inte utan vidare kan vara vägledande vid gränsdragningen mellan tjänsteavtal och uppdragsavtal vid tillämpningen" av semesterlagen. Det ' är enligt kommittén alls inte givet att en person som försäkringsdom- stolen har bedömt som arbetstagare enligt socialförsäkringslagstiftningr en också skall anses som arbetstagare enligt semesterlagen. Vid tilllämp— ningen av semesterlagen är lagens syfte att bereda en anställd en visstids ledighet för vila och avkoppling av stor betydelse. Ett svagt rekrea- tionsbehov kan sålunda peka mot att ett arbetstagarförhållande inte skall anses vara för handen. Som tidigare framgått har-kommittén föreslagit att den särskilda semesterlönen vid semesterlönegrundande frånvaro skall knytas till socialförsäkringcn. I fråga om sådan semesterlön blir då försäkringsdomstolens arbetstagarbegrepp tillämpligt.

Även remissinstansema delar uppfattningen att innebörden av semes- terlagens arbetstagarbegrepp liksom hittills bör fastställasgenom praxis. Kritik riktas dock mot bl. a. det förhållandet, att förslaget medför till— lämpning av skilda arbetstagarbegrepp beroende på om det är fråga om tillämpning av bestämmelserna om särskild semesterlön eller tillämpning av lagen i övrigt.

Vad gäller den sist berörda frågan vill jag erinra om, att jag inte har kunnat ansluta mig till förslaget att införa en särskild fond för betalning av den särskilda semesterlöncn. Därigenom bortfaller grunden för den nämnda kritiken. I övrigt kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter som kommittén har fört fram angående bestämmandet av arbetstagarbegreppet. Semesterlagstiftningen bör sålunda liksom hittills bygga på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet såsom detta fortlöpande utbildas i rättstillämpningen. I fråga om den närmare innebörden av det civilrättsliga arbetstagarbegreppet får jag hänvisa till de redogörelser som har lämnats i prop. 1975/76: 105 s. 167—171 och betänkandet Demo- krati på arbetsplatsen s. 691—737 samt till specialmotiveringen.

12.7.2. Familjemedlemmar m. fl.

Som jag inledningsvis har nämnt undantas familjemedlemmar och arbetstagare som avlönas uteslutande genom andel i vinst från tillämp— ningsområdet för gällande semesterlag. Semesterkommittén framhåller att orsaken till att familjemedlemmar har uteslutits ursprungligen har varit. att samhället inte bör gripa in med tvingande lagstiftning i familje- förhållanden. Svårigheter att kontrollera efterlevnaden av lagen har vi- dare spelat en viss roll.. Kommittén anser emellertid för sin del att en lag av semesterlagens typ som bärs upp av ett utpräglat skyddsintresse bör omfatta alla arbetstagare, oavsett familjebanden. Svårigheter att i enstaka fall övervaka att lagen följs bör enligt semesterkommittén stå tillbaka för detta skyddsintresse. Man pekar vidare på att undantaget

• Sida 152
•  Original

Prop. 1976/77: 90 152 saknar betydelse i det vanliga fallet att semestervillkoren regleras i kol- lektivavtal. Undantagsbestämmelsen kan enligt semesterkommittén utan olägenhet avvaras. l betänkandet föreslås därför att undantaget för med— lem av arbetsgivarens familj avskaffas i samband med att den nya semesterlagen träder i kraft.

I fråga om undantaget för arbetstagare som avlönas uteslutande ge— nom andel i vinst pekar kommittén på att motsvarighet inte förekom— mer i annan arbetsrättslig lagstiftning. Det har ingen särskild semester- rättslig bakgrund utan är hämtat från en konvention om semester för sjöfolk. En person som avlönas uteslutande genom andel i vinst är en- ligt kommittén uppenbarligen inte löntagare i vanlig bemärkelse. Det anges endast i sällsynta undantagsfall kunna tänkas att en person med denna löneform är arbetstagare i semesterlagens mening. Undantaget föreslås därför utgå.

Under remissbehandlingen har framförts skilda uppfattningar röran- de förslaget att slopa de nuvarande båda undantagen. Skiljaktigheterna har främst rört undantaget för familjemedlemmar, medan flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan har godtagit att särbestämmelsen angående dem som avlönas endast genom vinstandel tas bort. De remiss— instanser som vill behålla undantaget för familjemedlemmar — bl. a. hovrätten för Västra Sverige och några arbetsgivarorganisationer _— motiverar sin ståndpunkt med det särskilda förhållande som råder mel- lan familjemedlemmar och med svårigheterna att övervaka lagens till— lämpning i dessa fall. Man menar att lagbestämmelser inte behövs för detta fall och att det framstår som främmande att en familjemedlem gentemot en annan framställer krav på semester. SHIO pekar på att det med hänsyn till gällande skattelagstiftning uppkommer svårigheter att bestämma hustrus semesterlönegrundande inkomst i de fall då makar ensamma driver rörelse.

Vissa andra remissinstanser betonar däremot att lagstiftning, som i likhet med semesterlagen uppbärs av ett utpräglat skyddsintresse, bör omfatta alla arbetstagare oavsett familjeanknytning samt att utveck- lingen för närvarandc går därhän, att undantag för familjemedlemmar i lagstiftning som rör arbetstagares förhållanden tas bort.

För egen del vill jag i detta sammanhang först erinra om att det i den av Nordiska socialpolitiska kommittén tillstyrkta rapporten om samord— ning av de nordiska ländernas semesterlagstiftning (avsnitt 12.1) såsom första punkt bland önskvärda ändringar har angivits, att undantagandet av familjemedlemmar från semesterlagstiftningen upphävs. Jag vill också erinra om att familjemedlemmar omfattas av lagen om allmän försäk- ring och av den nyligen antagna lagen om arbetsskadeförsäkring. Det- samma gäller lagen om ledighet för studier. Det tidigare generella un- dantagandet i arbetarskyddslagstiftningen togs bort redan 1949. De kvarstående undantagsbestämmelserna föreslås av arbetsmiljöutredning-

• Sida 153
•  Original

Prop. 1976/77: 90 153

en bli avförda vid tillkomsten av den föreslagna arbetsmiljölagen. Jag anser detta vara en riktig utveckling.

Det saknas mot bakgrund av vad jag nu har angett bärande skäl att också i fortsättningen undanta familjemedlemmar från det skydd och de rättigheter som semesterlagen garanterar. Så snart det verkligen före— ligger ett anställningsförhållande bör rätt till semesterledighet och se- mesterlön föreligga oavsett eventuella familjeband mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Jag ser alltså inte något främmande i att arbetstaga- ren i detta liksom i andra fall får rätt att ställa krav på betald semester. Jag kan inte heller finna att synpunkten angående svårigheter att kon— trollera lagens tillämpning bör leda till någon annan ståndpunkt, särskilt som det här är fråga om civilrättslig lagstiftning vars tillämpning över— vakas endast av de berörda parterna och deras företrädare. Jag föreslår därför att undantaget för familjemedlemmar utgår. Detsamma bör —- som förordas av kommittén och flertalet av de remissinstanser som yttrat sig —— gälla beträffande undantaget för den som avlönas uteslutande ge- nom vinstandel.

12.7.3. Okontrollerade arbetstagare

Med s.k. okontrollerade arbetstagare menas i semesterlagen sådana arbetstagare som utför arbete i sitt hem eller eljest under sådana för- hållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. De okontrollerade arbetstagarna brukar hänföras till två grupper, hemarbetare och övriga arbetstagare som utför arbetet under sådana former som nyss nämnts. Det är i praktiken omöjligt för arbetsgivaren att fastställa om exempelvis en hemarbetande har arbetat för en arbetsgivares räkning ett visst antal dagar under en månad. Den okontrollerade arbetstagaren kan dessutom i regel ordna arbetet så att han får erforderlig ledighet. Av dessa skäl har i semesterlagstiftningen införts en särreglering för nu berörda arbetstagare. De är enligt 4 5 1963 års SemL inte berättigade till semester men får i stället s.k. sär— skild semesterlön. Denna utgör 9 % av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under kvalifikationsåret. Däremot be— räknas inte särskild semesterlön för sjukdomstid eller annan privilegie- rad frånvaro, vilket innebär att den okontrollerade arbetstagaren intar en mindre förmånlig ställning i semesterlönehänseende än andra ar- betstagare. I någon mån uppvägs detta av att all lön läggs till grund för semesterlöneberäkningen, oavsett om arbete utförts under kortare eller längre tid under kalendermånad av intjänandeåret.

Hemarbete förekommer dels som arbetsvård, främst för svårt rörelse- hindrade, dels som hemindustriellt arbete. Hemarbete inom arbetsvår— den organiseras genom hemarbetSCentralerna. År 1973 sysselsattes om- kring 700 personer i hemarbete med statsunderstöd.

Det finns inte några fullständiga uppgifter om det hemindustriella

• Sida 154
•  Original

Prop. 1976/77: 90 154

arbetet i landet. I semesterkommitténs betänkande (SOU 1975: 88 s. 120) redovisas uppgifter ur 1972 års industristatistik, vilka ger en viss uppfattning om antalet hemarbetare. Enligt dessa uppgifter uppgick.an- talet hemarbetare det året till omkring 11 500-. De största grupperna utgjordes av arbetstagare inom textil-, beklädnads-, läder- och läder- varuindustrin (6 036) samt verkstadsindustrin (2 597)."

Till den andra gruppen av okontrollerade arbetstagare brukar räknas vissa handelsresande och försäkringsombud. Även flottningsarbetare, skogsarbetare och arbetstagare som åtagit sig betskötsel har hänförts till gruppen. Numera har dock skogs- och flottningsarbetarna genom kol— lektivavtal fått ställning som. kontrollerade arbetstagare.

Det finns inga generella regler för olika yrkesgrupper utan sättet för arbetets ordnande i det särskilda fallet blir avgörande. Arbetsledning, skyldighet att arbeta på bestämda tider .och kontrollen av arbetet är viktiga omständigheter att beakta vid bedömningen. Det är inte i och för sig avgörande om arbetsgivaren händelsevis kan kontrollera arbets- tiden. Det väsentliga är hur arbetet faktiskt har anordnats.

Semesterkommittén anför att huvudskälet för särbehandlingen av de okontrollerade arbetstagarna bortfaller, när kravet på viss tids arbete för rätt till semester slopas. Man anser vidare att reglerna om semester- lönegrundande frånvaro också bör gälla de okontrollerade arbetstagar- na. Det är enligt kommittén också angeläget att förmånerna enligt lagen är lika för alla arbetstagare, oavsett hur arbetet anordnas. Kommittén föreslår därför att särbehandlingen av de okontrollerade arbetstagarna upphävs. Enligt kommittén kan det knappast medföra några större svå- righeter att avskaffa särbehandlingen av den förhållandevis lilla grupp som det här rör sig om. Semesterledighet kan ordnas exempelvis ge- nom att arbete inte lämnas ut under semestertiden. Semesterlön som tjänas in under semesterlönegrundande frånvaro betalas enligt kommit- téns förslag på samma sätt för dessa som för andra arbetstagare. En viss svårighet kan visserligen ligga i att hemarbete ibland delas upp på flera familjemedlemmar men de problem som följer med sådana särfall torde enligt kommittén kunna lösas avtalsvägen.

Kommitténs förslag att ta bort den särskilda regleringen i semester- lagen av okontrollerade arbetstagares semesterförmåner har tillstyrkts. av kammarrätten i Göteborg och några arbetstagarorganisationer. Flera andra remissinstanser ställer sig däremot kritiska till förslaget. Det gör bl. a. hovrätten för Västra Sverige, SAF och SHIO. Kritiken går främst ut på att tillämpningen av semesterlagens alla bestämmelser, inte minst dem om semesterförläggningen, på okontrollerade arbetstagare ger upp— hov till betydande praktiska svårigheter. Hovrätten menar att det inte är rimligt att vid skadeståndsansvar ålägga arbetsgivaren skyldighet att lägga ut semester för dessa arbetstagare och framhåller att rätten till semesterlön framstår som viktigast. SAF framför liknande synpunkter.

• Sida 155
•  Original

Prop. 1976/77: 90 ' 155

SAF menar vidare, att 'det-beträffande'dessa arbetstagare inte. är befo- gat att tillämpa de privilegieringsregler som gäller för arbetstagare i ' allmänhet. SHIO pekar bl. a. på att den okontrollerade. arbetstagaren själv bestämmer över sin arbetstid och att han har möjlighet att låta annan utföra hela arbetet eller del av detta." Genom att han är sin egen . . arbetsledare kan han själv välja semestertidpunkt. Kommittéförslaget ' sägs medföra antingen minskad valfrihet för de anställda när det gäller semesterförläggningen- eller ökad byråkrati både för företag och an- ställda.

TCO säger sig visserligen kunna'dela kommitténs uppfattning, att huvudskälet för särbehandlingen bortfaller genom den utformning som kommittéförslaget fått. Å andra sidan betonar man att förslaget medför praktiska problem. Inte minst gäller detta om semesterbestämmelserna skall tillämpas på okontrollerade arbetstagare med mer än en arbets- givare. TCO framhåller att bl. a. reglerna om förläggning av semester- ledighet, rätt att spara semesterledighet samt "semesterlön för sparad ledighet har blivit bristfälligt belysta i betänkandet. .

För egen del vill jag anföra följande. Orsaken till att de s.k. okon- trollerade arbetstagarna har blivit föremål för särreglering i semester- lagstiftningen är som redan nämnts, att deras arbetsförhållanden medför att någon fortlöpande övervakning av arbetets bedrivande inte kan eller bör ske. Dessa arbetstagare har, om än i olika grad, betydande frihet att bestämma över sin arbets- och ledighetstid. Arbetet bedrivs i hem— met eller i övrigt utanför en av arbetsgivaren kontrollerad arbetsplats. I fråga om hemarbetarna gäller vanligen att de fortlöpande från arbets- givaren erhåller det material som skall bearbetas. Arbetsgivarens intresse begränsas i allmänhet till att ett visst arbetsmått utförs inom överens- kommen tid.

Mot bakgrund av tidigare semesterlagstiftnings krav på visst antal arbetade dagar per kalendermånad som förutsättning för rätt till semes- ter var det naturligt att undanta de okontrollerade arbetstagarna från rätten till semester. Det måste nämligen vara svårt och inte sällan omöjligt att konstatera, om arbetstagaren hade kvalificerat sig för se- mester. Det har emellertid samtidigt förutsatts, att dessa arbetstagare själva beredde sig semesterledighet i samband med att de fick särskild semesterlön.

Med den utformning av rätten till semesterledighet och semesterlön som nu föreslås har otvivelaktigt ett viktigt hinder mot att jämställa okontrollerade arbetstagare med övriga arbetstagare försvunnit. Ledig- heten förutsätter ju inte något intjänande och semesterlön beräknas proportionellt på all inkomst utan några trappstegsreglcr. Detta skulle i och för sig tala för att kommitténs förslag godtogs. Det bör självfallet också eftersträvas att semesterförmånerna i största möjliga utsträckning blir desamma, oavsett anställningsformen.

• Sida 156
•  Original

Prop. 1976/77: 90 156

Å andra sidan kan man inte bortse ifrån, att tillämpningen av se- mesterlagsbestämmelserna fullt ut på även de okontrollerade arbets- tagarna medför betydande praktiska problem. Bestämmelserna i semes- terlagen kan sägas bygga på den förutsättningen, att arbetsgivaren har viss överblick och kontroll över hur arbetet utförs. Semesterplaneringen sker sålunda mot bakgrund av att arbetstagaren har att iaktta en på ett eller annat sätt planlagd arbetstid. En genomgång av bestämmelserna i den föreslagna semesterlagen ger enligt min mening vid handen, att åt— skilliga av dem inte kan anpassas till de förhållanden, under vilka de okontrollerade arbetstagarna utför sitt arbete. Det gäller bl. a. bestäm- melserna om semesterledighetens beräkning och förläggning samt rätt att spara semesterledighet och semesterlön för sparad ledighet. För att en tillämpning av dessa bestämmelser på nu berörda grupper skall framstå som rimlig och naturlig, krävs enligt min mening att de okontrollerade arbetstagarnas arbetsförhållanden i högre grad än nu förs in under arbetsgivarens kontroll. Det är inte säkert att detta fram- står som önskvärt för de berörda arbetstagarna. Det innebär att den frihet i fråga om tid och sätt för arbetets fullgörande som de nu har beskärs. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag mig för egen del inte kunna ansluta mig till semesterkommitténs förslag att avskaffa särregleringen för de okontrollerade arbetstagarna.

Som jag redan nämnt bör emellertid eftersträvas att de okontrollerade arbetstagarna, i den utsträckning som är praktiskt möjlig och lämplig, får rätt till samma förmåner som andra arbetstagare. För dem utgör den ekonomiska sidan av semesterrätten det väsentliga inslaget. I detta hän- seende föreligger emellertid den betydande skillnaden mellan okontrol- lerade och andra arbetstagare, att de förra inte tjänar in semesterlön vid ledighet på grund av sjukdom eller vid annan därmed jämställd frånvaro. Med det av semesterkommittén föreslagna fondsystemet, skulle bestämmelserna om semesterlönegrundande frånvaro kunna till- lämpas även i detta fall, utan att särskilda svårigheter därigenom upp- kom. Enligt min mening bör det emellertid vara möjligt att genom- föra en sådan ordning också inöm ramen för den nu föreslagna utform— ningen av semesterlagen. '

Semesterlön tjänas som förut angetts in under tid då arbetstagaren er- håller lön i anställningen eller under pågående anställning är ledig från arbetet av vissa, särskilt angivna orsaker. Dessa är sjukdom, ledighet som berättigar till föräldrapenning, ledighet på grund av risk för över- förande av smitta, ledighet för utbildning i vissa fall samt ledighet för viss militär-, vapenfri- eller civilförsvarstjänstgöring. Den semesterlönc- grundande frånvaron är begränsad till viss angiven tid. Den ledighet det här är fråga om är i allmänhet möjlig att utan större omgång styrka. Till detta kommer att ledighetsperioderna inte sällan har sådan längd, att arbetstagaren kan ha anledning att före eller under ledighets-

• Sida 157
•  Original

Prop. 1976/77: 90 157

tiden ta kontakt med arbetsgivaren angående arbetsuppehållet. Huru- vida det i det enskilda fallet är fråga om ledighet som formellt har beSIutats av arbetsgivaren eller om arbetstagaren, exempelvis vid sjuk- dom, utan sådant beslut har avhållit sig från arbete inom ramen för den frihet han har att disponera sin arbetstid, bör enligt min mening inte ha någon avgörande betydelse. Så snart arbetstagaren av skäl som tidigare angetts har avhållit sig från arbete, bör tiden tillgodoräknas för intjä- nande av semesterlön. Under alla förhållanden måste det ankomma på arbetstagaren att visa, att sådan ledighet som åberopas som grund för semesterlön är semesterlönegrundande enligt lagen.

Jag föreslår sålunda att bestämmelserna om semesterlönegrundande frånvaro får motsvarande tillämpning på okontrollerade arbetstagare. I övrigt bör i fråga om dessa arbetstagare gälla, att bestämmelserna om semesterledighet — med eller utan semesterlön — inte är tillämpliga, men att dessa arbetstagare tillförsäkras särskild semesterlön, beräknad på i princip samma sätt som semesterlöncn i allmänhet. Den särskilda regleringen i 17 5 i 1963 års SemL av semesterrätten vid s.k. blandat arbete förs däremot inte över till den nya lagen. Liksom tidigare bygger bestämmelserna på förutsättningen att de okontrollerade arbetstagarna själva i allmänhet bereder sig ledighet för semester i samband med att de får ut den särskilda semesterlönen.

12.8. Den särskilda semesterlagen

Vid sidan av 1963 års SemL gäller lagen om förlängd semester för viSSa arbetstagare med radiologiskt arbete. Den särskilda semesterlagen har föregåtts av tidigare lagstiftning i samma ämne.

1938 års semesterlag innehöll inga särbestämmelser för arbetstagare med radiologiskt arbete. På grundval av ett förslag av 1942 års semes- terkommitté (SOU 1945 : 59) tillkom år 1946 en lag om förlängd semes- ter för vissa arbetstagare-med hälsofarligt arbete. Genom denna ut- sträcktes den årliga semestern från två till' tre veckor för vissa gruv- arbetare, nattarbetare och mörkrumsarbetare samt till sex veckor för arbetare sysselsatta med radiologiskt arbete. Semesterledighetens för- läugning för arbetstagare med radiologiskt arbete byggde på den prin- cipiella ståndpunkten, att arbetet medförde skadliga förändringar samt att dessa delvis kunde fås att återgå genom den längre ledigheten (se vidare SOU 1975: 88 s. 225 f.). I propositionen (prop. 1946: 221) anslöt sig föredragande departementschefen till uttalanden av kommittén en- ligt vilka en differentiering av semesterns längd efter behovssynpunkt borde ske med utgångspunkt i en medicinsk bedömning. Längre semester borde tillförsäkras de grupper av arbetstagare som till följd av sina arbetsförhållanden drabbades av allvarligt men i fysiskt eller psy- kiskt avseende, vilket kunde avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras

• Sida 158
•  Original

Prop. 1976/77 : 90 158

genom en längre tids avbrott i arbetet. En ytterligare förutsättning skulle emellertid vara att förebyggande åtgärder inte stod till buds eller lämp- ligen kunde vidtas. Arbetarskyddsåtgärder borde alltså komma i första hand. I vissa fall var det emellertid omöjligt att genom sådana åtgärder avhjälpa alla de olägenheter, som i en "del fall medförde ökat semester- behov.

I samband med införandet av den allmänna treveckorssemestern er- sattes 1946 års särskilda semesterlag av en ny lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete. Denna lag avsåg endast arbetstagare som utsattes för röntgenstrålning eller strålning från radio— aktiva ämnen. Den nya lagen överensstämde i övrigt i allt väsentligt med den äldre.

1960 års semesterkommitté hade i uppdrag att pröva om den sär— skilda lagen borde behållas efter en förlängning av den lagstadgade allmänna semestern. Kommittén skulle överväga om inte tiden var - mogen att helt överlåta frågorna om längre semester åt arbetsmark— nadspartema. Däremot hade kommittén inte till uppgift att pröva det medicinska behovet av en sexveckorssemester för anställda med radio— logiskt arbete. Dcn utgick från att det fanns ett sådant behov. Kom— mittén fann att det alldeles övervägande flertalet arbetstagare som sysselsattes i radiologiskt arbete —— ca 80—90 % — hade sina bättre semesterförmåner noggrant fixerade i avtal. Det var alltså en mycket begränsad krets av arbetstagare med rätt till förlängd semester enligt lagen, som inte på avtal kunde grunda rätt till semesterförmåner mot- svarande dem som den särskilda semesterlagen gav. Riskerna för att de som redan hade längre semester på grund av avtal skulle förlora denna förmån om lagen upphävdes bedömdes som mycket små, även om man inte kunde bortse från att rätten till den längre semestern kunde bli beroende av arbetstagarorganisationens styrka i det speciella fallet. Enligt kommitténs mening skulle det vara olyckligt, om den på medicinska behov grundade rätten till semester för berörd kategori skulle kunna ifrågasättas vid en avtalsuppgörelse, om så gällde något enstaka fall. Inte heller kunde man bortse från att lagen hade en själv- ständig betydelse i sådana fall, där arbetsavtalet saknade all hänvisning till lagen, och att dess upphävande kunde få omedelbar betydelse för berörda arbetstagare. Med hänsyn till vad som sagts nu ansåg kommittén att det inte fanns tillräckliga skäl att föreslå ett upphävande av "den särskilda lagen. I propositionen (prop.-1963168 s. 60) framhöll före—. dragande departementschefen att det medicinska behovet av en för- längd semester för berörda arbetstagare inte var oomtvistligt. Å andra sidan hade det inte tillkommit någon avgörande ny omständighet, som motiverade en ändrad uppfattning angående detta behov. Mot den bak- grunden ansåg departementschefen', i likhet med remissinstanserna, att det tills vidare borde finnas en lagstiftning i ämnet.

• Sida 159
•  Original

Prop. 1976/77: 90 159

1963 års särskilda semesterlag, som i allt" väsentligt motsvarar den tidigare lagen, anknyter till terminologin i strålskyddslagen (1958: 110, ändrad senast 1976: 245). Med radiologiskt arbete avses sålunda arbete, i vilket brukas röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, och arbete vid anläggning för ut— vinning av atomenergi. Arbetstagare, som för arbetsgivarens" räkning under kvalifikationsåret har utfört radiologiskt arbete, i vilket han har utsatts för joniserande strålning i sådan utsträckning att menlig in- verkan kan befaras, har rätt till längre semester enligt lagen. En förut- sättning är att arbetet har utförts under minst 15 dagar under samma kalendermånad. Semestern utgör då tre dagar per sådan månad, dvs. 36 dagar eller sex veckor för fullt kvalifikationsår. Enligt 2 5 skall arbetarskyddsstyrelsen i vissa fall avgöra om visst arbete kan anses falla under den särskilda semesterlagen. Vid denna prövning har lagen tillämpats tämligen snävt. Styrelsens avgörande är bindande för par- terna och, i rättegång, för domstol som prövar tillämpningen av lagen. Arbetarskyddsstyrelsen inhämtar i sin tur yttrande från statens strål- skyddsinstitut (tidigare radiofysiska institutionen vid Karolinska sjuk- huset och medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd). I praktiken följer styrelsen alltid strålskyddsorganets uppfattning. Strålskyddsorganens ståndpunkt baseras på uppfattningen att en semesterförlängning inte får vara ett surrogat för ett fullgott strålskydd. Semesterförlängning har därför i regel inte medgivits för arbete inom industri och forskning, men däremot vid sjukhusen, där strålskyddsåtgärderna ibland måste begränsas med tanke på patientens bästa. I fråga om arbetarskydds- styrelsens praxis kan jag i övrigt hänvisa till betänkandet (SOU 1975: 88 s. 230 f.). Enligt uppgift i betänkandet (s. 231) kan antalet anställda som har rätt till förlängd semester på grund av radiologiskt arbete uppskattas till 3 500—4 000. Av dessa tillhör en 1 800 Svenska hälso— och sjuk- vårdens tjänstemannaförbund, ca 1 100 Svenska Kommunalarbetareför- bundet och ca 300 Sveriges läkarförbund. Flertalet av dessa arbetstagare har sex veckors semester eller längre på grund av avtal.

Semesterkommittén har inhämtat yttranden från statens strålskydds- institut och arbetarskyddsstyrelsen. Beträffande det närmare innehållet i yttrandena får jag hänvisa till betänkandet (SOU 1975: 88 s. 231 f.). I detta sammanhang vill jag emellertid nämna följande.

Strålskyddsinstitutct är enligt sitt yttrande av den uppfattningen att radiologiskt arbete numera bedrivs under så betryggande omständig- heter att skäl för särskild semesterförlängning inte längre föreligger. Skillnaden i längd mellan den lagstadgade förlängda semestern för per- soner i radiologiskt arbete _— 36 dagar — och den. normala semestern måste i de flesta fall i dag anses vara obetydlig, även om semesterför- längningen kunde tillskrivas någon riskminskande' verkan, vilket inte anses vara fallet. Däremot. kan skillnaden-fi semester "för de personer -'- '

• Sida 160
•  Original

Prop. 1976/77: 90 160

som nu åtnjuter denna semesterförlängning eller på särskilda avtal grundade ännu större semesterförlängningar enligt institutet betraktas såsom en betydande social förmån, vars borttagande kan medföra all- varliga problem från personalvårdssynpunkt. Institutet tillägger att en yrkesgrupp som normalt inte betraktas såsom sysselsatt med strålnings- arbete, nämligen gruvarbetarna, under de senaste åren har kommit i blickpunktcn genom att strålningsinstitutet har kunnat konstatera ovän— tat höga koncentrationer av den radioaktiva ädelgasen radon i många svenska malmgruvor. Strålskyddsinstitutet anser att frågan om semes- tcrförlängning för gruvarbetare är komplicerad, dels genom att icke försumbara stråldoser ännu kan tänkas förekomma innan skyddsåt- gärder hunnit vidtagas, dels genom att riskens karaktär ännu icke är kartlagd. Det är enligt institutet i detta fall inte lika lätt att frånskriva en semesterförlängning en riskminskande verkan.

Arbetarskyddsstyrelsen delar strålskyddsinstitutets uppfattning att det saknas skäl att anta att en semesterförlängning för personal sysselsatt i radiologiskt arbete i dag skulle medföra en riskminskning annat än genom att den förkortade arbetstiden kan medföra att den årliga strål— dosen minskas. Styrelsen understryker att det riktigaste sättet att nå ett skyddsmål i fråga om radiologiskt arbete är att vidta åtgärder som är inriktade på miljön, t. ex. den utrustning som alstrar det aktuella slaget av strålning och de arbetsmetoder som kommer till användning i arbetet. Från den principiella utgångspunkten är semesterförlängning att betrakta som en andra rangens skyddsmetod. Liksom strålskydds- institutet fäster arbetarskyddsstyrelsen uppmärksamheten på frågan om underjordsarbete i gruvor. Den radioaktiva strålningen utgör för denna personalkategori en miljöfaktor som föreligger i varierande utsträck- ning oberoende av vilket slag av arbete som utförs. Styrelsen pekar ock— så på den möjlighet till samverkan och riskökning som vid underjords- arbete kan föreligga mellan exposition för radioaktivt material och samtidig exposition för andra miljöfaktorer, t.ex. dieselavgaser och damm eller rök av varierande ursprung. I likhet med strålskydds- institutet anser arbetarskyddsstyrelsen att det i detta fall. inte är lika lätt att frånskriva en semesterförlängning en riskminskande verkan. Om en förlängd semester för radiologiskt arbete bibehålls framstår det enligt styrelsen som riktigt att lagstiftningen kompletteras med bestämmelser om förlängd semester även för underjordsarbetare som utsätts för joniserande strålning.

Jag vill i detta sammanhang även nämna att överläkaren vid radium— hemmet, professor J. Einhorn, i anslutning till strålskyddsinstitutets yttrande har till kommittén avgett ett särskilt yttrande. I detta pekar han på att det fortfarande finns personalgrupper som i sitt arbete är exponerade till stråldoser som institutet inte godtar. Som exempel nämns personal som arbetar med strålbehandling av kvinnor med underlivs—

• Sida 161
•  Original

Prop. 1976/77: 90 161

cancer genom lokal applikation av högaktiva preparat. Dennapersonal måste hantera ofullständigt skyddade behållare som- innehåller stora kvantiteter radium eller andra radioaktiva ämnen, vilka avger gamma— strålning med stor penetrationsförmåga och där preparatet måste. pla- ceras i patienten med stor precision. Nattpersonalen på vårdavdel— ningarna som tar ut radiumpreparat erhåller enligt yttrandet doser av liknande storleksordning. Även viss personal som arbetar-vid röntgen- diagnostiska avdelningar, t. ex. med angiocardiografi, kan ej sällan er- hålla betydande stråldoser. Det finns betydande svårigheter att rekry- tera personal till dessa'uppgifter eller t. ex. till arbete med rengöring och räkning av radiumpreparatefter avslutadfbehandling. Medhänsyn till dessa förhållanden föreslås i yttrandet att inom ramen för den nuvarande särlagstiftningen en successiv avveckling av förlängdasemest— rar för personal i radiologiskt arbetekommer-ti-ll stånd genom ändrade tillämpningsregler. Dessa bör innebärastörre restriktivitet vid beviljande av förlängd semester i takt med en fortsatt förbättring av strålskydds- förhållandena på de arbetsplatser som fortfarande bör anses vara sär— skilt utsatta. '

I betänkandet anför semesterkommittén att arbetstiden har förkorr- tats under de nära 30 år som den särskilda lagen har gällt.— Samtidigt har den allmänna semestern förlängtsi olika etapper. Skyddet. vid radiologiskt arbete har förbättrats avsevärt. Huvudprincipen vid strål- skyddsarbete bör enligt kommittén vara att fullgott skydd skall gå före. varje annan åtgärd. En längre semester är inte det bästa sättet att förebygga strålningsskador och andra faror i arbetsmiljön.. Från arbets- - miljösynpunkt kan radiologiskt arbete enligt kommittén .inte anses inta någon särställning. Hälsorisker finns på många" andra områden av ar- - betslivet och nya risker tillkommer-ständigt, t.ex. i form- av farliga kemiska ämnen. Faror i arbetsmiljön måste" förebyggas genom skydds-_ . åtgärder, vilket också gäller radiologiskt arbete.

Semesterkommittén hänvisar -till strålskyddsinstitutets uttalande; att - radiologiskt arbete numera bedrivs under så betryggande förhållanden" att skäl för en semeSterförlängning inte längre föreligger. En. extra" semestervecka måste enligt betänkandet från medicinsk synpunkt anses. sakna betydelse vid skydd mot strålningsrisker. En längre semester minskar endast riskerna på'det sättet att. den kortare arbetstiden medför en något lägre årlig stråldos. Kommittén anser därför att den särskilda semesterlagen bör upphävas i samband med att den femte semester- veckan införs. Kommittén utgår därvid från att man genom andra åt- gärder kan sörja för bästa möjliga strålskydd för berörd personal. För att ingen enskild person skall behöva förlora den förmån som han har enligt den särskilda lagen bör en särskild övergångsregel finnas.. Denna skall garantera att de som redan har längre'semester med stöd av lagen - - -

får behålla förmånen, så länge de fortsätter med radiologiskt arbete.

11 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 90

• Sida 162
•  Original

Prop. 1976/77: 90 ' 162

Två av kommitténs ledamöter' har reserverat sig på denna punkt och föreslagit att den särskilda semesterlagstiftningen behålls (SOU 1975: 80 s. 261—263). ' " ' " .

Endast de remissinstanser som har anknytning till de'ifrågavarande personalgrupperna har yttrat sig över förslaget att upphäva den sär- skilda semesterlagen. Av dessa remissinstanser hartvå, Landstingsför— bundet och Svenska kommunförbundet, tillstyrkt förslaget. Socialsty- relsen, LO, TCO och SACO/SR'har däremot motsatt sig att lagen upphävs. ' '

Socialstyrelsen anför att 'det av yttranden från ledamöter av styrel- sens vetenskapliga råd framgår, att strålskyddet Successivt har förbätt- rats och att strålningsexpositionen nu är liten för det stora flertalet radiologiskt arbetande. Samtidigt framhålls emellertid att vissa perso- nalgrupper inte har tillfredsställande strålskyddsförhållanden och att nya grupper kan komma i samma situation. Exakta kunskaper saknas vidare om verkan av små stråldoser och betydelsen av vissa blo'dför- ändringar. Socialstyrelsen anser även att man inte utan vidare kan frånskriva en semesterförlängning riskminskande verkan när det gäller arbetstagare som utsätts för radon. Socialstyrelsen säger sig inte f.n. vara beredd att tillstyrka att den särskilda semesterlagen slopas. Frågan bör ytterligare utredas och uppmärksamhet ägnas även åt arbete som är exponerat för radon och radondöttrar.

LO understryker att frågan huruvida längre semester för den som . arbetar med joniserande" strålning är obehövlig från skyddssynpunkt är omtvistad. Organisationen ifrågasätter det lämpliga i' att nu av- veckla den särskilda semesterlagen för dem som arbetar i miljöer med joniserande strålning. Flera av LO:s medlemsförbund, vilka yttrat sig till LO, motsätter sig likaså att lagen upphävs. Det gäller Svenska Gruv- industriarbetareförbundet, Kommunalarbetareförbundet och Statsanställ- das förbund. TCO menar att även underjordsarbetande bör omfattas av rätten till längre semester. Enligt SACO/SR:s mening finns det behov att av medicinska skäl behålla den särskilda semesterlagen, eventuellt i den formen att den begränsas till vissa funktioner där betydande stråldoser förekommer. _ ' '

Jag kan för egen del instämma i att de förutsättningar som gällde vid tillkomsten av 1946 års särskilda semesterlag numera har förändrats. Arbetstidsförkortningen och den avsevärt längre semestern för arbets- tagare i allmänhet medför att "en särreglering för vissa arbetstagare inte framstår som lika behövligt som:tidigare. I samma riktning verkar självfallet det förhållandet att skyddsåtgärderna vid radiologiskt arbete fortlöpande har förbättrats i sådan grad, att riskerna för skador -i all- mänhet har kunnat i avsevärd grad begränsas. Värdet av en förlängd semesterledighet från medicinsk synpunkt har också kommit att mer och mer sättas i fråga eller rentav bestridas.

• Sida 163
•  Original

Prop. 1976/77: 90 _ 163

Därmed är emellertid inte. givet, att den särskilda semesterlagen har spelat ut sin roll. Såväl under kommittéarbetet som vid den efterföljande remissbehandlingen har från flera håll höjts röster för att behålla den särskilda regleringen av semesterledigheten för vissa radiologiskt arbe- tande. I fråga om remissinstanserna gäller detta socialstyrelsen och de centrala arbetstagarorganisationerna. Av intresse är också de uttalanden som har gjorts i det särskilda yttrande som har fogats till strålskydds- institutets yttrande.

Invändningarna går bl.a. ut på, att de berörda frågorna ännu inte är tillräckligt utredda för att strålskyddsinstitutets uttalande utan vidare skall kunna tas för gott. Jag vill peka på att socialstyrelsen särskilt framhåller, att exakta kunskaper saknas om verkan av små stråldoser och betydelsen av vissa blodförändringar. Vidare framhålls i några yttranden, att det finns personalgrupper som utsätts för strålningsdoser som klart överstiger vad strålskyddsinstitutet anser vara godtagbart och för vilka förebyggande åtgärder inte kan vidtas. En remissinstans har anfört att en skärpning av kraven för den längre ledigheten kan böra övervägas inom ramen för en särlagstiftning. I detta sammanhang bör även erinras om att krav har framförts på förlängning av semesterledig- heten för underjordsarbetare.

I likhet med bl.a. arbetarskyddsstyrelsen vill jag betona, att för— hindrandet av skadeverkningar vid radiologiskt arbete i första hand är en arbetarskyddsfråga. Den praxis som tillämpas när det gäller att fastställa om en arbetstagare är berättigad till längre tids semester enligt den särskilda semesterlagen visar också klart att lagen tolkas på detta sätt. Som framgått av de uttalanden som har redovisats i det före- gående kan det dock inte- bortses från, att vissa personalgrupper ut- sätts för avsevärda strålningsdoser, vilka svårligen kan minskas genom skyddsåtgärder. Enligt min mening bör man inte helt bortse från, att en förlängd ledighet kan ha visst värde från hälsosynpunkt för dessa ' arbetstagare. Inte heller bör man i detta sammanhang lämna därhän, att lagen har betydelse från rekryterings- och personalvårdssynpunkt.- Den omständigheten att berörd personal i stor utsträckning omfattas av särskilda avtal bör inte tillmätas någon avgörande betydelse i detta sammanhang, eftersom nuvarande avtalsreglering bygger på att en särskild semesterlag finns. .

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört kan jag för egen del inte finna, att tillräckliga skäl föreligger för att nu avskaffa den särskilda semesterlagstiftningen för radiologiskt arbetande. Inte heller föreslår jag att nya grupper förs-in_undersärbestämmelserna, som förordats i något remissyttrande. . .

Jag föreslår sålunda att den särskilda semesterlagen för vissa arbets- tagare med radiologiskt arbete skall finnas kvar- t.v. Lagen bör i sak

• Sida 164
•  Original

Prop. 1976/77: 90 164

ha väsentligen samma innehåll som nu. Vissa ändringar blir emellertid nödvändiga för att anpassa den till den nya semesterlagen. Till denna fråga återkommer jag i specialmotiveringen.

13. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till

]. semesterlag

2. lag om ändring i lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

3. lag om ändring i förmånsrättslagen- (1970: 979). Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 3. ' '

14. Specialmotivering

14.1. Förslaget till semesterlag

På grundval av 1974 årssemesterkommittés betänkande (SOU 1975: 88) har utarbetats förslag till en ny semesterlag, avsedd att den 1 januari - 1978 ersätta 1963 års SemL.

Semcsterledigheten förlängs genom den nya- lagen till fem veckor. I lagen skiljs rätten till semesterledighet från rätten till semesterlön. Endast i fråga om semesterlöncn förutsätts att arbetstagaren under ett ' tidigare år (intjänandeåret) har. tjänat in rättigheten. Semesterledighet tillkommer däremot i princip varje arbetstagare utan krav på intjä— nande. Intjänandeåret (kvalifikationsåret) förskjuts från föregående kalenderår till tiden den 1 april—31 mars. Semesterlönen utgör för alla " arbetstagare 12 % av lönen under intjänandeåret. Den semesterlöne- grundande (privilegier'ade) frånvaron utvidgas. Lagen innehåller vidare bestämmelser om rätt att spara semesterledighet. Även i övrigt har föreslagits betydelsefulla ändringar i förhållande till vad som gäller för närvarande. Lagen har i. betydande utsträckning gjorts dispositiv i den meningen, att avvikelse kan ske genom kollektivavtal som på arbets— tagarsidan har slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation.

Lagen har disponerats på följande sätt. Efter inledande bestämmelser (1 och 2 55), som i huvudsak avser tillämpningsområdet och dispositivi- tetsreglerna, följer grundläggande regler om semesterledighet och semes— terlön (3—8 åå). I anslutning till dessa har tagits 'in bestämmelser om

• Sida 165
•  Original

Prop. 197 6/ 77: 90 165

beräkning av semesterledighet (9 &) och förläggning av sådan ledighet (10—15 åå). Semesterlönens beräkning regleras i 16 5. I 17 5 finns bestämmelserna om semesterlönegrundande frånvaro, medan 18—23 55 innehåller reglerna om sparande av semesterledighet och semesterlön. Därefter följer i 24—27 åå särskilda, kompletterande semesterlönebe— stämmclser, däribland de som rör särskild semesterlön till s.k. okontrol- lerade arbetstagare. Semesterersättningen regleras i 28-—30 55. I övrigt innehåller lagen bestämmelser om övergång av företag (31 å), skade- stånd (32 å), preskription (33 å) och rättegång (34 å).

Under denna rubrik har tagits in bestämmelserna om lagens. till- lämpningsområde (1 5). Hit har även förts bestämmelser om lagens tvingande karaktär och de möjligheter till avvikelser genom avtal som ' har ansetts böra finnas (2 5) samt" grundläggande bestämmelser om se- mesterår och intjänandeår (3 5). '

15

I denna inledande paragraf anges tillämpningsområdet för semester- . lagen. Det sker genom att rätt till semesterförmåner anges tillkomma arbetstagare. Liksom enligt 1963 års lag är därmed det avgörande vid. fastställandet av lagens tillämpningsområde vad som-ligger i arbets— . '

tagarbegreppet.

Paragrafen är dessutom avsedd att redan i lagens inledning slå fast., att semesterförmånerna enligt lagen består av rätt till semesterledighet, . semesterlön och semesterersättning. Till skillnad från vad som tidigare har gällt är rätten till semesterledighet och rätten till-semesterlön inte längre principiellt sett bundna till varandra. Medan det för flertalet arbetstagare fortfarande blir så. att semester betyder viss tids ledighet med lön, kan det enligt lagen också förekomma semesterledighet utan lön. Detta hänger samman med att rätten till semesterledighet inte längre blir beroende av att arbetstagaren har tjänat in sådan rätt 1 an- ställning hos arbetsgivaren, medan däremot ett sådant krav på in- tjänande fortfarande ställs för rätt till semesterlön (jfr under 4 g). Liksom enligt 1963 års lag kan det också förekomma semestergott-' görelse utan semesterledighet. Detta är fallet bl. a. vid vissa korttids— anställningar (5 &) och när-anställning upphör utan att arbetstagaren har fått ut betald semester (28 å). I dessa fall utgår semesterersättning, beräknad enligt grunderna för semesterlönens beräkninguDet är också fallet beträffande s.k. okontrollerade arbetstagare, vilkas rättigheter enligt lagen består i rätt till särskild semesterlön (27 å).

Det arbetstagarbegrepp på vilket lagen bygger är liksom i annan modern arbetsrättslig lagstiftning det s.k. civilrättsliga arbetstagarbe-

• Sida 166
•  Original

Prop. 1976/77: 90 166

greppet. Detta har inte fått någon närmare definition i lag utan har efterhand utvecklats i domstolspraxis, som därvid har haft ledning bl.a. i uttalanden i skilda lagförarbeten om ändamål och syften med reformverksamheten på det arbetsrättsliga fältet. Vissa förutsättningar av grundläggande natur 'anses skola vara uppfyllda för att ett för— hållande arbetsgivare-arbetstagare i civilrättslig mening skall anses föreligga. Det är sålunda en utgångspunkt att förhållandet mellan par- terna skall ha sin grund i ett avtal. Avtalets innebörd skall vara att ena parten åtager sig att prestera arbete för andra partens räkning och den som gör detta åtagande skall själv åtminstone delta i arbetet, eller vid bedömning på förhand kunna förutsättas delta i detta (jfr prop. 1975/76:105 bilaga 1 s. 167 ff.). Detta innebär att personer som utför arbete på grund av offentligrättsligt tvång anses falla utan— för arbetstagarbegreppet och att endast fysiska personer kan vara ar- betstagare i civilrättslig mening. Med de nu angivna utgångspunkterna bestäms arbetstagarbegreppets närmare innehåll i domstolarnas rättstill- lämpning, där det grundläggande problemet är att skilja arbetstagare i civilrättslig mening från uppdragstagare (självständiga företagare). Domstolarnas avgöranden grundar sig på helhetsbedömningar i varje enskilt fall. Man väger omständigheter som anses tala för och emot att en arbetspresterande part i förhållande till motparten är att be- trakta som arbetstagare respektive uppdragstagare. Denna metod för rättstillämpningen har stöd i förarbetena till olika civilrättsliga lagar i ' vilka arbetstagarbegreppet har betydelse.

Ett betydelsefullt drag hos rättstillämpningen på området är en fort- gående utveckling mot en mer vidsträckt tillämpning av arbetstagar- ' begreppet. Denna utveckling sker under intryck inte minst av vad som sägs i lagförarbeten och på andra håll om vikten av att reformer på det arbetsrättsliga fältet får en vidsträckt tillämplighet. Utvecklingen torde därmed också gå mot ett alltmer enhetligt arbetstagarbegrepp (jfr SOU 1975: 1 s. 725). Detta hindrar dock inte att man också, när det finns skäl till det, kan beakta de särskilda syften som har eftersträvats med lagstiftningen på skilda områden.

Arbetstagarbegreppet i den nya semesterlagen är inte avsett att skilja sig från det motsvarande begrepp som har utbildats vid tillämpningen av 1963 års lag. Avsikten med 1 & är att samma metod som den hittills utvecklade skall komma till användning vid lagens tillämpning och att den utveckling som pågår i rättspraxis skall fortgå även sedan den nya lagen har trätt i kraft. Detta gäller även i fråga om den bedöm- ning som görs i särskilda grupper av fall, såsom i s.k. mellanmansfall, vid bedömning av blandade avtal av skilda slag, i situationer där någon utför arbete åt juridisk person i vilken han intar viss ställning etc. Sammanfattande redogörelser för rättstillämpningen på området har senast lämnats i arbetsrättskommitténs betänkande Demokrati på

• Sida 167
•  Original

Prop. 1976/77: 90 167

Det sagda innebär, liksom enligt 1963 års SemL, att semesterlagen skall tillämpas på alla arbetstagare oavsett inom vilket yrke de är verksamma och oavsett vilken art av arbete de utför. Särbestämmelser gäller dock liksom tidigare för Visa arbetstagare, nämligen för dem som omfattas av den särskilda semesterlagen för arbetstagare-med radiologiskt arbete (jfr 5 & tredje stycket). Liksom tidigare gäller också.- för s.k. okontrollerade arbetstagare att deras rättigheter på området har fått en särskild utformning (se 27 å).

Särbestämmelserna rörande sjömän i 10 % sista stycket och 11 å i 1963 års SemL har däremot, i likhet med vad kommittén föreslog, inte förts över till den nya lagen. Skälet härtill är att nuvarande bestäm-- melser i sjömanslagen och i kollektivavtalen för denna grupp får ..anses ge ett tillfredsställande skydd för sjöfolkets semester. Ett upphävande av särbestämmelserna anges i betänkandet också överensstämma med vad berörda personalorganisationer under hand har uppgett på kom- mitténs förfrågan.

Lagen gäller för hela arbetsmarknaden och sålunda för arbetstagare både inom den privata och inom den offentliga sektorn. Detta har inte ansetts-behöva särskilt markeras i lagtexten. På den punkten skiljer sig sålunda den nya lagen inte i sak utan enbart till formen från _ 1963 års SemL. _

Som framgår av bl. a. 4 och 7 åå i lagen utgör det enligt den nya lagen inte längre ett villkor för rätt till semesterledighet och semesterlön att arbetstagaren har varit verksam för arbetsgivarens räkning ett visst minsta antal dagar i samma månad av intjänandeåret. Arbetstagares rätt till semesterledighet uppkommer enligt den nya lagen oberoende av intjänande och med enbart den begränsning som föreskrivs i 5 5 första och andra styckena. Rätt för arbetstagare till semesterlön upp-. kommer så snart arbetstagaren under någon del av intjänandeåret har varit anställd hos arbetsgivaren och utgör 12 % av den under intjä- nandeåret förfallna lönen i anställningen, beräknad enligt 16 5. Detta innebär en utvidgning av den lagstadgade rätten till semesterförmåner till nya grupper av arbetstagare. Det gäller främst sådana kategorier av korttids- och deltidsanställda (bland dem innehavare av bisysslor) som inte uppnår de mått av månatlig arbetstid som enligt 1963 års SemL utgör förutsättning för semester. Gränsen för lagens tillämplig- hetsområde beror även här av om vederbörande är arbetstagare, något som fastställs med anlitande av den i det föregående beskrivna metoden.

Undantagen i 1963 års lag för arbetstagare som är medlem av ar- betsgivarens familj och för arbetstagare som avlönas uteslutande genom andel i vinst har som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 12.7.2) uteslutits ur den nya lagen. Förutsättningen för att familjemed- lemmar och de som avlönas enbart genom vinstandel skall omfattas av

• Sida 168
•  Original

Prop. 1976/77: 90 -- 168

På samma sätt som "1963 .års SemL är den nya lagen tvingande på det sättet att avtal som medför inskränkning eller upphävande av ar- betstagares rättigheter enligt lagen är i den delen ogiltigt. Regeln' härom har tagits in i-denna paragrafs första stycke. Liksom när det gäller den tidigare lagens motsvarande bestämmelse innebär regeln i princip, att avtal som innefattar både bättre och sämre semesterför- måner än de i lagen föreskrivna är ogiltigt enbart i den senare delen..

1 första stycket förklaras vidare"-att huvudregeln om ogiltighet. av inskränkningar eller upphävande av arbetstagares rättigheter inte gäller i de fall där annat framgår av lagen. En motsvarande reservation finns i 2 & i 1963 års lag. De "fall som här åsyftas är dels de avvikelser från vissa regler i lagen som enligt paragrafens andra stycke får göras genom- kollektivavtal som på arbetstagarsidan träffas eller godkänns på för- bundsnivå (av central 'arbetstagarorganisation), dels de fall i vilka det. av lagens text framgår att arbetstagare kan 'avstå från viss rättighet (se 2 & tredje stycket, "8 och 13- 56) "eller att visst beslut om utläggning . av semester är beroende" av avtal med arbetstagarsidan eller -av arbets- tagares samtycke (12, 14, 15 och 20 åå). Hit hör även bestämmelsen i 19 % sista stycket, enligt vilken underrättelsefristerna för arbetstagare i samband med sparande av semester eller uttag av sparad ledighet kan ändras genom avtal. . "

Enligt 1963 års lag kan i två fall avvikelse från lagen göras genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av organisation som enligt 1936 års lag om förenings— och förhandlings-- rätt är att anse som huvudorganisation. I 12 & sista stycket 1963 års SemL föreskrivs en sådan-' möjlighet i fråga om beräkning-av" semes— terlön enligt den s. k. procentregeln." 1'14 & anges att avtal med huvud- organisation får innehålla avvikelse från lagens regel- att semesterlön skall utbetalas till arbetstagaren i samband med semestern. I AD:s rättstillämpning (AD 1968 nr 26;'—:jfr AD 1953 nr 27) har 12 & sista stycket i 1963 års lag med ledning'av vissa uttalanden i förarbetena tol- kats så, att det har givits utrymme för kollektivavtal" som i vissa fall ställer sig förmånligare och i andra fall mindre förmånliga än lagens egna semesterlöncberäkningsgrunder. Avtalsfriheten har dock sagts inte vara helt utan gränser. Överenskommelser som genom att- gå utöver syftet med avtalsfriheten otillbörligt urholkar den semesterlönestandard, som lagen har velat tillförsäkra arbetstagarna, kan enligt AD inte antas vara förenliga med lagen.

När den nya lagen i förevarande paragrafs andra stycke anger att avvikelse från lagens egna'rcgler får ske genom kollektivavtal, som

• Sida 169
•  Original

Prop. 1976/77: 90 _ 169

sluts eller godkänns av central arbetstagarorganisation, har tanken varit att intresset av skydd för arbetstagarnas rättigheter på ifråga- varande punkter blir tillräckligt tillgodosett just genom att medgivande om avsteg kan göras enbart av central 'arbetstagarorganisation. Samma garanti för att arbetstagarnas intressen inte blir eftersatta finns i åt- skilliga andra moderna arbetsrättsliga lagar och har också där" ansetts tillräcklig. De fall som anges i andra stycket omfattas med andra ord av den reservation rörande huvudregeln som har tagits upp i första. stycket andra meningen. Självfallet har därmed dock inte åsyftats någon utveckling bort från den uppfattning om syftet med avtalsfri- heten, som kommer till uttryck i-förarbetena till äldre semesterlagstift- ning och i 1968 års dom av AD. Avtal som innebär en otillbörlig ur— holkning av arbetstagarnas rättigheter enligt lagen torde strida mot, lagens grunder även om 2 åförsta stycketförsta meningen inte är direkt tillämplig. ' .

De frågor som åsyftas i första'meningen av andra stycket är för- läggningen i tiden av-semesterår och intjänandeår (Så), beräkningen av semesterledigheten (9 €), underrättelserom förläggning av semester- . ledighet (11 5), beräkning av semesterlön (16 å), beräkning av semester- lön vid uttagande av sparad ledighet (22 och 23 åå), utbetalning av semesterlön (26 5), beräkning av semesterersättning och avräkning av förskottsvis utgiven semesterlön (29 5)" samt utbetalning av.'semester- ersättning (30 5). I specialmo'tiveringen till var-och-en av dessa para? grafer anges närmare vad som är innebörden av den'hä-r behandlade avtalsfriheten. . '

Enligt 6 5 andra stycketlagen om medbestämmande i arbetslivet avses i den lagen med begreppet central arbetstagarorganisation förbund eller därmed jämförlig sammanslutning av arbetstagare (jfr.-prop. 1975/76: 105 bilaga 1 s.. 341.ff., 482 f., 530). Syftet med hänvisningen i förevarande paragraf-till medbestämmandelagens begrepp är att an- sluta till det organisationsbegrepp som numera allmänt används för-. att ställa ett visst kvalifikationskrav på'kollektivavtal öm avvikelse från föreskrifter i lag om-vissa rättigheter för arbetstagarna. Därmed är också åsyftat att anknyta till den praxis på detta område som har utvecklats vid tillämpningen av annan lagstiftning med samma lösning. Lagens krav på kvalifikatio'n är uppfyllt, inte bara. om kollektivavtal har på arbetstagarsidan träffats av central organisation, utan även om sådan organisation har'godkänt avtalet. Avtal som nu avses kan vara utformat så, att överenskommelse om avvikelse från lagen i vissa frågor får träffas på det lokala planet eller mellan de enskilda parterna (jfr prop. 1973: 129 s. 191 och 2"2 f. samt prop-. 1974: 88 s. 215).

Som redan har nämnts ger lagen på vissa punkter möjlighet till avsteg från dess egna regler genom överenskommelse av annan natur än kollektivavtal som träffas eller godkänns av central arbetstagar-

• Sida 170
•  Original

Prop. 1976/77: 90 170

organisation. Detta är fallet enligt 12 5, där det framgår att man kan träffa avtal om annan semestertid än juni—augusti och om kortare sammanhängande ledighet än fyra "veckor. Enligt 19 5 kan avvikelse avtalas från där föreskrivna underrättelsefrister. Enligt 20 5 finns också möjlighet att komma överens om avsteg från de i den paragrafen upp- tagna reglerna om förläggningen av sparad" semesterledighet. Somnär— mare utvecklas i specialmotiveringen till 12, 19 och 20 55 är det i alla fallen lagens innebörd att avtal skall kunna träffas både i det enskilda avtalets och i kollektivavtalets form; Samma innebörd har för övrigt reglerna om förläggning av semester i 10 & första stycket 1963 års lag. I sammanhanget kan erinras om de uttalanden som har gjorts under förarbetena till lagen om medbestämmande i arbetslivet om möjlig- heterna att med giltig verkan träffa kollektivavtal om enskilda arbets- tagares individuella förhållanden (sc SOU 1975:1 s. 313 f. och prop. 1975/76: 105 bilaga 1 s. 370) liksom om den därmed sammanhängande frågan om förhandlande arbetstagarorganisations behörighet att före- träda den enskilde medlemmen i sådana angelägenheter och binda honom genom kollektivavtal. I remissen till lagrådet uttalades att lag- förslaget var avsett att medge kollektivavtal om individuella förhål- landen och att rättsverkningarna av sådana kollektivavtal fick bedömas bland annat mot bakgrund av vad som enligt allmänna fullmakts- och föreningsrättsliga regler gäller för rättsförhållandet mellan en kol— lektivavtalsslutande organisation och den eller de berörda medlemmar- na. Lagrådet pekade särskilt på behovet av försiktighet när det gäller redan intjänade förmåner eller därmed jämförliga förhållanden (prop. s. 490; jfr s. 532). Omsatta på främst de semesterförläggningsfrågor som behandlas i 12 och 20 55 torde de riktlinjer som formulerades vid medbestämmandelagens tillkomst utan vidare medge att kollektivavtal träffas med bindande verkan för vederbörande medlemmar i samband med att den allmänna semesterplaneringen och semesterförläggningen sker hos arbetsgivaren (jfr även specialmotiveringen till 10 5). Större försiktighet vid bedömningen av behörighetsfrågan kan vara på sin plats när det gäller rent individuella förhållanden eller t.ex. ändring för enskilda arbetstagare av en redan beslutad semesterförläggning.

Kollektivavtal som gäller för den avtalsslutande-arbetstagarorganisa- tionens medlemmar får enligt andra stycket i denna paragraf tillämpas även på andra arbetstagare, under förutsättning att de sysselsätts i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal. Det ligger i sakens natur att denna regel syftar på kol— lektivavtal som inte har träffats att gälla enbart för vissa individuella medlemmar i den avtalsslutande organisationen. Regeln om arbets- givares rätt att tillämpa kollektivavtal även på utomstående arbetstagare gäller också i fråga om sådana kollektivavtal på central nivå som åsyftas i styckets första mening.

• Sida 171
•  Original

Prop. 1976/77: 90 171

Vid sidan av de i 12, 19 och 20 55 behandlade fallen erbjuder lagen också möjligheter i några fall till förfoganden över arbetstagares rät- tigheter genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och den ifråga- varande arbetstagaren personligen eller genom ensidigt beslut av ar- betstagaren. Härvidlag "kan hänvisas till specialmotiveringarna till 8, 13, 14 och 15 åå. I den personliga arten av arbetstagarens förfogande- möjligheter i dessa fall ligger att hans fackliga organisation får företräda honom enbart med stöd av särskilt bemyndigande.

Det ligger i den tvingande karaktären av lagen enligt huvudregeln i första stycket att avtal om inskränkning eller upphävande av arbets- tagares rättigheter inte utgör hinder mot att de i lagen föreskrivna rättig- heterna görs gällande. Kollektivavtal som träffats i strid med huvud- regeln hindrar inte enskild arbetstagare att göra sin rätt gällande. Äldre praxis får i tillämpliga "delar betydelse vid bedömningen av vad som skall anses vara en inskränkning eller'ett upphävande av rättigheter som enligt lagen tillkommer arbetstagare.

I 95 och 10 & första stycket 1963 års SemL behandlas det fallet att avtal har träffats om längre semesterledighet än den i lagen före- skrivna. Principen är att lagens regler i övrigt skall, om annat inte har avtalats, gälla även beträffande den överskjutande delen av semes- tern. Den nya lagen innehåller inte några motsvarande bestämmelser. . Även om parterna sålunda har hänvisats till att avtalsvägen reglera de frågor som rör överskjutande semesterledighet, kan det antagas att lagens bestämmelser i "viss utsträckning kan komma att bli normerande, om partema i ett avtal om bättre semesterförmåner än de lagreglerade lämnar någon fråga öppen i avtalet. Den fråga som har särskilt reg— lerats i 10 & första stycket andra och tredje meningarna i 1963 års lag uppkommer inte direkt med den avfattning som 12 å i den nya lagen har fått. ' -

I tredje stycket av paragrafen har slagits fast att avstående från arbetstagares rätt till obetald semesterledighet får ske utan hinder av huvudregeln i paragrafens första stycke. Avstående kan ske vid vilken tidpunkt som helst, förutsatt att hinder inte möter enligt 8 & andra stycket. Behov har ansetts föreligga av en sådan möjlighet. Man kan tänka sig som ett exempel att en arbetstagare som personligen saknar intresse av obetald ledighet önskar i samband med att han träffar avtal om anställning binda sig vid att avstå från sådan ledighet. Ett sådant bindande avstående har ansetts böra få göras. Frågan har i övrigt nära samband med 8 5.

Semesterkommittén tog i 29 5 av sitt lagförslag upp en särskild regel av innehåll att avtal som innebär att arbetstagare avstår från sin rätt till semester mot ersättning är ogiltigt. Sådan ogiltighet följer emellertid redan av den huvudregel som har. tagits upp i första stycket av förevarande paragraf. Någon motsvarighet till 29 å i kommitté- förslaget återfinns därför inte i den nya lagen.

• Sida 172
•  Original

Prop. 1976/77: 90 172

3 %

Enligt 1963 års SemL (3 &) har arbetstagare rätt till semester på grund av det arbete som han under ett kalenderår, det s.k. kvalifika- tionsåret, har utfört för arbetsgivarens räkning. Semestern utgår under året näst efter kvalifikationsåret. Lagen tillåter dock överenskommelser såväl om att annan ettårsperiod än kalenderår skall utgöra kvalifika- tionsår som om att semestern får åtnjutas tidigare än under året efter kvalifikationsåret. Lagen föreskriver inte någon viss form för sådana. överenskommelser. .

Som har framgått av den allmänna motiveringen ställer den nya lagen inte längre krav på arbete hos .arbetsgivaren under viss tid för att arbetstagare skall -ha rätt till' semesterledighet. Rätt till sådan ledighet uppkommer i princip" utan att arbetstagaren först har kvalifi- cerat sig för den. Syftet med- ändringen på denna punkt har varit att undvika att nyanställda arbetstagare skall tvingas vänta lång tid innan de får sin första semesterledighet. Reglerna om semesterlön i den nya lagen bygger däremot såtillvida på det hittills rådande synsättet att de innebär att rätt till sådan lön tjänas in i anställning hos arbetsgivaren.

Den nya lagens regler om semesterledighet och semesterlön bygger på - de grundläggande begreppen semesterår och intjänandeår, som deti-- nicras i denna paragraf. Semesterdagarna bestäms till 25 dagar under en ettårsperiod, semesteråret, och skall enligt lagen utgå under den pe- . rioden (4 5). Rätten till semester-lön tjänas inunder året-före semester— - året, intjänandeåret. Skillnaden i jämförelse med 1963 års lag ligger dels däri att ledigheten erhålls utan krav på intjänande samt att semes— terdagarna bestäms direkt till ett visst antal under det år då ledigheten utgår och inte som tidigare till visst antal dagar för varje månad av intjänandetiden, dels i att intjänandeår och semesterår inte längre sam- manfaller med kalenderår utan har förskjutits närmare sommaren och omfattar tiden ]. april—31 mars,'dels slutligen i att semesterlön intjänas i direkt proportion till den lön som arbetstagaren har fått under intjä- nandeåret. ' .

Skälen till förskjutningen av intjänandeår och semesterår har ut— vecklats i den allmänna motiveringen. Förskjutningen medför vidgade möjligheter för nyanställda att få betald semesterledighet redan den första sommaren under anställningstiden. Med den utformning lagens regler om semesterledighet har fått i övrigt innebär förskjutningen också att de som anställs under vår och sommar får rätt åtminstone till semesterledighet utan lön redan den första sommaren. En väsent- lig aspekt är vidare att första-kvartalet varje kalenderår infaller som sista kvartal i varje intjänandeår. De lönehöjningar som inträder vid ka— lcnderårsskiften kommer att. i motsvarande mån ingå i underlaget för beräkningen av den semesterlön som skall utgå i samband med på— följande semesterårs semesterledighet.

• Sida 173
•  Original

Prop. 1976/77: 90 _ 173

Av 2 5 andra stycket i lagen framgår att det är möjligt att med giltig verkan träffa kollektivavtal om avvikelse" från 3 5, under förutsättning att avtalet på arbetstagarsidan träffas eller godkänns av central arbets- tagarorganisation. I fråga om vad som i allmänhet får anses gälla om gränserna för denna avtalsfrihet hänvisas till spccialmotiveringen till 2 5. Under förutsättning att avtalet inte innebär någon inskränkning av arbetstagares rättigheter kan avtal om avvikelse från 3 å-träffas även enskilt eller i form av kollektivavtal på lokal nivå.

Det senast sagda innebär att det står öppet för arbetsgivare och arbetstagare att enskilt eller i kollektivavtal bestämma t. ex. att semester- året skall sammanfalla med intjänandeåret eller att löpande anställ- ningsår skall vara både intjänandeår och semesterår. Det senare inne- bär att intjänande- resp-.- semesteråret börjar löpa fr.o.m. anställnings—' dagen. En återgång till- att tillämpa kalenderåret som intjänandeår och påföljande kalenderår som semesterår får med hänsyn till effekterna på semesterlöneberäkningen och verkningarna för nyanställda anses i prin— cip stå i strid med huvudregeln i 2 5 första stycket. "För att ett avtal av den innebörden skall kunna betraktas som giltigt får därför" krävas antingen att det innehåller särskilda regler som förtar de negativa verk- ningarna och har tillkommit i sådant" syfte-eller att det "sluts på för- bundsnivå. Möjligheten att träffa avtal med giltig verkan på den nivån om avsteg från 3 & är'dock avsedd-främst—att förekomma-att de nya" reglerna i lagen medför hinder mot de "semesterkassesystem som nu— förekommer på arbetsmarknaden. Avtal om tillämpning-av andra pe- rioder än ettårsperioder såsom- underlag för bestämmande av semester— ledighet och semesterlön torde strida mot lagens grunder-.

Den nya lagen medför i och för sig inte några ändringar i fråga om möjligheterna att avtala om förskottssemester (jfr under 29 5). Den praxis som har utvecklats i fråga om tolkningen av avtal på det om- rådet torde behålla sin giltighet även vid tillämpningen av den nya lagen (jfr AD 1974 nr 33).

I detta avsnitt av lagen har samlats grundläggande regler" angående semesterledighet och semesterlön. Här återfinns sålunda bestämmelser om semesterledighetens"längd och rätten till semesterlön under ledighe- ten (4 å), begränsning av ledighetsrätten i vissa fall och-en precisering av denna (5 och 6 så), bestämmelser om beräkningen av den betalda se- mesterledighetens längd (7 5) samt särskilda regler för" utläggning av obetald semesterledighet (8 5). '

45

I första stycket av denna paragraf har skrivits in huvudregeln att'i princip alla arbetstagare är berättigade till fem veckors semesterledighet -

• Sida 174
•  Original

Prop. 1976/ 77 : 90 - ] 74

varje år. De regler om den närmare beräkningen av semesterledigheten, som återfinns i 9 5, innebär att fem veckors semesterledighet motsvaras av 25 semesterdagar enligt lagen. .

Lagen innehåller några undantag och inskränkningar i huvudregeln om fem veckors semester. Vissa av dessa finns i 5 5 med dess särskilda regler om vissa korttidsanställda och om sådana arbetstagare som an— ställs först när viss del av semesteråret har förflutit. Undantagna från rätten till semesterledighet är vidare de 5. k. okontrollerade arbets- tagarna. Deras rättigheter enligt lagen regleras särskilt i 27 5.

En precisering av huvudregeln om rätt till semesterledighet har gjorts - i 6 5, som behandlar det fallet'att en arbetstagare byter anställning un— der semesteråret.

I förevarande paragrafs andra stycke har tagits in lagens huvudregel i fråga om rätten till semesterlön. Arbetstagare tjänar inrätt till sådan lön i sin anställning hos arbetsgivaren under intjänandeåret. I 7- & anges hur många av semesterdagama som är förenade med rätt till semester- lön. Beräkningen av semesterlönens storlek sker enligt 16 &.

Regeln om 25 semesterdagar är till den'del semesterledigheten är för- enad med rätt till semesterlön en tvingande minimiregel. Arbetsgivaren är enligt lagen skyldig att tillse att arbetstagare får ut sin semesterledig- het med lön. Arbetstagaren. kan å sin sida inte binda sig-vid att avstå från sin rätt till ledighet med lön eller göra anspråk enbart på intjänad lön utan att ta ut ledighet. I fråga om semesterledighet utan semesterlön är lagens innebörd en annan. Som framgår av 8 å är arbetsgivaren även när det gäller sådan semesterledighet skyldig att ta initiativ för att arbets- tagaren skall få ut sin rätt. Arbetstagaren kan emellertid med bindande verkan avstå från sin rätt till sådan ledighet (jfr 2ä tredje stycket och

85). Så

Som framgår av den allmänna motiveringen har det ansetts att starka skäl av främst praktisk natur talar emot att omläggningen av reglerna om rätt till semesterledighet tillåts medföra, att även arbetstagare som anställs för korta vikariat eller eljest för helt kort tid får rätt till semes- terledighet enligt lagens huvudregel under den korta anställningstiden. Sådana arbetstagare har ansetts böra få tjäna in semesterlön på samma sätt som andra arbetstagare men däremot inte få rätt till ledighet. An- språken mot arbetsgivaren vid anställningens slut kommer därmed att gälla semesterersättning enligt samma regler som i övrigt gäller därom (28—30 55). En regel om begränsning av rätten till semesterledighet har mot denna bakgrund tagits in i första stycket av denna paragraf. Arbets- tagare som anställs för viss tid, viss säsong eller visst arbete får inte rätt till semesterledighet om inte antingen anställningsavtalet redan från början träffas för längre-tid än tre månader eller anställningen rent tak—-

• Sida 175
•  Original

Prop. 1976/77: 90 ' 175

tiskt varar under mer än tre månader. Förutsättningarna för att avtal skall få träffas för viss tid, viss säsong eller visst arbete har angivits i 5 5 andra stycket anställningsskyddslagen. Som regeln i första stycket av förevarande paragraf har skrivits är avtalets innehåll eller anställning- ens längd avgörande för rätten till semesterledighet. Förlängs ett an- ställningsavtal att gälla utöver tremånadersgränsen inträder med andra ord rätt till semesterledighet enligt huvudregeln i 4 ågAvtal kan enligt bestämmelsen avse längre tid än tre månader, inte bara när avtalet har slutits på viss tid, utan även när anställningen har knutits till viss säsong eller visst arbete. En förutsättning är emellertid att det för parterna har stått klart att säsongens resp. arbetets omfattning har nödvändiggjort längre tids anställning än tre månader. Semesterersättning beräknas på samma sätt som i andra fall när semesterersättning skall utgå enligt lagen (jfr. 28 5).

I andra stycket i paragrafen har av skäl som har redovisats i de all- männa motiven gjorts en begränsning av rätten till semesterdagar för dem som anställs när den egentliga semesterperioden har börjat närma sig sitt slut eller när den perioden är slut. Avgörande enligt styckets be- stämmelser är när arbetstagare påbörjar sin anställning och inte när själva anställningsavtalet träffas.

I tredje stycket har liksom i 7 & sista stycket i 1963 års SemL tagits in en erinran om de särskilda bestämmelserna om förlängd semester i lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete. . . '

Förevarande paragraf är tvingande till arbetstagarnas förmån.

6 5

Det har självfallet inte ansetts rimligt att lagens regler om rätt till semesterledighet utan föregående kvalifikation skall få till följd att arbetstagare, som under löpande semesterår går över från en anställning till en annan, skall kunna göra anspråk på semesterledighet hos den- nye arbetsgivaren utan hinder av att arbetstagaren redan har fått-ut ledighet i den förra anställningen. Med hänsyn härtill har i denna para- graf tagits in en regel som syftar till att arbetstagare varje semesterår skall få rätt till ledighet enbart intill det mått som anges i 4 &, även om arbetstagaren byter anställning under året.

En arbetstagare som tar ut full semesterledighet i början av ett sc— mesterår och sedan byter anställning får inte rätt till semesterledighet hos den nye arbetsgivaren samma semesterår. Har arbetstagaren före övergången tagit ut endast en del av den fulla semesterledigheten har han rätt att hos den nye arbetsgivaren få ut ledighet som återstår, i den mån en begränsning av den rätten inte följer av 5 & andra. stycket. En arbetstagare som exempelvis i början av juli får ut tio dagars semester-

• Sida 176
•  Original

Prop. 1976/77: 90 176

ledighet hos en arbetsgivare och sedan går över till en ny arbetsgivare mellan den 31 juli och den 30 septembersemesteråret får enligt 5 5 andra stycket rätt till tio dagars semesterledighet även. hos den nye . arbetsgivaren.

Arbetstagare som byter anställning har att hos den nye arbetsgivaren i förekommande fall visa att han inte redan har fått ut semesterledighet under semesteråret eller också hur mycket sådan ledighet han har fått ut. .

Paragrafen berör inte det fallet att en arbetstagare lämnar en an- ställning med semesterersättning och sedan själv bereder sig ledighet genom att vänta med att påbörja en ny anställning. I det fallet anses han sålunda inte ha tagit i anspråk någon del av semesterledigheten.

Avgörande för paragrafens tillämpning är om arbetstagaren före an- ställningen hos ny arbetsgivare under samma semesterår har fått ut semesterledighet hos annan arbetsgivare. Tillämpar arbetsgivarna olika semesterår får paragrafen tolkas så, att detta. inte får medföra kortare semesterledighet för arbetstagaren än om båda tillämpat det i 3-5 angivna semesteråret eller i övrigt samma semesterår. '

7ä

I 1963 års lag har som tidigare framgått arbetstagares rätt till semester- lön samordnats med rätten till semesterledighet. Rätten till ledighet be— ror av i vilken utsträckning arbetstagaren har utfört arbete för arbets- givaren under kvalifikationsåret ("7 & SemL). All semesterledighet är förenad med rätt till semesterlön (3 & sista stycket SemL). I den nya - lagen har detta samband brutits så att semesterledighet utgår oberoende av tidigare kvalifikation, medan rätten till semesterlön fortfarande för- utsätter intjänande under året före semesteråret. Även om det-i det övervägande antalet fall också i fortsättningen blir så att- hela semester- ledigheten blir förenad med rätt till semesterlön, kan även obetald semesterledighet förekomma, t.ex. när en arbetstagare nyanställts på sådan tid att han inte-har hunnit tjäna in full semesterlön eller. när en- arbetstagare har varit ledig av annan än semesterlönegrundande orsak (jfr 17 5) under någon del av intjänandeåret. För obetald semesterledig- het gäller vissa särskilda regler (se 2 & tredje stycket, 8 och .13 åå). Obetald semesterledighet kan inte sparas (18 å). Det är för bl. a. sådana fall som de nu åsyftade nödvändigt att ange hur man skall dra gränsen mellan betald och obetald semesterledighet eller med andra ord hur man' skall bestämma hur många "av semesterdagarna som skall vara förenade med semesterlön. Metoden-_ för denna beräkning anges i denna paragraf.

Enligt första stycket i paragrafen skall andelen. "betalda semester- dagar av den fulla 25-dagarstiden vara lika stor som den-del av intjä- nandeåret under vilken arbetstagaren har varit anställd hos-:arbctsgiva-'

• Sida 177
•  Original

Prop. 1976/77: 90 177 ren. Arbetsdag då arbetstagaren har varit frånvarande utan lön inräknas i princip inte i anställningstiden. Detta sker emellertid beträffande se- mesterledighet och ledighet som är semesterlönegrundande enligt 17 %. Omvänt kommer antalet obetalda semesterdagar att motsvara en lika stor del av den fulla ledighetstiden som den tid av intjänandeåret under vilken arbetstagaren inte har varit anställd hos arbetsgivaren eller under anställningstiden har varit frånvarande från arbetet utan lön i annat fall än under semester eller i annat fall än som avses i 17 &.

Resultatet av uppdelningen enligt denna metod i betalda respektive obetalda semesterdagar blir, med de regler om beräkning av semester— lönen som har tagits upp i 16 5, att man bibehåller den grundsats i fråga om rätten till semesterlön som nuvarande semesterlagstiftning bygger på, i det att arbetstagaren tillförsäkras i princip bibehållen löne- standard under den del av semesterledigheten som är betald.

Enligt andra stycket i paragrafen utförs beräkningen av antalet bc— talda semesterdagar på det sättet att man först fastställer under hur många dagar av intjänandeåret som arbetstagaren har haft anställning hos arbetsgivaren. Beräkningen görs i antal kalcnderdagar och omfattar sålunda även lördagar, söndagar och helgdagar. Dagar under vilka arbetstagaren har varit enbart delvis ledig räknas som hela dagar med lön. En arbetstagare kan t.ex. ha varit anställd under 1.00 dagar av intjänandeåret och då ha varit ledig enbart av semesterlönegrundande orsak. Det jämförelsetal man då får fram är 100: 365. Antalet betalda semesterdagar skall då förhålla sig på samma sätt till antalet ledighets— dagar enligt 4 g (25 dagar) som 100 förhåller sig till 365. Man får föl— jande beräkning:

Beräkningen ger till resultat 6,8 dagar och slutförs genom att man med tillämpning av andra stycket andra meningen avrundar talet 6,8 till närmaste högre heltal, 7. Arbetstagaren har under semesteråret rätt till 7 betalda semesterledighetsdagar. När skottår infaller får beräkningen ske med utgångspunkt i ett intjänandeår om 366 dagar. Semesterlönens storlek under den betalda semesterledigheten beräknas med tillämpning av 16 S,.

I tredje stycket har tagits in en bestämmelse om turordningen mellan betald och obetald ledighet. Enligt bestämmelsen skall betald semester- ledighet utgå först. Det är alltså inte möjligt att ta ut obetald semester- ledighet, innan all betald ledighet har konsumerats. Bestämmelsen har betydelse vid tillämpningen av 13 å. Vad som har sagts nu gäller dock endast i fråga om semesterledighet som läggs ut under ett och samma semesterår. Att betald semesterledighet kan sparas framgår av 18 &.

Bestämmelsen i tredje stycket är dispositiv. Arbetsgivare och arbets- 12 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 90

• Sida 178
•  Original

Prop. 1976/77: 90 ' '_ 178

tagare kan med bindande verkan komma överens om att obetald l'edig- " het skall få tas ut innan den betalda ledigheten'har förbrukats. Sådan avvikelse kan även ske genom kollektivavtal. '

85

i denna paragraf behandlas vissa frågor som rör begagnandet av rätten till obetald semesterledighet. Bestämmelserna bör ses i sammanhang med 2 & tredje stycket, enligt vilket lagens tvingande karaktär till arbets- tagarnas förmån inte utgör hinder för arbetstagare att avstå från rätten till obetald semesterledighet.

I den allmänna motiveringen har utförligt redogjorts för frågan om förutsättningarna för-utläggning av obetald semesterledighet '(12.3.4). Den lösning som därvid har valts innebär, att arbetsgivaren i princip är ansvarig för att arbetstagaren inte går miste om sin semesterledighet, vare sig denna är betald eller inte. Samtidigt gäller att arbetstagaren skall kunna disponera över den obetalda ledigheten och därigenom även avstå från sådan ledighet för "framtiden. Vidare har föreslagits att arbets- tagaren skall vara skyldig att till arbetsgivaren lämna bindande besked angående sina önskemål'i detta hänseende. Avsikten "med den föreslagna ordningen är att arbetstagarens semesterönskemål skall kunna i tid läggas fast, vilket utgör en förutsättning-för en ändamålsenlig semest'erplane- ring.

Förevarande paragraf utgår sålunda från att arbetstagaren enligt 2 & tredje stycket har full frihet att i förväg med "bindande verkan förklara sig avstå från rätten till obetald"semesterledighet]Möjligheten att en- sidigt avstå från redan utlagd semesterledighet begränsas av bestäm— melserna i andra stycket av denna paragraf. Denna fråga berörs senare. Om arbetstagaren inte har avstått från ledigheten, skall denna i förlägg-_ ningshänseende behandlas på samma sätt som betald semesterledighet. Bestämmelserna i 10 och 11 && är således tillämpliga. I den mån annat inte följer av kollektivavtal eller annan överenskommelse bestämmer således arbetsgivaren när ledigheten skall utgå. Han är dock skyldig att" söka nå överenskommelse med arbetstagaren innan beslutet fattas.

Det kan emellertid ibland inträffa, att arbetstagaren inte har något' intresse av att få ut semesterledighet utan lön. För honom kan det vara fördelaktigare att få arbeta och erhålla betalning. Även från arbets- givarens synpunkt kan det vara av intresse, exempelvis vid nyanställ—' ning, att arbetstagaren inte under det första semesteråret tar ut en längre, obetald ledighet. Under. alla" förhållanden kan arbetsgivaren i allmänhet antas ha ett intresse-av att få klarhet i huruvida arbetstagaren önskar få ut ledigheten eller inte. I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs därför att arbetstagare skall varaskyldig att på arbetsgiva- rens begäran lämna besked -huruvida han önskar att få ut obetald se- mesterledighet eller avstå-därifrån. Det ligger .i sakens natur att upp—

• Sida 179
•  Original

Prop. 1976/77: 90 . 179

giften endast rör ledighet i anställningen hos den arbetsgivare somhar begärt beskedet. Detta skäl å andra sidan avse hela den tid av semester— året, under vilken anställningsförhållandet består. Det skall vidare gå ut på antingen att han vill ha kvar ledighetsrätten eller att han helt eller delvis avstår från den. Avstår arbetstagaren från ledigheten får denna självfallet inte läggas ut. Någon särskild bestämmelse härom torde inte behövas. I annat fall gäller som nämnts de allmänna bestämmelserna om ledighetens förläggning.

Arbetsgivaren kan begära besked vid vilken tidpunkt som helst. Han kan göra detta vid anställningstillfället eller senare. Det förutsätts dock i första stycket att arbetstagaren vid den tidpunkt då besked fordras känner till hur många semesterdagar utan lön han har eller kan be- räknas få rätt till. Arbetsgivaren är skyldig att lämna sådan uppgift. I de fall då intjänandeåret ännu inte har gått till. ända, kan uppgiften av naturliga skäl avse endast det antal obetalda semesterdagar som arbets- tagaren kan beräknas få rätt till. Arbetstagarens besked bör få göras beroende av att den uppskattningen visar sig riktig. Normalt-torde frå- gan aktualiseras i samband med att arbetstagaren hörs om sina semester- önskemål. Självfallet måste arbetstagaren lämnas skäligt rådrum när besked fordras. . ..

Besked om avstående gäller som har framgått endast i förhållande till den arbetsgivare till vilken förklaringen lämnas. Vid byte av an- ställning under semesteråret kan arbetstagaren hos den nye arbetsgiva- ren begära att få utsådan semesterledighet, som han inte redan har fått ut (jfr 6 5). Det bör emellertid erinras om att den obetalda semester- . ledigheten enligt 5 & reduceras för den som anställs. efter den 31 juli eller 30 september under semesteråret.

Innebörden av avstående är att arbetstagare som har avstått från obetald ledighet inte senare kan fordra att få ut ledigheten hos arbets- givaren. .

Det besked som arbetstagaren lämnar angående dispositionen av den obetalda semesterledigheten är bindande för honom. Som har framgått av den allmänna motiveringen har arbetsgivaren att utgå från att arbets- tagaren önskar få ut semesterledigheten, om denne inte vid förfrågan enligt 8 & förklarar sig avstå från ledigheten. Arbetsgivaren skall vid semesterförläggningen- kunna utgå från, att arbetstagaren inte senare en-

sidigt avstår från ledighet som han har förklarat sig vilja få ut. Detta - . följer av andra stycket i paragrafen. Har däremot arbetsgivaren lagt ut obetald ledighet utan att arbetstagaren har begärt sådan, bör denne all- tid kunna fordra att beslutet upphävs. Från huvudregeln att semester— utläggningen är bindande har gjorts undantag för visst fall. Syftet är att arbetstagaren inte vid oförutsedd permittering skall gå miste om permit-. teringsförmåner. Denna fråga behandlas i kommentaren till 13 &.

Den dispositionsmöilighet för arbetstagaren. som innefattas i- denna

• Sida 180
•  Original

Prop. 1976/77: 90 180

paragraf är av personlig natur. Facklig organisation kan sålunda lämna besked i arbetstagarens ställe endast om organisationen har särskilt be- myndigats härtill.

Beräkning av senmsterledighet

95

I den allmänna motiveringen (12.32) har redogjorts för de principer som ligger till grund för semesterledighetens beräkning. Förslaget inne- bär i allt väsentligt en anslutning till kommitténs synpunkter, utom vad gäller den särskilda bestämmelsen i kommittéförslaget om rätt för lör- dags— eller söndagsarbetande att få ledigt under både det veckoslut som föregår semesterledigheten och det som följer i direkt anslutning till denna. Lagtexten har vidare förtydligats i vissa hänseenden i förhållande till kommittéförslaget.

För att hindra missbruk av regeln att lördagar i princip skall hållas utanför semesterledigheten föreskrivs i andra meningen, att lördag som är arbetsdag skall räknas som semesterdag vid särskilt korta semester— perioder. Detta är fallet om arbetstagaren i anslutning till lördagen får ut högst tre andra semesterdagar. Om en person med lördagsarbete t. ex. skulle ta ut semesterledighet under perioden fredag—måndag, skulle han annars bara behöva räkna av två semesterdagar. Enligt förslaget skall arbetstagaren i stället räkna av tre semesterdagar för semesterpe— rioden, nämligen fredag, lördag och måndag. Lördag kommer för lör— dagsarbetande att räknas som semesterdag, om ledighet tas ut under perioderna onsdag—lördag, torsdag—lördag och fredag—måndag.

I andra stycket har tagits in en bestämmelse om semesterberäkning för den som är skyldig att arbeta lördag eller söndag. Som framgår av den allmänna motiveringen, är bestämmelsen direkt tillämplig endast på

• Sida 181
•  Original

Prop. 1976/77: 90 ' 181

den som har regelbunden arbetstid förlagd på nu angivna sätt. Denna grupp torde vara mycket begränsad. I fråga om arbetstagare med oregel- bunden arbetstidsförläggning får liksom hittills semesterberäkningen regleras i kollektivavtal. Bestämmelsen torde emellertid, som fallet är med den nuvarande regeln, få avsevärd betydelse även i dessa fall ge- nom att ange principer som i betydande utsträckning blir normerande.

Bestämmelserna i andra stycket avviker från vad kommittén har före— slagit genom att arbetstagaren inte får rätt till ledighet under veckoslutet såväl före som efter semesterledigheten. I fråga om skälen härtill hän- visas till den allmänna motiveringen. Till skillnad från vad som nu gäller (8 & andra stycket SemL) får emellertid enligt den nya lagen veckosluts- ledigheten i anslutning till semesterledigheten avse antingen det vecko— slut som föregår semesterledigheten eller det som infaller omedelbart efter semesterledigheten. Det är givet att i allmänhet en samordning får ske på så sätt att den ena eller den andra varianten väljs på en arbets- plats. I den allmänna motiveringen har framhållits, att det inte sällan kan framstå som fördelaktigt för arbetstagarna att veckoslutsledigheten för— läggs till tiden före semesterledigheten. En förutsättning för tillämpning- en av andra stycket är, att semesterledigheten förläggs på sådant sätt, att den börjar eller slutar i anslutning till ett veckoslut eller förläggs mellan två veckoslut. Frågor om semesterförläggningen avgörs enligt 10 &. Kan överenskommelse inte träffas, beslutar arbetsgivaren i frågan, om annat inte har avtalats.

Semesterberäkningsreglerna bygger på kalenderveckan. Semester- dagarna läggs alltså ut kalendariskt under tiden måndag—fredag varje vecka. Det innebär att arbetstidens förläggning, infallande ledighets— dagar m.m. i princip inte skall påverka ledighetens längd. Det kan dock inte anses vara förenligt med lagens syfte att arbetsgivaren vid utläggning av enstaka semesterdagar förlägger dessa till dagar som ändå skulle ha varit arbetsfria. Som har framgått av den allmänna motiveringen kan det inte heller anses vara i överensstämmelse med semesterlagens syfte, att arbetsgivaren i övrigt lägger ut semester under tid då arbetstagaren har rätt till ett större antal fridagar.

För att ge uttryck åt den uppfattningen har andra styckets andra mening utformats på sådant sätt, att den ledighetstid under den normala arbetsveckan som på grund av bestämmelsen skall inräknas i semester- ledigheten inte skall ha större omfattning än arbetsskyldigheten under veckosluten. Ledighet därutöver i form av kompensation för övertid, in- tjänande, fridagar vid skiftarbete o.d. skall som redan nämnts i möjlig mån hållas utanför semesterledigheten. Detta innebär bl. a. att man bör undvika att semesterledighet inleds på en fridag. Det kan, som även kommittén framhöll, inte anses stridande mot lagen, att en person med lördags- eller söndagsarbete efter överenskommelse får räkna enstaka

• Sida 182
•  Original

Prop. 1976/77: 90 182

I tredje stycket anges att helgdag samt påsk-,-pingst-, midsommar-, jul- och nyårsafton i semesterhänseende jämställs med söndag. Detta får till följd att sådan dag i princip inte räknas som semesterdag. I- kommittéförslaget nämndes inte påsk— och pingstafton, eftersom dessa , infaller på en lördag och därigenom enligt huvudregeln faller utanför semesterledigheten. Att påsk— och pingstafton nu särskilt nämns beror på att lördag enligt undantagsregeln i första stycket i vissa fall skall in— räknas i semesterledigheten. Den bestämmelsen har emellertid, som påpekats under remissbehandlingen, ansetts aldrig böra bli tillämplig i fall då lördagen utgör sådan helgafton som anges i tredje stycket. Av- slutas semestcrledighet omedelbart före helgdag eller annan nu angiven dag, är arbetstagaren ledigtill närmaste vardag. '

Det har inte ansetts möjligt att i semesterlagen närmare ange, hur semestern skall beräknas för arbetstagare med skiftarbete, 'turlistearbete eller andra former av oregelbunden arbetstidsförläggning. Vad kommit— tén (SOU 1975188 3. 134—136) har anfört på denna punkt har jag i allt väsentligt kunnat ansluta mig till. I likhet med vad som i allmänhet redan nu tillämpas, bör dessa frågor överlåtas åt parterna att lösa för- handlingsvägen. I den allmänna motiveringen har kortfattat angetts, vilka utgångspunkter som därvid bör gälla. Mot bakgrund härav har be- stämmelsen gjorts dispositiv på sådant sätt att avvikelse får ske genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av central arbetstagarorga— nisation. Av 2 $, första stycket följer att avsteg även får ske genom annat avtal, förutsatt att avtalet inte innefattar upphävande eller in— skränkning av arbetstagares rättigheter-enligt semesterlagen. I vad mån dessa avtalsfrågor skall delegeras till avdelning eller annan lägre enhet avgörs av den centrala fackliga organisationen.

Under denna rubrik har'samlats bestämmelser om ordningen för semesterutläggningen (10 och 11 åå), tiden för ledigheten (12%), rätt för arbetstagare att avstå från obetald semesterledighet vid permittering (13 å), förbud mot utläggning av semesterledighet på uppsägningstid (14 &) samt rätt till frånräkning av under semesterledighet inträffade sjukdagar m. rn. (15 å).

105

Förläggningen av semesterledighet är en fråga om vilken man kan träffa sådana kollektivavtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna som åsyftas i 32 5 lagen om medbestämmande i arbetslivet. Enligt den paragrafen bör medbestämmanderättsavtal träffas-om arbetstagarparten .

• Sida 183
•  Original

Prop. 1976/77: 90 . 183

i förhandlingar om löner—och allmänna anställningsvillkor begär det". Det grundläggande syftet med lagrummet är att-markera lagstiftarens vilja att bidra till en utveckling i riktning mot. vidgat arbetstagarinflyf tande genom förhandlingar och genom kollektivavtal om medbestäm— manderätt. Krav på sådant avtal kan understödjas med s. k.. kvarlevande stridsrätt under de förutsättningar som anges i 44 & medbestämmande— lagen.

I inledningen till förevarande paragraf har erinrats om möjligheten att träffa kollektivavtal om. medbestämmanderätt i fråga om förlägg- ningen av semesterledighet. Avsikten har varit att ge uttryck åt upp- .- fattningen att ett vidgat arbetstagarinflytande över semesterförläggningen i de former som anges i medbestämmandelagen bör komma till stånd i den mån och i den takt_arbetstagarorganisationerna önskar det. Ett på kollektivavtal grundat arbetstagarinflytande över semesterledighetens för- läggning har ansetts böra vara det första alternativet på arbetsplatser där arbetstagarna har intresse av ett sådant inflytande. Föreligger inte medbestämmanderättsavtal har regeln likväl ansetts böra vara, att beslut om förläggningen av semesterledighet skall fattas av arbetsgivare och arbetstagare gemensamt. Regeln i 10 & i—1963 års lag att arbetsgivaren bestämmer när semestern skall utgå har ansetts böra bli ersatt av prin- cipen att beslutet om ledighetens förläggning normalt. skall bli föremål. för sådana förhandlingar enligt medbestämmandelagen, till vilka arbets- givaren skall ta initiativet, samt att i annat fall samråd skall äga rum med arbetstagaren. Härigenom bör det ofta vara möjligt att nå överens- kommelse mellan parterna. Syftet med förhandlingar enligt 11—14 55 medbestämmandelagen är just att de skall leda fram till en uppgörelse, även om detta inte alltid är möjligt (prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 357). Först i sista hand, om frågan inte har kunnat lösas på annat sätt, har det ansetts böra tillkomma arbetsgivaren att fatta beslut. I det läget har ar- betsgivaren att iaktta de regler om underrättelse rörande beslutet vilka har tagits upp i 11 å. . . ..

Medbestämmanderättsavtal kan självfallet utformas olika. En möj— lighet är att beslutanderätten i vissa frågor läggs på .ett organ med företrädare för arbetsgivaren och arbetstagarna och med majoritet för de senare. Har ett medbestämmanderättsavtal träffats om semesterledig- hetens förläggning, t. ex. av innebörd att beslutanderätten skall tillf komma ett sådant organ, gäller de grundsatser för utövandet avsådan beslutanderätt på vilka medbestämmandelagen bygger. Även i detta sammanhang fattas besluten principiellt sett av arbetstagarrepresentan- terna på arbetsgivarens vägnar. Därav följer bland annat att beslut kan. fattas även i fråga om andra arbetstagare än dem som omfattas av medbestämmanderättsavtalet genom medlemskap .i den arbetstagar- organisation som har träffat detta. För arbetstagarrepresentanternas be5lut gäller samma krav på likabehandling och objektivitet som om

• Sida 184
•  Original

Prop. 1976/77: 90 184

arbetsgivaren själv hade fattat beslutet. Av reglerna i 10 & följer emeller- tid också, att arbetstagare som inte företräds av part i medbestämmande- avtalet alltid har rätt till förhandling genom sin organisation eller eljest till samråd i fråga om förläggningen av semesterledigheten.

Har kollektivavtal om mer utvecklat arbetstagarinflytande inte träffats, föreskriver 10 5 att arbetsgivaren skall förhandla med arbetstagarsidan enligt 11, 13 och 14 && medbestämmandelagen eller, där sådana för- handlingar inte kan eller bör komma i fråga, samråda med den eller de arbetstagare som berörs av frågan om förläggning av semesterledighet. Den hänvisning till medbestämmandelagen som har gjorts i den nya semesterlagens text är som nyss nämnts avsedd att markera den skill- nad som görs i jämförelse med huvudregeln om arbetsgivarens bestäm- manderätt i 1963 års SemL. Genom hänvisningen görs klart att med- bestämmandelagens regler om primär förhandlingsskyldighet för arbets- givaren skall tillämpas när beslut skall fattas om förläggningen av se- mesterledighet. I förevarande paragraf föreskrivs också en samråds- skyldighet för arbetsgivaren när det inte finns någon förhandlingsbe- rättigad organisation som företräder den eller de berörda arbetstagarna eller när förhållandena är sådana att arbetstagares organisation inte önskar förhandla om semesterledighetens förläggning. Det senare torde i synnerhet vara fallet när semesterledighet läggs ut individuellt för en- skilda arbetstagare. '

I företag eller på arbetsplatser där majoriteten av arbetstagarna till- hör en eller flera organisationer, som har kollektivavtal med arbetsgiva- ren, och där en samlad planläggning av semestrarna genomförs är den åsyftade innebörden av hänvisningen till medbestämmandelagen att ar- betsgivaren skall ta upp förhandlingar med den eller de organisationerna om förläggningen av semesterledigheten. Förhandlingarna skall tas upp i så god tid att de hinner genomföras minst i sådan tid före semester- ledighetens början som anges i 11 å i den nya semesterlagen. överens— kommelse kan träffas i form av kollektivavtal eller i annan form och får de rättsverkningar som har förutsatts i fråga om överenskommelser i andra ämnen efter förhandlingar enligt 11 eller 13 åå medbestäm- mandelagen. Detta innebär därutöver att arbetsgivaren, där han inte är rättsligt sett bunden av en träffad överenskommelse, åtminstone inte kan ändra ett fattat beslut i en förläggningsfråga utan att på nytt ta upp förhandlingar eller samråd. Av allmänna grundsatser får anses följa att en arbetsgivare kan bli skyldig att ersätta ekonomisk skada som orsa- kas arbetstagare genom att arbetsgivaren ändrar ett tidigare fattat för- läggningsbeslut (jfr nedan under 11 å). Åsidosätter arbetsgivare för- handlings- eller samrådsskyldighet, kan han åläggas skadeståndsansvar enligt semesterlagens regler om sådant ansvar.

Finns arbetstagarorganisation med sådan förhandlingsrätt som anges i 11 & medbestämmandelagen, kan annan arbetstagarorganisation inte

• Sida 185
•  Original

Prop. 1976/77: 90 185

grunda rätt att förhandla på 13 & samma lag, med mindre semesterför- läggningsfrågan särskilt angår medlemmar eller medlem i den organisa- tionen. Detta kan vara fallet om förläggningsfrågan gäller enbart semes- terförläggningen för en eller flera sådana medlemmar. Det är då deras organisation som har förhandlingsrätten. I förevarande paragraf före- skrivs emellertid även skyldighet för arbetsgivaren att samråda indivi- duellt med arbetstagare som inte företräds av förhandlingsberättigad arbetstagarorganisation. Härav följer att alla arbetstagare som står utanför förhandlande organisation på arbetstagarsidan, oorganiserade arbetstagare likaväl som medlemmar i minoritetsorganisationer, har rätt till samråd. När frågan om förläggning av semestrarna skall få en sam- lad lösning för alla eller ett större antal av arbetstagarna hos en arbets- givare, ligger det dock i sakens natur att denna individuella samrådsrätt får anses begränsad till att dessa arbetstagare skall på ett enkelt sätt beredas tillfälle att framföra synpunkter och önskemål. Arbetsgivaren är berättigad att koncentrera sig på förhandlingarna med de organisa- tioner som företräder flertalet arbetstagare och som förhandlar enligt 11 & medbestämmandelagen. Innebörden av hänvisningen till medbe- stämmandelagen är att arbetsgivaren har primär förhandlingsskyldighet i fråga om förläggningen av semesterledighet. Det bör dock framhållas att arbetstagarorganisationerna alltid har möjlighet att själva med stöd av 10 & medbestämmandelagen påkalla förhandlingar om semesterför— läggningsfrågor.

Arbetsgivaren är enligt de regler för vilka nu har redogjorts i princip skyldig att vänta med beslut till dess att förhandlingar och samråd har genomförts. Förhandlingar bedrivs i första hand på lokal nivå men kan också på begäran av arbetstagarsidan tas upp i sådan central för- handling som åsyftas i 14 & medbestämmandelagen. Det ligger i sakens natur att avståndet i tiden till semesterledigheten, liksom de under- rättelsetider som föreskrivs i 11 5, kommer att inverka på frågan när förhandlings- och samrådsförfarandet skall slutföras respektive när arbetsgivaren skall anses behörig att fatta beslut utan att överenskom- melse har uppnåtts. Därav följer emellertid som redan har nämnts också att det ligger i arbetsgivarens förpliktelser att ta initiativ i sådan tid att arbetstagarna får ett reellt inflytande över besluten.

115

I denna paragraf lämnas föreskrifter om skyldighet för arbetsgivare som beslutar om utläggning av semesterledighet att senast viss tid före ledighetens början underrätta den eller de av beslutet berörda arbets- tagarna om detta. Som har framgått av 10 & är det lagens huvudregel att beslut i förläggningsfrågan skall fattas antingen under inflytande av arbetstagarna i kraft av ett medbestämmanderättsavtal eller genom överenskommelse i det konkreta fallet efter förhandlingar eller samråd.

• Sida 186
•  Original

Prop. 1976/77: 90 186

I sådana fall ligger det i sakens natur att beslutet eller överenskommelsen utan onödigt dröjsmål meddelas arbetstagarna. Arbetsgivaren och för- handlande arbetstagarorganisation torde känna ett gemensamt ansvar härför. När emellertid situationen är den att det är arbetsgivaren. som slutligen fattar beslut i förläggningsfrågan, vare sig beslutet fattas av arbetsgivaren själv eller det är en arbetstagargrupp som i kraft" av ett medbestämmandeavtal fattar det på hans vägnar, har det ansetts böra föreligga en skyldighet för arbetsgivaren att tillse att arbetstagare som inte har själva eller genom sina företrädare deltagit i beslutet blir un- derrättade. Detta skall enligt lagens huvudregel ske senast två månader före ledighetens början. Skyldigheten gäller även för det fall att arbets- givaren har träffat överenskommelse med en arbetstagarorganisation om semesterförläggningen och beslutat tillämpa överenskommelsen även på oorganiserade arbetstagare.

Utgår ledighet utan att underrättelseskyldighcten fullgjorts på ett rik- tigt sätt, förlorar inte ledigheten av det skälet karaktären av semester— ledighet. Arbetstagaren kan emellertid kräva skadestånd för arbetsgiva- rens försummelse. .

l paragrafen anges inte närmare hur underrättelse skall ske. Arbets- givaren står fri att finna ett lämpligt sätt för underrättelsen. Man torde kunna godta inte endast personliga meddelanden. till arbetstagarna utan . även anslag på arbetsplatsen. Ytterst är det dock alltid arbetsgivarens sak att visa att underrättelse skett på sådant sätt att det kan anses säker- ställt, att varje berörd arbetstagare har satts i tillfälle att ta del av un- derrättelsen. .

Under 10 5 har behandlats frågan om bundenhet för arbetsgivaren av överenskommelse om förläggning av semesterledighet. Fattas beslut i frågan ensidigt av arbetsgivaren och underrättarhan därefter arbetsf tagarna, får arbetsgivaren anses på det sättet bunden av beslutet att han" kan bli skyldig att ersätta arbetstagarna för ekonomisk skada om beslutet ändras. . . .

Underrättelse får lämnas senare än två månader, dock aldrig mindre än en månad, före semesterledigheten, om arbetsgivaren kan åberopa . - särskilda skäl härför. De' fall som här åsyftats är dels sådana undantags- fall där arbetsgivaren överhuvud inte har möjlighet att iaktta tvåmåna- derstiden, t. ex. när fråga är om en nyanställd som anställts alltför nära semesterstängningen, dels andra fall av ren undantagskaraktär i vilka det med fog kan sägas att arbetsgivaren är nödsakad att tillämpa kortare underrättelsetid (jfr under 12 å). . . Reglerna om underrättelsetid är på det sättet disp05itiva att de om- fattas av den i 2 5 andra stycket angivna möjligheten att göra avvikelse från lagens regler genom kollektivavtal på förbundsnivå. Eftersom det är en förutsättning för underrättelseskyldigheten att arbetsgivaren har fattat sitt beslut i förläggningsfrågan ensidigt eller att beslut har fattats

• Sida 187
•  Original

Prop. 1976/77: 90 187

av anna-n på arbetsgivarens vägnar, står det klart att avsteg alltid kan göras i det enskilda fallet när berörda parter är ense om semesterför- läggningen. Att det dock-på denna punkt kan ligga en begränsning i facklig organisations möjligheter att förfoga över enskild medlems rätt gentemot arbetsgivaren följer av allmänna grundsatser för hur långt organisationernas behörighet att företräda enskilda medlemmar sträcker sig. ' . -

Den underrättelsepliktsom nu har behandlats avser slutligt besked om semesterns förläggning i det enskilda fallet. Det är emellertid viktigt att förhandsmeddelande om semesterperiodens förläggning i stort inom före- taget lämnas avsevärt tidigare än den slutliga underrättelsen. En preli- minär uppgift i detta hänseende är nämligen ofta av betydelse för. ar- betstagarens möjligheter att disponera över ledigheten på det sätt han önskar, exempelvis genom att beställa en utlandsresa eller hyra som— marbostad.

12å

Enligt paragrafen skall semesterledigheten förläggas så, att arbets- tagaren får en ledighetsperiod av minst fyra veckor under juni— augusti, om annat inte har avtalats. Även enligt 1963 års SemL (10 5 första stycket) hade arbetstagaren en rätt att få ut fyra sammanhäng- ande semcsterveckor. Å andra sidan angavs i fråga om'förläggningen av ledigheten under året endast som en rekommendation till arbets- givaren, att ledigheten borde förläggas till sommaren, om arbetstagaren inte begärde annat. Gentemot ett krav på sommarsemester kunde ar- betsgivaren i viss utsträckning svara med förläggning av ledigheten till annan tid av året. Bestämmelserna i denna paragraf innebär således främst, att arbetstagarens rätt" till sammanhängande-ledighet på tid som är fördelaktig från semestersynpunkt har förstärkts genom införande av en legal semesterperiod, omfattande månaderna juni—augusti och avseende en semesterperiod av minst fyra veckor... . .

Bestämmelsen är dispositiv. Parterna kan alltså avtala om avvikelser både i fråga om den sammanhängande ledighetens längd och beträffan- de tidpunkten för ledigheten. I' sistnämnda hänseende avviker bestäm— melsen från kommittéförslaget. En överenskommelse om avsteg från bestämmelsen kan vara både enskild och kollektiv. Dispositionsrätten är alltså inte av individuell natur som fallet är med arbetstagarens för- fogandemöjligheter enligt 13—15 åå. Det har ansetts nödvändigt att den lokala arbetstagarorganisationen får möjlighet att vid förhand- lingarna om semesterförläggningen träffa avtal om sådana avsteg från 12 å som den bedömer lämpliga. '

• Sida 188
•  Original

Prop. 1976/77 : 90 188

Genom överenskommelser om avvikelse från bestämmelserna i para- grafen kan ledigheten delas upp och läggas ut på sätt'parterna finner för gott. Träffas kollektivavtal om uppdelning av semestern på annat sätt än som anges i bestämmelsen eller om förläggning av ledigheten till annan tid än juni—augusti, kommer avtalet att gälla, även om en en— skild arbetstagare för egen del anser att avtalet är oförmånligare än lagens huvudregel. Av 2 5 andra stycket framgår att kollektivavtal av- seende tillämpningen av 12 5 får tillämpas även på arbetstagare som inte är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan, under förutsättning att arbetstagaren sysselsätts i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal. Att avtal som innebär en otillbörlig urholkning av semesterrätten får anses strida mot lagen har nämnts i kommentaren till 2 &.

Enligt paragrafens sista mening får den sammanhängande semester- ledigheten även utan att avtal har träffats förläggas till annan tid än den legala semesterperioden, om särskilda skäl föranleder det. I all- mänhet torde de praktiska svårigheter som kan uppstå vid tillämpningen av 12 & kunna lösas avtalsvägen. Lagen bygger som framgår av 10 & på tanken att semesterförläggning skall ske i samförstånd. Den möjlig- het till avvikelse även utan avtal som har öppnats kan därför antas mera sällan komma till användning. Regeln förutsätter att det föreligger särskilda skäl som föranleder semesterförläggning till annan tid. Vid bedömandet av vad som skall anses utgöra sådana skäl bör stor vikt fästas vid arbetstagarnas önskemål. Arbetsgivaren bör vara skyldig att tåla vissa, mindre omfattande störningar i produktionen eller verksam- heten för att tillmötesgå arbetstagarnas önskemål. Att hänsynen till säkerheten på arbetsplatsen och till viktiga samhällsintressen —— ex— empelvis att sjukvård, kommunikationer och annan samhällsservice fungerar tillfredsställande _— bör ges företräde står klart. I den mån verksamheten praktiskt sett kan organiseras så, att dessa behov tillgodo- ses utan att ledighetsperioden behöver flyttas, kan dock särskilda skäl för semesterförläggning under annan tid inte anses föreligga. Det kan i övrigt inte generellt anges, när särskilda skäl'skall anses föreligga. Denna fråga har ansetts böra överlåtas åt rättstillämpningen.

Har ett önskemål om semester under juni—augusti åsidosatts av arbetsgivaren utan att denne har haft särskilda skäl för sin åtgärd, kan han bli skyldig att utge skadestånd till arbetstagaren. Innebär förfa- randet också brott mot kollektivavtal, kan även arbetstagarorganisa- tion bli skadeståndsberättigad.

135

Denna paragraf reglerar arbetstagarens rätt att vid permittering av- stå från utlagd semesterledighet. Bestämmelsen har samband med 8 5. Frågan om förhållandet mellan permittering och därunder utgående

• Sida 189
•  Original

Prop. 1976/77: 90 189

permitteringslön samt begagnandet av rätten till obetald semesterledig- het har översiktligt behandlats i den allmänna motiveringen (12.3.4). Därvid har framhållits vikten av att bestämmelserna om obetald semes- terledighet inte utformas så, att en arbetstagare vid permittering som han inte har haft anledning att räkna med går miste om de permitte- ringslöneförmåner som han är tillförsäkrad enligt 21 & anställnings- skyddslagen. En konsekvens av detta har ansetts vara, att arbetstagaren i vissa fall bör ha frihet att vid inträffad permittering avstå från utlagd obetald semesterledighet.

Av 2 & tredje stycket framgår att en arbetstagare vid anställningstill- fället eller senare kan avstå från rätten till obetald semesterledighet. Genom bestämmelserna i 8 & ges en arbetsgivare möjlighet att av arbetstagaren kräva besked huruvida denne önskar att hos arbetsgiva— ren få ut obetald semesterledighet eller avstå därifrån. Ett sådant be- sked är i princip bindande. För det fall semesterledigheten inte avstås, skall ledigheten läggas ut enligt vanliga regler. I 8 5 andra stycket har emellertid föregltrivits ett undantag från arbetstagarens skyldighet att ta ut ledigheten. Det avser den i förevarande paragraf reglerade situa- tionen att arbetsgivaren beslutar om permittering, som arbetstagaren inte hade anledning räkna med när han lämnade besked enligt 8 &. Det kan erinras om att en arbetstagare får avstå från obetald semester— ledighet även i andra fall, om ledigheten har lagts ut utan att arbets- tagaren har tillfrågats eller fastän arbetstagaren har förklarat sig avstå från sådan ledighet.

Permittering kan tillgripas exempelvis på grund av bristande order- ingång eller uteblivna leveranser. Arbctstagare som inte har tjänat in semester enligt den nu gällande semesterlagen och som i samband med semesterstängning inte erbjuds arbete torde också vara att anse som permitterad, exempelvis vid tillämpning av anställningsskyddslagen. Den som är permitterad står i princip till arbetsgivarens förfogande. Tid under vilken semesterledighet eller annan tjänstledighet utgår kan såle- des inte utgöra permitteringstid. Arbetsgivaren avgör när och i vilken omfattning permitterad arbetstagare skall återinsättas i arbete.

Enligt 21 & anställningsskyddslagen har —— med vissa undantag — arbetstagare som har varit permitterad mer än två veckor i en följd eller sammanlagt mer än 30 dagar under samma kalenderår rätt till lön och andra anställningsförmåner under överskjutande permitterings- tid. Arbetstagare som utnyttjar rätten till obetald semesterledighet går miste om de ekonomiska förmåner som anställningsskyddslagens be- stämmelser tillförsåkrar den som har varit permitterad viss tid. För att hindra att rätten till obetald semesterledighet mot arbetstagarens önskan leder till förlust av rätten till permitteringslön föreskrivs i 13 &, att arbetstagare får avstå från utlagd sådan ledighet, om arbetsgivaren be- slutar om permittering som arbetstagaren inte hade anledning räkna

• Sida 190
•  Original

Prop. 1976/77 : 90 190

med då han lämnade besked enligt 8 5. Detta gäller dock. endast i den mån den obetalda ledigheten sammanfaller med permitteringsperioden. Av 7 % tredje stycket framgår, att obetalda semesterdagar utgår i tiden efter betalda, om inte annat har avtalats. Av den allmänna motivering- en framgår, att avståendemöjlighcten praktiskt sett torde få "betydelse endast vid andra permitteringssituationer än 3. k.' semesterpermittering. I semesterstängningsfallen har nämligen arbetsgivaren möjlighet att i samband med infordrande av besked enligt 8 & upplysa om förekomsten ' Och omfattningen av semesterstängning vid företaget.

Det hade enligt min mening varit önskvärt att en bestämmelse i nu berört hänseende hade kunnat'utfor'mas på sådant sätt, att avstående inte får ske i andra fall än då arbetstagaren skulle ha'varit permitterad, om han inte hade varit semesterledig. Därigenom hade undantaget från 8 5 andra stycket kommit att begränsas till just de fall då arbetstagaren genom semesterledigheten kan gå miste om permitteringslön. En sådan ' ' ordning har jag emellertid av flera skäl inte kunnat stanna för.

Med hänsyn till att arbetsgivaren ytterst avgör vilken personal som skall permitteras, kan det inte utan vidare konstateras huruvida arbets- tagaren verkligen skulle ha permitterats, om han inte i stället hade varit scmesterledig. Eftersom vid en domstolsprövning arbetsgivarens blotta påstående att så inte skulle ha skett inte utan vidare kan tagas'för gott, skulle en sådan bcstämmelSe som nyss har beskrivits sannolikt ge upp- hov till svåra bcvisfrågor. Det beror bl. a. på att permittering inte sällan avser endast delar av personalstyrkan. Inte heller torde det vara möj— ligt att i lagen begränsa avståenderätten till de fall då permitteringen avser just den arbetsplats (avdelning etc.) där arbetstagaren normalt "är ' sysselsatt. En sådan begränsning skulle ge upphov till besvärliga tolk—' ningsproblcm. ' ' " '

Den lösning som jag har stannat för innebär i stället att" avstående- rätten gäller så snart arbetsgivaren har beslutat om permittering. Rätten att avstå gäller självfallet endast sådan obetald semesterledighet's'om sammanfaller med permitteringsperioden. Även om bestämmelsen formellt sett leder längre än vad som har åsyftats i sak, torde den emellertid i praktiken i huvudsak träffa de fall som aVSes. Särskilt när- det gäller permittering av annan orsak än samtidig semester kan be- stämmelsen visserligen leda till att en arbetstagare får rätt att avstå från obetald semesterledighet fastän han inte för egen del skulle ha kommit-' i fråga för permittering. Denna kan exempelvis ha avsett endast en del ' av personalen. Det torde emellertid inte i nämnvärd utsträckning komma att inträffa att arbetstagare, som har begärt att få ut obetald semester— ledighet och som inte heller i annat fall skulle ha omfattats av ett permitteringsbeslut, begagnar möjligheten att avstå från utlagd semes- terledighet och begär att återinsättas i arbete. Som jag redan har nämnt har det inte heller ansetts praktiskt möjligt att som en förutsätt—

• Sida 191
•  Original

Prop. 1976/77 : 90 ' 191

Vad som nu har sagts aktualiserar den av TCO under remissbehand- lingen berörda frågan, hur de arbetstagare som enligt praxis eller avtal inte kan permitteras skall behandlas i förevarande hänseende. Rätt att verkställa permittering föreligger normalt inte på t. ex. tjänstemanna- ' sidan. Även i övrigt förekommer begränsningar i permitteringsm'öjlig— heten, varvid avlöningsformen tillmäts betydelse. I och för sig skulle kunna övervägas att låta 13 & bli tillämplig endast 'på arbetstagare som enligt praxis eller avtal kan bli föremål för permittering. En sådan ordning skulle emellertid kunna medföra gränsdragningsproblem. Det är således inte alltid på förhand klart, huruvida en viss arbetstagare kan permitteras eller inte. I de fall då permittering inte kan förekomma, torde ett avstående från obetald semesterledighet vanligen innebära att arbetstagaren i stället bereds sysselsättning, eftersom lön under alla förhållanden utgår. Mot den bakgrunden torde man kunna räkna-med att nu ifrågavarande arbetstagare'endast i sällsynta fall kan komma att avstå från utlagd, obetald semesterledighet i samband med en oförut- sedd permitteringssituation. Särskilt undantag beträffande den som inte kan permitteras har därför ansetts vara överflödigt.

I paragrafen föreskrivs att arbetstagare 'som vill utnyttja den be- gränsade rätten att avstå från obetald semesterledighet skall "under- rätta arbetsgivaren. Bestämmelserna tar sikte på två skilda sithationer.' I andra meningen regleras det fall då arbetstagaren i god tid före semesterledighetens början känner till permitteringen. Detta torde i praktiken alltid gälla vid förestående semester—permittering. Även vid annan permittering kan meddelande till arbetstagarna ha lämnats i god tid före semesterledigheten. I 29 & anställningsskyddslagen föreskrivs att arbetstagarorganisation skall varslas minst en månad före permitte— ring, som inte är av enstaka eller kortvarig natur eller beror på att arbetet är säsongbetonat eller annars till sin natur inte sammanhängande.

I den nu nämnda situationen bör arbetstagare som vill avstå från obetald semesterledighet lämna underrättelse till arbetsgivaren senast viss minsta tid före ledighetens början. Arbetsgivaren'måste ha visst rådrum för att ta ställning till om' han kan "sysselsätta arbetstagaren eller permittera honom. Vid bestämmande av underrättelsetiden har de regler om återgång i tjänst efter ledighet som finns i lagarna om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.- resp. med anledning av värn— pliktstjänstgöring m.m. (SFS 1945: 844 resp. 1939: 727, ändrad senast 1974: 376 resp. 1974: 375') liksom bestämmelserna i studieledighetslagen bedömts ge viss ledning. Enligt 10 å andra stycket studieledighetslagen är arbetsgivaren inte skyldig att låta arbetstagaren återgå tidigare än två - veckor eller, om ledigheten har varat "minst ett år, en månad efter det'

• Sida 192
•  Original

Prop. 1976/77: 90 192

att han fick veta att arbetstagaren vill återgå i arbete. Enligt de båda övriga lagarna är arbetsgivaren inte skyldig att låta arbetstagaren åter— inträda i arbete tidigare än två resp. tre veckor från det att arbetsgivaren får meddelande om återinträdet eller från det att arbetstagaren infinner sig på arbetet utan föregående meddelande. Ett avstående från tidigare bestämd ledighet vid inträffad, oförutsedd permittering har inte bedömts medföra större planeringsproblem än de som uppkommer när en ar- betstagare återvänder i förtid efter militärtjänst, föräldraledighet eller studieledighet. Mot denna bakgrund har en underrättelsetid av två veckor ansetts vara lämplig. Lämnas inte underrättelse senast två vec- kor före semesterlcdigheten, förlorar arbetstagaren sin rätt att avstå från denna. Har arbetstagare enligt 13 & avstått från viss obetald se- mesterledighet, kan han inte senare kräva att utfå den (jfr under 8 5).

Det kan emellertid undantagsvis förekomma att arbetstagaren inte känner till en förestående permittering redan två veckor före semester- ledighetens början. Denna situation regleras i tredje meningen. I så- dant fall kan den nu behandlade underrättelsefristen inte tillämpas. Underrättelse om avstående från obetald semesterledighet skall i stället ske utan dröjsmål när arbetstagaren har fått vetskap om permitteringen. För detta fall föreskrivs vidare, att redan inledd semesterledighet upp- hör med utgången av den dag då arbetsgivaren underrättades.

Bestämmelsen är tvingande till arbetstagarens förmån. Rätten att av- stå från utlagd, obetald semesterledighet är av personlig art och kan således begagnas endast av arbetstagaren själv. Facklig organisation kan endast på grund av fullmakt företräda arbetstagarna.

145

I paragrafen har intagits bestämmelser som förhindrar att semester- ledighet och uppsägningstid mot arbetstagarens vilja förläggs till sam- ma tid.

I den allmänna motiveringen (12.3.3) har framhållits, att semester- ledighet inte utan arbetstagarens medgivande bör få förläggas till upp- sägningstid. Förbudet tar först och främst sikte på de fall då uppsägning redan har skett när semesterledigheten skall läggas ut. Bestämmelserna innebär emellertid också, att arbetstagaren inte skall behöva finna sig i att utlagd semestertid vid senare skedd uppsägning kommer att sam- manfalla med uppsägningstid. Paragrafen omfattar även uppsägnings- tid med anledning av uppsägning från arbetstagarens sida.

Första meningen i första stycket avser det fall då uppsägning sker in— nan beslut har fattats om utläggning av semesterledighet. Arbetstagare har vid uppsägning rätt till viss betald uppsägningstid enligt lag eller av- tal. Bestämmelser om uppsägningstidens längd finns i 11 & anställnings- skyddslagen. Tiden varierar mellan en och sex månader, beroende på an- ställningstidcns längd och arbetstagarens ålder. Längre uppsägningstid.

• Sida 193
•  Original

Prop. 197 6/77: 90 193

kan förekomma enligt avtal. En förutsättning för att arbetsgivaren skall vara skyldig att betala ut lön" under "uppsägningstid är, att arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande, om arbetsgivaren påfordrar det.

Enligt gällande rätt får sådan semester som skall utgå under det år då uppsägning sker förläggas till uppsägningstid. Detta får till följd att arbetstagaren vid anställningens upphörande i motsvarande mån går miste om rätt till ersättning för intjänad semesterlön (semesterersättning), eftersom semesterlönen har utgått i samband med semestern. Å andra sidan åtnjuter arbetstagaren den "förmånen, att han under den" del av uppsägningstiden då semester utgår inte står till arbetsgivarens förfogan- de. I den allmänna motiveringen har anförts att det bör tillkomma ar- betstagaren att träffa avgörande i detta hänseende. Väljer han att inte ta ut semesterledighet, bör han således ha rätt att — utöver lön under uppsägningstiden _ vid anställningens upphörande få ut semesterer- sättning motsvarande intjänad men inte tidigare "erhållen semesterlön.

Bestämmelsen i första stycket första meningen innebär — till skillnad från 8 5 i kommittéförslaget —— att anställningens upphörande bestäms av de regler om uppsägningstidens längd som enligt lag eller avtal gäller för arbetstagaren. Någon förskjutning av uppsägningstiden "på grund av mellankommande semester skall sålunda inte ske. Vidare innebär be- stämmelsen, att arbetsgivaren måste ha arbetstagarens "samtycke för att förlägga semesterledighet till uppsägningstid. Rätten att lämna sådant samtyckte är av individuell natur. Samtycke kan således inte på arbets- tagarens vägnar lämnas av facklig organisation som arbetstagaren till- hör, med mindre organisationen har erhållit fullmakt från arbetstaga- ren.

Bestämmelsen avser såväl betald som obetald semesterledighet. Den praktiska innebörden av att semesterledighet Sammanfaller "med upp— sägningstid blir olika, beroende på om ledigheten är betald eller inte. Begagnar sig arbetstagaren av semesterledighet under uppsägningstiden, ' går han i motsvarande mån miste om uppsägningslön. Detta följer av att arbetstagaren, för att vara bevarad vid rätten till uppsägningslön, måste stå till arbetsgivarens förfogande" under uppsägningstiden (jfr prop. 1973: 129 s. 138 f.). I detta hänseende är det utan betydelse 'om semesterledigheten är betald eller inte. Arbetstagaren kommer emellertid för det fall semesterledigheten är obetald inte att uppbära någon form av lön under ledigheten. Har semesterlön däremot intjänats, uppbär han så- dan lön. På motsvarande sätt kommer arbetstagare som har rätt till be— tald semesterledighet men som inte tar ut semesterledighet under upp- sägningstiden att vid anställningens upphörande i stället få semesterer- sättning, motsvarande intjänad men ej erhållen semesterlön. Däremot utgår inte någon ersättning för obetald ledighet som inte" har utnyttjats.

Preskription 33 &

Denna paragraf, som motsvarar 22 5 1963 års SemL, anger preskrip- tionsfristen för fordran på grund av semesterlagen.

Preskriptionstiden är enligt 22 å i 1963 års lag två år. Fristen räknas inte från tiden för fordringens uppkomst. Den börjar i stället löpa först från utgången av det år, då arbetstagaren skulle ha erhållit den förmån som avses med anspråket. Det betyder att en arbetstagare, som anser att han har fått för låg semesterlön år 1974, måste väcka talan därom före den 1 januari 1977.

Kommittén har för sin del med hänvisning till-en inom justitiedepar— tementet upprättad promemoria (Ds Ju 1975 : 11) med förslag till preskriptionslag m.m. föreslagit att den tvååriga preskriptionstiden 'i semesterlagen förlängs till tre år. Därigenom anges själva preskrip- tionstiden bli lika lång som enligt förslaget till preskriptionslag. I övrigt ' har kommittén föreslagit endast redaktionella ändringar.

Flertalet av de remissinstanser som har berört frågan har förordat att nuvarande preskriptionstid behålls. Detta är fallet med juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Svenska kommunförbundet, Lands- tingsförbundet och SAF. Fakulteten anför att hänvisningen till den föreslagna preskriptionslagen är missledande, eftersom utgångspunkten för preskriptionsttidens beräkning är olika i det ena och det andra fallet. Genom att fristen i semesterlagen börjar löpa först efter semesterårets utgång, blir preskriptionstiden längre för semesterfordringen än för fordringar i allmänhet, vilket fakulteten inte finner rimligt. Man hän- visar också till de i allmänhet korta preskriptionstider som gäller enligt medbestämmandelagen och förordar en samordning med dessa. Även de båda nämnda förbunden och SAF ifrågasätter om motiveringen är bärande. Förbunden hänvisar till att samtliga på arbetsmarknaden gäl- lande förhandlingsordningar har en tvåårig förhandlingspreskription. Liknande synpunkter framförs av SAF. LO föreslår emellertid en för— längning av preskriptionstiden till 10 år.

För egen del vill jag framhålla följande. Den av kommittén åbero- pade promemorian har föranlett "proposition till riksdagen med förslag

• Sida 223
•  Original

Prop. 1976/77 : 90 223 till preskriptionslag m.m. (prop. 1976/77: 5). Förslaget innebär bl.a. att en fordran i allmänhet preskriberas tre år efter det att den tidigast kan göras gällande. För fordran som grundas på skriftligt fordringsbevis är preskriptionstiden dock 10 år. I lagstiftningsärendet företogs en om- fattande genomgång av de särskilda preskriptionsbestämmelserna i an— nan lagstiftning i syfte att så långt som möjligt bringa dem i överens- stämmelse med förslaget till preskriptionslag. Undersökningen gav emellertid vid handen att man åtminstone för närvarande inte borde upphäva de särskilda preskriptionsreglerna annat än på enstaka punk- ter. I fråga om preskriptionsbestämmelserna inom den arbetsrättsliga lagstiftningen anförs i propositionen, att det med hänsyn till denna lag- stiftnings speciella karaktär inte gärna kunde komma i fråga att i det sammanhanget ändra reglerna. Det erinras i propositionen även om att en tvåårig preskriptionstid för lönefordringar rn. m. gäller enligt huvud- avtalet mellan LO och SAF.

Av det sagda framgår att en anpassning av förekommande preskrip— tionsregler till den föreslagna treårspreskriptionen i allmänhet inte har skett. Att enbart anpassa den nominella tidsfristen utan hänsyn till den tidpunkt från vilken fristen börjar löpa kan enligt min mening inte heller vara ett mål i sig. Genom förskjutningen av semesteråret kom- mer den faktiska preskriptionstiden för semesterfordringar att i all- mänhet utgöra omkring tre år, även om den nominella tvåårstiden behålls". Detta hänger samman med att preskriptionsfristen börjar löpa först vid semesterårets utgång, dvs. bortemot ett år efter det semester- ledigheten normalt utgår. lag anser mot bakgrund av vad jag nu har anfört, att tvåårstiden bör behållas men att fristen i likhet med vad kommittén har föreslagit, skall räknas från semesterårets utgång.

Av paragrafen framgår att talerätten förloras om preskriptionstiden inte iakttas. För sent väckt talan skall alltså avvisas. Detta sker emeller- tid inte ex officio utan först efter invändning av part. Om part utan in- vändning går i svaromål vid domstol, har han därmed avstått från möj— ligheten att få talan avvisad (se 34 kap. 2 & RB).

I fråga om fordran som hänför sig till sparad semesterledighet bör preskriptionstiden börja löpa först Vid utgången av det semesterår då ledigheten senast hade kunnat utgå (jfr 18 å andra stycket).

Rättegång 34 &

Paragrafen innehåller en processuell regel. Den överensstämmer med 23 5 1963 års SemL. Enligt bestämmelsen skall mål som rör tillämp- ning av den föreslagna semesterlagen handläggas enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister (ändrad senast 1976: 581).

• Sida 224
•  Original

Prop. 1976/77: 90

Övergångsbestäntittelsertza

Den nya semesterlagen-föreslås träda i kraft den 1 januari 1978, då lagen (1963: 114) om semester upphör att gälla. Detta anges i punkt 1 av övergångsbestämmelserna. I vissa hänseenden äger dock äldre lag fortsatt giltighet under en övergångstid.

1. I första punkten föreskrivs vidare att semesterledighet enligt den nya lagen utgår först under semesteråret den 1 april 1978—31 mars 1979, om inte annat har överenskommits. Det har ansetts att rätten till semesterledighet enligt den nya lagens bestämmelser bör hänföras till det första hela semesteråret efter lagens ikraftträdande. Begränsningen gäl- ler alltså endast rätten till semesterledighet. Däremot kan t. ex. semester- ersättning, som har tjänats in efter den 1 januari 1978 tas ut redan un- der det första kvartalet (jfr exempelvis 5 5). Regeln är dispositiv. Över- enskommelse får träffas om att semesterledighet enligt den nya lagen får tas ut redan under det första kvartalet. En sådan ordning blir följ— den av att parterna i samband med den nya lagens ikraftträdande träf- far avtal på förbundsnivå om att samma kalenderår skall vara intjä- nande- och semesterår. Avtal om avvikelse från punkt 1 andra me— ningen får även ske genom annat avtal.

2. Under denna punkt har samlats bestämmelser om fortsatt giltighet av äldre lag. Till en början slås fast att äldre lag gäller i fråga om sådan semesterförmån som har tjänats in före ikraftträdandet den 1 januari 1978, och som utgår under första kvartalet av år 1978, dvs. intill dess det första fullständiga semesteråret enligt den nya lagen inleds. Bestäm- melsen avser antalet semesterdagar likaväl som andra semesterförmåner. Äldre lag gäller även beträffande frågan, om och i vad mån semester- förmåner har intjänats. Äldre lag äger fortsatt giltighet också i fråga om beräkningen 'av semesterlön och semesterersättning som har tjänats in under år 1977 och som utgår under semesteråret den 1 april 1978—31 mars 1979. Det innebär att beräkningen för arbetstagare med vecko- eller månadslön skall ske enligt sammalönsprineipen (12 5 första "stycket 1963 års SemL). Under de semesterdagar som arbetstagaren har tjänat in under år 1977 har han alltså rätt till samma lön som annars. Det har inte ansetts be- hövligt eller lämpligt att tynga övergångsbestämmelserna med en regel om hur månads- resp. veckolönen fördelar sig på varje semesterdag. Vid behov torde bestämmelsen i 18 & första stycket andra meningen 1963 års SemL få tillämpas. För annan arbetstagare än sådan med vecko- eller månadslön skall den under år 1977 intjänade semesterlöncn beräknas enligt nioprocentregeln (12 % andra—femte styckena 1963 års SemL).

3. Förutom den under år 1977 intjänade semesterlöncn utgår i sam- band med semesterledigheten under det första fullständiga semesteråret den semesterlön som arbetstagaren har tjänat in under det första kvar-

• Sida 225
•  Original

Prop. 1976/77: 90 7715

talet är 1978. Att beräkningen av denna sker enligt den nya lagen följer av huvudregeln i punkt I.. Den utgör alltså 12 % av den under det kvar- talet förfallna lönen i anställningen (16 å). Semesterlönen för det första hela semesteråret beräknas alltså enligt olika bestämmelser, beroende på om den har tjänats in under år 1977 eller under det första kvartalet av 1978.

Ett intjänandeår utgör normalt en tolvmånadersperiod. Intjänande- året till semesteråret den 1 april 1978—31 mars 1979 omfattar däremot fem kvartal. 1 punkt 3 har för tydlighets skull angivits, att hela den tiden skall utgöra intjänandeår vid tillämpning av 7 %, dvs. bestämmel- serna om hur andelen betald semesterledighet skall fastställas. För att en arbetstagare enligt lagens regler skall få fulla fem veckors betald semesterledighet under semesteråret den 1 april 1978—31 mars 1979 förutsätts att han har tjänat in full semester enligt den äldre lagen un- der år 1977 och semesterlön för hela första kvartalet 1978 enligt be— stämmelserna i den nya lagen.

Den semesterlön som har tjänats in under tiden den 1 januari 1977— 31 mars 1978 utgår under det följande semesteråret endast i den mån arbetstagaren inte dessförinnan har fått ut förmånen i samband med semesterledighet eller som semesterersättning. Någon särskild bestäm- melse har inte ansetts behövlig på den punkten.

Med de undantag som har framgått gäller den nya lagen fr. o. m. den 1 januari 1978. Det innebär bl. a. att semesterlön från årsskiftet tjänas in enligt de nya bestämmelserna. Den utgör alltså 12 % av löneunder- laget för varje arbetstagare, oavsett löneformen. Familjemedlemmar omfattas från årsskiftet av en laglig rätt till semesterledighet och se- mesterlön. Vidare gäller från samma tidpunkt bl. a. bestämmelserna om förhandlingar och samråd vid semesterförläggningen, reglerna om se- mesterlönegrundande frånvaro — även för okontrollerade arbetstagare — och bestämmelserna om sparande av semesterledighet.

4. I denna punkt har tagits in en bestämmelse angående verkan på äldre kollektivavtal av den nya lagens ikraftträdande. Bestämmelsen har utformats mot bakgrund av motsvarande reglering i övergångsbestäm— melserna till medbestämmandelagen. Till en början anges att kollektiv- avtal, som har ingåtts före den 1 januari 1978 och som innefattar sämre förmåner för arbetstagaren än vad den nya lagen ger honom, är utan verkan i den delen. Bestämmelsen bör ses i sammanhang med huvud- regeln i 2 å första stycket. Beträffande frågan vad som skall gälla om avtalet ger såväl bättre som sämre förmåner hänvisas till motiven till 2 &. Kollektivavtal som-inte innefattar sämre förmåner förlorar prin— cipiellt inte sin giltighet genom att den nya lagen träder i kraft. I andra meningen behandlas det fallet att kollektivavtal redan före lagens ikraftträdande har träffats i syfte att utgöra avvikelse från så- dana bestämmelser i lagen som är dispositiva. Därvid åsyftas såväl reg-

15. Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 90

• Sida 226
•  Original

Prop. 1976/77: 90 226

ler från vilka avsteg kan ske genom kollektivavtal i allmänhet som de bestämmelser, från vilka avvikelse kan ske endast genom kollektivavtal som ingåtts eller godkänts av central arbetstagarorganisation. För att kollektivavtalet skall vara giltigt enligt punkt 4 i den delen förutsätts självfallet, att avtalet har träffats i den ordning som lagen föreskriver beträffande sådan avvikelse som avtalet innehåller.

Bestämmelsen i andra stycket har till syfte att klargöra, att avtal som har trätt i stället för sådana bestämmelser i äldre lag som enligt punkt 2 äger fortsatt giltighet, inte lider någon inskränkning av bestämmelserna i punkt 4. De behåller alltså sin giltighet i samma mån som de nämnda äldre bestämmelserna.

5. I punkt 5 anges att bestämmelserna i punkt 4 i tillämpliga delar gäller även i fråga om enskilt avtal.

14.2. Lag om ändring i lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

I den allmänna motiveringen (12.8) har föreslagits, att den s. k. sär— skilda semesterlagen inte för närvarande skall upphävas, samt angetts skälen till detta. De ändringar som föreslås i lagens 1 & syftar inte till att ge bestämmelsen nytt innehåll i sak. Det förhållandet att den nya semesterlagen har fått en delvis annorlunda uppbyggnad än den som 1963 års semesterlag hade gör det emellertid nödvändigt att i tekniskt hänseende söka anpassa den särskilda semesterlagen till den nya all- männa semesterlagen.

Av betydelse är främst att enligt 1963 års SemL liksom den särskilda lagen semester, dvs. betald ledighet, tjänas in för kalendermånad, under vilken arbete har utförts under visst antal dagar. Enligt 1963 års lag erhålls t.ex. två semesterdagar för varje månad under vilken arbets- tagaren har utfört arbete i minst 15 dagar. Arbetstagare med radiologiskt arbete tjänar in tre semesterdagar för kalendermånad, under vilken han under minst 15 dagar har utfört arbete, i vilket han har utsatts för joniserande strålning i sådan utsträckning att skadlig inverkan kan be- faras. Enligt den nya semesterlagen utgör semesterledigheten 25 dagar, vilket enligt lagens beräkningsmetod motsvarar 5 veckors semesterledig- het. Rätten till ledighet kräver inte särskilt intjänande, vilket däremot är fallet med semesterlönen.

Bibehålls sex veckors semester för radiologiskt arbetande utgör antalet semesterdagar med den nya _lagens beräkningsmetod för dem 30, dvs. 5 dagar mer än för annan arbetstagare. De överskjutande semesterdagarna motsvarar, jämnt fördelade under året, en ökning av semesterledig-l heten med 5/ 12 semesterdag per kvalifikationsmånad.

Ändringen av 1 5 i den särskilda semesterlagen har med hänsyn härtill utformats så, att det till en början anges att arbetstagare med radiolo-

• Sida 227
•  Original

Prop. 1976/77: 90 227

giskt arbete har rätt till längre semesterledighet än vad som följer av 4 5 i den nya semesterlagen. Vid beräkningen av semesterförlängningen _ men inte grundsemestcrn — utgår bestämmelsen från att arbetstaga— ren skall tjäna in en tolftedel av den ytterligare ledigheten under varje kalendermånad då han utför radiologiskt arbete. Liksom hittills har för rätt till längre semesterledighet ansetts böra krävas, att sådant arbete har utförts under minst 15 dagar av månaden samt att arbetstagaren därvid har utsatts för joniserande strålning i sådan utsträckning att skadlig inverkan kan befaras. Den ytterligare semester som tjänas in för varje sådan månad under intjänandeåret utgör då, som förut nämnts, 5/12 semesterdag. Vid brutet tal har höjning ansetts böra ske till närmast hela dagantal.

Den föreslagna ordningen leder inte i alla lägen till att semesterledig- heten blir densamma som för närvarande. Förekommande avvikelser är genomgående till förmån för arbetstagaren och beror på att denne tjä- nar in den ytterligare ledigheten i tillägg till en grundsemester om fem veckor i stället för fyra.

De bestämmelser angående semesterledigheten som nu har beskrivits har tagits in som ett första stycke i 1 &. I andra stycket finns bestäm- melser om viss annan tid som skall jämställas med semester. I likhet med vad som nu gäller tjänas således den förlängda semesterledigheten in även under semester och semesterlönegrundande frånvaro. Undan- tagsbestämmelserna i 1 5 andra stycket i den särskilda semesterlagen i dess nuvarande lydelse har omarbetats med hänsyn till att de icke längre korresponderar med bestämmelser i den allmänna semesterlagen. För att semesterdag skall ge rätt till förlängd semester skall arbetstagaren sålunda ha haft i lagen avsett arbete omedelbart före och omedelbart efter ledigheten. Arbetstagaren får inte räkna sig tillgodo semesterlöne— grundande ledighet för rätt till längre semester, om radiologiskt arbete inte under samma tid hade kunnat erbjudas honom. Begränsningen gäl- ler inte vid semesterstängning. I tredje stycket föreskrivs att semesterlö- nen för varje tillkommande semesterdag utgör 0,48 % av löneunderlaget under intjänandeåret, varvid de allmänna semesterlöneberäkningsreglerna gäller.

I 3 5 har gjorts ändringar av i huvudsak redaktionell art.

Övergångsbestämmelserna

Ändringarna i den särskilda semesterlagen träder i kraft den 1 januari 1978 (första stycket). I vissa hänseenden kommer dock äldre bestäm- melser att gälla även efter nämnda tidpunkt.

Av andra stycket framgår att intjänandeåret till semesteråret den 1 april 1978—31 mars 1979, såvitt avser den särskilda förlängningen av semesterledigheten för arbetstagare med radiologiskt arbete, skall ut- göra tiden den 1 januari 1977—31 mars 1978, dvs. fem kvartal. Vid be—

• Sida 228
•  Original

Prop. 1976/77: 90 233 räkningen av förlängningen skall de nya bestämmelserna tillämpas såvitt avser hela denna tid. Arbetstagare med radiologiskt arbete har således under det första hela semesteråret rätt till — förutom 25 semesterdagar enligt semesterlagen— fem tolftedels semesterdag för varje månad av in- tjänandetiden under vilken han har kvalificerat sig för längre semester. Med hänsyn till att intjänandetiden omfattar fem kvartal, kommer an- talet semesterdagar att under semesteråret den 1 april 1978—31 mars 1979 kunna uppgå till 32 i stället för 30 dagar.

I övrigt skall äldre bestämmelser i lag eller avtal äga fortsatt giltighet i samma mån som gäller enligt semesterlagens övergångsbestämmelser. I denna del hänvisas till motiven till dessa. Här skall nämnas endast att förlängd semesterledighet enligt den nya lydelsen utgår först under det semesterår som börjar _den 1 april 1978, att semesterförmån som tas ut före nämnda dag regleras enligt äldre bestämmelser samt att semester- lönen i samband med ledigheten under det första hela semesteråret be- räknas enligt äldre bestämmelser, i den mån den har tjänats in före den 1 januari 1978, och enligt de nya bestämmelserna om den har tjänats in därefter.

14.3. Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)

Förslaget att arbetstagaren skall få rätt att spara semesterdagar under högst fem semesterår (18 & semesterlagen) förutsätter ändring i för— månsrättslagen. Genom ändringen kommer även fordringar på semester— lön eller semesterersättning som avser sparad semesterledighet och som inte är preskriberade att täckas av förmånsrätt. Sådana fordringar kom- mer därigenom att skyddas av den statliga lönegarantin vid konkurs (se 2 5 första stycket lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid kon- kurs (2 5 ändrad senast 1975 : 1250)).

De nya reglerna föreslås gälla från och med den 1 januari 1978. Har ansökan om konkurs gjorts tidigare, skall de äldre reglerna gälla.

16. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 229
•  Original

Prop. 1976/77: 90 229

Bilaga ] Semesterkomntitténs förslag

Semesterlag

Härigenom föreskrives följande.

Inledning

1 & Arbetstagare har rätt till semester enligt denna lag.

2 & Avtal som innebär att arbetstagares rättigheter enligt denna lag in— skränkes är ogiltigt i den delen.

Avvikelse från bestämmelserna om tidpunkten i 4 5, om sättet för be- räkning av semesterlön enligt 14 eller 19—21 55 och om utbetalning av semesterlön enligt 24 & får göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av förbund eller sammanslut- ning av förbund.

Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal som avses i andra styc- ket, får tillämpa avtalet även på arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan, under förutsättning att arbetstagaren sysselsättes i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

Semesterår och intjänandeår

3 5 Med semesterår förstås i denna lag tiden från och med den 1 maj ett år till och med den 30 april nästa år. Motsvarande tid närmast före semesteråret kallas intjänandeår.

Avtal kan träffas om att semesterår och intjänandeår skall omfatta annan tid av samma längd.

Under intjänandeåret förvärvar arbetstagare rätt till semesterlön. Den- na skall, om ej annat följer av 17 &, utgå under det därpå närmast följande semesteråret. Efter överenskommelse kan dock semesterlönen helt eller delvis utgå tidigare.

Semcsterledighetens längd

4 & Arbetstagare har under varje semesterår rätt till tjugofem dagars semesterledighet. Detta gäller dock ej den som anställes senare än den 31 oktober.

5 & Lördag och söndag räknas ej som semesterdagar. Lördag, som ej är arbetsfri dag, räknas dock som semesterdag, om den semestertid som utgår i en följd är kortare än fem kalcnderdagar.

Arbetstagare som är skyldig att arbeta lördag eller söndag har rätt till ledighet från arbetet sådan dag, om den infaller omedelbart före eller

• Sida 230
•  Original

Prop. 1976/77: 90 930

&

efter semestertiden. Detta gäller dock ej om den semestertid som utgår i en följd är kortare än nitton kalcnderdagar.

Med söndag jämställes helgdag samt midsommarafton, julafton och nyårsafton.

Förläggning av semesterledighet

65 Tiden för semesterledigheten fastställes efter överenskommelse mellan parterna. Har överenskommelse enligt första stycket ej kunnat träffas, bestäm- mer arbetsgivaren efter hörande av arbetstagaren eller förträdare för denne när semesterledigheten skall utgå. Arbetsgivaren skall därvid på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren härom senast tre månader före semesterledighetens början, om ej särskilda skäl hindrar det. Sådan underrättelse skall dock alltid lämnas senast en månad före semester- ledighetens början. Minst fyra veckor av semesterledigheten skall utgå i en följd, om ej annat avtalas. Denna tid skall förläggas under juni—augusti, om ej särskilda skäl hindrar det.

7 & Arbetstagare har rätt att avstå från utlagd semesterledighet som ej är förenad med semesterlön. Vill arbetstagaren utnyttja denna rätt, skall han meddela det till arbetsgivaren senast en månad före semestertidens början. Har underrättelse enligt 6 5 andra stycket lämnats en månad före semesterledighetens början, skall tiden i stället vara två veckor.

8 & Om semesterledighet förlägges till uppsägningstid som är sex må- nader eller kortare, skall återstoden av uppsägningstiden förskjutas med det antal dagar som semesterledigheten omfattar. Detta gäller endast vid uppsägning från arbetsgivarens sida.

9 & Semesterledighet får ej utan arbetstagarens samtycke förläggas till dag som avses i 15 & 1—5 eller 16 5 första stycket. Vid sjukdom skall motsvarande gälla insjuknandedagen, även om sjukpenning ej utgår för sådan dag.

Vill arbetstagaren att dag som avses i första stycket skall frånräknas redan utlagd semesterledighet, skall han utan dröjsmål underrätta arbets- givaren härom.

Semesterledighet som återstår på grund av att tid har frånräknats enligt första stycket skall utgå i en följd, om arbetstagaren ej medger annat.

Sem esterlön

10 % Arbetsgivaren svarar för semesterlön enligt 11—14 och 16 55. Om särskild semesterlön finns bestämmelser i 15 &.

11 & Arbetstagare som har tidlön, beräknad för vecka eller längre period, har rätt till full lön för ordinarie arbetstid under semestertiden, om lön har utgått i anställningen under hela intjänandeåret. Har arbets- tagaren haft lön endast under en del av intjänandeåret, skall antalet semesterdagar med lön beräknas i förhållande till den tiden. Uppstår därvid brutet tal, skall det höjas till närmast högre hela tal. Sådan avrundning skall deck ej göras om det leder till att arbetstagaren får semesterlön för mer än tjugofem dagar.

• Sida 231
•  Original

Prop. 1976/77: 90 231

Vid tillämpning av första stycket skall semesterledighet jämställas med avlönad tid. Har sjuklön eller annan ersättning utgått vid ledighet som nämns i 15 5 1—5, skall den tiden ändå anses som oavlönad tid.

12 5 Är lön som avses i 1.1 & första stycket lägre vid tiden för semes— terledighetens början än motsvarande lön under intjänandeåret, skall semesterlönen beräknas enligt 14 &.

Har arbetstagare under intjänandeåret eller del av detta enbart haft lön som avses i 14 5 första stycket och har han därefter gått över till tidlön enligt 11 5 första stycket, skall semesterlöncn räknas ut enligt 14 5 om det leder till högre semesterlön.

13 5 På lön som under intjänandeåret har utgått vid sidan av tidlön enligt 11 & första stycket skall semesterlönen beräknas enligt 14 5.

14 & För arbetstagare som ej har tidlön enligt 11 5 första stycket upp— går semesterlöncn för hela semestertiden till tolv procent av arbetstaga— rens sammanlagda lön i anställningen under intjänandeåret.

Vid tillämpning av första stycket skall semesterlön samt sjuklön eller annan ersättning som har utgått vid ledighet som nämns i 15 5 1—5 ej räknas med i lönesumman.

S emestergrundande frånvaro

15 & Semesterlön tjänas in för tid då arbetstagare under pågående an- ställning har varit ledig från arbetet av någon av följande orsaker (sär- skild semesterlön).

1. Sjukdom eller vård av barn som har berättigat till skattepliktig sjukpenning eller föräldrapenning enligt lagen (1.962: 381) om allmän försäkring.

2. Sjukdom som har berättigat till skattepliktig sjukpenning enligt lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring eller närstående ersättnings- system.

3. Risk för överförande av smitta, om arbetstagaren har varit berätti— gad till ersättning enligt lagen (1956: 293) om ersättning åt smittbärare.

4. Utbildning, om arbetstagaren har erhållit timstudiestöd, inkomst— bidrag eller vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973: 349) eller om utbildningen till väsentlig del har avsett fackliga eller med facklig verksamhet sammanhängande frågor och rätt till semesterlön ej har' förvärvats enligt annan lag.

5. Tjänstgöring enligt 27 & eller 28 ä 1. värnpliktslagen (1941: 967), lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst eller civilförsvarslagen (1960: 74). Vid grundutbildning enligt värnpliktslagen eller motsvarande vapenfri tjänst gäller dock vad nu har sagts endast under förutsättning att arbets- tagaren har haft rätt till sjukpenning på grund av inkomst av anställning under minst fem månader närmast före inryckningsdagen. Särskild semesterlön skall ej utgå för tid efter det att ledigheten har varat oavbrutet under två hela intjänandeår. Den särskilda semesterlönen utgår enligt lagen (1976: 000) om semes— terlönefond.

16 & Arbetstagare som ej är inskriven i allmän försäkringskassa har i stället för särskild semesterlön enligt 15 & rätt att av arbetsgivaren . erhålla semesterlön för varje dag då han under pågående anställning har

• Sida 232
•  Original

Prop. 1976/77: 90

232

varit oförmögen till arbete på grund av sjukdom. Detta gäller dock endast om arbetstagarens beräknade inkomst av anställning uppgår till minst fyratusenfemhundra kronor för år.

Har arbetstagaren tidlön enligt 11 & första stycket skall vid tillämpning av första stycket varje frånvarodag jämställas med avlönad tid. För annan arbetstagare skall för varje frånvarodag till lönesumman enligt 14 5 första stycket läggas ett belopp som svarar mot arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst i anställningen under intjänandeåret. Har arbetstagaren ej haft någon lön i anställningen under intjänandeåret, skall semesterlöncn beräknas med hänsyn till den inkomst som arbetstagaren sannolikt skulle ha erhållit, om han hade arbetat för arbetsgivarens" räkning.

Rätt att spara semesterledighet

17 & Arbetstagare som har tjänat in semesterlön för mer än tjugo dagar har rätt att ett semesterår spara högst fem dagar av överskjutande semesterledighet till ett följande semesterår. Detta gäller endast semes- terdagar som är förenade med rätt till semesterlön.

Vill arbetstagare utnyttja sin rätt enligt första stycket, skall han med- dela det till arbetsgivaren senast en månad efter det att han fick veta tidpunkten för huvuddelen av årets semesterledighet.

Semesterdag som har sparats-med stöd av första stycket skall läggas ut inom fem år från utgången av det semesterår då den annars skulle ha utgått.

18 & Vill arbetstagare utnyttja semesterdagar som har sparats med stöd av 17 5, skall han meddela det till arbetsgivaren senast tre månader innan han vill att ledigheten skall börja.

Om arbetstagaren ej begär annat, skall de sparade semesterdagarna sammanföras med hela den semesterledighet som arbetstagaren har rätt till under semesteråret.

Rätten att spara semesterdagar med stöd av 17 & gäller ej det semester- år då semesterdag som har sparats från tidigare år utgår.

Semesterlön för sparad semesterledighet

19 & Arbetstagare som har tidlön enligt 11 5 första stycket har rätt till full lön för ordinarie arbetstid då de sparade semesterdagarna utgår.

Har arbetstagaren under intjänandeåret närmast före innevarande semesterår haft lön som avses i 14 5 första stycket vid sidan av tidlönen, skall semesterlöncn på den delen beräknas enligt 20 5.

20 & För arbetstagare som ej har tidlön enligt 11 & första stycket upp- går semesterlönen för varje sparad semesterdag till 0,48 procent av sum- man av '

1. arbetstagarens lön i anställningen för tid då han har utfört arbete under intjänandeåret närmast före innevarande semesterår och

2. ett belopp för frånvarotid under samma intjänandeår, vilket skall beräknas enligt grunderna i 16 å andra stycket.

Semesterledighet räknas ej som frånvarotid vid tillämpning av denna paragraf. '

• Sida 233
•  Original

Prop. 1976/77: 90 233

21 & Semesterlönen skall beräknas med hänsyn till samma andel av heltid som gällde för arbetstagaren under det intjänandeår till vilket de sparande semesterdagarna hänför sig.

Särskilda bestämmelser om semesterlön

22 5 Vid beräkning av semesterlön skall hänsyn ej tagas till förmån av fri bostad eller till ersättning för särskilda kostnader.

23 & Arbetstagare som får fri kost av arbetsgivaren har rätt till skälig kostersättning för de dagar av semesterledigheten då förmånen ej har utnyttjats till någon del. Kostersättning skall också utgå för lördag, sön- dag och dag som enligt 5 & tredje stycket jämställes med söndag.

24 & Arbetsgivaren skall betala ut semesterlönen till arbetstagaren i samband med semesterledigheten.

S cmestcrersätming

25 & Upphör anställning innan arbetsgivaren har betalat ut den semes- terlön som arbetstagaren har tjänat in enligt denna-lag, skall arbetstagaren erhålla ersättning därför (semesterersättning).

Motsvarande skall gälla om arbetstagares anställningsvillkor, utan att anställningen upphör, ändras så att semester skall utgå under intjänande- året i stället för semesteråret näst efter detta. I sådant fall skall vid beräkning av semesterersättning anses att anställningen har upphört vid den tidpunkt då anställningsvillkoren har ändrats.

26 lj Semesterersättning bestämmes enligt grunderna för beräkning av semesterlön. Om arbetstagare har haft tidlön, beräknad för vecka eller månad, skall ersättningen för varje semesterdag anses motsvara en femtedel av veckolönen eller en tjugoendel av månadslönen. För arbets— tagare som har rätt till fri kost skall kostersättning utgå endast för de dagar semesterersättning skall beräknas.

Har arbetstagare mottagit semesterlön i förskott, minskas semester— sättningen med den semesterlön som har betalats ut i förskott. Detta gäller dock ej om förskottet har utgått mer än fem år före anställning- ens upphörande eller om anställningen har upphört på grund av

1. sjukdom,

2. förhållande som avses i 6 5 tredje stycket första punkten lagen (1974: 12) om anställningsskydd eller

3. uppsägning från arbetsgivarens sida, som beror på förhållande som ej hänför sig till arbetstagaren personligen.

27 & Semesterersättning skall betalas ut till arbetstagaren utan oskäligt dröjsmål och senast en månad efter anställningens upphörande. Möter hinder mot att beräkna semesterersättningen inom den tid som anges i första stycket, skall den betalas ut inom en vecka sedan hindret har upphört.

Överlåtelse av företag

28 & Arbetstagares rätt enligt denna lag påverkas ej av att företag eller del av företag övergår till ny arbetsgivare.

• Sida 234
•  Original

Prop. 1976/77: 90 234

Avstående från semesterrätt

29 & Avtal som innebär att arbetstagare avstår från sin rätt till semester mot ersättning är ogiltigt.

Arbete under semesterledighet

30 tj Arbetstagare får ej under semesterledigheten arbeta inom sitt yrke mot ersättning.

Skadestånd

31 & Arbetsgivare som bryter mot denna lag skall ersätta den skada som uppkommer därav.

Vid bedömning av skadan skall hänsyn även tagas till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter är skäligt, kan skadeståndet jämkas eller bortfalla.

Preskription

32 5 Den som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna lag skall väcka talan härom inom tre år från utgången av det semesterår då arbetstagaren enligt lagen skulle ha erhållit den förmån på vilken anspråket grundas. Försummar han det, är talan förlorad.

Rättegång

33 5 Mål om tillämpning av denna lag handlägges enligt lagen (1974: 371.) om rättegången i arbetstvister.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977, då lagen (1963: 114) om semester och lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete upphör att gälla.

2. Semester som har förvärvats enligt äldre lag skall utgå under tiden den 1 januari 1977—den 30 april 1978. Semesterlön och semester— ersättning för sådan semester skall beräknas enligt den äldre lagen. I övrigt skall bestämmelserna i 8 & äldre lagen tillämpas i stället för 5 5 nya lagen, om semestern lägges ut under tiden den 1 januari 1977—— den 30 april 1977. .

3. Arbetstagare får under tiden den 1 maj 1977—den 30 april 1978 rätt till tjugofem dagars semesterledighet enligt 4 5 nya lagen. Denna ledighet skall betalas med den semesterlön som arbetstagaren har tjänat in dels enligt äldre lag och som ej har utgått före den 1 maj 1977 och dels enligt den nya lagen under tiden den 1 januari—den 30 april 1977. Semesterlönen för arbetstagare som har tidlön, beräknad för vecka eller längre period, skall grundas på arbetstagarens lön vid semesterledig— hetens början. Vid beräkningen tillämpas 18 5 första stycket andra punkten äldre lagen och 26 5 första stycket andra punkten nya lagen.

4. Semesterdag som har förvärvats enligt äldre lag och som lägges ut under tiden den 1 januari 1977—den 30 april 1977 skall i pågående an- ställning räknas av från den semesterledighet som arbetstagaren har rätt till enligt 4 & nya lagen från och med den 1 maj 1977 . Varje semesterdag som sålunda räknas av skall anses motsvara 0,8 semesterdagar enligt den

• Sida 235
•  Original

Prop. 1976/77: 90 235

nya lagen. Uppstår vid beräkningen brutet dagantal, skall det höjas till närmast högre hela tal.

5. Regeln i 32 & tillämpas även på fordran som har uppkommit före ikraftträdandet av denna lag och som ej har preskriberats dessförinnan enligt äldre lag.

6. Arbetstagare som har haft rätt till längre semester enligt lagen (1963: 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete får på de. villkor som anges i lagen behålla förmånen i den mån arbetstagaren även efter den 1 januari 1977 utför arbete som avses i lagen.

• Sida 236
•  Original

Prop. 1976/77: 90