AD 1998 nr 149

Parter:

Stiftelsen Estniska Skolan i Stockholm; Parts, E.A.P.

Nr 149

Stiftelsen Estniska Skolan i Stockholm

mot

E.A.P. i Saltsjö-Boo.

ÖVERKLAGAD DOM

Nacka tingsrätts mellandom den 12 februari 1998 i mål T 2309/96

Tingsrättens mellandom, se bilaga.

Stiftelsen Estniska Skolan i Stockholm (skolan) har yrkat att arbetsdomstolen bifaller skolans vid tingsrätten i mellandomsdelen förda talan. Skolan har vidare yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

E.A.P. har bestritt ändring samt yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har på skolans respektive E.A.P. begäran förnyade vittnesförhör hållits med advokaten B.L. respektive advokaten A.D. Skolan har även i arbetsdomstolen åberopat skriftlig bevisning.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i huvudsak detsamma som vid tingsrätten, dock med följande förtydliganden och tillägg.

Skolan

När arbetsbristsituationen uppstod erbjöds R.P.A., till skillnad från E.A.P., att ha kvar sin anställning. Denna omständighet har för skolans del haft stor betydelse vad avser nivåerna på skadeståndsbeloppen. Det fanns alltså en skillnad mellan de båda arbetstagarna som återverkade på innehållet i förlikningsbuden under förhandlingarna.

Den 20 mars 1997 erhöll B.L. ett fax från T.Ö., i vilket denne lämnade ett förlikningsbud, som låg på olika nivåer för de båda arbetstagarna i fråga. Budet antogs inte, men följdes senare av ett nytt bud per telefon från T.Ö., som också det innebar olika nivåer. T.Ö. framförde inte i samband med att buden lämnades att det krävdes ett omedelbart svar. Någon förlikning kom inte till stånd vid det tillfället, och sedan fick saken bero fram till i november 1997, då B.L. i fax till T.Ö. förhörde sig om huruvida något förlikningsintresse förelåg. Målet var då utsatt till huvudförhandling torsdagen den 22 januari 1998 avseende såväl E.A.P. som R.P.A. och ett antal vittnen hade kallats. Sedan T.Ö. svarat och lagt ett nytt bud, vilket denna gång låg på samma nivå för båda arbetstagarna, upplyste B.L. T.Ö. om att han ansåg att olika rättsliga förutsättningar förelåg för de båda arbetstagarna, varför han menade att de ersättningar som man nu förhandlade om också borde bli olika. Han lämnade därför för skolans del ett nytt bud som innebar olika nivåer.

I det fax som T.Ö. sände den 28 december 1997 nämndes ingenting om att de två buden som lämnades för arbetstagarnas räkning skulle vara kopplade till varandra på så vis att en uppgörelse måste omfatta båda arbetstagarna, och att det alltså inte skulle vara möjligt att uppnå en förlikning beträffande endast en av dem. Detta har inte heller påståtts någon gång under förhandlingarna, utan det nämns först i T.Ö:s fax från Australien den 18 januari 1998. När B.L. skickade sitt fax till T.Ö. fredagen den 16 januari 1998, i vilket han meddelade att skolan antog förlikningsbudet beträffande E.A.P., återstod endast ett fåtal dagar fram till huvudförhandlingen, som skulle hållas torsdagen därpå. Saken brådskade, eftersom T.Ö. skulle lämna Australien på söndagen och sedan inte vara anträffbar förrän på tisdagen.

Förhandlingarna mellan B.L. och T.Ö. om en uppgörelse beträffande E.A.P. har hela tiden endast gällt tre frågor, nämligen ett allmänt skadestånd, ett ekonomiskt skadestånd avseende lön och semesterersättning samt ersättning för rättshjälpsavgift. Några andra villkor för förlikningen har överhuvudtaget inte nämnts. Först under sakframställningen i tingsrätten nämnde T.Ö. att andra moment kunde vara aktuella, såsom frågor om villkor för betalning och eventuell fastställelse av förlikningen i dom. Enligt skolans mening bär denna invändning efterhandskonstruktionens prägel.

E.A.P.

E.A.P. och R.P.A. har nu varit arbetslösa så länge att deras ersättningsanspråk uppgår till 300 000 kr respektive 400 000 kr för det fall saken skulle prövas vid en huvudförhandling. E.A.P. och R.P.A:s anställningsförhållanden hänger så nära samman att det vid en huvudförhandling skulle vara nödvändigt att höra båda, även om målet i och för sig bara skulle gälla en av dem.

Den redogörelse som lämnats avseende förlikningsförhandlingarna är korrekt. Det vitsordas att T.Ö. som ombud för E.A.P. inte för motpartsombudet gjort klart att buden enligt hans mening skulle kopplas samman och det görs inte heller gällande i målet. Han har emellertid hela tiden tänkt att målet skulle göras upp beträffande båda arbetstagarna. E.A.P. reaktion när hon fick besked om förlikningsbudet var att hon ville ha kvar möjligheten att få ut ett avsevärt högre belopp om hennes kamrat skulle ha det. - Påståendet att T.Ö. inte under förhandlingarna tagit upp några avtalsmoment utöver skadestånden och rättshjälpsavgiften stämmer också. Han har emellertid aldrig förhandlat på det sättet, utan inledningsvis endast diskuterat belopp, vilket är sedvänja i arbetsrättsliga sammanhang.

Domskäl

Tvisten i målet gäller huruvida en förlikningsöverenskommelse kommit till stånd mellan parterna eller inte. Skolan har hävdat att en överenskommelse träffats genom att skolan den 16 januari 1998 lämnat ett antagande svar på det skriftliga bud E.A.P. ursprungligen lämnat den 28 december 1997. E.A.P. har den 16 januari 1998 via ombud muntligen på telefon förklarat att hon stod fast vid budet. Enligt skolans mening har ett avtal kommit till stånd enligt avtalslagens regler. E.A.P. har gjort gällande att avtalslagens bestämmelser om slutande av avtal inte är tillämpliga, utan att en sedvanerätt beträffande arbetsrättsliga tvister i stället gäller, vilken innebär att ett bindande avtal inte har träffats förrän en överenskommelse nåtts även om frågor om tidpunkt och sätt för betalning och liknande avtalsmoment. För det fall avtalslagens bestämmelser skulle anses tillämpliga har hon gjort gällande att skolans svar lämnades för sent. Enligt 3 § andra stycket samma lag gäller nämligen att ett anbud som lämnas muntligen utan att anstånd medges med svaret - vilket inte skett i nu aktuellt fall - måste antas omedelbart. Skolan har bestritt att svaret lämnats för sent.

Utredningen i målet visar följande.

Förlikningsförhandlingarna har förts mellan parternas respektive ombud, advokaterna T.Ö. och B.L., dels per telefon, dels per fax. Sammanträden har alltså inte förekommit utan förhandlingarna har förts "på distans". Båda ombuden har god erfarenhet av arbetsrätt och har dessutom förhandlat i gemensamma ärenden tidigare. Förhandlingarna, som fördes mot bakgrund av att målet var utsatt till huvudförhandling den 22 januari 1998, har komplicerats i slutskedet av att T.Ö. befann sig i Australien och skulle återvända först strax före huvudförhandlingen. De enda frågor beträffande E.A.P. som diskuterats vid förhandlingarna, vilka pågått under närmare ett års tid, var allmänt och ekonomiskt skadestånd samt ersättning för rättshjälpsavgift. Ingen av parterna har såvitt framkommit under förhandlingarna gett uttryck för en önskan att få någon annan fråga reglerad. Av de frågor som diskuterades måste rättshjälpsavgiften, som uppgick till 500 kr, betraktas som en mindre detalj, vilket tyder på att det för parterna måste ha framstått som att alla frågor av avgörande betydelse i sammanhanget funnits med i förhandlingarna.

T.Ö. sände den 28 december 1997 per fax ett bud till B.L. avseende E.A.P. och en annan uppsagd arbetstagare, varvid budet beträffande E.A.P. var 50 000 kr i allmänt skadestånd, 94 080 kr i ekonomiskt skadestånd avseende sex månadslöner inklusive semesterersättning samt ersättning för rättshjälpsavgift med 500 kr. B.L. svarade den 14 januari 1998 i ett fax att han beträffande det ekonomiska skadeståndet ansåg att de kunde mötas på "halva vägen", dvs. enas om fyra och en halv månadslön, men att budet i övrigt godtogs. T.Ö:s kollega A.D. svarade den 16 januari 1998 per telefon att E.A.P. inte accepterade budet, men att det bud E.A.P. lämnat genom T.Ö. den 28 december 1997 stod fast. Det är ostridigt att B.L. därvid uppgav, att för det fall han skulle återkomma skulle detta ske såväl till A.D. på hennes kontor som till T.Ö. i Australien. Ostridigt är vidare att B.L. senare samma dag, dvs. den 16 januari 1998, på det sätt som nyss angetts meddelade att E.A.P. bud accepterades. Frågan är då om något avtal härigenom kommit till stånd.

Beträffande arbetsrättliga förlikningsförhandlingar har arbetsdomstolen i en annan tvist (AD 1994 nr 157), där parterna vid ett förhandlingssammanträde träffats för att söka nå överenskommelse, uttalat följande.

Vid sådana avtalsförhandlingar måste det typiskt sett antas vara av parterna avsett att ingen av dem skall bli bunden vid enskilda villkor, som man under förhandlingarnas gång enas om, förrän enighet nåtts om alla villkor som parterna eller en av dem önskar få reglerade genom det åsyftade avtalet eller, som saken också kan uttryckas, förrän "enighet nåtts just om avtalsslut".

---

Ett sådant antagande överensstämmer otvivelaktigt också med vad som är allmänt skick och bruk vid förhandlingar på arbetsmarknaden i frågor t.ex. om en arbetstagares avgång från anställningen. En annan ordning, enligt vilken parterna skulle bli bundna stegvis villkor för villkor, skulle i sådana och därmed jämförliga fall typiskt sett leda till ett så komplicerat förhandlingsmönster och till sådana svårigheter att nå en i och för sig eftersträvad uppgörelse, att den sålunda inte utan att särskilda skäl talar för det kan antas ha varit åsyftad av parterna.

Arbetsdomstolen konstaterade att det i målet inte framkommit något som gav vid handen att parternas förhandlingar förts från någon annan förutsättning än den att parterna skulle bli bundna vid en överenskommelse först sedan de enats om varje villkor som någon av dem önskat få reglerat genom denna. Tvistefrågan i målet gällde huruvida ett bindande avtal om ett avgångsvederlag träffats vid ett sammanträde innan en av parterna vid samma sammanträde tog upp ytterligare en fråga, som hade visst samband med avgångsvederlaget, för att få även den reglerad i avtalet, varefter sammanträdet avbröts innan någon enighet nåddes i den frågan.

I 1994 års dom betonades att det var fråga om förhandlingar som förts vid ett sammanträde mellan parterna. I förevarande fall har det inte förekommit något sammanträde, utan förhandlingarna har förts genom att bud och motbud utväxlats huvudsakligen per fax mellan parternas erfarna juridiska ombud. Förhandlingsfrågan har inte varit av särskilt komplicerad natur. Parternas olika skriftliga bud under förhandlingarna har omfattat samtliga de frågor som över huvud taget tagits upp och inte försetts med några reservationer. Vid sådana förhållanden får det - i enlighet med huvudreglerna i avtalslagen och vad skolan påstått - anses att ett bindande avtal kommer till stånd redan genom att ett avgivet bud antas utan reservationer, om det inte av omständigheterna i det särskilda fallet framgår att sådan bundenhet inte varit avsedd. Det har i förevarande fall inte ens påståtts att det under förhandlingarna skulle ha förekommit något som inneburit att skolan insett eller borde ha insett att E.A.P. bud inte kunde slutligt antas på det sätt som nyss angetts.

E.A.P. har vidare med hänvisning till 3 § andra stycket avtalslagen hävdat att skolans svar på hennes bud har avgetts för sent, något som skolan bestritt. I den situation som uppstod då A.D. per telefon lämnade beskedet att skolans bud avvisades men att E.A.P. tidigare avgivna skriftliga bud kvarstod ter det sig närmast självklart att B.L., för att kunna lämna slutligt besked, var tvungen att kontakta sin huvudman. B.L. diskuterade också vid samtalet utan invändning från A.D. på vilket sätt han skulle höra av sig om det blev aktuellt och han lämnade också svaret på budet redan samma dag. Mot bakgrund härav finner arbetsdomstolen att skolan inte lämnat sitt svar för sent.

Arbetsdomstolen finner således sammanfattningsvis att ett för båda parter bindande avtal avseende E.A.P. har träffats. Om beloppens storlek råder ej tvist.

Frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnad i arbetsdomstolen eller kostnad för motparts allmänna rättshjälp bör prövas av tingsrätten efter målets återupptagande.